På vad beror då denna förmåga att klara ett psykometriskt test? Tvillingstudier har visat att genetiska faktorer är viktiga. Men studier visar också att om ett syskon från en fattig familj tidigt adopteras av en välbärgad familj så kommer det syskonet att få högre intelligenskvot än sina syskon och sina föräldrar. Hur går det här ihop? Jo, tydligen är miljön viktigast för IK när miljön är dålig, medan genetiken är viktigare när miljön är god. (De studerade tvillingarna har tidigare hämtats ur relativt goda till mycket goda uppväxtmiljöer.) Intelligenskvot är alltså ytterst en klassfråga. Tror ni mig inte, läs hur Eric Turkheimer har kommit fram till det här resultatet i en mycket omfattande studie.
Åter till den duktiga eleven, och nu kommer mitt andra påstående: en duktig elev är någon som kan bete sig som en ”duktig elev”. Den som i upprepade försök kan räkna ut vilket beteende som premieras, och anpassa sig efter det, är ”duktig”. Är det naivt att tro att även detta är en klassfråga?
Man kan fråga sig om det är så viktigt att någon klarar ett intelligenstest väl. Det kanske finns andra parametrar i en människas liv som är nog så viktiga för att sagda liv ska uppfattas som uthärdligt, kanske meningsfullt eller rentav ganska hyvens? Så länge mina barn inte
I analogi med ovanstående resonemang kan man undra om det är så viktigt att någon är en duktig elev. Min äldste son har fått kritik av sin lärare för att han pratar för mycket under lektionerna. Så gör inte en ”duktig elev”, och först om detta oönskade beteende kan hämmas kommer han att kunna betraktas som duktig. Hans lärare är, på lärares vis, inte direkt fåmäld, men det är ju en annan sak. Bland det första en duktig elev måste lära sig är att relationen elev-lärare inte är symmetrisk. Nu är barn så barnsliga att de lätt får för sig att föräldrar och lärare ingår i ungefär samma kategori: ”Snälla vuxna som jag har mycket att göra med”. Det tar oftast lite tid innan de når den plågsamma insikten att så ingalunda är fallet.
Goda föräldrar är auktoritativa men skolan är i allmänhet auktoritär. Skillnaden är betydande. en auktoritativ förälder är en auktoritet för sitt barn men förhandlar med det, behandlar det kärleksfullt och låter det vara delaktigt i familjens beslut. En lärare är också en auktoritet för barnet men behöver inte förhandla om hur undervisningen är upplagd (och även om ett sånt intresse skulle finnas från lärarens sida så är hens handlingsutrymme begränsat av läroplan, rektor, skolans tradition, egen ork, brist på tid, klassens storlek etcetera). En lärare behöver inte heller vara kärleksfull så länge vederbörande inte är direkt hånfull och aggressiv (gäller ej högre utbildning).
Min son har också fått kritik för att han gör det roligaste först i en av sina läroböcker. Meningen är att man ska göra den tråkiga uppgiften först; sedan kan man få färglägga lite. Signalen är alltså: ”Den här boken är tråkig, men du måste göra uppgiften ändå. Om du är snäll (anpassar dig) så får du göra något som barn brukar gilla.” Lite plåster på såren, alltså. Någonting säger mig att det sker en glidning här. Jag misstänker att andelen barnsligt och trevligt pyssel i läromedlen gradvis minskar med åren. I årskurs 8 behöver vi inte gulla så förbannat med barnen längre. Dels är de verkligen inte särskilt gulliga längre, dels har de antingen vant sig vid att göra som vi säger eller så har de visat sig vara hopplösa fall och då ska fan locka med Lille Skutt och färgkritor.
Min son hade två klasskamrater som nu har fått lämna klassen. De går i en särskild klass för barn med behov av särskilt stöd, som det heter. Det är bra att de kan erbjudas det, tycker jag. En positiv sidoeffekt av att de omplacerades är också att det har blivit lugnare i klassen med vanliga elever. På skolans webbplats kan man läsa att i
• koncentration
• socialt samspel
• att tolka intryck
• överaktivitet/underaktivitet
• arbetsminne
• att "läsa av" situationer
• att orka fullfölja en uppgift
• planering
• att förstå instruktioner
• tidsuppfattning
• gränslöshet
Nej, jag skojar. Det är inget skojigt skoj, men ändå. Jag tycker inte att det är bra att det har blivit lugnare i den ”vanliga” klassen med ”vanliga” elever. Jag tycker att skolan inte har förstått vad som menas med delaktighet. Eller också ger man helt enkelt fan i det, för den här lösningen är billigare och enklare. Att vissa barn och deras familjer blir stigmatiserade är smällar man får ta. De här kidsen kommer nog ändå aldrig att bli duktiga elever – lika bra att sortera bort dem direkt.
Men min son kan nog fortfarande bli en duktig elev. Han kan nog lära sig att det smartaste är att göra som man ska – annars riskerar man ju att bli En Sån Där. Detta är också skolans uppgift: att skapa duktiga elever. Duktiga elever kan därefter bli duktiga studenter och duktiga samhällsmedborgare. Vissa har goda förutsättningar att bli det, andra har sämre. C’est la vie.
Vad är alternativet, då? Tja, man kunde ju börja med att minska skolklassernas storlek till låt säga tolv elever (tolv, för det är den största grupp vi kan hantera enligt hjärnforskare). Eftersom detta skulle ge lärarna möjlighet att ägna sig åt var och en och inte bara vara något slags ordningspolis med konstant dåligt samvete så kunde man också korta skoldagen rejält. Det skulle inte behöva bli så mycket dyrare. Och barn med olika funktion kunde bli delaktiga i stället för stigmatiserade om de integrerades och fick tillgång till speciallärare i en klass som var till för alla. De ”vanliga”, kanske rentav ”duktiga” eleverna skulle också tjäna mycket på en social miljö där alla fick vara delaktiga. De kanske inte skulle bli så okritiskt duktiga.
Men det här kräver pengar. Det kräver vidareutbildning. Det kräver självkritik från pedagogernas sida, en stor medvetenhet om exakt vad det är vad vi vill lära ut och varför; en insikt om vilken diskurs och vilka maktförhållanden som råder i skolans värld; kunskaper om hur vår sociala identitet skapas och hur gruppbildning, kategorisering, normativitet och stigmatisering fungerar, och mycket, mycket mer.
Så om du läser det här, Jan Björklund, hoppas jag att du vaknar ur din våta dröm om en skola där ungarna lär sig veta hut, blir ordentligt betygsatta och välanpassade.
Nej, nu skojar jag igen. Det är inget skojigt skoj.
Det är tragiskt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar