Vad gick Anna Odells konstaktion egentligen ut på? Att påvisa missförhållanden inom psykiatrin? Nej. Odell är ingen journalist, hon är konstnär. Hon visste mycket väl att personalen skulle regera som den ska när någon är farlig för sig själv, andra patienter och personal. Går det inte att lugna och tala tillrätta tillgriper man tvångsmedel. Det är inget konstigt (!) med det. Hon verkade psykotisk och våldsam, alltså sprutade man ner henne.
Var Odells aktion inget konstverk alls, utan bara ett sätt att iscensätta en plågsam upplevelse för att därigenom ta kontroll över den, för att inte vara det äkta offret utan den drivande kraften, var det för att förnedra personalen? Det senare lyckades hon onekligen med. Men jag tvivlar på att detta var hennes huvudsakliga syfte.
Var hennes mål att skapa gränsöverskridande konst där konstnären använder sin kropp, sitt psyke som redskap? Nej. Det är en synnerligen uttjatad metod; konstnärer har ställt ut sitt hivsmittade blod, ifört sig tvångströjor etc. hur länge som helst. Chockeffekten är minimal och jag tror knappast att hennes metod framkallar annat än gäspningar hos konstkritiker och kolleger.
Var aktionen ett sätt att flytta fram gränserna för vad som får anses som konst? Går den att jämföra med Rauschenbergs get, när Karl-Erik Welin sågade sönder en flygel på Moderna på 1960-talet, när Dan Wolgers snodde en bänk från Liljewalchs eller med grafittibombningen i tunnelbanan? Kanske. Fast är inte även detta ganska gäspframkallande? Jag tycker det.
Många har ryckt ut till Odells försvar, både före och efter domen. Att tingsrätten gav henne 2 500 kronor i böter för att ha skapat merkostnader à några tior för vården är förstås ett uttryck för en aja baja-mentalitet. Men inte kommer väl några wallraffande journalister att avskräckas av såna skitsummor, så jag har svårt att uppröras. Jag tycker inte synd om Odell för att hon får böter - det vore att inta en överlägsen attityd till henne. Hon visste mycket väl vad hon gav sig in på. Däremot kan jag inte uppröras över hennes konstaktion för att den har åsamkat samhället stora kostnader eller så, för att "så där gör man ju bara inte". Men jag tycker att det är etiskt tveksam att låta personalen vara figuranter (se kommentarsfältet för en vidare diskussion om det".
Om många har försvarat Odell så har väldigt många fler reagerat, nämligen den breda allmänheten och en del av dess självutnämnda fanbärare som vill straffa henne för hennes oansvariga tilltag. "Det där är väl inte konst!" säger man. "Jo, det är precis vad det är", säger alla som redan nu bidrar eller vill bidra till att definiera vad konst är. Och det är det här som är det egentliga, det objektiva konstverket. Odells aktion är ett stycke praktisk konstsociologi, jämförbar med Marcel Duchamps flasktorkare eller pissoar. Aktionen illustrerar för det första att konst, även bland de sociala skikt som inte brukar räknas till konstens konsumenter, ses som något fint och eftersträvansvärt. Frågar man t.ex. hur ofta folk går på muséum och jämför det med antalet museibesökare finner man att respondenterna överdriver.
För det andra illustrerar aktionen hur löjligt lätt det är att mobilisera "avantgardet" om man verka göra något som revolutionerar konsten, eller kanske Wallraffar till ett svindlande högt pris för en själv (2 500 bagis). Om konstaktionen dessutom förefaller diskutera yttrandefrihetens gränser är saken i hamn: journalister och bloggare kommer att gå till storms mot det förstockade rättsväsendet, stelbent byråkrati och ett Orwell-samhälle. Att de är totalt omedvetna om från vilka utgångspunkter, eller utifrån vilken självbild de gör det, är ganska komiskt.
Detta är alltså konstverket: synen på konstnären som genial, som skapare utan skapare (även bland kreti och pleti), och självbilden hos dem som i samklang med konstnärerna definierar vad som är konst, yttrandefrihet etc. För den senare gruppen är det viktigt att definiera ut kreti och pleti som okunniga och antikulturella. Anna Odells konstaktion är alltså ganska lyckad. Frågan är om hon själv är medveten om vilket konstverket är - jag tror faktiskt inte det.
Konstens parnass är naturligtvis konservativ, där pågår en ständig kamp mellan de etablerade som vill försvara sina positioner och de oetablerade som bultar på berömmelsens port. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Förr var det uppburna tavelmålare som försvarade sig mot dadaister och andra omstörtande element, nu är det Dan Wolgers, Magnus Bärtås och andra unga professorer som håller i nycklarna. Men i sak är ingenting förändrat: det råder en kamp om positionerna, ja, det utgör och definierar faktiskt hela arenan. Konstkritiker och avnämare som hippa gallerister definierar tillsammans med konstnärerna vilken konst som är möjlig, önskvärd och samtida.
Anna Odell tillhör den bultande skaran, och hennes konstaktion är ett sätt att bereda sig tillträde till en eftertraktad värld genom att visa att hon accepterar spelreglerna samtidigt som hon försöker ifrågasätta hegemonin. Det går inget vidare, skulle jag tro, för hennes konstaktion är lite för banal. Men hon skapar förstås uppmärksamhet kring sin person vilket är bra. Nästa gång hon skapar ett konstnärligt verk kommer journalisterna att fylkas eftersom hon var den där som spelade sajko och fick böter. Detta var dock knappast hennes subjektiva mål, ska jag säga till hennes försvar.
Till dess kan ni väl fundera över om det finns en konst som saknar målgrupp och varför det är så förbjudet att ifrågasätta konsten - eller tillåtet att kritisera den, beroende på vilket socialt skick man tillhör.
måndag 31 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Utkanter
En människa i mitt synfälts periferi har inte bytt kläder på många månader. Hans jacka och skor var en aning för kalla på senvintern, åt helvete för varma på sommaren, och snart blir de lagom igen för att åter bli för kalla. Han verkar knappt registrera det. När vi flyttade hit var han ibland klippt och rakad, nu ser han ut som Rasputin, fast mindre karismatisk. Han har väldigt snälla ögon och lever upp vid de fåtal tillfällen när han får en pratstund med någon.
En människa i mitt synfälts periferi är oerhört prydlig. Han byter kläder flera gånger om dagen, ibland går han och handlar och pratar då med kassörskan på ett udda sätt, ger henne ett udda leende och skrattar kanske till - åt något som ingen begriper utom han själv. Annars går han mest omkring och vankar i sin lägenhet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han verkar om möjligt ännu mer ensam än ensamme mannen på torget, men han har ändå en lägenhet, eller om det är en bur.
En människa i ditt synfälts periferi har ett lågbetalt lågstatusjobb. Om hon blir av med det får hon nog ta ett liknande jobb, fast i en tråkigare miljö och till sämre lön. Hon har inte mycket till utbildning. För varje år blir hon en aning fetare. Vad ska hon göra om hon blir arbetslös? Gå på en kurs där någon 23-årig hästsvans-brud från Västermalmsgallerian delar ut hurtiga tips? Så här skriver du en jobbansökan. Framhäv dina positiva egenskaper. Praktisk, gladlynt, samarbetsvillig. Har själv barn - nej, stryk det och hoppas att de inte frågar.
En människa i periferin av våra synfält jobbade på Noack i Hultsfred med att tillverka bilbatterier. Man ska dricka mycket mjölk för att neutralisera blyet. Nu är hon arbetslös precis som sin dotter som egentligen är för ung för att skaffa barn, men barn blev det ändå. Fästmannen verkade på tok för korkad, tyckte hon, men han var i och för sig snäll. Troligtvis, men vet ju aldrig. Nu har han gått med i Scientologkyrkan och har inte råd med underhåll, så det blir bidragsförskott. Dottern har sökt jobb som barnskötare men har inte fått nåt än eftersom hon saknar utbildning.
En människa i periferin har faktiskt inte ett dugg gemensamt med den där jävla ivorianska familjen i samma trappuppgång. Bara för att man råkar komma från samma kontinent måste man inte vara likadan. De kan ju knappt nån svenska alls, och morsan är en primitiv, ständigt barnafödande koloss som hon inte vill bli associerad med. Hon längtar efter sin mamma i Ghana och hon tänker INTE fika med Lom på rasten på Västerorts vuxengymnasium. Förresten är hon inte dummare än att hon förstår att hennes ingenjörsutbildning inte är värt papperet den är skriven på här i Sverige. Hon är bara en exotisk fågel med stort arsle som läraren i samhällskunskap fantiserar om. Hon kommer att förbli ensam, arbetslös och fattig om hon inte sätter in en kontaktannons och finner sig i att bli försörjd av Janne som jobbar på ett företag i Spånga som hyr ut mobilkranar. Han kommer att ha fula byxor, slapp mage och somna så fort han har sprutat. Det finns ingen mening med allt det här.
En människa i periferin blev aldrig postiljon. Det grämde honom under många år, men nu är han pensionerad. Varje kväll äter han två smörgåsar med prickig korv, det är tradition sen Elsa levde. Han har ont i sina knän. Ibland unnar han sig en Marinara på pizzerian i Bandhagen. Han har bytt från vita Prince till ett lågprismärke. De där skorna borde han sula om och rocken borde kemtvättas och dasset skuras, men det blir inte av. Han skulle gärna ta en fisketur som förr om åren, men kompisen med båten fick snurran stulen och förresten har han blivit så frusen av sig och så spökar prostatan. Det blir ingen riktig ro.
En människa i periferin har satt in en kontaktannons på en porrsajt, men tjejerna verkar inte vilja ha honom. Om han ska vara ärlig så var det bara en dröm. Han blev kåt av att skriva allt han ville göra med henne, han tänkte sig ett par tunga bröst som gungar medan han tar henne bakifrån, hon kommer gång på gång och han ser hur hennes anus drar ihop sig i ryckningarna. Eller är det så? Men där ska han inte in, för det är faktiskt att gå över gränsen för hur man behandlar en kvinna. Tänker han, och sträcker han sig efter hushållsrullen, sen ska han ta ett bloss i sängen precis som man gjorde efteråt på den tiden när folk rökte inomhus. Det var gemenskap, fast bara två gånger och för 23 år sen, på den tiden när han gillade att pyssla om sina krukväxter.
En människa i periferin har suttit vid fönstret i slutet av korridoren mest hela dagen. Det är så vackert i parken, synd att man aldrig får gå ut, tänker hon. Personalen har inte tid att ta ut henne för de är bara två på hela avdelningen nuförtiden. När de protesterade mot nedskärningen fick de beskedet att de skulle dokumentera vad de inte hinner med och hur det påverkar gamlingarna. Men de har tyvärr inte tid att dokumentera det, av naturliga skäl. Så de får inga extra resurser, däremot kan de vara lite mer frikostiga med medicinen. Kvinnan sitter vid fönstret och minns när hon cyklade på en grusväg i blommig klänning, på väg till sin älskling. Han tog henne i sin famn, lyfte upp och snurrade henne i luften, skrattade och satte ner henne. De var på bio och såg Clark Gable.
Din medmänniska sitter i sitt flickrum i en ful mexitegelvilla utanför Skövde och känner sig dum. Tjejen hon hade chattat med låtsades bara tycka att hennes kärleksdikt var bra. Nu ångrar hon att hon någonsin skrev den, hon ångrar sitt larviga nick på Qruisern, hon ångrar att hon reste till Göteborg och bara blev sittande på Gretas, ensam, ful och med fel kläder. Hon som hade trott att det skulle bli jättekul, hon som hade drömt om att Ariadne_Q4You skulle ta med sig henne hem och visa henne allt det där hon ville bli visad. Allt ljugande för föräldrarna var till ingen nytta, och hon ville inte bli kramad av sin mamma när hon kom hem och grät.
Periferi betyder utkant, utkant av ett synfält, ett medvetande, ett samhälle, en politik, en budget, en medmänsklighet. Periferin är inte hipp, annat än när den gästas av någon filmregissör. Utkantens människor tar sig ingenstans. De saknar helt och hållet framåtanda, kanske för att de saknar någon livsglädje att tala om. Vart ska man ta vägen, förresten? Man hör inte hemma i centrum, vill inte stå i starka lampors sken, vill inte ta sig i kragen, börja om, skapa sig en framtid, göra nåt positivt av sin situation. Utkanten är den permanenta hemvisten i ett samhälle som är likgiltigt för den som varken kan eller vågar göra sin röst hörd.
En människa i allas vår periferi finns inte längre. Prästen var ensam i kyrkan. Ingen kommer någonsin att besöka graven. Här vilar en perifer människa, saknad av ingen.
En människa i mitt synfälts periferi är oerhört prydlig. Han byter kläder flera gånger om dagen, ibland går han och handlar och pratar då med kassörskan på ett udda sätt, ger henne ett udda leende och skrattar kanske till - åt något som ingen begriper utom han själv. Annars går han mest omkring och vankar i sin lägenhet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han verkar om möjligt ännu mer ensam än ensamme mannen på torget, men han har ändå en lägenhet, eller om det är en bur.
En människa i ditt synfälts periferi har ett lågbetalt lågstatusjobb. Om hon blir av med det får hon nog ta ett liknande jobb, fast i en tråkigare miljö och till sämre lön. Hon har inte mycket till utbildning. För varje år blir hon en aning fetare. Vad ska hon göra om hon blir arbetslös? Gå på en kurs där någon 23-årig hästsvans-brud från Västermalmsgallerian delar ut hurtiga tips? Så här skriver du en jobbansökan. Framhäv dina positiva egenskaper. Praktisk, gladlynt, samarbetsvillig. Har själv barn - nej, stryk det och hoppas att de inte frågar.
En människa i periferin av våra synfält jobbade på Noack i Hultsfred med att tillverka bilbatterier. Man ska dricka mycket mjölk för att neutralisera blyet. Nu är hon arbetslös precis som sin dotter som egentligen är för ung för att skaffa barn, men barn blev det ändå. Fästmannen verkade på tok för korkad, tyckte hon, men han var i och för sig snäll. Troligtvis, men vet ju aldrig. Nu har han gått med i Scientologkyrkan och har inte råd med underhåll, så det blir bidragsförskott. Dottern har sökt jobb som barnskötare men har inte fått nåt än eftersom hon saknar utbildning.
En människa i periferin har faktiskt inte ett dugg gemensamt med den där jävla ivorianska familjen i samma trappuppgång. Bara för att man råkar komma från samma kontinent måste man inte vara likadan. De kan ju knappt nån svenska alls, och morsan är en primitiv, ständigt barnafödande koloss som hon inte vill bli associerad med. Hon längtar efter sin mamma i Ghana och hon tänker INTE fika med Lom på rasten på Västerorts vuxengymnasium. Förresten är hon inte dummare än att hon förstår att hennes ingenjörsutbildning inte är värt papperet den är skriven på här i Sverige. Hon är bara en exotisk fågel med stort arsle som läraren i samhällskunskap fantiserar om. Hon kommer att förbli ensam, arbetslös och fattig om hon inte sätter in en kontaktannons och finner sig i att bli försörjd av Janne som jobbar på ett företag i Spånga som hyr ut mobilkranar. Han kommer att ha fula byxor, slapp mage och somna så fort han har sprutat. Det finns ingen mening med allt det här.
En människa i periferin blev aldrig postiljon. Det grämde honom under många år, men nu är han pensionerad. Varje kväll äter han två smörgåsar med prickig korv, det är tradition sen Elsa levde. Han har ont i sina knän. Ibland unnar han sig en Marinara på pizzerian i Bandhagen. Han har bytt från vita Prince till ett lågprismärke. De där skorna borde han sula om och rocken borde kemtvättas och dasset skuras, men det blir inte av. Han skulle gärna ta en fisketur som förr om åren, men kompisen med båten fick snurran stulen och förresten har han blivit så frusen av sig och så spökar prostatan. Det blir ingen riktig ro.
En människa i periferin har satt in en kontaktannons på en porrsajt, men tjejerna verkar inte vilja ha honom. Om han ska vara ärlig så var det bara en dröm. Han blev kåt av att skriva allt han ville göra med henne, han tänkte sig ett par tunga bröst som gungar medan han tar henne bakifrån, hon kommer gång på gång och han ser hur hennes anus drar ihop sig i ryckningarna. Eller är det så? Men där ska han inte in, för det är faktiskt att gå över gränsen för hur man behandlar en kvinna. Tänker han, och sträcker han sig efter hushållsrullen, sen ska han ta ett bloss i sängen precis som man gjorde efteråt på den tiden när folk rökte inomhus. Det var gemenskap, fast bara två gånger och för 23 år sen, på den tiden när han gillade att pyssla om sina krukväxter.
En människa i periferin har suttit vid fönstret i slutet av korridoren mest hela dagen. Det är så vackert i parken, synd att man aldrig får gå ut, tänker hon. Personalen har inte tid att ta ut henne för de är bara två på hela avdelningen nuförtiden. När de protesterade mot nedskärningen fick de beskedet att de skulle dokumentera vad de inte hinner med och hur det påverkar gamlingarna. Men de har tyvärr inte tid att dokumentera det, av naturliga skäl. Så de får inga extra resurser, däremot kan de vara lite mer frikostiga med medicinen. Kvinnan sitter vid fönstret och minns när hon cyklade på en grusväg i blommig klänning, på väg till sin älskling. Han tog henne i sin famn, lyfte upp och snurrade henne i luften, skrattade och satte ner henne. De var på bio och såg Clark Gable.
Din medmänniska sitter i sitt flickrum i en ful mexitegelvilla utanför Skövde och känner sig dum. Tjejen hon hade chattat med låtsades bara tycka att hennes kärleksdikt var bra. Nu ångrar hon att hon någonsin skrev den, hon ångrar sitt larviga nick på Qruisern, hon ångrar att hon reste till Göteborg och bara blev sittande på Gretas, ensam, ful och med fel kläder. Hon som hade trott att det skulle bli jättekul, hon som hade drömt om att Ariadne_Q4You skulle ta med sig henne hem och visa henne allt det där hon ville bli visad. Allt ljugande för föräldrarna var till ingen nytta, och hon ville inte bli kramad av sin mamma när hon kom hem och grät.
Periferi betyder utkant, utkant av ett synfält, ett medvetande, ett samhälle, en politik, en budget, en medmänsklighet. Periferin är inte hipp, annat än när den gästas av någon filmregissör. Utkantens människor tar sig ingenstans. De saknar helt och hållet framåtanda, kanske för att de saknar någon livsglädje att tala om. Vart ska man ta vägen, förresten? Man hör inte hemma i centrum, vill inte stå i starka lampors sken, vill inte ta sig i kragen, börja om, skapa sig en framtid, göra nåt positivt av sin situation. Utkanten är den permanenta hemvisten i ett samhälle som är likgiltigt för den som varken kan eller vågar göra sin röst hörd.
En människa i allas vår periferi finns inte längre. Prästen var ensam i kyrkan. Ingen kommer någonsin att besöka graven. Här vilar en perifer människa, saknad av ingen.
onsdag 26 augusti 2009
Irak vill inte ta emot tvångsutvisade
Dagens eko rapporterar i dag att Iraks migrationsminister inte vill att Sverige utvisar asylsökande irakier. Det finns ett avtal om personer som återvänder frivilligt, men Irak har inte uppfattat att Sverige ska tvångutvisa. Läs mer på Ekots hemsida.
Vad gör då Tobias Billström? Inte ett jävla någe. Förstås.
I morgon kl. 12 anordnar RFSL en manifestation mot den systematiska mordkampanjen mot homosexuella i Irak, och mot att Sverige avvisar HBT-personer som Ali, som riskerar att blir mördad. Kom dit!
Vad gör då Tobias Billström? Inte ett jävla någe. Förstås.
I morgon kl. 12 anordnar RFSL en manifestation mot den systematiska mordkampanjen mot homosexuella i Irak, och mot att Sverige avvisar HBT-personer som Ali, som riskerar att blir mördad. Kom dit!
Den manliga dominansen på Dramaten
Vår nationalscen har haft höstsamling, och på dags- och kvällstidningarnas webbplatser kan man se videoklipp från densamma.
Tänk er en fantastisk roman, skriven av en kvinna om en kvinna som bryter mot alla förväntningar om hur en flicka och kvinna ska vara; skriven under en tid när det egentligen var omöjligt för kvinnor att skriva; dramatiserad av en kvinna och uppsatt på Lilla scenen av en kvinna; med några av de mest namnkunniga skådespelarna i Sverige.
Tänk er sedan en föreställning som saknar manus utan improviseras fram på Stora scenen av några män som inte är skådespelare, i uppsättning av en filmregissör.
Och så gissar vi vad som får all uppmärksamhet.
I fjol sattes Tjechovs "Onkel Vanja" upp på Stora scenen av Hilda Hellwig. Det var första gången i Dramatens historia som en kvinnlig regissör släpptes in på den scenen. Nu är Marie-Louise Ekman chef på Dramat - ska det ge något avtryck i repertoaren? Jag håller inte andan, precis.
Tänk er en fantastisk roman, skriven av en kvinna om en kvinna som bryter mot alla förväntningar om hur en flicka och kvinna ska vara; skriven under en tid när det egentligen var omöjligt för kvinnor att skriva; dramatiserad av en kvinna och uppsatt på Lilla scenen av en kvinna; med några av de mest namnkunniga skådespelarna i Sverige.
Tänk er sedan en föreställning som saknar manus utan improviseras fram på Stora scenen av några män som inte är skådespelare, i uppsättning av en filmregissör.
Och så gissar vi vad som får all uppmärksamhet.
