onsdag 1 oktober 2008

Förbifart Hjärna

Jag vet: om vi bygger jättemånga nya vägar och skiter i kollektivtrafiken så kommer bilisterna att bli glada. Tills vägarna har korkats igen igen (ah, jag älskar såna där ordkonstellationer). För det gör de, visar all erfarenhet. Det går inte att bygga bort bilköer med fler vägar, vilket Claes Arvidson tror.

Den enda vettiga lösningen är att satsa på kollektivtrafiken. Dels är den till skillnad från privatbilismen miljövänlig, dels kommer då fler att åka kommunalt och färre att ta bilen, eftersom inte ens bilister är helt irrationella. Färre som tar bilen = mindre igenkorkade trafikleder. Bra va? Visst, det finns alltid gubbar som vill lyssna på Komatösa favoriter och peta sig i näsan i en vit Mercedes, men de flesta prioriterar nog att komma fram fort.

Härifrån Vällingby tar det prick 20 minuter till Fridhemsplan med tunnelbana. Jag åker med Sturm och Drang fram och tillbaka på morgon och eftermiddag, och ser ut över bilköerna som börjar redan vid Abrahamsberg. Ja, de sitter där, näspetarna. Men om det t.ex. infördes snabbtåg i rusningen så kunde man halvera restiden. Hoppa över Åkeshov, Ängbyplan, Stora Mossen, Kristineberg och Thorildsplan, till exempel. Vid de första tre bor näspetare i miljonvillor, vid de senare två kliver knappt någon på. Fast å andra sidan skulle jag inte hinna läsa lika mycket för mina barn då. Äsch, det är smällar man får ta. Jag kan läsa mer hemma i stället. Just nu håller vi på med den första Harry Potter-boken. Den är riktigt hyfsad: lite som Roald Dahl men inte fullt lika drastisk - och mindre tjatig än Roald när han är som sämst.

Jaha, det var dagens bulletin. Inte mycket till spiritualitet att hämta här, men jag har suttit på Uni hela dagen och somnade redan vid Thorildsplan på hemvägen. I morgon ska jag försöka värpa nåt mer minnesvärt.

1 kommentar:

Marty sa...

Och minns när du och jag, min älskade, hade mycket, mycket brått till en viss plats. En plats som ligger oss varmt om både hjärterötter, penisrötter och allsköns välkardade och omsmorda mumseländer. Där sutto vi, sida vid sida, kindtuggande, tidsbetslade i en taxibil, sida vid sida med en kollektivtrafik som plikttrogen och ostäckt tuffade fram mot det mål som tycktes oss alltmer gäckande. Det slutade med att vi flydde personbilen och dess artige förare, lämnade dem vid vägrenen med ett artigt farväl samt generös dricks och kastade oss in i den falliska men ledade, kvickhjulade uterus som till slut framvärpte oss vid vår gemensamma längtans kvidande, fränt doftande stjärna.

Det är sådant som får oss att se, verkligen se, behovet av ökad bilism i huvudstaden med omnejd.