De kvinnliga dygderna

Jag har tidigare skrivit om de manliga dygderna (se "Ingen smäll på käften? Här ska inredas!" nedan), nu är det dags för de kvinnliga.

Lilla gubben. Så ja. Mamma vet, mamma vet. Inte gråta mer nu. Jag förstår.
Det var lika mycket mitt fel. Jag borde ha sagt ifrån, men jag älskar dig så mycket att jag ville ge dig den där chansen. Jag borde väl bli bättre på att ta plats, vara så där fri och självständig som du vill att jag ska vara, bara säga: ”Jag ska träffa Simone i kväll. Du får hålla ställningarna, och du? Det vore jävligt skönt om jag kunde få sovmorgon i morgon.”
Men jag…kommer mig liksom inte för, vill inte belasta dig, och så trivs jag faktiskt bäst här hemma. Jag är inte så intresserad av att sitta på krogen och lyssna på en massa fyllesnack nu när jag har barn och allt. Det känns som ett passerat stadium. Vi måste ju inte dela exakt lika på allting.


Hur fan tror du att det känns för mig att sitta ensam här hemma kväll efter kväll?! Ja, jag vet: du har sagt att du alltid ställer upp, det är bara att be dig. Men du kanske kunde ta lite initiativ själv? SER DU INTE hur det ser ut här hemma, gör du verkligen inte det? Ja visst, oj vad du hjälper till. Siktar på bajsprickarna så att det ska bli lättare för mig att skura muggen. Slänger sopkassen som har stått i hallen i tolv timmar. Lägger på överkastet – utan att byta lakan som är grusiga sen du legat där och trynat, fullt påklädd. Tack så jävla mycket, vilken tur att man är gift med en ny man. Nej, du sa inte så. Nej, jag minns exakt vad du sa. Det var förrförra fredagen, den tjugofemte. Vi hade just ätit middag och jag hade fräckheten att flytta på en förskärare som du hade ställt i bestickskorgen så att diskmaskinsarmen inte kunde rotera. Nej, så sa du inte alls, du sa att jag var en jävla petimäter. Jo, det gjorde du, och så slängde du igen dörren och satte dig i soffan, sur som ättika. Arbeta, mm… Vad bra att du gör lite research om gagging whores och shemale frenzy. Verkligen.


Förlåt att jag var så hemsk mot dig. Min fina, fina älskling. Jag menade inte allt det där. Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar dig så. Jag skulle inte kunna leva utan dig. Klart att det var mitt fel. Jo, mitt fel. Jag ska inte säga såna där vidrigheter, inte ens när jag är upprörd. Förlåt. Vahettere…vill du sitta i soffan och gosa med mig? En liten stund? Kom. Kom, min fina älskling.

Ja, moderlighet är en dygd. En riktig kvinna är full av omsorg. Hon är mogen, varm, insiktsfull, förlåtande, flerdimensionell, flexibel, prestigelös och vårdande. Ibland, när hon blir tillräckligt uppretad, visar hon klorna. Grr, akta dig! Men sen blir hon som vanligt igen. En riktig kvinna blir alltid som vanligt igen och det är allt väldigt skönt. Man vet var man har henne: i ett vårdyrke. En riktig kvinna står för det beroende, passiva, mörka, djuriska, kroppsliga, hon står för det mjuka, blödande, ursprungliga och intuitiva. Hon är heterosexuell och klassiskt feminin. Kanske kan hon ha lite tjejmys, men det betyder ingenting särskilt. Tjejer är ju så där: de är inte rädda för varandras kroppar. De är kroppsliga på ett helt annat sätt. Sensuella.

Ibland ser man kvinnan göra karriär. Julia Roberts sätter på sig glasögon och råpluggar juridik till långt in på nätterna i en ensam läslampas sken. Sen banar hon sig fram med machete i den sociala snårskogen och vinner mot alla odds det där stora målet mot en mansgris, gärna spelad av Gene Hackman. Och under tiden finner hon en varm, lite tokrolig gemenskap med en annan sorts man, någon med ett mörkt förflutet och ett mått av sorg. Kom, vi klär av oss nakna och springer upp på taket och ser på stjärnorna!

En riktig kvinna kan också vara som Björk: stark på ett alltigenom behagligt vis. Kanske sitter hon vid en flygel och framför en spröd, djupt känd ballad. Hon är framgångsrik men sårbar som Whitney Houston, kanske till och med rolig ibland, men i grund och botten en girl from Ipanema. Ja, så ska hon vara: gäckande, med en intensiv blick i sitt välskulpterade ansikte, men ändå nåbar till slut. Till slut låter hon sig lägras, det vet vi alla. Då kastar hon med sitt huvud på kudden och biter sig i läppen, släpper ifrån sig ett gnyende. Tänk, hon är vacker till och med när det går för henne, inte så där svettigt brölande. Om det nu verkligen har kilat för’na – hur ska man kunna veta det?

Ja, så vill vi ha henne: så kvinnlig och stark och moderlig och generös att hon torkar sin man i arslet varenda dag, intill evighet, amen.