I fjol sattes Tjechovs "Onkel Vanja" upp på Stora scenen av Hilda Hellwig. Det var första gången i Dramatens historia som en kvinnlig regissör släpptes in på den scenen. Nu är Marie-Louise Ekman chef på Dramat - ska det ge något avtryck i repertoaren? Jag håller inte andan, precis.
tisdag 25 augusti 2009
En usel exportprodukt - hurra!
Först ylar högern om att den svenska skolan har störst problem i världen med grovt och kränkande språkbruk, och inte nog med det, skolan är usel överlag.
Sen ylar högern om att svenska kulturarbetare minsann inte borde få något kulturstöd, utan klara sig bäst de kan på den fria marknaden. Ja, konstnärerna måste börja jobba!
Därefter säger högern att det är bra att svenska friskolor snart kan gå på export.
Alltså: den usla svenska skolan bör exporteras, men inte på samma villkor som andra företag, utan med hjälp av skattebetalarnas subventioner.
Konsekvens, någon?
Sen ylar högern om att svenska kulturarbetare minsann inte borde få något kulturstöd, utan klara sig bäst de kan på den fria marknaden. Ja, konstnärerna måste börja jobba!
Därefter säger högern att det är bra att svenska friskolor snart kan gå på export.
Alltså: den usla svenska skolan bör exporteras, men inte på samma villkor som andra företag, utan med hjälp av skattebetalarnas subventioner.
Konsekvens, någon?
söndag 23 augusti 2009
Ge efter för Lieberman? Nej, säger Haaretz.
Avigdor Lieberman verkar leva i tron att Sverige är det forna Sovjetunionen, skriver Tom Segev på Haaretz. I en demokratisk stat där det råder yttrandefrihet är det inte regeringens sak att kritisera pressen, och mycket riktigt vägrar Bildt att be om ursäkt. Segev bemöter också Libermans liknelse med Sveriges politik under andra världskriget. Jo, visst samarbetade många svenskar med brunskjortorna, men å andra sidan, påminner Segev, räddade svenska aktioner livet på ca 20 000 judar. Sverige var dessutom värdland för den stora förintelsekonferensen 2000 och är ett av få länder vars lagstiftning förbjuder antisemitism. Så Lieberman är ute i ogjort väder.
Jag tycker att Aftonbladets redaktion var idiotisk som släppte igenom artikeln. Jag tror faktiskt inte att Israel ägnar sig åt organhandel med dödade palestinier, inte minst för att det vore politiskt självmord om det kom ut. Däremot begår de andra, fasansfulla övergrepp, till exempel fosforbombningen i Gaza i våras. Att då ge politiker som Lieberman och Netanyahu ammunition, att bjuda dem på denna karamell, är vansinne. Självklart öser de sina vredes skålar över Aftonbladet och självklart gör de det därmed svårare att kritisera dem för det de bör kritiseras för - kritiserar man Israel är man ju antisemit.
Ja, Israel förtjänar att kritiseras och fördömas för sina övergrepp mot palestinierna, som fosforbombningen, och nej, kritiken får inte vara rasistisk. Man kan förstå om många israeler tolkar kritik som antisemitism - särskilt som viss kritik faktiskt är förtäckt antisemitism. Att då ge politiker som Lieberman och Netanyahu ammunition är att skjuta sig själv i foten.
Uppdatering: Läs Charlotte Wiberg/Jonathan Lemans artikel på Newsmill om Aftonbladet.
Jag tycker att Aftonbladets redaktion var idiotisk som släppte igenom artikeln. Jag tror faktiskt inte att Israel ägnar sig åt organhandel med dödade palestinier, inte minst för att det vore politiskt självmord om det kom ut. Däremot begår de andra, fasansfulla övergrepp, till exempel fosforbombningen i Gaza i våras. Att då ge politiker som Lieberman och Netanyahu ammunition, att bjuda dem på denna karamell, är vansinne. Självklart öser de sina vredes skålar över Aftonbladet och självklart gör de det därmed svårare att kritisera dem för det de bör kritiseras för - kritiserar man Israel är man ju antisemit.
Ja, Israel förtjänar att kritiseras och fördömas för sina övergrepp mot palestinierna, som fosforbombningen, och nej, kritiken får inte vara rasistisk. Man kan förstå om många israeler tolkar kritik som antisemitism - särskilt som viss kritik faktiskt är förtäckt antisemitism. Att då ge politiker som Lieberman och Netanyahu ammunition är att skjuta sig själv i foten.
Uppdatering: Läs Charlotte Wiberg/Jonathan Lemans artikel på Newsmill om Aftonbladet.
Den feministiska proffsbloggaren
Jag ser att jag är fyra och Always keepin it real-Elin femma på Bloggportalens lista över mest länkade bloggar i kategorin Feminism. Etta är vänsterpartisten Ali Esbati och trea hans partikamrat Kaj Raving. Tvåa är ett självklart namn, tjejfotografen Blogge Bloggelito. Eh... Okej, han är antifeminist, så det är väl relevant att han har registrerat sin blogg under den här kategorin. Jag brukar inte ligga så här högt i topplistan, utan skvalpa omkring nånstans mellan mellan plats 10 och 15, ständigt och rätteligen bräckt av Elin, Trollhare och en del andra. Och nu har jag väl knuffat upp dem ett snäpp på min bekostnad. Jag får ta det som en feminist.
Men så får jag för mig att kontrollera kategorin "Mest besökta proffsbloggarna i kategorin Feminism", och vad hittar vi där? Överst ligger Stureplansbloggaren Anna Hibbs, "I svängen, framför spegeln och under täcket". Jag kollar lite. Är hon också antifeminist? Det framgår inte. Är hon feminist? Inte så det skriker, vad det verkar: Hibbs skriver mest om snygga killar, skor och sånt. Ja, ni kan ju kolla själva. Nu ska man inte vara fördomsfull, och jag ska i ärlighetens namn medge att jag inte har närstuderat Hibbs blogg, men jag undrar lite hur hon tänkte när hon registrerade bloggen som feministisk.
Tvåa i proffskategorin är "Sonja och stormen", som man inte når utan inbjudan. Men bloggen presenteras som "27-årig helyllemamma med tungt bagage och vass tunga. Iklädd bebiskräks och vintagepumps bubblar jag om radhusflärd, jämlikhet, den största kärleken och alla dessa hål i magen". Jag tror inte att jag kommer att ansöka om tillstånd att läsa det där. Trea är Resuméskribenten Linus Fremins "Dagens Linus", numera nedlagd men fortfarande läst. Fyra är journalisten Anna-Lena Lodenius, som verkar okej men inte särskilt intressant - exempelvis jämförd med Trollhare eller Elin. Femma är "Mister Bundys galna sexäventyr" som i dag ståtar med två kroppsmålade kvinnor.
Frågan är vad som karakteriserar en "proffsfeminist". Om man generaliserar en smula har vi alltså å ena sidan ett gäng som drivs av sitt engagemang och inte tjänar en spänn på sina bloggar, i oskön förening med en mansgris som dyrkar "asiatiska kvinnor". Å den andra har vi några journalister som i bästa fall lägger ner ett halvhjärtat engagemang i feminismen, och en 22-årig tjej som plutar framför kameran. Jag antar att Susanna Popova skulle kalla den förra kategorin för "elitfeminister" om de hade något verkligt inflytande. Hennes bok med samma namn är å andra sidan något av det mest förvirrade jag har läst, i klass med när SvD:s Maria Abrahamsson kallade flator som inseminerade hemma för "amatörlesbiska".
Min varma, starka rekommendation är hursomhelst att skippa "proffsfeministerna" och i stället läsa någon av amatörerna, till exempel de ovan nämnda eller Roya - Intersektionalen . De är hundra gånger intressantare, ja med undantag för Blogge då. Kärlek till er! Och vill ni ha ytterligare lästips kan ni ju kolla på mina och deras länkar. Bättre finns inte.
Men så får jag för mig att kontrollera kategorin "Mest besökta proffsbloggarna i kategorin Feminism", och vad hittar vi där? Överst ligger Stureplansbloggaren Anna Hibbs, "I svängen, framför spegeln och under täcket". Jag kollar lite. Är hon också antifeminist? Det framgår inte. Är hon feminist? Inte så det skriker, vad det verkar: Hibbs skriver mest om snygga killar, skor och sånt. Ja, ni kan ju kolla själva. Nu ska man inte vara fördomsfull, och jag ska i ärlighetens namn medge att jag inte har närstuderat Hibbs blogg, men jag undrar lite hur hon tänkte när hon registrerade bloggen som feministisk.
Tvåa i proffskategorin är "Sonja och stormen", som man inte når utan inbjudan. Men bloggen presenteras som "27-årig helyllemamma med tungt bagage och vass tunga. Iklädd bebiskräks och vintagepumps bubblar jag om radhusflärd, jämlikhet, den största kärleken och alla dessa hål i magen". Jag tror inte att jag kommer att ansöka om tillstånd att läsa det där. Trea är Resuméskribenten Linus Fremins "Dagens Linus", numera nedlagd men fortfarande läst. Fyra är journalisten Anna-Lena Lodenius, som verkar okej men inte särskilt intressant - exempelvis jämförd med Trollhare eller Elin. Femma är "Mister Bundys galna sexäventyr" som i dag ståtar med två kroppsmålade kvinnor.
Frågan är vad som karakteriserar en "proffsfeminist". Om man generaliserar en smula har vi alltså å ena sidan ett gäng som drivs av sitt engagemang och inte tjänar en spänn på sina bloggar, i oskön förening med en mansgris som dyrkar "asiatiska kvinnor". Å den andra har vi några journalister som i bästa fall lägger ner ett halvhjärtat engagemang i feminismen, och en 22-årig tjej som plutar framför kameran. Jag antar att Susanna Popova skulle kalla den förra kategorin för "elitfeminister" om de hade något verkligt inflytande. Hennes bok med samma namn är å andra sidan något av det mest förvirrade jag har läst, i klass med när SvD:s Maria Abrahamsson kallade flator som inseminerade hemma för "amatörlesbiska".
Min varma, starka rekommendation är hursomhelst att skippa "proffsfeministerna" och i stället läsa någon av amatörerna, till exempel de ovan nämnda eller Roya - Intersektionalen . De är hundra gånger intressantare, ja med undantag för Blogge då. Kärlek till er! Och vill ni ha ytterligare lästips kan ni ju kolla på mina och deras länkar. Bättre finns inte.
lördag 22 augusti 2009
Prisa Gud, här kommer skattebetalarna!
En riskkapitalist är någon som satsar på relativt osäkra projekt, t.ex. nystartade företag med en god affärsidé men låg erfarenhet och ont om pengar. Som framgår av prefixet är det här förenat med vissa risker, varför verksamheten i allmänhet inte ger större avkastning i längden än om man hade valt att satsa på "säkra kort". Men vinsten duger nog rätt bra, och givetvis drömmer varje riskkapitalist om det stora klippet, att hitta tuppen som värper guldägg. Ett sätt att minska riskerna är att se till att staten, det vill säga skattebetalarna, det vill säga du och jag, står för större delen av notan. Detta kan fungera när samhälleliga värden står på spel, till exempel när en stor industri hotas av nedläggning. Som bekant är den här sortens utpressning exakt vad Koenigsegg och hans polare försökt göra med Saab - hittills utan större framgång vad det verkar.
Till kategorin mindre riskabla, för att inte säga idiotsäkra, investeringar hör att driva friskolor. De finansiseras av den skolpeng som varje elev får med sig och som ska motsvara det eleven beräknas kosta i en kommunalskola resultatenhet. Eftersom den samlade ersättningen för X antal elever alltså inte ska motsvara friskolans verkliga kostnader går det att göra vinst genom att hålla kostnaderna nere. Detta gör friskolorna gör bl.a. genom att ha lägre lärartäthet, vilket de själva erkänner. Men på något magiskt vis ska ändå inte eleverna bli lidande av detta. ”Vi har färre lärare anställda men lägger ändå lika mycket tid på eleverna. Det är så vi gör vinst", säger till exempel Åsa Gustafsson, skolchef för Kunskapsskolan i Kista till DN Ekonomi i dag.
Förstod jag det där rätt? Färre lärare, lika mycket tid. Har lärarna längre arbetsdagar än i den kommunala skolan? Nå, det kan kvitta, ingen elev är ju tvungen att gå i en friskola - såvida inte kommunen har sålt ut för många plugg genom att låta privatpersoner köpa dem för en spottstyver, som i Täby. Men jag tycker ändå att det här är problematiskt - varför ska skattepengar gå direkt ner i ett privat företags ficka? Och kom inte dragande med argumentet att friskolorna är så mycket effektivare än de kommunala skolorna. För hur visar man det? Genom att eleverna har bättre betyg? Genom att föräldrarna är nöjdare? Det har ju visat sig att friskolorna är väldigt frikostiga med att dela ut höga betyg. Inte undra på då att föräldrarna blir nöjda - dessutom MÅSTE de mer eller mindre vara nöjda eftersom de annars skulle tvingas medge att de har hoppat i galen tunna. Nej, friskolorna knappast bättre än de kommunala skolorna. Fast de slipper förstås att ta sig an så många elever med särskilda behov som de kommunala. Kommunen kan nämligen tvinga sådana barn att gå i de skolor som redan har resurser för dem, detta genom att neka friskolan det extra bidrag den har rätt att få för att ta emot eleven ifråga. Så friskolorna är alltså inte till för alla, utan för vissa.
Kalla mig naiv, men jag har alltid tänkt mig att skolan ska vara till för eleverna. Men så är uppenbarligen inte fallet, skolan är numera till för att ägarna till friskolekedjor som John Bauer, Pysslingen, Academedia och Kunskapsskolan ska göra så stora vinster att man kan expandera utomlands. Hittills är de här företagens vinst ganska blygsam, bara en sisådär 150 miljoner om året. Men att ett riskkapitalistföretag som Axcel kan köpa John Bauer beror nog på att de känner vittringen av de stora stålarna. Friskoleförespråkare brukar säga att de är pedagogiska eldsjälar och att de vill driva skolor med den yppersta kvalitet, för allas vårt bästa. Tänk så bussigt av dem! Men vill ni veta deras verkliga motiv kan ni följa spåret av pengar. Sniffa lite på Kunskapsskolans vd, Peje Emilsson, till exempel. Hur luktar han, tror ni? Som mikrovärmd lagsagne på Pedagogiska institutionen eller som Wallenbergare på restaurang Prinsen?
Jag missunnar inte företag att gå med en rimlig vinst. Men när varenda krona av vinsten kommer från dig och mig känns det faktiskt väldigt motbjudande. Jag har ingen lust att bekosta Peje Emilssons rakvatten, fula kostymer och PR-kampanjer för ett mörkblått Sverige. Skulle det inte kännas bättre om de pengarna - våra pengar - kunde användas till våra barn? Jag tycker det. Jag tycker att vi ska ändra på reglerna så att friskolorna får precis så mycket pengar de behöver för att bedriva sin verksamhet, inte ett öre mer. Sen får vi väl se hur många "eldsjälar" som kvarstår.
Till kategorin mindre riskabla, för att inte säga idiotsäkra, investeringar hör att driva friskolor. De finansiseras av den skolpeng som varje elev får med sig och som ska motsvara det eleven beräknas kosta i en kommunal
Förstod jag det där rätt? Färre lärare, lika mycket tid. Har lärarna längre arbetsdagar än i den kommunala skolan? Nå, det kan kvitta, ingen elev är ju tvungen att gå i en friskola - såvida inte kommunen har sålt ut för många plugg genom att låta privatpersoner köpa dem för en spottstyver, som i Täby. Men jag tycker ändå att det här är problematiskt - varför ska skattepengar gå direkt ner i ett privat företags ficka? Och kom inte dragande med argumentet att friskolorna är så mycket effektivare än de kommunala skolorna. För hur visar man det? Genom att eleverna har bättre betyg? Genom att föräldrarna är nöjdare? Det har ju visat sig att friskolorna är väldigt frikostiga med att dela ut höga betyg. Inte undra på då att föräldrarna blir nöjda - dessutom MÅSTE de mer eller mindre vara nöjda eftersom de annars skulle tvingas medge att de har hoppat i galen tunna. Nej, friskolorna knappast bättre än de kommunala skolorna. Fast de slipper förstås att ta sig an så många elever med särskilda behov som de kommunala. Kommunen kan nämligen tvinga sådana barn att gå i de skolor som redan har resurser för dem, detta genom att neka friskolan det extra bidrag den har rätt att få för att ta emot eleven ifråga. Så friskolorna är alltså inte till för alla, utan för vissa.
Kalla mig naiv, men jag har alltid tänkt mig att skolan ska vara till för eleverna. Men så är uppenbarligen inte fallet, skolan är numera till för att ägarna till friskolekedjor som John Bauer, Pysslingen, Academedia och Kunskapsskolan ska göra så stora vinster att man kan expandera utomlands. Hittills är de här företagens vinst ganska blygsam, bara en sisådär 150 miljoner om året. Men att ett riskkapitalistföretag som Axcel kan köpa John Bauer beror nog på att de känner vittringen av de stora stålarna. Friskoleförespråkare brukar säga att de är pedagogiska eldsjälar och att de vill driva skolor med den yppersta kvalitet, för allas vårt bästa. Tänk så bussigt av dem! Men vill ni veta deras verkliga motiv kan ni följa spåret av pengar. Sniffa lite på Kunskapsskolans vd, Peje Emilsson, till exempel. Hur luktar han, tror ni? Som mikrovärmd lagsagne på Pedagogiska institutionen eller som Wallenbergare på restaurang Prinsen?
Jag missunnar inte företag att gå med en rimlig vinst. Men när varenda krona av vinsten kommer från dig och mig känns det faktiskt väldigt motbjudande. Jag har ingen lust att bekosta Peje Emilssons rakvatten, fula kostymer och PR-kampanjer för ett mörkblått Sverige. Skulle det inte kännas bättre om de pengarna - våra pengar - kunde användas till våra barn? Jag tycker det. Jag tycker att vi ska ändra på reglerna så att friskolorna får precis så mycket pengar de behöver för att bedriva sin verksamhet, inte ett öre mer. Sen får vi väl se hur många "eldsjälar" som kvarstår.
torsdag 20 augusti 2009
Vi som säger nja till våldtäkt
Aftonbladet Wendela låter i dag en deckarförfattare uttala sig om kammaråklagare Hillegrens syn på våldtäkter (en våldtäkt i hemmet där kvinnan inte gör så mycket motstånd är mer att likna vid en ordningsförseelse). Han tycker att Hillegren uttryckte sig klumpigt men ger honom ändå rätt. Han säger också att "åklagarna i Sverige håller med honom [Hillegren] i sak". Hur en deckarförfattare kan veta det framgår inte. Han kanske har ätit lunch på landets samtliga 39 åklagarkammare och helt enkelt frågat. Eller så äger han denna kunskap som ett resultat av noggrann research inför någon av sina spänningsromaner. Fast troligtvis gissar han bara och räknar med att hans myndiga framtoning ska avskräcka folk från att ifrågasätta hans påstående. (Deckarförfattaren i fråga uttalar sig också om Afghanistan och en del annat - han är helt enkelt ett universalgeni.)
I sin strävan att hitta en motvikt till Jan Guillou (ja, det är förstås han), har Aftonbladet Wendela bett Katarina Wennstam uttala sig. Hon är också författare, men hennes författarskap är till skillnad från Guillous relevant: hon har nämligen skrivit två böcker i ämnet, "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" (jag kan varmt rekommendera dem). Wennstam påpekar det till synes självklara, att en våldtäkt i hemmet på sätt och vis kan upplevas som ännu värre än en överfallsvåldtäkt. "Det handlar ju om ett tillitsbrott", säger hon.
Jag håller med henne. Vad är det värsta med att bli våldtagen, tror ni? Är det själva våldet, är det kränkningen av det mest privata eller vad? Jag vill nog påstå att det är chocken över att den man trodde var mänsklig är fullkomligt likgiltig inför en, som ett rovdjur som bara tar sitt byte. Jag kan inte tala för alla, men för mig var det definitivt så, den gången det hände mig för snart 40 år sen. Det jag fortfarande kan se med perfekt skärpa är inte hans ansikte eller rummet där han höll mig fången, nej det är etiketten på hans väska: "Mr Roy J. Freestone, 8 Inchkeith Road, Southway, Portsmouth, Devon. UK." Detta var människan, någon som hade ett liv och ett hem utanför det lilla rummet på sjömanshotellet i Tilbury. Men det livet hade han lagt av sig nu. Här inne var han den som höll mina testiklar i ett järngrepp medan han slet sönder röven på mig med sin kuk. Utanför hade han varit den snälle som ville hjälpa mig. Han bar min tunga resväska och nojsade om att den var lätt. Han skulle låta mig kvarta hos honom medan jag väntade på att färjan hem till Sverige, den som jag hade missat, skulle komma tillbaka. Här inne var han den som sa: "Vill du gå härifrån? Var så god, där har du dörren." Och visade att om jag försökte så skulle han ta väldigt illa upp, liksom. Så illa att han skulle bli tvungen att slå sönder mig.
