Vi diskuterade fyrtiotalisternas förestående pensionering och jag försökte redogöra för hur stor arbetskraftsinvandring som kommer att behövas – men hade såklart glömt bort siffrorna. Marty påpekade då vilken guldålder som kommer att inträda för dramatiker och annat teaterfolk när de välbärgade och sysslolösa väller ut på gator och torg för att insupa kulturyttringar. Varpå jag replikerade att de gamla kulturbärarinnorna lär få sina Gudrun Sjöden-kläder sönderslitna i kön till biljettluckan av sina döttrar. Bereden väg för köttberget!
Vilket förstås öppnar möjligheter till teater och annat på våra äldreboenden. "Kultur i livets slutskede", sa jag. "Palliativ kultur", sa Marty. Vi är som Bill och Bull.
måndag 28 januari 2008
torsdag 17 januari 2008
Carola ryter till
I dag går det att läsa i DN om Carolas vittnesmål i Beltran-rättegången. "Barnflickan var så ledsen, skärrad och skamsen", säger hon. Vidare: "Jag visste ju att hon var oskuld (...) Därför frågade jag henne om Beltran varit inne i henne." Och det hade han varit, blev svaret.
Det här fick Carola att tänka till. Hur skulle hon förhålla sig till Tito efter detta? De sjöng ju en duett ihop. Men hon samlade ihop allt sitt civilkurage, eldad därtill av sin förtrytelse över tenorens massage med olyckligt slut. "Jag beslöt mig för att inte längre ta hans hand när vi sjöng. Eller se honom i ögonen."
Det är vad jag kallar att markera! Jag ska följa Carolas exempel. Om jag någonsin träffar en man som utsätter unga för övergrepp tänker jag vika undan med blicken. Det blir en läxa han sent kommer att glömma.
Det här fick Carola att tänka till. Hur skulle hon förhålla sig till Tito efter detta? De sjöng ju en duett ihop. Men hon samlade ihop allt sitt civilkurage, eldad därtill av sin förtrytelse över tenorens massage med olyckligt slut. "Jag beslöt mig för att inte längre ta hans hand när vi sjöng. Eller se honom i ögonen."
Det är vad jag kallar att markera! Jag ska följa Carolas exempel. Om jag någonsin träffar en man som utsätter unga för övergrepp tänker jag vika undan med blicken. Det blir en läxa han sent kommer att glömma.
onsdag 16 januari 2008
Gränslös dumhet
Läser i DN i dag om en nattvandrande morsa som tycker att vi föräldrar måste ”våga sätta gränser”. Våga vara impopulära, liksom. Bra tänkt! Det är alltså det som felas de tonåringar som går vilse i pannkakan: deras föräldrar satte inga gränser. Ibland kan ett skenbart svårt problem lösas med några enkla handgrepp.
Eftersom jag alltid har avskytt begreppet ”sätta gränser” roade jag mig att googla lite. Lomma kommun tycker att man ska sätta gränser. De skriver så här:
”Våga sätta gränser
Föräldrar och andra vuxna har stor möjlighet att påverka unga i deras livsstil och utveckling, de är samhällets viktigaste förebyggande aktörer. För att sätta upp regler/gränser måste man engagera sig. Vi behöver återupprätta den vuxna auktoritet som ungdomar så väl behöver till sitt stöd. Auktoritet handlar om tydlighet snarare än överhet.
Vårt geografiska läge med bl.a. närheten till Malmö/Lund och Öresundsbron kan leda till ökad problematik med alkohol,narkotika och tobak (ANT).
Ungdomar idag kan uppleva ökad otrygghet och lever nära en reell drogproblematik.
Vårt arbete handlar inte bara om ANT, utan lika mycket om värderingar, attityder, etik och moral, vår samhällsstruktur idag och om att sätta gränser generellt.”
