torsdag 3 december 2009

Även relationsanarki kräver uppriktighet

Isabelle Ståhl skriver på Newsmill att moralismen kring Tigers otrohet förminskar kvinnan. Resonemanget går ut på att den mononormativa synen på kärlek är föråldrad, och att de reaktioner som bedragna kvinnor i traditionella parförhållanden uppvisar är för starka. Detta läser Isabelle Ståhl som ett uttryck för en nedvärderande syn på kvinnan som beroende och definierad av mannen.
Det är nästan som att artonhundratalets syn på kvinnan som beroende av mannens kärlek och äganderätt över henne har återlanserats. Synen på äktenskapet som det absolut heligaste och obrytbara kontrakt man kan ingå har fått en revival, trots att det uppenbarligen inte är särskilt välfungerande generellt sett: se på statistiken över otrohet och skilsmässor bara. Som feminist kan jag inte bli särskilt förtjust i den martyriska offerroll som många bedragna kvinnor oövertänkt kliver in i.
Ståhl vill i stället slå ett slag för den relationsanarkistiska rörelsens teorier. Hon ägnar stort utrymme åt att beskriva dem, så jag ska inte göra om det här, utan i stället gå in på det jag ser som kärnfrågan.

Jag håller med om att den traditionella parsamheten fungerar rätt dåligt, men jag tycker att Ståhl går vilse i sin analys. Uppriktighet har i sig ingenting att göra med vilken relationsform man väljer; den är lika viktig i ett parförhållande som för den som lever polyamoröst eller relationsanarkistiskt. Man kan svika förtroenden och uttalade eller outtalade överenskommelser även i flersamma förhållanden. Och för den som väljer flersamheten blir ständig dialog och total uppriktighet ännu viktigare, skulle jag vilja påstå, annars blir det bara samma krångel, svartsjuka och nojor fast med fler personer. Otrohet är alltid en dålig idé, vilket jag har skrivit om en gång i världen. Vantrivs man med parsamheten får man bita ihop, omförhandla förhållandet eller avsluta det, inte gå bakom ryggen på sin/sina partner. (Den som orkar läsa hela mitt relationsbetänkande har det här).

Det finns mycket att säga om den heteronorm som inte bara drabbar HBT-personer utan även heterosexuella. Vissa sätt att att organisera våra liv sanktioneras på bekostnad av andra, som när kvinnliga homo-/bisexuella par i vissa landsting tvingas betala 8 000 kronor för en insemination som heteroparet får utförd till vanlig patientavgift. Och ensamstående kvinnor oavsett sexuell läggning får inte inseminera alls. Att (i synnerhet heterosexuell) parsamhet är den godkända, förväntade och samhällsunderstödda normen gör det svårt för den som vill leva annorlunda. Men jag tror att flersamhetens förespråkare skjuter sig själva i foten om de rekommenderar folk att ha ett mer avslappnat förhållande till otrohet. Det finns en nidbild av polyamori/relationsanarki/öppna förhållanden: det här är något för den som aldrig vill bli vuxen, aldrig vill ta hänsyn till andra och bara vill tänka på sig själv. Isabelle Ståhl gör oss alla som inte lever i traditionellt parsamma förhållanden en otjänst genom att ge belackarna mer av den sortens ammunition.

15 kommentarer:

Julia sa...

Å. Tack. Jag tänkte på typ samma saker - att motsatsen till monogami är inte otrohet, eller tvärtom. Otrohet handlar om svek och lögner och brutna löften, och kan förekomma i i princip alla relationsformer. Jag tycker att man FÅR vilja vara monogam, om man tycker det är det som funkar för en själv (även om man kan fundera på och ifrågasätta normen) och man FÅR bli arg och känna sig sviken om någon är otrogen, oavsett hur det definieras, och man FÅR tycka att någon annan som är otrogen gör fel, oavsett hur det definieras.

Det blir konstigt när man 1) gör de likamedtecknen som du själv pekar på och 2) kräver att inte bli dömd för sina relationsformer men gärna dömer ut andra.

Du är väldigt bra Niklas. Bara så du vet.

klara sa...

"Det finns en nidbild av polyamori/relationsanarki/öppna förhållanden: det här är något för den som aldrig vill bli vuxen, aldrig ta hänsyn till andra och bara vill tänka på sig själv."

Word! Där slapp jag blogga om det här själv. Kunde inte sagt det bättre. Det är den sortens "polyamori" som jag upplever håller på att bli trendig. Jag har oerhört svårt för den, den är lika korkad som att notiriskt skrika om yttrandefrihet när forum modereras eller någon kickas från en chat t ex.

Infantilt och brist på hänsyn.

Niklas sa...

Tack ska ni ha!

Bloggerskan sa...

Åh Niklas,
Du är så klok! :) Nu har jag inte läst inlägget på Newsmill, jag mer eller mindre bojkottar den sajten för att jag inte kan låta bli att läsa kommentarerna och de bidrar inte på ett positivt uppbyggligt sätt till mitt liv. Men självklart handlar det om förtroende. Antar att paret Woods inte haft någon överenskommelse om att hon skall vara hemma och passa ungarna medan han knullar runt med ett antal andra kvinnor. Och om dom haft en sådan överenskommelse så kan ju alla överenskommelser avtalas om om den ena parten känner att man inte orkar med den längre.

