Alla dessa teorier om kärlek

Via Twitter hamnade jag på en sida med Tio realistiska råd för icke-monogama förhållanden, författade av en bloggare som kallar sig Sex Geek. Syftet är lovvärt, men innehållet varierar från bra till banalt till aningslöst - eller rentav dumt och skadligt. Men okej, jag ska gå igenom råden så får ni avgöra själva. (Läs gärna de tio råden först, eller öppna originalet i ett annat fönster, för jag går inte igenom det med fullständiga referat.)

1. Känn dig själv
Här följer en rad frågor för den som funderar på att ge sig in i flersamheten. Grundtanken är att icke-monogami/flersamhet kräver eftertanke och självinsikt - ingen dum idé. Men då vill jag påpeka att detta gäller vilka slags förhållanden som helst. Det är också en smula naivt att tro att man äger vissa egenskaper, en personlighet, kärnvärden och så vidare i isolation. Frågan "Vilket slags människa är du?" går bara att besvara med "Det beror på". Vi är inte, särskilt inte ensamma och sannerligen inte över tid. I rättvisans namn ska sägas att Sex Geek påpekar att svaren kan se olika ut i olika skeden av livet. Men jag vill relativisera det ännu mer. Om jag alltså säger att vi inte är ditten och datten innebär det inte att vi saknar idiomatiska sätt att reagera på olika situationer eller att vi inte har en smak för A eller B. Vi är formade av våra olika erfarenheter, och därmed skiljer vi oss från varandra inom vissa gränser. Nej, det jag menar är att det vi bär med oss sätts i spel på olika sätt i olika situationer och omgivningar. Vissa delar av mig visar sig helt enkelt inte för dig, för de aktiveras inte just nu. Att säga att jag är en människa här och en annan där är kanske att överdriva, men det ligger inte så långt från sanningen som man kan tro.

Frågan är alltså felställd, liksom de tre följande om kärnvärden, prioriteringar i livet och behov inom en relation. Vad är viktigast för mig? Tja, vad ska man svara? Kärlek? Trygghet? Stimulans? Bekräftelse? Det beror på så många parametrar att om man försöker räkna upp dem blir undantagen och reservationerna fler än svaren. Vad behöver jag i en relation? Det beror på vem jag är med och varför - bland annat. Ställer man upp en önskelista kan man nog inte bli annat än gruvligt besviken. Många teoretiserar så om sig själva och om kärleken i stället för att gräva där de står. Vad gör man med ett förhållande som inte motsvarar ens förväntningar? Vanligt är att man drar när det börjar skava. Sen går man till nästa förhållande och överger även det när man blir snopen över att det inte blev som man hade önskat. Att fråga sig vem man är är att sätta vagnen före hästen, vill jag påstå. Den minsta enheten i ett förhållande är inte en person utan två. Så stryk det där med vem du är och undersök i stället vem du är i förhållande till din partner. Och riv önskelistan.

Jag ska inte gå närmare in på resten av frågorna under punkt 1. Låt mig bara säga att det är bra med självinsikt, men obra med en självrannsakan som ska utmynna i den här sortens stelbenta uppräkningar om man inte vill sätta in en kontaktannons i Kamratposten. Över i stället till råd nummer 2. Älska dig själv. "Det här låter som den största kliché mänskligheten känner" skriver Sex Geek, "men"- Ja, just det. Det är verkligen en totalt innehållslös klyscha. Den enda person jag har träffat som älskade sig själv var en man som så älskade sig själv att han inte kunde älska andra. Om man menar att man ska hand om sig själv är jag med, och Sex Geek antyder att det är det hen menar. Men det osar självupptagenhet och kokbokslösningar på komplexa problem. Finns det några oklara punkter i listan under punkt 1? Ja, då ska man liksom fixa till dem genom att skriva dagbok, meditera eller gå i terapi - vad som helst duger tydligen, bara man får spika upp sina 95 teser om vem man är på monogamins domkyrkoport. Jag hoppas att ni slipper ge er in i en relation med en sån människa.

Råd 3. Var lycklig ENSAM är nog det dummaste hittills. Sex Geek driver här tesen att bara den som är lycklig i enrum kan bli lycklig med andra. "Ens lycka ska inte hänga på andras närvaro i ens liv eller sovrum", kan vi läsa, för "det är inget förhållande utan ett medberoende". Så fint. Du är bara en liten krydda i min tillvaro, älskling. Pyser du så mår jag precis lika bra ändå. Att jag skulle erkänna att jag behöver dig och skulle sörja dig om du försvann finns inte på min polyamorösa karta.

Denna beröringsskräck. Denna stolta ensamhet. Den andas libertarianism, ni vet "vi äger oss själva". Men att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande, som jag skrev i ett annat sammanhang. Nej, Sex Geek, du har fel. Vi hör ihop. Klockan klämtar även för mig.

Råd 4. Kommunicera. Ärligt.
Visst, det låter ju bra. Men läser man vidare stöter man på ännu ett poly-mantra: "brutal ärlighet". Själv föredrar jag kärleksfull ärlighet, men det är förstås inte lika creddigt. Nej, brutal ärlighet är mer rock'n'roll, något bara en fri själ som står utanför alla konventioner har på sin repertoar. Det är ack så pubertalt. "Jag kan lova dig att om du behåller grejer för dig själv så får du problem", skriver Sex Geek. Som om man inte kan kommunicera utan att vara hänsynslös. Men visst, om man mår dåligt ska man säga det. Om man älskar någon kan man också säga det. Och om man är hungrig kan man äta nåt. Är man i stället törstig bör man dricka, och är man trött kan det vara ett tecken på att man bör sova. Tack, nu tror jag att jag vet hur jag ska göra!

Nästa råd är en repris: 5. Vet vad du vill. Fler önskelistor. Själv vill jag ha ett Märklintåg, en brun pyjamas med långa ärmar och en helårsprenumeration på Kalle Anka. Eller nja, det var visst min önskelista när jag skulle fylla åtta. Jag fick ingenting av detta. Så småningom lärde jag mig dock att onanera, vilket inte var så dumt. Den här listan är bra onanimaterial för den som trängtar efter ett flersamt liv - inget mer.

Råd nummer 6. Sikta på innehåll, inte form är smått paradoxalt. Vad är icke-monogami? En form. Vad är innehållet? Relationen, det vill säga individerna, känslorna, praktiken, samspelet. Men rådet är ett försök till återtåg från önskeslistorna. Tro inte att du ska få vad du drömmer om, liksom. "Tänk på polyamori som ett sinnestillstånd av öppenhet inför kärleken i vilken form du än må möta den, och ta sen ansvar för att hantera detta överflöd när det kommer till dig", skriver Sex Geek. Detta är bättre än att "hålla fast vid ett visst recept som du tror är idealiskt" fortsätter vår guru. Ja, som flersamhet. Eller tvåsamhet. Eller relationsanarki.

Råd nummer 7. Var snäll går ut på att man ska uppföra sig hyfsat och ta ansvar för varandra. Bra där. Men jag tycker nog att sånt får räknas som en lägstanivå för all mänsklig interaktion, och varför det skulle vara specifikt för polysar vet jag inte.

Samma sak gäller råd 8. Ha säkrare sex. Det är alltid en bra idé.

Råd 9. Var stark. är ungefär lika begåvat som att råda någon att känna sig snygg. Exakt hur gör man för att vara stark - och varför får man inte vara svag? Nej, det är obegripligt, men den här punkten är egentligen en varning. Går man ut med att man är icke-monogam får man finna sig i att komma ut gång på gång och ofta mötas av oförstående och fördömanden. Men det klarar man förstås bara man kommer ihåg att vara stark. Antar jag att Sex Geek menar.

