I dag verkar genusvetare och andra feminister mer engagerade av frågan om embodiment, och teoretiker som Rosi Braidotti är i ropet. (Om det nu inte är så att diskussionens fokus redan har flyttats någon annanstans och det bara är jag som inte har hängt med.) Men ändå: intersektionalitet som började kännas smått ute i akademin för några år sen har fått en renässans, åtminstone på Twitter. Förklaringen är nog att det forumet, som bara för tre-fyra år sen var ett gyllene getto för vita mediemänniskor, i dag befolkas av mängder av unga, arga och icke-vita debattörer som inte har det sociala kapital som ger tillgång till ledar- och kultursidor. Vissa tycker att det här är jobbigt, att "tonen har blivit för hård". Jag tycker att det är härligt. En lödkolv i arslet kan behövas för att få vissa att vakna ur sin ideologiska paltkoma.
Men jag ser några problem med vurmen för intersektionalitet. Ett är att de teoretiska problemen, som givetvis får praktiska konsekvenser, sopas under mattan. Som om alla vore överens om hur analysen bör bedrivas. Men det som göms i snö etc. Risken är att de allianser man formar utifrån en för sån grund intersektionell analys blir bräckliga. Om man nu alls bryr sig om några allianser, mer om det senare.
Ett annat problem är att arbetet med att synliggöra assymmetriska begreppspar som vit-icke vit, man-kvinna, heterosexuell, icke-heterosexuell etc. riskerar att utlösa identitetspolitiskt käbbel i stället för att förena över gränserna. Vi ser redan strider som handlar om tolkningsföreträde, där vissa aktörer i kraftfulla ordalag betackar sig för att "bli analyserade". Reaktionen är förståelig, och självrannsakan är av nöden - och här visar ju den ena sidan av intersektionell analys sin styrka, den som handlar om ur vilket perspektiv, ur vems perspektiv, man engagerar sig.
Men risken är att man blir så självutplånande och botfärdig att man inte törs tala om solidaritet eller analys utanför den egna lilla gruppen. Det är också det här exempelvis Johan Hilton har skjutit in sig på och fått på pälsen för, se en sammanfattning här. Kritiken mot identitetspolitik, intersektionalitet eller queerteori är inte heller precis ny, men den är fortfarande skadlig. Journalister som Lena Andersson och andra som yrar om längtan till minoriteten bör helst inte ges ännu mer vatten på sin kvarn, tycker jag. Därför måste den som förespråkar intersektionella analyser försöka se skogen, inte bara träden, se hur olika maktordningar samverkar. Inte för att kampen för rättvisa är avhängig ledar- eller kulturskribenter. Utan för att den är svår nog utan att vi ska behöva öda en massa tid åt genmälen på det att den Breda Allmänheten inte bara må fnysa åt oss.
Den tredje risken jag ser med ett alltför ensidigt fokus på strukturell maktanalys i allmänhet och intersektionalitet i synnerhet är att bilden av aktörskap (eller autonomi om man föredrar den termen) blir skev. Om vi enbart definierar individen X och/eller gruppen Y utifrån negativa parametrar, som utsatt för diverse maktassymmetrier, hamnar vi lätt i determinism. En sån utarmad analys saknar all slagkraft, se bara på hur radikalfeminismen gick vilse i den fallocentriska pannkakan och hamnade i essentialism och separatism. (Ännu en länk till mig själv här, ni får ursäkta, men jag orkar inte gå in i detalj i det här just nu. Gör en Ctrl+F på "Millett" så slipper ni läsa hela.) Jag älskar verkligen de tidiga radikalfeministernas sluggerattityd, och kanske är det ingen slump att den strömningen verkar ha fått nytt liv på sistone. Men jag tror inte på separatism, jag tror på brobyggen, preliminära allianser och solidaritet. Och då behöver vi fundera över exakt vad autonomi är för ett djur och hur individuella aktörer och grupper kan samarbeta. Den som är intresserad av en teoretisk genomgång av autonomibegreppet kastar sig nu över Feminist Perspectives on Autonomy - det är jätteintressant, jag lovar. Och högst adekvat även för andra än feminister.
Jag är inte klar än. Jag har ännu ett önskemål. Jag vill att begreppet klass ska börja lyftas fram mer i den intersektionella debatten. Det är märkvärdigt tyst om den parametern. Men är det något som känns angeläget om vi ska kunna ändra på något i längden är det inte bara en analys av hur klasstillhörighet verkar, utan även en analys av klassamhället. Det skulle sitta fint med fler sociologiska undersökningar så att vi får ännu mer kalla fakta att utgå ifrån, tycker jag.
Nancy Fraser har föreslagit en uppdelning i omfördelning respektive erkännande. Det har hon fått kritik för, men jag tycker att hon är briljant, jag. Nog är det bra om vi kan hålla två tankar i huvudet: dels hur vårt samhälle är organiserat i grunden, dels hur grupper diskrimineras på grund av sånt som sexuell läggning eller hudfärg. En sista länk till mig själv (jag lovar), och ni kommer att förstå grunddragen i Frasers tänkande.
Alltså: jag välkomnar verkligen intersektionella analyser; det är fantastiskt att så många engagerar sig i dem. Men jag ber om ytterligare lite tankemöda, att vi tänker på vilken potential som finns i all levd och teoretisk kunskap om olika maktasymmetrier. Jag skulle önska att vi kunde inrikta oss på att störta det gamla ned i gruset, och skippa ideologisk in-fighting. Vi kan vara solidariska med varandra även om våra utgångspunkter är olika som natt och dag. Är det för mycket att hoppas på? Jag tror inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar