onsdag 15 juli 2009

Ekis Ekman och arenans usurpatorer

"Jag är bara en småborgerlig intellektuell", brukade Jean-Paul Sartre säga med viss förtjusning. Han är alltså borgaren som tagit avstånd från borgerskapet, en "illegitim bastard", eller "en hinna av intet mellan borgarna ('svinen' i Äcklet) och folket - som har det gemensamt att de alltid helt och fullt är vad de är och inget mer", som Pierre Bourdieu skriver i "Texter om de intellektuella". Stackars den intellektuelle - och tänk, vilken lockelse i en sådan position, att vara den enda som reflekterar!

Utanförskapet som dygd, prövning och adelsmärke är alltså inte direkt en ny uppfinning, vilket Kajsa Ekis Ekman verkar hävda i sin artikel i DN om Arenagruppen, Vänsterns arena går åt höger. Det känns lite märkligt att se Ekis Ekman använda Bourdieus fältbegrepp för att illustrera den gamla vanliga striden om tolkningsföreträde, kanon och legitimering som brukar utkämpas bland de intellektuella - samtidigt som hon vill dra en lans för gammal hederlig klassanalys. Bourdieu skulle inte gilla hennes resonemang: han skriver så här i "Praktiskt förnuft":
De sociala klasserna finns inte (även om det politiska arbete som influerats av Marx teori i vissa fall har lyckats bidra till att få dem att existera genom enträgen mobilisering och via ombud. Det som finns är ett socialt rum, ett rum av skillnader, i vilket klasserna existerar liksom i virtuellt tillstånd, latent, men inte som någonting givet, utan som någonting som måste skapas.
Men Ekis Ekman använder visst Bourdieu som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning.

Sartre lyckades bli (eller tilläts bli) Sartre genom att vara filosof och författare och dramatiker och samhällsdebattör i ett - den som t.ex. bara var författare fick finna sig nedpetad från tronen. Så går det alltid till i detta sociala fält: några står utanför och bultar på porten, försöker riva de hinder som hindrar dem att etablera sig, medan de etablerade gör allt för att hålla de uteslutna uteslutna. Då och då tänds en ny stjärna, en Sartre, en Judith Butler, kanske, som kapar åt sig ordet och ofta lyckas behålla det länge nog för att en dag finna sig stå på fel barrikad.

Ekis Ekman vill nu att vi ska se Arenagruppen - och Bang, som också får sig en släng av sleven - som de nya inkräktarna på vänstertronen, för de positionerar sig genom sitt utanförskap och omöjliggör kritik från någon som är mer...tja, normal. Ungefär som Göran Hägglund, som nyligen försökte positionera sig som den icke akademiskt tillkrånglade, familjekäre och queertramsbefriade heterofadern som minsann ser att kejsaren är naken. Det ger en obehaglig smak i munnen. Obehag i magen får Ekis Ekman, skriver hon, när man försöker "bygga auktoritet på utanförskap". Men inte heller den här tanken är särskilt ny eller originell, den framfördes i Kritik av den negativa uppbyggligheten för ett par år sen av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Ekis Ekman sammanfattar det med att "det har blivit inne att vara ute", vilket låter som något min pappa kunde säga på 60-talet. Och tanken är precis lika trött och normalitetskramande som då.

Kajsa Ekis Ekman var inne på det här spåret även i fjol, då hon försvarade "majoritetsfeminismen" som ingen vill bekänna sig till enligt henne. Nej, för alla vill vara i minoritet. Nu har hon snörat på sig handskarna igen och delar ut rallarsvingar mot Karolina Ramqvists artikel om surrogatmödraskap, Devrim Mavis artikel om kvinnor som lämnar sina barn för att arbeta utomlands eller Mika Nielsens artikel "Pervorörelsen kräver plats". Tyvärr - nej, gudskelov - tror jag att hennes smockor är lika verkningslösa som Hägglunds. Ingen orkar liksom riktigt bry sig om den där vänster-höger-kombinationen från en gammal trött slugger. Jag tror att den radikal- och livmoderfeministiska agendan har passerat sitt bäst före-datum. En av dess företrädare, Sheila Jeffreys, beskriver t.ex. ftm-transsexuella (i "Unpacking Queer Politics", 2003) som offer för internaliserad homofobi, vilket känns väldigt nattståndet och naturligtvis är djupt kränkande. Men jag misstänker att den där boken ligger på Ekis Ekmans soffbord. Hon gillar inte att "den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor" och hon vill att vi ska ägna oss åt "samtalet om livsfrågorna", inte hålla på att excellera i vårt utanförskap. "Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama", skriver hon. Ja, och kanske drivs de rakt i armarna på Göran Hägglund. Så stor makt över de normala har de låtsat marginaliserade, liksom.

Simone de Beauvoir, kanske historiens hittills viktigaste feminist, fick stå i skuggan av Jean-Paul Sartre under deras livstid, vilket är en ironi som heter duga. I dag är han nog ganska...marginaliserad, medan hennes verk lever vidare för generation efter generation. Så här skriver hon om den unga flickans plötsliga upplevelse av att vara sexualobjekt: "Med förvåning upptäcker hon denna nya aspekt av sitt vara: det tycks henne som om hon delas i två; i stället för att exakt sammanfalla med sig själv börjar hon plötsligt existera utanför sig." Den sortens utanförskap är bekant för många andra i vårt samhälle. Jag tycker att både Arena och Bang ska fortsätta att skriva om dem, eller vad tycker ni? Är det inte rätt intressant, rentav viktigt, nej livsavgörande att få se människan i människan? Eller, som Audre Lordes sa på en feministisk konferens 1983:
Jag vill starkt uppmana var och en av oss här att sträcka sig ned efter den där djupa källan av kunskap inom en och vidröra den skräck och avsky för allt främmande som kan bo där. Se vems ansikte det bär. Då kan det personliga som politik börja sprida ljus över alla våra val.

4 kommentarer:

veronicasvard sa...

Satan i gatan vilken bra text - för att låta helt ointellektuell. Tack :)

Julia sa...

Håller med föregående talare.

Lustigt nog ligger boken om negativ uppbygglighet på mitt köksbord och väntar på mig.

Niklas sa...

Man lyfter på svålen! Tack!

Ivar sa...

Alltså, du dansar ju runt själva frågeställningen i hela ditt inlägg (som i övrigt är välskrivt). Frågan som Ekman ställer kallar du tröttsam men besvarar knappt. Du refererar till Bourdieu som menade att positioner i samhället måste tolkas för att få innebörd. Är diskussionen över där?

Handlar inte Ekmans inlägg mycket om att man genom det eviga pratet om positioner undviker att diskutera sakfrågan? Slöjdebatten är ett ypperligt exempel där de postkoloniala teorierna bara tolkar debatten pga. premissen att tolkningen ÄR sakfrågan.