Äntligen har vi kommit till punkt 10. Låt dig föras med. Här får vi återigen rådet att skippa alla förväntningar och mallar och ta det som bjuds. För att kunna håva in gotterna fordras ett öppet sinnelag, lär vi oss här. Ja, livet är ett enda smörgåsbord och kärleken kommer när man minst anar den, precis som i en Harlekinroman. Men det fina i kråksången är att den som är icke-monogam just är så där öppen och mottaglig, tror Sex Geek. Det tror inte jag. Jag tror att den som är öppen för kärleken kan finna den i vilken relationsform som helst.

Kära Sex Geek. Du vill så väl. Du är en så insiktsfull, autonom, stark, självälskande, hänsynsfull och radikal person att du förmodligen lever ensam eftersom ingen står ut med dig. Om du ger mig din adress ska jag skicka ett Märklintåg. Eller nja, du får nog en pyjamas så att du kan fortsätta att drömma, ostörd av en verklighet du inte förstår. En där människor är lite mer komplicerade och krångliga än du vill. En där de behöver varandra. En där formen är ointressant.

Relationsagnosticism

agnosticism åsikten att vi inte vet om Gud finns eller inte. Mer allmänt innebär agnosticism skepsis inför möjligheten att få svar på "de eviga frågorna".

Ja, så ser NE:s definition ut. Själv är jag inte agnostiker utan ateist, men var står jag när det gäller kärleksrelationer mellan två vuxna människor? Jag kan inte gärna påstå att de inte finns eller att jag inte vet huruvida de finns eller inte. De finns. Men jag är inte troende. Det senare bör inte läsas som "Jag tror inte på relationer", utan som "Jag tror inte på den enda rätta relationsformen", med tillägget: "Jag är skeptisk inför möjligheten att få svar på mina eviga frågor om mitt och andras förhållanden." Ni skall många andra gudar hava jämte er egen, hörni. Ni skall undvika att göra er beläten av er egen relationsform, och det ska jag med.

Det var det hela i korthet. Nu följer en utläggning för den som orkar, gitter, ids, tyar och pallar. Så här: Ni vet det där supertrevliga och dynamiska paret? Å, så lyckliga de verkar. Och å, vad ni misstänker att de har ett litet helvete i smyg. För är det något som är så gott som idiotsäkert är det att bakom en glad fasad bedrar X Y med Z. Och har det inte gått så långt kan man ge sig attan på att de nygifta A och B började hata varandra redan på rådhustrappan. Lyckan är ett sken, skratten, pussarna och de små vänskapliga tjuvnypen är polityr under vars yta döljs nattsvart ångest. Detta att ingenting är vad det ser ut att vara skulle man kunna kalla Anna Walhgren-syndromet. Vi vet - egentligen. Det måste ju bara vara så. Så där lyckliga kan inga vara.

Men folk kan ju vara lyckliga även om de är olyckliga. De kanske hatar varandra och älskar varandra. Y kanske låter X hållas med Z. Men det man inte kan göra är att vara öppen med det. Vissa saker pratar man bara inte om, som privatekonomi, klasstillhörighet och hur relationen mår. Varför inte? Tja, säg det. Det återverkar menligt på självbilden, kanske.

En självbild är inget beläte som man har snickrat ihop i sin ensamhet. Förstås. Den är lika mycket en produkt av hur man ses av andra eller hur man tror sig bli sedd, befarar att bli sedd. Att erkänna svagheter är att låta omvärlden gå lös på belätet med huggmejslar och treans sandpapper. Har man knackig ekonomi är det nog ens eget fel. Man anstränger sig inte tillräckligt, man håller inte i slantarna, man är ostrukturerad, saknar långtidsperspektiv. Kan man inte gå ner i vikt, vilket man verkligen borde, herregud, har man dålig karaktär. Har man problem med spriten får man väl ta en vit månad eller söka hjälp. Har man ett taskigt förhållande pratar man tydligen inte med varandra; ska det vara så svårt? Ja, det där "vet" alla, varför vi ogärna släpper in dem på banan. Alla har en åsikt eftersom det som bekant finns lika många åsikter som människor. Det finns vetenskapliga sanningar och populärvetenskapliga halvsanningar och löst tyckande, och vem av ens vänner som har bäst på fötterna går inte att avgöra.

Skammen över att inte räcka till, att inte kunna ta sig i kragen, att inte kunna reda ut sina problem gör att vi håller käften. Skammen över att ha ett torftigt sexliv som ju är grundorsaken till att X hoppade över skaklarna, den får Y ta på sig. Tycker X. Tycker Y. Fast det är klart, lite är felet bådas. It takes two not to tango. Saken är biff, skuldfrågan är klarlagd redan innan vi har börjat utreda den, vi alla andra. Och där stannar analysen i nio fall av nio. När otroheten kanske inte har ett skvatt med det torftiga sexlivet att göra. När det kanske inte alls har varit torftigt. Men det är en förklaringsmodell som de flesta köper utan att reflektera.

Ja, det är nog därför vi inte pratar om våra relationer över en middag. Man ska inte ha sina vänner som terapeuter, för de har en massa förutfattade meningar. Det går inte att öppna sitt hjärta hur som helst, för man kan slå sig i backen på att man blir värderad utifrån det man avslöjar. Detta är inte terapeutiskt, och jag föreslår heller inte att vi byter tystnaden mot våra vänner gottköpsterapeuterna. Men något litet kanske vi kan lätta på förlåten? Det kanske är läge att #prataomoss lite oftare? Jag tror att många skulle bli just lättade om de märkte att de är i gott sällskap, att andra har det lika svårt. Och kanske bli lite skadeglada i smyg, men det får man väl bjuda på. Det jag ser framför mig är alltså inte hur hela vänskapskretsen faller i varandras armar och gråter ut. Snarare har jag en, måhända orealistisk, vision av hur vi skulle kunna minska varandras skuldbördor en smula.

Det finns ju förklaringar som inte är så skuldbeläggande. Vi hoppar över skaklarna för att kicken vi får är så stark, vi äter de där hemliga nattmackorna för att vi är så sugna, vi dricker lite för mycket för att självmedicineringen hjälper för stunden. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: i valet mellan kortsiktig belöning och långsiktig kostnad å ena sidan och kortsiktig kostnad och långsiktig belöning å den andra, väljer vi nästan alltid det förra alternativet. Vi gör det för att vi är människor med oklara tankar, motstridiga känslor och dopamin flödande i våra hjärnor, inga alltigenom rationella varelser. Son coses de la vida.

Jag har målat upp diverse bilder ovan för att åskådliggöra mönstren. Om jag har lyckats får ni bedöma. Men nu vill jag bli lite smalare (tänk om jag kunde bli lite smalare!) och tala om relationer igen. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi erkände hur trassliga de i allmänhet är. Vi vill ju så mycket med kärleken och lyckas med så lite. Vi vet alla att stark attraktion och förälskelse i allmänhet avklingar med tiden även om det finns undantag. (Jag lägger till det där senare för att ni ska få leka att regeln inte gäller just er.) Vardagen infinner sig och man ser varandras brister i ett mindre förlåtande sken. Låter det banalt? Det beror i så fall på att vi faktiskt är rätt banala, eller låt oss säga att vi har en något begränsad beteenderepertoar - fråga bara en parterapeut. Men det är ju rätt skönt om man tänker efter. Det innebär att alla vet att alla vet. Ditt och din partners förhållande innehåller mer eller mindre samma mönster som era vänners. Era kriser är deras kriser och deras kriser är era kriser - ju mer vi är tillsammans, ju dystrare vi blir. (Ursäkta att jag inte skriver "desto", men det här var ju en travesti på den där låten ni vet.)

