onsdag 22 oktober 2008

It's the utopia, stupid

DN:s Hanne Kjöller har läst Anna Svenssons våldtäktsbetraktelse i F-ordet. Svensson vägrar att se sig själv som ett offer, skriver hon: "Efter att ha känt av maktlösheten under våldtäkten var det viktigt att själv återta makten."

Jo, jag förstår tanken. Men kan man återta en makt som man aldrig har haft? Ingen av oss har makten över våra kroppar, en sån autonomi är helt enkelt omöjlig. Vi är redan från födseln utlämnade åt varandra och omvärlden; våra kroppar kan lika lite som den identitet som de har amalgamerat med existera i ett vakuum. Vi begär och blir begärda, smeker och blir smekta, slår och blir slagna, dödar och blir dödade. Att "ha makt över sin kropp" i bemärkelsen slippa övergrepp är ett självklart och viktigt krav, för bögar som ska kunna få pussas på tunnelbanan utan att få ett järnrör i skallen eller för heterosexuella kvinnor som ska kunna få gå i kort kjol utan att att bli våldtagna. Kravet är legitimt - och en omöjlighet om man drar det till sin spets. Det är på gott och ont.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för fysiskt våld. Det har begränsat min rörelsefrihet och spökat i form av våldsfantasier ur ett revanschperspektiv. I gränslandet mellan vakenhet och sömn buntar jag ihop de där skinnskallarna med mina superkrafter och slänger ner dem på tunnelbanespåret. Ni trodde att jag var en lätt match. Ni trodde fel. Ja, det är sorgligt och larvigt på samma gång. Sen somnar jag, ingosad i min treåriga dotters famn. Hon krafsar mig halvsovande i nacken med sin lilla hand. Jag behöver henne och hon behöver mig. Jag blir till genom henne och hon genom mig.

Jag vill ha en värld utan våld. Men det är ju en utopi, säger ni: så ser inte verkligheten ut. Nej, inte i dag. Men utopin är inte verklighetens motsats, bara det som verkligheten omöjliggör. Utopin visar hur verkligheten ser ut, den ger oss redskap att analysera och förändra den. Gårdagens utopi är dagens verklighet. Dagens utopi är morgondagens verklighet. Så låt oss tala om utopier, som jag har skrivit i ett feministiskt forum nära dig.

F-ordet är en samling betraktelser ur ett personligt perspektiv, har jag förstått av bl.a. Elin och Nerd Life Deluxe, som har skrivit flera recensioner av de enskilda bidragen. Det är ett giltigt perspektiv: det allmänna ur det enskilda - och förhoppningsvis tillbaka, och tillbaka. Men vi behöver inte bara fittstim och pittstim, vi behöver visioner. Vi behöver storslagna och löjeväckande utopier som låter oss se vad som omöjliggör dem.

Kjöller tycker att vi inte ska dra så stora växlar på den samlade empirin. Alla är ju olika, liksom. I princip kunde vi lägga ner hela feminismen som bara drar alla kvinnor över en kam. "Dags alltså att hissa varningsflagg för alla som så tvärsäkert vet hur kvinnor egentligen mår efter en abort, av att yrkesarbeta, av att prostituera sig eller att resa bort en vecka från sitt lilla barn. Det enda man kan vara riktigt säker på är att svaret - precis som människor - varierar."

Men jag är säker på en annan sak: det finns gemensamma drag. Det går att studera våld ur ett strukturellt perspektiv utan att tappa individen ur sikte. Att något är generaliserbart innebär inte att våra kroppar är en kropp, annat än metaforiskt.

Jag hoppas att Anna Svenssons strategi är framgångsrik, att hon kan känna: "Det kanske inte var så farligt. Det var obehagligt och skrämmande då, men jag lever ju. Det här har inte kunnat kuva mig." Själv tog det mig många år att sluta tänka på sjömannen som våldtog mig de där fasansfulla dygnen i Tilbury. Jag vet inte hur många gånger jag har dödat honom, men nu var det mycket längesen. Han lever vidare i annan skepnad inom mig, som ett redskap, en vision, en del av mig. Jag behöver honom precis som han behövde mig.

7 kommentarer:

Martina Montelius sa...

Det finns en annan sida av de typer av makt och beroende som du beskriver. I många år efter att jag själv utsattes för ett sexuellt övergrepp av en före detta sambo våndades jag mycket över att händelsen inte fick några tydliga konsekvenser för förövaren. Ingen polisanmälan. Ingen hämnd. Inga repressalier av något slag. Han gjorde som han ville, och sedan levde han vidare som vanligt. Jag var för svag och rädd och ensam för att orka göra något. Länge fantiserade jag om att låta några starka män forcera hans lägenhetsdörr och spänna fast honom vid en stol. Sedan skulle jag stå framför honom och se honom rakt i ögonen med en oförsonlig mördares blick. Jag skulle detaljerat och iskallt redogöra för min syn på honom. Sedan skulle jag ta fram ett tomtebloss, föra in det i hans urinrör, hela vägen genom kuken tills det tog stopp, och tända på. Till sist skulle vi lämna honom ensam i lägenheten, fastbunden och skadad. Maktlös. Efter några år berättade jag för en bekant om mina hämndfantasier, och hennes oväntade reaktion var att erbjuda sig att etablera kontakt mellan mig och torpeder som hon påstod sig känna. Hon hävdade att hon enkelt kunde ordna så att min idé förverkligades. Jag avböjde omedelbart och kategoriskt.