Av mina erfarenheter av förhållanden på fler än två att döma så handlar detta sista ofta om att den som inte 'orkar' få ge sig av. Så så mycket ömsesidighet och förtroende är det där. "Vi lever i ett öppet förhållande och har förtroende för varandra så länge som jag är med på det, annars tar förhållandet slut."

Frågan är hur mycket den enskilda individen betyder i ett sådant förhållande, jämfört med betydelsen av att få knulla flera? Jag kanske svamlar här men hur djupt kommer man om man hela tiden är utbytbar? (Jo, det är man kanske i ett förhållande på två också...)

Krister Svanlund sa...

Tack så mycket, kunde inte sagt det bättre själv.

Anonym sa...

Åh, du reagerar på samma sätt som jag, fast tar det ett steg till. Jag tyckte också att det var ett lite obekvämt utspel att få det att låta som om otrohet är "bra" enligt RA/poly.

Jag skrev såhär:

http://trollhare.wordpress.com/2009/12/03/har-man-satt-sig-i-monogamins-bat-far-man-vackert-ro-sig-i-land-eller-hoppa-ur-och-borja-simma/

Niklas sa...

Hyvens, alla! Jag förundras lite över hur ogenomtänkt Isabelle Ståhls artikel känns. Det verkar vara många som tycker att hon hoppar i galen tunna.

Anders sa...

Väl skrivet, kan bara hålla med... samt med kommentarerna.

Péter sa...

Helt rätt, Niklas.

Jag tror dock inte att Isabelle egentligen menar att otrohet är OK enligt relationsanarkister, utan att mononormen bäddar för otrohetsproblem på ett onödigt sätt. Synd bara att det inte är tydligt i artikeln. Det är ju bra att alternativ till normen uppmärksammas, men det gäller att göra innehållet tydligt.

Newsmill brukar vad jag förstått beställa debattartiklar, och med korta deadlines. Inte undra på att kvaliteten inte blir topp då.

Niklas sa...

Péter: Jag tror inte att mononormen i sig bäddar för otrohet. Däremot är det många som ger sig in i traditionell parsamhet utan att reflektera över vad de egentligen vill få ut av ett förhållande - och så märker de en dag att de vill ha nåt annat och mer.

Sandra sa...

Jag håller med dig. När jag läste artikel så kände jag mest att fröken Ståhl irrade bort sig i en massa stora fina ord och missade kärnan i det hela nämligen tillit. Oavsett hur traditionell tvåsamhet fungerar så är det ett val som man gör när man går in i ett förhållande och om man inte klargör annat så är man monogam. Jag anser inte att det är så svårt. Kärnfrågan handlar inte om nedvärdering av kvinnan i den mansdominerade världen (ett argument som tas till alltför lätt nuförtiden) utan om att kunna lita på en person som man älskar. Om spelreglerna ändras under resans gång så är det partnerns skyldighet att informera om det så att den andra halvan kan fatta ett informerat beslut om denna/denne vill stanna eller ej och det anser jag gäller oavsett kön och läggning.

Anonym sa...

Tack för en klok och genomtänkt kommentar till Isabelle Ståhls artikel! Jag tillhör den (stora) grupp bedragna och har mått/mår väldigt dåligt fortfarande. Min partner har också läst dina inlägg och tyckte du uttryckte även hans känslor mycket bra, vilket också bidrog till hans förståelse för mig. Jag var en av dem som snabbkommenterade Isabelles uppenbarelse i Kvällsöppet, vilket vi som gjorde det fått många elaka kommentarer från hennes "vänner" om. Det enda jag vill säga nu, är att om hon är en av de unga "intellektuella", e e u nominerad till Lilla Augustpriset, så blir jag skrämd. Har kollat hennes bloggar och det kanske är gammalmodigt, men borde man inte åtminstone veta, att man använder stor bokstav i början av ALLA meningar m fl andra meningsbyggnadsfel. Hon får ha vilka uppfattningar som helst för egen del, men "nominerad till Lilla Augustpriset"? När då? Googlade priset och det gällde gymnasieungdomar 16-20 år.

Niklas sa...

Tack, Kerstin! Skönt att höra att det jag skriver på något sätt är användbart!

När det gäller hur Isabelle Ståhl skriver är jag nog mer tillåtande än du, kanske för att jag är så van vid att se folk skriva på alla möjliga sätt, särskilt i olika diskussionsforum. Jag "tillåter" alltså ett och annat, även om jag lider när folk misshandlar mitt älskade språk.

Niklas sa...

Sandra: jag ser att jag missade dig, förlåt så mycket! Ja, jag håller verkligen med dig i det du skriver.

Anonym sa...

Hej, visserligen en något försenade fråga, men förhoppningsvis kan du svara på den. På vilket sätt är det diskriminering att lesbiska och/eller bisexuella kvinnor tvingas betala för artificiell insemination?
I alla landsting krävs det att för att få artificiell insemination att det först ska dokumenteras att infertiliteten är av medicinska skäl.
Homosexualitet har inte ansets vara ett sjukdomstillstånd sedan 1970talet, således så orsakas inte infertiliteten av ett sjukdomstillstånd och därför behandlas också lesbiska och/eller bisexuella kvinnor helt i enlighet med lagen. Detta är själva motsatsen till diskriminering.