En jättegullig invandrarkille

Ja, jag kom på mig själv med att formulera det just så i dag, när jag fick syn på ett pussande heteropar i biljetthallen till FIH (gissar att Fridhemsplan förkortas så på tunnelbanespråk). Hur tjejen såg ut minns jag inte, men han var en jättegullig invandrarkille.

Hur känner man igen en jättgullig invandrarkille? Tja, till att börja med får man väl utesluta alla med asiatiskt utseende; de kan ju vara adopterade. Då är de inte på riktigt. Förmodligen är de uppvuxna i en välmående villaförort. Nej, sånt räknas inte, alltså bör den jättegulliga invandrarkillen se ut att komma från Syrien, Irak eller så. Han kan vara svart som en ivorian, men jag tror att jättegulliga invandrarkillar oftare har mindre hudpigment än så. Svarta invandrarkillar är mer "svarta" än "invandrare", det känner ni säkert igen. Däremot har jättegulliga invandrarkillar svarta ögonbryn, kraftig skäggväxt och är i regel kortare än basketspelande Brommabrats. Förr i världen gick det lätt att känna igen dem på deras märkliga dojor som såg ut att vara köpta på en lågprismarknad i ett land som inte är Sverige, samt på jeansen. De hade krångliga jeans med fula detaljer, inte Levis 501:or.

Vad mer? Jo, de ska ha nötbruna eller mycket mörka ögon med långa, svarta ögonfransar och ett bländvitt leende som redan i så späda år skrynklar till ansiktet. Det är en övning som jättegulliga invandrarkillar gör för att efter pensionen kunna göra ny karriär som genuina fiskargubbar i en katalog från Fritidsresor. Titofreze på Ithakas sydkust är en mysig liten fiskeort, orörd av turismen. Här kan ni handla fiskar med konstigt utseende att ta hem till hotellet. På kvällen när ni inte kan sova på grund av sinnessjukt fulla engelska fotbollshuliganer på puben en meter från hotellet kan ni titta på korten ni tog av varandra med den där fisken i näven, bredvid en genuin fiskargubbe. Det lilla familjehotellet är vitt med blå fönsterluckor, bara en sån sak. På morgonen kan ni dricka utspädd apelsinjuice och försöka peta upp miniförpackningar med aprikosmarmelad i sällskap med 226 kristdemokrater från Jönköping. De har också köpt konstiga fiskar, åtminstone luktar det så.

Men jag förirrar mig i en azurblå paradisvision - åter till den jättegulliga invandrarkillen. För han är ju inte invandrare om man träffar honom i Grekland, då är han en jättegullig grek. Han är inte killgrek, ej heller grekkille. Man behöver inte definiera hans kön - vem skulle tro att en jättegullig grek hette Christina? Men här i Svedala, dit vi hasta la pasta (som reseledorna brukar säga) har återvänt, duger inte "invandrare". Tänk er själva, eller säg det högt, för all del: "En jättegullig invandrare". Det låter ju inte klokt, som om vi talade om kattungar eller nåt. Jag vet inte hur man ska vara funtad för att säga "I går såg jag en jättegullig invandrare". Jag får en bild av en jättelik, pårökt, bisexuell, lätt förståndshandikappad Death Metal-rockare från Handen. Men jag kan ha fel.

Jag är inte sån. Jag berömmer mig av att vara allt annat än det där monstret jag skisserade ovan. Men jag tror att jag har a thing för jättegulliga invandrarkillar. Det aktar jag mig noga för att tala om för dem i den mån jag möter dem på stan. Man vill ju inte vara påflugen. Jag brukar heller inte säga: "Å, vilken vårpigg blus!" till vilt främmande damer på bussen. Nej, jag håller min entusiasm för mig själv. Det gör de flesta, men om det är någon gång man verkligen hör någon utbrista i lovsång över jättegullia (fonetisk stavning) invandrarkillar så är det i allmänhet i ett flabbigt tjejgäng bestående av jättegulliga svennebrudar. Och här ser man sammma sak fast omvänt: en jättegullig svenne är det minsann ingen som talar om. I hemlighet drömmer jag om att jag skulle bli omnämnd i just de termerna, men jag lär aldrig får reda på om någon tycker att jag är en jättegullig svenne. Och inte kan jag bli en pittoresk fiskargubbe heller. Tänk er bara en grekisk resebroschyr med mig bredvid en fisketrålare. Det skulle inte sälja, och för övrigt hatar jag allt som flyter. Men en dag ska jag gå med blöja och rullator i nån linoleumsliten korridor. Då hoppas jag att åtminstone ett vårdbiträde ska klappa mig på kinden och tycka att jag är lite gullig, även om jag luktar som om jag hade köpt en konstig fisk.

"Jag har varit otrogen i tanken"

"I have lusted after women in my mind", erkände en gång Jimmy Carter inför det amerikanska folket. Det är väl snarare ett slags internt hedersomnämnande än en verklig syndabekännelse. Den amerikanske presidenten hade fäktat undan smådjävlarna som ansatte honom och visat verklig moralisk tåga. Ändå var han inte mer än människa, tänka sig en sådan skröplighet. Erkännandet har nog bleknat en smula i historien med tanke på vad Bill Clinton hade för sig. Som Robin Williams uttrycker saken hade Bill osis, han hittade "the only jewish girl who couldn't get a stain out". Att Clinton ville få det till att oralsex inte är sex gick inte riktigt hem i stugorna.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en insändare till Expressens framstjärtespalt, Jag är otrogen, mot min vilja. Så här skriver signaturen "Oroliga och sorgsna hälsningar" som har ett bra förhållande enligt egen utsago, men nu har fått ögonen på en riktig pudding:

Jag har kämpat emot mina känslor eftersom jag inte vill förstöra min relation. Ett tag gick detta bra men nu drömmer jag om honom på nätterna, starkt sexuella drömmar.

Observera att det handlar om drömmar på natten som övergår i dagdrömmar på dagarna, ingenting annat. Så vadan denna vånda?

Katerina Janouch råder den här kvinnan att haka ner Damoklessvärdet. Man kan ju inte styra sina tankar. Logiskt nog blir hennes nästa råd följande:

[D]et enda du kan göra är att försöka styra bort dina tankar från detta. Du får helt enkelt försöka fokusera på annat.
Att du fantiserar och drömmer är ju inget fel. Om du inte ger tankarna bränsle kommer de att blekna.

Eftersom man inte kan styra sina tankar bör man alltså - styra sina tankar! Verkligen ett lysande råd.

Jag undrar om Katerina Janouch har haft lite svårt med uppmärksamheten här. Kanske bråttom? För det hela brevet handlar om är ju något annat. Så här står det:

Jag har tidigare varit otrogen i alla förhållanden utom i det jag lever i nu. Så det här blir märkligt för mig när jag för en gångs skull sköter mig, att jag har en affär när jag sover… Det här är stressande.