Förlåt att jag uppehåller mig så länge vid det personliga. Jag vet inte om det tillför något, men kanske kan det illustrera hur svårt det måste kännas för en kvinna att bli våldtagen av den man hon lever med. Hon har en gång älskat honom, kanske gör hon det fortfarande. Hon har litat på honom, anförtrott sig till honom, lagat mat och gjort fint hemma, så där som kvinnor brukar göra eftersom det faller på deras lott. Ja, paret har hört ihop, de har kanske haft det ganska trevligt tillsammans. Men en dag när han är kåt och hon inte vill ha sex bryr han sig inte om hennes åsikt längre, utan tar henne med våld eller hot om våld. Det kan han göra för han är starkare och aggressivare - hon är maktlös. Det var jag också. Jag var en tanig liten sextonåring, han en vuxen man med starka muskler och hårda händer.
Att känna sig liten och svag och livrädd är hemskt nog. Att bli hotad av någon som är starkare är plågsamt, och jag har varit med om det både som liten, av "läskiga killar" och som vuxen, åtskilliga gånger. Jag har blivit hotad med stryk av fulla eller påtända och/eller kriminella män när jag har kört buss och taxi, till och med med kniv. Den sortens vanmakt föder aggressivitet. Man vill hämnas på hela släktet våldsmän. Men det är ändå inte det värsta för mig. Det går att skaka av sig så småningom, bland annat genom att just tilldela dem rollen Våldsman, Dåre, Vidrig jävel. Det är någon annan som gör så, någon utan gränser, någon som man bara har råkat stå i vägen för. Men att lita på någon, tro att den här mannen är mänsklig - och så visar han sig vara en iskall maskin. Det känns svårt.
Jag är ändå inte kvinna. Jag befinner mig inte i ett permanent underläge i förhållande till en konkret man och till gruppen män. Det är inte jag som ständigt blir sedd, vägd, mätt och bedömd efter mitt utseende. Jag är man och därmed okönad; mannen är ju människan, kvinnan är könet. Ja, så skulle man kunna säga. Eller också kan man säga att mannen är det enda könet, att talet om könsskillnad bara är fallogocentrismens blå dunster. Det kan egentligen kvitta om man väljer Wittig eller Irigiray - att det är långt svårare för en kvinna att bli våldtagen står klart för mig, och det är just skillnaden i fysisk, ekonomisk och social makt, i aktörskap och hur man betraktas som avgör. Att sedan som kvinna behöva höra pösmunkar till deckarförfattare eller själva rättssystemets företrädare uttala sig om "gentlemannaregler" eller "ordningsförseelser" måste kännas som ett rent hån. Det är just makten som talar, mannens oinskränkta, förgivettagna och överlägsna språkbruk som breder ut sig över dags- och kvällstidningarnas sidor. Kom inte och gnäll, hörni! Lite får ni väl stå ut med.
Deckarförfattaren fnyser åt tanken på en samtyckesparagraf. Det är "politikertrams", säger han och fortsätter: "Det är sånt de säger för att verka tjusiga. Men det är fullkomligt orealistiskt." Han tar ett exempel:
Wennstam tror att betydligt fler män kan dömas för våldtäkt utan att man sänker beviskraven och säger: "Den dag vi börjar ifrågasätta mannen som vi ifrågasätter kvinnan kommer vi att få se helt andra rättegångar." Det är hög tid för det, skulle jag vilja påstå. Jävligt hög tid.
I sin strävan att hitta en motvikt till Jan Guillou (ja, det är förstås han), har Aftonbladet Wendela bett Katarina Wennstam uttala sig. Hon är också författare, men hennes författarskap är till skillnad från Guillous relevant: hon har nämligen skrivit två böcker i ämnet, "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" (jag kan varmt rekommendera dem). Wennstam påpekar det till synes självklara, att en våldtäkt i hemmet på sätt och vis kan upplevas som ännu värre än en överfallsvåldtäkt. "Det handlar ju om ett tillitsbrott", säger hon.
Jag håller med henne. Vad är det värsta med att bli våldtagen, tror ni? Är det själva våldet, är det kränkningen av det mest privata eller vad? Jag vill nog påstå att det är chocken över att den man trodde var mänsklig är fullkomligt likgiltig inför en, som ett rovdjur som bara tar sitt byte. Jag kan inte tala för alla, men för mig var det definitivt så, den gången det hände mig för snart 40 år sen. Det jag fortfarande kan se med perfekt skärpa är inte hans ansikte eller rummet där han höll mig fången, nej det är etiketten på hans väska: "Mr Roy J. Freestone, 8 Inchkeith Road, Southway, Portsmouth, Devon. UK." Detta var människan, någon som hade ett liv och ett hem utanför det lilla rummet på sjömanshotellet i Tilbury. Men det livet hade han lagt av sig nu. Här inne var han den som höll mina testiklar i ett järngrepp medan han slet sönder röven på mig med sin kuk. Utanför hade han varit den snälle som ville hjälpa mig. Han bar min tunga resväska och nojsade om att den var lätt. Han skulle låta mig kvarta hos honom medan jag väntade på att färjan hem till Sverige, den som jag hade missat, skulle komma tillbaka. Här inne var han den som sa: "Vill du gå härifrån? Var så god, där har du dörren." Och visade att om jag försökte så skulle han ta väldigt illa upp, liksom. Så illa att han skulle bli tvungen att slå sönder mig.
Förlåt att jag uppehåller mig så länge vid det personliga. Jag vet inte om det tillför något, men kanske kan det illustrera hur svårt det måste kännas för en kvinna att bli våldtagen av den man hon lever med. Hon har en gång älskat honom, kanske gör hon det fortfarande. Hon har litat på honom, anförtrott sig till honom, lagat mat och gjort fint hemma, så där som kvinnor brukar göra eftersom det faller på deras lott. Ja, paret har hört ihop, de har kanske haft det ganska trevligt tillsammans. Men en dag när han är kåt och hon inte vill ha sex bryr han sig inte om hennes åsikt längre, utan tar henne med våld eller hot om våld. Det kan han göra för han är starkare och aggressivare - hon är maktlös. Det var jag också. Jag var en tanig liten sextonåring, han en vuxen man med starka muskler och hårda händer.
Att känna sig liten och svag och livrädd är hemskt nog. Att bli hotad av någon som är starkare är plågsamt, och jag har varit med om det både som liten, av "läskiga killar" och som vuxen, åtskilliga gånger. Jag har blivit hotad med stryk av fulla eller påtända och/eller kriminella män när jag har kört buss och taxi, till och med med kniv. Den sortens vanmakt föder aggressivitet. Man vill hämnas på hela släktet våldsmän. Men det är ändå inte det värsta för mig. Det går att skaka av sig så småningom, bland annat genom att just tilldela dem rollen Våldsman, Dåre, Vidrig jävel. Det är någon annan som gör så, någon utan gränser, någon som man bara har råkat stå i vägen för. Men att lita på någon, tro att den här mannen är mänsklig - och så visar han sig vara en iskall maskin. Det känns svårt.
Jag är ändå inte kvinna. Jag befinner mig inte i ett permanent underläge i förhållande till en konkret man och till gruppen män. Det är inte jag som ständigt blir sedd, vägd, mätt och bedömd efter mitt utseende. Jag är man och därmed okönad; mannen är ju människan, kvinnan är könet. Ja, så skulle man kunna säga. Eller också kan man säga att mannen är det enda könet, att talet om könsskillnad bara är fallogocentrismens blå dunster. Det kan egentligen kvitta om man väljer Wittig eller Irigiray - att det är långt svårare för en kvinna att bli våldtagen står klart för mig, och det är just skillnaden i fysisk, ekonomisk och social makt, i aktörskap och hur man betraktas som avgör. Att sedan som kvinna behöva höra pösmunkar till deckarförfattare eller själva rättssystemets företrädare uttala sig om "gentlemannaregler" eller "ordningsförseelser" måste kännas som ett rent hån. Det är just makten som talar, mannens oinskränkta, förgivettagna och överlägsna språkbruk som breder ut sig över dags- och kvällstidningarnas sidor. Kom inte och gnäll, hörni! Lite får ni väl stå ut med.
Deckarförfattaren fnyser åt tanken på en samtyckesparagraf. Det är "politikertrams", säger han och fortsätter: "Det är sånt de säger för att verka tjusiga. Men det är fullkomligt orealistiskt." Han tar ett exempel:
Två personer som känner varandra har samlag. Därefter går den ena till polisen och säger ”jag samtyckte inte”. Polisen skulle sucka och ge det till en åklagare som omedelbart lägger ner det.Ja, kanske det. Men vitsen är knappast att få fler kvinnor att göra hopplösa anmälningar. Vitsen är att sätta mannens beteende i fokus, inte kvinnans som fallet är i dag. Det är faktiskt inte möjligt att våldta någon utan att vara medveten om vad man håller på med. Ändå ser man ständigt män försvara sig med "Jag förstod inte att hon inte ville." FÖRSTOD INTE?! Så döv och blind är ingen. Möjligtvis kan man tänka sig att en man har grumlat sitt omdöme - kanske med flit - med sprit eller andra droger och därför faktiskt inte inser att ett visst motstånd, kanske ett "Nej, jag vill inte" betyder just att kvinnan inte vill. Men i så fall bör det räknas som en försvårande omständighet, precis som rattfylleri inte precis är någon ursäkt vid en trafikolycka. Det är här samtycket kommer in. Rätten måste kunna fråga på vilka grunder mannen trodde sig ha rätt att genomföra ett samlag med kvinnan. Detta borde vara möjligt redan i dag, men om nu juristkåren är så förstockad som deckarförfattaren låter påskina kanske vi måste skriva om lagen. Att Hillegren inte är något unikat påminns vi för övrigt om i DN i dag, som beskriver åklagaren Anders Sundholm:
Han var åklagare i det så kallade Rissne målet där en redlöst berusad 14-årig flicka drogs in i ett parkeringsgarage av ett pojkgäng som sedan turades om att ömsom staga upp henne mot en vägg och ömsom våldta/sexuellt utnyttja henne. I sitt förhör med flickan – i lagens mening ett barn – frågade Anders Sundholm flickan om vad som hänt, om det varit ”något kul?”. Flickan bröt ihop och fick köras till psykakuten (DN 12/10-07).Som tur är finns det motkrafter, så kritiserar t.ex. Thomas Bodström och Claes Borgström Hillegren et al. i skarpa ordalag i SvD i dag. Men de är nog undantag, tyvärr.
Wennstam tror att betydligt fler män kan dömas för våldtäkt utan att man sänker beviskraven och säger: "Den dag vi börjar ifrågasätta mannen som vi ifrågasätter kvinnan kommer vi att få se helt andra rättegångar." Det är hög tid för det, skulle jag vilja påstå. Jävligt hög tid.
En prinsessa slipper könstest
Året är 1966, och Tamara och Irina press ställer inte upp i EM i friidrott, detta efter att tidigare ha satt 26 världsrekord och kammat hem fem OS-guldmedaljer för Sovjetunionen. Samma år har det internationella förbundet beslutat införa könstest, och systrarnas avhopp ses av västvärlden som ett erkännande att det var nåt fuffens med deras många medaljer. Var de i själva verket män?
Det är 1976 och OS i Montreal. Alla kvinnliga idrottare tvingas genomgå könstest utom prinsessan Anne som tävlar till häst. Anne är dotter till Elizabeth II, så det anses opassande att kika under kjolen på henne.
Det är sent 80-tal eller tidigt 90-tal (jag vet inte exakt), och min f.d. svärfar ser en show på After Dark med några kolleger. Efteråt tycker han att "de där tjejerna var duktiga".
Nu skriver vi 2009, och det är VM i friidrott i Berlin. Caster Semenya vinner guldfinalen på 800 meter i utklassningsstil. För mig är hon ingen kvinna, säger loppets sexa, Elisa Cusma Piccione från Italien. Semenyas tränare Michael Seme säger: " Jag skulle kunna ger er telefonnummer till hennes rumskamrater här i Berlin. De har redan sett henne naken i duschen och vet att hon inte har något att dölja. Samtidigt förstår jag att folk vill veta eftersom hon ser ut som en man."
Att Semenya ifrågasätts beror delvis på hennes snabba väg mot VM-titeln, men som Len Johnson påpekar har detta hänt förut, och är inte alls speciellt märkligt. Att Caster Semenya ändå pekas ut är inte särskilt förvånande: hon ser ju inte "kvinnlig" ut. Hon kompenserar t.ex. inte sina muskler med långa naglar och svallande hår som vissa andra.
Nej, Semenya är en maskulin kvinna, en sådan som beskrivs i Judith Halberstams "Female Masculinity", och därmed blir hon automatiskt ifrågasatt. Har man kort hår, muskler, ger fan i manikyr och skippar lösögonfransarna så är man såklart man. Är man å andra sidan certifierad snoppbärare så kan man sminka sig till tänderna som Christer Lindarw, man är ändå man, om än inte särskilt maskulin. Är man blåblodig som vissa prinsessor kan ingen ifrågasätta ens kön. Är man en rysk proletär är det en annan femma, likaså om man är svart. Är man å andra sidan svart snoppbärare som Usain Bolt ses man som ett ståtligt djur från savannen, man är Den Primitive Hannen.
Är man USA:s president och ser ut som en rar tant frågar ingen heller efter könstillhörighet. Och ser man ut så som Mike och Sky 
måste man vara man. Eller är Mike och Sky nåt annat? Och varför är det så viktigt?
Inom idrottsvärlden anses det oerhört viktigt att man tävlar på lika villkor. Därför tävlar man alltid i "herrar" och "damer". Det måste inte vara så. Man kan till exempel ha handikappsystem där man struntar i hormonbalansen mellan "manligt" och "kvinnligt" könshormon (vi har alla bådadera) eller könsorganens utseende och i stället bedömer exempelvis muskelmassa, reflexer, snabbhet etc inför tävlingarna - och kanske har en egen klass för idrottare som vill experimentera med allehanda kemikalier. Varför denna besatthet av kön? (Som sportointresserad undrar jag förstås också varför folk tycker att det är så roligt att se sina medmänniskor hoppa över pinnar eller så, men det är en annan historia. Och som ni ser skulle en redaktör gråta av förtvivlan över min klumpiga bildredigering, men den såg okej ut i förhandsgranskningen, och jag orkar inte lägga ner mer krut på det här just nu.)
Uppdatering: här kan ni läsa en intressant artikel om varför det inte är så helt okomplicerat att fastställa någons kön. Minst sagt.
tisdag 18 augusti 2009
Stoppa avvisningarna av hbt-personer!
Just nu sitter "Ali" (fingerat) namn i Migrationsverkets fängelse (kallat "förvar") i Märsta i avvaktan på att utvisas till Irak. Ali fruktar på goda grunder att han kommer att bli mördad, men ska ändå tvingas i väg till ett land där bögar torteras och mördas. Men det struntar Migrationsverket, som rätteligen borde kallas Antimigrationsverket, i.
Tänk dig för en liten stund in i hans situation. Tänk dig att du sitter inspärrad i det land du trodde skulle erbjuda dig en fristad. Tänk dig att utanför pågår livet som vanligt för alla som är svenska medborgare. Tänk dig att du hade kunnat gifta dig med den du älskar - då hade du inte blivit avvisad. Men en teknikalitet stod i vägen: du saknade ett pass med inresestämpel. Tankarna snurrar, allt känns hopplöst. Snart - du vet inte när - kommer en läkare och ger dig en lugnande spruta, sen förs du med handbojor till ett flygplan och eskorteras till det land du flydde ifrån. Du har kanske bara några dagar kvar att leva, och detta på grund av en ännu teknikalitet, denna gång i din asylansökan som iskalla tjänstemän hänvisar till. Och tänk dig att det kanske hade funnits någon tjänsteman som hade visat ett uns av civilkurage för din skull - då hade du sluppit frukta för ditt liv nu. När planet landar är du fredlös och kan när som helst kidnappas och torteras till döds.
Det här är inget annat än medhjälp till mord. Migrationsverket drar skam över oss alla, över ett Sverige där man kan låsa in människor som inte har begått något annat brott än att de råkar tillhöra gruppen De Andra. Det är en spottloska i ansiktet på alla hbt-personer, på alla invandrare och flyktingar, på allt vad anständighet vill säga.
Tänk dig för en liten stund in i hans situation. Tänk dig att du sitter inspärrad i det land du trodde skulle erbjuda dig en fristad. Tänk dig att utanför pågår livet som vanligt för alla som är svenska medborgare. Tänk dig att du hade kunnat gifta dig med den du älskar - då hade du inte blivit avvisad. Men en teknikalitet stod i vägen: du saknade ett pass med inresestämpel. Tankarna snurrar, allt känns hopplöst. Snart - du vet inte när - kommer en läkare och ger dig en lugnande spruta, sen förs du med handbojor till ett flygplan och eskorteras till det land du flydde ifrån. Du har kanske bara några dagar kvar att leva, och detta på grund av en ännu teknikalitet, denna gång i din asylansökan som iskalla tjänstemän hänvisar till. Och tänk dig att det kanske hade funnits någon tjänsteman som hade visat ett uns av civilkurage för din skull - då hade du sluppit frukta för ditt liv nu. När planet landar är du fredlös och kan när som helst kidnappas och torteras till döds.
Det här är inget annat än medhjälp till mord. Migrationsverket drar skam över oss alla, över ett Sverige där man kan låsa in människor som inte har begått något annat brott än att de råkar tillhöra gruppen De Andra. Det är en spottloska i ansiktet på alla hbt-personer, på alla invandrare och flyktingar, på allt vad anständighet vill säga.
måndag 17 augusti 2009
Må jag leva
Jag har jobbat klart för i dag, klockan närmar sig halv ett på natten. I dag fyller jag år, och jag kommer att få tårta och "Ja, må han leva", framförd av en barnkör och Marty. Just nu ligger hela kören och sover: Sturm och Drang på övervåningen, sida vid sida så som är deras vana sen de var små; lilla Lillan och Marty för sig i det rum som egentligen är stora Lillans nya; sagda stora Lilla uthälld på tvären i sin säng några steg från där jag sitter, i sitt gamla rum som hon nu sover i sen ett par nätter, och slutligen en mycket liten storebror som har blivit en ganska stor lillebror alldeles bredvid mig. Han är så oändligt vacker, den gossen, och i dag har varit en stor och händelserik dag för honom, så det blev bara tre mycket korta böcker och "Mors lilla Olle" innan han slocknade. Ja, här sitter jag och tänker att må jag leva, må jag verkligen leva länge till, för jag är så oändligt fäst vid vårt liv här.
Från början hade jag tänkt titulera det här inlägget "Mina tre sämsta självmord" eller nåt i den stilen, för en bild dök upp när jag var på balkongen och rökte nyss: stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna. Dit hade jag tagit min mammas Peugeot 204, så jag bör ha varit runt 18 år. Och nu stod jag och balanserade på kanten till avgrunden, hoppades att jag skulle våga ta språnget ner mot en tämligen bergsäker (!) död. Det var skrämmande, men en ganska skön och dramatisk känsla att allt skulle sluta här. Inte för att jag ville dö - jag orkade bara inte leva. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det. Jag orkade inte mer. Det hade ingenting att göra med våldtäkten två år tidigare eller min fars död året därefter, far som hade övningskört med mig i just den här bilen på ett litet flygfält på Öland. Jag sörjde honom faktiskt inte så mycket som jag kände att jag borde, och det gav mig dåligt samvete. Jag har saknat honom desto mer sen dess. Nej, det hade med min ensamhet att göra: jag hade inget och ingen, men tyckte mig se andra ha just det. Alla andra hade det där som jag aldrig hade haft och aldrig skulle få.
Ja, sen satte mig i bilen igen och körde gråtande därifrån, förbannande min feghet. Förresten var jag inte bara feg, jag var en jävla hycklare också, sa jag mig själv. Hade jag för ett ögonblick inbillat mig att jag verkligen skulle kunna ta livet av mig? Naturligtvis inte - ha! Andra gjorde slag i saken, inte jag. Jag kanske inte var tillräckligt olycklig, helt enkelt; jag ägnade mig åt ett slags lyxrunkande i olycklighet och borde verkligen skämmas. Men jag körde alldeles för fort på hemvägen, för lite satt den ändå i, tanken på självmord. Kanske skulle jag vrida på ratten och platta ut bilen mot ett betongfundament eller klyva den mot en stolpe. Kanske skulle jag bara tappa kontrollen över den utan att det egentligen var meningen. Nähä, inte det heller, tänkte jag när jag ställde in bilen i garaget. Fy fan så misslyckad jag var: kunde varken leva på det där självklara sättet som alla andra eller ta livet av mig som den verklige outsidern gör som en storslagen final med en viss ha ha-faktor. Där fick ni! Alla ni som kan.
Att de båda motpolerna ovan var en illusion såg jag inte klart, även om jag nog anade det. Jag föraktade de lyckliga, etablerade och enkelspåriga, men nog sjutton var de lyckade, både i sina egna ögon och andras. Och jag rös vid tanken på det som måste vara galenskap, att kasta sig framför spårvagnen som en jämnårig pojke hade gjort. Vad hade det med utanförskap att göra? Det fanns ingenting storstilat eller poetiskt över det, bara något ofattbart tragiskt och meningslöst. Men ändå, tänk på triumfen, modet att vägra allt. Nej, jag såg inte hur de lyckades liv skulle gestalta sig i framtiden, bara hur de kunde sola sig i glansen av sin framgång där och då. Nu vet jag ju. Om man promenerar förbi villorna i Äppelviken, Stora Mossen, Smedslätten, Ålsten, Höglandet, Nockeby - om man promenerar förbi dem med spetsade öron kan man ana ångestvrålen inifrån, hur Eva skriker in i kudden: "Jag vill inte leva! Jag står inte ut med Bertil!" - och hur Bertil skriker samma sak. Sen sitter de morgonsura och dricker kaffe innan de tar Tolvan till Alvik och därefter tuben in till sina fina jobb i stan. Jag ser dem välla av med självbelåtna miner även i dag, och jag känner igen en Brommabo på mils avstånd.