Det känns skönt att vara samhällets viktigaste förebyggande aktör, måste jag säga. Och så glad jag är att jag inte bor i närheten av Öresundsbron! Där kan det ju komma vällande allt möjligt patrask. Såna som inte har fått några gränser satta för sig och därför tror att det är helt okej med alkohol, narkotika och sist men inte minst tobak. Men ett komiskt korrfel har smugit sig in: ”…tydlighet snarare än överhet”. De menar förstås tvärtom.
Jag googlar vidare. En skolkonsult har med några kolleger gjort 300 gruppintervjuer på olika förskolor. Naturligtvis uppdagades barn med problem, men konsulenten skyndar sig att påpeka att det här inte handlar om några ”problemfamiljer”. Här är ett axplock av exempel på vad förskolepersonalen hade att säga om vissa barn. Alltså inte problembarn, utan vanliga barn (jag har inte tagit med alla punkter):
• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
Jag undrar hur en familj ska vara för att kallas problematisk. Den som aldrig ger sina små skitungar lagad mat, inte hjälper dem med läxorna, inte låter dem sova ordentligt efter en tiotimmars dag på förskolan… De är alltså inte problemföräldrar. Nej, de är bara lite dåliga på att sätta gränser. Om de bara kunde det och inte försökte lasta över ansvaret på dagis eller skola så skulle allt vara väl.
Problemet är inte bristande gränssättning, vare sig på Plattan, i Lomma eller på dagis. Problemet är att många föräldrar helt enkelt inte är bra föräldrar. De är knappt föräldrar alls. De har nog...problem, skulle jag vilja påstå. Och ingen skugga över den som gör sitt bästa men misslyckas. De flesta försöker nog. Men de skulle behöva hjälp. De kanske inte skulle behöva arbeta så länge att barnen måste vara tio timmar på dagis. Jag vet, det låter utopiskt, men ändå...
Om ni undrar vad barn behöver så kan jag svara som en kollega till mig som har haft både egna barn och fosterbarn. Barn behöver framförallt två saker: bli älskade och sedda. Ja, och så behöver de få sina basala behov tillgodosedda. Såklart.
Till alla dem som ropar på gränssättning vill jag säga:
Det får faktiskt finnas gränser för er dumhet. Att ni är kommunalpolitiker är ingen ursäkt.
Eftersom jag alltid har avskytt begreppet ”sätta gränser” roade jag mig att googla lite. Lomma kommun tycker att man ska sätta gränser. De skriver så här:
”Våga sätta gränser
Föräldrar och andra vuxna har stor möjlighet att påverka unga i deras livsstil och utveckling, de är samhällets viktigaste förebyggande aktörer. För att sätta upp regler/gränser måste man engagera sig. Vi behöver återupprätta den vuxna auktoritet som ungdomar så väl behöver till sitt stöd. Auktoritet handlar om tydlighet snarare än överhet.
Vårt geografiska läge med bl.a. närheten till Malmö/Lund och Öresundsbron kan leda till ökad problematik med alkohol,narkotika och tobak (ANT).
Ungdomar idag kan uppleva ökad otrygghet och lever nära en reell drogproblematik.
Vårt arbete handlar inte bara om ANT, utan lika mycket om värderingar, attityder, etik och moral, vår samhällsstruktur idag och om att sätta gränser generellt.”
Det känns skönt att vara samhällets viktigaste förebyggande aktör, måste jag säga. Och så glad jag är att jag inte bor i närheten av Öresundsbron! Där kan det ju komma vällande allt möjligt patrask. Såna som inte har fått några gränser satta för sig och därför tror att det är helt okej med alkohol, narkotika och sist men inte minst tobak. Men ett komiskt korrfel har smugit sig in: ”…tydlighet snarare än överhet”. De menar förstås tvärtom.
