Är kanske inte det tillräckligt?

Stackars Göran Skytte. Han har lite svårt att hänga med när Ulrika Milles och Louise Epstein diskuterar Carl-Johan Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann i Nya vågen i P1. Boken sågas rejält, vilket Skytte inte har något emot, skriver han. Däremot tycker han att det är hemskt att recensenterna i fråga ifrågasätter Vallgrens kvinnoideal. Så här skriver Åsa Linderborg i AB:

Mer sympatisk är författarens tro på kärleken, men ska den övertyga måste den gestaltas så den drabbar läsaren. Den kvinna som Joakim till slut väljer är lika anonym som Henriette i Den vidunderliga kärlekens historia, en tillbedd Amanda eller Beatrice som älskas för att hon är klok, vacker och ”återhållsam på en harmonisk människas vis; rädd om sin kropp och sina känslor”. När det väl gäller är alltså inte den originella personligheten ett ideal, i alla fall inte om hon är kvinna.

Romanen utspelas i Tredje riket och i ett nutida Sverige, och så här skriver Skytte:

Och det är inte slut än. För nu kommer samtalet in på hur den här unge mannens kvinna är, barnets moder, hans hustru.

Milles: ”Slutvinjettens drömbild av den rena kvinnan…

Epstein avbryter: ”Hon vill inte göra ’det’ första kvällen, hon vill vänta (fniss)”.

Milles citerar boken: ”Hon är återhållsam på en harmonisk människas vis, rädd om sin kropp och sina känslor.”

Sedan kommenterar hon: ”Då är vi ju tillbaka i Tredje Riket.

Herregud, tycker Göran Skytte, ska barndop och kyska kvinnor höra hemma i Tredje riket? Nej, Skytte, det var inte så Epstein menade. Hon menade att en bok som trevar efter något "äkta" i dagens samhälle, men bara finner svaret i en svunnen tid är reaktionär. Det är inte särskilt svårt att begripa - tycker jag.

Vallgren skrev en sågad pjäs som hette Radio Love 84,7 MHz, och den framfördes i Tornrummet på Dramaten. Någon recensent (jag hittar inte recensionen nu, tyvärr) skrev då att målgruppen föreföll vara "medelålders, intellektuella män i slitna kavajer", och det är väldigt träffande. Vallgren är just en sådan man som skriver om Kvinnan, precis som Ulf Lundell. Reaktionärt? Ja, det kan ni hoppa upp och klappa er i arslet på.

På slutet citerar Göran Skytte Strindbergs "Esplanaden". Så här lyder den (citatet från Project Runeberg):

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

"Man längtar efter luft och ljus", skriver Skytte, som inte minns vem som skrev dikten. Han tycker att det är hemskt att några Kvinnor, eller, som han kallar dem "kulturkritiker", (citationstecknen i original) "leverera[r] slentrianmässigt fördömande och avståndstagande. Istället för undersökande öppenhet får vi en dos politiskt korrekt poserande och hånfullheter."

Så jag undrar vad det är för luft och ljus Skytte trånar efter. Menar han att kritikerna bara vill riva upp utan att bygga nytt? Eller menar han att det är "kulturkritikernas" gamla murkna byggen som bör rivas? Ja, i så fall har han lika få alternativ till en ny byggnad som Vallgren. För den nya byggnaden är just den där kvinnan inte är Kvinnan, där hon är ett subjekt och inte ett objekt för en trånande manlig blick. Skytte vill som vanligt vrida klockan tillbaka till en tid när kvinnor höll på sig, en tid när den kristna kärnfamiljen var samhällets fundament. Han intar här kvasidissidentens ståndpunkt som så många gånger annars. Han är ensam om att se att kejsaren är naken. Han är en ropande röst i queeröknen. Stackars Göran!

Äntligen en riktig tjejkanal

TV7 ska återlanseras den 14 februari, nu som "tjejkanal". Det tjejiga består av "telenovelas" (sydamerikanska såpor), romantiska komedier och serier som Head Case (om kändisar som går i terapi) och Paradise Falls, vilket beskrivs som ett slags Desperata Hemmafruar fast värre. Eller om det är sämre, jag vet inte.

Det finns inte så många hemmafruar kvar i Sverige. Men i tevens underbara värld kan man ännu skåda denna rest från Jura. Lite lyx, lite piffiga tjejer i medelåldern, lite relationskrisande. Och blir det inte desperat nog kollar man in en sydamerikansk dagsåpa. Nej, desperationen finns snarare hos mediemagnater in spe, såna som Ignas Scheynius som till varje pris vill utstråla konstnärliga ambitioner - samtidigt som man säljer skit åt käringarna. Undrar just vad Git tycker om sin mans kvinnosyn.

Märkbart dummare barn

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina har liksom jag kommenterat de nya elitklasserna här och fått många svar, bland annat av mig. Nu följer hon upp det med det här inlägget.

Suhininas ursprungliga inlägg var en reaktion på en artikel i DN där "en ledande forskare inom området särbegåvade", Roland S. Persson, berättar om sin undersökning av hur särbegåvade barn upplever sin skolsituation. Tyvärr går det inte att läsa den i fulltext på Högskolans i Jönköping webbplats (kunde inte motstå Konungens av Danmark bröstkarameller-parafrasen), för den är bara publicerad i Mensas medlemstidning, Legatus Mensae. Följaktligen går det inte att uttala sig om dess validitet eller generaliserbarhet, men låt gå: den är säkert vetenskaplig. Jag antar att Persson är medlem i Mensa och att bakgrunden till hans rapport är att se "Hur vi mensaner har upplevt vår skolgång". Personligt engagemang är en bra drivkraft för forskning; Persson har också gjort en studie, med sig själv som informant, om hur kroppsbyggare bemöts av samhället. De har det inte så lätt, framgår det - i alla fall inte han (apropå generaliserbarhet).

Mensa riktar sig till dem som klarar ett standardiserat intelligenstest så att de placerar sig bland de översta två procenten av befolkningen. Vem som ska räknas som intelligent är delvis är en klassfråga, vilket jag har skrivit om här. Perssons rapport heter SESoFuS. Studien om folket vid slutet av normalfördelnings kurvan (+IQ131).: Om svenskt utbildningsväsende och intellektuell utveckling, vilket visar att även om man är ohyggligt intelligent så kan man särskriva "normalfördelningskurvan", och undervisa på en högskola i Jönköping. Men vafan, nu ska jag inte bli elitistisk.

Jag ska komma till skott nu, jag lovar. Jag ska försöka redogöra för varför spetsklasser och obs-klasser är en dålig idé:

De är det för att de begränsar barns möjligheter att utveckla en identitet som bygger på mer än "duktighet" och "intelligens". Barn har rätt att slippa hänga upp sin identitet på hur väl de klarar av sin skolgång. Att särbehandla och stigmatisera dem som är "märkbart dummare" är obra, det kan nog de flesta utom Jan Björklund hålla med om. Eller kanske till och med han. Men att särbehandla (om än inte direkt stigmatisera) dem som är "märkbart smartare" är inte heller bra. Barn och ungdomar - och vuxna - är flerdimensionella. Vi är inte det och det, vi är olika beroende på miljö, plats och tid. Våra skolor är dock urusla på att förmedla det, i stället trummar de in budskapet att vi exempelvis är pojkar (och "smarta" om vi klarar svåra mattetal) eller flickor (och "duktiga" om vi klarar samma svåra mattetal). Och pojkarna spelar fotboll och pingis på fritids medan flickorna trär pärlor, ritar och leker affär. År 2009. Kan det inte räcka med alla de dikotomier som våra barn blir infösta i utan att vi dessutom ska kalla dem "smarta" respektiva "dumma"? Jag tycker det. Jag tycker att skolan ska ge breda kunskaper, inte specialiserade. Och med kunskaper menar jag inte bara inlärning av skolämnena utan respekt för varandras olikheter. Skolan ska skapa gemenskap. Faktiskt.

Det är onödigt med särskilda klasser. Med tillräckliga resurser och tillräckligt små elevgrupper kan lärare och speciallärare hantera hela spektrumet, tillvarata allas unika begåvning och faktiskt bidra, om än i det lilla, till ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin klass, sexuella läggning, hudfärg, religion, sitt kön och så vidare. Ja, skolan som samhällsbyggare, skolan som samhällsgrund. Det låter som en utopi, men vi behöver utopier. Ett värdegrundsarbete värt namnet försvåras om vi godkänner godtyckliga uppdelningar i "smarta" och "dumma". Vi behöver vidga normalitetsbegreppet, inte snäva in det.

Tanja Suhinina skriver så här:

Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.

Det är beklämmande att någon som läser psykologi uttrycker sig så föraktfullt. Jag har alltid trott att "intelligenta och duktiga" i bloggnamnet omgavs av något slags underförstådda citationstecken. Jag trodde också att uttrycket "märkbart dummare" i citatet var en smula ironiskt. Men nu tvivlar jag.

Kulturstöd, nationalism och fri migration

Ja, vi diskuterade det i går kväll. Eller natt, för vi skippade väl Connections snålblåstbemängda kö vid halv ett eller så, efter tio minuters tandskallrande. Vi tog en taxi till Haga och satt där och babblade fram till halv femtiden. Ytterst trivsamt på Stockholms äldsta men kanske mest okända gayställe som under en lång period har invaderats av packade heteromän, detta eftersom undervåningen ägnas åt sex och inte bara MSM utan flator och heteropar borvlar loss där. Strejtingarna vill såklart glo och gärna tafsa om de bara får minsta chans, även om det är flator som utnyttjar någon av sängarna och trots att röda rep sätts upp för att hålla tafsarna på avstånd. Men nu motas Olle i grind sen en tid tillbaka, medlemskap är obligatoriskt och stämningen har blivit väldigt mycket trevligare.

Men en sak förstår jag inte, apropå taxifärden: Hur i hela friden kan man få taxikort utan att ens kunna stadens innerstadsgator?! Det hade varit uteslutet på min tid. Vi skulle inte bara hitta överallt för att gå godkänt på provet (t.ex. kunna räkna upp alla tvärgator till Sveavägen), vi skulle kunna alla sjukhus, polisstationer och hotell samt en hel del annat. Hade man sen frågat en kund var Hagatan låg skulle man åkt på en utskällning. Visst, de flesta har GPS i dag, men vissa elementera kunskaper måste man väl för fanken ha ändå! Själv kunde jag minsta gränd i stan, visste vilka gator som var enkelriktade och hittade till så gott som alla större gator ute i förorterna. Bah. Jag antar att det är så här man utvecklas till en grinig gammal gubbe.

