Friskola? Inte för dig, lilla vän.

Jag var inte medveten om det. Jag trodde faktiskt inte att det kunde vara så jävligt, men friskolor får välja bort elever med funktionsnedsättningar! Välkommen till den svenska välfärden år 2008.

I DN kunde man häromdagen läsa (ej på nätet) om hur en CP-skadad pojke som behöver två personliga assistenter äntligen får komma tillbaka till skolan - alltså den kommunala - efter åtskilligt bråkande från hans föräldrar. Men skolan fick alltså ge med sig till sist. Det slipper friskolorna. De behöver inte ens installera hörselslingor eller rullstolsramper.

Det saknas kunskaper och pedagoger med särskild insikt i hur man underlättar för barn med funktionsnedsättningar i våra skolor. Ett exempel ur en av mina kursböcker: Johan som är rullstolsburen kommer sist ut till rasten eftersom han måste ta hissen. I hissen får ingen av hans klasskamrater följa med - de kan ju gå själva. Så han missar de lekförhandlingar som uppstår på vägen ut från klassrummet, och hamnar förstås utanför. Vad säger man om den policyn från skolans sida? Tjockskallar!

Det är också vanligt att ett barn som Johan får vara med och leka, men bara på vissa villkor. Att han går med på att vara hund, till exempel. Hur tacklar man sånt? Ja, inte genom att säga till de andra barnen: "Johan måste faktiskt också få vara med." För då skapar eller förstärker man bilden av Johan som ett problem. Men varifrån kommer den bilden? Gissa tre gånger: från skolan. Skolan ser barn som inte är som alla andra som ett problem. En flicka med OCD (tvångssyndrom) som inte vill vara med på gymnastiken eftersom hon har svårartad bacillskräck får höra av idrottsläraren att hon kommer att bli underkänd. "Alla handikapp är inte synliga" hette det förr. Jojo. Lärarens, till exempel.

Så vad tänker Jan Björklund göra åt det här med diskrimineringen av barn? En diskriminering som bryter mot en FN-konvention som Sverige har undertecknat? Det ska bli intressant att se. Han kanske föreslår skriftliga betyg från första klass.