I Alvik ligger också Mallmoskén alias Salkhallen, där Stum och Drang spelar tennis på sin mammas bekostnad. Att sitta där inne och vänta på dem är outhärdligt, så jag brukar fika på Coffeehouse By Jove. Det är tyvärr inte stort bättre, bara lite - t.ex. kan man sitta på uteserveringen och röka. Demonstrativt bland tennispatrasket. Kaffestunden förpestas med jämna mellanrum av fläskkotlettskammade goddagspiltar med överstora tennisväskor (behöver de verkligen fem racketar?) och deras vältränade flickvänner med hästsvans och svindyra jackor. Och är det inte det så sitter det någon surögd villaägare och botar sin bakfylla, för på Kaffe För Satan serveras det starkt också. Jävla Sandhamn i miniatyr.
Men jag går vilse i mina tankegångar. Jag skulle skriva om självmordsförsök, var det visst. Men jag tror att jag hoppar över de andra. Det var betydligt mer substans i dem, mer av akut mörker och hopplöshet, och det senaste och sista hade kunnat sluta riktigt illa om inte P. hade kommit hem till mig oväntat. Men hela tanken på självmord känns så absurd i dag. Visst, jag kanske kan ta till det i en framtid som ett alternativ till kronisk och mycket svår smärta eller så, men egentligen tror jag inte att ens det skulle få mig att plumsa ner i Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytos eller ens Lethe. Jag ska nog hålla näsan över vattnet in i det sista; ja, må jag leva.
Jag har just gjort en lite paus i skrivandet, för stora Lillan vaknade av en dröm och ropade på mig. "Pappa vet, pappa vet. Pappa är här. En dröm är bara en saga när man sover." Jag höll hennes lilla tass, smekte henne över tinningen. Pappa är här ännu en natt och ännu en dag. Jag hoppas få fortsätta så i många år till. Jag vill hålla min hand under mina barn och skydda dem från allt ont. Det är plågsamt att veta att det inte går, att även en lilla måste bli stor på det plågsamma vis som alla blir stora. Hon kommer att bli precis så besviken och ledsen, ensam och utsatt som det skoningslösa livet bestämmer. Men jag hoppas innerligt att hon och hennes syskon ska kunna ta emot vår hjälp när de behöver den. Jag tror faktiskt inte att mina barn ska behöva känna sig lika övergivna som jag eller Marty och många, många med oss har gjort. Men säker kan man aldrig vara.
Att reflektera över gamla självmordsförsök och ackumulerad olycka just nu, när jag befinner mig i den lyckligaste perioden i mitt liv, känns märkligt. Kanske tänker jag på den gamla onda tiden mest för att den är den totala kontrasten till min nuvarande tillvaro. Att skildra lycka är svårt, för av någon anledning är lyckometaforer och beskrivningar av hisnande kärlek mer banalitetsbemängda än sina svartvingade motpoler. Jag kan skriva att jag blir glad varenda gång jag ser Marty, och ni rycker väl på axlarna. Om jag skriver att jag tackar min lyckliga stjärna för ännu en dag med henne och barnen - varje dag! - så kan jag i andanom höra en viss misstrogenhet sippra ur läsarens porer. Så jävla lycklig är ingen. Finns det inte lite tomteolycka i tomtebolyckan? Eller ägnar ni er åt en folie à deux, är det en sjuk symbios, har ni helt tappat perspektivet? Det är väl ändå rätt jobbigt att ha så många barn?
Handen på hjärtat - nej, jag överdriver inte. Visst kan det vara lite svåradministrerat ibland. Visst ryker även vi ihop ibland när vi är trötta och irritabla och stressmomenten hopas. Men det är bara bisaker, lappri. När det gäller symbiosen så har jag levt den förut och gör aldrig mer om det, och mina antenner är väldigt känsliga för galenskap på två - och Marty har en radar som registrerar minsta neurotiska nattfjäril. Att administrera barn är något man bara gör, precis som man administrerar sig själv om man bor ensam. Det är ingenting man tänker på som en börda. Jag har tvättat tusentals barnstjärtar, sjungit "Trollmor" och läst "Max Balja" fler gånger än jag kan räkna. Jag tycker fortfarande att det är roligt och kommer att sakna det oerhört den dag jag tvingas inse att det inte blir fler bebisar.
Så må jag leva som jag lever i dag - fast annorlunda och utvecklat - i några decennier till. Jag har gjort så många omstarter i mitt liv att jag har blivit orädd för förändringar. Jag hoppas att varken jag eller Marty eller barnen ska "vara som vanligt", utan att vi ska fortsätta utveckas lika språngvis och oväntat som när ett barn plötsligt släpper tutten eller skippar blöjorna och aldrig ser tillbaka. Jag önskar ingen mitt gamla liv men alla mitt nya. Må vi leva, hörni - och då menar jag alla. Utan skygglappar och önsketänkande, utan självmordsförsök, "poetisk svärta" eller tillplattade bilar. Må vi aldrig bli lyckade och må vi aldrig bo i villa med åtföljande nattskräck.
Och så en personlig önskelista: må jag och Marty för evigt ha ont om stålar men klara oss ändå. Och jävlar i min lilla låda vilka intressanta samtal vi ska ha även i framtiden, och vad vi ska gnosa och flamsa och lära våra barn cykla och spana på brudar (och en och annan man, fast det är sällsynt) på torget tillsammans. Det ska vi göra. I morgon som redan är i dag ska jag fira min födelse i mitten på 1900-talet med att registrera mig på genusvetenskapen, ett ämnen som ingen hade kunnat drömma om på den tiden. Så där har ni min höst. Marty ska skriva klart flera pjäser i och ha premiär på Dramatens lilla scen. Det kommer helt enkelt att bli skitkul, och under tiden fortsätter det allra största dramat av alla: vardagslivet.
Från början hade jag tänkt titulera det här inlägget "Mina tre sämsta självmord" eller nåt i den stilen, för en bild dök upp när jag var på balkongen och rökte nyss: stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna. Dit hade jag tagit min mammas Peugeot 204, så jag bör ha varit runt 18 år. Och nu stod jag och balanserade på kanten till avgrunden, hoppades att jag skulle våga ta språnget ner mot en tämligen bergsäker (!) död. Det var skrämmande, men en ganska skön och dramatisk känsla att allt skulle sluta här. Inte för att jag ville dö - jag orkade bara inte leva. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det. Jag orkade inte mer. Det hade ingenting att göra med våldtäkten två år tidigare eller min fars död året därefter, far som hade övningskört med mig i just den här bilen på ett litet flygfält på Öland. Jag sörjde honom faktiskt inte så mycket som jag kände att jag borde, och det gav mig dåligt samvete. Jag har saknat honom desto mer sen dess. Nej, det hade med min ensamhet att göra: jag hade inget och ingen, men tyckte mig se andra ha just det. Alla andra hade det där som jag aldrig hade haft och aldrig skulle få.
Ja, sen satte mig i bilen igen och körde gråtande därifrån, förbannande min feghet. Förresten var jag inte bara feg, jag var en jävla hycklare också, sa jag mig själv. Hade jag för ett ögonblick inbillat mig att jag verkligen skulle kunna ta livet av mig? Naturligtvis inte - ha! Andra gjorde slag i saken, inte jag. Jag kanske inte var tillräckligt olycklig, helt enkelt; jag ägnade mig åt ett slags lyxrunkande i olycklighet och borde verkligen skämmas. Men jag körde alldeles för fort på hemvägen, för lite satt den ändå i, tanken på självmord. Kanske skulle jag vrida på ratten och platta ut bilen mot ett betongfundament eller klyva den mot en stolpe. Kanske skulle jag bara tappa kontrollen över den utan att det egentligen var meningen. Nähä, inte det heller, tänkte jag när jag ställde in bilen i garaget. Fy fan så misslyckad jag var: kunde varken leva på det där självklara sättet som alla andra eller ta livet av mig som den verklige outsidern gör som en storslagen final med en viss ha ha-faktor. Där fick ni! Alla ni som kan.
Att de båda motpolerna ovan var en illusion såg jag inte klart, även om jag nog anade det. Jag föraktade de lyckliga, etablerade och enkelspåriga, men nog sjutton var de lyckade, både i sina egna ögon och andras. Och jag rös vid tanken på det som måste vara galenskap, att kasta sig framför spårvagnen som en jämnårig pojke hade gjort. Vad hade det med utanförskap att göra? Det fanns ingenting storstilat eller poetiskt över det, bara något ofattbart tragiskt och meningslöst. Men ändå, tänk på triumfen, modet att vägra allt. Nej, jag såg inte hur de lyckades liv skulle gestalta sig i framtiden, bara hur de kunde sola sig i glansen av sin framgång där och då. Nu vet jag ju. Om man promenerar förbi villorna i Äppelviken, Stora Mossen, Smedslätten, Ålsten, Höglandet, Nockeby - om man promenerar förbi dem med spetsade öron kan man ana ångestvrålen inifrån, hur Eva skriker in i kudden: "Jag vill inte leva! Jag står inte ut med Bertil!" - och hur Bertil skriker samma sak. Sen sitter de morgonsura och dricker kaffe innan de tar Tolvan till Alvik och därefter tuben in till sina fina jobb i stan. Jag ser dem välla av med självbelåtna miner även i dag, och jag känner igen en Brommabo på mils avstånd.
I Alvik ligger också Mallmoskén alias Salkhallen, där Stum och Drang spelar tennis på sin mammas bekostnad. Att sitta där inne och vänta på dem är outhärdligt, så jag brukar fika på Coffeehouse By Jove. Det är tyvärr inte stort bättre, bara lite - t.ex. kan man sitta på uteserveringen och röka. Demonstrativt bland tennispatrasket. Kaffestunden förpestas med jämna mellanrum av fläskkotlettskammade goddagspiltar med överstora tennisväskor (behöver de verkligen fem racketar?) och deras vältränade flickvänner med hästsvans och svindyra jackor. Och är det inte det så sitter det någon surögd villaägare och botar sin bakfylla, för på Kaffe För Satan serveras det starkt också. Jävla Sandhamn i miniatyr.
Men jag går vilse i mina tankegångar. Jag skulle skriva om självmordsförsök, var det visst. Men jag tror att jag hoppar över de andra. Det var betydligt mer substans i dem, mer av akut mörker och hopplöshet, och det senaste och sista hade kunnat sluta riktigt illa om inte P. hade kommit hem till mig oväntat. Men hela tanken på självmord känns så absurd i dag. Visst, jag kanske kan ta till det i en framtid som ett alternativ till kronisk och mycket svår smärta eller så, men egentligen tror jag inte att ens det skulle få mig att plumsa ner i Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytos eller ens Lethe. Jag ska nog hålla näsan över vattnet in i det sista; ja, må jag leva.
Jag har just gjort en lite paus i skrivandet, för stora Lillan vaknade av en dröm och ropade på mig. "Pappa vet, pappa vet. Pappa är här. En dröm är bara en saga när man sover." Jag höll hennes lilla tass, smekte henne över tinningen. Pappa är här ännu en natt och ännu en dag. Jag hoppas få fortsätta så i många år till. Jag vill hålla min hand under mina barn och skydda dem från allt ont. Det är plågsamt att veta att det inte går, att även en lilla måste bli stor på det plågsamma vis som alla blir stora. Hon kommer att bli precis så besviken och ledsen, ensam och utsatt som det skoningslösa livet bestämmer. Men jag hoppas innerligt att hon och hennes syskon ska kunna ta emot vår hjälp när de behöver den. Jag tror faktiskt inte att mina barn ska behöva känna sig lika övergivna som jag eller Marty och många, många med oss har gjort. Men säker kan man aldrig vara.
Att reflektera över gamla självmordsförsök och ackumulerad olycka just nu, när jag befinner mig i den lyckligaste perioden i mitt liv, känns märkligt. Kanske tänker jag på den gamla onda tiden mest för att den är den totala kontrasten till min nuvarande tillvaro. Att skildra lycka är svårt, för av någon anledning är lyckometaforer och beskrivningar av hisnande kärlek mer banalitetsbemängda än sina svartvingade motpoler. Jag kan skriva att jag blir glad varenda gång jag ser Marty, och ni rycker väl på axlarna. Om jag skriver att jag tackar min lyckliga stjärna för ännu en dag med henne och barnen - varje dag! - så kan jag i andanom höra en viss misstrogenhet sippra ur läsarens porer. Så jävla lycklig är ingen. Finns det inte lite tomteolycka i tomtebolyckan? Eller ägnar ni er åt en folie à deux, är det en sjuk symbios, har ni helt tappat perspektivet? Det är väl ändå rätt jobbigt att ha så många barn?
Handen på hjärtat - nej, jag överdriver inte. Visst kan det vara lite svåradministrerat ibland. Visst ryker även vi ihop ibland när vi är trötta och irritabla och stressmomenten hopas. Men det är bara bisaker, lappri. När det gäller symbiosen så har jag levt den förut och gör aldrig mer om det, och mina antenner är väldigt känsliga för galenskap på två - och Marty har en radar som registrerar minsta neurotiska nattfjäril. Att administrera barn är något man bara gör, precis som man administrerar sig själv om man bor ensam. Det är ingenting man tänker på som en börda. Jag har tvättat tusentals barnstjärtar, sjungit "Trollmor" och läst "Max Balja" fler gånger än jag kan räkna. Jag tycker fortfarande att det är roligt och kommer att sakna det oerhört den dag jag tvingas inse att det inte blir fler bebisar.
Så må jag leva som jag lever i dag - fast annorlunda och utvecklat - i några decennier till. Jag har gjort så många omstarter i mitt liv att jag har blivit orädd för förändringar. Jag hoppas att varken jag eller Marty eller barnen ska "vara som vanligt", utan att vi ska fortsätta utveckas lika språngvis och oväntat som när ett barn plötsligt släpper tutten eller skippar blöjorna och aldrig ser tillbaka. Jag önskar ingen mitt gamla liv men alla mitt nya. Må vi leva, hörni - och då menar jag alla. Utan skygglappar och önsketänkande, utan självmordsförsök, "poetisk svärta" eller tillplattade bilar. Må vi aldrig bli lyckade och må vi aldrig bo i villa med åtföljande nattskräck.
Och så en personlig önskelista: må jag och Marty för evigt ha ont om stålar men klara oss ändå. Och jävlar i min lilla låda vilka intressanta samtal vi ska ha även i framtiden, och vad vi ska gnosa och flamsa och lära våra barn cykla och spana på brudar (och en och annan man, fast det är sällsynt) på torget tillsammans. Det ska vi göra. I morgon som redan är i dag ska jag fira min födelse i mitten på 1900-talet med att registrera mig på genusvetenskapen, ett ämnen som ingen hade kunnat drömma om på den tiden. Så där har ni min höst. Marty ska skriva klart flera pjäser i och ha premiär på Dramatens lilla scen. Det kommer helt enkelt att bli skitkul, och under tiden fortsätter det allra största dramat av alla: vardagslivet.
lördag 15 augusti 2009
Den våldtagne kammaråklagaren
Tänk er att en manlig kammaråklagare, vi kan kalla honom Roffe, följer med en trevlig snubbe hem efter en blöt kväll på krogen. De ska kolla lite på Formel-1 eller så, avrunda med ett par öl. Efter ett tag sätter Göran, som äger lägenheten, på en p-rulle och båda blir lite småkåta. Göran gör vissa närmanden. Roffe, som nu är bra på örat, avvisar honom, men ganska kraftlöst - han är nästan på väg att tuppa av. Göran bryr sig om hans protester utan sliter av honom byxorna och våldtar honom.
Det går några dagar. Roffe skäms. Var han inte, innerst inne, medveten om Görans egentliga motiv för att be honom följa med hem? F-1, my arse, liksom. Eller snarare yours. Hade han inte varit lite kåt trots allt? Det här var första gången han hade gjort nåt sånt. Men han var ju så full. Roffe tänker på vad kollegerna ska säga, på vad familjen ska säga, han tänker på grannarnas blickar när de har läst kvällstidningarna. Så han dröjer.
Men till slut gör han ändå en polisanmälan och en förundersökning inleds faktiskt. I rätten möts hans berättelse med stor skepsis av den tilltalades advokat som ifrågasätter varför i hela friden Roffe hade följt med Göran hem. De kände alltså inte varandra sen tidigare? Och ändå gick han med på att "följa med hem på en pilsner"? Hans klädsel diskuteras: de där byxorna var ju väldigt tajta i grenen, brukar han gå klädd så? Han rodnar när han ska förklara varför han till och med hade satt på sig lite mascara. Han ville göra sig lite fin, bara. Inte för någon annans skull, egentligen, utan mest för sin egen. Och ja, han har haft vissa homosexuella möten tidigare, fast bara anonymt, på Blue Vision vid Fridhemsplan. De där porrfilmerna som Göran visade, vilket slags porr var det? Jaså, homosexuell porr? Mellan män? Ja.
Det blir ingen fällande dom. Det saknas stödbevisning i form av fysiska spår, inga vittnen finns, inga sms eller telefonsamtal bekräftar Roffes version. Han går därifrån och förbannar sig själv för att han ens brydde sig om att anmäla våldtäkten. Han borde ha kunnat räkna ut att det skulle gå så här! Förnedringen är total. Han inser också att kollegerna för evigt kommer att se honom, inte som Roffe, utan som "R.R". Vad det sista "r":et betyder är lätt att räkna ut.
Han ångrar inte bara att han följde med Göran hem utan också att han var så satans full - och dum som gjorde rättssak av det hela. Och något som gör saken etter värre är att en namne till homom, även han kammaråklagare, uttalar sig om våldtäkter som inte är överfallsvåldtäkter i medierna, så här: "Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."
Läse även vad Helena Bergman skriver om det här. Artikeln hon refererar till hittar ni här.
Det går några dagar. Roffe skäms. Var han inte, innerst inne, medveten om Görans egentliga motiv för att be honom följa med hem? F-1, my arse, liksom. Eller snarare yours. Hade han inte varit lite kåt trots allt? Det här var första gången han hade gjort nåt sånt. Men han var ju så full. Roffe tänker på vad kollegerna ska säga, på vad familjen ska säga, han tänker på grannarnas blickar när de har läst kvällstidningarna. Så han dröjer.
Men till slut gör han ändå en polisanmälan och en förundersökning inleds faktiskt. I rätten möts hans berättelse med stor skepsis av den tilltalades advokat som ifrågasätter varför i hela friden Roffe hade följt med Göran hem. De kände alltså inte varandra sen tidigare? Och ändå gick han med på att "följa med hem på en pilsner"? Hans klädsel diskuteras: de där byxorna var ju väldigt tajta i grenen, brukar han gå klädd så? Han rodnar när han ska förklara varför han till och med hade satt på sig lite mascara. Han ville göra sig lite fin, bara. Inte för någon annans skull, egentligen, utan mest för sin egen. Och ja, han har haft vissa homosexuella möten tidigare, fast bara anonymt, på Blue Vision vid Fridhemsplan. De där porrfilmerna som Göran visade, vilket slags porr var det? Jaså, homosexuell porr? Mellan män? Ja.
Det blir ingen fällande dom. Det saknas stödbevisning i form av fysiska spår, inga vittnen finns, inga sms eller telefonsamtal bekräftar Roffes version. Han går därifrån och förbannar sig själv för att han ens brydde sig om att anmäla våldtäkten. Han borde ha kunnat räkna ut att det skulle gå så här! Förnedringen är total. Han inser också att kollegerna för evigt kommer att se honom, inte som Roffe, utan som "R.R". Vad det sista "r":et betyder är lätt att räkna ut.
Han ångrar inte bara att han följde med Göran hem utan också att han var så satans full - och dum som gjorde rättssak av det hela. Och något som gör saken etter värre är att en namne till homom, även han kammaråklagare, uttalar sig om våldtäkter som inte är överfallsvåldtäkter i medierna, så här: "Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."
Läse även vad Helena Bergman skriver om det här. Artikeln hon refererar till hittar ni här.
Välkomna till familjen Skytte/Söderbaum!
Och så var Göran Skytte där med ännu en av sina käpphästar: kärnfamiljens helgd. Han ställer den brännande frågan "Varför se ned på kärnfamiljen?" som om någon gör det. Han påpekar att detta är den vanligaste familjetypen i Sverige, men nu vill Sahlin/Ohly/Wetterstrand införa begreppet "stjärnfamilj". Detta är ett det publikflörtande minoritetskramandets tyranni, sprunget ur föreställningen att kärnfamiljen måste bort. Tycker Skytte. Hade han frågat någon i trion om den ser ned på kärnfamiljen misstänker jag att han hade blivit besviken - bäst att inte fråga, alltså. Bäst att tillskriva Sahlin m.fl. en åsikt som de inte har för att sedan gå till storms mot den. Det här är förstås uppenbart för alla som inte genast rycks med av Skyttes förtrytelse, så frågan är vad han har för syfte med att bygga upp just denna halmgubbe.
Jo, det börjar ju dra ihop sig till val. Kristdemokraterna ligger snubblande nära strecket och måste hitta en fråga att driva, eller rentav en ny profil att torgföra. En gammal taktik som kanske kan fungera är att framställa sig som språkrör för människor som är trötta på att inte få vara som de vill, leva som de vill och bestämma själva över sina liv. Nej, jag menar inte homosexuella eller andra bortbytingar, utan den tysta men harmsna Majoriteten, även kallad Vanligt Folk. Om man lyckas övertyga Vanligt Folk om att deras ställning är hotad och att man är beredd att bryta en lans för dem så är saken biff: de är ju i majoritet, ergo vinner man valet. Kd måste alltså bli ett värdekonservativt parti för att kunna leva vidare i riksdagen, något som t.ex. Green Fluorescent Poirier livligt förespråkar.
Nu tror jag inte att majoriteten känner sig särskilt utsatt, alltså måste någon banka hårt på den retoriska tunnan för att få den att vakna. Hallå - har ni hört att den rödgröna röran inte gillar er?! De gillar bara minoriteter, de vill riva ner allt som är oss kärt i vårt blågula fosterland. Vill ni verkligen rösta på en sån allians, på några som ser ned på er? Klart ni inte vill! Men vi Kristdemokrater står på er sida. Om ni bara röstar på oss så kan ni få somna om sen.
Ja, familjen är så utsatt att det är rent hemskt, om man får tro vissa konservativa debattörer. Den är rentav utrotningshotad, och därmed hela vårt samhällsbygge. Det finns en Kristdemokrat, Jakob E:son Söderbaum, som gärna lägger ut texten om det här. Han har många punkter på sin agenda: återinföra sambeskattning, förmå kronprinsessan Victoria att abdikera om hon gifter sig med Daniel Westling, slopa Du-reformen och rädda våra barn från de förvaringsplatser de svage kallar dagis. Men han har fler strängar på sin lyra. För ett tag sen skrev han en just lyrisk hyllning med homoerotiska undertoner till KDU:s Charlie Weimers, vilket har fått Alliansfritt Sverige att utlysa en novelltävling där Jakob och Charlie verkligen får sammansmälta. Det första bidraget kan ni läsa här.
Jag tror att Söderbaum skulle bli eld och lågor även inför Göran Skyttes maskulina men ändå ödmjuka utstrålning. Fast kanske bleve Skytte något besvärad över detta svärmeri, för även om han i smyg skriver under på allt som Söderbaum står för, vore det otaktiskt att medge det. Jag menar, ska de båda ställa sig och bua längs paradvägen, som om det inte vore ett kungabröllop utan det årliga spektaklet för homomaffian? Med vänner som Söderbaum behöver en konservativ skribent i Svenska Dagbladet inga fiender. Men jag tycker att vi bör lyfta fram Kristdemokrater som Söderbaum. Ja, låt dem vädra sina unkna åsikter! Här kan ni höra Söderbaum lägga ut texten om den hotade familjen. Lyssna på den och fundera sedan på om ni verkligen vill rösta på Kd.
Och fundera gärna över i vilken mån Söderbaum kan sägas tillhöra gruppen Vanligt Folk som han alltså ska företräda. Han verkar en smula ovanlig för att vara vanlig. Kanske är det därför hans blogg är skyddad, för att inte genera partiledningen.
Jo, det börjar ju dra ihop sig till val. Kristdemokraterna ligger snubblande nära strecket och måste hitta en fråga att driva, eller rentav en ny profil att torgföra. En gammal taktik som kanske kan fungera är att framställa sig som språkrör för människor som är trötta på att inte få vara som de vill, leva som de vill och bestämma själva över sina liv. Nej, jag menar inte homosexuella eller andra bortbytingar, utan den tysta men harmsna Majoriteten, även kallad Vanligt Folk. Om man lyckas övertyga Vanligt Folk om att deras ställning är hotad och att man är beredd att bryta en lans för dem så är saken biff: de är ju i majoritet, ergo vinner man valet. Kd måste alltså bli ett värdekonservativt parti för att kunna leva vidare i riksdagen, något som t.ex. Green Fluorescent Poirier livligt förespråkar.
Nu tror jag inte att majoriteten känner sig särskilt utsatt, alltså måste någon banka hårt på den retoriska tunnan för att få den att vakna. Hallå - har ni hört att den rödgröna röran inte gillar er?! De gillar bara minoriteter, de vill riva ner allt som är oss kärt i vårt blågula fosterland. Vill ni verkligen rösta på en sån allians, på några som ser ned på er? Klart ni inte vill! Men vi Kristdemokrater står på er sida. Om ni bara röstar på oss så kan ni få somna om sen.
Ja, familjen är så utsatt att det är rent hemskt, om man får tro vissa konservativa debattörer. Den är rentav utrotningshotad, och därmed hela vårt samhällsbygge. Det finns en Kristdemokrat, Jakob E:son Söderbaum, som gärna lägger ut texten om det här. Han har många punkter på sin agenda: återinföra sambeskattning, förmå kronprinsessan Victoria att abdikera om hon gifter sig med Daniel Westling, slopa Du-reformen och rädda våra barn från de förvaringsplatser de svage kallar dagis. Men han har fler strängar på sin lyra. För ett tag sen skrev han en just lyrisk hyllning med homoerotiska undertoner till KDU:s Charlie Weimers, vilket har fått Alliansfritt Sverige att utlysa en novelltävling där Jakob och Charlie verkligen får sammansmälta. Det första bidraget kan ni läsa här.
Jag tror att Söderbaum skulle bli eld och lågor även inför Göran Skyttes maskulina men ändå ödmjuka utstrålning. Fast kanske bleve Skytte något besvärad över detta svärmeri, för även om han i smyg skriver under på allt som Söderbaum står för, vore det otaktiskt att medge det. Jag menar, ska de båda ställa sig och bua längs paradvägen, som om det inte vore ett kungabröllop utan det årliga spektaklet för homomaffian? Med vänner som Söderbaum behöver en konservativ skribent i Svenska Dagbladet inga fiender. Men jag tycker att vi bör lyfta fram Kristdemokrater som Söderbaum. Ja, låt dem vädra sina unkna åsikter! Här kan ni höra Söderbaum lägga ut texten om den hotade familjen. Lyssna på den och fundera sedan på om ni verkligen vill rösta på Kd.
Och fundera gärna över i vilken mån Söderbaum kan sägas tillhöra gruppen Vanligt Folk som han alltså ska företräda. Han verkar en smula ovanlig för att vara vanlig. Kanske är det därför hans blogg är skyddad, för att inte genera partiledningen.
fredag 14 augusti 2009
Förlusten av en generation
Jag tillhör den generation som såg sina vänner dö som flugor i aids. Men jag var inte där, generationen var egentligen inte min. Under 80-talet var jag nämligen fullt upptagen av det heterosexuella projektet och kände knappt någon som inte var strejt. Jag noterade att Sighsten Herrgård dog, mest för att jag själv hade varit patient på Roslagstulls sjukhus en lång period när man misstänkte att jag hade gulsot. Jag noterade de smaklösa skämten om honom, men upprördes inte särskilt mycket, för jag kände varken honom eller någon annan som var bög. Jag klippte mig hos Björn Axén några gånger och insåg förstås att de som jobbade där var bögar. Det sa mig ingenting särskilt, för jag var heterosexuell på ett slags målmedvetet vis, fullt upptagen av att definiera mig själv som heterosexuell trots att ingen pressade mig, ingen utom mitt minne av den där sjömannen som hade våldtagit mig tolv gånger (jag räknade) under några dygn när jag var sexton-sjutton år. Som heterosexuell var jag inte ifrågasatt, förlöjligad, diskriminerad eller förföljd, annat än av mina minnen, annat än av min analfissur som hade blivit kronisk och krävde flera operationer. Annat än av mina minnen av sexuella fantasier om mina killkompisar eller rentav alldeles färska sådana fantasier. Men jag tillhörde inte generationen som begravde sina döda vänner varenda månad. Det var inte min generation.
På 80-talet var min generation upptagen av att slutföra sina studier och börja göra karriär. Jag var inte där heller. Jag inbillade mig att jag var musiker, eller var jag en blivande filmmanusförfattare? Kanske var jag bara ett drivhusblomster som hängde med huvudet. Jag hade kastat mig ut i världen utan någon större entusiasm, åkt tåg eller liftat runt i Europa i tio års tid utan att uppleva något särskilt utom att jag inte hörde hemma i exempelvis Spanien eller Irland. Jag hade tagit färjan från Stranraer till Larne, fortsatt med bussen till Belfast och plötsligt hajat att det här visst inte var Sverige när soldater med automatvapen sökte igenom bussen, och alla blev visiterade i stora boxar på trottoarerna. Det skrämde skiten ur mig, men det var ju inte mitt krig. Jag reste därifrån och glömde alltihop, fast nog skröt jag en smula med erfarenheten. Jag kanske skryter även nu, kan det tyckas. Men jag ville bara påpeka att jag inte hörde hemma där heller. Jag tillhörde inte den generation som fick sina knäskålar sönderskjutna, för de var inte mina landsmän.
Jag tillhör en generation som satt på golvet i nån ruffig kåk och rökte på medan vi lyssnade på Doors och sörjde att vi hade missat Woodstock. Vi var som bandet Ten Years After, för unga för att ha varit mods som våra storasystrar, för unga för att ha varit hippies på allvar även om vi eftersläntrare gjorde tappra försök. Vi läste "Snacka inte bara" av Jerry Rubin och drömde om aktivism som aldrig blev av. Vi var fel generation. Mina generationskamrater som alltid hade inordnat sig i ledet påverkades såklart inte ett skvatt av sånt flum. De hade varit små tanter och farbröder redan i femte klass, och det tänkte de banne mig slå vakt om. Det är klart, en och annan revolterade mot sina föräldrar, bl.a. hade jag en klasskamrat som vägrade att bli jurist och i stället blev läkare. Glödhett, liksom. Top of the world, ma!
Nej, de var inte min generation och de är det fortfarande inte. Nu har de barnbarn medan jag har småbarn. Jag tillhörde den generation som läste Madame Blavatsky, intresserad sig för astrologi (själv lärde jag mig att ställa horoskop, men upptäckte att jag fuskade och tappade intresset), makrobiotik (jag stod ut i två dagar) och lyssnade på David Bowie. Det var egentligen inte min grej heller. Hade jag kunnat välja hade jag nog hellre ätit en god kanelbulle, klappat en hund och, tja...bara låtit tiden gå. Jag ville inte uppleva världen eller utvidga mitt sinne med droger eller spekulera om evigheten. Jag ville bara vara ifred, men ändå slippa sova ensam. Så jag sökte mig till kvinnor som vanligt. De hade varit mina första riktiga vänner i början på 70-talet, nu knullade jag så många jag bara kunde och förälskade mig i en del på köpet. Vilken Don Juan jag var, det var faktiskt skitlarvigt. Jag förförde aldrig någon, för jag har aldrig velat tränga mig på andra människor, så det blev bara som det hampade sig - och hampa sig gjorde det förvånansvärt ofta.
Det kändes rebelliskt att vara musiker. Det fanns en myt i min generation att man skulle vara konstnär, fast ingen jävla keramiker på Hornsgatspuckeln utan en genialisk målare, poet, musiker eller författare. Och som vi författade, målade, spelade och hade oss. Det var riktigt pinsamt, men inte begrep vi det. Eller jo, jag tyckte hela tiden att det var trams, men jag ville väl inte såra mina vänner, så jag ställde upp. Helst skulle man citera Hafiz eller Rumi eller Li Po, helst skulle man förakta alla som inte kunde Mothers of Inventions låtar framlänges och baklänges, helst skulle man ha rest - ensam, förstås! - till Indien. Kanske träffat en helig man, inte bara ett gäng holländare eller amerikaner med fånigt stora ryggsäckar som vanligt. Jag ville inte åka till Indien. Jag orkade inte. Vad ville jag göra av mitt liv? Inget särskilt, tror jag. Kunde man inte bara få läsa en bra bok, kanske glo lite på teve och sen sova, sova resten av livet eller tills det där uppenbarade sig som jag inte hade vetat att jag längtade efter? Nå, tills vidare fick det duga att kalla sig musiker, trots att bandet som jag skrev låtar för var ett av Sveriges sämsta, trots att vi bara hade en handfull spelningar innan vi upplöstes. Det var i alla fall något att klamra sig fast vid.
Det jag vill säga med allt det här är att jag aldrig tillhörde min generation, och inte någon annans heller. Jag var en lillgammal lillebror som ligger i sängen i sin chokladbruna syntetpyjamas med långa ärmar och läser "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius medan mina storasystrar knullar äggstockarna av sig. Jag ligger kvar där medan discovågen uppstår, bedarrar och glöms bort, medan After Dark blommar och Syd är Stockholms hetaste DJ, medan byxbenen går från smalt till utställt till smalt, medan Erlander avlöses av Palme och Ingvar Carlsson. Jag ligger och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Jag ligger och gråter krampaktigt för att jag inte "har en tjej" - vilket jag nog inte bryr mig så mycket om när det kommer till kritan. Lillebror vill nog mest ha det trevligt med sin familj och familjens hundar och så. Inte ge sig ut i en skrämmande och iskallt effektiv värld där alla är på väg någonstans, alla hör hemma någonstans. Lillebror vill bara sova.
Och sov gjorde jag. Jag sov mig igenom hela 60-talet, 70-talet, 80-talet och större delen av 90-talet. Nu är jag oförklarligt vaken. Jag har aldrig varit så vaken som nu, som i exakt denna stund. Jag vaknade gradvis, och för fem-sex år sen började jag bli alldeles klarvaken. Jag upptäckte att jag faktiskt ville leva och att jag kunde börja om. Och inte nog med det, jag kunde forma mitt liv själv, inte vara en dörrmatta eller ett rö för vinden. Så jag tog av mig min chokladbruna pyjamas (jag saknar den ibland), borstade av mig bullsmulorna och blev...tja, ung för första gången i mitt liv. Nyfiken, så där som ungdomar sägs vara men i praktiken sällan är. Full av livslust blev jag och är jag. Det är så dags nu, men vafan. Hellre sent än aldrig. Här ska levas!
Sade han och dog, tänker jag när jag skriver såna meningar. Manuset säger ju att mattan ska ryckas bort under fötterna på en när man äntligen tror att man har kommit nånvart, döden ska grina en i ansiktet och man ska drabbas av förlamande sorg när ens älskade och barn och hela världen dör. Döden skrämmer skiten ur mig, förstås. Jag vill inte skiljas från allt det här underbara. Men jag tröstar mig med att jag har rätt goda odds att faktiskt få uppleva några decennier till utan långärmad pyjamas, hur mysigt det än må vara när det drar lite kallt från fönstret.
Så att jag själv är förlorad för generationerna får de faktiskt hacka i sig i den mån de bryr sig om mig, vilket de knappast gör. Ibland tycker jag synd om mina generationskamrater som inte kan komma hemramlande på morgonen efter att ha dansat och horat natten lång, eller för att de har blivit så gamla att de inte längre får hålla en nyfödd bebis i famnen, i alla fall inte en egen. Inte fan läser de genusvetenskap heller - det vore dem fjärran. Tro inte att jag föraktar dem, det gör jag inte. Jag är inte ett piss bättre och jag har drällt bort mitt liv medan de har gjort en massa intressanta saker, tjänat pengar och fått barn och barnbarn. Men just "spännande" tror jag inte är riktigt rätt ord för deras liv så ofta så som jag föreställer mig det. Vilket bara visar att jag är fördomsfull. Jag har en fördom om att de Tillhör. Det må vara hur det vill med den saken, men jag hör inte till och det kommer jag aldrig att göra, tack och lov. Och inte tänker jag läsa igenom den här texten, så jag trycker på "Publicera inlägg" nu. God natt!
På 80-talet var min generation upptagen av att slutföra sina studier och börja göra karriär. Jag var inte där heller. Jag inbillade mig att jag var musiker, eller var jag en blivande filmmanusförfattare? Kanske var jag bara ett drivhusblomster som hängde med huvudet. Jag hade kastat mig ut i världen utan någon större entusiasm, åkt tåg eller liftat runt i Europa i tio års tid utan att uppleva något särskilt utom att jag inte hörde hemma i exempelvis Spanien eller Irland. Jag hade tagit färjan från Stranraer till Larne, fortsatt med bussen till Belfast och plötsligt hajat att det här visst inte var Sverige när soldater med automatvapen sökte igenom bussen, och alla blev visiterade i stora boxar på trottoarerna. Det skrämde skiten ur mig, men det var ju inte mitt krig. Jag reste därifrån och glömde alltihop, fast nog skröt jag en smula med erfarenheten. Jag kanske skryter även nu, kan det tyckas. Men jag ville bara påpeka att jag inte hörde hemma där heller. Jag tillhörde inte den generation som fick sina knäskålar sönderskjutna, för de var inte mina landsmän.
Jag tillhör en generation som satt på golvet i nån ruffig kåk och rökte på medan vi lyssnade på Doors och sörjde att vi hade missat Woodstock. Vi var som bandet Ten Years After, för unga för att ha varit mods som våra storasystrar, för unga för att ha varit hippies på allvar även om vi eftersläntrare gjorde tappra försök. Vi läste "Snacka inte bara" av Jerry Rubin och drömde om aktivism som aldrig blev av. Vi var fel generation. Mina generationskamrater som alltid hade inordnat sig i ledet påverkades såklart inte ett skvatt av sånt flum. De hade varit små tanter och farbröder redan i femte klass, och det tänkte de banne mig slå vakt om. Det är klart, en och annan revolterade mot sina föräldrar, bl.a. hade jag en klasskamrat som vägrade att bli jurist och i stället blev läkare. Glödhett, liksom. Top of the world, ma!
Nej, de var inte min generation och de är det fortfarande inte. Nu har de barnbarn medan jag har småbarn. Jag tillhörde den generation som läste Madame Blavatsky, intresserad sig för astrologi (själv lärde jag mig att ställa horoskop, men upptäckte att jag fuskade och tappade intresset), makrobiotik (jag stod ut i två dagar) och lyssnade på David Bowie. Det var egentligen inte min grej heller. Hade jag kunnat välja hade jag nog hellre ätit en god kanelbulle, klappat en hund och, tja...bara låtit tiden gå. Jag ville inte uppleva världen eller utvidga mitt sinne med droger eller spekulera om evigheten. Jag ville bara vara ifred, men ändå slippa sova ensam. Så jag sökte mig till kvinnor som vanligt. De hade varit mina första riktiga vänner i början på 70-talet, nu knullade jag så många jag bara kunde och förälskade mig i en del på köpet. Vilken Don Juan jag var, det var faktiskt skitlarvigt. Jag förförde aldrig någon, för jag har aldrig velat tränga mig på andra människor, så det blev bara som det hampade sig - och hampa sig gjorde det förvånansvärt ofta.
Det kändes rebelliskt att vara musiker. Det fanns en myt i min generation att man skulle vara konstnär, fast ingen jävla keramiker på Hornsgatspuckeln utan en genialisk målare, poet, musiker eller författare. Och som vi författade, målade, spelade och hade oss. Det var riktigt pinsamt, men inte begrep vi det. Eller jo, jag tyckte hela tiden att det var trams, men jag ville väl inte såra mina vänner, så jag ställde upp. Helst skulle man citera Hafiz eller Rumi eller Li Po, helst skulle man förakta alla som inte kunde Mothers of Inventions låtar framlänges och baklänges, helst skulle man ha rest - ensam, förstås! - till Indien. Kanske träffat en helig man, inte bara ett gäng holländare eller amerikaner med fånigt stora ryggsäckar som vanligt. Jag ville inte åka till Indien. Jag orkade inte. Vad ville jag göra av mitt liv? Inget särskilt, tror jag. Kunde man inte bara få läsa en bra bok, kanske glo lite på teve och sen sova, sova resten av livet eller tills det där uppenbarade sig som jag inte hade vetat att jag längtade efter? Nå, tills vidare fick det duga att kalla sig musiker, trots att bandet som jag skrev låtar för var ett av Sveriges sämsta, trots att vi bara hade en handfull spelningar innan vi upplöstes. Det var i alla fall något att klamra sig fast vid.
Det jag vill säga med allt det här är att jag aldrig tillhörde min generation, och inte någon annans heller. Jag var en lillgammal lillebror som ligger i sängen i sin chokladbruna syntetpyjamas med långa ärmar och läser "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius medan mina storasystrar knullar äggstockarna av sig. Jag ligger kvar där medan discovågen uppstår, bedarrar och glöms bort, medan After Dark blommar och Syd är Stockholms hetaste DJ, medan byxbenen går från smalt till utställt till smalt, medan Erlander avlöses av Palme och Ingvar Carlsson. Jag ligger och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Jag ligger och gråter krampaktigt för att jag inte "har en tjej" - vilket jag nog inte bryr mig så mycket om när det kommer till kritan. Lillebror vill nog mest ha det trevligt med sin familj och familjens hundar och så. Inte ge sig ut i en skrämmande och iskallt effektiv värld där alla är på väg någonstans, alla hör hemma någonstans. Lillebror vill bara sova.
Och sov gjorde jag. Jag sov mig igenom hela 60-talet, 70-talet, 80-talet och större delen av 90-talet. Nu är jag oförklarligt vaken. Jag har aldrig varit så vaken som nu, som i exakt denna stund. Jag vaknade gradvis, och för fem-sex år sen började jag bli alldeles klarvaken. Jag upptäckte att jag faktiskt ville leva och att jag kunde börja om. Och inte nog med det, jag kunde forma mitt liv själv, inte vara en dörrmatta eller ett rö för vinden. Så jag tog av mig min chokladbruna pyjamas (jag saknar den ibland), borstade av mig bullsmulorna och blev...tja, ung för första gången i mitt liv. Nyfiken, så där som ungdomar sägs vara men i praktiken sällan är. Full av livslust blev jag och är jag. Det är så dags nu, men vafan. Hellre sent än aldrig. Här ska levas!
Sade han och dog, tänker jag när jag skriver såna meningar. Manuset säger ju att mattan ska ryckas bort under fötterna på en när man äntligen tror att man har kommit nånvart, döden ska grina en i ansiktet och man ska drabbas av förlamande sorg när ens älskade och barn och hela världen dör. Döden skrämmer skiten ur mig, förstås. Jag vill inte skiljas från allt det här underbara. Men jag tröstar mig med att jag har rätt goda odds att faktiskt få uppleva några decennier till utan långärmad pyjamas, hur mysigt det än må vara när det drar lite kallt från fönstret.
Så att jag själv är förlorad för generationerna får de faktiskt hacka i sig i den mån de bryr sig om mig, vilket de knappast gör. Ibland tycker jag synd om mina generationskamrater som inte kan komma hemramlande på morgonen efter att ha dansat och horat natten lång, eller för att de har blivit så gamla att de inte längre får hålla en nyfödd bebis i famnen, i alla fall inte en egen. Inte fan läser de genusvetenskap heller - det vore dem fjärran. Tro inte att jag föraktar dem, det gör jag inte. Jag är inte ett piss bättre och jag har drällt bort mitt liv medan de har gjort en massa intressanta saker, tjänat pengar och fått barn och barnbarn. Men just "spännande" tror jag inte är riktigt rätt ord för deras liv så ofta så som jag föreställer mig det. Vilket bara visar att jag är fördomsfull. Jag har en fördom om att de Tillhör. Det må vara hur det vill med den saken, men jag hör inte till och det kommer jag aldrig att göra, tack och lov. Och inte tänker jag läsa igenom den här texten, så jag trycker på "Publicera inlägg" nu. God natt!
torsdag 13 augusti 2009
Den heterosexuella komedin
Det finns romantiska tragedier, som Brokeback Mountain eller Tomas Ledin, och så finns det romantiska komedier. Gemensamt för genrerna är att de är ett slags instruktionsfilmer i det Adrienne Rich skulle kalla "obligatorisk heterosexualitet", och Judith Butler "den heterosexuella matrisen". Filmerna bekräftar det alla vet, att det är meningslöst att försöka tänka sig en roll som t.ex. "Sekreteraren på ett ondskefullt företag i en hypermodern, blänkande byggnad med bistra vakter" eller "Den orakade hackern i en ruffig gammal kåk som vimlar av Engagerade Aktivister med temuggar och Jolt Cola". Rollerna måste nämligen ha ett könsprefix, alltså är det den kvinnliga sekreteraren, kanske Julia "Jag får in två Dajmstrut på bredden" Roberts och den manlige hackern, lämpligtvis Edward "Jag är alltid sympatisk, även när jag är en spasser à la Idioterna" Norton. Lägg märke till att filmen som jag har skisserat ovan inte är den gamla vanliga thrillern utan en historia om hur två personer som verkar vara varandras motsatser (de är kvinna resp. man) mot alla odds förenas av kärleken.
I dag kan man på Insidan i DN ta del av familjerådgivaren Anders Eklund Rimstens skrivarambitioner. Han vill nämligen också skapa en romantisk komedi, och bakgrunden är denna (jag tar det i manusform för att skapa lite stämning):
"ENSAMHETEN LEDDE TILL OTROHET"
FADE IN
INT. -- NATT
"LEDSEN OCH OROLIG" sitter i en ensam läslampas sken och skriver ett brev.
LEDSEN OCH OROLIG (V.O.)
Det är jag som har haft hand om våra barn - hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet (och arbetet) för att få ihop min och barnens vardag. Jag känder mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig.
INT. -- KVÄLL
Ett dansgolv. ENSAM OCH OROLIG tar sig en svängom med EN MASKULIN MAN. De skrattar och verkar en smula berusade.
CUT TO:
INT. -- MORGON
Paret vaknar upp i en solbelyst säng. En maskulin man försöker kyssa Ledsen och orolig men hon avvisar honom, drar hastigt på sig kläderna och rusar ut.
INT. -- EFTERMIDDAG
Ett välstädat kök. Ledsen och orolig står och diskar medan hon lyssnar på TOMAS LEDIN. Teven står på i bakgrunden och TRE BARN springer omkring och busar. HERBERT kommer in och ser bister ut.
HERBERT
Jag vet att du har varit otrogen! Men en sak ska du veta, det har jag också varit, innan vi gifte oss.
LEDSEN OCH OROLIG
Men... Ja, okej. Jag har varit otrogen. Förresten anade jag att du också hade vänstrat.
HERBERT
Det är en helt annan sak! Vi var ju inte gifta då.
EXT. -- KVÄLL
ANDERS EKLUND RIMSTEN sitter på en parkbänkoch suger på en blyertspenna med fingrarna lyfta över en Asus EEE. Han ser fundersam ut.
Äsch, jag överger manusformen nu - vilket är mer än man kan säga om Eklund Rimsten. Om ni inte tycker att det här verkar särskilt romantiskt eller komiskt har ni naturligtvis rätt; romantiska komedier kännetecknas i allmänhet av just dessa brister. Men vänta bara, för här kommer Den Unge Vuxnes råd, något sammanfattade:
1/ Var känslomässigt uppriktiga, annars kan ni inte bearbeta det här. Låt den drabbade (alltså inte Ledsen och orolig - hon har väl inte drabbats av nåt särskilt) få ställa frågor kring det inträffade (inte varför han har varit en ignorant mansgris, utan varför Ledsen och orolig sökte sig lite närhet).
2/ Förstå vad som ledde fram till otroheten. Något kanske saknas i relationen (No shit, Sherlock - som två vuxna personer).
3/ Åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig (typ att han ständigt var frånvarande, lassade över allt hushållsarbete och all barnpassning på henne). Här måste jag nu citera honom direkt:
Den romantiska komedin bygger på en serie komiska förvecklingar och missförstånd som alla vet bara är till för att ge romantiken lite tuggmotstånd. Den bygger på att det vi alla strävar efter är Ett Förhållande med någon av motsatt kön. Den har ett lyckligt slut som bekräftar att vårt sökande inte måste vara förgäves. Och den slutar alltid där förhållandet börjar, gärna med ett bröllop. En vanlig ingrediens är att någon byter yrke, bryter upp från den tråkiga reklambyrån för att i stället bli jurist eller arkitekt (men inte metallarbetare). En obligatorisk ingrediens är de töntiga vännerna, hopplösa ungkarlar som ger dåliga råd till mannen och/eller supersnygga men korkade väninnor som ger dåliga råd till kvinnan. Men det fina i kråksången är att det blivande heterosexuella paret kan strunta i råden och finna sig själva - och därigenom varandra. De kommer till insikt om sin innersta natur, precis som om de hade skrivit till en relationsrådgivare med för gott om självförtroende och frisyrgelé. Genom att de tu efter många vedermödor blir ett bekräftar de att de är en riktig man och en riktig kvinna. De har rätt begär, rätt beteende och rätt apparition: de lever med andra ord upp till den heterosexuella matrisens krav.
I verkligheten slutar inte manuset där förhållandet börjar. Nej, manuset är redan godkänt, filmen finansierad, rollerna besatta och replikerna skrivna när bröllopet stundar. Nu kapar nämligen Relationen åt sig huvudrollen och allt annat underordnas den. De olyckliga tu offrar allt för relationen, som sin utbildning och karriär (kvinnan). De dignar under hushållsarbete (kvinnan) och tvingas dubbelarbeta (kvinnan). Eh...det är naturligtvis jättesynd om mannen också. Kanske är det allra mest synd om honom, för han tvingas ignorera det mesta av hushållsarbetet, omsorgen om barnen och så. Å andra sidan kan han trösta sig med att han förlorar kontakten med sin partner och sina barn. Och han har ju alltid sina vredesutbrott och sitt surande som säkerhetsventiler när tillvaron blir alltför pressande.
Många kvinnor får nog av sina män med tiden. Det ger dem dåligt samvete, för de har ju faktiskt ansvaret för relationen - också. Kanske är de så utsvultna på lite närhet och någon som säger mer än "Uff" och "Eurosport" att de hoppar över skaklarna. Då blir deras dåliga samvete monumentalt och de vänder sig kanske till någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till Relationen, till den närhet, ömhet och kärlek som deras underordning omöjliggör. På det lever vissa kvackare gott, och det är en tragedi. Det är nästan mer tragiskt än Tomas Ledin.
I dag kan man på Insidan i DN ta del av familjerådgivaren Anders Eklund Rimstens skrivarambitioner. Han vill nämligen också skapa en romantisk komedi, och bakgrunden är denna (jag tar det i manusform för att skapa lite stämning):
"ENSAMHETEN LEDDE TILL OTROHET"
FADE IN
INT. -- NATT
"LEDSEN OCH OROLIG" sitter i en ensam läslampas sken och skriver ett brev.
LEDSEN OCH OROLIG (V.O.)
Det är jag som har haft hand om våra barn - hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet (och arbetet) för att få ihop min och barnens vardag. Jag känder mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig.
INT. -- KVÄLL
Ett dansgolv. ENSAM OCH OROLIG tar sig en svängom med EN MASKULIN MAN. De skrattar och verkar en smula berusade.
CUT TO:
INT. -- MORGON
Paret vaknar upp i en solbelyst säng. En maskulin man försöker kyssa Ledsen och orolig men hon avvisar honom, drar hastigt på sig kläderna och rusar ut.
INT. -- EFTERMIDDAG
Ett välstädat kök. Ledsen och orolig står och diskar medan hon lyssnar på TOMAS LEDIN. Teven står på i bakgrunden och TRE BARN springer omkring och busar. HERBERT kommer in och ser bister ut.
HERBERT
Jag vet att du har varit otrogen! Men en sak ska du veta, det har jag också varit, innan vi gifte oss.
LEDSEN OCH OROLIG
Men... Ja, okej. Jag har varit otrogen. Förresten anade jag att du också hade vänstrat.
HERBERT
Det är en helt annan sak! Vi var ju inte gifta då.
EXT. -- KVÄLL
ANDERS EKLUND RIMSTEN sitter på en parkbänk
Äsch, jag överger manusformen nu - vilket är mer än man kan säga om Eklund Rimsten. Om ni inte tycker att det här verkar särskilt romantiskt eller komiskt har ni naturligtvis rätt; romantiska komedier kännetecknas i allmänhet av just dessa brister. Men vänta bara, för här kommer Den Unge Vuxnes råd, något sammanfattade:
1/ Var känslomässigt uppriktiga, annars kan ni inte bearbeta det här. Låt den drabbade (alltså inte Ledsen och orolig - hon har väl inte drabbats av nåt särskilt) få ställa frågor kring det inträffade (inte varför han har varit en ignorant mansgris, utan varför Ledsen och orolig sökte sig lite närhet).
2/ Förstå vad som ledde fram till otroheten. Något kanske saknas i relationen (No shit, Sherlock - som två vuxna personer).
3/ Åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig (typ att han ständigt var frånvarande, lassade över allt hushållsarbete och all barnpassning på henne). Här måste jag nu citera honom direkt:
Det handlar om att skapa en gemensam vardag. Det handlar om att göra val som för er närmare varandra. Det vill säga val som främjar upplevelsen av ett ”vi” och motverkar återgången till det som varit fallet fram till nu: två individer med alltför lite inbördes kontakt.Det blev plötsligt mer komiskt, inte sant? Eller tragiskt om man så vill. (Som bekant bör varje komedi innehålla tragedi och vice versa.) Det tragiska är inte att Ledsen och orolig har varit otrogen, utan att hon har varit så fullständigt övergiven av sin man. Det komiska är att en copystubbad ignorant är så övertygad om sin egen kompetens att han inte ser hur befängda hans råd är. Det tragiska är att Ledsen och orolig kanske lyssnar på hans råd och tar på sig skulden för att förhållandet inte fungerar.
Den romantiska komedin bygger på en serie komiska förvecklingar och missförstånd som alla vet bara är till för att ge romantiken lite tuggmotstånd. Den bygger på att det vi alla strävar efter är Ett Förhållande med någon av motsatt kön. Den har ett lyckligt slut som bekräftar att vårt sökande inte måste vara förgäves. Och den slutar alltid där förhållandet börjar, gärna med ett bröllop. En vanlig ingrediens är att någon byter yrke, bryter upp från den tråkiga reklambyrån för att i stället bli jurist eller arkitekt (men inte metallarbetare). En obligatorisk ingrediens är de töntiga vännerna, hopplösa ungkarlar som ger dåliga råd till mannen och/eller supersnygga men korkade väninnor som ger dåliga råd till kvinnan. Men det fina i kråksången är att det blivande heterosexuella paret kan strunta i råden och finna sig själva - och därigenom varandra. De kommer till insikt om sin innersta natur, precis som om de hade skrivit till en relationsrådgivare med för gott om självförtroende och frisyrgelé. Genom att de tu efter många vedermödor blir ett bekräftar de att de är en riktig man och en riktig kvinna. De har rätt begär, rätt beteende och rätt apparition: de lever med andra ord upp till den heterosexuella matrisens krav.
I verkligheten slutar inte manuset där förhållandet börjar. Nej, manuset är redan godkänt, filmen finansierad, rollerna besatta och replikerna skrivna när bröllopet stundar. Nu kapar nämligen Relationen åt sig huvudrollen och allt annat underordnas den. De olyckliga tu offrar allt för relationen, som sin utbildning och karriär (kvinnan). De dignar under hushållsarbete (kvinnan) och tvingas dubbelarbeta (kvinnan). Eh...det är naturligtvis jättesynd om mannen också. Kanske är det allra mest synd om honom, för han tvingas ignorera det mesta av hushållsarbetet, omsorgen om barnen och så. Å andra sidan kan han trösta sig med att han förlorar kontakten med sin partner och sina barn. Och han har ju alltid sina vredesutbrott och sitt surande som säkerhetsventiler när tillvaron blir alltför pressande.
Många kvinnor får nog av sina män med tiden. Det ger dem dåligt samvete, för de har ju faktiskt ansvaret för relationen - också. Kanske är de så utsvultna på lite närhet och någon som säger mer än "Uff" och "Eurosport" att de hoppar över skaklarna. Då blir deras dåliga samvete monumentalt och de vänder sig kanske till någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till Relationen, till den närhet, ömhet och kärlek som deras underordning omöjliggör. På det lever vissa kvackare gott, och det är en tragedi. Det är nästan mer tragiskt än Tomas Ledin.
onsdag 12 augusti 2009
När skägget skaver
Bob Hansson är en hyvens prick, tycker jag. Jag har tyvärr ingen uppfattning om hans poesi, för den har jag missat helt, men hans engagemang för kulturen är bra, hans sätt att betona att den faktiskt kan vara livräddande. I dag är han intervjuad i SvD:s serie om män som det är synd om (i går var det en vresig kanotist) och klagar där över den snäva genuskostym som tvingats på honom. Det är mindre briljant, tyvärr. Nu hade jag väl inte tänkt mig att han skulle vara ett universalgeni, men ändå: just den här sortens åsikter gör mig lite trött. Han ställer sig här i kö bland de andra "goda män" som tycker att även män förlorar på könsmaktsordningen eller hur man nu vill uttrycka det. Alltså: det är jobbigt för oss med alla krav på stereotyp manlighet. Vi törs till exempel inte gråta, säger Bob - vad är det för trams? Se bara på "de sydliga länderna", där männen har en "mycket mer levande femininitet"! Vi svenska män är så tillknäppta. Därför borde vi slå oss ner vid närmsta lägereld och verkligen reda ut vad äkta manlighet egentligen är, eller som det står i artikeln: "Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man." Eller, som han skriver i sin blogg: "Att det ska vara så svårt att diskutera manlighet på egna premisser."
Frågan är om det låter sig göras och om det över huvud taget är önskvärt. Går det att diskutera maskulinitet utan ett feministiskt perspektiv? Behövs ett ensidigt androcentriskt perspektiv som ett slags motvikt till det gynocentriska? Det verkar som om Bob Hansson tycker att feminismen är en dominerande diskurs som männen måste ruska av sig för att finna sig själva. Det är nog att ta i (för att uttrycka sig milt), inte minst för att det är just tack vare kvinnoforskningen som vi även har en mansforskning. Och tyvärr tror jag inte att det finns något att finna genom ett manligt medvetandegörande. Det finns ingen "god manlighet", ingen "klassisk maskulinitet" att "reclaima" som Hansson själv uttrycker saken. Det är helt enkelt tomt i det skafferiet. Och det är inte heller så att man vinner något på att spola "det kvinnliga perspektivet" - men det är förstås enklare att vinna över fler stiffa svenska män till de avslappnades sida om man leker att det är så.
Ja, det är tomt i manlighetens skafferi. Det finns nämligen inget sådant som "god" manlighet eller "klassisk" maskulinitet, och jag förstår inte varifrån Bob Hansson har fått den idén. Eller, jo, det gör jag ju. Han har helt enkelt sett sig omkring i sin lägenhet, kanske i badrumsspegeln, och dragit vissa slutsatser om världen. Han har betraktat sitt halvlånga hår och halsband och tänkt: "Det är väl sjutton att man inte ska kunna se ut som jag utan att behöva känna sig konstig på en bensinstation i Oskarshamn" (exemplet hämtat ur intervjun). Han tänker att om alla vore lite mer som han vore världen ett bättre plejs. Att andra män skulle kunna slita av sig kostymen är förstås en god tanke, och han beskriver också i intervjun hur han blev bättre bemött när han var korthårig, så han inser det där med hegemonisk maskulinitet även om han inte uttrycker sig i de akademiska termerna.
Men finns det en god manlighet måste i den så fall ha sin motsvarighet i en god kvinnlighet. Det finns alltså olika sätt att göra godhet på; det goda är inte universellt, inte en mänsklig egenskap, detta eftersom män och kvinnor är i grunden olika, verkar han resonera. På samma sätt förhåller det sig såklart med exempelvis brutalitet: manlig brutalitet är en sak, kvinnlig en annan. Detta är att tro på ett slags manlig eller kvinnlig essens och inte se att exempelvis "manlighet" är en konstruktion som har varierat i olika kulturer och tider. I går gick Thorstens Flincks fantastiska "Maskeraden" på tv. Är det manligt med pudrade och målade ansikte, peruker och trikåer? Knappast på en bensinstation i Oskarshamn 2009, men då och där var det så.
Eller ta exemplet med Gerai-folket på Borneo som Christine Helliwell* har beskrivit. Där är det arbetsfördelningen i risodlandet som avgör vem som räknas som man eller kvinna, inte genitalierna. Som en av dem sa till Helliwell: "Jo, jag har sett att du hade framstjärt (nåja, kanske användes inte just det uttrycket), men jag tänkte att västerländska män kanske var annorlunda." Vi här i Sverige sorterar däremot in människor i två kategorier, "man" och "kvinna" utifrån genitalierna och tillskriver dem olika egenskaper. Någon som har penis och är barnskötare är ändå en man, liksom, om än lågavlönad. Det kanske inte är så mycket stake i honom, liksom, men man är han ändå. Det kan vara svårt att se att det här är en social konstruktion eftersom den verkar så naturlig: vi ser de fysiska könsolikheterna och hur de motsvaras av olika "manliga" och "kvinnliga" egenskaper och drar slutsatsen att det senare beror på det förra. Men så är det inte. I själva verket är vi lika som bär psykologiskt. Att man så sällan ser svenska män i klänning beror inte på biologin. Liksom.
Visst förstår jag att många män känner sig trängda av krav på att uppföra sig i enlighet med manlighetsnormen. Och givetvis lider även män av diverse makthierarkier. Alla män är inte heller svin och kvinnoförtryckare eller höhöande homofober i omklädningsrummet vid fotbollsplanen. Det finns alltså en del män som är ganska okej, tycker jag. Men om vi ska försöka beskriva strukturer, mönster och diskurser så är det inte enstaka individer som är det intressanta. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det betyder att män som grupp drar fördel av det som är en nackdel för kvinnor som grupp, även schysta killar som Bob Hansson tjänar på det. Vi får alltså vara beredda att maka på oss lite om vi vill ha ett jämställt samhälle. Men det finns det ingen anledning att gnöla över, tycker jag. Ta det som en feminist, vetja. Det kommer också att få goda konsekvenser för många män, men det viktiga är att arbeta för att över-underordningen försvinner. Här är genusordningen bara en av flera maktordningar som delar upp världen i exempelvis svensk-invandrare, heterosexuell-homosexuell, rik-fattig eller fysiskt välfungerande och funktionshindrad. Bob Hansson är inte precis konservativ, han står inte på Wallenbergarnas sida. Då borde han dra konsekvensen av det och inte basha feminismen. Den behövs, och personligen tycker jag att det är viktigare att driva krav som individualiserad föräldraförsäkring och högre löner i typiska kvinnoyrken än att pyssla om män som tycker att genuskostymen känns för trång. Inte för att det ena utesluter det andra, men var det inte lite naivt att ställa upp i Timbros språkrör och tro att de bara är intresserade av människor så där i största allmänhet? Är det inte ganska osynd om de goda männen? Jag tycker det, Bob.
* Helliwell, Christine (2000) ‘It’s Only a Penis: Rape, Feminism and Difference’,
Signs 25(3): 789–816.
