lördag 5 december 2009

Fem perspektiv på kärlek - del 2

Som bekant vet varenda kotte vad kärlek är, ungefär som att alla vet hur man översätter (för att ta ett mig närliggande exempel). Så varför krångla till det? Har inte kottarna rätt? Har inte var och en sin teori och praktik? Frågan är befogad, men jag undrar om vi inte överskattar våra kunskaper om kärlekens väsen och praktik lite till mans. Det finns kanske utrymme för frågan: "Vad är kärlek - egentligen?" Är alla definitioner giltiga? Är t.ex. Josef Fritzls relation till sin dotter missförstådd, utom av de hundratals kvinnor som skriver och bedyrar honom sin kärlek? Är de här kvinnorna helt knäppa, eller går det att förstå dem?

Här kommer alltså mitt andra inlägg om kärlek, denna gång ur ett fenomenologiskt perspektiv. Om ordet "fenomenologi" är en tungvrickare (fast inte i klass med att i rask följd säga "takpapp, väggpapp, takpapp, väggpapp...") är stora delar av den fenomenologiska rörelsens litteratur hjärnvrickare av format. Så jag skippar Edmund Husserls transcendentala (tangentbordsvrickare) fenomenologi, Martin Heideggers "Varat och tiden" och det existensfilosofiska finliret hos Maurice Merleau-Ponty. Här kommer i stället några enkla betraktelser över kärlekens väsen med ett slags simpelt hembränd fenomenologisk forskningsansats som grund, och den förenklingen ska nog både ni och jag vara tacksamma över. Den som känner sig hugad får gärna bidra till att rensa min text från epistemologiskt finkel. Ni andra får hålla tillgodo med en billig fylla.

Jag tror att kärleken och gudstron uppfattas ungefär likadant, även om jag aldrig har upplevt det senare fenomenet. Den är bara där, som en stark känsla, en nebulös men orubblig övertygelse, något som känns i kroppen. Den utgår från ett kännande subjekt och sträcker sig mot ett annat subjekt som kan vara mer eller mindre tydligt. För mig har kärleken varit just så kroppslig ända sen jag var liten; den är kolsyra i mina blodkärl, svaga ben, ett sug i bröstkorgen - eller kanske ett värkande tomrum där, som när jag varit hopplöst avståndsförälskad. Utan att ha något empiriskt stöd för det misstänker jag som sagt att denna kärlekens kroppslighet är något många känner igen, så låt oss börja här.

Känslans kroppslighet innebär att förnuftsargument som går ut på att den är felaktig inte biter på den; den är till sin natur förreflexiv. Det kvittar om man tillämpar teodicéargumentet på Gergil eller Gud - den förälskades/troendes upplevelse går inte att förminska eller bortförklara som en illusion. Det innebär också att varje analysförsök är ett steg bort från denna upplevelse, vilket ställer till med problem om man ska undersöka den. Jan Bengtsson skriver i "Med livsvärlden som grund" att utgångspunkten för intervjuer är den intervjuades oreflekterade erfarenheter.
[Dessa är redan] en förståelse av något och därmed en första konstruktion. Men för att något skall kunna sägas om erfarenheterna måste personen reflektera över sina egna erfarenheter. Därmed införs en distans: den levda erfarenheten omvandlas till reflekterad erfarenhet, det som var levande givet blir i stället ett avslutat meningsinnehåll. Detta är en andra konstruktion. Nästa konstruktion sker när personen skall formulera resultatet av sina reflektioner i ord. Att formulera reflektionsinnehållet i ord är en språklig konstruktion som utnyttjar språkets förmåga att tala om sådant som inte behöver vara närvarande. Den fjärde konstruktionen sker genom forskarens förståelse av intervjupersonens utsagor.
Ja, och sen måste man alltså bearbeta den förståelsen och formulera den för läsarna, som i sin tur diskuterar, tolkar och konstruerar nya betydelser. Vad blir kvar av den ursprungliga upplevelsen? En jäkla massa pladder, kan nog intervjupersonen tänka. Så vi går tillbaka till ursprunget, tycker jag.