Några frågor inställer sig genast: Hur många är "alla"? Två? Tre? Knappast: det rör sig om fler. Det är alltså ett så kallat mönster. Nästa fråga: Varför är det här förhållandet annorlunda, varför tror du att du kommer att låta bli att vara otrogen just den här gången? Och slutligen: Varför envisas du med att jaga efter en samlevnadsform som du uppenbarligen inte trivs i?

Jag tror att "Oroliga och sorgsna hälsningar" vill ha lite bekräftelse, precis som Jimmy Carter. Vi är inte mer än mänskliga, men hurra för dig som visar moralisk tåga! Typ. Å andra sidan antyder "sorgsna" att hon vet precis vartåt det barkar. Den här gången med. Visserligen är de våta drömmarna bara drömmar, men nog kliar det i henne att få sätta dem i verket. Förmodligen kommer hon också att göra det - om det nu inte är så att just det här förhållandet är värt mer än kostnaden en otrohet medför. Något säger mig dock att det inte är det. Brevet är alltså inte ett rop på hjälp för att hon plågas av sina drömmar, utan för att hon känner på sig att hon kommer att trilla dit även den här gången. Om det nu finns något "trilla dit" när det gäller otrohet, vilket jag inte anser att det gör. Någonstans på väg till det förbjudna famntaget fattar man faktiskt ett beslut. Jag är ledsen att behöva säga det, "Orolig", men "det bara blev så" är en klen ursäkt. Det blev inte alls bara så: du prioriterade bort troheten och gjorde något som du visste att din partner inte skulle uppskatta. Detta är att visa förakt för vederbörandes vilja och därmed för hela personen. Och det här har du gjort gång på gång. Fine, jag vill inte moralisera, men du var medveten om konsekvenserna.

Så kärnfrågan är alltså den sista av mina tre frågor: Varför skriver du på ett trohetskontrakt? Du vill ju något annat, och det finns alternativ. Man kan ha ett öppet förhållande, leva polyamoröst eller inta ett relationsanarkistiskt förhållningssätt. Inte för att det skulle vara så mycket enklare eller innebära en total frihet - tvärtom kräver det sannolikt minst lika mycket av överenskommelser, kommunikation och hänsyn. Men personer som har valt de här sätten att organisera sin kättja, romantik och behov av närhet har ofta (men inte alltid) funderat ganska mycket på sånt som otrohet och parsamhet. Det ska nämligen ganska mycket till innan man skippar det vanliga manuset.

Det finns ett par aber med det här, tyvärr. För det första krävs det som sagt kommunikation, överenskommelser och hänsyn. Du verkar inte ha något vidare track record på den fronten. Varför skulle det bli annorlunda nu? Risken finns att du jublar över din nyfunna frihet och tänker att aldrig mer ska du låta dig styras! Bara för att så småningom upptäcka att du har sårat ännu ett antal människor som trodde att de kunde lita på dig. Det kan också hända att du tycker att det här blir precis samma tjafs, samvetskval och skit som i ett monogamt förhållande, fast med fler personer. Då är det nog enklare att leva tvåsamt, trots allt, inte minst för att du slipper förklara dig för omgivningen: "Jo, jag är polyamorös. Det innebär alltså att..." Och så vidare, tills du kräks på att höra dig själv förklara och på känslan av att folk ser dig som en knäppskalle.

Man skulle kunna tänka sig att applicera den här "alternativa" etiken på helt vanlig tvåsamhet. För tro det eller ej, receptet funkar i vilken relation som helst! Det går att kommunicera även med en enda person. Man kan träffa överenskommelser, ta hänsyn till varandra och vara kärleksfulla även som par. Det finns gott om traditionellt monogama par som är hur lyckliga som helst hur länge som helst. Kanske handlar det ytterst om att inte sätta sig själv i det främsta rummet ständigt och jämt. Jag förespråkar verkligen inte något slags offermentalitet här, inte att ge avkall på sig själv, inte att ge den andra utrymme på sin egen bekostnad tills man blir fullständigt förbittrad. Nej, men se det som en present. Ge det finaste du har, din kärlek, till någon som älskar dig. Och gläds över den andras glädje. Osjälviskhet kan vara en lika schyst kick som otrohet, om det nu är kickar du är ute efter. Annars kan du alltid tänka en tanke som många verkar glömma bort i hastigheten: vi behöver varandra.

Jag vet inte vilket slags amorös överenskommelse som passar dig bäst. Kanske måste du pröva dig fram för att själv upptäcka det. Men en sak är jag säker på. Du blir betydligt gladare av att inte försöka baxa hela det här projektet i hamn på egen hand. Så prata lite med den du älskar. Nej, prata mycket, ja jämt. Släpp in den du älskar på banan, vad det än gäller, så ska du se att det känns bättre sen.

Dalai Lamas snygga bröst

Jag läste just på Twitter att Dalai Lama har "schyssta brön", precis som Annika Lantz. Det är möjligt att jag missförstod alltihop, faktum är att jag är rätt säker på det. Om Lantz har schysta brön eller inte intresserar mig inte. Men tanken på Dalai Lamas läckra herrpattar vill inte lämna mig, och jag ska nu förklara varför (världen håller andan).

Så här: Varför får inte herrar ha snygga bröst? De kan ju vara lika sensuella som damernas (jag använder mig här av den nu lika aktuella som dikotoma OS-jargongen). Själv hade jag en älskare en gång som hade väldigt trevliga bröst, lagom stora och håriga och med känsliga vårtgårdar. Jag är visserligen väldigt fäst vid damernas variant med inbyggda mjölkkörtlar och stötdämpande fettvävnad, men ett par herrpattar är sannerligen inte fy skam det heller. Men om detta skrivs det sällan några Aftonbladetartiklar. Tom Cruise gör ingen nipple slip till kändisfotografernas gamman, bara för att ta ett exempel. Det är ungefär som Tanja Suhinina skrev för ett tag sen om heterokillars sexuella njutning. Den tas för given. Sexrådgivare uppmanar inte killar att utforska sin sexualitet och kropp, för man vet ju hur killar är. Bara de får spruta så är det lugnt. Ingenting kunde vara felaktigare. Eller jo, tanken på att Homo sapiens en gång vandrade sida vid sida med Pterodandon är väl felaktigare. Men ändå: även killar behöver det där - och deras partner behöver lära sig hur man bäst bär sig åt.

Jag tycker att våra badhus går fel väg när de tillåter kvinnor att bada topless. I stället skulle alla ha överdel. Är det något som är idiotsäkert så är det väl att ju mer man döljer och förbjuder, desto roligare blir det i sängkammaren. Så på med behån, grabbar! Vi får väl designa lite sportigare varianter i maskulina färgnyanser och med tekniska finesser för att skapa ett köpsug. Triumph Mach III Balconette X-tra Trooper, for Real Men. Finns i nyanserna Champagne Vintage Green, Khaki, Blue Steel och Combat Black. Jag undrar vilken Dalai Lama skulle välja. Kanske skulle han rata alla de där och välja en något mindre krigisk variant som en Ghandi Gentle Push-Up Saffron (finns bara i A-kupa).