Frågan är om det låter sig göras och om det över huvud taget är önskvärt. Går det att diskutera maskulinitet utan ett feministiskt perspektiv? Behövs ett ensidigt androcentriskt perspektiv som ett slags motvikt till det gynocentriska? Det verkar som om Bob Hansson tycker att feminismen är en dominerande diskurs som männen måste ruska av sig för att finna sig själva. Det är nog att ta i (för att uttrycka sig milt), inte minst för att det är just tack vare kvinnoforskningen som vi även har en mansforskning. Och tyvärr tror jag inte att det finns något att finna genom ett manligt medvetandegörande. Det finns ingen "god manlighet", ingen "klassisk maskulinitet" att "reclaima" som Hansson själv uttrycker saken. Det är helt enkelt tomt i det skafferiet. Och det är inte heller så att man vinner något på att spola "det kvinnliga perspektivet" - men det är förstås enklare att vinna över fler stiffa svenska män till de avslappnades sida om man leker att det är så.
Ja, det är tomt i manlighetens skafferi. Det finns nämligen inget sådant som "god" manlighet eller "klassisk" maskulinitet, och jag förstår inte varifrån Bob Hansson har fått den idén. Eller, jo, det gör jag ju. Han har helt enkelt sett sig omkring i sin lägenhet, kanske i badrumsspegeln, och dragit vissa slutsatser om världen. Han har betraktat sitt halvlånga hår och halsband och tänkt: "Det är väl sjutton att man inte ska kunna se ut som jag utan att behöva känna sig konstig på en bensinstation i Oskarshamn" (exemplet hämtat ur intervjun). Han tänker att om alla vore lite mer som han vore världen ett bättre plejs. Att andra män skulle kunna slita av sig kostymen är förstås en god tanke, och han beskriver också i intervjun hur han blev bättre bemött när han var korthårig, så han inser det där med hegemonisk maskulinitet även om han inte uttrycker sig i de akademiska termerna.
Men finns det en god manlighet måste i den så fall ha sin motsvarighet i en god kvinnlighet. Det finns alltså olika sätt att göra godhet på; det goda är inte universellt, inte en mänsklig egenskap, detta eftersom män och kvinnor är i grunden olika, verkar han resonera. På samma sätt förhåller det sig såklart med exempelvis brutalitet: manlig brutalitet är en sak, kvinnlig en annan. Detta är att tro på ett slags manlig eller kvinnlig essens och inte se att exempelvis "manlighet" är en konstruktion som har varierat i olika kulturer och tider. I går gick Thorstens Flincks fantastiska "Maskeraden" på tv. Är det manligt med pudrade och målade ansikte, peruker och trikåer? Knappast på en bensinstation i Oskarshamn 2009, men då och där var det så.
Eller ta exemplet med Gerai-folket på Borneo som Christine Helliwell* har beskrivit. Där är det arbetsfördelningen i risodlandet som avgör vem som räknas som man eller kvinna, inte genitalierna. Som en av dem sa till Helliwell: "Jo, jag har sett att du hade framstjärt (nåja, kanske användes inte just det uttrycket), men jag tänkte att västerländska män kanske var annorlunda." Vi här i Sverige sorterar däremot in människor i två kategorier, "man" och "kvinna" utifrån genitalierna och tillskriver dem olika egenskaper. Någon som har penis och är barnskötare är ändå en man, liksom, om än lågavlönad. Det kanske inte är så mycket stake i honom, liksom, men man är han ändå. Det kan vara svårt att se att det här är en social konstruktion eftersom den verkar så naturlig: vi ser de fysiska könsolikheterna och hur de motsvaras av olika "manliga" och "kvinnliga" egenskaper och drar slutsatsen att det senare beror på det förra. Men så är det inte. I själva verket är vi lika som bär psykologiskt. Att man så sällan ser svenska män i klänning beror inte på biologin. Liksom.
Visst förstår jag att många män känner sig trängda av krav på att uppföra sig i enlighet med manlighetsnormen. Och givetvis lider även män av diverse makthierarkier. Alla män är inte heller svin och kvinnoförtryckare eller höhöande homofober i omklädningsrummet vid fotbollsplanen. Det finns alltså en del män som är ganska okej, tycker jag. Men om vi ska försöka beskriva strukturer, mönster och diskurser så är det inte enstaka individer som är det intressanta. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det betyder att män som grupp drar fördel av det som är en nackdel för kvinnor som grupp, även schysta killar som Bob Hansson tjänar på det. Vi får alltså vara beredda att maka på oss lite om vi vill ha ett jämställt samhälle. Men det finns det ingen anledning att gnöla över, tycker jag. Ta det som en feminist, vetja. Det kommer också att få goda konsekvenser för många män, men det viktiga är att arbeta för att över-underordningen försvinner. Här är genusordningen bara en av flera maktordningar som delar upp världen i exempelvis svensk-invandrare, heterosexuell-homosexuell, rik-fattig eller fysiskt välfungerande och funktionshindrad. Bob Hansson är inte precis konservativ, han står inte på Wallenbergarnas sida. Då borde han dra konsekvensen av det och inte basha feminismen. Den behövs, och personligen tycker jag att det är viktigare att driva krav som individualiserad föräldraförsäkring och högre löner i typiska kvinnoyrken än att pyssla om män som tycker att genuskostymen känns för trång. Inte för att det ena utesluter det andra, men var det inte lite naivt att ställa upp i Timbros språkrör och tro att de bara är intresserade av människor så där i största allmänhet? Är det inte ganska osynd om de goda männen? Jag tycker det, Bob.
* Helliwell, Christine (2000) ‘It’s Only a Penis: Rape, Feminism and Difference’,
Signs 25(3): 789–816.
tisdag 11 augusti 2009
Genusterapi
Svenska Dagbladet har inlett en serie om manligt lidande, tror jag det var. Först ut är hursomhelst en f.d. elitkanotist med många och långa resor, dåligt humör och total oförmåga att laga mat eller utföra andra hushållsgöromål. Till hans oförställda förvåning blev han till slut lämnad av sin fru som yttrade de magiska orden: "Jag älskar dig inte längre". Beskedet kom alltså som en chock för honom och han reagerade med att brusa upp. Många män gör det när deras marionetter klipper trådarna. Många män gör betydligt mer än så, men den temperamentsfulle kanotisten lyckades ändå behärska sig efter 5-7 minuter, berättar han själv. På den tiden hinner man säga en hel del, men till slut tänkte han: "Arne, värdighet!". Det var strongt gjort, tycker jag. Andra kan bergis skälla i 7-9 minuter, till och med 9-11 minuter eller varför inte tills stämbanden sviker, tårarna forsar fram och man ligger och vaggar fram och tillbaka i fosterställning. Jag säger inte att alla män är så, men vissa klarar bara inte att säga åt sig själva på skarpen, så där som Pippi gör när hon inte vill gå och lägga sig. Men det klarade Arne, för en riktig karl är väl rationell, för satan.
Ja, sen grät han ut hos vännerna och levde på rågbröd och bananer
i några månader. Han kunde, som sagt, inte laga mat. Fast jag undrar om han inte narras en smula. Han köpte sig nog en rød med brød 
eller en dyrlegens natmad för att få i sig lite icke genusmodifierad kost ibland.
Det var såklart synd om honom. Det är synd om många män som inte riktigt förstår varför de inte får strunta i alla hushållsgöromål, ha ett häftigt humör och många och långa resor utan att deras fruar ska börjar krångla och ha sig. De är i starkt behov av lite genusterapi, tror jag. Man tar några hårstrån, exempelvis från Yvonne Hirdman, utvinner naket DNA ur dem och klistrar sedan in det i den där instinktsplasmiden som Sofia Nerbrand säger går att identifiera hos mannen. New Scientist rapporterar att det får väldigt tydliga effekter på knockoutmän som saknar hushållsgenen.Jag vill inte beskylla Arne för att vara särskilt naiv, men någonting kanske hans självbild lämnade att önska. Han säger själv: "Jag kunde inte föreställa mig att Dorthe inte var lycklig eller att hon inte tyckte att jag är fantastisk." Klart han var fantastisk! Jag menar, dåligt humör, ständigt bortrest, borttappad i köket - vem kan låta bli att älska en sådan liten spjuver? Även bekantskapskretsen var förvånad över att Dorthe kastade in handduken så pass tidigt. Där "fanns bilden att 'Arne och Dorthe är de sista som kommer att separera'. Deras hem var en samlingspunkt. En och annan vän var nog ledsen för att det skulle bli mindre 'hygge' och färre fester." Tror jag det. Hur mysigt kan man ha med några bananer och lite rågbröd? Inte särskilt, om ni frågar mig. Att Arne och Dorthe skulle vara de sista att separera visar ändå att bekantskapskretsen insåg det alla egentligen vet: de flesta äktenskap leder till skilsmässa. Vissa drar bara ut på det en smula, kanske i fasa för de stundande rågbrödsdagarna.
Män har svårare än kvinnor för att vara ensamma, tror Arne. "Det handlar om både trygghet och prestige. Vi har en beskyddargen. Dorthe längtade efter frihet och att vara för sig själv. Jag blev bara rastlös när jag var ensam hemma." Ja, där gick han och vankade bland disk och tvätt, dammråttor och obäddade sängar utan att veta vad han skulle ta för när inte Dorthe fanns där att beskydda. Kanske tog han sig en banan eller en skiva rågbröd, men någonting saknades. Stackars Arne!
Ja, så blev det alltså skilsmässa och hans manliga vänner försökte övertyga honom om att det egentligen var lika bra. "Sök dig en annan kvinna", sa de. Eller "Så attraktiv är inte Dorthe, hon har ju varit besvärlig på sistone, Arne." Jag undrar om hon hade bett honom bädda sängen, den lilla skökan. Någon ordnade en dejt åt honom, står det vidare, men Arne saknade ju Dorthe och pratade bara om henne hela kvällen, säger han: "Stackars tjej!" Ja, föreställ er själva att behöva umgås med honom en hel kväll. Det kräver nog en vilja av stål och en stor portion artighet. Det är nästan så att man hellre skulle umgås 5-7 minuter med Bill Öhrström och hans congas. (Men bara nästan. Personligen skulle jag självantända efter 1-2 minuter.)
Efter en tid hittade dock paret tillbaka till varandra. De gick i terapi, tog långa promenader och började äta tillsammans två gånger i veckan. (Gissa vad Arne bjöd på.) Så slutet gott, allting gott! Till och med en vresig kanotist kan komma till insikt, och det är ju uppmuntrande.
Nu har Arne skrivit en bok om sin svåra tid. Eller Arne och Arne...den är skriven av en psykolog och en författare. Arne kan konsten att delegera, som väl har framgått med all önskvärd tydlighet. Och inte nog med att han inte har skrivit en bok, han låter SvD:s läsare ta del av en rad goda råd om hur man hanterar en skilsmässa: 1/ Sök professionell hjälp, 2/ Välj dina förtroliga bland båda könen (men inte för många), 3/ Tänk över dina mål, 4/ Träna dig i att stilla din vrede, 5/ Ta hand om kroppen och 6/ Se krisen som en möjlighet till personlig utveckling. Det låter väl bra. Det enda man möjligen saknar är 6/ Gör hälften av hushållsarbetet, 7/ Res inte ständigt omkring och föreläs om personlig utveckling bara för att du har blivit "coach" och 8/ Skriv inte ännu en förutsägbar bok om kris och utveckling i äktenskapet. Det kan räcka med Jon Jeffersson Klingberg, Bob Hansson, Michael Wiehe och Dan Josefsson. Det räcker till nästa istid, minst, i alla fall om vi under tiden får läsa fler briljanta serier om manligt lidande i Svenska Dagbladet.
måndag 10 augusti 2009
vēv-lä-dē-fā-räⁿs, liksom
Jag kunde inte låta bli att kolla hur Merriam-Webster låter uttala leve skillnaden på franska inför det här inlägget. Ja, ni kan höra själva. Är det en slump att det är en mansröst som läser upp frasen? Det brukar oftast vara män som framhäver att det är så härligt med denna könsskillnad. Thank Heavens for Little Girls, ni vet. Men nu är det Sofia Nerbrand från Neo som skriver att alla visserligen bör behandlas likadant oavsett kön i "ett empatiskt samhälle", men också att det kan gå för långt som när man klär sina telningar i unisexkläder. (Jag antar att hon aldrig handlar på Polaren och Pyret som framhåller att de inte gör kläder för pojkar och flickor, utan för barn.)
Upprinnelsen till Neobrands lilla kria är att hon kom att tänka på Pop, ett barn vars föräldrar inte vill avslöja om Pop har snippa eller snopp. Detta känns helt orimligt för Nerbrand:
Nerbrand räknar upp några könsolikheter:
Och nu kommer ett sensationellt avslöjande: Katerina Janouche önskade sig en dotter när hon var gravid! Herre min je. Jag vet inte hur jag ska orka leva efter denna omvälvande nyhet. Men jag får väl trösta mig med att Sofia Nerbrands tycker att det är helt okej: "Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper". Jag skulle alltså kunna önska mig ett gossebarn nästa gång utan att ha dåligt samvete. Jag vill ju bara ha någon som har samma hormonuppsättning, fysiologi och instinkter som jag själv. "Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull", tycker Nerbrandt. Jag undrar varifrån hon har fått den bisarra föreställningen. Det handlar om att behandlas lika och behandla andra lika, inte om att "alla ska vara lika", hur nu det skulle vara möjligt. Men jag antar att hon tillskriver exempelvis Gudrun Schyman eller andra feminister den åsikten. Tala om att bygga upp en halmgubbe.
Nerbrand avslutar. "Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall." För min egen del tycker jag att konsten är att inte bry mig så förbannat mycket om socialt konstruerade särdrag som att flickor ska hoppsa upp till sin faster i blommig klänning och en hatt med band, som i videoklippet från Gigi ovan. Det innebär inte att män och kvinnor inte har olika erfarenheter, delvis på grund av att vi upplever världen genom våra kroppar. Men den sortens unkna determinism som Nerbrand ger uttryck för borde ha dött ut med Maurice Chevalier.
Upprinnelsen till Neobrands lilla kria är att hon kom att tänka på Pop, ett barn vars föräldrar inte vill avslöja om Pop har snippa eller snopp. Detta känns helt orimligt för Nerbrand:
Men nu är det ju faktiskt så att det existerar två olika biologiska kön, och Pop tillhör det ena. Pop vet vilket, men inte människor utanför den allra närmaste kretsen.Vad jag vet har Nerbrand fel. Det existerar snarare fem kön om man bara ska ta med biologiska faktorer. Pop kanske är intersexuell, till exempel. Samtidigt har hon faktiskt rätt: vi är utsatta för ett gigantiskt, inte just experiment, kanske, men säg en historiskt konstruerad diskurs, diskursen om könsolikheten. Men jag är inte så konspiratoriskt lagd, så jag ser ingen experimentator som håller i trådarna.
Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?
Nerbrand räknar upp några könsolikheter:
det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser.Eh...instinkter? Bevisa det, tack. Nerbrand slår fast att det är "lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat". De inre egenskaperna är alltså hormonerna, fysiologin och instinkterna. Detta utgör vår kärna.
Och nu kommer ett sensationellt avslöjande: Katerina Janouche önskade sig en dotter när hon var gravid! Herre min je. Jag vet inte hur jag ska orka leva efter denna omvälvande nyhet. Men jag får väl trösta mig med att Sofia Nerbrands tycker att det är helt okej: "Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper". Jag skulle alltså kunna önska mig ett gossebarn nästa gång utan att ha dåligt samvete. Jag vill ju bara ha någon som har samma hormonuppsättning, fysiologi och instinkter som jag själv. "Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull", tycker Nerbrandt. Jag undrar varifrån hon har fått den bisarra föreställningen. Det handlar om att behandlas lika och behandla andra lika, inte om att "alla ska vara lika", hur nu det skulle vara möjligt. Men jag antar att hon tillskriver exempelvis Gudrun Schyman eller andra feminister den åsikten. Tala om att bygga upp en halmgubbe.
Nerbrand avslutar. "Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall." För min egen del tycker jag att konsten är att inte bry mig så förbannat mycket om socialt konstruerade särdrag som att flickor ska hoppsa upp till sin faster i blommig klänning och en hatt med band, som i videoklippet från Gigi ovan. Det innebär inte att män och kvinnor inte har olika erfarenheter, delvis på grund av att vi upplever världen genom våra kroppar. Men den sortens unkna determinism som Nerbrand ger uttryck för borde ha dött ut med Maurice Chevalier.
Doermata
Ja, jag tänkte bara starta en grupp som heter så, samla ett gäng mänskliga dörrmattor och spela musik som är så bitter att långvärmt kaffe med galla är som den lenaste kompott i jämförelse. Fast helst utan text, för såna blir lätt så tjatiga och förutsägbara. Men vill ju inte vara någon Tom Waits-epigon och stå där med en hatt och en koskälla och en kavaj med fransiga ärmar. Men vill inte vara Malla Ronander (pinsamt bluesig) eller Jacques Werup (pinsamt poetisk)eller, gud förbjude, den där Kronärtscocco. Jag menar, "Hon är vild som vinden / Hon är varm som en sommarnatt / I hennes ögon glittrar en outtömlig skatt"... Snälla, rara, låt mig slippa träffa henne i ditt sällskap.
Ja, det finns mycket man betackar sig för, som att komma från Totebo men vara Alphabet City i själen. (En logoped jag känner jobbade på Västerviks sjukhus en period, och hon sa att Totebo var en diagnos. Och Olof Johansson kommer därifrån, så det ligger nog nåt i det.) Nej, ska man vara bitter får man tamejfan vara det utan ord. Att skriva om kärlek är som att skriva porrnoveller; att skriva om bitter kärlek är som att skriva porrnoveller i Tara. Försöker man vara lite tjusigt luggsliten och kvacka nåt om kroppen som ett landskap och kråkspark kring ögonen ochpattar som hänger till knäna mogna frukter så framstår man som en självsmekande hycklare som i själva verket drömmer om en nybadad sjuttonåring. (Säga vad man vill om sjuttonåringar, de är i alla fall oändligt mycket snabbare i skallen än en halvblarig medelålders singer/songwriter med grandios självbild.)
Alltså: bitterhetens musik. Jag vet inte riktigt hur den låter. Balkan? Nej. Kletzmer? Nej. Det får inte vara så där vedervärdigt mustigt och livsbejakande som en Kustorica-film, inte födas ur smuts, elände och plågade hästkrakar med fulla kuskar och barn som föds på utedass och växer upp till små lortiga kvicksilverfigurer som ser Pappa vältra sig över närmaste oskuld och Mamma jaga honom med kniv bland husvagnarna medan tandlösa gubbar fäller dråpliga repliker. Det går fetbort, folks. Kanske en rostig grind som slår i vinden till ett övergivet scenbygge från "Lilla huset på prärien" skulle duga. Eller en samfälld suck från Finlands alla snopna dörrförsäljare. Nej, det blir för vokalt. (Min vän som är nästan helt, men inte totalt olik Jan Björklund, trodde att vokalmusik bestod av vokaler: Aaa-ooo-eeee...)
Fast egentligen är jag inte ett dyft bitter, bara en smula förundrad och gramse på mig själv för att jag under så många år vek mig som en skumbanan i Estremadura för andras vilja. Men inte ens det går att skriva utan att Björn Afzelius ska komma och förstöra alltihop: "Jag blir inte bitter, det är mot min natur / men jag undrar ibland hur den kvinna ser ut / som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur". Okej, okej, okej...! Jag är inte inte bitter på det viset, tror ni det om mig kan jag lika gärna gå och skjuta mig. Jag är inte melankolisk, ser inte tillbaka med illa dold och klädsamt framskymtande spleen på Mitt Liv. "När man fyller (vad det nu är) övergår livet från futurum till imperfekt" tror jag att Louise Boije af Gennäs skrev i "Stjärnor utan svindel". Det är så att man vill ge henne ett ömt slag över munnen med Runars manslem. Sicken blås! Jag tror aldrig att det har hänt så mycket i mitt liv som de senaste fem åren. Men nu ska jag försöka samla mig och berätta om min tillvaro som dörrmatta.
Jag antar att den här episteln, härifrån och nedan, är ett slags svar på min stora favorit Elins blogginlägg Duktiga flickor och struliga slackermän. Jag har själv varit omväxlande duktig flicka och strulig slackerman; i dag är jag nog lite av båda. Om Elin skulle ha oturen att vara tillsammans med mig skulle hon förmodligen konstant blöda näsblod av min oförmåga att betala räkningar i tid - om alls. Ja, så är det i dag. Men jag måste försvara mig med att det är en ren överlevnadsstrategi, parad med brakångest över mina gigantiska, obetalbara skulder. Jag skulle å andra sidan kompensera henne med att göra merparten av allt hushållsarbete, hur mycket nu det kunde bli i ett tänkt scenario där jag klev in på scenen utan en massa bagage i form av sex barn, till exempel. (Haha, stackars Elin! Jag är glad att det aldrig har varit tal om vi tu - vi har förresten inte ens träffats AFK eller IRL som det hette förr.)
Om jag alltså fortfarande bär på vissa slackerdrag när det gäller monetära liemän så är jag en ordningsam person i grunden, och det har jag varit sen barnsben. Att jag inte började studera förrän jag var runt 30 och fram till dess drömde om nåt slags Lennart Cohen-tillvaro (apropå slitna kavajer) förändrar inte saken. Jag hatar oreda, vilket man sannerligen inte kan tro om man ser hur vår lägenhet ser ut. Jag har bara nötts ner en smula av alla svårförenliga praktikaliteter. Men alltså, jag har under en lång rad år och flera förhållanden varit just den där som tänker mer på andra än sig själv. Och när jag läser Elins utlämnande och mycket tänkvärda text kommer jag på mig själv med att undra om man inte ofta är Den Givande (i brist på bättre termer) ur ett slags överläge. Så var det i alla fall för mig. Jag utplånade mig för att jag liksom tyckte att jag kunde bjuda på det. Det hade jag väl råd med, det var väl nästan min förbannade skyldighet? Oklart varför, höll jag just på att tillägga, men egentligen vet jag ju. Det beror på min uppväxt i en välbärgad villaförort med en Gudsomhaveristisk far och en radikal mor.
