Underklassen behövs inte

Läser nånstans om ett försök att definiera den nya underklassen. (Förlåt om jag är imprecis, men jag orkar inte riktigt göra research inför det här inlägget. Det blir lite löst tyckande i stället.) Jag har själv varit inne på det där spåret, att den nya underklassen består av diverse undanskuffade, diskriminerade och på annat vis malträterade grupper. Ja, till skillnad från den gamla grå massan som gick där med sina unikaboxar, styrda av fabriksvisslorna. Numera råder det en bred enighet om att den inte finns längre, arbetar- eller underklassen. Alla är medelklass och löneskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. Alltså behöver egentligen inte några arbetarpartier heller - och eftersom bönderna är i utdöende behövs inte heller Centerpartiet. Kyrkorna gapar tomma under högmässan och svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen, så även Kd kan också dra nåt gammalt över sig.

Ja, det är mycket som har blivit omodernt och överspelat, minsann. Klasskampen, Herren Jesus och slåttermaskinen ligger och rostar i nåt gotländskt dike. Det är nästan så att man fäller en tår av saknad över Gösta Boman med sin slidkniv, Wallenberg som ropar: "Sikta på den billigaste!" när det inte går att få stopp på segelbåten på väg in i Sandhamn eller Demokratisk Allians fjuttiga motdemonstrationer när De förenade FNL-grupperna är på väg mot USA:s ambassad. Allt var mycket enklare på den tid när höger var höger och vänster vänster, och mitten upptogs av Gunnar Helén eller någon annan färglös folkpartist.

Men högerpolitiken består ändå. Den kallar sig inte höger, bara, utan nåt annat. Man är t.ex. för ökad valfrihet, mindre detaljstyrning, frihet från statligt överförmynderi, för lägre skatter och tillväxt, tillväxt, tillväxt. Småföretagen är Sveriges framtid, skolorna ska lära barnen entreprenörskap samtidigt med tio-kamraterna och planetsystemet. Vården ska samtidigt vara världens bästa och mest underbemannade, så att dementa gamlingar lämnas helt utan tillsyn på natten. Vi ska inte bara ha världens bästa skola och vård, vi ska också bli bäst på idrott. Därför subventioneras Globen år efter år, vilket man kan tycka är lite paradoxalt med tanke på att idrott är kultur och kultur ska vara självfinansierande. Därför bygger vi nya jättearenor där kommunalpolitiker klubbar igenom detaljplaner, just hemkomna efter styrelsemötet i byggföretaget som av en ren slump ska bygga detta nya huliganparadis. Att det inte finns något som en fri lunch är visst en sanning med modifikation.

Men alltså: om vi nu inte längre har någon arbetar- eller underklass, vad har vi? Vem ska man sno pengar ifrån? Vilka är det som berikas och hur röstar de berikade? Hur kommer det sig att vi numera har 60 000 dollarmiljonärer i vårt land (uppgift från Rapport i dag)? Varifrån har de fått sina miljoner? Något säger mig att graden av enhetlighet hos de mindre bemedlade står i omvänd proportion till enhetligheten, såväl den ekonomiska som politiska, bland bättre folk. De rikare blir inte bara allt rikare, de talar samma språk. Ju längre Alliansen sitter vid makten, desto tydligare blir det vems ärenden den går, trots de ivriga försöken att kuta hem med stålarna under ideologiska rökridåer om att det måste bli lättare att nyanställa och att vi måste minska utanförskapet. Vi ska alltså slopa LAS och sänka lönerna, något som säkert får Gösta Boman att slå glädjevolter i sin grav. För det är så det kommer att bli.

Eller ta bostadsmarknaden. Att ha allmännyttiga bostadsföretag finns det ju ingen vits med numera. Varför inte låta marknaden styra? Det är ju absurt att en vanlig pensionär ska kunna bo i den attraktiva innerstaden. Vi ska överhuvud taget inte ha några hyresrätter innanför tullarna. Att äga sin bostad skänker ju en sån frihet, och frihet är det bästa ting. Det värsta vi kan göra är att försöka lägga oss i hur marknaden fungerar. Då är vi tillbaka till Sovjettiden, det vet alla. Samma sak med kulturpolitiken. Varför ska källarteatrarna få en massa onödiga bidrag? Drar de inte tillräckligt med publik är de inte tillräckligt attraktiva, alltså får de klara sig själva eller lägga ner verksamheten. Konstnärer får väl jobba som alla andra, med något som efterfrågas av marknaden.

Men det hänger ju ihop. När alla ska äga sina bostäder eftersom högerpolitiker älskar att äga, och folk inte tackar nej till att tjäna ett par miljoner på en ombildning till bostadsrätt, blir det också allt svårare för källarteatrarna att klara sig. De bidrag de får är till för att de ska kunna ha en lokal och ett minimum av personal för att driva teatern. När snikna bostadsrättsföreningar höjer hyrorna så mycket de bara kan blir det snart omöjligt att stanna kvar innanför tullarna, så bli inte förvånade om alla har försvunnit om ett par år. Då har också kulturpolitiken nått sitt mål: enfald och detaljstyrning - det där som borgerliga kulturpolitiker säger sig vilja motverka. Ja, sen dröjer det nog inte länge förrän institutionsteatrarna också läggs ner, men det gör väl inte så mycket. Vi kan säkert se "Charlies tant" även år 2030 och 2080. Fast inte så mycket mer.

Teatermänniskor är förstås inte underklass, även om deras arbetsvillkor och löner är ett skämt jämfört med många andras. De har ett kulturellt kapital och de vill ju jobba med teater för att de brinner för den. Men det är få som kan växla in det där kulturella kapitalet till reda pengar, även om det finns undantag som Noomi Rapace eller Michael Persbrandt eller en handfull andra som en gång började just på de fria teatrarna. Däremot ser högerpolitikerna ner på dem, inte minst för att de har mage att peta i frågor som helt bör förbli opetade. Så bort med dem, tack. Och bort med diverse inbillningssjuka, lata och initiativlösa. Vi kan väl rycka bort alla tidigare skyddsnät så att vi får råd att sänka skatterna för dem som redan har visat framfötterna. Vi börjar med att plundra nerifrån så får vi se hur länge det håller, är taktiken såväl på kulturområdet som på alla andra områden i Alliansens Sverige. Högerpolitik finns inte längre, även om folk i Djursholms Ösby röstar som de alltid har gjort.

Vänstern, sen. Den ägnar sig åt identitetspolitik, sägs det. Identitetspolitiken är det nya röda, liksom. Det är ett enda tycka synd om-ande av invandrare, flyktingar, kvinnor, hbt-personer, muslimer och andra - som alltså ska vara den nya underklassen i brist på unikaboxgänget från fordom. Det säger ju sig självt att det inte kan leda nånvart.

Fast jag tycker nog att det finns en vänsterpolitik. En sån ställer sig hela tiden frågan: Vem tjänar på det här - och vem förlorar? Man behöver inte vara raketforskare för att begripa varför den fantastiska valfriheten och det individuella entreprenörskapet leder till att de som har det sämst ställt får det ännu sämre och de redan rika blir allt rikare. Högern är starkare än någonsin, inte minst tack vare skickligt utlagda rökridåer. Det saknas inte precis uppgifter för den som gillar omoderna begrepp som rättvisa och trygghet för alla, även de svagaste.