lördag 29 mars 2008

Man vänjer sig

fredag 28 mars 2008

Pappa är ett verb

Hör på: en individualiserad föräldraförsäkring är av nöden! "Individualiserad" betyder här att man inte ska se familjen som en individ, som en "juridisk person" om man så vill. Så var det förut, när vi hade sambeskattning. En gift kvinnas inkomst slogs då ihop med mannens, varpå skatt drogs på hela summan. Först 1987 var sambeskattningen borta och en kvinnofälla av format försvunnen. I dag, 21 år senare, har föräldraförsäkringen fortfarande starka drag av den gamla...samsynen. Visst, var och en av föräldrarna har rätt till föräldrapenning under halva tiden, men man kan överlåta det mesta av dagarna på den andra. Observera att jag inte skriver "andre" - det har liksom sina skäl.

Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.

En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)

Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.

Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.

(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)

"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.

torsdag 27 mars 2008

Det andra könet och den femte kvinnan

”Fortfarande är bara var femte kvinna”, lyder rubriken i DN Ekonomi. Jag tycker att det är bra. Det är ju en taktik som vi kukbärare har tillämpat länge - se t.ex. på Mikael Persbrandt. Han ska nu spela en omstridd professor i straffrätt (Madeleine Leijonhufvud?) ”som hjälper oskyldigt dömda att få resning”. Det kan tyckas lite tyngande, men Micke har läget under kontroll. Skulle han forska i ämnet för att liksom kunna gestalta sin rollfigur? Äsch. ”Jag har levt mitt liv, säger han och ler.” Han är bara, precis som var femte kvinna.

Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.

Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.

torsdag 20 mars 2008

Ny lag gör att förskolan blir mer som en vanlig...förskola

I DN Debatt i tisdags (18 mars 2008) lovar Fredrik, Maud, Jan och Göran att även barn som inte går på dagis ska få bättre tillgång till pedagogisk stimulans. Det kanske inte är meningen att man ska lägga märke till just den lilla passusen (den är nog bara inklämd för att inte Göran ska bli vresig) men jag börjar där ändå. Rubriken blir alltså:

REGERINGEN VÄRNAR OM UTSATTA MINORITETER

Jag tycker att det är ädelt av alliansledarna att tänka på de barn som riskerar en psykologisk felutveckling genom att ingå i minoritetsgruppen Barn till hemmafruar. De är förvisso få, de saknar förvisso rösträtt och är inget vidare på att galoppera fram med flygande manar i det livslånga lärandets egenföretagande - ännu. Men vi måste tänka på dem och på deras mammor, för en dag ska dessa barn styra vårt land. (Papporna kan vi som vanligt lämna därhän - någon måste ju försörja familjen.)

Hm... Var var vi nu? Jo, även barn som inte går på dagis ska få ta del av den ökade pedagogiska stimulans som i framtiden radikalt kommer att förändra förskolans verksamhet, och detta tack vare den borgerliga regeringens krafttag! Fredrik, Maud, Jan och Göran ser framför sig hur horder av välutbildade (och säkert synnerligen välavlönade) förskolelärare, anförda av förskolechefer SOM JÄMSTÄLLTS MED REKTORER kommer att få våra telningar att bli just de universalgenier som fordras i det nya Europa med ljushylt omnejd. Alla ska med, kort sagt. "Denna fortbildningssatsning blir unik i sitt slag", skriver den konservativa kvartetten stolt.

Ja, det är verkligen skitbra. Alla vi som har barn på dagis vet ju vilken ofantlig skillnad det är på förskolelärare och barnskötare. De senare kommer i allmänhet från arbetarklassen, bara en sån sak. (Ja, arbetarklassen, ni vet: såna som har behå, jobbar deltid, har osäkrare villkor och sämre betalt, lyfter tyngre och dör yngre.) Men bland förskolelärarna finns det faktiskt en och annan som har gått på teater helt frivilligt, och då menar jag inte på Oscars. Så heja, regeringen! Nu kan vi som tänker oss att våra barn ska bli bäst i klassen andas ut. Bort med arbetarbrudarna, in med (lägre, mycket lägre) medelklassbrudarna. Låt sedan ekonomins osynliga hand föra ner de där kossorna i Maria Borelius och hennes kompisars källare. (Nog är det trevligare med en svensk hand som vaggar barnen och stryker kläderna än med en thailändsk, åtminstone för mor?) Om de till äventyrs ser dagsljus ibland så kan de ta med barnen till någon pedagogisk verksamhet. Fast inte på förskolan, förstås. Gud förbjude det.