Barnhat

Suzanne Osten satte 1981 upp kabarén Barnhat, vilket var en rolig sammanställning av småbarnsföräldrars vedermödor och drömmar om allt de skulle vilja göra av sina liv i stället för att slava i blöjträsket - om jag nu minns rätt. Jag tror det, och jag vill minnas att skådespelarna fick en chans att förverkliga sina privata drömmar på scen, bl.a. framförde Philip Zandén Flamingo. Det var faktiskt väldigt kul.

Mindre kul är den evighetslånga barnhats-kabaré som regisseras av Svenska Dagbladet. Dagishataren Elise Claesson får här gestalta sina alarmistiska feberdrömmar och snurriga teorier om hur illa våra barn far för att de inte får var hemma med lilla mamsan. Major Björklund och hans dresserade shetlandsfår bräker fram "Din vilja växer i skogen". Per Gudmundson yrar om att tusen års evolution minsann får flickorna att välja syslöjd och Sanna Rayman tycker inte att skolungar ska få vara med och bestämma om klassresor och gardinmönster.

Men den verkliga showstoppern är numret Låt föräldrarna bestämma själva. Visserligen är nog folk lite trötta på det, som när hemmatrubaduren inte vill sluta spela efter några öl för mycket, men ledarskribenterna frågar alltid varandra: "Ska vi inte ta den där gamla godingen igen?". Förääldrarna måhåste få bestähämma sjää-äälva... Den är trösterik, gemensamhetsskapande och går alltid att skråla med i.

Och så kommer moderaterna och förstör stämningen! Den arbetsgrupp som har vågat fundera på om inte föräldraförsäkringen borde ses över om nu inte pappabonusen fungerar får ledarredaktionen att härskna till i dag:

Att få bestämma själv brukar annars vara ett mål för moderater som Gunnar Axén, Per Bill och Henrik von Sydow. Men nu vill de alltså konfiskera beslutanderätten över val som rör människors vardag. Partisekreterare Per Schlingmann tycker att det är för tidigt att gå vidare innan vi sett resultatet av jämställdhetsbonusen, men applåderar ändå de nya tankegångarna. Det är en styrka att ”vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare”. Nu när det är gjort kan man lägga stenarna tillbaka på sin plats.

De pappor som skiter i sina barn måste naturligtvis vara fria att göra det; det ska inga lagstiftare komma och peta i! Bort med tassarna från den heliga familjen, alltså. Att det går ut över barnen är inte vårt problem. Och om mammorna självmant väljer att avstå från karriär och inkomst så är det deras ensak. De får väl säga ifrån om de inte trivs! Feminism är så passé, liksom.

Ja, så pågår det, år efter år. Jämställdheten har gått för långt. Barnen har fått för mycket att säga till om. Det är, kort sagt, dags att återta makten över käringar och snorungar. Det är en mycket maskulin kabaré.

Konsten att läsa en rapport

Rädda Barnen har en ny rapport ute, ni hittar den här. Av den framgår att det en majoritet av våra skolelever önskar sig mest är att ha inflytande över hur skolans pengar ska fördelas. 24 % av rektorerna är positiva till detta (varav 2 % mycket positiva). 50 % "håller med ganska lite" och 22 % håller inte med alls. Skolpolitikerna är mer positiva: 35 % håller med helt eller ganska mycket, 47 % ganska lite och 16 % inte alls. Annars är skolpolitiker i regel mindre positiva till elevinflytande än rektorerna, med partimässiga variationer, såklart. Och "Det enskilda parti som i undersökningen framstår som mest negativt till elevinflytande är folkpartiet, vars skolpolitiker i minst utsträckning av alla partirepresentanter håller med om att elever ska kunna vara med och påverka i så gott som samtliga frågor." Såklart.

Men Sanna Rayman i SvD hakar upp sig på det här med ekonomin:

Är det meningen att jag ska förfasa mig över den onda fjärdedelen? Förlåt, men det går inte. Snarare undrar jag hur det är möjligt att en hel fjärdedel kan förklara sig redo att ge skolbarn makt över skolans pengar? Skollagen må tala om barns rätt till inflytande, men jag tror inte att det är budgetmakt som avses.

Jag tror inte att hon har läst rapporten, eller så har hon läst den slarvigt. Av den framgår det ju att det är en ganska hög andel av rektorerna som nog kan tänka sig ett visst elevinflytande över ekonomin. Och det framgår också att ju äldre eleverna blir, desto mindre får de att säga till om, vilket kan synas paradoxalt: i skollagen står ju att inflytandet ska vara avhängigt elevernas ålder och mognad. Att de har en smula naiv syn på vad det ekonomiska inflytandet skulle innebära framgår också, men det beror snarare på frågan:

"Vad skolans pengar ska gå till.
Till exempel hur mycket man ska satsa på att köpa datorer, städa och fixa lokalerna,
pengar till skolmat eller skolresor?"

Det handlar alltså inte om hur mycket av budgeten som ska gå till elever med särskilda behov, om man ska dra in skolsköterskan eller lägga ner biblioteket. Det handlar inte om någon egentlig "budgetmakt", som Rayman vill ha det till. Hon avslutar: "Sluta dyrka barn som vore de allvetande väsen! De är barn och bör få vara det." Hur allvetande ska man vara för att få tycka till om städning eller skolresor? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå.

Kolla, vilket sexigt skrev!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

En provins med små grodor i ryggen

Är all nationalism av ondo? Ja, det tycker jag i princip, även om vissa uttryck är tämligen harmlösa, som att heja på Lena Ph eller andra svenskar i det europeiska schlagereländet. Att leka "små grodorna" är visserligen en vämjelig sedvänja, men knappast uttryck för ondskan inkarnerad. Däremot skadar det inte att fråga sig vilka minnen Du tronar på, eller vad de fornstora dagarna innebar för dem som inte diggade att den blågula krigsfanan vajade över ruinerna av deras hem. Men okej, även jag tycker om Sverige. Det är något rörande med den svenska vanligheten, och vår obetydliga nordiska munart (för att citera Marty) är ett språk jag älskar - delvis just för att det är så litet.

Här har ni ett utdrag ur läroplanen för förskolan och det obligatoriska skolväsendet:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

Ja, det låter väl bra? Jag kan ställa upp på det. Men sen kommer följande passus:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

"Den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"? Det här stycket vill Feministiskt Initiativ stryka, och man inser lätt varför. Det osar av samma sorts etnocentricitet och patriarkala brösttoner som Kungasången. Dessutom rimmar det illa med nästa mening: "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell". Om den nu är det undrar jag varför dagiset ska gå till kyrkan för "kyrkskoj" eller att grundskolan ska fira advent. Något moskélattjo eller synagoglajban ser man inte röken av, liksom, inte heller ett besök hos Humanisterna.

Men en gemensam etik måste vi väl ha? Ja, men inte den kristna, muslimska, judiska eller shintoistiska. Och inte en etik som är sprungen ur en fana med vidhängande blodbad på europeiska slagfält eller påhittat urgamla anor och traditioner. Så låt oss föra en debatt om vad vi kan enas om i det (tämligen) gamla och (hyfsat) fria Sverige, och sedan rensa bort allt annat. Vi har en gemensam lagstiftning, och den bör diskuteras, liksom vi i EU bör diskutera "[e]tt arbete för immigrerade kvinnors fri- och rättigheter, att abort ska erkännas som en mänsklig rättighet, att motverka militäriseringen av EU samt få ett slut på människohandeln för sexuella ändamål", som Veronica Svärd skriver.

Och nu, slutligen, till Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg. Ovan har jag nog gjort exakt det som hon riktar sig mot: "Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal", detta apropå diverse debatter om språktest eller moderata uttalanden om "svenska värderingar". Men långt viktigare än sånt bjäbb är frågan om religionsfrihet och avståndstagande från inte bara kristen fundamentalism utan även muslimsk sådan. Artikeln handlar mest om Ayaan Hirsi Ali som lever under ständigt dödshot på grund av att hon satt islamiskt kvinnoförtryck under luppen.

Ja, i skenet av hennes livsöde kan debatter om språktest framstå som lappri. Men ingenting hindrar att man håller två tankar i huvudet. Ingenting hindrar att man ser hur samma gamla ruttna nationalism och religiösa fanatism sticker upp näsan i olika hög grad och med olika allvarliga konsekvenser. Att leka att vi måste "prata om något viktigare" är att blanda bort korten. Låt oss föra debatten om över- och underordning när det gäller alla dess aspekter, som ras, nationalitet, kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning, klass och mycket annat. På alla plan, från det triviala till det livsavgörande. Vår isiga göl må vara liten, men för den sakens skull behöver vi inte kväka i korus.

Slutord i debatten om "Gömda"

Ingen summerar den eländiga mediesoppan kring Marklund/Antonsson så klockrent som Qatt, i inlägget Konsten att bråka om färgen på köksgardinerna medan huset brinner upp:

Att lägga hela sin själs styrka i att kämpa för sin egen inbillade förträfflighet i ljuset av det bottenlösa lidande som är den kuliss mot vilken detta trams utspinner sig vittnar om en oförmåga att känna empati och respekt som är gastkramnde. Att använda Mias helvetiska berättelse som svepskäl för och slagträ i en vettlös träta om inget alls och i inget annat syfte än att pissa revir, pråla med sin imaginära överlägsenhet och valsa runt i media är inget som kommer att väcka framtidens respekt och beundran.

Det kunde inte sägas bättre. Men läs nu hela inlägget. Seså.

Hur man får elever att sluta rulla tummarna

Det händer att en eller flera elever i en klass ligger långt före de andra. Kanske är de särskilt motiverade på grund av storslagna framtidsplaner, eller så har de ett specialintresse för ett eller flera ämnen. Gemensamt för dem är nog att de har stort stöd hemifrån, har någonstans där de kan göra sina läxor i fred, har högutbildade föräldrar och ofta bor i sociala miljöer med hög status. Det brukar liksom hänga ihop. Bor man i en sliten etta i Rågsved med en lågutbildad och ensamstående mamma så kanske det blir lite svårare, vad vet jag. Det låter inte helt orimligt.

Hursomhelst, dessa elever blir lätt uttråkade när de har har räknat ut hela matteboken eller så. Vad gör skolan? Ofta ingenting, ofattbart nog. Och anledningen är såklart bristande resurser och för stora klasser där läraren måste lägga mest krut på att hjälpa dem som presterar sämst. Speciallärare finns, men i alldeles för lite utsträckning. Rektorn är maktlös eftersom hen har en politiskt beslutad budget att rätta sig efter. Ingen skulle behöva bli uttråkad om det bara fanns stålar. Ingen skulle behöva halka efter om bara resurserna fanns, men de finns alltså inte.

