Även relationsanarki kräver uppriktighet

Isabelle Ståhl skriver på Newsmill att moralismen kring Tigers otrohet förminskar kvinnan. Resonemanget går ut på att den mononormativa synen på kärlek är föråldrad, och att de reaktioner som bedragna kvinnor i traditionella parförhållanden uppvisar är för starka. Detta läser Isabelle Ståhl som ett uttryck för en nedvärderande syn på kvinnan som beroende och definierad av mannen.

Det är nästan som att artonhundratalets syn på kvinnan som beroende av mannens kärlek och äganderätt över henne har återlanserats. Synen på äktenskapet som det absolut heligaste och obrytbara kontrakt man kan ingå har fått en revival, trots att det uppenbarligen inte är särskilt välfungerande generellt sett: se på statistiken över otrohet och skilsmässor bara. Som feminist kan jag inte bli särskilt förtjust i den martyriska offerroll som många bedragna kvinnor oövertänkt kliver in i.

Ståhl vill i stället slå ett slag för den relationsanarkistiska rörelsens teorier. Hon ägnar stort utrymme åt att beskriva dem, så jag ska inte göra om det här, utan i stället gå in på det jag ser som kärnfrågan.

Jag håller med om att den traditionella parsamheten fungerar rätt dåligt, men jag tycker att Ståhl går vilse i sin analys. Uppriktighet har i sig ingenting att göra med vilken relationsform man väljer; den är lika viktig i ett parförhållande som för den som lever polyamoröst eller relationsanarkistiskt. Man kan svika förtroenden och uttalade eller outtalade överenskommelser även i flersamma förhållanden. Och för den som väljer flersamheten blir ständig dialog och total uppriktighet ännu viktigare, skulle jag vilja påstå, annars blir det bara samma krångel, svartsjuka och nojor fast med fler personer. Otrohet är alltid en dålig idé, vilket jag har skrivit om en gång i världen. Vantrivs man med parsamheten får man bita ihop, omförhandla förhållandet eller avsluta det, inte gå bakom ryggen på sin/sina partner. (Den som orkar läsa hela mitt relationsbetänkande har det här).

Det finns mycket att säga om den heteronorm som inte bara drabbar HBT-personer utan även heterosexuella. Vissa sätt att att organisera våra liv sanktioneras på bekostnad av andra, som när kvinnliga homo-/bisexuella par i vissa landsting tvingas betala 8 000 kronor för en insemination som heteroparet får utförd till vanlig patientavgift. Och ensamstående kvinnor oavsett sexuell läggning får inte inseminera alls. Att (i synnerhet heterosexuell) parsamhet är den godkända, förväntade och samhällsunderstödda normen gör det svårt för den som vill leva annorlunda. Men jag tror att flersamhetens förespråkare skjuter sig själva i foten om de rekommenderar folk att ha ett mer avslappnat förhållande till otrohet. Det finns en nidbild av polyamori/relationsanarki/öppna förhållanden: det här är något för den som aldrig vill bli vuxen, aldrig vill ta hänsyn till andra och bara vill tänka på sig själv. Isabelle Ståhl gör oss alla som inte lever i traditionellt parsamma förhållanden en otjänst genom att ge belackarna mer av den sortens ammunition.