Många män har en konstig föreställning om bröstvårtor. De tror att man ska nypa dem - hårt. Jag har aldrig förstått det där, och när en mans hand närmar sig mina blir jag på min vakt. Flera kvinnor jag känner kan också vittna om hur diverse män har trott att "nipple" översätts med "nippel", såna där man behöver när man ska pumpa en fotboll. Men bröstvårtan är känsligare än så, hörni. Testa att smeka den försiktigt. Eller ta en polygrip och kläm åt om er egen så får ni se. Man ska vara rädd om pattarna, oavsett pattbärarens fysionomi i övrigt. Patten är din vän, vilket alla bebisar kan intyga. (Spädbarn har förresten en helt fantastisk förmåga att locka fram mjölk ur ett bröst. De suger inte ut mjölken, vilket många tror. Nej, de använder sin tunga och trycker fram mjölken. Försök göra om det om ni kan. Ni kommer nog att få träningsvärk fortare än kvickt.)

Egentligen tycker jag att kroppar är bra lika varandra. Variation finnes, men så himla stor är den inte. Ett hål här och där, lite muskler, fettvävnad, hår, ben och så vidare. Visst kan det vara trevligt med ett par snygga bröst, i alla fall för bäraren. Men de är bara intressanta på samma vis som en väl designad brödrost eller så. Det är funktionen som räknas, och inte minst situationen. Och ska jag vara ärlig så är jag emot behå också, även för herrar. Eller emot och emot (nu blir jag så där bisexuellt velig igen), men underkläder är till för att tas av. Den döljande funktionen har en poäng, att man kan bli nyfiken, men det absolut värsta jag vet är "sexiga underkläder". Sätt på dig ett helt garnityr av spetsar, babydoll-nattlinnen, strumpeband och spännen. Dränk sedan in dig i parfym och le förföriskt på ett leopardmönstrat sidenlakan med ett glas champagne i handen - och jag ska bli frigid i ett halvår. Jag tror att Dalai Lama har hajat det där. Less is more, både när det gäller pattar och klädsel.

Musik när jag blir störd på tunnelbanan

Mymlan har efterlyst lite bra musik på sin blogg; mina bidrag hör ni här (förutsatt att ni har Spotify). Gemensamt för dem är att de funkar bra att läsa genusvetenskap till när någon sitter och babblar i all evighet om trivialiteter medan jag försöker koncentrera mig. En annan sak låtarna har gemensam är att de har låg dynamik, d.v.s. skillnad mellan högsta och lägsta ljudvolym, och därför inte släpper in för mycket störningar utifrån. De ska höras med lurar, såklart.

1/ En av mina favoriter som jag upptäckte på Imeem på Cnets "Music Download" eller vad den hette förr - nu är det väl Last FM (mycket sämre), tyska Tice med Big in D'town. Tyvärr är hon dåligt representerad på Spotify, men den här duger bra.

2/ Jag föll som en sten när Mats Nileskär spelade titelspåret från Guerillas in tha Mist en gång i världen. På Spottan finns inget från den, däremot det här spåret från Planet of da Apes, Chocolate City. Svängig sak.

3/ Basement Jaxx har ni kanske fått nog av, men den här låten, Jump N' Shout ft. Slarta John är inte så uttjatad. Jag gillar energin som bara byggs upp och byggs upp!

4/ Tarik Mengücs Saksuka brukade Morrhoppan spela för mig som uppvärmning inför någon av våra vansinneskvällar som började vid halv tolv på Libra och sen fortsatte tills korna kom hem. Den är nästan omöjlig att dansa till, men det går inte att låta bli.

5/ Send the Message med Mattara vet jag inte när jag hörde första gången. Den är kanske också lite väl nött, men jag kan inte låta bli att älska kören.

6/ Blu Cantrells Hit 'Em Up Style (Oops!) är en gammal god dänga. Har ni inte hört den så har ni nåt att se fram emot. Passar nästan ännu bättre på bussen från Odenplan till Frescati.

7/ Bongo Swingers - vad är det nu för töntar? Jag vet, jag vet... Men eftersom jag har hört låten tusen gånger är Gonna Get Ya en effektiv ljuddämpare.

8/ Nasas Whachadoin? tror jag att jag hörde första gången via en hädangången blogg, "Pussy Made of Gold". Den är djupt saknad!

9/ Portas Todos En Mi Contra var egentligen inte den jag ville spela, men det fanns liksom bara den på Spottan. Och nu har jag fäst mig vid den - eller är det två låtar? Avgör själv.

10/ Bara för att inledningen är så ofattbart corny gillar jag Fuck Dying med Ice Cube. Det finns bättre spår på den gamla War & Peace, men om någon bräker på värmländska och smörjer in sig med solkräm på gröna linjen är den här låten det perfekta valet. Fuck me dying, liksom. Men inte att du gör det.

Bonus för vad?

Karin Olsson slår ett slag för bonusar till lärare i Expressen, och kvalificerar sig därmed som en nytänkande, empatisk och uppfinningsrik person. Åtminstone i sina egna ögon. "Säg 'bonus' och du ser en girig direktör. Tänk om man kunde se en lysande lärare eller rektor i stället, som får en fetare plånbok ju mer eleverna lär sig", utropar hon.

Å, vilken bra idé. Verkligen. Men jag har några frågor här. Som hur man mäter vad som är en bra lärare, vad man vill mäta - d.v.s. ytterst vilken sorts skola vi vill ha - och om detta verkligen är väl använda pengar.

Jag läste en studie (på en av mina kurser i pedagogik) om blivande läkares lärande. I början av sina studier gick de med stor entusiasm in för att verkligen lära sig sitt ämne - och då menar jag att förstå, på djupet. Ja, ni fattar nog. Att verkligen lära sig innebär som jag ser det att förstå poängen med det man läser, kalla det djupinlärning om ni vill. Här hade vi blivande läkare, besjälade av sitt kommande kall, eller åtminstone inriktade på att verkligen bli bra på att hjälpa andra. Det var alltså i början. Visst är det mycket råpluggande av citronsyracykeln, kroppens alla ben och så vidare, men ändå: vill man så kan man ge mening åt det mesta av sådana baskunskaper. Det gick en tid; kraven och tentorna började dugga allt tätare. Sakta med säkert gick det upp för de flesta att deras idealism kostade dem för mycket. Ville man klara sig med bästa resultat, och det vill man, särskilt om man alltid har varit en femetta i plugget, så var det bättre att inrikta sig på att banka in maximalt med kunskaper på minimalt med tid och därefter glömma bort det mesta för att i stället koncentrera sig på nästa tenta. Idealisterna blev cyniker, djupinlärningen övergick i ytinlärning. Och det här var alltså vuxna (nåja) människor som verkligen ville något med sina studier. Något säger mig att eleverna i grundskolan och på gymnasiet fungerar likadant. Det är en teori jag har.

Ibland ser man häpnadsväckande galna svar på till synes enkla frågor om en texts innehåll. Det här handlar sällan om studiebegåvning, i stället är det just taktiken bakom läsningen som ger utslag. Den som helt missar poängen med en text à la högskoleprovets LÄS gör det för att vederbörande inte är ute efter poängen. I stället har man försökt memorera texten, vilket naturligtvis är hopplöst om man inte är Rain Man. Men anta att vederbörande verkligen skulle ha fotografiskt minne - skulle hen då kunna svara på vad texten betyder? Nej, det är i alla fall ingen garanti. Förebilden till Rain Man, Kim Peek, hade ett fantastiskt minne men kunde inte knyta skorna. Och skulle man ha bett honom resonera om innehållet i någon av de 12 000 böcker han lär ha memorerat skulle han ha kammat noll. Analogi: man blir inte psykiater av att kunna DSM IV utantill.

Om man vill ha bra betyg i en pluggskola så pluggar man sig till bra betyg. Det behöver man inte vara något snille för att klara. Det hjälper om ens föräldrar tycker att det är viktigt att man lyckas i skolan, så viktigt att de belönar en kraftfullt om man lyckas och bestraffar en om man misslyckas. Det hjälper om man har ett eget rum att plugga i. Det hjälper om man är haj på sociala koder så att man snabbt märker vad ens lärare lägger vikt vid. Det hjälper om man inte har för mycket fantasi - eller för lite, för all del - och om man kan konsten att hålla lagom tyst. Det hjälper om man är språkligt begåvad så att man kan dölja vad man inte kan och formulera det man verkligen kan på bästa möjliga vis. Och så vidare. Lite tur är inte heller fel, eller kalla det intuition när det gäller att svara rätt på flervalsfrågor. Sen skadar det inte om ens kamrater inte tycker att den som öppnar skolböckerna ibland är en nörd. Jag antar att man kan göra listan mycket längre än så här, men jag ville bara ge några exempel på varför den som får högsta betyg kanske inte är den som har lärt sig mest och därmed är bäst lämpad att plugga in citronsyracykeln för att sedan bli den där underbara läkaren som håller patientens hand, lugnar, kommunicerar och läker det som kan läkas. Sambanden är inte så självklara.

Något annat som inte är så självklart är att en skola med höga medelbetyg är en bra skola. Det är heller inte självklart att en skola som föräldrarna är nöjda med är en bra skola - utom för föräldrarna. (De kanske betalar extra för att deras barn ska få bra undervisning, och då måste de ju vara nöjda.) Det kan också vara så att en skola, eller en klass, som är sämre på papperet är bättre i realiteten; resultatet kanske inte visar sig omedelbart, utan först på sikt. Att mäta kunskaper är väldigt svårt, om det är kunskaper man vill mäta, inte förmågan att svara rätt på ett antal prov. Vill vi ha en skola som ägnar sig åt inlärning eller en som ägnar sig åt lärande? De flesta väljer nog det förra alternativet, för det är mycket enklare att mäta inlärning. Jan Björklund väljer det första alternativet, som bekant. Å, den finska skolan! utbrister han i andanom. Där eleverna vantrivs redan på lågstadiet. Men bra betyg får de.

Jo, vi kan införa bonusar för lärare och rektorer om det nu är ytinlärning vi vill premiera. Karin Olssons förslag ligger därmed rätt i tiden. Alla som motsätter sig den sortens syn på vad skolan bör ägna sig åt är reaktionära flumpedagoger från förr. Men jag tycker att det är beklämmande. Ett argument har jag dock kvar, och det är kanske inte lika lätt att avfärda: Är bonusar verkligen en god investering? Finns det liksom inte andra saker man kunde använda pengarna till? Jag vet, det låter som en naiv dröm, men kunde vi inte satsa på en ökad lärartäthet? På att återinföra skolkuratorer och -sköterskor, rentav SYO-konsulenter? Vore det inte rätt hyvens om skolan hade resurser nog att undervisa alla i samma skolform, utan att alltså sparka ut de där bokstavsbarnen ur klassen? Vore det inte rätt trevligt om det fanns rullstolsramper och andra handikapphjälpmedel - överallt? Och nu ger jag mig verkligen ut på djupt vatten, men vore det inte fint med skolmat som eleverna åt? Jag menar, då får man ju energi. Och så blir man kanske lite nöjdare än om man får några hastigt upptinade kadaver, tillredda ett gäng katatoniska myrslokar efter ett recept av Jeffrey Dahmer. Ja, det är bara ett förslag, kalla mig naiv.

Apropå det: Vore det inte bättre om inte skolorna var tvungna att gå med vinst? Jo, det vore det banne mig. Varför en skola är bra om den är en "resultatenhet" är för mig ett mysterium. Jag trodde att vi hade lite andra principer än skolan i "Nicholas Nickleby". Jag trodde visst fel, så nu ska jag tro på något mer realistiskt:

Jag tror att framtidens skola i Sverige är en obarmhärtig, fantasilös pluggskola som snålar in på allt den kan snåla in på. Jag tror att framtidens skola är en där rastlösa elever stämplas som bokstavsbarn och sätts i skol-gulag, där rullstolsburna barn hamnar utanför på rasterna i de enstaka skolor som alls vill ta emot dem, där rektorn slår ihop klasser och fixar till en usel arbetsmiljö i det heliga resultatets namn och där maten smakar pyton. Jag tror att framtiden skola sätter ytinlärning i högsätet.

Men hoppsan. Framtiden är visst redan här. Minus bonusarna, men de kommer säkert. Karin Olsson är kanske inte precis nytänkande eller upppfinningsrik: hennes idéer finns ju redan uttryckta i den rådande diskursen om skolans medel och mål. Empatisk, då? Ja kanhända är hon det, inte med de elever som ska gå i hennes drömskola, men med de kvarvarande lärare som är beredda att offra sina gamla ideal om lärande. Någon tröst ska de väl ha om de ställer upp på Björklunds skolpolitik.

Inför undervisning i psykoanalys i läroplanen

"Gör inte Ohly till skolminister!", skriver Ann-Charlotte Marteus i Var inte rädd för Jesus, Ohly. Bakgrunden till ledaren är en radiosänd debatt mellan Lars Ohly och Jan Björklund där den senare ville att kristendomen även fortsatt ska ha en särställning i religionsundervisningen. Ohly gillade däremot Skolverkets remissversion om religionsundervisning, som enligt Expressen inte vill ge kristendomen extra vikt. Men detta är fel: Skolverkets förslag innehåller elementet "Religion och samhälle", där man ska diskutera "Kristendomens ställning i skolan och i det svenska samhället förr och nu. Från enhetskyrka till religiös mångfald och sekularisering". (Under punkten "Religioner och livsåskådningar" ingår f.ö. följande formulering: "Livsåskådningar och livshållningar i Sverige, till exempel humanism, veganism, och feminism". Feminism? I ämnet religionskunskap? Kära nån.)