Regeringens recept? Elitklasser. En sådan i matematik finns redan på Norra Reals gymnasium i Stockholm. Men nu ska andra "spetsutbildningar" introduceras på gymnasier över hela Sverige. Ja, inte i Rågsved, såklart. Men här har ni listan på de tio skolorna, om ni vill ge era stortelningar chansen. DN berättar att på Polhemsskolan i Lund har fyra av fysiklärarna doktorerat, vilket såklart ledde till att det plugget valdes ut.

Jan Björklund är överförtjust. "Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater", sa han när Norra Real drog igång sin verksamhet.

Jantelag? Är alltså målet för socialdemokraternas skolpolitik att ingen ska få vara bättre än någon annan? Nja, av deras webbplats att döma är det snarare att ingen ska behöva halka efter på grund av sämre förutsättningar. Det låter ju bra, tycker jag. Men de har haft några decennier på sig att förverkliga den målsättningen. En sak är i alla fall klar: man behöver inga elitklasser om skolan ges större resurser. Och en satsning på att fånga upp "särskilt begåvade" elever måste gå hand i hand med en satsning på dumskallarna från Rågsved de svagpresterande. Och den ska påbörjas långt tidigare än på gymnasiet om syftet ska ha kännas trovärdigt. Men det skulle förstås kosta en massa pengar och kommunerna som numera styr över skolan kanske hellre ger pengarna till något annat behjärtansvärt ändamål, varför inte en golfanläggning?

Långt vanligare än "Du ska inte tro att du är någon" är "Du är ingen, för du är dum. Du har inte råd att åka till Thailand och din morsa är kokerska och förresten är du ju blatte/muslim/tjej/homo/rullstolsburen/alltihop det där (ge stryk åt den som inte önskas). Dig ska vi inte hjälpa. Vi satsar på våra specialbegåvningar i stället."

Flator.se

Ser att det numera finns en community för lesbiska och bisexuella kvinnor på nätet, nämligen Flator.se Jag önskar dem lycka till! Ni som har tröttnat på Qruisern kan väl migrera dit. Kanske slipper ni dreglande heteromän där, även om säkert en och annan reggar sig under falsk flagg. Queerbook på Fejan är däremot en stendöd applikation, lika meningslös som Kasta ett gosedjur i väggen för Annelie Johansssons infertilitet eller Vi som är emot tunnelbanan i Stockholm.

En liten text om främlingskap

Jag har börjat Twittra så smått, men så såg jag just att det finns en helsvensk service som heter Bloggy, så nu ska jag testa den ett tag. Färre användare borde göra att den känns mer relevant. Annars är jag nyss hemkommen efter en fyratimmarstenta i Vardagskunskap, d.v.s. de teoretiska perspektiven fenomenologi, social representationsteori och narrativ teori. Mycket, mycket intressant och bitvis väldigt snårigt. Jag kopplade av med att läsa en bok om Heidegger på tunnelbanan hem, men somnade vid Alvik. Och nu ska jag nog sova en liten stund till. Nedanstående text är ett utsnitt av något jag värpte jag i går, eftersom jag hade missat ett seminarium. Jag vet inte om det är så skoj att läsa, men köp en dubbelnougat så ska nog även texten slinka ner.

Alfred Schütz Främlingen från 1944 beskriver hur ”grupplivets kulturmönster” är att likna vid en topografisk karta där bergstopparna är våra explicita kunskaper om vissa fenomen som vi måste behärska. Längre ner på sluttningarna ligger det vars validitet vi inte behöver reflektera över utan bara kan ta för givet, med utlöpare som är höljda i mer dimma: områden för antaganden och förhoppningar för vilka vi egentligen inte har någon täckning. Slutligen har kartan vita områden som alltså är kunskap som inte är tillgänglig för oss. Liknelsen beskriver hur bristfälliga våra kunskaper egentligen är om vår livsvärld; vi följer hela tiden vissa kulturellt nedärvda och kulturspecifika ”recept” eller ”bruksanvisningar” vilkas tillförlitlighet vi inte behöver ifrågasätta. Vi vet, t.ex. i vår interaktion med andra, att om vi vill få A att gå oss till mötes så bör vi använda recept X.

Våra kunskaper, skriver Schütz, är osammanhängande som landskapet ovan, de är ”bara delvis klara”, d.v.s. till stor del oreflekterade, och de är inkonsistenta eftersom vi samtidigt kan genomkorsas av motstridiga diskurser (för att nu bli lite anakronistiskt poststrukturalistisk). Ändå, skriver Schütz, är kunskaperna tillräckligt sammanhängande för att de ska duga som kompass. Kulturmönstren förenklar vår tillvaro och utgör en stor del av vår livsvärld/vardagsvärld, men bara under vissa förutsättningar. En främling som försöker närma sig en grupp kommer att finna att den gamla kartan inte längre stämmer, att hens föreställningar och kunskaper om närmandegruppen är inadekvata, få svårt att generalisera och hitta mönster: kort sagt, upptäcka att snart sagt alla forna livsvärldens kunskaper, recept och scheman inte är applicerbara, vilket leder till en kris innan främlingen har lyckats finna sig tillrätta.

Främlingens situation går att jämföra med de förändringar i livsvärlden som t.ex. drabbar den som blir svårt sjuk eller handikappad, vilket fenomenologiska studier som t.ex. Gunnar Karlssons ”Att leva som blind visar”.

Det är slående hur aktuella Schütz tankar om främlingskap är i dag, och man kunde önska sig att vår kärälskade integrationsminister kunde ta den till sitt hjärta. Och kanske hälsa moderatkollegerna att de ska sluta krysta ur sig en massa dumheter om att "ställa krav på våra invandrare".

Kinks and Queens

Ja, det blev visserligen en del gjort i går, men än återstår mycket. På kvällen belönade jag mig för mina heroiska insatser under dagen (vilka de nu var, jag minns inte riktigt) med att träffa min kära gamla vän Growly-Jump som hade återkommit från andra sidan gölen. Vi hade en totalt utflippad kväll som vanligt och slutade på Kinks and Queens 15-årsjubileum. Oj, säger jag bara, vilken underbar blandning av människor i alla åldrar, från dilamm till lädertackor, från kilt till galaklänning, från tubsockan i behån till djupaste dekolletaget. Stockholms tjusigaste transor, kinky-ballerinor, dominor och så en och annan läderbög, glitter och gala och sunk och en och annan piska och och och... En man blev vakuumförpackad på scenen, vilket bara ägnades ett förstrött intresse från dansgolvet där bara magar och halvnakna rumpestumpar virvlade runt i timme efter timme.

Jag avvek ändå redan vid ett eftersom jag skulle upp tidigt i morse. För några timmar sen ringde Growlis och berättade om sina fortsatta eskapader som är så urtypiska för henne. Jag skulle kunna berätta i timtal om henne, men det gör jag inte, för hon är min älskade vän och trogna vapendragare i den varma och något stinkande bukhåla som utgör det normalas antites.

Alltså, det kanske inte är så smart?

Alltså, det kanske inte är så smart att börja skriva sin B-uppsats dagen innan den ska lämnas in? Visst, jag har fnulat på den länge och gjort många genomläsningar, men man måste liksom sätta sina tankar på pränt också. Så nu blev den rumphuggen och med många intressanta citat, men med föga analys.

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man inte behöver söka C-kursen bara för att man slapp söka B-kursen? Och det kanske inte är så smart av institutionen att inte skicka ut en liten påminnelse om det via studentnätet? Bara några ord: "Kom ihåg att ni måste söka C-kursen före den 14 november." Att man måste söka till den tredje terminen beror på att institutionen har begränsade handledarresurser till C-uppsatsen. Men jag gjorde en sen anmälan och kom in ändå. Tack för det!

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man kan läsa heltid på universitetet, jobba och dessutom slösa bort tid på att blogga? Alltså, om man har barn som behöver försörjas och en hyra som måste betalas och en sambo som inte heller precis badar i pengar. Nej, det är inte smart alls, och mina inkomster har mycket riktigt sjunkit kraftigt, trots mina föresatser att studierna inte skulle påverka jobbet. Men nu jävlar i min lilla låda ska jag arbeta i vår. Och undervisningen i metodkursen är slut redan i mars, sen återstår bara uppsatsen.

Alltså, det kanske inte är så smart att tänka att man ska jobba av bara satan samtidigt som man skriver en C-uppsats? Men jag är inte smart, däremot full av goda föresatser. Något som definitivt inte är smart är att vara full av goda försatser, och därför ser jag till att ha någorlunda säkert sex. Det är oerhört smart att använda kondom vid rövsex, eller egentligen inte: det är fanimej elementär självbevarelsedrift.

Jag är inte smart alls, vare sig street smart eller indoors smart, om nu det senare uttrycket existerar. Jag är impulsiv och optimistisk och tror att allt ska fixa sig på något magiskt vis. Mycket fixar sig förstås, men inte precis genom någon deus ex machina - och ekonomin är så omagisk att det är rent komiskt. Om man nu inte väljer att gråta över den. Varje riktigt bra komedi bygger som bekant på tragedi och vice versa, så jag antar att det är okej att både skratta och gråta, och får jag välja så ser jag hellre vår ekonomi som en fars än som nån mardrömspjäs skapad av Sarah Kane. Hur bra hon än är. Jag drömmer ofta, kanske en gång om dagen eller så, att jag ska skrapa fram en tiomiljonersvinst på Triss eller få en ingivelse och köpa nån sån där travpåse eller vad de nu kallas, nåt slags lotteriernas Big Mac, och kamma hem sjuttio millar. Inte för att jag köper lotter, utom undantagsvis, och då är de undantagslöst nitlotter. Är jag smart där, eller osmart? Visst är det enda sättet att få pengar i det här tjyvsamhället att arbeta sig till dem, trots att jag verkligen borde undantas från den prosaiska plikten. Men tänk om man ändå vann en skrälldus med pengar? Då skulle man ju slippa jobba. Fast om jag ska vara ärlig så tycker jag nog att det kanske inte är så smart att tänka att det är helt okej att åka flygplan trots en låg men dock risk att åka i backen med en smäll, samtidigt som man tänker att en lott kan jag alltid köpa, trots att chansen att vinna på den är ännu mer försvinnande liten än risken att planet ska störta. Inte för att jag flyger nånstans nuförtiden. Man är väl klimatsmart, d.v.s. fattig. För övrigt så hatar jag att resa i allmänhet och att flyga i synnerhet, inte för att jag är rädd för att flyga utan för att jag är rädd för att vantrivas, trots de lukulliska anrättningar man trakteras med, och trots att stolen är så skön och trots att det är omöjligt att sträcka på benen om man inte vill förena sig med den inkontinensparad som startar omedelbart efter att den där överkorsade cigarettan har släckts. Inte för att man får röka i kabinen numera: se där ännu en anledning att hata flygplan. Jag ska nog ändå köpa en lott och vinna en relativt blygsam summa. Sedan kommer jag att investera den med mitt osvikliga väderkorn för aktiekurser, råvarumarknader och diverse skarpslipade finansiella instrument som på mindre än ett år gör mig till Sveriges rikaste dagdrömmare. När jag tänker närmare på saken så kanske jag redan är det. Vi dagdrömmare brukar ju inte vara så rika, precis, utom på febriga fantasier, och på att lata oss och hoppas på det bästa, ni vet - det där som aldrig infinner sig. Det kanske inte är så smart, men man har åtminstone kul i några minuter innan man får brakångest av att ännu en dag har pilat bort och gömt sig bland lösgodiset på 7-Eleven. Ännu en dag utan att man har dragit sitt strå till stacken.

Nä, jag kommer att förbli fattig, det är bara att fejsa det. Fejsa att jag för evigt är fejs-sittad av en smällfet moderat med kånkelbär som killar mig i näsan. Men jag har min älskade, älskade älskling och mina älskade, älskade barn och det är en större rikedom än allt smör i Småland, alla blodiga biffar i Texas och alla nedladdningbara ringsignaler i Singapore. Dit jag inte heller vill åka, men Shanghai vore kul. Jag kan till och med åka till Gran Canaria för deras skull, fast jag gladeligen skulle tillbringa resten av mitt liv i Vällingby, med någon avstickare in till stan ibland. Och till Pedagogiska institutionen, fast det inte blir så kul att åka dit på fredag och få min uppsats mosad av min opponent. Son coses de la vida som man säger på Kanarieöarna när José Saramago en dag blir påkörd av en moped och trillar av pinn. Man får ta det med jämnmod. Det är nog rätt smart. Jag önskar att jag kunde sätta punkt snart för den tiradan, och gå och lägga mig. Jag ska. Jag slutar nu och kryper ner till en hostig och varm liten sippa som inte bryr sig ett vitten om att hennes pappa är en sån oduglig dagdrömmare. God natt på er alla! I morgon är en ny dag. Och då jävlar.

Bevisa att du är bög!

Den homosexuelle yngling som vill slippa göra sin militärtjänst i Turkiet tvingas "bevisa" att han är bög. Armén tillåter inte homosexuella, men vill å andra sidan inte att folk ska smita undan värnplikten. Alltså utsätts bögar för förnedrande undersökningar, långa förhör och i värsta fall måste de producera bildbevis. Om detta skriver tidskriften Re:publik service i sitt senaste nummer. Hittar ni inte tidskriften (som även innehåller ett skrämmande reportage om diskriminering av flyktingar i ett bostadshus i Stockholm, där "svenskarna" har egna portkoder och egen tvättstuga) så kan ni läsa Human Rights Watchs rapport om situationen för HBT-personer i Turkiet, "We Need a Law for Liberation" här.

Årets svensk

Per Gudmundson skriver i SvD:s ledarblogg om en palestinier som skjutit två israeler i Odense. Gärningsmannen var för några år sen "så väletablerad att han för några år sedan var affischnamn i en kommunal marknadsföringsinsats: en förebild med utbildning och arbete. Att han aldrig hymlat med sitt judehat, som Fyens Stiftstidende noterar, tycks inte ha besvärat kampanjen."

Nej, det kanske inte är så lätt alla gånger att se vem som är värd hyllningar och vem som inte är det. Här är några som blivit utsedda till Årets svensk och hyllade i våra medier, däribland Svenska Dagbladet:

1985 - Refaat El-Sayed, finansman
1986 - Hans Holmér, länspolismästare
1988 - Ebbe Carlsson, förlagsredaktör
1999: Ludmila Engquist, friidrottare

Gudmundson skriver vidare, (nu apropå brandattentat mot en judisk-ägd fastighet i Helsingborg): "Oaktat det måste vi vara uppmärksamma på risken att den väpnade konflikten används som ursäkt för etniskt, politiskt eller religiöst färgat våld här. Det ska nämligen inte få vara möjligt". Jag är, precis som Gudmundson, emot våld. Men jag undrar lite över den sista formuleringen. "Ska inte få vara möjligt"? Men det händer ju hela tiden. Varenda dag drabbas människor i vårt land av våld med just de förtecknen. Ja, här i vår fordom så kritvita och genomtrygga Nord. Varenda dag, Gudmundson.

Vilda och tama bögar

Jag har alltid undrar över begreppet vildand. I går var jag och J. och såg Ibsens drama från 1884 på Stadsteatern. Vildand? Kollar i NE... Jo, det är samma sak som gräsand. Inte för att jag någonsin har hört någon kalla gräsand för vildand, men för all del. Då borde det finnas tamand också. Och NE ger besked igen: "Anka, tamform av gräsand". Så då var det utrett. Att sen diverse nötter slentrianmässigt översätter "duck" med "anka" när man ser en gräsand i bild är en annan sak.

Ja, det var ett jävla tjatande om änder, men föreställningen var faktiskt mycket bra. Den hade varit ännu bättre om man hade hört alla repliker, men Thommy Berggren har bestämt sig för en naturalistisk uppsättning, och då får väl hörbarheten stryka på foten. Men att han lägger scenerier som Hjalmars sammanbrott längst in mot fonden gör inte saken bätre. Och så kunde han ha lagt lite krut på att få Hedvig (Josefin Ljungman) hörbar - hennes repliker försvann till ca 50 %. Jösses. Och hon som var så bra i allt annat. Jag inser att han inte ville ha ett drama där karaktärerna skanderar övertydligt och teatraliskt, men man måste väl för tusan höra vad de säger? Ingvar Hirdwall var det lysande undantaget: han hördes till minsta lilla stavelse trots att han inte talade högre än någon annan.

Johan Rabeus var bra, men inte har han gjort sig förtjänt av Lars Rings hyllning; då var Peter Andersson intressantare. Rabeus tappade dessutom koncentrationen ett ögonblick och kunde inte låta bli att snegla ut mot publiken när han inte var i spel - en dödssynd. Och så undrar jag hur man kan spela en duett där tenoren är Jussi Björling (sopranen var Hjördis Schymberg, tror jag). Det är väl skitsamma vilka som sjunger, egentligen, och inspelningar från 1800-talet kan liksom vara lite svåra att hitta. Men Jussi är så lätt att identifiera, så det blir en anakronism. Nåja, bra var det ändå. Den stora dramatiken var dock inte det mest gripande, utan de små skeendena. Så inte heller där håller jag med Ring, som annars är min favoritkritiker.

Klockan var bara halv fem när föreställningen var slut. Vad gör man så tidigt en lördagskväll? Det fick bli Torget, där vi gnassade lite, sen blev det Pigalle för några drinkar - oerhört trivsamt, faktiskt! Jag är glad att de har öppnat igen. Ja, och så en promenad till SideTrack och diverse drickande och babblemang där innan J. föreslog att vi skulle försöka komma in på SLM. Ingen av oss hade varit där och vi var en smula nervösa över hur det skulle gå, men det var inga som helst problem. Jag fick köpa en svart t-shirt och J. fick låna ett par kängor, sen var det bara att köra. Jag ska gå dit fler gånger, för SLM var verkligen supertrevligt. Det slår visst aldrig fel: de till synes hårdaste läderbögarna är alltid de raraste.

Hur israeler "knackar på taket"

Den israeliska armén uppmanar alla i Gaza att lämna sina hem, uppger DN. Nu är det ingen nyhet att de förvarnar ibland. Men Haaretz skriver inte att det är alla som varnas, utan "tusentals", och fortsätter så här:

The IDF has also used what they are calling "roof knocking" operations, in which they inform the residents of suspected buildings that they have 10 minutes to leave the premises. In some cases, residents of suspected houses have been able to prevent bombing by climbing up to the roof to show that they will not leave, prompting IDF commanders to call off the strike. In these cases, Channel 10 reported Thursday, the IAF sometimes launches a relatively harmless missile at the corner of the roof, avoiding casualties but successfully dispersing the crowd.

Ja, en "relativt ofarlig missil". Som liksom får de där bråkmakarna att flytta på sig. Så att de kan bomba sönder deras hus. Verkligen hyvens, eller hur?

Men terroristerna, då? Självmordsbombarna, stenkastarna, de desperata galningarna? Tja, man kanske kan förstå dem med, skriver Hossi Sarid i samma tidning:

Young people who have no future will easily give up their future, which they can't see on the horizon. Their past as guttersnipes and their present as cursed unemployed idlers lock the opening to their hope: Their death is better than their life, and their death is even better than our life, as their oppressors - that is how they feel. From the day they are born to the day they leave this earth, they see their land ahead, to which they will not come as free people.

There are no good and bad peoples; there are only leaderships that behave responsibly or insanely. And now we are fighting those whom a goodly number of us would be like, had we been in their place for 41 and a half years.

Den ondskefulla trions nyhetsorgan?

Haazareth Three är en ond trio i Marvel Comics.
Haaretz är en israelisk tidning.
Svenska Dagbladet kan inte skilja på dem. Det säger en del om hur världsnyheterna förmedlas till oss.

Carl gnuggar näsan

Roya - intersektionalen publicerade för ett tag sen ett antal rasistiska videoklipp. Här kommer ett ljudklipp: Carl Hamilton diskuterar handskakning. "Om jag åker till Iran och man inte vill ta mig i hand, eller man vill gnugga näsan med mig eller vad man vill hitta på... Jag har inga problem med det! Jag anpassar mig. Jag anpassar mig till den främmande kulturen."

En av programledarna frågar vart den ska ta vägen som inte vill skaka hand, någon som alltså är född i Sverige. "Han ska skaka hand i Sverige. Klarar han inte det så får han väl bo i en jordhåla, bli eremit". En av programledarna frågar om det står i lagboken. "Det är värre än så är jag rädd. Det handlar om hur vi svenskar vill leva. Det är så vi umgås. Vi skakar hand", svarar Hamilton. Så där har vi alltså "den svenska kulturen". Notera singularisformen. Notera "vi", som i "vi svenskar". Ett folk, ett språk, ett land, som en berömd paroll lyder.