Det var väl Johan Cullberg som myntade begreppet "Kris är utveckling". I bästa fall kan det vara så. När vi har det svårt med varandra kan det leda till att vi omförhandlar vissa parametrar av förhållandet eller rentav hela rasket. Det är i allmänhet en lång och snårig process där tårar flödar och anklagelser haglar. Ja, vi kan börja hata varandra trots att vi älskar varandra. Och nu kommer minsann en och annan väl begravd sanning skuttande. Det känns som om allting har gått i kras och vi plötsligt står på varsin sida om en avgrund vars existens vi inte kände till eller har varit duktiga på att inte kännas vid. Här ger många upp och går skilda vägar. Andra bestämmer sig för att hålla ihop trots allt, men på villkor att man framgent håller tyst om allt det där jobbiga. Kanske föresätter man sig att bli en bättre människa och partner. Kanske stålsätter man sig inför framtida frestelser. Kanske återupplivar man gamla överenskommelser. Kanske blir förhållandet stryktåligare. Det finns inga garantier.

Men jag vill påstå att något som skulle kunna gör att krisen verkligen utmynnar i utveckling är en viss fördomsfrihet, en brist på dogmatism. Så länge vi klamrar oss fast vid hur vår relation alltid har sett ut, så länge vi envisas med att den ska vara huggen i sten, att det här är ju vi och allt vi står för, så länge får vi också svårt att gå vidare. Vi har internaliserat den här relationsmallen och ser det som ett misslyckande och en skam att överge den. Och vi är rädda för hur framtiden ska te sig. Men om vi vågar släppa sargen kanske vi hittar nya och oväntade lösningar. Oftast ser det dock ut så här: prestigen håller oss fast, fasaden blir ett fängelse, dogmen en tvångströja. Där går vi sen och lider i tysthet, med alla våra medsystrar och -bröder som också dignar under relationens bördor - medan en viktig del av oss har tagit in på ett emotionellt surdegshotell.

Jag har skrivit en del om tvåsamhet kontra flersamhet i den här bloggen. Man skulle kunna tro att eftersom tvåsamheten är det vanligaste är flersamhetens apostlar antingen naiva, smått rubbade eller varför inte ultracoola personer som har granskat kärleken från hjässan till fotabjället och valt, verkligen valt hur de vill leva. Sanningen är att såväl relationsanarkister som polyamorösa och företrädare för andra schatteringar inom det flersamma spektrumet är som du och jag. De vill mycket och lyckas med lite. De snöar in på sin specifika relationsform och kan av prestigeskäl inte överge den även när de är på väg att gå under av smärta. Så där som det lyckliga gifta paret vi alla känner.

Och det här här jag verkligen skulle vilja slå ett slag för det öppna förhållandet. Men jag menar inte ett förhållande där man håller ihop men får knulla med andra eller så. Nej, jag menar ett förhållande som är odefinierat, rörligt i rumtiden och allt annat än hugget i sten. Ett förhållande som kan innehålla plågsamma aspekter utan att för den skull vara en plåga som helhet. Ett förhållande som kan vara assymmetriskt åt det ena hållet under vissa perioder och åt det andra under andra perioder. Ett som inte går ut på att slå vakt om en lycklig fasad, ett som tål att ventileras utan att alla inblandade dör av skam. Sen kan det vara tvåsamt eller flersamt eller vad ni vill.

Jag tycker att vi ska prata om det här. Jag tycker att vi ska #prataomoss. Nästa gång ni får frågan om hur läget är kanske ni kan svara: "Jovars. Vi har det rätt jävligt just nu, men vi jobbar på det. Hur har ni det själva?" Om inte svaret blir en generad tystnad kanske ni kan börja prata om något som garanterat berör er alla. I annat fall har ni ändå erkänt att ni inte är så perfekta och lyckliga. Ni har sagt det till andra, då blir det också lättare att släppa dogmer och beläten. Nu kan förhandlingarna börja på allvar, men ni är ändå eniga om att detta i sin tur måste betyda att ni behöver varandra, att ni vill skotta igen avgrunden och göra ett nytt försök, förutsättningslöst.

Jag tror att vi skulle må bra av att bli lite mer av relationsagnostiker.

"Jag har varit otrogen i tanken"

"I have lusted after women in my mind", erkände en gång Jimmy Carter inför det amerikanska folket. Det är väl snarare ett slags internt hedersomnämnande än en verklig syndabekännelse. Den amerikanske presidenten hade fäktat undan smådjävlarna som ansatte honom och visat verklig moralisk tåga. Ändå var han inte mer än människa, tänka sig en sådan skröplighet. Erkännandet har nog bleknat en smula i historien med tanke på vad Bill Clinton hade för sig. Som Robin Williams uttrycker saken hade Bill osis, han hittade "the only jewish girl who couldn't get a stain out". Att Clinton ville få det till att oralsex inte är sex gick inte riktigt hem i stugorna.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en insändare till Expressens framstjärtespalt, Jag är otrogen, mot min vilja. Så här skriver signaturen "Oroliga och sorgsna hälsningar" som har ett bra förhållande enligt egen utsago, men nu har fått ögonen på en riktig pudding:

Jag har kämpat emot mina känslor eftersom jag inte vill förstöra min relation. Ett tag gick detta bra men nu drömmer jag om honom på nätterna, starkt sexuella drömmar.

Observera att det handlar om drömmar på natten som övergår i dagdrömmar på dagarna, ingenting annat. Så vadan denna vånda?

Katerina Janouch råder den här kvinnan att haka ner Damoklessvärdet. Man kan ju inte styra sina tankar. Logiskt nog blir hennes nästa råd följande:

[D]et enda du kan göra är att försöka styra bort dina tankar från detta. Du får helt enkelt försöka fokusera på annat.
Att du fantiserar och drömmer är ju inget fel. Om du inte ger tankarna bränsle kommer de att blekna.

Eftersom man inte kan styra sina tankar bör man alltså - styra sina tankar! Verkligen ett lysande råd.

Jag undrar om Katerina Janouch har haft lite svårt med uppmärksamheten här. Kanske bråttom? För det hela brevet handlar om är ju något annat. Så här står det:

Jag har tidigare varit otrogen i alla förhållanden utom i det jag lever i nu. Så det här blir märkligt för mig när jag för en gångs skull sköter mig, att jag har en affär när jag sover… Det här är stressande.

Några frågor inställer sig genast: Hur många är "alla"? Två? Tre? Knappast: det rör sig om fler. Det är alltså ett så kallat mönster. Nästa fråga: Varför är det här förhållandet annorlunda, varför tror du att du kommer att låta bli att vara otrogen just den här gången? Och slutligen: Varför envisas du med att jaga efter en samlevnadsform som du uppenbarligen inte trivs i?

Jag tror att "Oroliga och sorgsna hälsningar" vill ha lite bekräftelse, precis som Jimmy Carter. Vi är inte mer än mänskliga, men hurra för dig som visar moralisk tåga! Typ. Å andra sidan antyder "sorgsna" att hon vet precis vartåt det barkar. Den här gången med. Visserligen är de våta drömmarna bara drömmar, men nog kliar det i henne att få sätta dem i verket. Förmodligen kommer hon också att göra det - om det nu inte är så att just det här förhållandet är värt mer än kostnaden en otrohet medför. Något säger mig dock att det inte är det. Brevet är alltså inte ett rop på hjälp för att hon plågas av sina drömmar, utan för att hon känner på sig att hon kommer att trilla dit även den här gången. Om det nu finns något "trilla dit" när det gäller otrohet, vilket jag inte anser att det gör. Någonstans på väg till det förbjudna famntaget fattar man faktiskt ett beslut. Jag är ledsen att behöva säga det, "Orolig", men "det bara blev så" är en klen ursäkt. Det blev inte alls bara så: du prioriterade bort troheten och gjorde något som du visste att din partner inte skulle uppskatta. Detta är att visa förakt för vederbörandes vilja och därmed för hela personen. Och det här har du gjort gång på gång. Fine, jag vill inte moralisera, men du var medveten om konsekvenserna.

Så kärnfrågan är alltså den sista av mina tre frågor: Varför skriver du på ett trohetskontrakt? Du vill ju något annat, och det finns alternativ. Man kan ha ett öppet förhållande, leva polyamoröst eller inta ett relationsanarkistiskt förhållningssätt. Inte för att det skulle vara så mycket enklare eller innebära en total frihet - tvärtom kräver det sannolikt minst lika mycket av överenskommelser, kommunikation och hänsyn. Men personer som har valt de här sätten att organisera sin kättja, romantik och behov av närhet har ofta (men inte alltid) funderat ganska mycket på sånt som otrohet och parsamhet. Det ska nämligen ganska mycket till innan man skippar det vanliga manuset.

Det finns ett par aber med det här, tyvärr. För det första krävs det som sagt kommunikation, överenskommelser och hänsyn. Du verkar inte ha något vidare track record på den fronten. Varför skulle det bli annorlunda nu? Risken finns att du jublar över din nyfunna frihet och tänker att aldrig mer ska du låta dig styras! Bara för att så småningom upptäcka att du har sårat ännu ett antal människor som trodde att de kunde lita på dig. Det kan också hända att du tycker att det här blir precis samma tjafs, samvetskval och skit som i ett monogamt förhållande, fast med fler personer. Då är det nog enklare att leva tvåsamt, trots allt, inte minst för att du slipper förklara dig för omgivningen: "Jo, jag är polyamorös. Det innebär alltså att..." Och så vidare, tills du kräks på att höra dig själv förklara och på känslan av att folk ser dig som en knäppskalle.

Man skulle kunna tänka sig att applicera den här "alternativa" etiken på helt vanlig tvåsamhet. För tro det eller ej, receptet funkar i vilken relation som helst! Det går att kommunicera även med en enda person. Man kan träffa överenskommelser, ta hänsyn till varandra och vara kärleksfulla även som par. Det finns gott om traditionellt monogama par som är hur lyckliga som helst hur länge som helst. Kanske handlar det ytterst om att inte sätta sig själv i det främsta rummet ständigt och jämt. Jag förespråkar verkligen inte något slags offermentalitet här, inte att ge avkall på sig själv, inte att ge den andra utrymme på sin egen bekostnad tills man blir fullständigt förbittrad. Nej, men se det som en present. Ge det finaste du har, din kärlek, till någon som älskar dig. Och gläds över den andras glädje. Osjälviskhet kan vara en lika schyst kick som otrohet, om det nu är kickar du är ute efter. Annars kan du alltid tänka en tanke som många verkar glömma bort i hastigheten: vi behöver varandra.

Jag vet inte vilket slags amorös överenskommelse som passar dig bäst. Kanske måste du pröva dig fram för att själv upptäcka det. Men en sak är jag säker på. Du blir betydligt gladare av att inte försöka baxa hela det här projektet i hamn på egen hand. Så prata lite med den du älskar. Nej, prata mycket, ja jämt. Släpp in den du älskar på banan, vad det än gäller, så ska du se att det känns bättre sen.

Även relationsanarki kräver uppriktighet

Isabelle Ståhl skriver på Newsmill att moralismen kring Tigers otrohet förminskar kvinnan. Resonemanget går ut på att den mononormativa synen på kärlek är föråldrad, och att de reaktioner som bedragna kvinnor i traditionella parförhållanden uppvisar är för starka. Detta läser Isabelle Ståhl som ett uttryck för en nedvärderande syn på kvinnan som beroende och definierad av mannen.

Det är nästan som att artonhundratalets syn på kvinnan som beroende av mannens kärlek och äganderätt över henne har återlanserats. Synen på äktenskapet som det absolut heligaste och obrytbara kontrakt man kan ingå har fått en revival, trots att det uppenbarligen inte är särskilt välfungerande generellt sett: se på statistiken över otrohet och skilsmässor bara. Som feminist kan jag inte bli särskilt förtjust i den martyriska offerroll som många bedragna kvinnor oövertänkt kliver in i.

Ståhl vill i stället slå ett slag för den relationsanarkistiska rörelsens teorier. Hon ägnar stort utrymme åt att beskriva dem, så jag ska inte göra om det här, utan i stället gå in på det jag ser som kärnfrågan.

Jag håller med om att den traditionella parsamheten fungerar rätt dåligt, men jag tycker att Ståhl går vilse i sin analys. Uppriktighet har i sig ingenting att göra med vilken relationsform man väljer; den är lika viktig i ett parförhållande som för den som lever polyamoröst eller relationsanarkistiskt. Man kan svika förtroenden och uttalade eller outtalade överenskommelser även i flersamma förhållanden. Och för den som väljer flersamheten blir ständig dialog och total uppriktighet ännu viktigare, skulle jag vilja påstå, annars blir det bara samma krångel, svartsjuka och nojor fast med fler personer. Otrohet är alltid en dålig idé, vilket jag har skrivit om en gång i världen. Vantrivs man med parsamheten får man bita ihop, omförhandla förhållandet eller avsluta det, inte gå bakom ryggen på sin/sina partner. (Den som orkar läsa hela mitt relationsbetänkande har det här).

Det finns mycket att säga om den heteronorm som inte bara drabbar HBT-personer utan även heterosexuella. Vissa sätt att att organisera våra liv sanktioneras på bekostnad av andra, som när kvinnliga homo-/bisexuella par i vissa landsting tvingas betala 8 000 kronor för en insemination som heteroparet får utförd till vanlig patientavgift. Och ensamstående kvinnor oavsett sexuell läggning får inte inseminera alls. Att (i synnerhet heterosexuell) parsamhet är den godkända, förväntade och samhällsunderstödda normen gör det svårt för den som vill leva annorlunda. Men jag tror att flersamhetens förespråkare skjuter sig själva i foten om de rekommenderar folk att ha ett mer avslappnat förhållande till otrohet. Det finns en nidbild av polyamori/relationsanarki/öppna förhållanden: det här är något för den som aldrig vill bli vuxen, aldrig vill ta hänsyn till andra och bara vill tänka på sig själv. Isabelle Ståhl gör oss alla som inte lever i traditionellt parsamma förhållanden en otjänst genom att ge belackarna mer av den sortens ammunition.

Ett relationsbetänkande

Ja, så kallade fru Zophie Klon mina epistlar om olika förhållanden, om otroheten och dess konsekvenser, om varför det är dumt att prata om "bara sex" och så vidare. På begäran får ni här en länklista så att ni kan botanisera. Har ni läst det förut? Tja, då får ni väl vänta på att jag skriver nåt nytt.

Otrohet:

"Bara sex"

Otrohet, en dålig idé

Otrohet ur den bedragnas perspektiv

Alternativ till otrohet

Om att omförhandla kontraktet

Att bryta upp


Flersamhet i olika former:

Polyamour

Relationsanarki

Det öppna förhållandet

Och slutligen lite om svartsjuka

Flersam svartsjuka

Jag tror att det var allt. Och jag tror att jag fortfarande står för det jag har skrivit.

