JMG Le Guillou

Jan Guillous gamla idol Jean-Marie Gustave Le Clézio har fått årets kreativa dödskyss, läser jag i DN. Jo, Jan beundrade Jean-Marie i sin ungdom och skrev några clezioska romanförsök innan han insåg att hans begåvning skulle komma mer till sin rätt i en mindre högtflygande genre. Om det skriver han i en antologi betitlad "Så blev jag författare" som vi har i bokhyllan. Och han är glad att hans första romaner refuserades. Det är vi nog alla. Fast jag borde inte säga nåt, för jag har aldrig läst en rad av Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou. Jag har inte hunnit. Det finns liksom en hel världslitteratur att plöja igenom först, och jag har bara klarat av en bråkdel. Andra jag har ignorerat är Liza Marklund, Jens Lapidus och... Nej, jag ska inte tråka ut er. (För att inte framstå som en olidlig snobb ska jag erkänna att jag naturligtvis läser ren underhållningslitteratur ibland. Men då finns det författare som Michael Connelly eller Minette Walters.)

Ulrika Milles säger till SVT att "hon ser Le Clézio som ett postkolonialt medvetande från det priviligierade västlandets mitt", fortsätter artikeln. Jag undrar vad Gayatri Chakravorty Spivak skulle säga om det omdömet. Hon skulle nog mest sucka lite uttråkat. Henne har jag inte heller läst - men det vill jag göra, varenda rad, för av intervjuer och citat har jag förstått hur fantastisk hon är. Men JMG? Nä, jag hoppar nog över honom med. Det lilla jag har läst av honom har inte givit mersmak, bara träsmak.