Jag vet: kristendomen är en viktig del av den svenska kulturen och bla bla. Den är så viktig att den anses utgöra en värdegrund på vilken hela skolans arbete ska baseras (i den nuvarande läroplanen). Men jag tycker att det är dags att ändra på det. Marteus skriver entusiastiskt om sin kristendomsundervisning:

När jag gick i skolan hette ämnet fortfarande "kristendom". 60-talister fick höra allt om Bergspredikan, Marta och Maria, Petrus och tuppen, den gode samariten. Vi blev inte fundamentalister. Men det var superspännande. Och vi blev allmänbildade. Vi fick redskap för att bemästra tillvaron och uppskatta kulturskatter som - "Life of Brian". Och vi inser att det står lika mycket stenåldersbabbel i Bibeln som det påstås göra i Koranen.

Re-he-he-heally? Vilka är "vi" som inser det? Jag skulle nog tippa att väldigt många svenskar varken inser eller anser att Bibeln innehåller stenåldersbabbel, medan de däremot ser Koranen som just stenålders. Det är dags att ändra på det med.

Egentligen tycker jag att vi ska lägga lektionstimmar på viktigare saker än religion. Låt religionen vara en privatsak. Om vi ändå ska undervisa om de tre stora ökenreligionerna, om hinduism, buddhism o.s.v. kan vi lika gärna börja undervisa om psykoanalys också. Tankegodset från Freud och hans efterföljare har ju ett lika stort grepp om gemene man som religionen. Eller låt oss belysa fenomen som parsamhet, charterresor, den heterosexuella matrisen, OS-feber eller Ikea som vithetens tempel. Om det nu är diskursens tyngd som ska avgöra.

Men okej, jag ska inte vara omöjlig. Lägg för all del några lektionstimmar på att förklara varför kvinnan ska tiga i församlingen enligt Paulus eller vad det kan bero på att katolska präster så ofta begår sexuella övergrepp mot barn. Berätta om religionens diskurser om kvinnors reproduktion, om homosexualitet och vördnad mot överheten. Så kan skolbarnen själva få avgöra om det här uråldriga tankegodset har någon bäring på deras tillvaro i dag. Men fimpa den där barmhärtige samariten, tack. Han är obehagligt lik Percy Barnevik.

"Rödvinsadel", "bortskämd elit" etc

Aftonbladets rapport om att regeringen vill slopa den statliga inkomstgarantin för konstnärligt verksamma personer har fått (i räknande stund) 24 bloggare att kommentera. Jag orkar sannerligen inte läsa alla - det räcker bra med att se de föraktfulla, rentav hatiska rubrikerna på de allra flesta inläggen. Intill artikeln kan man också rösta; det framgår där att 80 % av läsarna tycker att "konstnärslönen" ska avskaffas.

Det är intressant att se denna hätskhet, och ganska obehagligt. Det är knappast några svindlande summor det handlar om: 18 000 kronor i månaden. För staten är det en spottstyver, för den enskilde skattebetalaren likaså. Anslaget till hovstaten är ca 57 miljoner om året: 40 miljoner mer; Slottsstaten får ca 54 miljoner. Småpengar, faktiskt.

Nej, det handlar om något annat: hat mot konstnärer som "borde kunna försörja sig själva". De är så lata och bortskämda, vill få allt på en räkmacka. Mm. Det är därför de i allmänhet har levt under existensminimum under decennier.

Ja, verklighetens folk har härmed slagit näven i bordet. Synd bara att sagda folk inte tänker längre än näsan räcker. Det handlar nämligen inte om att subventionera en hoper latmaskar. Statliga bidrag till kulturen går inte ut på att gynna kulturskaparna, utan folket. Just det, verklighetens folk. Utan dessa i sammanhanget (statsbudgeten) blygsamma summor får vi ingen möjlighet att se teater som inte är smälla i dörrar-farser på Oscars, för att bara ta ett exempel. Att säga att all kultur ska bära sig själv är att säga att endast de kapitalstarka ska producera kultur, och detta endast för folk med stålar. Jag säger det en gång till: bidragen är till för att du och jag ska kunna gå på teater utan att det kostar tusenlappar och för att vi ska kunna läsa annat än Liza Marklund. Det handlar om en kulturell infrastruktur, jämförbar med de motorvägar vi bygger.

Göran Rosenberg har råkat skriva om tanken på att allting ska bära sina egna kostnader i DN i dag. Han avslutar så här:

Med respekt för att verksamheter som främst motiveras av sin betydelse för samhället inte alltid kan bära sina egna kostnader vill jag ... tillstyrka en renässans för samhällsintressets kalkyler.

Samhällsintresset är ett fint gammalt ord som pockar på en renässans.

Kultur är ett bra exempel på detta samhällsintresse. Alla måste inte älska vartenda ändamål som våra skattekronor går till, och jag inser att många tycker att "finkultur" är skit. Men hatet och föraktet som alla dessa bloggare uttrycker är faktiskt riktigt pinsamt.

Rädslan som frälsning

"Vad är det räddaste du har varit nån gång, pappa?" Det är min tioåring som frågar. Jag måste leta i minnet. "Jo, det var nog när du föddes och jag för en liten stund trodde att du var död." Det hade varit en utdragen förlossning med en utmattad mamma. Huvudet började komma fram, det var så nära, så nära, men den allra sista biten ville sig inte. Till slut kom han ändå fram, men blå och livlös. Barnmorskan frotterade honom kraftigt med en handduk och efter några sekunder då världen stod stilla kvicknade han till och gav ifrån sig ett svagt skrik. Han levde! Behöver jag säga vad jag kände just då? Jag har nog aldrig varit så rädd, säger jag.

Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.

Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.

Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.

Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.

Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.

Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.

Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.

Om man hatar sitt jobb

Om man hatar sitt jobb kan man utbilda sig till ett annat. Det är en teori jag har. Så låt oss granska den.

För det första måste man hata sitt jobb tillräckligt mycket för att det ska vara mödan värt att bryta upp. Att bara säga: "Gud, vad jag hatar mitt jobb" som utslag för tillfällig leda är kanske inte att hata det på allvar, annat än i stunden. Man kan säga så från en privilegierad position, mer eller mindre på skoj, för att väcka en smula sympati, visa att man minsann har det svårt trots att man är kärlkirurg. Man kan säga det kolleger emellan när en viss aspekt av arbetet driver en till vansinne. Jobbhatet är då ett socialt kitt och lindringen inte långt borta. Egentligen trivs man ganska bra med sin situation och har inga som helst planer på att byta jobb. Horace Engdahl tyckte att det var skönt att sluta som ständig sekreterare och Peter Englund kommer säkert att grumsa över alla dessa kungamiddagar och andra trista plikter. Det kan verka bortskämt, men jag tycker inte att man måste jämföra lidandet för att det ska kunna värderas objektivt. Englund blir inte gladare för att det finns vissa som delar ut reklam i Bandhagen för en spottstyver. Reklamutdelarna i Bandhagen blir inte gladare för att vissa lever på att rota fram användbara sopor i Rio de Janeiro.

