söndag 12 oktober 2008

Jag vantrivs i kulturen

"Vi måste ställa tydligare krav på våra invandrare". Så skrev Tobias Billström en gång i en debattartikel, som jag kom att tänka på när jag läste hejas inlägg om diskriminering på arbetsmarknaden.

Låt oss analysera uttalandet. Först gör Billström en uppdelning av befolkningen i "vi" och "invandrare". De senare är i och för sig inte vilka invandrare som helst, nej de är våra invandrare. Den frasen kan med lite välvilja tolkas som ett försök att mildra tonen i budskapet. De är ändå våra invandrare, ungefär som våra småfåglar eller, om ni minns kampanjen "Tänk på våra vänner sophämtarna". De är alltså en del av Sverige, en del av oss - men inte på lika villkor. Vi har faktiskt bott här längst och därmed tycker vi oss ha rätt att diktera villkoren. Vi har t.ex. rätt att skjuta av gråsparvar om de blir en sanitär olägenhet. Vi är själva allt annat än sophämtare. Ingen jag känner är sophämtare, med undantag för en och annan kamrat som slummade lite i 20-årsåldern genom att jobba på Beckis, i Frihamnen, som postis eller just sophämtare. Det hade vi råd med, vi medelklasspojkar. I dag är vi journalister, läkare, gymnasielärare eller misslyckade IT-entreprenörer. Fast en av oss är fortfarande mentalskötare. Det är lite tragikomiskt men ingenting som behöver besvära oss. Såna behövs ju också, precis som sophämtarna.

Invandrare behövs nog också, även om Vi har lite svårt att räkna ut exakt till vad. Vi har hört att många av dem har högskoleexamen. Men de är väl för lata för att göra om sin examen här i Sverige, så de städar våra trappor och kör oss hem från krogen - irriterande laglydigt eftersom de, till skillnad från sina allt färre helsvenska kolleger är rädda om körkortet. Ja, där har vi en stor grupp som på sätt och vis har hittat sin rätta plats. Men sen finns de som är långvarigt arbetslösa och bidragsberoende. Dem ska vi vara tydligare mot, alltså hota. För de är ju inte Vi: de är "invandrare".

Vi måste ställa tydligare krav på våra kvinnor.
Vi måste ställa tydligare krav på våra dagisfröknar.
Vi måste ställa tydligare krav på våra mentalskötare.
Vi måste ställa tydligare krav på våra kortvuxna.
Vi måste ställa tydligare krav på våra funktionshindrade.
Vi måste ställa tydligare krav på våra bögar.

Dikotomier av det här slaget brukar vara asymmetriska:
rationell - känslomässig
torr - fuktig
begåvad - flitig
heterosexuell - homosexuell
logisk - intuitiv
utåtriktad - inåtvänd
aktiv - passiv
ljus - mörk

Dikotomin svensk - invandrare är inte heller symmetrisk. Så genom att dela upp befolkningen på det här viset ger man xenofober och rasister rätt. Invandrare är inte som vi, och inte nog med det: de utgör ett problem. De verkar inte vilja förstå att de måste assimileras, så nu ska vi vara tydliga och ställa krav på dem. Det är för deras eget bästa! Tro inte att vi är rasister, o nej. Vi vill tvärtom skydda dem mot rasisterna, de där otäcka människorna som inte heller är som vi. Vi respekterar allas rätt till en egen kultur (men inte till två eller fler). Och visst kan vi ha en multikulturell majonnäs, men den kommer att skära sig om vi inte tillsätter oljan droppvis.

Själv ogillar jag alla kulturer. Jag saknar respekt för dem. Jag ogillar till exempel den svenska kulturen för dess sillsvansar, unkna fyllesnack och självbelåtenhet. Jag ogillar när en fransk litteraturkritiker på fullt allvar hävdar att priset till Le Clézio även är ett pris till det franska språket. Jag ogillar amerikanskt eller norskt flaggviftande, jag ogillar äckliga smörrebröd och "genuina" träskulpturer från Kenya. Jag ogillar rastafarikulturen lika mycket som klezmermusiken eller mustiga filmer om fattiga romer. Jag avskyr hela det här vi och de-tänkandet. Visst finns det oförargliga kulturyttringar, visst kan olika kulturer berika och korsbefrukta varandra. Visst. Men det stora problemet med alla etiniciteter och kulturer är att de bara kan existera som kontrast till något annat - vanligtvis sämre eller rentav klandervärt. Alltså ska vi respektera varandras kulturer samtidigt som vi är misstänksamma mot dem, och vår egen. Ett språk är en dialekt med en här i ryggen, sägs det. Ja, då är en kultur två terrorister med en filmbudget.

När såna som Billström talar om Vi som ska ställa krav på dem ser jag rött. Och kom inte dragande med det där lilla ordet "våra". Du lurar ingen. Du är en tvättäkta kulturterrorist.

2 kommentarer:

johanna sa...

Håller med dig, finns det ett Vi så finns det alltid ett Dem. Jag har mkt tankar kring detta, men svårt att få ner det på papper... Dikotomier bygger ju på ett ojämlikt förhållande. Den ena delen är alltid lite sämre än den andra. Tänker vi Svenskar/Invandrare kommer den allmänna bilden av invandrare alltid vara att invandrare är lite sämre, lite mer passiva, flitiga snarare än begåvade, känslomässiga snarare en rationella.
Tack för ett bra inlägg!

Utvandrad sa...

Tack för inlägget Niklas! Håller med dig om att det råder ojämna villkor för invandrare i Sverige. Det många inte förstår i Sverige är att det inte alltid är så lätt att vara invandrare i där- att man ska behöva känna sig skyldig (för diverse samhällsproblem), känna sig mindervärdig, bli annorlunda behandlad i olika sammanhang. Det spelar ingen roll om man är flitig, skattebetalare, högutbildad etc etc. Man bär alltid på invandrarstämpeln- man är alltid DOM. Nu när jag har utvandrat till Nordamerika känner jag mig däremot fri, fri från fördomar, annorlunda behandling, och kanske viktigast av allt : att behöva känna mig skyldig för att jag är invandrare. Trots svårigheter med återutvandring, känns det värt besväret- för att äntligen få känna sig fri och hemma!