Hm. Är vi inte skapta att träna oss i att hamna i "traumatiska upplevelser"? Vi måste ju i livets tidigaste skeden då och då läggas åt sidan av naturliga skäl. Vi skriker så att alla i närheten (inklusive inkännande sällskapsdjur?) hör att en ensam liten människa skriker på hjälp. Jag undrar huruvida detta att som ett litet barn då och då rensa lungorna i sig kan skapa ett trauma. Kan det vara hälsosamt för den fysiska utvecklingen att vråla? Ljuden från ett spädbarn som signalerar magknip, ilska eller timslång väntan (bevare mig) på kontakt låter ju olika men likadant oavsett i kultur eller i vilken epok.Jag undrar verkligen om det där stämmer. Inget av mina barn har någonsin lagts åt sidan utan i stället varit mammas lilla satellit, omgiven av ständig kroppskontakt, bröstmjölk och värme. Nu avskyr jag verkligen att uttala mig om ”människans natur” eller ”grottmänniskostadiet”, men jag inbillar mig att om det är något vi är skapta för så är det närhet, och att mödrar i alla tider och kulturer har fattat det, med undantag för vissa perioder (som när man trodde att barn skulle ammas var fjärde timme, bara mådde bra av att få ”vädra lungorna” eller gråta sig till sömns). Inget av mina barn har heller varit ledset annat än under mycket korta stunder under spädbarnstiden. Jag ska erkänna att det nog ligger ett visst mått av tur i det, för en del barn är såklart svåra att trösta, av anledningar som nog ingen riktigt känner till. Men ändå. Jag tror att det verkligen kan vara djupt traumatiskt för ett barn att vara ensamt och ledset och begriper mig inte på föräldrar som tillåter sånt. Barn visar vad de behöver, brukar jag säga – de är de överlägsna som pedagoger. Allt man behöver veta lär de en helt ansträngningslöst, och det enda hindret för den vuxnes lärande är om den har huvudet fullt med allehanda griller från förståsigpåare som Anna Wahlgren.
Var själen placeras i olika kulturer varierar väl. Men kärleken och den värkande tomheten tror jag fysiskt känns i det område i kroppen där det dunkar och där syret pumpar. Vet vi var levern egentligen är placerad i vår kropp såvida vi inte är läkare, homeopater eller patienter? Människans spekulationer och tolkningar av inälvor, kroppsvätskor och temperament är jätteintressanta. Vi verkar alltid vara i gång med att analysera och koppla samman och i sär kropp, känslor och förnuft. Finns det förnuft i passionen som vill ha kropp? Och vad händer med magen när man är tokpassionerad, förälskad, nykär respektive djupkär.
Men kärleken, den som sitter inne i pannrummet, när den är sammanlänkad ända ut till ollonets tunnaste hudskikt, så fysisk, då djävlar! En rapport från en kärleksupplevelse i form av en orgasm med ögonkontakt med den älskade kan kanske vara intressant för en fenomenolog. Men hamnar du inte i fenomenografifacket om du samlar på dig berättelser?
Hur har du formulerat syftet med ditt arbete? Och är du på gång att begränsa din/a forskarfråga/or?
Du behöver naturligtvis inte! svara på detta!
Jag njuter av att läsa dina texter!
Den intresserade
Stigelitten
Du har säkert rätt i att vårt kardio-respiratoriska nexus (haha) spelar roll för var man placerar smärta. Att exempelvis stark oro ger sig till känna i form av hjärtklappning och andnöd är ju välkänt. Men det jag t.ex. kände som hjärtnupen yngling var inte riktigt det. Pulsen var jämn och låg, andningen obesvärad – ändå värkte det i mitt bröst. Långt senare i livet, mitt i en oerhört sorgesam period, ådrog jag mig Tietzes syndrom, d.v.s. värk och knäppningar i bröstben och revben, just för att jag var så spänd och hade gråtit så mycket. Jag vet inte, jag. Kanske det kan vara en kombination av fysiska och symboliska mekanismer som får oss placera sorg och längtan just i bröstet.
Jag håller verkligen med dig om att vår besatthet av att koppla samman / isär kropp, känslor och förnuft är fascinerande. Som fenomenolog-wannabe gillar jag tanken på att vi är ett odelbart, levt liv, eller rättare sagt att vi både är subjekt och objekt på samma gång. Bengtsson exemplifierar det med ett experiment: Om vår vänstra hand griper vår högra är den vänstra handen subjekt och den högra föremål. Men i samma ögonblick som händerna får kontakt sker något mirakulöst: den högra handen blir nu subjekt och den vänstra föremål! Mot det kan man invända att båda händerna förstås är bådadera, men då missar man poängen, tycker jag; det är det som sker under själva rörelsen som är det intressanta. Experimentet illustrerar (tycker jag, jag vet inte om den gode Bengtsson skulle hålla med mig) inte bara det cirkulära och ömsesidiga förhållandet mellan kroppen som subjekt och objekt, utan även medvetandets intentionalitet. När vi sträcker oss, fysiskt eller symboliskt, efter ett objekt upphör det att vara objekt nästan i samma stund som rörelsen uppstår. Den blindes käpp är inget föremål vilket som helst, skriver Merleau-Ponty i en av sina älsklingsliknelser: den är en del av kroppen, och med denna förlängda arm utforskas världen. När vi sträcker oss efter varandra förenas våra livsvärldar på ett liknande sätt och det blir omöjligt att tala om subjekt och objekt – vi blir varandras blindkäppar, så att säga. Tycker jag.
Om fenomenografi vet jag inte mycket; jag har bara läst ”Hur vi lär” av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwhistle, samt vad swami Bengtsson skriver om denna inriktning. Boken var mycket intressant, förresten. Men jag tror inte riktigt på uppdelningen i fenomenografi som empirisk vetenskap och fenomenologi som filosofisk tradition. Det går alldeles utmärkt att använda fenomenologi som forskningsredskap utan att tappa kontakten med de grundläggande tankarna, men metodologiskt finns det knappast ett enda korrekt sätt att bedriva fenomenologiska studier – det handlar snarare om ett slags grundinställning. Sen får man förstås snäva in metoden efter ämne, t.ex. pedagogik. Den här serien om kärlekens väsen skulle få underkänt på ett uppsatsseminarium, den saken är säker. Men eftersom det är min blogg så gör jag som jag vill – piluttta akademin!
Tack för att du skriver så intressant till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar