Det andra könet och den femte kvinnan

”Fortfarande är bara var femte kvinna”, lyder rubriken i DN Ekonomi. Jag tycker att det är bra. Det är ju en taktik som vi kukbärare har tillämpat länge - se t.ex. på Mikael Persbrandt. Han ska nu spela en omstridd professor i straffrätt (Madeleine Leijonhufvud?) ”som hjälper oskyldigt dömda att få resning”. Det kan tyckas lite tyngande, men Micke har läget under kontroll. Skulle han forska i ämnet för att liksom kunna gestalta sin rollfigur? Äsch. ”Jag har levt mitt liv, säger han och ler.” Han är bara, precis som var femte kvinna.

Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.

Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.