söndag 21 juli 2013

Blicken som maktmedel och motstånd

För nån vecka sen skrev jag en serie tweets om vad män som ser sig som feminister kan göra rent konkret. Jag tyckte inte att det var nåt märkvärdigt, men det fick oväntat stort genomslag, och fortfarande retweetas de här 22 råden varje dag av nya personer. Kul, förstås, men det har nästan känts lite genant att bli hyllad i alla tonarter. Men så i dag kom den första negativa reaktionen: jag borde ändra på följande tweet:

20/ Sitter du mittemot en snygg tjej? Försök att inte klä av henne med blicken. Hon har gjort sig fin för sig själv, inte för dig.

"Aha", tänkte jag, "det var 'snygg tjej' som skavde". Jag förklarade att det inte skulle ses som att jag delade in världen i snygga eller ej och att jag borde ha satt "snygg tjej" inom citattecken för att visa att det var i betraktarens öga. Nej, det var också fel, sa twittraren i fråga; problemet var att jag väl inte kunde avgöra vem tjejen hade gjort sig fin för. Det var nedlåtande à la "Titta inte på den här tjejen, för då blir det synd om henne." Som om hon inte kunde svara för sig själv. Som om hon inte finge göra sig fin för män eller kvinnor om hon ville. Som om feminism är att tycka att det är synd om kvinnor eller att jag skulle rycka in till deras försvar. Och det menar jag ju inte. Jag har skrivit en hel del om kvinnligt aktörskap, här och i uppsatser på genusvetenskapen. Men det hjälper föga. Alla som läser de där råden kan inte veta vilken hyvens typ jag är. Så nu tänkte jag utveckla det här en smula.

Nej, jag kan inte veta vem någon gör sig fin för. Men något jag vet är att många män utgår från att kvinnor de möter har gjort sig fina för deras, männens skull. En kort kjol betyder: "Titta på mig", alltså tittar man. En urringning betyder: "Kolla här, då grabbar!" Och så kollar man. Och om det går tittar man gärna upp under kjolen och ner i urringningen i jakt på ännu fler gotter. Slickar sig om läpparna, vilar med blicken, klär av med blicken.

"Men varför har tjejer urringat om de inte vill att man ska titta?" säger många män. Får de alltså inte skylla sig själva om vi glor, är tanken där. Och är det inte roligt att vara attraktiv, kanske? Amenguh, vad jag skulle gilla om tjejer glodde på mig, liksom. Tja, kanske det. Kanske skulle du som man gilla att få kåtblickar på bussen, ja, tänk om tjejen kastade sig över dig och slet av dig kläderna när du var på väg hem genom parken på natten!

Men nu är det inte så, dyre bror. Släpp snorren, för det är dags att nyktra till och skärskåda verkligheten. Till att börja med är ett sexuellt övergrepp alltid just det: ett övergrepp. Nu är det väldigt sällsynt att kvinnor våldtar män, men det hände t.ex. för några år sen att ett tjejgäng slet av en man från hans cykel och antastade honom sexuellt. Han mådde inte bra av det. Säkert läste han "skämtsamma" kommentarer efteråt om hur han borde ha tackat dem, och att män inte kan våldtas. Kanske fick han erektion vid tillfället, men det säger inte att han "egentligen" ville. Att kroppen reagerar på ett visst sätt innebär inte att själen är med på noterna. Du skulle också må dåligt, även om du kan fantisera om det nu.

Tänk sen att du ständigt skulle bli vägd, mätt och befunnen för lätt eller inte utifrån formen på din stjärt, eller utifrån din längd, axelbredd eller gångstil. Har du inte lite för djupt liggande och för små ögon, är inte ditt skägg för glest, ditt hårfäste för högt, ditt adamsäpple för markant, din mage för tjock, dina ben för smala, ditt bröst för hårlöst, dina underarmar för klena, dina skor tråkiga, dina byxor hopplösa, har inte din tjocka näsa för stora porer, är inte dina tänder för gula, har du inte överbett, flyende haka, utstående öron, för tjocka ögonbryn, för tunna läppar, för ljus ögonfärg, för tjocka kinder, för rynkig panna? Ser du inte, kort sagt, ut som en vandrande tågolycka? Inte det? Är du alldeles säker på det? Hur kan du veta att du duger, att du inte kommer att bli hånad bakom din rygg för att din penis är för liten eller stor eller blek eller böjd eller slak?

