Blicken som maktmedel och motstånd

För nån vecka sen skrev jag en serie tweets om vad män som ser sig som feminister kan göra rent konkret. Jag tyckte inte att det var nåt märkvärdigt, men det fick oväntat stort genomslag, och fortfarande retweetas de här 22 råden varje dag av nya personer. Kul, förstås, men det har nästan känts lite genant att bli hyllad i alla tonarter. Men så i dag kom den första negativa reaktionen: jag borde ändra på följande tweet:

20/ Sitter du mittemot en snygg tjej? Försök att inte klä av henne med blicken. Hon har gjort sig fin för sig själv, inte för dig.

"Aha", tänkte jag, "det var 'snygg tjej' som skavde". Jag förklarade att det inte skulle ses som att jag delade in världen i snygga eller ej och att jag borde ha satt "snygg tjej" inom citattecken för att visa att det var i betraktarens öga. Nej, det var också fel, sa twittraren i fråga; problemet var att jag väl inte kunde avgöra vem tjejen hade gjort sig fin för. Det var nedlåtande à la "Titta inte på den här tjejen, för då blir det synd om henne." Som om hon inte kunde svara för sig själv. Som om hon inte finge göra sig fin för män eller kvinnor om hon ville. Som om feminism är att tycka att det är synd om kvinnor eller att jag skulle rycka in till deras försvar. Och det menar jag ju inte. Jag har skrivit en hel del om kvinnligt aktörskap, här och i uppsatser på genusvetenskapen. Men det hjälper föga. Alla som läser de där råden kan inte veta vilken hyvens typ jag är. Så nu tänkte jag utveckla det här en smula.

Nej, jag kan inte veta vem någon gör sig fin för. Men något jag vet är att många män utgår från att kvinnor de möter har gjort sig fina för deras, männens skull. En kort kjol betyder: "Titta på mig", alltså tittar man. En urringning betyder: "Kolla här, då grabbar!" Och så kollar man. Och om det går tittar man gärna upp under kjolen och ner i urringningen i jakt på ännu fler gotter. Slickar sig om läpparna, vilar med blicken, klär av med blicken.

"Men varför har tjejer urringat om de inte vill att man ska titta?" säger många män. Får de alltså inte skylla sig själva om vi glor, är tanken där. Och är det inte roligt att vara attraktiv, kanske? Amenguh, vad jag skulle gilla om tjejer glodde på mig, liksom. Tja, kanske det. Kanske skulle du som man gilla att få kåtblickar på bussen, ja, tänk om tjejen kastade sig över dig och slet av dig kläderna när du var på väg hem genom parken på natten!

Men nu är det inte så, dyre bror. Släpp snorren, för det är dags att nyktra till och skärskåda verkligheten. Till att börja med är ett sexuellt övergrepp alltid just det: ett övergrepp. Nu är det väldigt sällsynt att kvinnor våldtar män, men det hände t.ex. för några år sen att ett tjejgäng slet av en man från hans cykel och antastade honom sexuellt. Han mådde inte bra av det. Säkert läste han "skämtsamma" kommentarer efteråt om hur han borde ha tackat dem, och att män inte kan våldtas. Kanske fick han erektion vid tillfället, men det säger inte att han "egentligen" ville. Att kroppen reagerar på ett visst sätt innebär inte att själen är med på noterna. Du skulle också må dåligt, även om du kan fantisera om det nu.

Tänk sen att du ständigt skulle bli vägd, mätt och befunnen för lätt eller inte utifrån formen på din stjärt, eller utifrån din längd, axelbredd eller gångstil. Har du inte lite för djupt liggande och för små ögon, är inte ditt skägg för glest, ditt hårfäste för högt, ditt adamsäpple för markant, din mage för tjock, dina ben för smala, ditt bröst för hårlöst, dina underarmar för klena, dina skor tråkiga, dina byxor hopplösa, har inte din tjocka näsa för stora porer, är inte dina tänder för gula, har du inte överbett, flyende haka, utstående öron, för tjocka ögonbryn, för tunna läppar, för ljus ögonfärg, för tjocka kinder, för rynkig panna? Ser du inte, kort sagt, ut som en vandrande tågolycka? Inte det? Är du alldeles säker på det? Hur kan du veta att du duger, att du inte kommer att bli hånad bakom din rygg för att din penis är för liten eller stor eller blek eller böjd eller slak?

