lördag 31 maj 2008

Relationsanarki?

Nej, nu får det snart vara nog med relationsskriverier här på ett tag. Men här kommer ändå några rader om relationsanarki. De bygger på de diskussioner jag har deltagit i på Qruisern samt på Dr Andies texter, bl.a. "Love made me do it" (se länk nedan).

Relationsanarkister vill i likhet med polyamorösa inte låta sig stängas inne i mononormen, den norm som säger att man ska vara tvåsam och monogam. Men medan en som är polyamorös kan sägas ha förmågan och viljan att upprätthålla flera samtidiga kärleksförhållanden vill relationsanarkisten riva skrankorna som omgärdar själva fenomenet ”förhållande”. I stället använder man vänskapen som modell eller liknelse för sina kärleksrelationer. Den goda vänskapen, vill säga.

I det monogama parförhållandet är man allt för varandra. Ingen annan släpps in (och ingen släpps heller ut). Regler, snarare än förhandlingsbara överenskommelser, omgärdar relationen: man ska till exempel inte ha sex med någon annan. I många fall finns också en förväntan om att man alltid ska vilja umgås med varandra, vara allt för varandra. Eftersom mönstret har funnits i många generationer så styr det hur förförståelsen av begreppet "förhållande" ser ut. Det här kärleksämbetet axlar man alltså automatiskt. Det är svårt att diskutera eftersom det är osynligt och självklart, som luften vi andas. Det påminner om en trossats eller rentav doxa: något som inte kan ifrågasättas inom ramen för den rådande relationsstrukturen.

Hur ser då en (god) vänskapsrelation ut? Jo, till att börja med så är den inte exkluderande. En sann vän blir inte svartsjuk om du har andra vänner, utan gläds tvärtom om du gör nåt kul med andra. Det snart sagt enda som kan påverka er vänskapsrelation är det som händer inom den, inte utanför den. Den goda vännen inser också att ni inte är allt för varandra och att det vore poänglöst att kräva en särställning. Ni kanske inte alltid är varandras allra närmaste vänner, men ni har kul när ni träffas – sen skils ni åt igen. Det är alltså inte ett antingen eller-förhållande som råder mellan er: ”Antingen är du min vän och bara min, eller så får det vara!” Ni väljer att umgås med varandra av lust och väljer bort varandras sällskap utan förebråelser.

Det här kan göra att ni inte ibland inte ses på ett tag, men det oroar er inte, ni vet att ni har varandra ändå. Ni behöver alltså inte ösa bekräftelse över varandra; er vänskap hotas inte av att ni umgås med andra. Att ni har andra vänner gör också att ni inte tar varandra för givna, utan inser att ni måste behandla varandra med hänsyn och respekt om vänskapen ska bestå.

Tänk dig nu att du väljer att förhålla dig på samma sätt till den/dem som du är förälskad i - och vice versa såklart. Vad händer? En omedelbar vinst är att ni har opererat bort hela det paket av förväntningar och krav som ofta kännetecknar parsamheten. Eftersom förhållandet inte står och faller med monogamins påbud att ni ska vara de enda för varandra så slipper ni se andra som hot. Och om ni inte måste vara allt för varandra, utan erkänner att det finns vissa saker som ni inte kan ge er älskade så slipper ni att känna er otillräckliga på den punkten. Ni är ju fria att söka utlopp för de sidorna hos andra. Precis som i en vänskapsrelation så avgörs ert förhållande av hur ni har det med varandra – när ni nu väljer att vara med varandra.

Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang.

Jag kan dock tänka mig att en stötesten kan bli just det känslomässiga engagemanget. Som fru Zophie Klon så klokt påpekar i en kommentar till Älskling, du är inte den enda för mig så finns det föga av rationalitet i förälskelse och kärlek. Det kan alltså hända att de goda föresatserna om att inte särbehandla någon faller. Svartsjukan kan slå sina klor i dig när du minst anar det. Hur hanterar man det? Enligt dr Andie så gäller det att hantera de svåra känslorna. Man får ta till något som påminner om KBT med sig själv. Jag vet inte, jag... Jag tycker nog att kärleken till den andre bör styra även här (se mitt förra inlägg om svartsjuka).

Dr Andie har skrivit väldigt bra om hur den mononormativa matrisen verkar vara inympad i oss alla. Jag ställer upp på den analysen och tror säkert att det passar vissa med det förhållningssätt jag har skisserat ovan. Men jag blir lite orolig när jag ser framför mig hur människor försöker dressera sig själva för att vara till lags. Över- och underordning uppstår lätt i vilken relation som helst, och man bör akta sig noga för att reproducera samhällets förtryckande maktordningar, att så att säga marschera baklänges in i fållan, idogt viftande med relationsanarkismens eller den flersamma kärlekens fana.

Slutligen några ord om barnen. Jag inleder ogärna en mening med "barn behöver", men tänker mig ändå att den socialisering till ett nätverk av betydelsefulla relationer som de formar och formas av är beroende av en viss stabilitet. Hur förklarar man att någon som ett barn har fäst sig vid och kommit att betrakta som en permanent vän plötsligt aldrig hör av sig? Det är väl bara att hoppas att det inte blir så, att relationsanarkisten gör ett litet undantag från regeln om att bara umgås när man har lust. Men det här gäller förstås alla vuxna, oavsett relationsform: Bli inte viktig för ett barn om du inte är beredd att behålla kontakten, oavsett hur ditt förhållande till föräldern ser ut!

6 kommentarer:

Elin sa...

kommentar angående dina ord om barn. Hm, det finns en väldig massa barn som lever med skilda föräldrar. Där är det då sannerligen vanligt att det kommer och går partners lite hursom. Och vänner. Varför blir det plötsligt ett problem om föräldrarna inte är monogama?