En grundpelare för den fenomenologiska rörelsen har alltid varit Husserls motto att vi måste "gå tillbaka till sakerna själva". Själva ordet "fenomen" kommer från grekiskan, där det betyder "det som visar sig", och fenomenologin studerar det som visar sig för någon. Det kan förefalla som en truism att något inte kan visa sig utan någon att visa sig för, men själva kärnan i fenomenologin är just detta ömsesidiga beroende mellan subjekt och objekt. Uppmaningen att studera "sakerna själva" är ett uttryck för en misstänksamhet mot alla -ismer och reduktionistiska recept som säger att "Allting är i själva verket (si och så) och därför måste det studeras (si och så)". Fenomenologin vänder sig mot synen att världen låter sig studeras på ett "objektivt" sätt, oberoende av vårt medvetande om den, att det t.ex. finns något Ding an sich, Tinget i sig, som Kant talade om. Det vi ska gå tillbaka till är inte saker i sig själva, utan sakerna så som de visar sig för någon. Vi kan därmed inte heller studera det rena medvetandet eftersom det alltid riktar sig mot något annat än sig självt, det har en intentionalitet. (Husserl själv frångick senare det här i och med sin transcendentala fenomenologi, varpå Heidegger, Sartre och Merleau-Ponty sa att han var knäpp i roten, men det är en annan historia. Det är dock de senares existensfilosofiska insatser som blev grunden för den moderna fenomenologin.)

Åter till kärleken. Är den en "sak" vars "självhet" vi kan gå tillbaka till? Jag anser det. Det går dock inte att analysera den frikopplat från de individer som upplever den, och kanske går det inte att komma åt dess förreflexiva karaktär eller "väsen" så som det yttrar sig innanför våra bröstben. Jag tänker mig nämligen att det är som när en kriminaltekniker bränner upp en lerklump för att genom spektroskopi analysera vad den består av: själva beviset är borta, kvar är bara analysen. Däremot kan vi studera vad kärleken betyder för oss i vår livsvärld, den "i vilken vi först lärde oss vad en skog, en äng eller en flod är" som Merleau-Ponty så vackert skriver. Även den är förreflexiv till sin karaktär: vi simmar i den som fiskar som inte är medvetna om det omgivande vattnet. Men samtidigt är den både social, kulturell och historisk, och vår varseblivning av exempelvis kärlek framträder alltid mot bakgrund av tidigare erfarenheter. Och vi upplever den genom våra kroppar, med det som brukar kallas "den levda kroppen". Så nu måste jag säga något om det begreppet innan jag kan gå vidare.

Den levda kroppen i fenomenologisk mening är inte detsamma som en fysisk kropp vilken som helst, även om den naturligtvis går att studera utifrån av exempelvis en kirurg eller naturvetare. Den är alltså inte ett ting utan "det inkarnerade subjekt som vi aldrig kan fjärma oss ifrån och som vi aldrig kan undfly", skriver Jan Bengtsson i "Sammanflätningar - fenomenologi från Husserl till Merleau-Ponty". Den förblir, som den senare uttrycker saken, "vid randen av alla mina varseblivningar, den är med mig". Tid och rum är inte den levda tidens och det levda rummets fundament - det är precis tvärtom: kronologi och geometri är försök att föreställa sig den levda tiden, det levda rummet och att göra dem begripliga genom matematiska konstruktioner. Därför skriver M-P så här:
Jag är inte i rummet och tiden, jag tänker inte rummet och tiden; jag är i stället till rummet och till tiden, min kropp tar dem åt sig och omfattar dem.
All right. Vi har alltså en levd kropp i en livsvärld som bebos av andra levda kroppar. Alla försök att studera det ena utan det andra är dömda att misslyckas och det är dags att skrota Descartes dualismer. Komna så här långt kanske vi ska återvända till ämnet? Ja, det är hög tid (det har jag visst sagt tre gånger nu).