Här tar säkert en och annan man åt sig och suckar över att de minsann känner sig fula eller får kommentarer och blickar som tyder på det. Visst, det är jobbigt. Men jag tror inte att jag överdriver om jag säger att män i allmänhet inte tänker så mycket på sitt utseende, inte ständigt och jämt. Medan kvinnor i allmänhet tänker mycket på sitt utseende - inte för att de är pimpinetta, utan för att de alltid skärskådas på ett sätt som män slipper. Alltid, varje dag. Så fort de inte är ensamma hemma hamnar de under luppen. Och om det finns tidningar med tjusiga karlar på, om man t.ex. letar lite bland tidskriftshyllans fitnessmagasin, finns det en ocean av glättade publikationer med tjusiga kvinnor. Ja, om de inte handlar om misslyckade plastikoperationer eller före- och efterbilder på kändisar som har gått upp eller ned i vikt eller haft fräckheten att åldras. Och så fort vi rör oss på stan invaderas vårt synfält att "sälj grej med tjej", så fort vi läser Harry Potter beskrivs flickornas utseende i detalj. Det går att vara lite skönt knäpp som Luna Lovegood, men nog är det synd att hon ser så hopplös ut? Däremot går det skitbra att vara skönt knäpp om man heter Zooey Deschanel. Något som inte går är att bara vara människa. Och förresten upphör inte granskningen ens hemma framför badrumsspegeln, för blicken följer med ända dit. Och in i provrummet. In i sängkammaren. In i drömmen. In i självbilden.

Jo, det finns en hegemonisk maskulinitet. Det finns manliga skönhetsideal. I USA är så gott som alla manliga företagsledare för Fortune 500-företagen över medellängd. (Tror ni mig inte kan ni kolla här - men läs gärna vissa av artikelns slutsatser med kritiska ögon.) Och ja, även kvinnor kan objektifiera män. Men det är ändå inte samma sak.

Det är inte samma sak, för män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Att män är överordnade innebär inte bara att de tjänar mer pengar eller att manlig klädsel signalerar makt medan kvinnlig signalerar underordning - försök att sätta på din son kjol så får du se vad jag menar. Nej, det innebär också att mannen dominerar det offentliga samtalet, att tidningsartiklar oftare handlar om män än om kvinnor, att professorn och kosmologen och Nobelpristagaren är man, att vi lever i en värld där män definierar vad som är eftersträvansvärt och viktigt och statushöjande. Det innebär att den överordnade är den som betraktar världen för att se om se om den duger, ungefär som den kristna guden under skapelseakten finner att det här var ju riktigt bra. Blicken är den värderande blicken, den dömande blicken, maktens blick.

I "Feminist Postcolonial Theory - a Reader" skriver bell hooks i sin essä "The Oppositional Gaze: Black Female Spectators" om ett återkommande mönster från barndomen: "Jag minns hur jag blev bestraffad som barn för att jag stirrade, för de där hårda, intensiva blickarna som barn gav de vuxna, blickar som sågs som trotsiga, som motståndsgester, som ifrågasättande av auktoriteten." Hon lärde sig genom upprepade bestraffningar att en blick kan vara riskabel. Så var det också under slaveritiden: slavarna förnekades rätten att "stirra", "glo tillbaka", för det var att öppet visa sitt trots. Och en slav kunde bli lynchad bara för att han såg på en vit kvinna.