Relationsanarki?

Nej, nu får det snart vara nog med relationsskriverier här på ett tag. Men här kommer ändå några rader om relationsanarki. De bygger på de diskussioner jag har deltagit i på Qruisern samt på Dr Andies texter, bl.a. "Love made me do it" (se länk nedan).

Relationsanarkister vill i likhet med polyamorösa inte låta sig stängas inne i mononormen, den norm som säger att man ska vara tvåsam och monogam. Men medan en som är polyamorös kan sägas ha förmågan och viljan att upprätthålla flera samtidiga kärleksförhållanden vill relationsanarkisten riva skrankorna som omgärdar själva fenomenet ”förhållande”. I stället använder man vänskapen som modell eller liknelse för sina kärleksrelationer. Den goda vänskapen, vill säga.

I det monogama parförhållandet är man allt för varandra. Ingen annan släpps in (och ingen släpps heller ut). Regler, snarare än förhandlingsbara överenskommelser, omgärdar relationen: man ska till exempel inte ha sex med någon annan. I många fall finns också en förväntan om att man alltid ska vilja umgås med varandra, vara allt för varandra. Eftersom mönstret har funnits i många generationer så styr det hur förförståelsen av begreppet "förhållande" ser ut. Det här kärleksämbetet axlar man alltså automatiskt. Det är svårt att diskutera eftersom det är osynligt och självklart, som luften vi andas. Det påminner om en trossats eller rentav doxa: något som inte kan ifrågasättas inom ramen för den rådande relationsstrukturen.

Hur ser då en (god) vänskapsrelation ut? Jo, till att börja med så är den inte exkluderande. En sann vän blir inte svartsjuk om du har andra vänner, utan gläds tvärtom om du gör nåt kul med andra. Det snart sagt enda som kan påverka er vänskapsrelation är det som händer inom den, inte utanför den. Den goda vännen inser också att ni inte är allt för varandra och att det vore poänglöst att kräva en särställning. Ni kanske inte alltid är varandras allra närmaste vänner, men ni har kul när ni träffas – sen skils ni åt igen. Det är alltså inte ett antingen eller-förhållande som råder mellan er: ”Antingen är du min vän och bara min, eller så får det vara!” Ni väljer att umgås med varandra av lust och väljer bort varandras sällskap utan förebråelser.

Det här kan göra att ni inte ibland inte ses på ett tag, men det oroar er inte, ni vet att ni har varandra ändå. Ni behöver alltså inte ösa bekräftelse över varandra; er vänskap hotas inte av att ni umgås med andra. Att ni har andra vänner gör också att ni inte tar varandra för givna, utan inser att ni måste behandla varandra med hänsyn och respekt om vänskapen ska bestå.

Tänk dig nu att du väljer att förhålla dig på samma sätt till den/dem som du är förälskad i - och vice versa såklart. Vad händer? En omedelbar vinst är att ni har opererat bort hela det paket av förväntningar och krav som ofta kännetecknar parsamheten. Eftersom förhållandet inte står och faller med monogamins påbud att ni ska vara de enda för varandra så slipper ni se andra som hot. Och om ni inte måste vara allt för varandra, utan erkänner att det finns vissa saker som ni inte kan ge er älskade så slipper ni att känna er otillräckliga på den punkten. Ni är ju fria att söka utlopp för de sidorna hos andra. Precis som i en vänskapsrelation så avgörs ert förhållande av hur ni har det med varandra – när ni nu väljer att vara med varandra.

Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang.

Jag kan dock tänka mig att en stötesten kan bli just det känslomässiga engagemanget. Som fru Zophie Klon så klokt påpekar i en kommentar till Älskling, du är inte den enda för mig så finns det föga av rationalitet i förälskelse och kärlek. Det kan alltså hända att de goda föresatserna om att inte särbehandla någon faller. Svartsjukan kan slå sina klor i dig när du minst anar det. Hur hanterar man det? Enligt dr Andie så gäller det att hantera de svåra känslorna. Man får ta till något som påminner om KBT med sig själv. Jag vet inte, jag... Jag tycker nog att kärleken till den andre bör styra även här (se mitt förra inlägg om svartsjuka).

Dr Andie har skrivit väldigt bra om hur den mononormativa matrisen verkar vara inympad i oss alla. Jag ställer upp på den analysen och tror säkert att det passar vissa med det förhållningssätt jag har skisserat ovan. Men jag blir lite orolig när jag ser framför mig hur människor försöker dressera sig själva för att vara till lags. Över- och underordning uppstår lätt i vilken relation som helst, och man bör akta sig noga för att reproducera samhällets förtryckande maktordningar, att så att säga marschera baklänges in i fållan, idogt viftande med relationsanarkismens eller den flersamma kärlekens fana.

Slutligen några ord om barnen. Jag inleder ogärna en mening med "barn behöver", men tänker mig ändå att den socialisering till ett nätverk av betydelsefulla relationer som de formar och formas av är beroende av en viss stabilitet. Hur förklarar man att någon som ett barn har fäst sig vid och kommit att betrakta som en permanent vän plötsligt aldrig hör av sig? Det är väl bara att hoppas att det inte blir så, att relationsanarkisten gör ett litet undantag från regeln om att bara umgås när man har lust. Men det här gäller förstås alla vuxna, oavsett relationsform: Bli inte viktig för ett barn om du inte är beredd att behålla kontakten, oavsett hur ditt förhållande till föräldern ser ut!

Flersam svartsjuka

Svartsjuka är inget unikt för det monogama förhållandet: även flersamma drabbas. Men de går (förhoppningsvis!) in i det öppna förhållandet medvetna om riskerna och av fri vilja. Uppstår svartsjuka så försöker de hantera den på ett sätt som gör den uthärdlig. Kanske kan den då avklinga och till sist rentav försvinna. Frågan är förresten om ”svartsjuka” är en så lyckad term. Den signalerar ju att det är ett patologiskt tillstånd, men kanske är den fullt naturlig? Och vore det inte bättre att kalla den för något annat – varför inte bara ”smärta”? Men för enkelhetens skulle behåller jag det gamla begreppet i det här avsnittet.

Alltså: Du är inte med mig. Du är med någon annan, och det gör ont. Jag vet: vi ska leva flersamt. Jag vet: jag ska ”äga mina känslor”. Jag vill inte begränsa dig, jag får inte begränsa dig. Men vad gör jag av den där smärtan som jag inte borde känna men ändå känner?

Ja, vad gör man av det plågsamma i tillvaron? Hur hanterar man till exempel sorg efter någon som har gått bort? Kan man verkligen förlikas med tanken på den egna döden som livets slutpunkt? Vad gör den som år efter år lider av kronisk värk? Hur kommer man över en våldtäkt?

Det som inger oss obehag har högt uppmärksamhetsvärde och så måste det nog vara. Obehaget och smärtan signalerar ju att något är fel, att något bör åtgärdas. Det här är som bekant ingenting unikt för människan. Titta bara på en katt som har fått något klibbigt under tassen: den kan inte sluta slicka sig. Och det kan inte vi heller, obehaget pockar på vår uppmärksamhet. Det här sker på en primitiv nivå, den där vi är som andra arter, och är alltså inte omedelbart åtkomligt för vårt förnuft.

Smärtan begränsar och hämmar oss. Vi vill ta bort den, fly från den, eller om det inte går försöka ruska av oss den, inte kännas vid den. Den får adrenalinet att flöda och hjärtat att banka, ligger där som ett ständigt brus som stör våra tankar och hindrar oss från att fungera som vi vill. Kroppen signalerar att läget är akut. Något måste göras, annars överlever vi inte! När det gäller svartsjuka ligger lösningen nära till hands: Bort med dig! Försvinn ur mitt liv så att jag får lite lugn och ro! Eller ännu bättre: Bort med den där andra människan. Så får jag behålla dig och allt är som förut.

Men problemet med en sådan radikal operation är att den kommer för sent. Vi har redan gjort en negativ erfarenhet. Vi har fått ett själsligt blåmärke som är så känsligt för beröring att en situation som påminner aldrig så lite om den ursprungliga väcker vårt obehag. Har man flera sådana erfarenheter med sig i bagaget blir man extra känslig. Situationer som andra betraktar som helt harmlösa känns hotfulla eftersom man har en förhöjd beredskap. Så är det med alltså med ”svartsjuka”. (Och så är det med flera andra tillstånd som begränsar vår rörelsefrihet, till exempel klaustrofobi.)

Eftersom det här förstås kan drabba vem som helst är det meningslöst att tala om den som något konstitutionellt, medfött. Förklaringen är mycket enklare: det handlar om negativa erfarenheter. Den som till exempel en gång har befunnit sig i ett trängt läge vill helst slippa likartade erfarenheter, som att åka hiss. Att den faktiska situationen inte är identisk spelar ingen roll, eftersom kopplingen sker på ett primitivt plan. Och vem som helst kan drabbas.

Frågan är som sagt vad man gör åt saken. Hur blir man kvitt den här sortens störningar? Det vore lättare att vara katt. Djuren präglas förstås på samma sätt som vi av plågsamma erfarenheter, men de undviker bara det som är obehagligt just nu. De saknar framtid, kan man säga, går knappast och gruvar sig för hur det ska gå i morgon. Vi, däremot, vet ju att det gick åt skogen i går. Alltså kommer det att gå åt skogen i morgon med. Men det här är faktiskt en illusion. Våra negativa erfarenheter lurar oss att tro att framtiden ser dyster ut när det kanske inte alls måste vara så.

Och här har vi kanske nyckeln till en lösning: vårt medvetande som ibland kan vara en förbannelse kan också bli vår räddning. För om man inte kan ändra på en viss situation så kan man i alla fall förändra sitt sätt att se på den, byta perspektiv.

(Här följer en lång, personlig utvikning som du kan hoppa över.)
Ett exempel ur verkligheten kan tjäna som illustration: När jag var sexton år befann jag mig en kväll i Tilbury utanför London och konstaterade att jag hade missat färjan hem till Sverige. Jag var mer barn än vuxen, och jag var förtvivlad, pank och rådlös. En snäll man förbarmade sig över mig och lät mig sova över hos honom. Men mitt i natten vaknade jag av hans händer på min kropp. Sedan våldtog han mig upprepade gånger under de två och ett halvt dygn som det tog innan nästa färja gick. I många år efteråt förbannade jag mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag följde med honom hem? Jag hade verkligen mig själv att skylla. Jag skämdes över min svaghet och i fantasin hämnades jag på de mest fasansfulla sätt. Jag hade blivit rädd för män och vad de kunde göra med mig. Tankarna ville aldrig lämna mig: om och om igen återupplevde jag kränkningen och smärtan.

Många år senare kunde jag konstatera att jag inte längre tänkte på den där händelsen varje dag, men den plågade mig fortfarande. Tills jag med hjälp av min dåvarande terapeut kunde byta perspektiv. Han sa ungefär så här: ”Jag tycker att du ska betrakta det som en olyckshändelse. Olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur och därför kan man inte gardera sig mot dem.” Och det man inte kan gardera sig mot ska man förstås inte heller klandra sig själv för. Jag kunde inte förutse att den där snälle mannen skulle våldta mig. Jag trodde ju människor om gott. Uppvaknandet blev brutalt, men skulden var enbart hans.

Min rädsla för män, då? Jo, den avtog i takt med att jag fick nya, positiva erfarenheter av dem. Jag lärde mig med tiden att de allra flesta faktiskt är snälla och harmlösa. Det är alltid mycket svårare att lära om än att lära, men det var vad jag gjorde. I dag plågas jag inte alls på samma sätt när jag tänker på de där dygnen i fångenskap, och mitt hat mot män har genom upprepade goda erfarenheter förbytts i kärlek till dem.

Går svartsjukan, smärtan, alltså att hantera genom ett sånt här perspektivbyte? Ja, vissa hävdar det. Andra hävdar bestämt motsatsen. Trots att de gör allt som står i deras makt så gör jävligt ont. Nu är det inte fel att känna så; man är inte mindre värd om man inte är så där duktig och fri från svartsjuka som andra polyamorösa tycks vara. Det är heller ingen större idé att lägga pannan i djupa veck över orsaken. Visst, rota gärna i din minnesbank efter en möjlig förklaring. Kanske hittar du den verkligen, då är du att gratulera. Men troligtvis kommer du inte på någon förklaring. Det bara är så. Det gör ont. Och det är okej, d.v.s. inte smärtan, men det är okej att känna den. Du duger som du är.

I The Ethical Slut (se tidigare inlägg) kan man läsa allehanda knep som ska råda bot på svartsjukan: Var inte rädd för smärtan. Du dör inte av den. Det är en känsla bland många andra, och det innebär att den går över som alla andra. Så släpp fram den om du vill, tillåt dig känna den och trösta dig sen. Det brukar kännas bättre efter en stund. När du är klar kan du göra nåt annat, för dig själv. Läs en bok, titta på en film eller ta ett bad, grubbla inte så mycket över vad din partner gör just nu. Är du alldeles rosenrasande så ta fram några pastellkritor och måla en expressionistisk tavla! Ja, det står faktiskt så.

Om ni tycker att det där osar kväljande, amerikansk new agesoppa så har ni bra väderkorn. Det är kokboksterapi, hunddressyr. Du ska inte behöva lida - alls. Om du inte lyckas byta perspektiv på det sätt jag skisserar ovan, om du inte kan eller vill ”göra om dig” för att passa din partner, så stryk allt det där!

Men för all del: den som vill experimentera med sig själv för att se om smärtan går över kan väl få göra det – om det är frivilligt, märk väl. Det är inte okej om det görs ur ett underläge. Det är inte okej är att försöka tvinga någon annan att hantera sin smärta medan man själv bekymmersfritt tryfflar vidare i kärlekens mylla. Det som måste styra är kärleken, tycker jag, och då menar jag kärleken till den andra, inte självkärleken. Vissa anser att de är som de är och det får omvärlden hacka i sig. Men de kan vara så ”ädla” att de tar på sig det lidande det innebär att låta andra lida. Då undrar jag: Var det inte flersam kärlek du talade om? Att du ”lider”, d.v.s. har dåligt samvete, är inte det en liten fingervisning om att du gör fel? Jag tycker det.

Flersam kärlek ställer alltså väldigt höga krav på sina utövare om den ska vara värd efternamnet: total ärlighet, ständig kommunikation, stor hänsyn och kärlek samt frånvaro av maktspel. Jag tror i ärlighetens namn att den passar bäst för dem som från början inte har någon ”svartsjuka” i sig. Att polyamori passar de hänsynslösa är solklart. Men de har liksom inte hajat principen om kärlek, och nu ska jag för femtielfte gången i såna här sammanhang dra ett favoritcitat från min terapeut:

Kärlekens väsen är även dess mål: du, inte jag.

Den som vill läsa mer om hur jag ser på den där kärleksprincipen rullar lämpligen ner till "Det öppna förhållandet". Där förklarar jag varför jag inte kallar mig polyamorös nuförtiden.