Om jag inte kan säga något vettigt om kärlekens väsen i abstrakt bemärkelse och inte heller kommer åt den genom en förstörande kriminalteknisk analys (reflexion över det förreflexiva) kan jag ändå säga hur den ter sig för mig, vad den gör med mig och vad den får mig att göra med andra. (Och om ni tycker att det här inlägget är långt, vänta bara.) Ska jag beskriva min kärlek till Marty eller till mina barn måste jag också beskriva deras kärlek till mig, så som jag uppfattar den. Vår fyra månader gamla bebis ler när hon ser mig. Leendet fanns inte där förut, för riktigt små barn kan inte le. Men även på den icke-leende tiden visade hon när hon var glad: det spratt i hela hennes lilla kropp, pannan rynkades i koncentration, ögonen spärrades upp och hon gav ifrån sig små ljud. Och innan dess kunde man t.ex. märka skillnad på hennes sugbeteende eller muskeltonus. Det här låter kanske vetenskapligt och betraktande, som om jag just iakttar henne utifrån. Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Hon är inte någon Annan när jag ser in i hennes ögon - all eventuell distans evaporerar. Och när jag tolkar hennes leenden som kärlek är jag helt säker på att jag inte misstar mig. Jag känner den, precis som jag känner min kärlek till henne. Med detta sagt har jag ändå inte beskrivit den förreflexiva upplevelsen - den förblir oåtkomlig för ord. Jag vet att den finns där och jag hade vetat det även om jag hade saknat språk.

Vissa skulle invända att det jag tolkar som kärlek är en social konstruktion. Inte så att min kärlek därigenom skulle förringas, men konstruktionisten skulle säga att begreppet "kärlek" med alla dess konnotationer inte bara beskriver vad jag känner utan även bidrar till - eller rentav bestämmer - själva känslan. Men då är man alltså inne på exakt det som fenomenologin är motsatsen till: förklaringen av en verklighet som "bara" något, exempelvis kärleken som "inget annat än". Men, som någon har sagt apropå Saussure, det finns inget satans "langue", bara "parole"! De språkliga strukturerna, den "inneboende grammatiken" är alltså inte det levda språkets fundament, utan tvärtom. Och det är det här som är felet med mycken vetenskap. Genom att abstrahera och systematisera element från den levda verklighet som är vetenskapens grund skapar man ett universum som är obeboeligt. Ingen människa kan leva i dessa teoretiska och vindpinade luftslott, och ju mer en vetenskaplig disciplin försöker skapa dem, desto mer fjärmar man sig från vanliga människors verklighet. Nu är det här såklart en förenklad bild av socialkonstruktionismen; jag ska skriva om den i ett senare inlägg. Klart står i alla fall för mig att den kärlek jag upplever och praktiserar är allt annat än en konstruktion. Och, för att ta en tidigare parallell: man kan inte säga att en religiös tro "bara är" något.

När jag min bebis ler mot mig, när något av mina större barn kramar mig, eller när Marty nöffar när jag kommer in genom dörren, är det ett möte av en alldeles särskild och omedelbart igenkännlig karaktär. Det behövs ingen tolkning, inga ord, inga teorier. Jag förstår inte deras kärlek genom att t.ex. först registrera deras ansiktsuttryck och kroppshållning, därefter identifiera det med vad jag själv brukar känna när jag gör likadant och slutligen tänka att de därför känner likadant. Ett sådant analogislut är totalt överflödigt. Inte heller förstår jag dem genom att leva mig in i deras situation, så att säga försöka se dem inifrån. Båda teorierna förutsätter i själva verket det de försöker förklara. För det där leendet har ju en spontant erfaren betydelse för mig, skulle Merleau-Ponty säga. Eller, som Jan Bengtsson skriver:
När jag t.ex. ser en man som lutar sig farligt långt ut genom fönstret, ser jag inte en fysisk kropp i en bestämd vinkel i förhållande till den yta som den befinner sig på. Detta motiverar ingen reaktion alls hos mig. I stället erfar jag just den här mannen i denna bestämda situation och detta har en direkt betydelse för mig som kommer till uttryck i min egen kropp genom en motrörelse inåt rummet.
Nej, leendet, kramen eller nöffandet "är inkarnerat i den andres hela existenssätt och uppfattas direkt i en pre-predikativ erfarenhet av oss" för att forsätta citera M-P.