Jag googlar vidare. En skolkonsult har med några kolleger gjort 300 gruppintervjuer på olika förskolor. Naturligtvis uppdagades barn med problem, men konsulenten skyndar sig att påpeka att det här inte handlar om några ”problemfamiljer”. Här är ett axplock av exempel på vad förskolepersonalen hade att säga om vissa barn. Alltså inte problembarn, utan vanliga barn (jag har inte tagit med alla punkter):
• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
Jag undrar hur en familj ska vara för att kallas problematisk. Den som aldrig ger sina små skitungar lagad mat, inte hjälper dem med läxorna, inte låter dem sova ordentligt efter en tiotimmars dag på förskolan… De är alltså inte problemföräldrar. Nej, de är bara lite dåliga på att sätta gränser. Om de bara kunde det och inte försökte lasta över ansvaret på dagis eller skola så skulle allt vara väl.
Problemet är inte bristande gränssättning, vare sig på Plattan, i Lomma eller på dagis. Problemet är att många föräldrar helt enkelt inte är bra föräldrar. De är knappt föräldrar alls. De har nog...problem, skulle jag vilja påstå. Och ingen skugga över den som gör sitt bästa men misslyckas. De flesta försöker nog. Men de skulle behöva hjälp. De kanske inte skulle behöva arbeta så länge att barnen måste vara tio timmar på dagis. Jag vet, det låter utopiskt, men ändå...
Om ni undrar vad barn behöver så kan jag svara som en kollega till mig som har haft både egna barn och fosterbarn. Barn behöver framförallt två saker: bli älskade och sedda. Ja, och så behöver de få sina basala behov tillgodosedda. Såklart.
Till alla dem som ropar på gränssättning vill jag säga:
Det får faktiskt finnas gränser för er dumhet. Att ni är kommunalpolitiker är ingen ursäkt.
tisdag 15 januari 2008
Jag längtar marken, jag längtar stenarna
Se där: ett inlägg från min gamla blogg. Eftersom jag inte har skrivit något på länge här så snor jag det härmed av mig själv.
-----------
En knarrig trappa upp till en vind full med döda flugor. Lukten av uråldrig luftmadrass. De första rostbemängda vattendropparna ur en kran som varit avstängd sen förra sommaren. Ett mumifierat muslik. Skära upp foten på vassen i sandgropen, samma jävla sand mellan tänderna efter den svettiga prickig korvsmörgåsen och ljummen hallonsaft och mammas fitthår som sticker ut från baddräkten i en tid långt före den brasilianska vaxningen, gassande galonsäten i Amazonen, knöliga madrasser och fuktskadade affischer på regalskeppet Wasa på vinden och spindlar i källaren där vi förgäves försöker pumpa de porösa däcken på en damcykel fast vi vet att bromsen ändå inte fungerar och styret i magen och alla heter Nilsson.
Nej, jag längtar inte dit. Jag vill inte leva Utan Vardagens Alla Bekvämligheter. Jag har alltid hatat utedass och flugor, även om själva spänningsmomentet (ska det hoppa upp en råtta och bita mig i snoppen?) skapar en dubbel lättnad efter skitandet.Hotellrum, då? Nej. Pittoreska fiskebyar? Nej. En lagunartad pool, kantad av vidbränt fläsk? Nej. Diskodunk till tre på morgonen, fiskeauktioner från fyra? Nej. Vespor och moppar utan ljuddämpare en meter utanför den papperstunna väggen, skrålande engelsmän med tatueringar? Sorry. Inte min handväska.
Men det är ju så exotiskt att vinka till sig bussen med handen riktad mot marken som vi har fått lära oss av reseledan. Vattnet går att dricka men vi rekommenderar mineralvatten på flaska. Ni kan köpa dem i den där bodegan/vykorts- och badbollsshopen där de blir ens kompisar efter första besöket och så hjärtliga att man tvingas gå nån annanstans framgent. Inplastade menyer på tre språk, samtliga misshandlade. Lamm, någon? Grillspett? Halvljummet grekiskt vin utan karaktär. Friterade bananer, mums.
Kepsar. Fler kepsar. Lyckliga par med svettblanka lår i shorts och händerna i varandras bakfickor: det skänker en sån gemenskap. Kanske lite tennis på kvällskvisten? Bakom parkeringen, det heter visst parakalo på grekiska. Glödheta lekställningar med rödglödgade barn och pinjekottar med småkryp i. De väller ut på nattduksbordet före en gryning som ni hälsar för tidigt för myggjävlarna, de funkar ju inte, de där elektriska mojängerna med DDT-soppa som långsamt ska avdunsta och förgifta oss!