Här tar säkert en och annan man åt sig och suckar över att de minsann känner sig fula eller får kommentarer och blickar som tyder på det. Visst, det är jobbigt. Men jag tror inte att jag överdriver om jag säger att män i allmänhet inte tänker så mycket på sitt utseende, inte ständigt och jämt. Medan kvinnor i allmänhet tänker mycket på sitt utseende - inte för att de är pimpinetta, utan för att de alltid skärskådas på ett sätt som män slipper. Alltid, varje dag. Så fort de inte är ensamma hemma hamnar de under luppen. Och om det finns tidningar med tjusiga karlar på, om man t.ex. letar lite bland tidskriftshyllans fitnessmagasin, finns det en ocean av glättade publikationer med tjusiga kvinnor. Ja, om de inte handlar om misslyckade plastikoperationer eller före- och efterbilder på kändisar som har gått upp eller ned i vikt eller haft fräckheten att åldras. Och så fort vi rör oss på stan invaderas vårt synfält att "sälj grej med tjej", så fort vi läser Harry Potter beskrivs flickornas utseende i detalj. Det går att vara lite skönt knäpp som Luna Lovegood, men nog är det synd att hon ser så hopplös ut? Däremot går det skitbra att vara skönt knäpp om man heter Zooey Deschanel. Något som inte går är att bara vara människa. Och förresten upphör inte granskningen ens hemma framför badrumsspegeln, för blicken följer med ända dit. Och in i provrummet. In i sängkammaren. In i drömmen. In i självbilden.

Jo, det finns en hegemonisk maskulinitet. Det finns manliga skönhetsideal. I USA är så gott som alla manliga företagsledare för Fortune 500-företagen över medellängd. (Tror ni mig inte kan ni kolla här - men läs gärna vissa av artikelns slutsatser med kritiska ögon.) Och ja, även kvinnor kan objektifiera män. Men det är ändå inte samma sak.

Det är inte samma sak, för män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Att män är överordnade innebär inte bara att de tjänar mer pengar eller att manlig klädsel signalerar makt medan kvinnlig signalerar underordning - försök att sätta på din son kjol så får du se vad jag menar. Nej, det innebär också att mannen dominerar det offentliga samtalet, att tidningsartiklar oftare handlar om män än om kvinnor, att professorn och kosmologen och Nobelpristagaren är man, att vi lever i en värld där män definierar vad som är eftersträvansvärt och viktigt och statushöjande. Det innebär att den överordnade är den som betraktar världen för att se om se om den duger, ungefär som den kristna guden under skapelseakten finner att det här var ju riktigt bra. Blicken är den värderande blicken, den dömande blicken, maktens blick.

I "Feminist Postcolonial Theory - a Reader" skriver bell hooks i sin essä "The Oppositional Gaze: Black Female Spectators" om ett återkommande mönster från barndomen: "Jag minns hur jag blev bestraffad som barn för att jag stirrade, för de där hårda, intensiva blickarna som barn gav de vuxna, blickar som sågs som trotsiga, som motståndsgester, som ifrågasättande av auktoriteten." Hon lärde sig genom upprepade bestraffningar att en blick kan vara riskabel. Så var det också under slaveritiden: slavarna förnekades rätten att "stirra", "glo tillbaka", för det var att öppet visa sitt trots. Och en slav kunde bli lynchad bara för att han såg på en vit kvinna.

"There is power in looking", skriver bell hooks. Men trots att hon visste att det var förbjudet var lockelsen att förstulet titta svår att motstå. Och hon kom så småningom att se blicken som motstånd, kom att förstå att slavarna ändå hade stirrat, att "alla försök att undertrycka vår/de svartas rätt att stirra hade hos oss skapat en överväldigande längtan efter att se, en rebellisk lust, en oppositionell blick. Genom att djärvt titta förklarade vi trotsigt: 'Inte nog med att jag tänker titta. Jag vill att min blick ska förändra verkligheten.'"