Vi vet det alla: det går att visa kärlek utan att säga något. Vi kan göra det genom tonfall, genom att göra en viss gest eller låta bli att göra en viss annan, vi visar den genom konkreta handlingar, uppmärksamhet och så vidare. En sådan kärlek uppfattas direkt utan att den går att göra till något slags objektivt bevisbart faktum, skriver Bengtsson. Det går alltså alltid att inte låtsas om den, precis som man kan kritisera någon genom att på ett knappt märkbart sätt förändra sin normala andning eller vända bort blicken (de senare exemplen är mina). Alltså är det jag skrev inledningsvis alldeles sant: varenda kotte vet vad kärlek är - åtminstone när det gäller att identifiera den. Kärlekens praktik är en annan sak, värd en egen epistel. Men det ämnet har mer att göra med etik än med fenomenologi, så jag lämnar det därhän tills vidare.

Frågan om Fritzls eventuella kärlek till sin dotter, liksom frågan om varför han får så många kärleksbrev från kvinnor borde också gå att skriva spaltmeter om. Här ska jag nöja mig med tre konstateranden: om det etiska att låsa in sin dotter i en källare, ens för en dag, behöver vi inte orda. För det andra måste han vara djupt störd i hela sin till-världen-varo för att så kapital kunna misstolka hennes känslor eller sina egna som kärlek, om han nu vidhåller den versionen fortfarande. Och för det tredje kan inte de kvinnor som bedyrar honom sin kärlek tillhöra kategorin "varenda kotte" - de är snarare väldigt aparta de med. De skrämmer mig på samma vis som den från den levda tillvaron fjärmade vetenskapen skrämmer mig.

Det här blev kanske mycket väsen för lite ull. Men om ni inte tycker att ni har lärt er något nytt om kärlek beror det nog inte bara på att mitt inlägg blev mycket referat och lite slutsatser. Nej, det beror nog mycket på att ni redan är experter på kärleken. Och nu har ni i alla fall fått ett litet hum om fenomenologi om ni inte kände till begreppet förut. Den som vill se mer konkreta exempel på hur man kan använda fenomenologiska metoder kan till exempel läsa Gunnar Karlssons fantastiska bok "Leva som blind" eller några av kapitlen i "Med livsvärlden som grund". Där skriver t.ex. Eva Johansson om "Etik med små barns ögon" eller Nadja Carlsson om "Livsvärldar på kollisionskurs i skolan" (om dyslexi). Alltihop är väldigt, väldigt intressant. Vill ni läsa Heideggers "Varat och tiden" rekommenderar jag att ni drar er tillbaka till en fyr i yttre havsbandet i ett år eller så. Jag skulle hemskt gärna läsa den själv, men den får Deleuze-Guattari att framstå som "Bamse och piratskeppet" - kanske även innehållsligt. Hyvens!

9 kommentarer:

Maja sa...

Jag ville kommentera lite. Du skriver: "Den [gudstron] utgår från ett kännande subjekt och sträcker sig mot ett objekt som kan vara mer eller mindre tydligt". Det kanske kan verka som ordklyverier men för mig är det viktigt: Gud är inte ett objekt utan tvärtom, vilket är väldigt centralt för den fenomenologiska upplevelsen av Gud, är Gud subjekt. Gud är Jag, typ. Och jag är också jag så där möts vi i ett jag, inte ett vi. Och det tycker jag är så som kärlek till en annan människa också upplevs, och det som gör att det jag erfar är kärlek och inte åtrå eller längtan eller förälskelse eller nåt sånt.
Jag har iofs lite personliga problem att särskilja mig från de jag älskar :) men det står ju i bibeln att Gud är kärlek.

Trevligt att läsa lite vetenskaplig kritik av vetenskap. Det blir lite för mycket ibland tycker jag med Heidegger & grabbarna. Som att det är bättre för att det inte går att förstå.

kattlachan sa...

Varför skriver du så ofta att alla vet vad kärlek är? Är du verkligen övertygad om att alla har en klar bild av vad kärlek betyder (för dem)? Eller är de som inte har det en försumbar minoritet? (Och är det isåfall inte speciellt allvarligt om det känns som att du förnekar min existens?)

Niklas sa...

Maja: intressant! Parallellen mellan gudstro och kärlek tog jag med för att påvisa att förnuftsargument inte duger som något slags "bevis" för att Gud inte finns. Men det var okunnigt av mig att kalla Gud för "objekt". Och egentligen säger ju inte heller fenomenologin att vi är objekt för varandra - tvärtom möts vi som subjekt. Det gäller att hålla tungan rätt i mun...

Niklas sa...

kattlachan: När jag skriver att varenda kotte vet vad kärlek är menar jag det ironiskt. De flesta har väl i någon form erfarit kärlek, men det innebär ju inte att man "vet vad kärlek är". Som jag skrev i det förra inlägget så gör kärleken oss ofta till "experter utan svar". Och jag vill verkligen inte vara respektlös mot den som antingen inte känner att den vet vad kärlek är, eller har väldigt begränsade erfarenheter av kärlek. Om du tog illa upp så ber jag härmed om ursäkt!

kattlachan sa...

Tack. Jag uppfattade (eller anade) ironin, men jag uppfattade inte att den ifrågasatte att kärlek skulle ha en någorlunda klar betydelse för alla människor (även om den betydelsen skulle vara högst personlig).

Om någon tror att den vet vad kärlek är, går det att säga att den egentligen inte vet det? Vad innebär det att "veta vad kärlek är"?

Om människors uppfattningar om kärlek grundar sej i att de har erfarit kärlek, hur visste de att det var kärlek de erfor?

Niklas sa...

kattlachan: Wow. Nu ställer du verkligen svåra kunskapsteoretiska frågor. På den första måste jag nog svara att man inte kan frånkänna någon en personlig uppfattning om vad kärlek är för vederbörande. Vad jag kan förstå vore det bara möjligt om man kunde mäta och väga kärleken ifråga och det rådde lika mycket konsensus om de önskvärda eller fastslagna måtten som om cesiumatomens sönderfallsfrekvens eller nåt i den stilen. På nästa fråga, vad det innebär att veta vad kärlek är har jag inget svar - det är därför jag skriver den här serien. Inte för att jag hoppas på något svar, men kanske kan jag och ni som kommenterar åtminstone ringa in problemet. Och på den tredje frågan...tja, där får man nog utgå från att deras upplevelser var verkliga. Man kan förstås tänka sig att någon erfar kärlek trots att det är ett bedrägeri, och då är frågan om vilken, eller vems, måttstock som ska gälla. Om bedrägeriet avslöjas torde den bedragna säga sig att det trots allt inte var kärlek. Men under tiden som "kärleken" pågick och den upplevdes som sådan går det väl inte att anta ett utifrån-perspektiv. Detta resonemang riskerar å andra sidan att förfalla till en relativism som säger att alla ståndpunkter är lika mycket värda, och den logiska konsekvensen av det borde vara att det inte finns någon kärlek som är gemensam för alla. Därmed kan man heller inte tala om att det var kärlek de erfor.

Anonym sa...

"...ett sug i bröstkorgen - eller kanske ett värkande tomrum där, som när jag varit hopplöst avståndsförälskad."