Ni bör täcka era axlar innan ni går in i inbillningshusen för att beundra såna där genuint skrumpna gummor i svart kroppspansar. Slå nollan så kommer ni till receptionen. Där nere kan ni bläddra i vår utflyktspärm. En halvdagsutflykt för att köpa de fantastiska, traditionella spetsdukar som becknas till olivpruttande Enköpingsbor som verkligen blir polare med Figge och Helena, våra kompetenta reseledor i tolvårsåldern. Solbränna kan ni bota genom att skära ner en sån där vad den nu heter med tjocka blad och slinta med kniven så att blodet skvätter och besöka ett underbart apotek som stinker parfym och illa dolt hat.
Ett urgammalt fängelse med rostig taggtråd och pinjekottar med kryp hyser tjuvar av den gamla stammen: dynamitarder, kidnappare och den där rattfylleristen som körde över borgmästarens hund efter att ha blivit halvblind av den goda vindruvsrestbrandyn som smakar som farfars hårvatten luktade där han satt nerpissad i sin gungstol och log fast han inte hade en enda orsak att le. Ibland släpper de ut dem för att knulla skiten ur turisterna i alla rum med ojämna nummer säger folksägnen. Tänk, man kan steka ägg på asfalten och inte vet man vad fåglarna heter eller vad det står i tidningen eller vad de säger på nyheterna eller varför den där vräkiga Mercedesen vaktas av ett dystert benrangel i mörk kostym. Det är nog en privatchaufför, de har mycket sånt här nere, korruption och makt och katter med öronskabb och utsvultna hundar, jävla djurplågare och örfilar ger de barnen mellan hepatit Caesarsalladen och den mesopotamiska ananasen på spräckt burk med bästföredatum från trettioåriga kriget. En god och närande fhawlihohwhala eller nåt; stekt fisk med stekt ost och stekt ketchup med sju sorters lakritsdoftande ogräs. Hamburger special: korv med 15-grams hamburgare från Rissnes överskottslager och mer korv och stekt ketchup med fisk och inget bröd och ge turkburken några åttkantiga mynt; han ritade ju en klocka på handleden på vår gråtande minsting.
De älskar barn här nere. Döda och drunknade barn, kidnappade elvaåringar, dykande barn i hamnen - kasta i ett mynt och se hur deras brunbrända små kroppar dyker i, de är som fiskar eller små apor med otvättat hår, misstänker jag, och deras mormor ger dem senapsplåster och hemgjord sockergröt under förhuden som bestraffning varje kväll för att de har djävulen i sig. Att det gungar lite gör inget, Ulf-Göran tar bara en drink till och råkar ta Margit från Tullverket i Karlskrona på höger bröst liksom av misstag och sen är det bara att köra på. Bögar är de nog hela bunten här nere, det tror jag, mig lurar de inte med sin machoattityd. Konstiga glassar med livsfarliga arsenikfärger och den där badringen skulle aldrig ha blivit godkänd i Sverige. Skönt att få komma hem till sin stora, platta radhustomt i Stuvsta och kanske grilla lite med Harald och Sonja i trean, ni vet, brunglaserat tegel runt dörren. Vit pudel. Förruttnelse och ping-pong. Liza Marklundromanen i hängmattan för lata dagar med kvävningsattacker och bultande tinningar; jag ska döda henne, döda henne, döda henne.
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
-----------
En knarrig trappa upp till en vind full med döda flugor. Lukten av uråldrig luftmadrass. De första rostbemängda vattendropparna ur en kran som varit avstängd sen förra sommaren. Ett mumifierat muslik. Skära upp foten på vassen i sandgropen, samma jävla sand mellan tänderna efter den svettiga prickig korvsmörgåsen och ljummen hallonsaft och mammas fitthår som sticker ut från baddräkten i en tid långt före den brasilianska vaxningen, gassande galonsäten i Amazonen, knöliga madrasser och fuktskadade affischer på regalskeppet Wasa på vinden och spindlar i källaren där vi förgäves försöker pumpa de porösa däcken på en damcykel fast vi vet att bromsen ändå inte fungerar och styret i magen och alla heter Nilsson.
