torsdag 24 december 2009

Om det där med humor och politik

Veronica Svärd har skrivit ett bloggbrev till mig - här kommer svaret:

Hej, Veronica!

Skönt att jag inte har hamnat i din svarta bok! Som jag skrev i ett senare än det du refererar till inlägg känns det lite pyrt att bli citerad av icke- eller antifeminister… Men till saken. Så vitt jag kan bedöma är studien ambitiös och välgjord, om än ganska liten. Den är alltså väl värd att ta på allvar, inte minst för att den tar avstamp i en diskussion om många unga kvinnors ”historielöshet” eller vad man ska kalla det, alltså att de anser att feminism är något som deras mammor och mormödrar ägnade sig åt, vilket är onödigt i dag i vår moderna tid. Det här, parat med en ganska vanlig attityd om feminister som ett sämre slags kvinnor (fula, lesbiska, ensamstående) finns ju i även Sverige i dag. Skönt är att konstatera att ingen av de fem (jag råkade skriva fyra) hypoteserna som problematiserar feminism och heterosexuella förhållanden kunde styrkas. Så jag tycker inte bara att den är rolig; frågeställningen är högst legitim.

Och just därför anser jag att man ska återge den på rätt sätt. Formuleringen ”över 500 personer” är slarvig om än inte helt felaktig, liksom sammanfattningen att feminister har bättre sex, och det vidhåller jag. Att forskarna uttrycker sig försiktigt är som du påpekar det normala, men just därför bör man inte popularisera deras resultat genom att ge det en mer drastisk språkdräkt. Det finns nog och övernog med artiklar i dagspressen som felaktigt hävdar att ”forskning visar” ditten och datten. Eller ta Jan Björklunds grova generaliseringar och förhastade slutsatser av den pedagogiska forskningen. Jag har ofta bemött den sortens attityd som är ”som att luta sig mot auktoriteter som den druckne använder en lyktstolpe – för att få stöd, inte ljus” som någon sa.

Jag vill verkligen inte regna på någons parad – självklart måste man få vara rolig i politiken. Det har ju Gudrun Schyman alltid varit ett bra exempel på. Få är så slagfärdiga som hon, och det gillar jag väldigt mycket. Men precis som du säger ligger allvaret i botten, till exempel i form av forskning som påvisar hur illa det står till med jämställdheten. Så det är vanskligt att med ena handen kasta upp färgglada bollar i luften och med den andra hänvisa till statistik. Risken är att någon rycker undan humorns fundament – och då blir det ju genast mindre roligt. En vän till mig har som motto på Facebook: ”Om man kan dansa till det är det baske mig inte min revolution” – vilket är humor på allvar och vice versa, tycker jag.
Jag förstår också problemet när det gäller förhållandet till våra medier; de skriver helst om ”snackisar”, så det kan tyckas att man bör kasta åt dem ett köttben ibland. Men för mig är ändå populism, hur harmlös den än kan tyckas, en tveksam strategi. Berlusconi är till exempel känd för att vara klassens pajas – men det som döljs bakom skämten inger kalla kårar. Boris Jeltsin är ett annat exempel på en politiker vars humor bara var inverterad tragedi, både privat och politiskt. Att ”popularisera” ett budskap är i sämsta fall ett utslag av förakt för populasen, en tanke om att man måste uttrycka ett budskap ”så att folk förstår” – som om de vore korkade. Eller, i fallet med feminismen, som om det inte redan fanns myriader med goda argument. Behöver man uppfinna ännu ett för att hamra hem sitt budskap?

Man kan tycka att ”Ja, ja… Humorlösa jävlar. Ska man inte få skoja lite?” Jag har själv drabbats av precis det här när jag har raljerat över något samhällsfenomen eller någon konservativ ledarskribent – bara för att märka att mina ord har tagits på största allvar. Humor och ironi funkar som bekant bäst ansikte mot ansikte, vilket är anledningen till att så många omger sina sms eller nätbaserade diskussionsinlägg med flinisar. Man ”ler med glimten i ögat” av oro för att bli missförstådd, och oron är befogad. Men frågan är inte bara om FI:s kampanj riskerar att missuppfattas, utan även om exakt hur rolig Expressenartikeln är. Inte särskilt, tycker jag. Här framstår snarare FI som harmsna över Elin Grelssons bemötande.

Även jag tycker att det är viktigt att göra upp med mossiga föreställningar om feminism och feminister, men kampanjen ”Feminister har bättre sex” är i mina ögon tämligen okul. Det hade nog varit roligare med en t-shirt där det står ”Feminister har sämre sex – men det är det värt”. Det hade också varit att inta den attityd som varenda ståuppare får lära sig på Grundkurs i ståuppkomik 30 hp, nämligen att försätta sig i underläge i förhållande till publiken. Som det nu är känns kampanjen lätt von oben-aktig, vilket jag tror mest framkallar sura miner utom bland de redan övertygade. Vem riktar sig den till? Vilka riskerar man att stöta bort? Tyvärr ganska många, befarar jag, såna som inte gärna vill skylta med vare sig sin sexuella frigjordhet eller feminism - inte på grund av att de är humorlösa, utan för att de inte har råd med det. Apropå att ha glimten i ögat.

P.S. Nu såg jag just att även Pillow Talk kommenterar det här. Debatten verkar aldrig vilja dö. Eller också gör den det härmed.

2 kommentarer:

Ethel de Medeiros sa...

Jag, som inte kan leverera utandningsluft, än mindre beröra något som är viktigt för mig, utan att i en eller annan mening flamsa, vill ändå göra ett tillägg apropå avigsdorna med att använda "en rolig grej" som medel för att inspränga feminismen i det offentliga samtalet. Jag blir påmind om Mona Sahlins i åratal förhånade uttalande om att det är sexigt att betala skatt.

Vilken politiker skulle komma på tanken att som en rolig grej försöka hävda att folk som tar klimathotet på allvar får fler ragg än andra, eller att det är lite skönt kinky att vara för en bättre flyktingpolitik? Ingen, naturligtvis. Varför inte? För att den som driver en sådan fråga sorgfälligt vinlägger sig om att bli tagen på allvar. Frågan är för stor och avgörande för att dess talesmän ska vilja riskera att framstå som något annat än människor som menar varje ord de säger på största allvar (vilket inte är detsamma som att påstå att man kommer med oomkullrunkeliga sanningar - bara att man är medveten om att man berör en fråga vars många svar sammantagna är och kommer att bli livsavgörande för människor.)

Jag skrattar mig igenom alla sidor av mitt eget liv, och jag ser i allra högsta grad humor som ett verktyg för intellektuell förfining, känslomässig överlevnad och utveckling av varje aspekt av verkligheten. Men ett så kraftfullt redskap behöver hanteras med viss försiktighet. Den förstärkare som humorn ofta är kan ibland föra med sig ett störande biljud, och det vill vi ju inte. Ljudbilden ska vara kristallklar. Särskilt när det är feminismen som diskuteras, efter som den, tillsammans med sina tusen ringar på ett vatten som genomsköljer hela människosläktet, är den absolut viktigaste fråga vi har att förhålla oss till i dag, och det skriver jag utan ett uns av ironi.

Ethel de Medeiros sa...

PS: Bakom signaturen "Ethel de Medeiros" döljer sig den i bloggen stundom omnämnda Marty. DS.