Dagen rapporterar om en avvisad flickas domare som förr i världen brukade tåga till vår store krigarkonungs Karl XII:s ära. Nu har han avvisat en romsk flicka till Kroatien, där hon ska återförenas med sin pappa som har misshandlat och förföljt henne här i frihetens hemvist på jorden. Men hon är ju inte lika svensk som vissa andra, så det kan väl kvitta.

SvD rapporterar på ledarplats att de flesta av 280 dödade palestinier var Hamaspoliser (för det har AP sagt, och då måste det ju vara sant). Inte ett ord om de dödade barnen. Inte ett ord om intern israelisk valtaktik. "Det är bara av Israel vi förväntar oss ånger inför släckta liv", skriver ledarskribenten, som anklagar Hamas för att placera sina militära mål bland civila för att sedan få medlidande. Sickna hycklare. Kan de inte ha tydligt utmärkta militära mål på isolerade platser? Då blir det ju en lätt match för Israel att precisionsbomba dem utan "collateral damage".

På nyhetsplats meddelar samma tidning av minst sju barn har dödats hittills, att dödssiffran är 310 och att 1 400 har skadats. Titta ett slag på bilden: barn som blickar ut över förödelsen. Hur påverkas de, tror ni?

Och nej, jag tycker inte att Hamas ska låta raketer regna ner över civilbefolkning i Israel. Men mord är mord, även om de utförs av ett fint gammalt europeiskt land som Israel, som ju brukar delta i Eurovision Song Contest. Där sjunger inga palestinier. Och de sjunger nog inte i Gaza heller i dag.

En rejvrecension

Jag och Marty sitter och tittar på första säsongen av Sopranos, som jag översatte en gång i världen, år efter år (utom den allra sista laddningen, och detta enbart på grund av en administrativ miss). På den tiden gjorde Mediatextgruppen om mina översättningar en smula för att anpassa dem till VHS, men nu är det dvd-utgåvan. Och jag tar mig för pannan när jag ser vilken eller vilka klåpare som har satt tänderna i materialet. Visst, de får inte tidkoda själva utan måste rätta sig efter andras tider, så alla klantiga uppdelningar är inte deras fel. Men själva översättningen - herregud...! Det finns glada amatörer som lägger ut egna "översättningar" på nätet till sina kompisar som tankar hem filmer och tv-serier. Men här handlar det faktiskt om folk som har fått betalt - om än uselt - för sitt jobb. Att standarden har sjunkit till en sån bottennivå är verkligen beklämmande.

Ett enda exempel ur en hel oljetanker med grodor får räcka: Tony och Carm har ett gräl som bygger på att han funderar på att sluta hos dr Melfi. Carmela säger nåt i stil med att hon får överväga vad hon gör i så fall, varpå Tony replikerar "Är det där ett hot?" - "No, it's a rave review", svarar hon. Översättningen ser ni i rubriken ovan. Ridå.

Pater familias

"Gemenskaper av olika omfattningar är väsentliga byggstenar i vår tillvaro som människor." Ja, där har ni det: årets trivialaste mening, värpt av Thomas Gür i SvD i dag. Låt mig försöka skriva något lika banalt... Nej, det går inte. Men Gür vidgar sitt resonemang till att gälla familjen. Familjen är viktig, skriver han. Det smärtar mig, men jag måste ge honom rätt.

Om det nu bara var en allmän hyllning till familjen. Men Gürs resonemang handlar om att familjen är en subversiv kraft "som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt". Och inte nog med det: "[d]e politiker som i Sverige önskar familjens död verkar (...) i en gammal och skändlig idétradition.

Tala om nyliberalt bjäbb. Vilka politiker önskar familjens död? Jag har då aldrig sett, hört eller läst något i den riktningen. Men jag antar att denna lysande skribent avser politiker som föreslår att pappor ska ta ansvar för sina barn eller att småbarnsfamiljer bör få kortare arbetsdagar. Detta är förstås att lägga sig i, att inskränka den heliga familjens självbestämmanderätt. Vi måste själva få bestämma att barnens mamma ska halka efter i karriären och ta huvudansvaret för hushållsarbete och barn - först då har vi en familj att tala om. "Familjen som en subversiv inrättning" kallar Thomas Gür den här tanken. För att visa sin goda vilja inkluderar han i en bisats på slutet samkönade förhållanden. Hyvens, Gür! Du vill alla vårt bästa. Och gemenskap är viktigt, liksom. Skönt att du förklarar det för oss.

Årets bästa låt

Jag upptäckte den först i dag, men kolla på Pitongos sanslösa version av "Killing me softly" - den bästa hittills, Roberta Flacks inräknad.

Blåsippor aldrig snuva få

Nej, jag tänker inte se Helena Bergström som Selma Lagerlöf. ("Men räkna inte med några lesbiska orgier i rutan.
– Det fanns mer uttalade kärleksscener i manus, men de valdes bort, säger Helena Bergström." Så förvånande) Och inte tänker jag se Allt flyter av Måns Herngren eller "Allt om min mamma" på Stadsteatern. Att fiktion i Sverige numera kan inkludera homosar och andra BT-personer är...tja, pikant? Men det ändrar inte på ett jävla någe, utom självsmeksfaktorn hos de strejta upphovsmännen. (Och ja, jag skriver upphovsmän, inte upphovspersoner, eftersom efterledet inte betyder man utan människa.)

Jag minns en gång 1982, när RFSL hade en liten lokal i gatuplan på Gamla väster. Allt som oftast försökte folk ta sig in, slå oss, göra oss illa. Alltid män. Alltid yngre män. Vi slogs vissa nätter som rasande djur i dörren för att freda vår lilla oas. Oftast vann vi. Jag minns en förflugen replik från en yngling vi lyckades mota bort. Han skrockade till sina kumpaner: “Skit i bögdjävlarna. Vi letar reda på några svartskallar istället.” Jag tror det var första gången jag fullt ut insåg att jag borde vara rädd, att jag faktiskt svävade i livsfara endast på grund av min sexualitet och att jag skulle komma att göra så i resten av mitt liv. Jag kom i den stunden även till klarhet över att vi var utbytbara; hbt-folk, blattar, kvinnor, att vi alla hukade under samma knytnäve.

Så skrev Qatt häromdagen. Själv har jag klarat ganska mig bra, eftersom jag ju lever i ett olikkönat förhållande även om vi båda är pervon. Men jag har vänner som har råkat betydligt värre ut, blivit diskriminerade, utmobbade och misshandlade för att de är Såna där. Och ska man utvidga det till "...blattar, kvinnor" så känner jag betydligt fler.

Inte är våren här, trots de pikanta hbt-inslagen i underhållningsvärlden, trots kuliga svartmuskiga som Fares Fares och hijab i tv eller 31 % kvinnliga professorer (nej, inte i dag - år 2030). Blåsipporna kan stå där utan strumpor och skor, tryggt planterade i den svenska myllan. Men än är det vinter kvar, säger mor.

Ett relationsbetänkande

Ja, så kallade fru Zophie Klon mina epistlar om olika förhållanden, om otroheten och dess konsekvenser, om varför det är dumt att prata om "bara sex" och så vidare. På begäran får ni här en länklista så att ni kan botanisera. Har ni läst det förut? Tja, då får ni väl vänta på att jag skriver nåt nytt.

Otrohet:

"Bara sex"

Otrohet, en dålig idé

Otrohet ur den bedragnas perspektiv

Alternativ till otrohet

Om att omförhandla kontraktet

Att bryta upp


Flersamhet i olika former:

Polyamour

Relationsanarki

Det öppna förhållandet

Och slutligen lite om svartsjuka

Flersam svartsjuka

Jag tror att det var allt. Och jag tror att jag fortfarande står för det jag har skrivit.

För varje minut av lycka

I går fyllde lille M. två år. På måndag fyller H. fyra. I dag var jag på begravning.

För varje minut av lycka, för varje kram jag får av mina barn, för vartenda ögonblick jag får vara med mitt livs stora kärlek, för varje gång jag gläds åt det jag har, ökar insatserna. Jag har aldrig varit så lycklig, aldrig varit omvärvd av så mycket kärlek, aldrig sett fram så emot nästa dag, efter nästa lilla liv som en dag ska komma till oss. Och tanken på att allt detta en dag ska tas ifrån mig är outhärdlig.

Visst, jag kan dö nu, jag är faktiskt 54 år och har upplevt så mycket, fått så mycket kärlek. Jag vill förstås leva ännu några decennier, men det vore ingen total katastrof om jag dog. Döden i sig skrämmer mig inte, inte än. Men avskeden går inte att bära. Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på dem. Jag gör det ändå varenda dag.

Men du som bara blev 27 år. Du som hade hela livet framför dig. Att se min syster som har förlorat sitt barn, att se dina syskon bära ut din kista efter begravningsakten. Det var så fruktansvärt, fruktansvärt sorgligt.



Vad det är dumt att tro,
att man kan glömma,
och dumt att tro,
att tiden läker såren.
Den stora sorgen -
den är intet sår.

Den är ett frö,
som föll i hjärtats gömma
och gror och växer
till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje vår.

Karl Asplund
ur "Klockbojen"

Akta er för igelkottar!

Göran Skytte ojar sig över undergångsprofeter i dag, alltså såna som tycker att det har blivit sämre i Sverige sedan det borgerliga maktövertagandet. Fast det kanske finns andra såna alarmister? "Vi översköljs ständigt med negativa budskap om tillståndet här hemma, i världen, i Göteborg. Alarmister i medier och politik målar fan på väggen. Men efter en tid ser man, nästan osvikligen, att den mörka undergångsskildringen tonar bort, blir till flagor", skriver Skytte, och jag kommer att tänka på Elise Claeson. Hur var det nu? Jo, "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change." Ja, hon har faktiskt skrivit så.

Och nu ett annat alarmistiskt citat: "Vi har världens största ordningsproblem". Ja, det är förstås major Björklund som runkar upp sin stridskuk. Att 78 % av eleverna känner sig trygga i skolan kan kvitta: ska man slå larm så får man inte vara så petig med detaljer. Det är trösterikt att Göran Skytte ogillar sådana uttalanden, tycker jag. Och även han medger att det finns vissa problem med på vår jord.