Men ändå. Det är skillnad på att "hata sitt jobb" och att verkligen hata det. Länge hatade jag mitt jobb inom citationstecken, men allteftersom åren gick bleknade de bort. Alla dessa kvällar, helger och nätter som jag har våndats över snåriga översättningar med kort deadline, alla dessa förbannade kontorsstolar jag har nött ut, allt tekniskt strul, obefintliga manus, oväntade och för mig okända språk, alla jävla nybörjare till tolkar, oförstående redaktörer eller självgoda och totalt okunniga filmare av olika kulörer - allt det kunde jag stå ut med. Jag har jobbat mer än de flesta, vilket inte vill säga lite i min bransch, och det har gjort mig snabbare än de flesta. Jag kan översätta snart sagt vad som helst och gör det också. Jag är stolt över mina kunskaper och definierar mig som översättare. Jag kan heller inget annat. Jag har hållit på med det här i över 20 år. Det är inget unikt med det. Jag har kolleger som har hållit på betydligt längre och översätter från fyra-fem språk. Jag har kolleger som kan precis allt om amerikansk politik, om stridsvagnar från första världskriget, skjutning med svartkrutspistoler, om sportflygplan, Romarriket, Bellmans Sverige, grekisk inrikespolitik eller chilensk knarkslang. Med dem har jag många gånger suckat samfällt över vårt jävla jobb. Men nu är inte ens det roligt längre.

När man hatar sitt jobb så mycket att man gör allt för att inte tänka på det. När man hatar sitt jobb så mycket att man ständigt lämnar in sina alster i absolut sista stund. När jobbet är så ångestdrivande att man blir paralyserad och i stället ägnar sig åt något annat fast man VET att man inte har tid eller råd med det. När klockan blir tio, elva, tolv, ett, två och tre på natten dagen före en absolut och redan uppskjuten deadline och man ändå inte förmår jobba mer än några minuter i stöten trots att man vet att nattsömnen blir minimal eller obefintlig, att man kommer att vara ett vrak nästa dag om man inte betar av de där 300 texterna. När man inte jobbar trots att man vet att varenda sekund som man lyfter fingrarna från tangentbordet är lika med noll i inkomster. När månadsskiftet närmar sig och man inte ens kan förmå sig att fakturera, trots att man är i desperat behov av pengar. När bredbandet stängs av för att man inte kan öppna kuvertet med räkningen, när man står där utan stålar - och ändå inte jobbar. Då är något jävligt fel, kan man säga.

Det har varit värre. I perioder har mitt arbete varit den enda konstanten i en kaotisk tillvaro med sorg och vånda och mer sorg. Det har inte precis varit en god konstant, tvärtom har den ständiga pressen att värpa översättningar mitt i allt elände bara lagt sten på börda. Ta passagen ovan och lägg till kronofogdar, spärrade kontokort, obetalda hyror och inga pengar till mat. Lägg till en nedstämdhet och paralys som ledde till att jag inte ens orkade fylla i de papper som skulle förlänga min sjukskrivning bortom den första perioden, ännu mindre ta förnyad kontakt med läkare, lägg till självhat och självmordstankar och lite annat smått och ont. Jag var där och vände, men blev stukad så att jag inte tål stress i några större doser längre - detta sagt av någon som tidvis hade arbetat 60, 80 och 100 timmar i veckan. Ett av de sista jobb jag gjorde innan jag brakade ihop var ett danskt program om människor som hade gått in i väggen. "Ha!", tänkte jag. "De skulle försöka hänga med mig i en vecka av mitt liv. Sen kunde de komma och gnälla. Utbrändhet, vilket trams." Och så brände jag ut mig.

Jag har aldrig återfått någon arbetsglädje, och min kapacitet är som sagt begränsad. Men några timmar varje dag måste jag väl orka? Ja, så småningom gjorde jag det. Egentligen skulle jag bara behöva översätta 20 minuter om dagen för att klara mig hyfsat. Det innebär fem-sex timmars arbetsdag, och mer ska ingen översätta. Det blir helt enkelt inte bra då. Men inte ens det har jag klarat och klarar det fortfarande inte.

Man kan ta sig i kragen. Man kan skärpa sig, sluta gnälla och tycka så förbannat synd om sig själv. Man kan stålsätta sig, tvinga sig ner vid tangentbordet. Det kan väl inte vara så jävla märkvärdigt? Tänk om jag bara kunde göra 20 minuter om dagen - det är ju ingenting! Ja, så har jag tänkt de senare åren. Och tro mig, jag har tagit mig i kragen i över 15 år vid det här laget, jag har har tagit mig i kragen, slutat gnälla och parkerat mig vid det förhatliga tangentbordet. Jag har verkligen försökt. Jag har barn att försörja. Jag vill inte ligga min älskling till last. Jag vill inte vara så misslyckad. Men det är jag, har jag insett till slut. Det tog slut när jag kraschade och jag har aldrig kommit igen. Smittan från den uppgivenheten och handlingsförlamningen sprider sig ibland. Jag kommer t.ex. att bli av med mitt körkort eftersom jag inte har förnyat det eftersom jag inte kan förmå mig att kontrollera när det verkligen är för sent. Eftersom det är ännu en deadline. Jag kan inte öppna brevet från Tele2 för det innehåller en deadline. Jag kan inte öppna kuvertet från Fortum av samma anledning, så vi får brev från socialen där de erbjuder sig att hjälpa oss så att vi inte ska bli strömlösa. Det har vi inte blivit hittills, men det är sannerligen inte min förtjänst.

Så man kanske kan säga att jag hatar mitt jobb. Det kanske är läge att utbilda sig till nåt annat, under förutsättning att jag orkar jobba med ett jobb jag hatar under tiden. Och jag gör det, utbildar mig till nåt annat. Exakt vad vet jag inte. Ett tag tänkte jag utbilda mig till mentalvårdare. Jag tänkte gå på komvux. Men så sa min vän till mig att jag kanske kunde läsa pedagogik och psykologi i stället. Det kändes rimligt. Att åka till Tensta eller Åsö vuxengymnasium vore väl inget problem, men pedagogik kändes roligare. Och det var så inihelvete roligt att jag inte kunde förmå mig att sluta. Det omedelbara hotet mot min försörjning var borta efter diverse turer, så jag kunde ju fortsätta översätta under tiden. Sen läste vi en hel del genusrelaterade texter och jag blev sugen på att läsa genusvetenskap. På den vägen är det. Jag kommer aldrig att bli professor eller docent eller så. Jag är för gammal för att göra akademisk karriär, kanske för gammal för att ens få doktorera. Det gör mig inte så mycket. På något vis ska jag ändå kunna använda mina kunskaper. För att hjälpa andra. Det finns nämligen människor som inte är såna ömkliga drivhusblomster som en annan. Såna som verkligen har jobb, värda att hata, livssituationer som är oändligt mycket mer plågsamma än min. Jag har ändå min familj, min Marty, alltså en oändlig glädje. Starka kontraster, skulle min forne terapeut säga. Ja, det är starka kontraster.