Redan när jag levde med den här mannen insåg jag att varje övergrepp som han begick mot mig reducerade hans makt på flera plan. Framför allt gjorde han det gradvis omöjligt för mig att känna någon verklig gemenskap med honom. Han förvandlade vad som från början var tillgivenhet till rädsla, ständiga flyktplaner och till slut förakt. Det fanns egentligen bara två möjliga slut på vår bekantskap: att han dödade mig eller att jag blev fri från honom, lämnade honom bakom mig. Och det sistnämnda var hela tiden det mest sannolika, eftersom jag aldrig tummade på min egen uppfattning om vad som var rätt. Jag begick inga övergrepp. Jag slogs inte. Jag våldtog inte. Jag utsatte honom aldrig ens för den känslomässiga förnedring som han dagligen vräkte över mig. Alltså gick jag ren (om än skadad) ur vår historia. Han, däremot, kommer för all framtid att befinna sig på den nedsläckta sidan om en gräns. Han kommer aldrig att sluta vara den som har slagit, den som har våldtagit, den som har kränkt och skadat. Och ju fler steg han tar på andra sidan den där tydliga gränsen (mellan respekt för andras rättigheter och övergrepp mot dem), desto svårare är det att vända tillbaka. På det sättet är han ett offer för sig själv. På det sättet är det svårare för honom än för mig att bli fri från de skador som vållats av hans beteende. Jag har sökt mig till andra sammanhang, platser där jag är tryggare och friare. Jag kan röra mig bort från det smärtsamma, eftersom det åsamkades mig av en människa som inte är jag själv, och vars egenskaper jag inte delar. Men han har det inom sig själv. Han kan inte rymma från sig själv, från det han har gjort, och vad det nu var som fick honom att handla som han gjorde. Han kan inte lösgöra sig från det inträffade utan att konfrontera sig med en skuld så fruktansvärd att det utan tvivel är lättare för honom att blunda för den och fortsätta hävda att andra människor är skithögar, fähundar, slynor och avskum som han har rätt att pissa på. Och varje gång han pissar på dem pissar han också på sig själv. Med dubbel stråle. Det låter väl som en ljuvlig tillvaro?

Så där har vi det alltså: förövarens verkliga straff. Han blir tvungen att fortsätta vara sig själv. Inför detta faktum är han totalt maktlös - kanske ännu mer maktlös än jag var när jag låg utslagen av sprit i ett kalt sovrum i Brandbergen och inte visste vad som hände med mig.

Anna Svensson sa...

Självklart kan man filosofera över detta med makt och kropp och det är kanske bara en känsla. Men en känsla som behövs för att våga leva och älska igen. Iallafall är det så för mig. Och då tycker jag att den känslan är ngt som ska uppmuntras inte tryckas ned som tyvärr kan vara fallet för våldtagna kvinnor.

Sen har jag också dödat många ggr om i fantasin. Tror det är en viktig del i läkandet. Och det jag kallar att återta makten.

Håller även med Martina även om även det såklart är en helt subjektiv tolkning av världen. Men vad vore vi utan vår subjektivitet?

Anonym sa...

Våldtäkt är ett fruktansvärt brott ... och det gör lika ont varje gång man läser om det ... men man kan fråga sig om varför just vår tid böjer sig över det brottet med så stor energi ...

Jag tänker ibland på Marquez roman "Tusen år av ensamhet" som börjar med just en våldtäkt.

Tankarna går också till dendär österrikaren Fritzl som (rätt eller fel?) vill lägga skulden för sina våldtäkter mm på sin grymma mor.

Jag anar att många brott är som små otäcka utskott med långa långa rottrådar bakåt i tiden.

Vi vet så lite, egentligen - tyvärr.

/Dan

christina sa...

vad, mer exakt, menar du med "makt vi aldrig har haft"? menar du makt till en absolut individuell kropp oberoende av andra kroppar och andras försorg? i så fall finns ingen makt. om man definierar makt som en känsla av frihet att röra sig i sin kropp utan rädsla och därmed våga visa sig i världen (i kort kjol eller i en kyss på tunnelbanan) finns däremot en makt, och den har iaf jag känt. är det nödvändigt att dra maktbegreppet till sin spets för att kunna tala om makt?

tack för bra blogg!

Niklas Hellgren sa...

Anna: självklart ska man inte behöva fastna i någon annans definition av hur man förväntas - eller till och med bör - reagera. Man är lika lite hjälpt av den sortens "medlidande" som av uppmaningar att ta sig själv i kragen, och att en traumatisk händelse kan tolkas ur olika perspektiv borde vara en självklarhet. Men jag är inte så säker på att det bara är feminister som har en bild av hur den våldtagna/våldtagne förväntas reagera. Vad jag vet så är såna föreställningar väldigt utbredda.

Niklas Hellgren sa...

Christina: Ja, just så menar jag, samtidigt som jag hävdar rätten att bestämma över vår kropp. Det är inte något abstrakt filosoferande för sakens egen skull utan ett sätt att försöka behålla ett dubbelt seende. Vi skapas hela tiden i förhållande till andra, samtidigt som vi skapar dem. Någon absolut autonomi är varken möjlig eller önskvärd, menar jag. Det här innebär att vår identitet är flytande och föränderlig i tid och rum, genomkorsad av en mängd olika, ofta motstridiga diskurser. Om någon förbriper sig mot oss präglas vi av det på samma sätt som vi präglas av den kärlek och ömhet vi får. Det skedda går inte att sudda ut eftersom det har förändrat oss. Det fanns ingen autonomi från början och därför går den heller inte att upprätta. Däremot kan vi försöka vara så vakna som möjligt så att ingen enskild praktik eller position helt kan kontrollera oss.

Niklas Hellgren sa...

Tippex: "...att ÅTERupprätta".