"There is power in looking", skriver bell hooks. Men trots att hon visste att det var förbjudet var lockelsen att förstulet titta svår att motstå. Och hon kom så småningom att se blicken som motstånd, kom att förstå att slavarna ändå hade stirrat, att "alla försök att undertrycka vår/de svartas rätt att stirra hade hos oss skapat en överväldigande längtan efter att se, en rebellisk lust, en oppositionell blick. Genom att djärvt titta förklarade vi trotsigt: 'Inte nog med att jag tänker titta. Jag vill att min blick ska förändra verkligheten.'"

De svarta männen fick alltså inte stirra på de vita kvinnorna, även långt senare i historien. Men så småningom uppstod en fredad zon, nämligen biografen. Här kunde de betrakta de vita kvinnorna med den vite mannens blick, den fallocentriska blicken som bell hooks kallar den. Och de svarta kvinnorna? De var osynliga i filmens värld annat än som moderliga hembiträden och pigor till de vita huvudrollsinnehavarna och deras kvinnor.

Ja, det finns ett aktörskap i att betrakta, men inte i samma grad i att bli betraktad. Blicken utforskar och koloniserar, som när en voyeur betraktar en kvinna på avstånd eller en våldtäktsman begår sitt övergrepp: "Nu ser jag dig, nu ser jag dig naken, nu vet jag allt om dig, nu behärskar jag dig, nu äger jag dig!" På samma sätt fungerar blicken som maktmedel mot alla avvikelser från normen, från transpersonen till den romska kvinnan till den utvecklingsstörda pojken till kvinnan i hijab. Ni vet hur talande en blick kan vara.

Och ni vet hur det känns när någon behandlar en som luft, eller hur? Osynliggörandet är också ett slags blick, som när min granne i sin elrullstol ska bli expedierad i en butik och den som jobbar där vänder sig till hans assistent. Eller när någon som är vit säger sig vara "färgblind" och väntar sig stilpoäng för det. När det i själva verket är ett förnekande av den egna, privilegierade situationen och ett osynliggörande av den betraktades bakgrund och erfarenheter.

Jaha, så hur ska du ha det egentligen? Man får inte titta, för det är förtryckande. Och man får inte låta bli att titta, för det är osynliggörande. Får man ha ögon nuförtiden? Är vi inte alla biologiska varelser? Är det kanske fel att bli attraherad av någon, är det fel att göra sig fin, att vilja bli betraktad?

Nej, det är inte fel att bli attraherad. Och det är inte fel att göra sig attraktiv - för sig själv eller för andra. Att påstå att kvinnor som vill ha korta kjolar är offer för patriarkatet låter kanske bra. Men det förutsätter att det bara finns en blick, den fallocentriska. Faller man för dess makt är man pwnd, ägd, har falskt medvetande. Alltså återstår bara för kvinnor att säga nej till hela det traditionella feminitetsidealet och bli butchiga. Men måste det vara så? Har en i övrigt feministisk kvinna inte förstått att hon sexualiserar sig med sina korta kjolar och tajta jumprar, att hon gör sig till ett objekt? Och hon som ska föreställa så radikal?

Det är, återigen, skillnad på skit och pannkaka. Pojken-killen-mannen gör sig fin genom att förmedla och förstärka sina traditionella attribut. Från Batmantröjan och gympaskorna med det senaste Disneymotivet till huvtröjan och Nudie-jeansen till tribaltatueringarna till Dockersdojorna, kostymen, slipsen, kotlettfrisyren och pösmagen till hjärtinfarkten och graven är han en ninja, en rocksnubbe, en fotbollskille och riskkapitalist. Han agerar på ett sätt som inger respekt bland andra kortklippta män i mörka tyger. Han tillhör den stora världen, den offentliga sfären, funkar i alla väder. Och därmed blir han, den som gör sitt bästa för att apa efter en hegemonisk maskulinitet, även attraktiv för kvinnor. Är i alla fall tanken.

