Vem fattar galoppen?

I det sedvanliga kaoset som följer av vårt motstånd mot att fira jul med plikten att ändå göra det för barnens skull (vem eller vilka ska vara var när och hur och varför i evighet, amen) missade jag att Nerd Life Deluxe hade fortsatt sin diskussion om jämställdhet i relationer. Ibland håller inte måttet måttet är rubriken - och det är verkligen en befogad tanke.

(Gustav tyckte i sitt första inlägg att begreppet jämställdhet är ganska kasst när det gäller en olikkönad parrelation. Varpå jag replikerade att det är det är det visst inte. Diskussionen sprang ur en idiotisk webbenkät från Aftonbladet.)

Det tog ett tag innan jag fattade galoppen - och nu slår det mig att metaforen är ovanligt välvald just här. Om ni har ridit vet ni hur det känns att som nybörjare misslyckas med att få upp en häst i galopp. Där står ridläraren och ryter hur man ska göra. Själv sitter man och känner sig som en idiot när hästen slängtravar och man är på väg att rasa av. Hästjävel! Börja galoppera nån gång! Alla andra gör en liten förhållning (driver på hästen utan att låta den sätta fart, varpå den inser att nu är nåt på gång - men vad?), ändrar vikten, justerar tyglarna och skänklarnas placering en smula, släpper efter och vips går hästen upp i galopp.

Det handlar om ett samspel. För att hästen ska fatta galoppen måste den få rätt signaler. För att den ska få rätt signaler krävs att ryttaren fattar galoppen, vet hur en galoppfattning ska se ut. En välskolad häst kan vara snäll; kommandona måste inte vara så perfekta. Den ser ju också vad de andra pållarna sysslar med och kanske rycks den med i yran. Men ridskolehästar är vana vid att ständigt få motstridiga kommandon från elvaåringar som sitter och hamrar med skänklarna och drar i tyglarna på måfå, dessutom är de precis som vi, d.v.s. bekväma av sig. Så kanske måste kommandot verkligen vara helt rätt och kanske måste de känna att ryttaren verkligen är den som bestämmer. En duktig ryttare kan däremot få vilket ök som helst att göra saker som nybörjaren bara kan drömma om.

Det här var en lång utvikning, men nu är jag tillbaka: jag hade inte fattat galoppen. Gustav ifrågasätter inte om man kan tala om jämställdhet inom ett förhållande, utan förordar bara att man bör tänka mer flerdimensionellt. En annan viktig maktordning än den som dikteras av kön är klass, skriver han, andra sådana kan vara Annanhet:

Att därför analysera en enskild relation med ett väldigt tydligt intersektionellt perspektiv hellre än utgå ifrån att könsmönster alltid är viktigaste faktor tror jag kan öppna för en mycket större förståelse både för makt i relationer generellt, och för större förståelse i hur könsmönster som faktor interagerar med andra faktorer och kanske motverkas eller förstärker/förstärks av dem.

"Skriver du nu, ja!" hade jag kunnat genmäla. Men det gör jag inte. I stället tänker jag att jag tänkte för kort. Och jag håller med: I-ordet äger. Men inte ens det räcker. Ska man ge sig på att mäta hur en dyad fungerar så måste man analysera exempelvis vem som fattar galoppen och varför, och hur. Är man välskolad så är man kanske undergiven, men man kan också vara bekväm och inte låtsas om kommandon som inte är entydiga, för att bara ta ett exempel.

Jag tror att vi måste hålla isär olika analysnivåer. Vill vi upptäcka och analysera strukturella maktordningar måste vi se gemensamma drag där bruset från enskildheter tonar bort i bakgrunden. Det är mönstret, inte individen, stupid, skulle man kunna säga när någon hävdar att det är fel att tala om kvinnlig underordning, för jag tvättar minsann mina egna kalsonger. Liksom. Mätningar på makronivå noterar att det finns avvikelser, det är bara att titta i tabellerna, men de tydliggör de dominerande mönstren. På en mellannivå, t.ex. "familjerna i vårt hyreshus", kan man fortfarande urskilja tydliga mönster, men avvikelserna får större vikt. Gör man en kvantitativ undersökning av arbetsfördelningen inom hushållen på Nyponstigen 21 blir det riktigt larvigt att skriva att "2,7 % svarar att mannen gör det mesta hushållsarbetet" om det bara är Svante som utgör dessa 2,7 procent. Och går man ner på mikronivå blir frågan om balansen mellan strukturella mönster och individuellt aktörskap ännu mer avgörande. Det innebär inte att en analys av samhälleliga maktordningar är liktydigt med att fimpa aktörskapet - det är bara inte huvudsyftet med analysen. På samma vis kan man se mönster från makronivån på mikronivån, men det är kanske inte huvudsaken för de inblandade. Jämställdhetsmåttet kanske är ett för klumpigt analysredskap just när det gäller Svante och Farnaz.

Ja, Svante kan vara en jävla gris trots att han tvättar Farnaz trosor, putsar fönster och står där med andalusisk linsgryta och fredagspung när hon kommer hem från redaktionsmötet. Och Farnaz kan vara Nyponstigens Darth Vader som mal sönder Svantes livslust i en kvarn av iskallt hån trots att hon praktiskt taget är intersektionalitetsbegreppets moder. Stackars Svante! Hon tar hans ultracreddiga jämställdhet för given. Stackars Farnaz! Han tar ingen som helst hänsyn till hennes agorafobi och glutenallergi. Ja, så där kan man hålla på. Hur sjutton ska man kunna bedöma vem det är mest synd om? Inte vet jag. Kanske får man skrota besmanvågen, hitta på nya kilovikter eller så. Möjligtvis kan man tillkalla ett gäng stenhårda, crackrökande akademiniggaz och go poststrukturalism on their asses. Det är antingen det eller Eva Rusz.

Individuellt aktörskap handlar om manöverutrymme trots givna strukturer; strukturalism handlar om motsatsen; poststrukturalism handlar om bådadera, hur delvis motstridiga maktordningar genomkorsar oss och hur vi kan dekonstruera dem och därmed åtminstone delvis tygla dem; postkolonialism handlar om att avkolonisera... Så där kan man fortsätta. Antingen sprattlar vi hjälplöst i diskursernas garn eller så gör vi motstånd. Antingen nöjer vi oss med queera parodier eller så bygger vi nätverk. Antingen gör vi akademisk karriär genom att visa hur fel Rosa Braidotti tänker eller så betonar vi att feministisk forskning ska vara emancipatorisk. Men sen går vi hem och måste förhålla oss till en annan människa på ett hyfsat sätt, inte bara hamra med skänklarna och rycka planlöst i tyglarna, inte svära över att Svantaz vägrar att fatta galoppen. Kanske är det vi som inte vet hur en galoppfattning ska se ut, eller kanske är problemet just det: att vi försöker manipulera varandra. Vi kan hursomhelst inte leva efter dubbla principer med bibehållen värdighet, så nog är det personliga politiskt och tvärtom.