"Alla vill vara i minoritet"

I dagens DN (7 mars -08) skriver Kajsa Ekis Ekman en betraktelse över ”majoritetsfeminismen” och dess ack så trendiga belackare. Den utgör ett angrepp på de senare, kanske med Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan som förebild. Ekman störs av att queertänkare relativiserar precis allt i postmodernistisk anda, tills det ”inte finns någon sanning alls”. Ett exempel på en sådan undanskuffad sanning är att det kvinnor har gemensamt är ”brist på tid och dåligt med pengar”. En annan är att begreppet majoritet oförtjänt har fått negativa konnotationer när det ”…bara betyder att det är många som har det som en själv”.

Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.

Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.

Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”

Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.

Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.

Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.