De svarta männen fick alltså inte stirra på de vita kvinnorna, även långt senare i historien. Men så småningom uppstod en fredad zon, nämligen biografen. Här kunde de betrakta de vita kvinnorna med den vite mannens blick, den fallocentriska blicken som bell hooks kallar den. Och de svarta kvinnorna? De var osynliga i filmens värld annat än som moderliga hembiträden och pigor till de vita huvudrollsinnehavarna och deras kvinnor.

Ja, det finns ett aktörskap i att betrakta, men inte i samma grad i att bli betraktad. Blicken utforskar och koloniserar, som när en voyeur betraktar en kvinna på avstånd eller en våldtäktsman begår sitt övergrepp: "Nu ser jag dig, nu ser jag dig naken, nu vet jag allt om dig, nu behärskar jag dig, nu äger jag dig!" På samma sätt fungerar blicken som maktmedel mot alla avvikelser från normen, från transpersonen till den romska kvinnan till den utvecklingsstörda pojken till kvinnan i hijab. Ni vet hur talande en blick kan vara.

Och ni vet hur det känns när någon behandlar en som luft, eller hur? Osynliggörandet är också ett slags blick, som när min granne i sin elrullstol ska bli expedierad i en butik och den som jobbar där vänder sig till hans assistent. Eller när någon som är vit säger sig vara "färgblind" och väntar sig stilpoäng för det. När det i själva verket är ett förnekande av den egna, privilegierade situationen och ett osynliggörande av den betraktades bakgrund och erfarenheter.

Jaha, så hur ska du ha det egentligen? Man får inte titta, för det är förtryckande. Och man får inte låta bli att titta, för det är osynliggörande. Får man ha ögon nuförtiden? Är vi inte alla biologiska varelser? Är det kanske fel att bli attraherad av någon, är det fel att göra sig fin, att vilja bli betraktad?

Nej, det är inte fel att bli attraherad. Och det är inte fel att göra sig attraktiv - för sig själv eller för andra. Att påstå att kvinnor som vill ha korta kjolar är offer för patriarkatet låter kanske bra. Men det förutsätter att det bara finns en blick, den fallocentriska. Faller man för dess makt är man pwnd, ägd, har falskt medvetande. Alltså återstår bara för kvinnor att säga nej till hela det traditionella feminitetsidealet och bli butchiga. Men måste det vara så? Har en i övrigt feministisk kvinna inte förstått att hon sexualiserar sig med sina korta kjolar och tajta jumprar, att hon gör sig till ett objekt? Och hon som ska föreställa så radikal?

Det är, återigen, skillnad på skit och pannkaka. Pojken-killen-mannen gör sig fin genom att förmedla och förstärka sina traditionella attribut. Från Batmantröjan och gympaskorna med det senaste Disneymotivet till huvtröjan och Nudie-jeansen till tribaltatueringarna till Dockersdojorna, kostymen, slipsen, kotlettfrisyren och pösmagen till hjärtinfarkten och graven är han en ninja, en rocksnubbe, en fotbollskille och riskkapitalist. Han agerar på ett sätt som inger respekt bland andra kortklippta män i mörka tyger. Han tillhör den stora världen, den offentliga sfären, funkar i alla väder. Och därmed blir han, den som gör sitt bästa för att apa efter en hegemonisk maskulinitet, även attraktiv för kvinnor. Är i alla fall tanken.

Medan flickan är å så söt och fin och leker med dockor som är å så söta och fina och onaturligt smala med onaturligt stora ögon och långt hår. Medan tjejen är tuff men skitsexig och kvinnan är mamma men sexig ändå och och den mogna kvinnan respektingivande men ändå en milf och allt uppåt blir hängpattar och bristningar och fy fan för kåta gamla kärringar. Drastiskt formulerat, visst. Men det handlar hela tiden mer om kvinnan som objekt än subjekt. Riktningen i de traditionellt feminina attributen är alltid mer utåt, mot granskaren. Det tunna tyget, den smekande kjolen, de halvt blottade brösten passar heller inte så bra i den stora världen, men finfint i den lilla. Att vara attraktiv för män är att även, mer eller mindre som en biverkning, bli det bland kvinnor. Finns det en hegemonisk femininitet? Ja, men den är mer svåranalyserad än den maskulina. Och var finns the gaze, blicken som revolt?