Men om nu världen trots allt inte uteslutande är en bräkande idyll (för att låna ett uttryck från Marty) så finns det tröst att hämta i Bibeln. Göran Skytte citerar Jesaja: "Det folk som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; över dem som bo i dödsskuggans land skall det skina klart". Ja, och så kommer det där om att barn och lamm ska dela kvarta ihop. Vi har hört det förut, tror jag bestämt. Det ni kanske inte har hört är lite andra bisarra påståenden, som att "lejon skola äta halm såsom oxar" eller att Babel ska bli "ett tillhåll för igelkottar". Ja, igelkottar, dessa Djävulens väsen. Varför fick jag inte lära mig det i småskolan? Här har man gått och tyckt att de var näpna. Mullvadar och "flädermöss" kan också dra nåt gammalt över sig om man får tro Jesaja.

Sions döttrar har blivit rena bratsen (3:2) och "gå med rak hals och spela med ögonen och gå där och trippa och pingla med sina fotringar". Men vänta bara! Herren Sebaot ska ge dem psoriasis och tvinga dem att visa fittan. Ja, och ta ifrån dem "fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband, slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor, amuletter, fingerringar och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar, pungar, speglar, kostbara linneskjortor, huvudbindlar och flor. Och så ska de lukta pyton. Damn them bitches, liksom.

Nej, jag ska inte plåga er med fler citat, men större delen av Jesaja är inte precis något man läser för kidsen innan de ska sova. Här utrotas det till höger och vänster, söner ska slaktas för att papporna har varit Hr Sebaot misshaglig, folks hus ska plundras och kvinnorna ska skändas. Det är, kort sagt, en enda våldsorgie. Men Skytte väljer såklart en av de få positiva verserna. Det lackar ju mot jul, och då vill man inte verka alarmistisk (som valfri biblisk profet).

Det här är problemet med ökenreligionernas urkunder: de är smörgåsbord som man kan plocka ur efter behag. Så vad är det som säger att Skyttes citatteknik är bättre än någon annans? Ingenting, såklart. Av intellektuell hederlighet har han inte ens en homeopatisk dos, vilket visas av det här citatet: "Och snart försvinner även den vansinnige socialisten Mugabe". Ja, där har vi problemet med honom: han är socialist. Puh.

Great minds think alike

Jag hajade till när jag läste Bangs årskrönika och såg att där fanns en rubrik: "Grottbjörnens tolk", apropå Elise Claeson. För det var ju min rubrik från i oktober!

Men jag har fått ett brev från en på redaktionen som försäkrar att det visst var en slump. Vilket väl säger en del om hur vi alla ser på Elise Claeson... Och jag kan fortsätta läsa Bang. Årets sista nummer innehåller Nicklas Järvklos intressanta analys av Pittstim och en amerikansk motsvarighet, en betraktelse av Katarina Wennstam om män och gatuvåld och mycket annat som jag inte har hunnit med än.

Artikeln som försvann

På Dagens webbplats kan man läsa följande ingress efter rubriken Politisk strid om barnens bästa: "Alla vill ha mer tid med barnen. Men skillnaden mellan de politiska blocken är tydligare än på länge. Forskaren Jörgen Larsson och några kolleger lyfter fram ett eget förslag, om kortare arbetstid."

Ja, det låter ju intressant. Men när man klickar vidare så syns inte röken av någon Jörgen Larsson, däremot får Veronica Palm, familjepolitisk talesperson för socialdemokraterna uttala sig, liksom Anders Sellström, ordförande i kristdemokraternas familjepolitiska utvecklingsgrupp. Den senare passar på att upprepa Göran Skyttes gamla lögn, apropå en möjlig blocköverskridande familjepolitik: "Men för att det ska ske krävs att oppositionen får klart för sig familjens betydelse. Och hur det ska gå med ett vänsterpartiet [sic!] som proklamerat död åt familjen undrar jag."

Men alltså: inte ett spår av Larsson et al.. Dagen tänker väl att man får googla själv om man nu prompt måste läsa en artikel som sågar vårdnadsbidraget jäms med fotknölarna.

Vänsterpartiets syn på barns situation och hur man kan förbättra den hittar ni här, förresten. Läs och jämför med miljöpartiets barntidsförslag och Feministiskt initiativs syn på saken. FI vill ha sex timmars arbetstid för alla och en individualiserad föräldraförsäkring - även för regnbågsfamiljer eller andra familjebildningar som inte är den av borgarna så omhuldade kärnfamiljen.

Det var ju ett riktigt bra drag av Dagen att tvinga folk att googla - tack så mycket!

En haltande DNsaurie

Jag vet inte om Dagens Nyheter definitivt har gjort sig av med språkvården, men en artikel här får mig att misstänka det. Det står omväxlande "dinosaurien" (rätt) och "dinosauren" (fel), men det värsta är rubriken: "Ny 'Jurassic Park'-dinosaurier upptäckt". Det är som att skriva att en datorer inte innehåller en stavningskontroller.

Ska det vara så svårt att förstå?

Ja, tydligen. SvD:s Maria Abrahamsson är förvisso inget universalgeni, man att missförstå Håkan Boströms ledare i DN så till den milda grad måste vara något slags rekord. Abrahamsson skriver att "DN:s sexbrottsledare saknar en komponent - offret" och frågar sig: "För att några sexförbrytare ska kunna återanpassas måste vi acceptera att fler oskyldiga - i detta fall framför allt kvinnor och barn - utsätts för brott?"

Men Boström skriver så här: "Saken blir naturligtvis inte bättre av att den framväxande skampålsjournalistiken kraftigt riskerar att försvåra för sexualbrottslingar att återanpassa sig till samhället - och i förlängningen därmed riskerar att öka antalet sexualbrott!"

Vi tar det en gång till: de riskerar att återfalla och därmed öka antalet sexualbrott. Om det inte var tydligt nog så tar jag det ännu en gång: Boström anser alltså att fler kan komma att drabbas av sexualbrott om de ställs vid skampålen. Jag vet inte vad det är i det här som Åsikts-terminator Abrahamsson inte klykar.

Green Fluorescent Poirier

Roland Poirier Martinsson föreslår i SvD i dag att föräldraförsäkringen förlängs till 18 år. Jag skulle inte tro att han menar allvar, men inte ens som provokation är det speciellt begåvat. Så varför värper han detta förslag? Jo, han skriver att den som motsätter sig biologism (synsättet att nedärvda biologiska faktorer förklarar vårt beteende) hamnar i samma fålla som Lysenko, och att därför tala om en ultralång föräldraförsäkring som kvinnofälla är att blunda för verkligheten. För vuxna, välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma på grund av "vilka de faktiskt är". Tala om genomskinlig retorik.

Jag önskar att jag kunde säga att biologismen är lika stendöd som nyliberalismen. Men tyvärr rör sig båda liken blint framåt, hand i hand. Brain! More brain! RPM är ingen nyliberal - tvärtom. Men han sväljer biologismen med hull och hår, vilket får mig att undra hur det kommer sig att en doktor i teoretisk filosofi blir rena rama Hulken när han kommer i kontakt med naturvetenskap. Men det kanske är GFP-avund som får honom att vilja släppa fram sitt inre jag.

Nej, syftet är inte gott

"Uthängning på nätet kan leda till att sexbrottsdömda begår nya brott.
–Syftet är gott men det riskerar öka återfallsrisken, säger sexbrottsforskaren Niklas Långström" i SvD i dag, apropå den nya webbplats där namn och andra uppgifter publiceras.

Nej, syftet är ont. Att hänga ut folk som har avtjänat sitt straff är att ta lagen i egna händer. Och varför stanna vid dem som har dömts för sexualbrott? Varför inte publicera namn på alla som dömts för egendomsbrott, våldsbrott, rattfylleri och bedrägeri? Jo, därför att det strider mot grundläggande principer i en rättsstat, sen kan det uttalade syftet vara vilket som helst.

Och som Långström säger så ökar man bara risken för fler brott. Och det är väl ändå det väsentliga.

JMG goes slumming

JMG har besökt en skola i Rinkeby, där han fick höra luciasånger och mottaga en cykelhjälm ur Hans Förortsliga Höghet Skjlier Alfouadis hand, rapporterar DN. Pastoralen är därmed fullkomnad: The Big White Male möter The Small Swarthy Kids från ferorten, len. Jag undrar vem som kom på idén? Kronprinsessan Victoria? Hon har ju låtit sina bernadottskt tomma leenden förgylla vardagen för krymplingar av olika kulörer.

Le Clézio har beskyllts för orientalism, ett begrepp som brukar förknippas med Edward Said. Här kan ni se honom prata en stund om ämnet. Titta på vinjetten, för den är fantastisk, men spola förbi Michael Bolton-professorn fram till 3:36 där Said börjar tala. (Jag har länkat till det här klippet förut, men det är väl värt att göra reklam för.)

Och jag är glad att du inte är här, ditt jävla äck...

Oj, så många besökare från en diskussionstråd på Qruisern, ser jag i Statcounter, och klickar in mig på tråden. Fast först måste jag bli guldis i en vecka via sms, för jag är nästan aldrig där längre. Jaha: någon har visst läst min blogg och reagerat. Och så följer en typisk Q-diskussion där flera pucklar på mig för min von oben-attityd. Ett snille tror till och med att jag har startat tråden själv. Ingen dum idé, kanske, men fullt så desperat efter läsare är jag nu inte.

Ja, som sagt: forumet är sig likt. Något mer konformistiskt och jantebetonat går knappt att hitta under solen, och det är en bidragande orsak till att jag övergav tanten. "Men du som har haft sån glädje av Qruisern", skriver några. Ja, det är verkligen sant: jag har fått vänner för livet där, jag har fått kärlek och knull och haft väldigt roligt stundtals. Qruisern räddade livet på mig - eller räddade mig ur ett liv som bara påminde om ett liv, snarare. Så tack, tack. Vill ni läsa ytterligare hyllningar? Kolla här och här i så fall. Den senare länken är min gamla presentationstext. Skulle jag ha lagt ner så mycket energi på något jag inte gillade?

Men kärlek kan falna. Det är en teori jag har. Forumet som en gång var oerhört roligt, och faktiskt väldigt lärorikt ibland, degenererade allt mer. Och de otäcka mobbartendenserna har alltid funnits där, liksom transhat, normalitetslängtan och total brist på politisk analys och solidaritet. Anonymiteten gör nog också sitt till, eftersom den låter fega människor "debattera öppet", d.v.s torgföra sitt näthat, inte minst mot den som vågar kritisera Qruisern. De riktigt intressanta skribenterna försvann en efter en och ersattes av Vill_suga_din_kul_i_ Halland som frågar om man inte måste ha väldigt god lungkapacitet (autentiskt exempel). Men det är inte bara forumet som stinker. Det finns mycket mer, som problemet med denna ständiga gubbslemmiga jakt på pojkkött som Qatt har skrivit om här.

