Vem har stöveln på din nacke?

Vilka är presidenterna som förföljer dissidenter i Vitryssland, som låter tvångsmata matvägrande, rättslösa fångar på Gitmo, som undertecknar lagar mot "homosexuell propaganda" i Ryssland? Vilka är utsugarna som spikar igen fönster och dörrar på fabriker där människor slavar under eländiga villkor? Vilka är hallickarna, legoknektarna, knarkbaronerna, människohandlarna? Vilka utlyser heligt krig, vilka spränger civilpersoner i luften, vilka bombar palestinier med vit fosfor, vilka terroriserar kvinnor med massvåldtäkter i Egypten, vilka hugger armar och ben av den som vägrar att bli soldat och sexslav i Uganda, vilka går över lik för att exploatera ett fattigt folks naturresurser, vilka förgriper sig på barn under den katolska kyrkans beskydd?

Vi vet vilka.

Men det är ju nån annanstans.

Vem misshandlar transpersonen på Fyrans buss? Vem knackar bög i Tantolunden, vem spottar på kvinnorna som håller hand, vem hotar och trakasserar kvinnliga skribenter, vem går ut på stan med järnrör, vem talar hånfullt om "kulturberikare" och kvinnliga fotbollsspelare? Vem försöker riva av din slöja på tunnelbanan, vem blottar sig för dig på spårvagnen, vem förföljer dig genom parken på kvällen? Vem häller i dig sprit och utnyttjar dig när du är full, vem våldtar dig när du sover, vem slår dig sönder och samman när du vill lämna ditt förhållande?

Vi vet alla svaret.

Men det är ju de där. De andra.

Vems karriär måste få gå före din, vem är det som aldrig vabbar, vem packar aldrig skötväskan eller bestämmer färg på barnvagnen, vem är det som aldrig tvättar dina kläder, vem tar upp allt syre i diskussionen på puben, vem kastar bengaliska eldar på fotbollsplanen, vem pissar i din port, vem ligger och blinkar med helljuset en meter bakom dig på motorvägen för att du kör för långsamt, vem bryter sig in i ditt källarförråd, vem blir professor medan du förblir docent, vem slåss i krogkön, vem dricker grogg på Sällskapet, vem kommenterar dina bröst, vem frågar flatorna om de vill ha en trekant, vem kastar lystna blickar på din fjortonåriga dotter, vem jobbar med de grova men aldrig de fina kablarna på fabriken, vem talar om "sandlådepoliser" och yvs över sina hårda tag i city, vem har fast jobb när du har ett vikariat, heltid när du har halvtid, högre lön för samma arbete?

Du vet vem.

Men alla män är ju inte såna. Men även män drabbas ju.

Jo, jag vet. Vilka jag var skraj för när jag var liten vet jag, vem som lekte örfilsleken med mig i skolan vet jag, vem som våldtog mig i två och ett halvt dygn när jag var sexton år vet jag, vilka som hotade mig med stryk när jag körde buss och taxi vet jag, vilka jag ska akta mig för vet jag, vem som återkommer i mina mardrömmar vet jag. Jag vet vilka jag hatar. Men jag är ändå gynnad, för jag är man. Jag är inte kvinna, jag har inte fel pigmentering, jag talar inte svenska med brytning. Jag lever i ett olikkönat förhållande som på ytan ser alldeles stinknormalt ut. Jag är neurotypisk, fullt frisk, cisperson, välutbildad, medelklass.

Men mitt hat brinner med samma klara låga ändå. Och jag är inte ensam om att hata förtryckets alla sidor, maktordningarnas hejdukar, rasisterna och deras hejaklack, normbärarnas blindhet för normen, osynliggörandet, föraktet, utstötningen. Varför skulle vi inte hata? Varför skulle vi vara resonabla och försonliga, vänta på vår tur, tänka att det nog blir bättre med tiden? Det finns ingen anledning.

Men hat är ju aldrig bra. Men män som inte förtrycker har inget kollektivt ansvar.

Jo, hat är bra, för det är en drivkraft som ger en lust att kämpa och aldrig ge tappt.
Jo, män har ett kollektivt ansvar - här och nu! - för att förändra sig själva och sina bröder.

Och jo, det finns kärlek, inte bara hat. Feminister är inga manshatare i största allmänhet. Det är inte jag heller. Visst lovar feminismen en samhällsordning där även män står som vinnare på många sätt; jag behöver nog inte räkna upp dem. Ni vet. Men samtidigt är ordboksdefinitionen, den som Lena Gemzöe har myntat: "Synen på att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, och att något bör göras åt den saken." Den som kan skriva under på det kan kalla sig feminist, sen måste analysen breddas och finfördelas. Och exakt hur man ska bära sig åt för att förändra det här förhållandet finns det inga enkla svar på. Men om en underordnad grupp inte längre ska vara underordnad innebär det att den grupp som är överordnad i dag faktiskt måste förlora några av sina privilegier. Männen får kliva åt sidan lite. Det har vi råd med.

Tokyo Sexwale, en av ANC:s förgrundsfigurer, har sagt om kampen mot apartheid: "Det handlade inte bara om att befria de svarta afrikanerna från deras bojor. Det handlade lika mycket om att befria de vita från deras rädsla." Det gjorde Nelson Mandela på sin ålders höst, efter 27 års fångenskap. Samhället exploderade inte som många befarat. Kan vi lära oss nåt av det? Ja, jag tror att vi måste befria männen från deras rädsla. Men där måste parallellen göra halt, för Mandela tillhörde trots allt en majoritet som av historiska skäl hade hamnat under den vita minoritetens stövel. Och de förde kampen med alla till buds stående medel ända tills den nya republiken hade växt fram. Mandela var en tid chef för ANC.s beväpnade gren.

Ja, män är rädda för ett samhälle där de ska ha mist sin makt. Det är naturligt. Många kommer att kämpa emot precis som män alltid har bekämpat kvinnans frigörelse, precis som kolonialmakterna alltid har bekämpat folkens frigörelse, som påven och katolska kyrkan alltid har försökt tysta ner de utnyttjade barnen. Man vill inte kännas vid sin skuld, man vill inte ta sitt ansvar. Det är inte mig själv det är fel på, det är de där andra.

Så det kommer att dröja lång tid innan vi är ens i närheten av att ha utplånat de värsta maktordningarna. Försoningens tid är inte kommen. Hatet är en bra drivkraft så länge vi inte låter det fördunkla vårt omdöme. Jag tror inte att risken är så stor. Vi kan väl älska den som är värd att älskas, den som visar sin kärlek till nästan i praktiken. Och aldrig ge upp, aldrig ta en seger för given. Kan vi hålla två tankar i huvudet samtidigt? Ja, det måste gå.