När de första filmerna av svarta filmskapare kom, när vi fick blaxploitation, filmer som Shaft eller senare Spike Lees filmer, var det ett sätt att erövra en dittills helvit domän - men de svarta kvinnorna skildrades fortfarande stereotypt. De kanske fick andra roller än hushållerskan och modern, men de var fortfarande objekt, fortfarande inte aktörer, skriver bell hooks. Var fanns filmer för den kvinnliga svarta betraktaren? Var fanns en sån filmkritik? Ingenstans. Den skulle dröja mycket länge, för den hade svårare att göra sig gällande, precis som svarta feminister inte bara fick kämpa mot patriarkatet utan även mot den vita feminism som inte inkluderade dem. Tala om dubbelt förtryck.

Jag hade planerat att skriva en c-uppsats som burlesk när jag läste genusvetenskap. Nu blev jag tvungen att avbryta mina studier, men ämnet intresserar mig fortfarande. Jag har aldrig hajat den där femme-positionen. Vad är det som är så radikalt med att klä sig som en strippa från 1950-talet eller ännu tidigare? Varför jublar den kvinnliga publiken när kvinnan på scenen klär av sig under sitt parasoll? Är det inte bara den gamla vanliga fallocentriska blicken som är i farten här?

Men nu tror jag att jag äntligen hajar. Femmepositionen är ett försök att befria sig just från fallokratin, att återerövra blicken från männen. Se, här har vi kvinnan med alla sina traditionellt feminina attribut, kvinnan som sexualobjekt, kroppen som lockelse - minus den manliga blicken. Här är det feminina som kopia utan förlaga, som ett skorrande ackord, en queer motrörelse. Här är också kvinnor som attraheras av kvinnor och gör sig attraktiva för kvinnor. Det funkar, uppenbarligen, åtminstone i just det sammanhanget. Hur det fungerar i offentligheten är det inte min sak att värdera.

Men alltså: det finns en annan blick än den fallocentriska. Fast så länge vi har en könsmaktsordning kämpar den i motvind. Det går att som kvinna göra sig attraktiv och ändå vara ett subjekt. Såklart. Men i patriarkatet är det de överordnades blick som dominerar. Den dominerande gruppen är till stora delar blind för sin dominans och ännu mer blind för den underordnades position som underordnad. Normbärarna är blinda för den norm som de betraktar världen igenom. De vita ser inte sin egen position gentemot de icke-vita. Och de underordnades erfarenheter osynliggörs samtidigt som  de betraktas, betittas, värderas. Blicken och blindheten går hand i hand.

Var och en har rätt att definiera sig själv, inte bara i förhållande till makten, inte bara i enrum, inte bara som en reaktion. Eller, som Audre Lorde har uttryckt saken: "If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Ja, vi skapar hela tiden berättelsen om oss själva, oavsett vilken position vi har. Därför måste vi också försöka rikta våra blickar mot oss själva, och det gäller särskilt normbärarna, makten. Så det är nog mitt råd i modifierad skepnad till den man som vill betrakta sig som feminist: se dig själv - och klä inte av någon med blicken. Någonsin, för det är ett övergrepp. Det finns sätt att titta som inte är "tittiga", som inte klär av och slukar och kränker. Det finns en öppen blick, den som ser människan, som låter människan definiera sig själv. Kanske även den blicken kan förändra verkligheten en smula.












lördag 13 juli 2013

Vem har stöveln på din nacke?

Vilka är presidenterna som förföljer dissidenter i Vitryssland, som låter tvångsmata matvägrande, rättslösa fångar på Gitmo, som undertecknar lagar mot "homosexuell propaganda" i Ryssland? Vilka är utsugarna som spikar igen fönster och dörrar på fabriker där människor slavar under eländiga villkor? Vilka är hallickarna, legoknektarna, knarkbaronerna, människohandlarna? Vilka utlyser heligt krig, vilka spränger civilpersoner i luften, vilka bombar palestinier med vit fosfor, vilka terroriserar kvinnor med massvåldtäkter i Egypten, vilka hugger armar och ben av den som vägrar att bli soldat och sexslav i Uganda, vilka går över lik för att exploatera ett fattigt folks naturresurser, vilka förgriper sig på barn under den katolska kyrkans beskydd?

Vi vet vilka.

Men det är ju nån annanstans.

Vem misshandlar transpersonen på Fyrans buss? Vem knackar bög i Tantolunden, vem spottar på kvinnorna som håller hand, vem hotar och trakasserar kvinnliga skribenter, vem går ut på stan med järnrör, vem talar hånfullt om "kulturberikare" och kvinnliga fotbollsspelare? Vem försöker riva av din slöja på tunnelbanan, vem blottar sig för dig på spårvagnen, vem förföljer dig genom parken på kvällen? Vem häller i dig sprit och utnyttjar dig när du är full, vem våldtar dig när du sover, vem slår dig sönder och samman när du vill lämna ditt förhållande?

Vi vet alla svaret.

Men det är ju de där. De andra.

Vems karriär måste få gå före din, vem är det som aldrig vabbar, vem packar aldrig skötväskan eller bestämmer färg på barnvagnen, vem är det som aldrig tvättar dina kläder, vem tar upp allt syre i diskussionen på puben, vem kastar bengaliska eldar på fotbollsplanen, vem pissar i din port, vem ligger och blinkar med helljuset en meter bakom dig på motorvägen för att du kör för långsamt, vem bryter sig in i ditt källarförråd, vem blir professor medan du förblir docent, vem slåss i krogkön, vem dricker grogg på Sällskapet, vem kommenterar dina bröst, vem frågar flatorna om de vill ha en trekant, vem kastar lystna blickar på din fjortonåriga dotter, vem jobbar med de grova men aldrig de fina kablarna på fabriken, vem talar om "sandlådepoliser" och yvs över sina hårda tag i city, vem har fast jobb när du har ett vikariat, heltid när du har halvtid, högre lön för samma arbete?

Du vet vem.

Men alla män är ju inte såna. Men även män drabbas ju.

Jo, jag vet. Vilka jag var skraj för när jag var liten vet jag, vem som lekte örfilsleken med mig i skolan vet jag, vem som våldtog mig i två och ett halvt dygn när jag var sexton år vet jag, vilka som hotade mig med stryk när jag körde buss och taxi vet jag, vilka jag ska akta mig för vet jag, vem som återkommer i mina mardrömmar vet jag. Jag vet vilka jag hatar. Men jag är ändå gynnad, för jag är man. Jag är inte kvinna, jag har inte fel pigmentering, jag talar inte svenska med brytning. Jag lever i ett olikkönat förhållande som på ytan ser alldeles stinknormalt ut. Jag är neurotypisk, fullt frisk, cisperson, välutbildad, medelklass.

Men mitt hat brinner med samma klara låga ändå. Och jag är inte ensam om att hata förtryckets alla sidor, maktordningarnas hejdukar, rasisterna och deras hejaklack, normbärarnas blindhet för normen, osynliggörandet, föraktet, utstötningen. Varför skulle vi inte hata? Varför skulle vi vara resonabla och försonliga, vänta på vår tur, tänka att det nog blir bättre med tiden? Det finns ingen anledning.

Men hat är ju aldrig bra. Men män som inte förtrycker har inget kollektivt ansvar.

Jo, hat är bra, för det är en drivkraft som ger en lust att kämpa och aldrig ge tappt.
Jo, män har ett kollektivt ansvar - här och nu! - för att förändra sig själva och sina bröder.