Äkskling, du är inte den enda för mig

En vanlig invändning mot flersam kärlek är att den helt enkelt är omöjlig. Den amorösa och sexuella kärleken mellan två personer är exkluderande och monolitisk: försöker man dela den så går den i kras. Hela konceptet är alltså inget annat än en pinsam tankevurpa.
Andra betraktar tanken på att älska flera som vacker, men en utopi. Se bara på ”den fria kärleken” på 1970-talet och vart den ledde, säger de. Det är flummerier, fagra drömmar som spinns av de känslomässigt omogna som ännu inte har upplevt äkta kärlek, ett övergångsstadium på väg mot Dig och Mig.
Åter andra fnyser åt själva begreppet flersam kärlek – det handlar ju bara om att få knulla runt så mycket som möjligt! Vad har det med kärlek att göra? En polyamorös är väl en sån där som flyger från blomma till blomma, en som är rädd för att binda sig och därför heller aldrig får uppleva en verklig, nära gemenskap med en annan människa.

Det kanske finns ett korn av sanning i dessa invändningar. Men innan vi bestämmer oss för att ge den flersamma kärleken på båten kanske vi bör granska argumenten lite närmare. Hur är det till exempel med kärlekens exklusiva aspekt? Nog är väl kärleken mellan dig och mig är unik? Är inte du den enda för mig? Jo. Människor är inte utbytbara. Ändå kan jag älska flera, precis som jag kan älska mina barn utan inbördes rangordning eller utan att någon får mindre kärlek. (Observera att det där var en liknelse och ingenting annat. Kärleken till barn är såklart inte amorös eller sexuell.)

Lösningen på denna skenbara paradox är just detta att människor inte är utbytbara. De är varken utbytbara en och en eller sinsemellan, vilket innebär att varje relation är unik. Att jämföra och poängsätta relationerna vore som att jämföra äpplen med päron. Så du är verkligen den enda för mig – även om jag älskar andra. Du är den enda, för du finns bara i ett exemplar och min kärlek till dig har helt enkelt ingenting med någon annan att göra. Att jag älskar X eller Y gör inte att jag älskar dig mindre. Kärleken är inte bara en förnyelsebar energikälla, den är ett ymninghetshorn (ja, ursäkta den mossiga liknelsen): ju mer kärlek man ger, desto mer får man att ge. Kärleken utportioneras definitivt inte med skopa ur en källa som riskerar att sina. Tvärtom blir jag ännu mer förälskad i dig när du låter mig älska även andra! Säger de polyamorösa.

En vanlig reaktion är: ”Så du låter din partner vara med andra. Ja, då kan du väl inte vara särskilt förälskad.” Men kan man tänka sig en större kärleksgärning än att se till den andras lycka? Det är ett bevis på stort förtroende, på att kärleken inte handlar om mig utan om dig, att jag vill din lycka i första hand. (Och är det inte paradoxalt att det yttersta beviset på gemenskap är detta exkluderande, när det farligaste som kan hända är att man genom att avslöja sig, berätta om alla sina känslor, även för andra, kommer närmare den som man ska stå närmast?)

Det är alltså inte en brist i en relation att inte kunna tänka: ”Du är den enda för mig” på det traditionella sättet. Det är snarare en brist att endast kunna tänka ”Du är den enda” om du inte träffar någon annan. Och det är en styrka att stå varandra så nära varandra att vi kan släppa in varandra i alla delar av oss själva utan att det finns någon risk att andra människors närvaro skulle kunna förstöra den närheten..

Men om vi nu har solat oss ett tag i visionen om den frisprättande och osjälviska kärleken, låt oss även granska dess baksida: smärtan som det flersamma levernet kan ge upphov till och den egoism och det maktspel som kan hålla den vid liv. Fortsättning följer, alltså.

Flersam kärlek: polyamour

Från att ha beskrivit den monogama kärlekens mer plågsamma aspekter kastar jag mig nu in i den flersamma. Om den är "bättre" eller ger upphov till mindre smärta vill jag låta vara osagt. Men en sak är den definitivt: annorlunda.

Polyamour/polyamori eller "flersam kärlek" - vad är det? En vanlig definition är ”Viljan och/eller förmågan att sexuellt och/eller känslomässigt kunna ha flera partners samtidigt, med samtliga inblandades insyn och samtycke”.

Definitionen är som ni ser ganska öppen för tolkning. Man kan till exempel vilja leva polyamoröst även om man inte gör det just nu. Det är inte så konstigt som det låter, tänk bara på vår sexuella läggning. Man kan ju definiera sig som exempelvis heterosexuell utan att ha sex – kanske till och med utan att vilja ha sex. Alltså: någon kanske är singel efter ett antal misslyckade försök med den traditionella parsamheten. "Men nästa gång, banne mig, ska jag inte gå i samma fälla igen", tänker vederbörande, "Nej, jag är polyamorös till min natur och hädanefter tänker jag inte göra avkall på det."

Andra lever polyamoröst en tid för att sen leva monogamt eller som singlar – inte för att de inte har förmågan att älska flera utan för att olika omständigheter i deras liv gör att det för stunden känns bra med en annan relationsform. Det finns liksom inget simborgarmärke och inget pliktverk: man är fri att definiera sig hur man vill och leva hur man vill.

De som lever polyamoröst i praktiken gör det också på olika sätt. Vissa begränsar sin flersamhet till det sexuella planet, andra har amorösa men inte sexuella relationer till flera, åter andra har bådadera. Några polyamorösa relationer har som bas och ursprung ett par där den ena eller båda har ytterligare en eller flera partners. Dessa partners har i sin tur ingen amorös eller sexuell relation till varandra – eller också har de det. Det finns triader, det vill säga relationer där alla tre är tillsammans, kanske också bor under samma tak, och det finns polyamorösa kedjor där ingen av konstellationerna intar en särställning. Man kan vara tre, fyra, fem… Jag vet inte om det finns någon gräns - men ingen har väl obegränsat med tid och ork.

Man skulle kunna tro att alla som lever polyamoröst har öppna relationer, men så är inte fallet. Det är måste ju vara legitimt att inte vilja släppa in andra i sin relation även om den består av fler personer än två. Man kanske har känt varandra länge och blivit samspelta, är nöjda med situationen som den är. Man kanske vill kunna ha sex utan att behöva oroa sig för smittspridning och begränsar därför sina relationer till en sluten krets där man vet att man kan lita på varandra. Någon eller flera av parterna kanske har problem med svartsjuka – eller med någon av de andras svartsjuka…

Av det här kan den uppmärksamma läsaren sluta sig till att man kan vara otrogen även i en flersam relation. Otrohet är nämligen att ensidigt och i hemlighet bryta ett relationskontrakt, sen kvittar det om man gör det mot en eller flera. Och det är inte bara i slutna polyrelationer som man kan vara otrogen, eftersom många har överenskommelser som ska se till att alla berörda parter mår bra. För att hämta några exempel (fritt ur minnet) från "polybibeln" The Ethical Slut: Aldrig på en söndag, Inte i vår säng, Ring alltid innan du kommer hem etc. Det är givetvis inte okej att bryta såna överenskommelser heller. Det är förresten inte heller så att alla som är polyamorösa gökar i varenda buske och blir förälskade stup i kvarten. Den polyamoröse kan vara precis lika selektiv och trofast som vem som helst. Livet är ingen porrfilm där hemmafrun på 20 sekunder halar upp kjolarna för hantverkaren – det kan vara ganska långtråkigt och prosaiskt även för ”polysar”. (Så om du är en kåt man som har börjat drömma om ett harem nu rekommenderar jag Redtube eller nåt i den stilen.)