Jag tröttnade. Jag har tröttnat. Jag är trött på dig, Krussan. Jag fylls bara av vämjelse när jag loggar in. Och jag har bara kvar mitt konto för att hålla kontakten med en viss person som jag inte når på annat vis.

Rubriken är förresten hämtad från en opublicerad kommentar från en anonym användare på Qruisern (så anonym att hen inte ens vågar sätta ut sitt Qruiser-nick, vilket måste vara nåt slags rekord i feghet). Jag tänkte att den gjorde sig bättre om den fick paradera solitärt, som blomstergåvor ska göra enligt Magdalena Ribbing.

Uppdatering: Nu är diskussionen raderad. Ännu ett typiskt Qruiserfenomen. Trådstartaren har väl också raderat sig, eller så var det någon som kaskadkräktes lite väl mycket och fick Abuse på sig. Kära gamla Krussan.

15:e plats av 59

Ja, nu väntar jag bara på ledarsidornas krevader mot den svenska skolan, sedan TIMMS 2007 visat att svenska åttondeklassare (och även i viss mån fjärdeklassare) halkar efter i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Vi är bara på 15:e plats av 59 deltagande länder. Vill du läsa själv vad Skolverket skriver, så har du länken här. Nöjer du dig med vinklade larmrapporter får du vänta tills morgontidningen ramlar in i brevlådan eller viftar åt dig på nätet.

Men lugn i stormen. När det gäller matematik så vet skolforskare redan vad som är fel och vad som behöver göras, vilket framgår av en intervju med Per-Olof Bentley i Skolverkets nyhetsbrev. Svenska elever är bra på själva beräkningarna, men TIMMS-problemen kräver att man kombinerar olika matematiska lösningar på ett sätt som de inte är vana vid. Och det är liksom det matematiska tänkandet som det brister i, att eleverna inte är vana att förstå vilka sammanhang som kräver vilka lösningar. Det går att ordna på sikt. "Det är tragiskt att det inte går bra i TIMSS för Sverige. Men det positiva är att vi nu vet vilka huvudproblemen är och att vi därför kan sätta in åtgärder med hög precision", säger Per-Olof Bentley i intervjun.

Ja, och så var det Runka upp stridskuken-Björklunds paradgren: otryggheten i skolan. Den är enorm! Brukar han säga. Så här står det i rapporten:

I studien ingår även en enkätundersökning bland elever, lärare och rektorer. - Eleverna i den svenska skolan känner sig trygga och säkra. Vi utmärker oss i enkätsvaren och ligger i topp både i årskurs 4 och 8, säger Camilla Thinsz Fjellström. Däremot har de svenska rektorerna i en internationell jämförelse en mer negativ bild av frånvaro och andra störande beteenden.

Återstår att se hur Björklund och de borgerliga ledarskribenterna ska få det till att otryggheten i skolan ökar.

Det går ett högerspöke på SvD:s redaktion

Elise Claeson är känd för uttalanden som: "Vi kvinnor vill inte ha några förändringar. Vi föder barn och vill ha säker plattform där vi kan skydda våra barn. Kvinnor väljer sällan farliga yrken och det har med vår biologi att göra. Vår hjärna och våra kroppar vet att vi ska föda barn, då kan vi inte vara risktagande" (exemplet hämtat från SKICK).

Nu slår hon till igen, och detta med en osmaklig jämförelse mellan Martina, som har Downs syndrom och vars liv har skildrats av Tom Alandh, (nu senast i "Martina och jag") och svenska dagisbarn. Martinas mamma vägrade att lämna henne på en institution och har ägnat sitt liv åt att ge henne bästa tänkbara tillvaro. Det är en hjälteinsats av format. Men vi småbarnsföräldrar lämnar våra barn på institutioner, och det är förstås exakt samma sak!

Jag minns när jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om utvecklingsstörning - ett ämne som låg nära till hands eftersom min mor länge varit aktiv inom FUB och min syster arbetade med utvecklingsstörda. Så jag och en klasskamrat skrev specialarbetet tillsammans. Som förberedelse gjorde vi ett studiebesök på Carlslund - och gick därifrån på darriga ben. Dessa stora institutioner var fruktansvärda och folk som hade suttit där blev också rejält skadade av dem. Att jämföra dem med våra förskolor är ungefär som att jämföra rumänska barnhem med restaurang Prinsen. Men Claesons skamkänsla är nog lika rudimentär som hennes insikt i stenåldersmänniskans biologi.

Meningslös gemenskap sökes

IRL är ett märkligt begrepp: vadå real life? Som om en nätgemenskap ens flyktigt skulle påminna om livet. Jag behöver bara logga in någon minut på Fejan eller hastigt och hukande kika in i Tant Krussans ådriga skithål för att åter - varför envisas jag? - påminnas om hur totalt meningslöst det är. P. som gick Peddankursen om slika spökbilder av livet meddelade den sensationella nyheten: det tar tid, olidligt mycket tid, att upprätthålla något som påminner om en vänskap på elektronisk väg. Men oj, så många "vänner" jag har på FB. Vänner som jag till största delen skiter högaktningsfullt i om jag ska vara ärlig, och det ska jag.

Jag tror att vänskap är ett överskattat begrepp, till skillnad från kärlek. De enda som jag på allvar räknar som mina vänner är dem jag älskar. De är inte så få, men antalet kan kvitta - kärlek är det och den dör inte i första taget. Sen finns det några som en gång betydde mycket för mig och som jag av den anledningen är fäst vid än i dag. Men alla de där bekanta och bekantas bekanta som har "addat" mig eller tvärtom - vad ska ni vara bra för? Jag träffar er aldrig och vill inte veta att ni har gått med i gruppen "Stoppa grävlingsjakten i Uzbekistan". Jag vill inte se era nallar eller ha era syntetkramar eller jämföra vilken GB-glass som är godast. Och då talar jag bara om Fejan; Krussan gör mig alltmer mörkrädd. Hon är en ond, narcissistisk och ytligt kacklande vålnad som bara går att stå ut med om man är höggradigt berusad, skriande ensam och desperat efter lite tantkuk.

Jag säger som Darryl F. Zanuck: "Include me out."

Allt som jag älskar har jag på armslängds avstånd. En verklig vän finns ett telefonsamtal bort. Och dramatiken, den riktigt stora och svindlande dramatiken, är den som hela tiden pågår under vardagens täckmantel. Jag behöver inget mer.

Uppdatering här.

Om härmapor och stenåldersmänniskor

Vi är inte stenåldersmänniskor. Vi har inte varit det sen stenåldern. Faktum är att evolutionära förändringar kan äga rum på så kort tid som 18 generationer, i människans fall ca 450 år! Men stenåldersteorierna är populära och upprepas ständigt. Vi ska äta stenåldersdiet, minsann. Och män vill knulla runt maximalt för att sprida sina gener medan kvinnor är kräsna med vem som ska få befrukta deras ägg.

Har ni hört de där teorierna förut? Det har jag - till leda. Men nu har jag hittat några bra artiklar som förklarar vad som är vad på ett, som det verkar för mig, vederhäftigt vis. Här kan ni börja med att läsa en recension, "Vi är härmapor, inte stenåldersmänniskor" i Forskning & Framsteg av tre böcker i ämnet. Den behandlar bl.a. David Bullers bok "Adapting Minds", från vilken jag har hämtat informationen om evolutionen ovan. Här finns ett utdrag ur Bullers bok. Det är långt, men väldigt läsvärt: Buller smular sönder några av evolutionsbiologernas älsklingsteorier på ett övertygande vis.

Inte för att det här biter på biologister som, tja...Elise Claeson. Eller Martin Ingvar. Men man kan inte få allt här i världen. Vissa lever liksom kvar på stenåldern.

(Note to self: läs igenom artikeln ett par gånger till när du inte är så trött, Niklas. Du kanske inte kommer att digga den fullt lika mycket sen.)

Nominera Årets politiska blogg

Rösta här på den blogg som du vill utses till Årets politiska blogg. Själv har jag röstat på SKICK, Antigayretorik och ROYA - INTERSEKTIONALEN. Och det är inte för att jag är kompisar med dem (jag känner ingen av dem, tyvärr), men jag har länge länkat till dem och tycker att de är väldigt läsvärda.

Supernannytrendens tortyrmetoder breder ut sig

Om ett barn är "besvärligt" och till exempel spottar och svär - vad gör man? Några snillen på en förskola i Alingsås kommun har svaret: lägg peppar på barnets tunga som bestraffning! Ja, maktspråk och bestraffningar brukar vara effektiva för att kväsa barn som inte gör som de vuxna säger. För stunden, vill säga. Vad man skapar i längden är rädda ögontjänare och människor som gör som de blivit tillsagda. "Vi lydde bara order", ni vet. Föräldrarna, då? Ja, de anmälde förstås förskolan. Nej - de gav sitt tillstånd till pepparbehandlingan! Lite tortyr har inte skadat någon, sa de sig väl.

Och så ännu en solskenshistoria, denna gång från skolan: Lille Petter får betyget C i "social mognad". Hade han svurit och spottat? Nej, han gråter för ofta. Det kan man läsa om i Lärarnas tidning under rubriken "Mamma, vad är NO?". Petters mamma frågar Jan Björklund om det är en sån skola han vill ha, en skola där en sjuåring får underkänt för att han gråter för lätt. Om någon missade dokumentären Förgrymmade unge så råder jag er att se den nu. Av den framgår det tydligt hur Jan Björklund skulle ha svarat mamman: med ett rungande JA!

Det goda civilsamhället

Sofia Nerbrand vill se ett civilsamhälle där politikerna drar in sina egna löner. Se bara på USA! Där tackade minsann Obama nej till offentliga kampanjmedel. Så borde det vara även i Sverige, tycker Nerbrand. Direktörer för storföretag tjänar kolossalt mycket pengar på andras arbete - nu är det dags för politiker att göra samma sak, så att den för "liberaler" som Nerbrand förhatliga statsapparaten får allt mindre att säga till om. Direktörer för svenska storföretag tjänar kolossalt mycket pengar på andras arbete, och det är förstås bara bra och inget som vi andra ska lägga oss i. Montera ner hela systemet med folkvalda politiker och inför i stället Mest pengar vinner-strategin i full skala! Så får vi äntligen det civilsamhälle som Nerbrand drömmer om.