Och jo, det finns kärlek, inte bara hat. Feminister är inga manshatare i största allmänhet. Det är inte jag heller. Visst lovar feminismen en samhällsordning där även män står som vinnare på många sätt; jag behöver nog inte räkna upp dem. Ni vet. Men samtidigt är ordboksdefinitionen, den som Lena Gemzöe har myntat: "Synen på att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, och att något bör göras åt den saken." Den som kan skriva under på det kan kalla sig feminist, sen måste analysen breddas och finfördelas. Och exakt hur man ska bära sig åt för att förändra det här förhållandet finns det inga enkla svar på. Men om en underordnad grupp inte längre ska vara underordnad innebär det att den grupp som är överordnad i dag faktiskt måste förlora några av sina privilegier. Männen får kliva åt sidan lite. Det har vi råd med.

Tokyo Sexwale, en av ANC:s förgrundsfigurer, har sagt om kampen mot apartheid: "Det handlade inte bara om att befria de svarta afrikanerna från deras bojor. Det handlade lika mycket om att befria de vita från deras rädsla." Det gjorde Nelson Mandela på sin ålders höst, efter 27 års fångenskap. Samhället exploderade inte som många befarat. Kan vi lära oss nåt av det? Ja, jag tror att vi måste befria männen från deras rädsla. Men där måste parallellen göra halt, för Mandela tillhörde trots allt en majoritet som av historiska skäl hade hamnat under den vita minoritetens stövel. Och de förde kampen med alla till buds stående medel ända tills den nya republiken hade växt fram. Mandela var en tid chef för ANC.s beväpnade gren.

Ja, män är rädda för ett samhälle där de ska ha mist sin makt. Det är naturligt. Många kommer att kämpa emot precis som män alltid har bekämpat kvinnans frigörelse, precis som kolonialmakterna alltid har bekämpat folkens frigörelse, som påven och katolska kyrkan alltid har försökt tysta ner de utnyttjade barnen. Man vill inte kännas vid sin skuld, man vill inte ta sitt ansvar. Det är inte mig själv det är fel på, det är de där andra.

Så det kommer att dröja lång tid innan vi är ens i närheten av att ha utplånat de värsta maktordningarna. Försoningens tid är inte kommen. Hatet är en bra drivkraft så länge vi inte låter det fördunkla vårt omdöme. Jag tror inte att risken är så stor. Vi kan väl älska den som är värd att älskas, den som visar sin kärlek till nästan i praktiken. Och aldrig ge upp, aldrig ta en seger för given. Kan vi hålla två tankar i huvudet samtidigt? Ja, det måste gå.



tisdag 9 juli 2013

Piedestalpojkar och förortsskildringar

När jag började läsa genusvetenskap hade jag läst en artikel som handlade om "piedestalpojkar" - ett uttryck myntat av en lärare där, eller om det nu var någon annan institution, det kan kvitta. Men jag kände en viss bävan: Skulle jag bli ifrågasatt, skulle även jag betraktas som någon som liksom ville förgylla sig genom att vara en Schyst Kille? Ja, man kunde ju undra varför ämnet som en gång hette Kvinnohistoria skulle läsas av en som var allt annat än kvinna.

Nu blev det inte så. Ingen ifrågasatte mina motiv, och eftersom jag tidigt kom ut (ännu en gång - det tar ju aldrig slut) som bisexuell var min solidaritet med den underordnade gruppen kvinnor en parallell till min underordning i förhållande till de heterosexuella. Men jag frågade mig om inte även det var ett slags piedestal;  Varför kändes det angeläget att komma ut? Var det för att visa att även jag, att jag är en av er? Ville jag desarmera en potentiellt hotfull maskulinitet, inte vara den som störde det skyddade rummet? 

Ja, lite var det nog så. Jag var som småstadssheriffen som kunde försvara mamsellerna mot råskinnen till boskapstjuvar om det skulle behövas. För sheriffen i pang pang-rullarna är ju ofta även han en avvikare, en mjäkig typ som tycker att man ska respektera lag och ordning. Men när det gäller sätter han hårt mot hårt. Inte för att jag någonsin har tillgripit våld, men jag har alltid betraktat män som hotfulla. Jag var manshatare långt innan jag blev feminist, och det på goda grunder som jag inte tänker tråka ut er med att redogöra för i dag.