Niklas sa...

Som jag skrev: det här gäller alla vuxna, oavsett relationsform. Och det handlar inte om just mongogami eller ej. Barn mår bra av att ha fler vuxna än sina föräldrar att relatera till. Barn till polyamorösa eller relationsanarkistiska föräldrar kan därmed vara lyckligt lottade - om förhållandena blir varaktiga.

Relationsanarki har många poänger. Men jag tror att baksidan kan vara att man lättare släpper en relation som inte känns lustbetonad för stunden. Och då gäller det att man kan hålla isär förhållandet till den vuxne och den till barnet.

Anonym sa...

Relationsanarki handlar om att inte dela in sina relationer i olika fack. Att inte hierarkisera relationerna. Att inte låta en mall för hur en relation ska se ut bestämma vad som får och inte får hända i relationen. Utan istället att de som har relationen tillsammans utvecklar relationen utifrån vad de vill göra med varandra.

Om några känner att det är tråkigt att ses just nu, det ger inte så mycket, så kan de sluta träffas. just nu, men det finns inget som hindrar dem från att ses igen, när de vill det.

Här vill jag även tillägga att det inte finns något som hindrar en relationsakark från att prata, kommunicera, fråga, undra, skapa nya möjligheter när en relation känns tråkig.

Att släppa en relation är vanligare, som jag ser det, i monorelationer, där det är vanligt (tror jag?) att man antingen är ihop eller så umgås man knappt.

sist så tror jag att detta att fly från besvärliga relationer ibland kan vara positivt, om relationen är destruktiv. och ibland kan vara en följd av konflikträdsla vilket jag inte tror är vanligare bland relationsanarker än andra.

Niklas sa...

Även här vill jag referera till vad jag skrev:

"Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang."

Där verkar vi ha en samsyn, som det brukar heta nuförtiden.

Jag håller också med dig om att en relation inte ska upplevas som destruktiv, och det gäller såklart vilken relation som helst. Frågan är dock vad "destruktiv" betyder och man gör innan man bestämmer sig för att relationen inte är värd att upprätthålla. Jag har en känsla av att ordet destruktiv används lite för lättvindigt många gånger, som ett slags kodord för "jobbig". Ingen kan ju förebrå den som inte vill stanna i en destruktiv relation, eller hur?

(Om endera parten förringar, förnedrar, misshandlar eller utnyttjar den andre den andre så är det givetvis oacceptabelt.)

Att vi är så snabba att kasta varandra på soptippen så fort det tar emot en smula är väldigt synd. För de monogama leder det här till seriemonogami, en rad förhållanden som alla slutar i besvikelse tills man förhoppningsvis finner Den Rätta. (Det har jag också skrivit om.) Om den här sortens konflikträdsla är vanligare hos monogama än hos polysar eller RA vet jag inte. Men rädslan för att kvadda en relation kanske är större hos dem som tänker sig en tillvaro tillsamman. I och med att en relationsanark inte vill binda sig för en tvåsamhet, utan låta lust- och frivillighetsprincipen råda, tror jag att det kan vara lättare att dumpa den där jobbiga människan.

Jag har vänner som är RA och har respekt för deras syn på relationer. Jag har vänner som är poly och vänner som är mono, samma sak gäller där. Men det jag absolut inte kan respektera är vuxna som bygger upp ett nära förhållande till ett barn och sedan bara försvinner. En nära vän till mig hade en flickvän "som aldrig skulle svika ett barn". Det var några år sen de gjorde slut och hon har ännu inte hört av sig.

Anonym sa...

"I och med att en relationsanark inte vill binda sig för en tvåsamhet, utan låta lust- och frivillighetsprincipen råda, tror jag att det kan vara lättare att dumpa den där jobbiga människan."

Jag tycker att det är underligt detta att ickebindning, att inte definiera ut en relation som speciell och genom att inte exklusivisera vissa ageranden inom den relationen, automatiskt (?) skulle leda till att man dumpar människor hit och dit. Att "göra slut" med vänner förkommer, men det är långt mer vanligt att folk gör slut med partners. Vänner kan snarare ha mer eller mindre aktiv frekvens i ens liv i olika perioder. Jag ser ingen nackdel i att barn ser att en person kan vara borta ett tag för att sedan komma tillbaka. det kan leda till en trygghet, folk försvinner inte bara. Sen är det nog bra med någon form av stabilitet och där kan vi tala om föräldrar, de som gemensamt har valt att vara föräldrar till ett barn, har då också sagt sig vilja ha en kontinutet i umgänget med barnet.

Att umgås när man vill åt samma håll, kan ju tex innebära en gemensam önskan att kommunicera sig förbi diverse problem. Om bara en av parterna vill kommunicera så kan det bli väldigt jobbigt. Detta gäller alla relationer. Den som vill kommunicera brukar definiera det som en önskan att förstå/förklara/utveckla medan den som inte vill kommunicera brukar tycka att den andra ältar problemen och att det bara är destruktivt.

Appropå relationer till barn så är en möjlig väg att se det som en relation till en person. Som är viktig "i sig själv" och inte via en annan person. Här vill jag även påpeka att det inte är ovanligt att den som är förälder till barnet hindrar tidigare partners att träffa barnet. Hela konceptet "att göra slut" innebär ofta att man inte träffar xpartners föräldrar, syskon eller vänner. De hör så att säga till den personen.

(elin och nilome är samma person för övrigt, det ena råkar bara vara mitt användarnamn där jag har en aktiv blogg :))

Anonym sa...

det där med namn är mystiskt, men jaja :)