Nu har jag missat en tenta och så en småtenta till. Genast börjar lättingen Niklas gnöla och fundera på att ge upp den här löjliga drömmen om akademin, aktivismen, bokprojekten eller vad det nu ska utmynna i. Marty peppar mig såklart. Av någon dunkel anledning älskar hon mig trots att jag är så misslyckad. Jag ska försöka skärpa mig. Ta mig i kragen, ni vet. För nog vore det lite synd att kasta bort studierna också av något slags paralys? Jo, det vore synd. Det är en teori jag har.

Lite spill får man räkna med

I dag skriver två moderater på SvD:s Brännpunkt att sprutbyten skickar fel signaler till allmänheten. Vi ska inte "tillhandahålla redskap som allt för ofta leder till en för tidig död", tycker Cahtarina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl. Annars riskerar vi "att försätta oss själva och tusentals missbrukare i en juridisk gråzon som är omöjlig att motivera".

Som om missbrukarnas problem vore den juridiska gråzonen. Som om rena sprutor skulle leda oskyldiga i fördärvet. Det är verkligen briljant. Man kan naturligtvis diskutera om sprutbytesprogram är det bästa sättet att minska smittspridning - vad jag vet tyder allt på det, men okej. Diskutera det går ju alltid. Under tiden som människor går under.

Men låt säga att en (1) medmänniska slipper bli hivsmittad eller få gulsot, båda potentiellt dödliga tillstånd för någon vars kropp redan är illa medfaren. En enda medmänniska, som är någons barn, någons syskon, någons förälder, någons älskling, någons trygghet och vän. Är den inte värd hjälp?

Det kan man bara tycka om man är hjärtlös som vissa moderater. Som ifrågasätter "den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram" och föredrar att utsätta redan utsatta medmänniskor för ännu mer lidande.

Vad en nybliven förälder inte behöver - och kan behöva

1/ Vagga
Den bästa vaggan är famnen. Och den bästa upplevelsen är att se på sitt barn när det somnar.

2/ Spjälsäng
Varför ligga i sin säng och sträcka ut en hand mellan spjälorna för att klappa sitt barn, när man kan ha det alldeles intill sig? Det sistnämnda har en oöverträffad gnosfaktor. Dessutom sover barn lugnare, och om det ammas kan det vakna till och snutta och sen somna om utan att mamman knappt behöver vakna.

3/ Barnvagnsburka
Jag kan förstå att man har ett myggnät om man råkar bo i södra Dalarna och det är sommar. Men i Stockholm? På vintern? Det är obegripligt. Vissa tänker nog att barnet sover lugnare om det utsätts för mindre ljus och ljud, blåst och så. Fine - om man vill få ett barn som inte kan sova annars så kan man göra så, men det är att binda ris åt sin egen rygg.

4/ Lugn och ro
Okej, man kanske inte ska stå och headbanga med sitt barn i famnen på en death metal-konsert. Barn kan bli skrämda av alltför höga ljud. Men återigen: om man tassar på tå, skruvar ner musiken eller teveljudet, låter bli att diska och så vidare så binder man ris åt sin egen rygg - och barnets. Barn kan somna även om de har stojande storasyskon som tutar i leksakstrumpeter alldeles intill.

5/ Massor av bebiskläder i storlek 50
De är urvuxna på nolltid. Och bebisar som helammas behöver inte bytas på titt och tätt.

6/ Skötbord
Totalt onödigt och tar bara en massa plats. Håll bebisen i kolikgrepp och tvätta det över handfatet. När det blir lite större kan det sitta på handfatskanten (bra om det har blivit förstoppat efter övergången från helamning också).

7/ Napp
Vissa barn har ett starkt sugbehov som inte tillfredsställs av amningen, brukar det heta. Det må så vara, men de är nog sällsynta. Får bebisen snutta fritt behövs ingen napp. Vissa vill ändå ha en napp som ljuddämpare. Fine, men köp då minst 30 nappar på en gång, för annars kommer det att bli ständiga kriser när man inte hittar nappen. Ger man sig in i nappträsket får man vara beredd på att det är svårt att ta sig ur det. Inget barn slutar frivilligt.

8/ Babylarm
Eller vad det nu heter, alltså en liten radiosändare att lägga hos barnet. Inte lämnar man väl sitt barn så att man inte kan höra om det vaknar? Jag förstår inte vitsen.

9/ Speldosa
Jag misstänker starkt att det här är något som föräldrar tycker är gulligt men barnen struntar blankt i, även om jag saknar bevis för det. Vill man att barnet ska somna till något monotont ljud så kan man sjunga för det.

10/ Trehjulig barnvagn
En av de enfaldigaste uppfinningar som har gjorts. Okej, det är kanske bekvämt om man ska manövrera i trånga utrymmen (exakt var?), men vill du gå baklänges uppför alla barnvagnsramper? Alltid? När trappan är igensnöad? Vill du åka baklänges uppför alla rulltrappor? Det vill inte jag. När jag ändå är inne på det: köp en barnvagn där du kan stuva in flera fulla matkassar, för det lär du göra tusentals gånger.

11/ Skallror etc till barnvagn
Ibland ser man föräldrar som i panik rasslar med en rad uppspända skallror över barnet, samtidigt som de ruskar på barnvagnen. Låt någon pröva samma trick på dig när du är ledsen och se om det funkar! Barn som skriker i sin vagn gör det av en anledning. Då tar man upp dem om man inte är säker på att de bara gnyr lite av trötthet och strax kommer att somna.

12/ Amningstekniker à la "Barnaboken"
Anna Wahlgren har nog förstört fler amningsperioder än hon kan ana. Hennes teorier om att barnet känner "överlevnadsångest" är gripna ur luften, och hennes råd om hur länge man ska hålla på är meningslösa och pressande för många som tror att det är så man ska göra. Kvinnor har lyckats amma sina barn i alla tider över hela vårt jordklot utan Anna Wahlgren. Lyssna på barnets signaler så fixar det sig.

13/ Pyjamasar med 300 tryckknappar
Tanken är att man ska kunna byta blöja utan att klä av barnet, därför löper tryckknapparna längs ena benet och upp i grenen. Det tar en halv dag och fem kötteder att knäppa alla små stenhårda knappar. Tröja och byxor är hundra gånger bättre. Tröjor som knäpps i grenen sitter bra, och de har bara tre knappar. Men en lång tröja funkar lika bra.

14/ Puder och salva
Sånt höll man på med på den tid när bebisarna blev röda i rumpan av för lång kontakt med sitt eget kiss. Det slipper man med moderna blöjor. Och så kan man lufta underredet på barnet i stället, alltså låta det ligga utan någonting på underkroppen

15/ Skötlappar
Tvättar man barnet över handfatet så går det faktiskt jättebra att använda handen. Skötlappar av skumgummi eller papper är onödiga. Man kan ha våtservetter i skötväskan att använda vid nödfall, men bebisar brukar inte uppskatta att få en kall och våt servett i rumpan. Det skulle inte du heller göra.