I USA röstar knappt hälften av medborgarna. De fattiga slängs ut med våld från akutmottagningar som tvingats ta emot dem. Den som har minimilön klarar sig inte ens genom att arbeta dubbel heltid, och den som inte har pengar till en stjärnadvokat (som O.J. Simpson)riskerar att dömas till döden på tveksam bevisning. Men detta paradis på jorden där smutskastning och fyllda kampanjkassor avgör vem som ska leda landet ser Nerbrand som en förebild. Jag är glad att vi inte är där - än.

Dagens ord: ebolali

ebolali´ (nylat. ebolali´a, av 'eget boende' och grek. lalia´ 'tal', 'prat'), tvångsmässig upprepning av frasen 'eget boende', se Schlingmanns syndrom.

Källa: Nationalencyklopidins alternativupplaga

Biologistiska biologer

Biologi är studiet av de levande organismerna, som bekant. Men vad är biologism? Jo, det är diskursen som förklarar människans beteende som ett resultat av nedärvda biologiska faktorer. Martin Ingvar på DN:s Insidan kommenterar serien om mäns våld så här: "Visst kan det sociala och det kulturella spela in, och alkoholen har en viktig roll. Men det är ändå generna och testosteronet som är de allra viktigaste orsakerna till att män använder mer våld än kvinnor." Och vidare: "Kvinnors hjärnor badar inte i testosteron - men det gör männens." Ja, och sen kommer den biologistiska klassikern att "aggressiva hannar har gynnats under evolutionen".

Martin Ingvar är givetvis inte ensam om att förklara skillnader i beteenden med biologi. En annan biologist är Tomas Eriksson, som bland annat skriver att "[v]id den kromosomavvikelse som brukar förknippas med vad som har kallats 'supermän' (supermale syndrome), föreligger i stället en (eller ibland flera) extra Y-kromosomer (47, XYY). Dessa män är ofta långa, har ofta 'maskulint' utseende och de har rapporterats vara överrepresenterade bland vålds- och sexualförbrytare".

Ja, det låter ju bestickande. Men det är fel. Teorin om dessa "supermän" är vederlagd, vilket man lätt kan läsa sig till, bl.a. här. Däremot blir vissa av dem långa men inte muskulösa, utan ger ett "klumpigt" intryck. De får oftare svår akne och har oftare inlärningssvårigheter. Ja, vad är arv och vad är miljö i det här fallet? Skulle man kunna tänka sig att någon som är stor och klumpig, full med finnar och inte får tillräckligt med stöd i skolan riskerar att få det lite svårare i livet? Ja, det låter inte otroligt. Det låter inte heller otroligt att föräldrar som satsar på att deras söner ägnar sig åt lite extra motorikträning, får läxhjälp och Roaccutan kommer att finna att det går bra för dem. Och de allra flesta "supermän" går inte att skilja från vanliga XY-män. De är så svåra att urskilja att de allra flesta går igenom ett helt liv utan att känna till sin extra Y-kromosom.

Och så har vi det här med den testosteronindränkta manshjärnan. Att den teorin är felaktig kan man bl.a. läsa sig till här. Om män blir aggressiva av testosteron så borde de bli mindre aggressiva genom att man kastrerar dem kirurgiskt eller kemiskt. Fausto-Sterling redogör för ett sånt experiment. Det ledde dock bara till att nio av sexton snöpta män dog i en våldssituation. Och för övrigt vet man inte vad som är hönan och ägget: det kan mycket väl vara så att en våldsam livsstill eller en fängelsemiljö kan ge upphov till ökad testosteronproduktion.

Själv har jag mer östrogen än de flesta kvinnor, eftersom jag är över 50 år. Har jag blivit mer omvårdande de senaste åren? Nej, jag är precis samma blödiga typ som jag var när jag var 15 - eller 12. Däremot har jag blivit lite klokare med åren, och har lättare att lägga band på mitt humör i dag när jag är stressad. Det tror jag att jag delar med de flesta femtioplussare. Att vi också delar dalande testosteronnivåer säger ingenting mer än att det finns en samvarians.

Visst finns det biologiska skillnader mellan XX och XY. Och visst finns det personlighetsdrag som vi ärver. Ett sådant är resiliens, d.v.s. förmågan att klara påfrestningar: en del av oss är lite känsligare än andra. Det kan spela en viss roll, men långt viktigare är hur vi har det när vi är barn och unga. Teorin om maskrosbarn är lika förlegad som teorin om supermän. De flesta maskrosbarn har haft någon vuxen som har stött dem när föräldrarna svek.

Men varför uppstår såna här teorier? Varför är biologisterna så övertygade om att biologin är viktigare än miljön? Tja, vad är biologi - egentligen? För att svara på det kan man lika gärna fråga vad geometri är. Geometrin studerar olika figurers egenskaper bland annat genom att utgå från vissa geometriska objekt, som cirkeln. En perfekt cirkel existerar inte i naturen, alltså är cirkeln ett slags idealfigur, en abstraktion. Men vi leker alltså att den existerar och ställer upp vissa axiom om dess egenskaper. Det funkar jättebra. Det går till och med att utifrån geometri och algebra etcetera konstruera ett fantastiskt teoribygge kallat matematik. Och inte nog med det: matematiken och vetenskapen fysik kan låta oss bygga hållfasta broar och höghus. Men vardagsvärlden är oändligt mycket mer komplicerad än vetenskapen. Vetenskapen springer ur vardagen och kan på många sätt förklara vardagen, så länge man nöjer sig med att studera isolerade fenomen. Men även om vi använder hållfasthetslära och psykologiska tester så kan vi få klantiga brobyggare. Eller så får vi en perfekt bro, men den blir påseglad av en mobil lyftkran. Sånt är livet: komplicerat.

Att bron blir påseglad är förstås inte ingenjörernas fel. Att någon står och drömmer om Blondinbella på jobbet är inte den psykologutbildade personalrekryterarens fel. Men betongblandningen kan bli risig lik förbannat. Det lustiga är att framförallt naturvetare tror att de studerar "den objektiva verkligheten", när det de studerar är en idealbild av verkligheten. Det lustiga är att vetenskapen, som är sekundär till livsvärlden, vänder på steken och hävdar att den där irriterande imperfekta verkligheten är sekundär till vetenskapen. Men sån är väl människans natur (det har bergis med nåt hormon att göra). Och det är samma sak med biologer och biologism. Biologi är jättebra, det är jag den första att skriva under på. Men biologism är bara pinsamt.

Kan du de här lagarna och förordningarna?

1/ Lagen (2008:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.
2/ Kungörelse (1971:1019) om tillämpning av stadgan om prövnings- och anmälningsskyldighet för verksamhet som avses i kap. 6 art. 3 i gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland
3/ Förordning (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggningar
4/ Lag (1995:1570) om medlemsbanker
5/Förordning (1976:554) om grupplivförsäkring åt vissa doktorander

Inte? I så fall borde du inte få bo i Sverige. Moderaternas senaste rasistiska krav på invandrare är att de ska skriva under en försäkran om att de känner till svenska lagar och förordningar. Om det senare visar sig att de har brutit mot denna "överenskommelse" (haha) så kan eventuella bidrag dras in.

Om jag var på flykt från ett land där jag riskerade spöstraff, fängelse eller avrättning för att jag var bög, så skulle jag givetvis skriva på vilket papper som helst för att få bo i det nordiska paradisland som kallas Sverige. Ja, jag skulle nog till och med välja att bo bland människor från mitt ursprungsland. Det blir ju lite enklare att klara sig då. Här finns ju folk som uppenbarligen behärskar sånt som Lag (1923:116) om hundskatt. De talar mitt språk, har bott här ett tag och kanske får jag kvarta hos nån av dem, kanske får jag ett jobb hos nån avlägsen kusin eller så.

Men fy mig! Jag får ju inte bo i en "överetablerad" kommun. Nej, jag ska - helt frivilligt, förstås - bosätta mig i Hjoggböle eller Öregrund. Annars kan jag inte påräkna någon hjälp från staten. Det är för mitt eget bästa, egentligen. Jag måste ju insupa "viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare", för att nu citera Per Schlingmann. Alltså jämställdhet för vissa.

Keith Olbermann om Proposition 8

Jag minns inte vem som uppmärksammade mig på det här klippet med Keith Olbermann. Jag hade inte hittat det utan hjälp, så tacka inte mig, tacka Anonym. Men sevärt är det.

I Sverige har vi en (alltför lång) rad före detta sportjournalister som har blivit programledare i nyhetsprogram eller bara lekledare för trams-tv. Olbermann var också sportjournalist från början. Men där slutar likheten med Peter Jihde. Liksom.

Filatelist får ortopedtjänst

-Sho bre, Carl-Johan. Det var inte i jåns!
-Sho bre, Otto. Hur är läget, mannen?
-Jo, gussen är lite tröttish, men vi får in fett med cash på hennes stafetttjänst.
-Utmärkt. Jo, vi har ju den här Arvid Mörne. Han har en del skolk i slutbetyget från gymnasiet, men klarade sina studier på KI med bravur.
-Skolk och skolk... Han skriver att tog ledigt ibland för att ägna sig åt sin frimärkssamling.
-Aha. Det var en annan femma. Vad står det mer?
-Hm... Han randade på kardiologen på Danderyd och hade egentligen tänkt bli invärtesmedicinare, men så blev han intresserad av knäproteser. Nu har han en jättesamling. Han är en riktig huvudfoting, men det är ju bara en fördel.
-Absolut. Har du någonsin hört talas om en empatisk ortoped?
-Haha! Vi tar in honom.

Ja, så kommer det att se ut i framtiden om Kristdemokraterna får råda. Ett ideellt engagemang ska synas i betygen, tycker Gunilla Tjernberg enligt SvD.

Undulatskötsel. Knattevarpa. Queermakramé. Se där några exempel på ideellt engagemang som bör belönas och betygsättas, tycker jag. Vi går en härlig framtid till mötes i Fistdemokraternas bruna Sverige.

Förnya körkortet?

Husläkarmottagningen i Vällingby vill inte raska igenom att hälsoundersökning som väl tar max fem minuter för att jag ska få förnya mitt körkort för högre behörighet (jag har ABeCDe). Nä, jag hänvisas till en helprivat mottagning - och där kostar det 1 000 kronor. Tusen spänn för fem minuter! Tack, tack, kära vårdpolitiker.