Jag känner igen avståndsförälskelsen utifrån din beskrivning. Precis så manifesterades min känsla. När hundarna gnylar i kopplen utanför matbutikerna (eller ännu värre: utanför systembolagen) och deras uppmärksamhet riktad mot utgången är hundraprocentig - då minns jag mina fysiska reaktioner på kärleken/personen som flyttade från mig. Jag var schäferhunden med separationsångest.
Älskar hundar? Älskar kor och grisar? Gruppvarelser som lever i hierarkiska system måste väl uppleva värme och kyla, närhet och avstånd inför varandra. Katterna som förtvinar, slutar äta och dricka när husse eller matte dör, sörjer de objektet för sin tillgivenhet? De kan inte analysera ett värkande tomrum i bröstkorgen. De kan inte förstå att den de saknar inte kommer igen. Mitt eget värkande bröst kunde jag visserligen analysera, men jag kunde inte diskutera bort värken. Den (kärleken?) levde sitt eget lilla liv till dess att den torkade ihop till ett ärr som kan börja blöda under mardrömmar när fullmånen sakta tar form och rullar över natthimlen.
Förresten kan jag inte låta bli att associera till grannarna vid busshållplasen här i förorten till hundarna i mitt förortscentrum när grannarna står som stenstoderna på Påskön med blickarna fixerade på vägkrönet några hundra meter bort. När busstaket dyker upp där borta i backen så släpper låsningen och längtan är över. Men jag är nästan säker på att det kan värka av kärlekslängtan i ett och annat av bröstkorgarna omkring mig. Är kärleken möjlig att likna vid den orubbade symbiosen mellan baby och närmaste vuxen/na och är det värkande tomrummet i bröstet i själva verket primalskriket från spädbarnet som hamnar på rygg i babysängen? Någon som minns?

Niklas sa...

Tack för ett fint inlägg! Jag undrade just vem som hade skrivit det när jag läste din Facebook-kommentar.

Intressant tanke att det värkande tomrummet skulle bottna i traumatiska upplevelser under spädbarnsstadiet! Och svår att belägga, såklart. Men varför just bröstet? Beror det på att vi har fått lära oss att vi känner med hjärtat? Tidigare förlades ju själen till levern - hade folk "leversorg" då? Kanske är det så hos det där folket vars namn jag alltid glömmer (kan kolla om någon vill) som anser att personligheten är baserad i levern, så att man har en aktiv eller passiv dito.

Anonym sa...

Hm. Är vi inte skapta att träna oss i att hamna i "traumatiska upplevelser"? Vi måste ju i livets tidigaste skeden då och då läggas åt sidan av naturliga skäl. Vi skriker så att alla i närheten (inklusive inkännande sällskapsdjur?) hör att en ensam liten människa skriker på hjälp. Jag undrar huruvida detta att som ett litet barn då och då rensa lungorna i sig kan skapa ett trauma. Kan det vara hälsosamt för den fysiska utvecklingen att vråla? Ljuden från ett spädbarn som signalerar magknip, ilska eller timslång väntan (bevare mig) på kontakt låter ju olika men likadant oavsett i kultur eller i vilken epok.
Var själen placeras i olika kulturer varierar väl. Men kärleken och den värkande tomheten tror jag fysiskt känns i det område i kroppen där det dunkar och där syret pumpar. Vet vi var levern egentligen är placerad i vår kropp såvida vi inte är läkare, homeopater eller patienter? Människans spekulationer och tolkningar av inälvor, kroppsvätskor och temperament är jätteintressanta. Vi verkar alltid vara i gång med att analysera och koppla samman och i sär kropp, känslor och förnuft. Finns det förnuft i passionen som vill ha kropp? Och vad händer med magen när man är tokpassionerad, förälskad, nykär respektive djupkär.
Men kärleken, den som sitter inne i pannrummet, när den är sammanlänkad ända ut till ollonets tunnaste hudskikt, så fysisk, då djävlar! En rapport från en kärleksupplevelse i form av en orgasm med ögonkontakt med den älskade kan kanske vara intressant för en fenomenolog. Men hamnar du inte i fenomenografifacket om du samlar på dig berättelser?
Hur har du formulerat syftet med ditt arbete? Och är du på gång att begränsa din/a forskarfråga/or?
Du behöver naturligtvis inte! svara på detta!
Jag njuter av att läsa dina texter!

Den intresserade
Stigelitten