Vilka är "vi"?

Karolina Ramqvist har skrivit en viktig artikel i Arena, Vänsterns verklighet, där hon kritiserar vad man kanske kan kalla gammelvänstern eller en materialistisk vänsterrörelse för att inta en liknande position som Göran Hägglund när han talar om "verklighetens folk".

Det Hägglund säger, att det finns en kulturelit som förstör för majoriteten av svenskarna genom att ägna sig åt sådant som alternativ familjebildning eller avancerad feministisk och antirasistisk forskning, skiljer sig inte i princip från hur huvudbudskapet de senaste åren har sett ut hos en rad högljudda vänsterdebattörer som länge förklarat att exempelvis antirasism och hbtq-frågor inte är något som vänstern borde tänka på. Och kanske att vänstern över huvud taget inte borde "tänka" så mycket, inte vara för teoretiskt orienterad, inte för schatterad, inte för krånglig.

Jag kan inte påstå att jag vet exakt vilka dessa högljudda vänsterdebattörer är, men en god gissning är väl att en av dem är Kajsa Ekis Ekman, som tidigare kritiserade just Arena för att vilja sjanghaja utanförskapet. (Jag kommenterade det här och senare här.) Ramqvist kritiserar, om jag inte tar miste, denna vänster för att vara hegemonisk:

Syftet är att definiera verkligheten - kärnan i politisk debatt - men också att dra upp en gräns mot det som är overkligt, oviktigt, onaturligt, mindervärdigt.

Så långt är jag med på analysen, som också träffar den hegemoniska feminism som blundar för vithetens privilegier eller hur heterosexualitet bidrar till att stärka patriarkala strukturer. Men Ramqvists slutkläm får mig att undra lite, och jag citerar hela stycket:

Den vänster som tror på Göran Hägglunds idé om att det finns de som är verkligare än andra är samma som drömmer om enhetlighet. Och visst måste oppositionen enas inför valrörelsen 2010. Men om vi talar om vänstern i meningen alla som vill förändringar utifrån jämlikhet och rättvisa så är enhetlighetens tid förbi. Vi kommer aldrig att vara överens. Vi kommer aldrig att hitta tillbaka till en gemensam identitet, religion, själ i politiken.

Det låter bra. Men vilka är "vi"? Vem inkluderas, vem exkluderas? Vems jämlikhet och rättvisa handlar det om? Det vore intressant att se en medlemsförteckning, och då talar jag inte bara om Vänsterpartiets. Den jämlikhet och den jämställdhet som får oss vita och feministiska medelklassvenskar att yvas över vårt land har till stora delar skapats på någons bekostnad. En talande parallell är TCO:s omtalade förslag om avdrag för hushållsnära tjänster som skulle få medelklasskvinnor att fixa livspusslet. En ensamstående mamma från arbetarklassen, en somalisk eller thailändsk kvinna, skulle förstås också få ett jobb på kuppen - fast själv skulle hon knappast ha råd med en piga. Vem organiserar henne, vem ber henne gå med i Feministiskt initiativ, vem uppmuntrar henne att börja läsa på universitetet? Tala om feminism. Eller var är "vänstern" när irakiska bögar utvisas härifrån? Är det verkligen bara en fråga för RFSL? Jag ska ta ett sista exempel: Festung Europa, där Sverige är en av provinserna, skapar välfärd och en växande medelklass på bekostnad av människor i fattiga delar av världen som ser sin jordbruksproduktion bli värdelös. Det är lätt att skylla på fransmännen. Men är vi beredda att låta våra öppna landskap gro igen, eller ska vi fortsätta att subventionera ett dyrt, högteknologiskt och giftberoende jordbruk på våra frusna breddgrader? Vem betalar ytterst priset för det? Inte är det jag.

Det finns en läpparnas bekännelse hos den svenska vänstern om solidaritet med "tredje världen", ungefär som feminister bedyrar hur viktigt det är med ett intersektionalistiskt perspektiv, men vad gör man för den del av tredje världen som har flyttat hit? Vad gör vi för de kvinnor som utnyttjas som billig arbetskraft eller sexarbetare? Vi skapar myten om det goda Sverige, som borgarna nu gör sitt bästa för att kvadda, utan att minnas på vilkas axlar vi en gång skapade det eller vilken roll Sverige spelar i globala förtrycksstrukturer. Vi bidrar till att skapa den föreställda gemenskap som nationen utgör, men frågar oss inte på allvar om vår syn på de Andras integration in i denna nation är rimlig. Vi talar sällan om alla de som aldrig erbjuds delaktighet i vårt samhälle, som personer med neuropsykiatriska funktionshinder, barn i särklasser eller undanskuffade gamlingar - och ännu mer sällan om hur kön, etnicitet, hudfärg och klass inte går att analysera var för sig. På samma sätt som marxister på 70-talet tänkte att det där med kvinnans frigörelse skulle fixa sig när det klasslösa samhället var infört, tänker många feminister i dag att vi först ska skapa ett jämställt samhälle och därefter ta itu med alla de där undanskymda kategorierna.

Det "vi" som är för jämlikhet och rättvisa är mångfaldigt, skriver Karolina Ramqvist. Gott så, men exakt hur brokig är denna mångfald och hur närsynt är det att bara sikta på ett svenskt regeringsskifte 2010?