En svensk supernanny

En febrig parvel kryper ihop i mitt knä och somnar medan jag slötittar på Fyrans nyheter. Lillefar har vaknat flera gånger under natten och sovit oroligt däremellan. Men det går ingen nöd på honom. Han har allt han behöver, är omvärvd av kärlek från föräldrar och syskon, ler och sprattlar entusiastiskt när han är glad, vilket han är för jämnan. Är det vår förtjänst eller resultatet av en genetisk flaskpost som har flutit iland på Lycksalighetens ö? Förmodligen bådadera, men lite kan vi nog ta åt oss av äran.

Teven visar en schimpansunge på ett betonggolv. Den ligger på rygg, utmärglad, och har en enda önskan: "Ta upp mig! Ge mig mjölk, värme, trygghet." Arten är på väg att utrotas på grund av miljöförstöring och tjuvjakt. Tolv ungar upptäcktes nyligen i en låda av tullen i Nairobi. De var antagligen på väg till något hotell i Mellanöstern. Det är liksom The Thing att ha en djurpark i miniformat där. Betong, järngallergaller och vanvård: så näpet.

Då och då ser jag föräldrar som stressade ruskar på en liggvagn med ett skrikande spädbarn. "Sov, unge!", skriker de. Nä, det gör de inte, men de verkar tänka det. Ähum, du kanske skulle ta upp ditt barn i famnen? Om det ändå är ledset kommer det att må bättre i din famn än i en alldeles för varm vagn. Men icke. De rasslar med plastskallrorna som sitter uppspända över vagnen. Ja, rätt tänkt! Om jag vore frustrerad, kanske hungrig och i behov av lite mänsklig värme så vore det här verkligen melodin: att bli omskakad som i ett splitterskyddat trupptransportfordon på ett övningsfält, till ackompanjemang av en debil mariachiorkester. Rätt så.

Men varför i alla glödheta beter man sig så okänsligt och klantigt? "Förstagångsföräldrar", säger min vän och ruskar på huvudet. Kanske. Men jag misstänker att det har att göra med den nya supernanny-attityden: Vi måste sätta gränser! Ungen ska sova nu, för klockan är faktiskt kvart över elva, och om vi inte lär lille Edvard att han inte får komma upp bara för att han behöver få komma upp så kommer det sluta med Komet-utbildning, BUP och sluten ungdomsvård.

I Nya Zeeland anses bara 1 % av småskolebarnen vara dyslektiker, mycket tack vare deras Kiwi-utbildning (googla får ni göra själva). I Sverige är andelen 7-8 %. Vi orkar liksom inte ta upp schimpansungarna. Nej, de barn som inte hänger med patologiserar vi. Edvard har blivit dyslektiker, stackarn.

"Ungen gör inte som jag säger", sa man förr. Nu har ungen ADHD. Så praktiskt och bra för skolan. Det är ju En Diagnos. Och nu måste vi sätta gränser. Det är viktigt att sätta gränser, för utan gränser har man ju inga gränser. Exakt vad de här gränserna ska vara bra för är en smula oklart. Jag tror att tanken är att bestraffa oönskade beteenden och belöna de önskvärda: en metod som ursprungligen togs fram av Fandårå-folket på 1100-talet f.Kr och sedan förädlades av Pentagon under 1960-talet e.Kr.

Jag har en radikal idé: Tänk om vi skulle ge skolan större resurser? Jag vet, tanken låter orimlig. Vi har inte råd. Det här är inte Nya Zeeland. Och vi ska inte vara curlingföräldrar. Det är nog bättre att sätta betyg på barnen så att de får svart på vitt att de är misslyckade. Ledartröjan i detta pissiga, feltänkta supernanny-race har nu övertagits av Mona Sahlin. Heja, Mona! Du har inte lust att gästspela på Hotel Prince's Palace i Dubai? Vi lovar att ge dig en banan då och då, och skulle betonggolvet kännas lite hårt så kan vi säkert fixa fram några halmstrån. Men du får inte komma ut på ett tag, tyvärr. Vi måste sätta gränser.