Som ung snorgärs i Bromma var jag och mina manliga (nåja) kamrater övertygade om att allting skulle fixa sig. Så var det även för många av tjejerna, men de var då liksom nu ändå flitigare och duktigare. De flitiga och duktiga pojkkamraterna var å andra sidan så inihelvete duktiga och blev läkare och jurister och affärsmän hela bunten, en av dem är t.ex. vd för ett stort Wallenbergföretag. Men jag och mina närmaste vänner och några till var bara övertygade om vår förträfflighet i största allmänhet - inte för att vi hade något att visa upp; vi var bara genier. Den här sortens tro på gott räkmackeglid in i en till stora delar okänd eller fiktiv framtid hade också en motsvarighet i dåtidens ofattbart tursamma tidevarv. Visst bodde vi i ruffiga rivningskåkar och så, men efter några år hade alla förstahandskontrakt. Arbetslöshet fanns inte, det var bara att köra taxi, jobba på posten, på Beckomberga mentalsjukhus eller som stuvare i Frihamnen: jobb gick faktiskt alltid att få. Det känns otroligt när man betänker hur det är för alla mambos i dag. Så: flyt, framtidstro. allt fixar sig. Och råkar man riktigt illa ut sticker mamma till en några tusenlappar. Man är ju så ung, bara 30 år eller så. Visst är det motbjudande? Men vi visste inte bättre. Tror jag.
Både far (vi är alla kuggar i ett stort hjul) och mor (kurator, terapeut, övervakare m.m.) lyckades ge mig och mina syskon kroniskt dåligt samvete för att vi hade det så bra. Det var alltid någon av mina systrar som gick fram och pratade med den där ensamma personen på festen (själv var jag den där personen). Och vi hade fadderbarn i Det Fattiga Afrika och unnade oss ingen lyx. Inte för att vi hade råd med nån, heller, att vi var sex barn märktes trots att far hade en advokatbyrå och mor yrkesarbetade till skillnad från nästan alla mina kompisars mammor. Inga Bognerjackor eller skidresor där, inte. Det gjorde ingenting, faktiskt. Men det dåliga samvetet satt i. Något lindrades det väl av engagemanget för Vietnams folk och vår kommunistiska kampglöd (som vi fick Gud för hemma av far). Jag tror i alla fall att det här blev mitt fall, så att säga, att jag plattade ut mig och lät mig beträdas allt framgent: jag var i överläge, och det skulle jag gudimej pröjsa för.
Så när någon säger "Jag älskar dig" har jag alltid (men inte längre) reagerat reflexmässigt med att säga detsamma, trots att det är lögn. Man vill ju inte såra. Den här sortens emotionell pingpong fortsätter sedan ett tag tills jag är hopplöst insnärjd i allehanda löften. Och mitt redan från början dåliga samvete är nu monumentalt eftersom jag är en sån feg lögnare. Hur tar man sig ur den knipan? Det gör man inte, höll jag på att säga. Men jo, på något sätt går det. Man kan t.ex. straffa sig ur förhållandet genom att bli en dålig människa. Det har den fördelen att ens moatjé slipper all skuld - det är ju jag som är ett svin. Praktiskt och bra att hänga upp ens dåliga samvete på nåt konkret, liksom. (Det är bara det att svinpoäng tynger.)
Så där har ni mitt lilla privata mönster. Jag antar ett en och annan känner igen sig i vissa detaljer, men på det hela är det förstås som Elin skriver att det för det mesta är just duktiga flickor och struliga slackermän:
För det andra handlar det inte om att giva och taga som något slags sirlig hovdans där man nickar och bugar, frammar och backar under fåniga krumbukter för den goda sakens skull. Det är ingen jävla förhandling mellan Metall och Teknikarbetsgivarna. Eller okej, då: det är det visst - i sämsta fall. I bästa fall handlar det om något helt annat, nämligen kärlek och omsorg. Om jag älskar dig så kan väl jag bjuda på det här, under förutsättning att det inte kostar mig mitt hjärteblod. Det gör jag gärna för din skull. Hur du gör är din ensak. Delar vi lägenhet så delar vi på hyran, förstås. Vi delar även på allt annat jämlikt, men räknar inte varenda avklippt tånagel som vi sopar upp. Du lagar kanske godare mat, kanske har du telefonskräck, kanske är jag en jävel på att natta barn, kanske ser du inte någonsin att fönster borde putsas, kanske ojar jag mig mer när jag har ont i huvudet. Det allra sämsta man kan göra är att börja väga och mäta och utkräva millimeterrättvisa. Det näst sämsta man kan göra är att ge den andre för mycket utrymme. (Att själv ta för mycket utrymme hamnar också högt på skitlistan, men det är nog alla överens om redan.)
För det tredje lever vi inte i ett vakuum. Vi har dels olika bagage med oss (jag hade en pråm med bråte), dels olika levnadsbetingelser beroende på om vi är män eller kvinnor, homo, bi eller hetero, är högutbildade eller inte etcetera, etcetera och etcetera. Det - också - måste vi kunna prata om. Det är som min gamle terapeut brukade säga: människan är en kommunicerande art, och det är väl lite synd om vi inte utnyttjar det? Så låt oss göra det, varför inte med en bra terapeut - redan när man lär känna varandra (jag skojar inte, fast själva parterapin kanske kan vänta lite) - eller med andra medmänniskor, vänner, bloggare. På nåt sätt borde det gå att undvika de värsta fällorna.
Jag minns när jag och Marty var på väg att amalgamera så smått. Jag förklarade för henne att när någon säger att vederbörande älskar mig, känner jag mig som världens största hycklare. På den vägen är det: vi har redan från början haft turen, vanan och för all del modet att ständigt prata om allt och vara totalt uppriktiga mot varandra, intet försköna, förtiga eller undanhålla. Det är något som jag älskar hos henne, och att vi törs visa våra skröpliga, fjantiga och själviska sidor gör faktiskt tillvaron väldigt mycket roligare. Sen har vi ett öppet förhållande, men det tänker jag inte tjata om här (den intresserade kan söka på "relationsbetänkande" i min blogg).
En gång för en sisådär fem år sen sammanstrålade jag och Marty på Babs för att gnassa och dricka lite vin. Jag kom direkt från Venhälsan och berättade att läkaren hade frågat om jag hade någon partner. "Ja, jag är faktiskt tillsammans med en kvinna just nu", blev mitt svar. Jag tyckte att Marty såg lite rörd ut när jag berättade det - och tänkte inte på att det var första gången hon fick höra hur jag såg på vår relation. Det är ett väldigt romantiskt minne, tycker vi båda. Det är så olika, det där, men är det något jag tror stenhårt på när det gäller att umgås med andra människor så är det att kasta alla preproducerade manus i papperskorgen. Och sen tömma den.
Nu låter det väl som om jag och Marty är så jävla förträffliga. Vi står där på scenen som ett par jazzande träslöjdsmagistrar (M:s liknelse) och knäpper med fingrarna, sjunger: "Spänn av, folks". Man vi hade helt enkelt en sjujävla flax som råkade träffa varandra. Vi visade oss vara förbluffande kompatibla. Det är alltså inte så jag menar. Men om man nu har turen att möta någon som är en pärla så är det värt att lägga lite krut på ("pratar" med händerna à la Malin Alfvén)...pratet.
Jag hoppas verkligen att du hittar en bra väg ut ur det här, Elin! Det kommer du säkert att göra, klok som du är. Och jag hoppas att alla ni som offrar er och tycker er ha råd med det i tid ska inse att det har ni inte. Men det är lätt hänt. Man tror sig ha ett kapital, men upptäcker att det är begränsat och krympande. Det skulle man kunna kalla för att man inte vet sitt eget bästa. Men man kanske inte ens vill sitt eget bästa. Så var det med mig. Tag er i akt, folks! Och har du orkat läsa ända hit, Elin, så lovar jag dig en Dubbeldajm om vi ses nån gång.
P.S.Även Helena Bergman och Gustav Almestad har kommenterat Elins inlägg. Väldigt läsvärt!
Ja, det finns mycket man betackar sig för, som att komma från Totebo men vara Alphabet City i själen. (En logoped jag känner jobbade på Västerviks sjukhus en period, och hon sa att Totebo var en diagnos. Och Olof Johansson kommer därifrån, så det ligger nog nåt i det.) Nej, ska man vara bitter får man tamejfan vara det utan ord. Att skriva om kärlek är som att skriva porrnoveller; att skriva om bitter kärlek är som att skriva porrnoveller i Tara. Försöker man vara lite tjusigt luggsliten och kvacka nåt om kroppen som ett landskap och kråkspark kring ögonen och
Alltså: bitterhetens musik. Jag vet inte riktigt hur den låter. Balkan? Nej. Kletzmer? Nej. Det får inte vara så där vedervärdigt mustigt och livsbejakande som en Kustorica-film, inte födas ur smuts, elände och plågade hästkrakar med fulla kuskar och barn som föds på utedass och växer upp till små lortiga kvicksilverfigurer som ser Pappa vältra sig över närmaste oskuld och Mamma jaga honom med kniv bland husvagnarna medan tandlösa gubbar fäller dråpliga repliker. Det går fetbort, folks. Kanske en rostig grind som slår i vinden till ett övergivet scenbygge från "Lilla huset på prärien" skulle duga. Eller en samfälld suck från Finlands alla snopna dörrförsäljare. Nej, det blir för vokalt. (Min vän som är nästan helt, men inte totalt olik Jan Björklund, trodde att vokalmusik bestod av vokaler: Aaa-ooo-eeee...)
Fast egentligen är jag inte ett dyft bitter, bara en smula förundrad och gramse på mig själv för att jag under så många år vek mig som en skumbanan i Estremadura för andras vilja. Men inte ens det går att skriva utan att Björn Afzelius ska komma och förstöra alltihop: "Jag blir inte bitter, det är mot min natur / men jag undrar ibland hur den kvinna ser ut / som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur". Okej, okej, okej...! Jag är inte inte bitter på det viset, tror ni det om mig kan jag lika gärna gå och skjuta mig. Jag är inte melankolisk, ser inte tillbaka med illa dold och klädsamt framskymtande spleen på Mitt Liv. "När man fyller (vad det nu är) övergår livet från futurum till imperfekt" tror jag att Louise Boije af Gennäs skrev i "Stjärnor utan svindel". Det är så att man vill ge henne ett ömt slag över munnen med Runars manslem. Sicken blås! Jag tror aldrig att det har hänt så mycket i mitt liv som de senaste fem åren. Men nu ska jag försöka samla mig och berätta om min tillvaro som dörrmatta.
Jag antar att den här episteln, härifrån och nedan, är ett slags svar på min stora favorit Elins blogginlägg Duktiga flickor och struliga slackermän. Jag har själv varit omväxlande duktig flicka och strulig slackerman; i dag är jag nog lite av båda. Om Elin skulle ha oturen att vara tillsammans med mig skulle hon förmodligen konstant blöda näsblod av min oförmåga att betala räkningar i tid - om alls. Ja, så är det i dag. Men jag måste försvara mig med att det är en ren överlevnadsstrategi, parad med brakångest över mina gigantiska, obetalbara skulder. Jag skulle å andra sidan kompensera henne med att göra merparten av allt hushållsarbete, hur mycket nu det kunde bli i ett tänkt scenario där jag klev in på scenen utan en massa bagage i form av sex barn, till exempel. (Haha, stackars Elin! Jag är glad att det aldrig har varit tal om vi tu - vi har förresten inte ens träffats AFK eller IRL som det hette förr.)
Om jag alltså fortfarande bär på vissa slackerdrag när det gäller monetära liemän så är jag en ordningsam person i grunden, och det har jag varit sen barnsben. Att jag inte började studera förrän jag var runt 30 och fram till dess drömde om nåt slags Lennart Cohen-tillvaro (apropå slitna kavajer) förändrar inte saken. Jag hatar oreda, vilket man sannerligen inte kan tro om man ser hur vår lägenhet ser ut. Jag har bara nötts ner en smula av alla svårförenliga praktikaliteter. Men alltså, jag har under en lång rad år och flera förhållanden varit just den där som tänker mer på andra än sig själv. Och när jag läser Elins utlämnande och mycket tänkvärda text kommer jag på mig själv med att undra om man inte ofta är Den Givande (i brist på bättre termer) ur ett slags överläge. Så var det i alla fall för mig. Jag utplånade mig för att jag liksom tyckte att jag kunde bjuda på det. Det hade jag väl råd med, det var väl nästan min förbannade skyldighet? Oklart varför, höll jag just på att tillägga, men egentligen vet jag ju. Det beror på min uppväxt i en välbärgad villaförort med en Gudsomhaveristisk far och en radikal mor.
Som ung snorgärs i Bromma var jag och mina manliga (nåja) kamrater övertygade om att allting skulle fixa sig. Så var det även för många av tjejerna, men de var då liksom nu ändå flitigare och duktigare. De flitiga och duktiga pojkkamraterna var å andra sidan så inihelvete duktiga och blev läkare och jurister och affärsmän hela bunten, en av dem är t.ex. vd för ett stort Wallenbergföretag. Men jag och mina närmaste vänner och några till var bara övertygade om vår förträfflighet i största allmänhet - inte för att vi hade något att visa upp; vi var bara genier. Den här sortens tro på gott räkmackeglid in i en till stora delar okänd eller fiktiv framtid hade också en motsvarighet i dåtidens ofattbart tursamma tidevarv. Visst bodde vi i ruffiga rivningskåkar och så, men efter några år hade alla förstahandskontrakt. Arbetslöshet fanns inte, det var bara att köra taxi, jobba på posten, på Beckomberga mentalsjukhus eller som stuvare i Frihamnen: jobb gick faktiskt alltid att få. Det känns otroligt när man betänker hur det är för alla mambos i dag. Så: flyt, framtidstro. allt fixar sig. Och råkar man riktigt illa ut sticker mamma till en några tusenlappar. Man är ju så ung, bara 30 år eller så. Visst är det motbjudande? Men vi visste inte bättre. Tror jag.
Både far (vi är alla kuggar i ett stort hjul) och mor (kurator, terapeut, övervakare m.m.) lyckades ge mig och mina syskon kroniskt dåligt samvete för att vi hade det så bra. Det var alltid någon av mina systrar som gick fram och pratade med den där ensamma personen på festen (själv var jag den där personen). Och vi hade fadderbarn i Det Fattiga Afrika och unnade oss ingen lyx. Inte för att vi hade råd med nån, heller, att vi var sex barn märktes trots att far hade en advokatbyrå och mor yrkesarbetade till skillnad från nästan alla mina kompisars mammor. Inga Bognerjackor eller skidresor där, inte. Det gjorde ingenting, faktiskt. Men det dåliga samvetet satt i. Något lindrades det väl av engagemanget för Vietnams folk och vår kommunistiska kampglöd (som vi fick Gud för hemma av far). Jag tror i alla fall att det här blev mitt fall, så att säga, att jag plattade ut mig och lät mig beträdas allt framgent: jag var i överläge, och det skulle jag gudimej pröjsa för.
Så när någon säger "Jag älskar dig" har jag alltid (men inte längre) reagerat reflexmässigt med att säga detsamma, trots att det är lögn. Man vill ju inte såra. Den här sortens emotionell pingpong fortsätter sedan ett tag tills jag är hopplöst insnärjd i allehanda löften. Och mitt redan från början dåliga samvete är nu monumentalt eftersom jag är en sån feg lögnare. Hur tar man sig ur den knipan? Det gör man inte, höll jag på att säga. Men jo, på något sätt går det. Man kan t.ex. straffa sig ur förhållandet genom att bli en dålig människa. Det har den fördelen att ens moatjé slipper all skuld - det är ju jag som är ett svin. Praktiskt och bra att hänga upp ens dåliga samvete på nåt konkret, liksom. (Det är bara det att svinpoäng tynger.)
Så där har ni mitt lilla privata mönster. Jag antar ett en och annan känner igen sig i vissa detaljer, men på det hela är det förstås som Elin skriver att det för det mesta är just duktiga flickor och struliga slackermän:
På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.Så vad gör man åt problemet på ett personligt plan? Jag kan inte med bibehållan självaktning skriva att "ett förhållande handlar om att ge och ta". Det är nämligen fel på flera sätt. För det första förutsätter det att det är förhållandet som är det viktiga. Sicket nys. Förhållandet? Fuck förhållandet. Man är väl inte tillsammans med ett förhållande. Man är (om man inte är som jag) tillsammans med någon som man älskar, och då vill man ofta få mer av den personen. Det leder tyvärr lätt till att det uppstår något som plägar kalla Ett Förhållande, och vips är tillvaron ett manus från helvetet där man ständigt måste bekräfta att man spelar enligt reglerna. Stryk det, tack.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
För det andra handlar det inte om att giva och taga som något slags sirlig hovdans där man nickar och bugar, frammar och backar under fåniga krumbukter för den goda sakens skull. Det är ingen jävla förhandling mellan Metall och Teknikarbetsgivarna. Eller okej, då: det är det visst - i sämsta fall. I bästa fall handlar det om något helt annat, nämligen kärlek och omsorg. Om jag älskar dig så kan väl jag bjuda på det här, under förutsättning att det inte kostar mig mitt hjärteblod. Det gör jag gärna för din skull. Hur du gör är din ensak. Delar vi lägenhet så delar vi på hyran, förstås. Vi delar även på allt annat jämlikt, men räknar inte varenda avklippt tånagel som vi sopar upp. Du lagar kanske godare mat, kanske har du telefonskräck, kanske är jag en jävel på att natta barn, kanske ser du inte någonsin att fönster borde putsas, kanske ojar jag mig mer när jag har ont i huvudet. Det allra sämsta man kan göra är att börja väga och mäta och utkräva millimeterrättvisa. Det näst sämsta man kan göra är att ge den andre för mycket utrymme. (Att själv ta för mycket utrymme hamnar också högt på skitlistan, men det är nog alla överens om redan.)
För det tredje lever vi inte i ett vakuum. Vi har dels olika bagage med oss (jag hade en pråm med bråte), dels olika levnadsbetingelser beroende på om vi är män eller kvinnor, homo, bi eller hetero, är högutbildade eller inte etcetera, etcetera och etcetera. Det - också - måste vi kunna prata om. Det är som min gamle terapeut brukade säga: människan är en kommunicerande art, och det är väl lite synd om vi inte utnyttjar det? Så låt oss göra det, varför inte med en bra terapeut - redan när man lär känna varandra (jag skojar inte, fast själva parterapin kanske kan vänta lite) - eller med andra medmänniskor, vänner, bloggare. På nåt sätt borde det gå att undvika de värsta fällorna.
Jag minns när jag och Marty var på väg att amalgamera så smått. Jag förklarade för henne att när någon säger att vederbörande älskar mig, känner jag mig som världens största hycklare. På den vägen är det: vi har redan från början haft turen, vanan och för all del modet att ständigt prata om allt och vara totalt uppriktiga mot varandra, intet försköna, förtiga eller undanhålla. Det är något som jag älskar hos henne, och att vi törs visa våra skröpliga, fjantiga och själviska sidor gör faktiskt tillvaron väldigt mycket roligare. Sen har vi ett öppet förhållande, men det tänker jag inte tjata om här (den intresserade kan söka på "relationsbetänkande" i min blogg).
En gång för en sisådär fem år sen sammanstrålade jag och Marty på Babs för att gnassa och dricka lite vin. Jag kom direkt från Venhälsan och berättade att läkaren hade frågat om jag hade någon partner. "Ja, jag är faktiskt tillsammans med en kvinna just nu", blev mitt svar. Jag tyckte att Marty såg lite rörd ut när jag berättade det - och tänkte inte på att det var första gången hon fick höra hur jag såg på vår relation. Det är ett väldigt romantiskt minne, tycker vi båda. Det är så olika, det där, men är det något jag tror stenhårt på när det gäller att umgås med andra människor så är det att kasta alla preproducerade manus i papperskorgen. Och sen tömma den.
Nu låter det väl som om jag och Marty är så jävla förträffliga. Vi står där på scenen som ett par jazzande träslöjdsmagistrar (M:s liknelse) och knäpper med fingrarna, sjunger: "Spänn av, folks". Man vi hade helt enkelt en sjujävla flax som råkade träffa varandra. Vi visade oss vara förbluffande kompatibla. Det är alltså inte så jag menar. Men om man nu har turen att möta någon som är en pärla så är det värt att lägga lite krut på ("pratar" med händerna à la Malin Alfvén)...pratet.
Jag hoppas verkligen att du hittar en bra väg ut ur det här, Elin! Det kommer du säkert att göra, klok som du är. Och jag hoppas att alla ni som offrar er och tycker er ha råd med det i tid ska inse att det har ni inte. Men det är lätt hänt. Man tror sig ha ett kapital, men upptäcker att det är begränsat och krympande. Det skulle man kunna kalla för att man inte vet sitt eget bästa. Men man kanske inte ens vill sitt eget bästa. Så var det med mig. Tag er i akt, folks! Och har du orkat läsa ända hit, Elin, så lovar jag dig en Dubbeldajm om vi ses nån gång.
P.S.Även Helena Bergman och Gustav Almestad har kommenterat Elins inlägg. Väldigt läsvärt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