Samtidigt var mitt engagemang alldeles äkta, och av betydligt äldre datum än min identitet som bisexuell. Jag hade förstått hur min mormor, dotter till en kvinna som sålts på fattigauktion av socknen när hon blev föräldralös,  var underordnad min morfar, den snudd på legendariske stadsläkaren som grundade Falu BB. Själv hade hon läst på filosofiska fakulteten i Lund och var fil. kand. och trebarnsmor när hon blev myndig 1921. Inte för att jag tror att morfar, hennes förmyndare enligt lagen, var någon despot. De delade också ett socialt engagemang, även om hon låg långt till vänster om honom. Men i praktiken hamnade hon i skuggan av honom eftersom hans mycket långa arbetsdagar och ofta nattliga utryckningar för att förlösa nån gumma i skogen krävde en viss markservice. Hon hade sina franska läsecirklar med andra medelklassdamer, men något annat utlopp för sina kunskaper och sitt intellekt gavs just inte. Och när morfar dog och hon hade kunnat ägna sig åt sina egna intressen, sitt eget liv, blev hon i stället gravt dement och försvann in på en institution.

Min mamma hade gärna blivit läkare, men nu hade hon en storebror som också ville gå i sin fars fotspår, så det blev inget med den saken. Hon utbildade sig till socionom i stället och yrkesarbetade hela sitt liv, som kurator, syokonsulent, terapeut och en del annat, även när vi barn var små. Om mormor hade varit försiktigt radikal för sin tid var min mamma utpräglat vänster. Men även hon var underordnad i ett samhälle där kvinnligt yrkesarbete medförde en automatisk konflikt mellan omvårdnad och arbetsliv - något som inte precis störde min pappa eller andra män i hans generation. De kunde vara frånvarande pappor utan att någon höjde på ögonbrynen. Jag förstod inte att han bestämde, det kändes inte så. Men när han hade dött berättade hon för mig hur hon alltid hade känt hur hans behov hade styrt deras äktenskap. Det var ett uppvaknande för mig. Jag såg hur även mina systrar, ännu radikalare och ofta ännu mer välutbildade än mor och mormor även de drabbades av patriarkatet på olika vis. Det gjorde mig så arg och spädde på min vrede mot det här orättfärdiga systemet. Jag var nåt slags feminist, om än outbildad och omedveten om hur jag själv bidrog till kvinnors underordning. Jag tydde mig till kvinnor och kände samhörighet med kvinnor. Jag var ingen riktig karl, det hade jag aldrig varit.

I tonåren engagerade jag mig i kampen mot USA-imperialismen. Jag gick i demonstrationståg, skramlade med insamlingsbössor, affischerade. Jag gick med i Clarté och såg framför mig en framtid utan sociala orättvisor och förtryck. Jag var en privilegierad liten Brommapojke som stod på samma sida som Vietnams bönder mot LBJ och Nixon, jag stod på samma sida som arbetarna mot Wallenberg. Var det inte lite fånigt? Var inte Fria Proteatern också bara ett gäng medelklassglin som sjöng om gruvarbetarnas kamp mot NJA utan att ha en susning om hur det var att jobba under jord med en alltmer värkande kropp? Med vilken rätt tog vi till orda? Och vilken roll tilldelades kvinnorna i de här rörelserna? Fixade de fika medan mededklassmarxisterna petade sig i näsan och gärna såg att tjejerna brände behån? Nja, det är väl att ta i. Men nog fan tog männen upp allt syre som män har för vana. Kvinnlig underordning var väl lite trist, men vänta bara när det klasslösa samhället har uppstått, då fixar vi även sånt krafs i kanten. Jag tror att många som var med då insåg att det behövdes mansfria forum. Det var ingen slump att vi fick radikalfeminister.

Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo, att det inte är så enkelt med engagemang. Frågan måste alltid ställas  vilken attityd man som engagerad har i förhållande till det man brinner för. Man måste rannsaka sig själv så att man inte bidrar till förtryck utan att vara medveten om det. Man måste låta andra ifrågasätta en, även om det kan svida. Och man bör vara försiktig med att uttala sig å andras vägnar. Det är förmodligen den som känt på förtryck, osynliggörande, underordning och fördomar in på bara skinnet som bäst vet vilka krav som är viktiga och relevanta. Vilka motbilder som behövs. Vilka åtgärder som kan göra skillnad.