Den ogine kunde kritisera denna satsning vars motsvarighet "inte står att finna under tidigare regeringar". Man kunde t.ex. tänka sig att det vore angelägnare att höja lönerna för dagispersonalen. Minska barngruppernas storlek. Införa obligatoriska genusutbildningar. Eller så. Man kunde också tänka sig att satsa på en individualiserad föräldraförsäkring så att papporna inte längre kunde avsäga sig föräldraansvaret. Men vafan. Nu ska vi inte vara negativa. Låt oss se familjerna som en enhet som man inte tafsar på. Låt oss återinföra sambeskattningen, rentav. Äsch, jag vet inte. Något säger mig att det här inte kommer att bli så fantastiskt som Fredrik, Maud, Jan och Göran har tänkt sig det. Men vem är väl jag att lägga sordin på den goda stämningen?

söndag 16 mars 2008

Kurvig genusvetare sökes

Jag borde väl svara på Martin Ingvars genmäle, men jag hinner bara inte. Så nu får vi sitta här och tycka saker om varandras åsikter utan att göra något särskilt åt det. Låt oss kalla det interaktiv tystnad. Eller jo, en reflektion hinner jag med, och det är att den tragedi som Ingvar ser i att pojkar (företrädesvis av arbetarklass och från vischan) betygsmässigt halkar efter flickorna inte är den tragedi jag ser. Jag tycker att det är tragiko-dikotomiskt att den befolkningsgrupp som i huvudsak har XY-kromosomer, testiklar och manlig fenotyp socialiseras på ett vis, medan en annan stor grupp (ni anar nog vilken) socialiseras på ett annat vis. Och att man bara ser dessa båda ytterändar av en glidande skala där vi alla kavar omkring lite på måfå. Det är med andra ord tragiskt att vi har "pojkar" och "flickor", för det får så negativa konsekvenser för så många, helt i onödan.
Kanske inte tragiskt, men bra synd, är att i övrigt excellenta forskare ofta myopiskt slinter över i något som närmast borde kallas vetenskeplighet: en övertro på sitt forskningsområdes förmåga att förklara fenomen som ligger utanför det.

Den kurviga genusvetaren, då? Jo, jag läste en kontaktannons där en man sökte en "svart, intellektuell kvinna". Ähum. Och apropå det: har ni tänkt på det putslustiga i att en domina kan ta pröjs av manliga slavar medan en master knappast får några betalande slavinnor? Nå, det är nu ren spekulation från min sida - om ni vet bättre så säg bara till. Men anledningen till denna skevhet, om det nu stämmer, torde vara att det liksom vore befängt att pröjsa för att bli förnedrad och kanske spöad när man blir det gratis varenda dag. Apropå negativa konsekvenser av att vi skapar två kön.

söndag 9 mars 2008

Larmrapport: hjärnforskare blir yra i mössan

När en hjärnforskare kommer upp i åldrarna så börjar det tydligen klia i fingrarna. Är det kanske forskarvärldens slutenhet och brist på hyllningskörer? Borde vi inte göra mediekändisar av våra forskare? Nå, resultatet är detsamma oavsett om cerebrologen heter Dahlström eller Ingvar. ”Jag vet ju så mycket om hjärnan – dags att tillämpa det på politiken!” På det där nebulösa, icke-stringenta, flummiga och ovetenskapliga som kallas humaniora. En hjärnforskare beklagar att barn är mjuka men bilar hårda. Helst skulle barnen också vara hårda, för då skulle de gå att uppgradera med lite chipstrimning.

Martin Ingvar ägnar sig alltså i DN (9 mars 2008) åt ett generalangrepp på den svenska skolan under rubriken ”Skolan struntar i ur barns hjärnor fungerar”. Det är för lite matte, alltså. Och ”missriktade jämlikhetsmål” har varit styrande i en ”ideologisk ratatouillle”. Arbetarpojkar har kommit på undantag och detta för att pojkar ”ligger 18-24 månader efter flickor i den biologiska utvecklingen”. Ja, denna ”flummiga centrala dogmatik” som gör vår skola dyrast, men långtifrån bäst i världen. ”Att lära sig något nytt kräver arbete och insats från eleven”, skriver Ingvar. Jojo. Betyg är inte accepterade. Se där!

Eh… Martin? Hur fungerar din hjärna? Vad är det du försöker leda i bevis, förutom dina mossiga gamla bioloismer och högerhjärnspöken? Att skolan inte är anpassad till barnens hjärnor? Men snälla, försök då göra det på ett lite mer vetenskapligt vis. Fast det är klart – du godkänner nog inte kunskapsområden som pedagogik, sociologi och psykologi. De är nog lite för flummiga för dig.

P.S.
Egentligen hade jag tänkt skriva om den liberalfeminist i gårdagens DN som vill råda bot på kvinnors underordning - inklusive utsatthet för våld - genom att instifta ett pris för mest jämställda företag. Men nu har jag inte kvar tidningen. Den som är sugen på att dunka skallen i väggen i förtvivlan kan nog hitta artikeln på nätet.

fredag 7 mars 2008

"Alla vill vara i minoritet"

I dagens DN (7 mars -08) skriver Kajsa Ekis Ekman en betraktelse över ”majoritetsfeminismen” och dess ack så trendiga belackare. Den utgör ett angrepp på de senare, kanske med Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan som förebild. Ekman störs av att queertänkare relativiserar precis allt i postmodernistisk anda, tills det ”inte finns någon sanning alls”. Ett exempel på en sådan undanskuffad sanning är att det kvinnor har gemensamt är ”brist på tid och dåligt med pengar”. En annan är att begreppet majoritet oförtjänt har fått negativa konnotationer när det ”…bara betyder att det är många som har det som en själv”.

Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.

Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.

Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”

Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.

Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.

Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.