16/ Babysitter
Barnet kan ligga på en filt - det låter det sprattla friare och så är det inte påfrestande för ryggen, vilket en sitter är om den används för långa stunder. Eller så kan man ta ett sånt där bärbart skötbord av skumgummi med höga kanter. Det går att ha på köksbordet medan man dricker kaffe. Men man får såklart inte vända ryggen åt barnet i ens en sekund i så fall. Mängder av barn råkar ut för fallolyckor vartenda år. För det mesta har de trillat ner från ett skötbord, vilket är ytterligare en anledning att skippa skötbordet.

17/ Bebisgunga
Det kan vara kul för barnet att sitta där i ca 10-15 sekunder. Det tar en timme att krångla ner barnet där. Och sen ska man alltså ha eländet i en dörröppning. Skitkul. Verkligen.

18/
Färgglada bebisskedar
Gulliga att se på, kanske. Men en vanlig tesked är för det mesta bättre, särskilt i början när barnet bara får i sig pyttesmå pluttar mangopuré.

19/
Barnvagnsparasoll
En av de mest värdelösa uppfinningar människan har värpt någonsin. De gippar hit och dit och måste ständigt justeras. Vänd vagnen i stället om bebisen inte vill få sol i ansiktet. Det finns barnvagnar där handtagen går att fälla tvärs över vagnen - faktiskt ganska smart!

Vad som däremot kan vara bra att ha:

a/ Näsfrida
Ja, de heter så. Ett litet plaströr som smalnar av och slutar i en trubbig spets förs in i näsan och så suger man ut snoret. Faktiskt väldigt bra för snoriga amningsbarn, för ett barn som inte kan andas genom näsan kan heller inte få i sig mjölken och blir väldigt ledset. Den andra änden av röret mynnar i en slang med munstycka. Släng den och sug direkt i röret - du får inte i dig snoret ändå och det kräver mindre lungkapacitet. Eller gör som min kompis och sug ut snoret med din mun, om du törs. Det är antagligen ännu bättre.

b/ Plastad frotté
Att lägga i sängen om man inte vill sova med behå. Det blir sjöar i sängen ändå, men man skonar åtminstone madrassen.

c/ Pattbindor
Ja, Marty kallar det så. Amningkupor alltså, att lägga i behån. Fyll en garderob med dem. Bra för den som inte vill se ut som en deltagare i en wet t-shirt-tävling på stan.

d/ Tjocka och långa strumpor
Bebisar har kalla fötter. Byxor med fot blir urvuxna på nolltid, är krångliga att sätta på och håller ändå inte värmen tillräckligt. Samma sak här: köp ett lager! Så slipper du gå omkring och svära när du inte hittar dem (även de bästa modellerna åker lätt av).

e/ Salsy-Vase 1 %
Eller nåt liknande att mjuka upp mjölkskorv med. Och en liten luskam av plast som är avfasad på den sida man vänder mot hårbotten, så gör det inte ont.

f/ En sångbok
Vilken som helst, om du inte redan kan en drös sånger. Själv brukar jag söva bebisar med "Fjäriln vingad" - de somnar när man har kommit till "Vad gudomlig lust att röna". Men Kurt Cobain går säkert lika bra som "Ro, ro barnet". Jag inbillar mig att barn gillar när man drar samma låtar för dem, vilket har lett till att jag numera kan sjunga "Trollmor" och upptäcka att den är slut utan att veta hur jag kom dit.

g/ Miljarder pussar
Och då menar jag per dag. Barnet klarar sig utan pussar, men inte du.

h/ Tålamod
Bra att ha om ett barn inte vill somna trots att det är jättetrött. Bli inte irriterad! Eller om du ändå blir det: se på ditt barn. Betrakta dess vackra anletsdrag och fantastiska lilla kropp och känn hur mycket du älskar det. Då förbyts din irritation i kärlek om du inte heter Ted Bundy.


På stan:

i/ Hushållspapper
Jag lovar: en rulle hushållspapper i skötväskan räddar många situationer. Det låter så otroligt banalt, men är ändå lätt att glömma. Vill man vara extra förutseende fuktar man hushållspapper och lägger i en plastpåse. Och så tar man med sig sopkassar att lägga allt kladd i, inklusive nergeggade haklappar och tröjor.

j/ Extrakläder
Till dig själv, alltså! En del bebisar kräks mycket eftersom den övre magmunnen är outvecklad.

k/ Regnskydd till vagnen
Bra att ha om det verkligen öser ner, annars kan man strunta i det. Men träna tio gånger hur man trär på eländet, för det är litegrann som att lösa Rubiks kub. Att då försöka göra det i regnet är okul, kan man säga.

l/ Femmor och tior
Till offentliga dass när du behöver byta blöja.

m/ Handsprit
Till dig själv efter att ha bytt på ett offentligt dass - och till andra vuxna som vill peta på bebisen när den är nyfödd.

Slut på listorna! Har jag glömt nåt, komplettera gärna! Alla mina råd bygger på sex barns erfarenhet, men du som förälder vet bäst vad ditt barn behöver; det här är bara tips. Apropå det: oroa dig inte över om du ska klara att vara en bra förälder. Barnet kommer att visa dig hur du ska göra! Så lyssna på dess signaler och lita på dig själv. Det kommer att gå bra, jag lovar.

Varför feminist?

Tja, om ni vill få ett knippe argument så har ni dem hos Qatten. Läs själva, här tar jag bara med själva slutklämmen:

Så länge det finns:
Burkhor, trafficing, Gang Rapes, hedersmord, damfotboll, flicksnus, änkebränning, raffset för 6-åringar, skönhetstävlingar där småtöser som inte ens lärt sig gå sminkas upp som fnask...

Så länge det behövs:
Kvinnojourer, skyddat boende, tjejtaxi, kurser i kvinnligt självförsvar...

Så länge som:
Letterman alltid presenterar sina kvinnliga gäster med "The lovely.." och aldrig sina manliga...

Så länge:
Lenin anses som en politisk tänkare och Valerie Solanas som en galenpanna...

Så länge:
Vuxna kvinnor infantiliseras i rosa blommor och volanger, och bögarna designar skiten

Så länge:
Kvinnokroppen inkapaciteras i snäva kjolar och höga klackar, och bögarna designar skiten...

Så länge:
Flator, bitjejer och transpersoner hålls tillbaka, förringas och trakasseras av män, och bögarna tillåter skiten...

Så länge:
Nyfödda indiska flickor nackas av den enkla anledningen att de inte är pojkar...

Så länge:
Kvinnor har lägre lön, omskärs med rostiga rakblad, utsätts för vit slavsexhandel, osv osv osv osv..

Så länge lever Heteropatriarkatet ohotat och i högönsklig välmåga.