"Pappan, förlossningen och sexet"

Någon startar en tråd om detta på Feminetik, och jag blir ganska irriterad, så nu citerar jag mig själv:

Själv tycker jag att förlossningar är den mest fantastiska erfarenhet man kan gå igenom. Det är en hisnande känsla att först veta att nu är det obevekligt, det här tar inte slut förrän barnet är fött. Och sen att få se det barn man har drömt och fantiserat om i alla dessa månader, att få se dess ansikte, att få hålla i det där lilla kladdiga kräket med sina spinkiga ben och skrynkliga fötter, att få klä på det första gången, lägga det vid mammans bröst. Att få ligga bredvid det nyfödda barnet den första natten, känna hur det luktar lite som en hundvalp, ta dess lilla hand i sin. Och så veta att allt det här är tack vare kvinnan som har burit det under sitt hjärta under långa och jobbiga månader med hoppressade inre organ, taskig lungkapacitet, trötta ben och svajigt blodvärde, en kvinna som har pressat fram ett barn medan fogarna i bäckenet bokstavligen knakar och smärtan gränsar till det outhärdliga... Att sen få ligga tillsammans med den där lilla bebben mellan sig och tårarna aldrig vill sluta rinna för att man är så lättad och tacksam och rörd - allt det där är så fantastiskt och fyller mig med en sån kärlek till barnet och mamman och livet att jag inte kan begripa hur man som man kan tappa lusten. Faktiskt. Jag förstår det bara inte. JUST det att en födande kvinna INTE är nån jävla Barbie utan själva inkarnationen av kroppslighet med allt vad det vill säga av blod och smärta och skit och svett och LIV - just det är ju fullständigt fantastiskt! Ni män som ryggar inför själva livet när det erbjuds er på ett FUCKING SILVERFAT! går miste om hela poängen med vad det innebär att vara människa och att få barn och att älska den kvinna som föder fram det. Snälla, snälla, snälla - försök att tänka lite mindre på er själva och på er partners knullkoefficient.