Arenadebatten går...i stå?

Arenas redaktörer har besvarat Kajsa Ekis Ekmans kritik som jag skrev om här, och Ekis Ekman får en slutreplik i DN Kulturdebatt. Därmed är debatten över för den här gången, verkar det som. Så vad handlade den om? Eller, för att formulera sig en smula intressantare, vad betydde den? Hur ska den tolkas?

En kommentator, "Ivar", skrev så här till mig:

Alltså, du dansar ju runt själva frågeställningen i hela ditt inlägg (som i övrigt är välskrivt). Frågan som Ekman ställer kallar du tröttsam men besvarar knappt. Du refererar till Bourdieu som menade att positioner i samhället måste tolkas för att få innebörd. Är diskussionen över där? Handlar inte Ekmans inlägg mycket om att man genom det eviga pratet om positioner undviker att diskutera sakfrågan? Slöjdebatten är ett ypperligt exempel där de postkoloniala teorierna bara tolkar debatten pga. premissen att tolkningen ÄR sakfrågan.

Paparkaka skriver att

I vilket fall som helst är det ju just medier som tidsskrifter som är mest logiska att föra metadebatt, svårigheten att vara aktuell är enorm. Det är dessutom knappast så att intellektuell debatt, såväl som metadebatt, är menad att vara direkta pekpinnar till några mindra upplysta - det är tankar som föds där för att sedan färdas vidare och kanske någonstans implementeras genom låt säga statlig policy. Att debattera föräldraledighet är inte att skälla ut enskilda familjer som inte delar lika rakt av. Tror man det är man inget annat än Pär Ström. Hur känns den saken?

Rom Harré och Luk van Langenhove har skrivit en intressant bok som heter Positioning Theory, som ett svar på i deras ögon förenklade teorier om roller: i ett samtal mellan exempelvis läkare och patient resulterar rollerna ofta i att kommunikationen störs. Det här synsättet kan nog de flesta ställa upp på, men det är som sagt väldigt förenklat. Författarna vill i stället lansera en hel begreppsapparat med vars hjälp man kan analysera hur vi hela tiden positionerar oss i förhållande till andra, men även hur vi blir positionerade. Och det här gäller även grupper, såklart. Det är mycket intressant som analytiskt verktyg och känns ganska slående när man tillämpar det på Arena-debatten. För vad handlar den alltså om? Politiska sakfrågor? Tolkningsföreträde? Eller, vilket Ekis Ekman hävdar, positionering?

Jag vill nog hävda att Arena oundvikligen, men inte nödvändigtvis avsiktligen, positionerar sig i det journalistiska fältet. De gör det genom att exempelvis anlägga ett intersektionalistiskt perspektiv, men det är liksom inte positioneringen som är vitsen, utan analysen. Ekis Ekman känner sig dock intvingad i en position där hon så att säga är förbisprungen. Hon känner sig tvingad att ropa att kejsaren faktiskt är naken, att Arena och Bang glömmer de viktiga sakfrågorna, som klass, för att i stället ägna sig åt ett slags egorunkande. Därigenom sätter de sig själva på piedestal och alla som inte delar deras intellektualiserande attityd kan gå och dra nåt gammalt över sig. Detta är djupt orättvist. Ekis Ekmans svar är alltså även det ett exempel på positionering, vilket hon bekvämt nog glömmer.

Uppfinner Arena diskurser som inte finns, bygger de upp halmgubbar för att sedan bränna dem? Jag tycker inte det. Jag tycker att man måste få tolka rådande diskurser även om de inte står skrivna med jättelika bokstäver i den samlade dagspressen. Jag tycker att man bör lyfta på stenar, dra fram gråsuggeartade idéer i ljuset och granska dem obarmhärtigt. Tolkningar kan alltid ifrågasättas, men inte själva tolkningen som akt. Jag sympatiserar med Ekis Ekmans vilja att inte släppa klassperspektivet, men inte med hennes konservatism när det gäller synen på självupptagna, queera eliter eller när det gäller surrogatmödraskap. För att vara socialist är hon allt bra konservativ och spelar i samma liga som Göran Hägglund. Och med såna vänner behöver man inga fiender.