Medan flickan är å så söt och fin och leker med dockor som är å så söta och fina och onaturligt smala med onaturligt stora ögon och långt hår. Medan tjejen är tuff men skitsexig och kvinnan är mamma men sexig ändå och och den mogna kvinnan respektingivande men ändå en milf och allt uppåt blir hängpattar och bristningar och fy fan för kåta gamla kärringar. Drastiskt formulerat, visst. Men det handlar hela tiden mer om kvinnan som objekt än subjekt. Riktningen i de traditionellt feminina attributen är alltid mer utåt, mot granskaren. Det tunna tyget, den smekande kjolen, de halvt blottade brösten passar heller inte så bra i den stora världen, men finfint i den lilla. Att vara attraktiv för män är att även, mer eller mindre som en biverkning, bli det bland kvinnor. Finns det en hegemonisk femininitet? Ja, men den är mer svåranalyserad än den maskulina. Och var finns the gaze, blicken som revolt?

När de första filmerna av svarta filmskapare kom, när vi fick blaxploitation, filmer som Shaft eller senare Spike Lees filmer, var det ett sätt att erövra en dittills helvit domän - men de svarta kvinnorna skildrades fortfarande stereotypt. De kanske fick andra roller än hushållerskan och modern, men de var fortfarande objekt, fortfarande inte aktörer, skriver bell hooks. Var fanns filmer för den kvinnliga svarta betraktaren? Var fanns en sån filmkritik? Ingenstans. Den skulle dröja mycket länge, för den hade svårare att göra sig gällande, precis som svarta feminister inte bara fick kämpa mot patriarkatet utan även mot den vita feminism som inte inkluderade dem. Tala om dubbelt förtryck.

Jag hade planerat att skriva en c-uppsats som burlesk när jag läste genusvetenskap. Nu blev jag tvungen att avbryta mina studier, men ämnet intresserar mig fortfarande. Jag har aldrig hajat den där femme-positionen. Vad är det som är så radikalt med att klä sig som en strippa från 1950-talet eller ännu tidigare? Varför jublar den kvinnliga publiken när kvinnan på scenen klär av sig under sitt parasoll? Är det inte bara den gamla vanliga fallocentriska blicken som är i farten här?

Men nu tror jag att jag äntligen hajar. Femmepositionen är ett försök att befria sig just från fallokratin, att återerövra blicken från männen. Se, här har vi kvinnan med alla sina traditionellt feminina attribut, kvinnan som sexualobjekt, kroppen som lockelse - minus den manliga blicken. Här är det feminina som kopia utan förlaga, som ett skorrande ackord, en queer motrörelse. Här är också kvinnor som attraheras av kvinnor och gör sig attraktiva för kvinnor. Det funkar, uppenbarligen, åtminstone i just det sammanhanget. Hur det fungerar i offentligheten är det inte min sak att värdera.

Men alltså: det finns en annan blick än den fallocentriska. Fast så länge vi har en könsmaktsordning kämpar den i motvind. Det går att som kvinna göra sig attraktiv och ändå vara ett subjekt. Såklart. Men i patriarkatet är det de överordnades blick som dominerar. Den dominerande gruppen är till stora delar blind för sin dominans och ännu mer blind för den underordnades position som underordnad. Normbärarna är blinda för den norm som de betraktar världen igenom. De vita ser inte sin egen position gentemot de icke-vita. Och de underordnades erfarenheter osynliggörs samtidigt som  de betraktas, betittas, värderas. Blicken och blindheten går hand i hand.

Var och en har rätt att definiera sig själv, inte bara i förhållande till makten, inte bara i enrum, inte bara som en reaktion. Eller, som Audre Lorde har uttryckt saken: "If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Ja, vi skapar hela tiden berättelsen om oss själva, oavsett vilken position vi har. Därför måste vi också försöka rikta våra blickar mot oss själva, och det gäller särskilt normbärarna, makten. Så det är nog mitt råd i modifierad skepnad till den man som vill betrakta sig som feminist: se dig själv - och klä inte av någon med blicken. Någonsin, för det är ett övergrepp. Det finns sätt att titta som inte är "tittiga", som inte klär av och slukar och kränker. Det finns en öppen blick, den som ser människan, som låter människan definiera sig själv. Kanske även den blicken kan förändra verkligheten en smula.