Familjen som verb

Vår ettagluttare har fått sin första läxa: "Min familj". Jag föreslog att han skulle rita av oss, och sen ska jag hjälpa honom att stava alla namnen. Men han ville bara rita sina storebröder, sa han. Vi får väl se hur det går.

Men jag frågade honom vad en familj är. Är t.ex. en matrikulär familj en familj? Nä, så sa jag inte, utan "En mamma med ett barn, är det en familj?" Det var det inte, för de var för få. Och två som bor ihop men inte har barn är inte heller någon familj enligt honom. Får de ett barn är saken däremot biff; kärnfamiljen är familjen i hans ögon. Hans storebror och jag diskuterade skillnaden mellan familj och hushåll, utökad familj, bonussyskon och så vidare. Han och 13-åringen bor omväxlande hos mig och sin mamma. De har alltså två familjer, eller hur är det? Utgör de båda + jag och mitt ex en familj trots att hon och jag inte bor ihop? Det känns inte precis så.

Här i Vällingby bor jag med Marty och våra tre gemensamma barn. Vi är både ett hushåll och en familj. Den familjen är även de större pojkarnas familj på lite drygt halvtid, och jag har aldrig brytt mig om den där distinktionen "halvsyskon". De små dyrkar sina storebröder och glädjen är ju ömsesidig. I går gick jag och handlade på Coop med alla fem så där som vi brukar. Sånt älskar jag, för det är så roligt att se flocken stimma tillsammans. När vi gör så gör vi familj. Formalia känns ovidkommande.

Hur kommer mina barn att se tillbaka på sin familj när de är vuxna? De kommer nog att enas om många minnen, t.ex. hur vi gick till Coop tillsammans, eller hur det var när vi åt middag. Men det skiljer nio år mellan störst och minst, så deras villkor är helt olika, och på sätt och vis växer de upp i olika tidsåldrar. Jag behöver bara se till hur mina äldsta syskon och jag har växt upp. Vår syn på vår familj, på våra villkor, skiljer sig radikalt åt, liksom minnet av våra föräldrar. Har vi verkligen bott i samma familj? Både ja och nej. Vi har bebott en konstellation, en konstruktion, ett paraplybegrepp. Men vi har bara fläckvis gjort familj, sett ur min synvinkel. Det hindrar inte att familjen var min trygghet när jag liten, eller att jag är väldigt fäst vid mina syskon trots att vi nästan aldrig ses.

Jag brukar säga att pappa är ett verb om någon ber mig om definitionen av "pappa". En anonym spermiedontator är ingen pappa i någon vettig bemärkelse av ordet. Pappa är den som finns där i vått och torrt, som byter blöjor, läser läxor med sina barn, tvättar deras kläder, reder ut deras hår, gosar med dem när de är gosnödiga. På samma sätt förhåller det sig förstås med orden "mamma" och "förälder". (Själv ser jag mig primärt som det senare eftersom jag inte ser hur jag är särskilt pappig eller gör pappiga saker. Men visst kan jag väl ställa upp på det pappiga om någon vill det, och visst kallar mig barnen för just pappa - utom vår minsting som länge sa "mamma" till mig - vilket gladde mig.) Det biologiska är skit samma.

Så: familj är också ett verb. Blod är inte tjockare än vatten, bara grumligare.