Måste man vara bisexuell för att vara polyamorös? Svaret är nej. Det finns både heterosexuella och homosexuella som lever flersamt – exakt hur fördelningen ser ut finns det ingen statistik på, vad jag vet. Om det är övervägande män eller kvinnor som är polyamorösa vet jag heller inte. Jag känner nog ungefär lika många av båda genusen.

Det som är utmärkande för polyamorösa är alltså varken sexualdrift, sexuell läggning eller graden av ansvarskänsla i en relation. Det utmärkande är i stället just viljan och förmågan att kunna ha flera sexuella och/eller amorösa relationer med flera. Kanske är polyamorösa också bättre på att kommunicera med varandra. Annars blir det nämligen lite för svårt att få tillvaron att gå ihop.

Svartsjuka, då? Gör det inte ont när den man älskar är med någon annan? Och en följdfråga: Om det inte gör ont – är det verkligen kärlek? Det ska jag försöka svara på i kommande inlägg. Jag ska också försöka beskriva fenomenet relationsanarki.

Det öppna förhållandet

Jag och min älskling lever i ett öppet förhållande, och det har vi gjort sedan vi träffades. När vi berättar om det brukar de omedelbara reaktionerna bli två: ”Jaha, så ni knullar runt” eller ”Jaha, men det är förstås bara Niklas som utnyttjar den där friheten. Det låter så fint i teorin, men se bara på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, som…”

Jo, visst har vi sex med andra. Men för oss innebär öppenheten så mycket mer än att ”knulla runt”. Och nej, vi är inte Simone och Jean-Paul; vårt förhållande går inte ut på någon patriarkal, ensidig frihet. Det handlar inte heller om någon ”sexuell bulimi”, inte om att vi är rädda för att satsa på vårt förhållande. Det handlar om att ge varandra frihet.

Vi älskar varandra - villkorslöst och utan förbehåll. Ingen av oss har tidigare varit i närheten av den kärlek som vi badar i sen vi träffades. Vi vill dö i varandras armar. Är det något på denna jord som vi vill satsa på så är det vårt förhållande, våra barn, vår fantastiska gemenskap. För oss är kärleken det största och mest omistliga vi har, och det är för att slå vakt om den som vi lever i ett öppet, eller om man så vill, fritt förhållande.

Friheten är skön när man som vi har levt i mer eller mindre kvävande förhållanden tidigare. Men den är, som vi ser det, ingenting man roffar åt sig på den andres bekostnad. Den är något man ger, av kärlek. På samma vis är öppenheten inte heller begränsad till det sexuella och amorösa. Den är en öppenhet för alla aspekter av vårt förhållande och för varandra, för framtiden. Jag låter dig vara allt det du är utan att försöka begränsa eller censurera dig. Jag älskar dig, alltså vill jag att du ska vara så lycklig som möjligt – även om den yttersta konsekvensen skulle kunna bli att du gick ifrån mig. Det kanske låter otryggt, men det är i själva verket den största tryggheten: jag väljer dig och du väljer mig. Alltid.

Den deprimerade kejsaren i H.C. Andersens saga fick en näktergal som skulle muntra upp honom. Den sattes i den finaste bur av guld, men som bekant ville den inte sjunga i fångenskap. Alltså: öppna buren och sträck ut din hand så kanske näktergalen kommer tillbaka och sätter sig på den. (Nu har väl en näktergal en smula mindre komplicerade livsuppgifter än en människa, men den kloke läsaren förstår nog.)

Vi diskuterar ofta olika ”manus” hemma hos oss, alltså oskrivna (eller rentav skrivna) regler för hur man bör bete sig i olika situationer. På midsommarafton, till exempel, ska man enligt manuset äta sill och dansa runt en majstång. Många gillar sånt, och det får de gärna göra, men över vår tröskel slipper inte den minsta sillsvans eller midsommarkrans
Ett annat manus säger att man just vid midsommar och liknande helger ska sitta en skara tillkämpat muntra personer vars enda gemensamma nämnare är att alla vill slippa därifrån snabbast möjligt. Det manuset ställer vi inte heller upp på. Blod må vara tjockare än vatten, men vatten är klarare. Vi har en alldeles egen, vald familj som består av våra kära vänner och älsklingar. (Ibland tänker vi att vi är så manusbefriade att man skulle kunna kalla det för ett manus.)

På samma vis är det med alla färdigskrivna relationsmallar: vi har rivit dem. Det är för oss ännu ett sätt att bevara förhållandet öppet. Principer och självdisciplin i all ära, men vi vill inte ägna oss åt hunddressyr. Överenskommelser har vi förstås, det är bara det att de diskuteras fram utifrån vad som känns angeläget för stunden. De är överenskommelser, inte regler. De är inte huggna i sten utan gäller tillsvidare. Vi förstår liksom inte vitsen med att försöka cementera nuet. Om något börjar skava så ser vi vad vi kan göra åt saken. Ska vi försöka lite till med den här situationen, eller ska vi ta ett steg tillbaka? Kom ihåg: friheten är inte något man roffar åt sig på den andres bekostnad. Det viktiga är inte allt man kan göra av sin frihet, utan att man låter kärleken till den andre styra. Det kräver en viss känslighet, att man inte i alla lägen sätter sig själv i första rummet – och det kräver ständig kommunikation och total uppriktighet.

Fagra ord, minsann. Och hur ser praktiken ut? Jo, vi hade en lång period när undertecknad satte sig själv i främsta rummet. När min älskling plågades för min skull, av rädsla för att min kärlek till henne skulle ”naggas i kanten”, av en ovilja att vara en begränsning för andra. Jag ångrar mig djupt att jag inte besinnade mig tidigare. Men vi klarade den krisen också, och vårt förhållande som redan var så fantastiskt är det i dag i ännu högre grad, mest tack vare hennes kärlek och klokskap. Klarade vi det, klarar vi allt.
Jag vill ogärna skryta, men vårt förhållande känns fanimej totalt okrossbart.

Framtiden låter vi också vara öppen. Det finns nämligen en föränderlig sida av det mest kontinuerliga: se bara på hur det är att ha barn. På ytan är de desamma år efter år, men de utvecklas i rekordfart och går igenom olika faser och kriser som alla andra. Vi tror alltså inte på en konsekvent barnuppfostran i meningen ”bete dig alltid likadant mot ditt barn”, ”sätt tydliga gränser” etcetera.. Nej, konstanta är bara kärleken, omsorgen, lyssnandet – konsekvenserna yttrar sig på olika sätt beroende på var barnet befinner sig just nu, vem det är och vad det vill vara just nu. Det finns ingenting värre än att få höra att någon minsann känner en. Barn drabbas ofta av det i sina familjer och i skolan; det blir som en tvångströja.

Så jag drar mig för att påstå att jag känner dig. Jag är väldigt fäst vid allt det som jag uppfattar som typiskt för dig, men jag vill inte att du ska ”vara som du är”. Jag vill att du ska vara fri att utvecklas och förändras – om och när du vill, på dina villkor. På samma vis vore det fasansfullt om vårt förhållande skulle ”vara som det alltid har varit”.

Ibland hör man folk sucka över att de har ”utvecklats åt olika håll”. Jag undrar varför. Om vår kärlekshistoria inte står rycken för en sådan utveckling så måste vi helt enkelt ha bedragit oss själva hela tiden. Vi ser det i stället som en alldeles underbar utmaning att utvecklas åt olika håll – tillsammans. Vi kan väl hålla det öppet, helt enkelt? Prata om saken, ni vet. Människan är ju en kommunicerande art – det vore synd att inte utnyttja det, som min gamla terapeut brukade säga.