Men det behövs också teoribildning. Utan bra och skarpslipade analysverktyg riskerar vi att gå vilse i dagsfrågor och förlora oss i internt käbbel om den rätta åsikten, den rätta vägen. Vi behöver Simone de Beauvoir, Moniqe Wittig, Judith Butler, Nancy Fraser, Gayatri Spivak, Audre Lorde och andra akademiska feminister. Vi behöver postkolonialister, behöver analyser av rasism och klassförtryck, behöver sociologer som Beverley Skeggs och så vidare. Och här ska jag citera mig själv ur ett gammalt inlägg:


Jag förstår frustrationen över den akademiska feminismen - visst är Spivak nästintill obegriplig, och visst kan det vara svårt att få grepp om någon som tycker att burlesk är feministisk. Visst finns det en risk att vissa fastnar i ett teoretiskt navelskådande och glömmer klassperspektivet och de klassiska kvinnofrågorna. Men jag tror faktiskt att den tid är förbi då några frågor är enkla. Det duger inte att koncentrera sig på ett par-tre enkla (nåja) huvudfrågor och skjuta de andra på framtiden. Vi kan inte operera bort vetskapen om att olika förtryck samverkar, för det vore att återgå till forna tiders socialism som hävdade att kvinnans frigörelse lät som en bra idé, men allt skulle fixa sig när väl klassorättvisorna försvann. Det är liksom bättre att anpassa de teoretiska och politiska redskapen efter verkligheten än efter en tänkt verklighet.
Dessutom: de intellektuella måste få vara intellektuella. Kombinationen av akademisk eller kulturell kapitalansamling och samhällsengagemang har faktiskt visat sig vara en riktigt jävla bra idé från Zola och framåt. Det åligger akademikerna att föra ut sina teorier på ett begripligt sätt, men man kan inte gärna anklaga dem för att de är akademiska. Det enda sättet att värna om akademiskt eller kulturellt kapital är att ta vara på dem som tar vara på det, så skjut inte budbäraren, tack. Vi ska vara glada att det finns någon som ständigt är beredd att komplicera och ifrågasätta det självklara och enkla, att det finns någon som inte tror på allt som är sant, för att nu citera Nietzsche.

Ja, låt oss ifrågasätta varandra och inte minst oss själva. Låt den som behöver ett fredat rum få ha det - så länge det inte är exempelvis vita feminister som utesluter icke-vita feminister. Men kan vi inte släppa det där tuggbenet som stavas tolkningsföreträde? Jag tycker att allt engagemang mot underordning och förtryck är bra. Man måste inte bo i Husby för att dra rätt slutsatser om Husby, lika lite som man måste vara vietnamesisk bonde för att hata och bekämpa USA-imperialismen eller kvinna för att vara feminist.

Så här skriver Lidija Praizovic om Johanna Langhorts bok om Husby: 

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Jo, det skulle vara märkligt. Men det vore inte så märkligt om en heterosexuell ställde sig på samma sida som hbtq-personer eller en antirasist skrev om förorten. Märkligt vore om enbart de omedelbart drabbade fick höras i debatten. Det märkliga är att Langhorst ska behöva kallas medelklass och svenne, som om det automatiskt diskvalificerar henne. Hennes bok förtjänar säkerligen kritik, har jag förstått. Hon är kanske en piedestalkvinna, en navelskådare och så vidare. Och jag förstår om Praizovic lackar ur. Men jag tror att Langhorst kan lära om och bli en tillgång. En förutsättning för det är dock att den som kritiserar henne kan skilja mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, för att nu använda ett gammalt marxistiskt uttryck. Står vi i grund och botten på samma sida, eller lierar du dig med förtryckarna? Om vi är på samma sida, kan vi inte lära av varandra och gå vidare i vår kamp mot orättvisor och underordning, vilken kulör och valör de här maktordningarna än har? Jag tycker det.

Så, sheriffen har talat. Nu ska han rida bort i solnedgången och fixa med konstrande men tvättade sofföverdrag, för på dem har kidsen spillt choklad och frukt och annat han helst inte vill tänka på.