Nej, jag längtar inte dit. Jag vill inte leva Utan Vardagens Alla Bekvämligheter. Jag har alltid hatat utedass och flugor, även om själva spänningsmomentet (ska det hoppa upp en råtta och bita mig i snoppen?) skapar en dubbel lättnad efter skitandet.Hotellrum, då? Nej. Pittoreska fiskebyar? Nej. En lagunartad pool, kantad av vidbränt fläsk? Nej. Diskodunk till tre på morgonen, fiskeauktioner från fyra? Nej. Vespor och moppar utan ljuddämpare en meter utanför den papperstunna väggen, skrålande engelsmän med tatueringar? Sorry. Inte min handväska.
Men det är ju så exotiskt att vinka till sig bussen med handen riktad mot marken som vi har fått lära oss av reseledan. Vattnet går att dricka men vi rekommenderar mineralvatten på flaska. Ni kan köpa dem i den där bodegan/vykorts- och badbollsshopen där de blir ens kompisar efter första besöket och så hjärtliga att man tvingas gå nån annanstans framgent. Inplastade menyer på tre språk, samtliga misshandlade. Lamm, någon? Grillspett? Halvljummet grekiskt vin utan karaktär. Friterade bananer, mums.
Kepsar. Fler kepsar. Lyckliga par med svettblanka lår i shorts och händerna i varandras bakfickor: det skänker en sån gemenskap. Kanske lite tennis på kvällskvisten? Bakom parkeringen, det heter visst parakalo på grekiska. Glödheta lekställningar med rödglödgade barn och pinjekottar med småkryp i. De väller ut på nattduksbordet före en gryning som ni hälsar för tidigt för myggjävlarna, de funkar ju inte, de där elektriska mojängerna med DDT-soppa som långsamt ska avdunsta och förgifta oss!
Ni bör täcka era axlar innan ni går in i inbillningshusen för att beundra såna där genuint skrumpna gummor i svart kroppspansar. Slå nollan så kommer ni till receptionen. Där nere kan ni bläddra i vår utflyktspärm. En halvdagsutflykt för att köpa de fantastiska, traditionella spetsdukar som becknas till olivpruttande Enköpingsbor som verkligen blir polare med Figge och Helena, våra kompetenta reseledor i tolvårsåldern. Solbränna kan ni bota genom att skära ner en sån där vad den nu heter med tjocka blad och slinta med kniven så att blodet skvätter och besöka ett underbart apotek som stinker parfym och illa dolt hat.
Ett urgammalt fängelse med rostig taggtråd och pinjekottar med kryp hyser tjuvar av den gamla stammen: dynamitarder, kidnappare och den där rattfylleristen som körde över borgmästarens hund efter att ha blivit halvblind av den goda vindruvsrestbrandyn som smakar som farfars hårvatten luktade där han satt nerpissad i sin gungstol och log fast han inte hade en enda orsak att le. Ibland släpper de ut dem för att knulla skiten ur turisterna i alla rum med ojämna nummer säger folksägnen. Tänk, man kan steka ägg på asfalten och inte vet man vad fåglarna heter eller vad det står i tidningen eller vad de säger på nyheterna eller varför den där vräkiga Mercedesen vaktas av ett dystert benrangel i mörk kostym. Det är nog en privatchaufför, de har mycket sånt här nere, korruption och makt och katter med öronskabb och utsvultna hundar, jävla djurplågare och örfilar ger de barnen mellan hepatit Caesarsalladen och den mesopotamiska ananasen på spräckt burk med bästföredatum från trettioåriga kriget. En god och närande fhawlihohwhala eller nåt; stekt fisk med stekt ost och stekt ketchup med sju sorters lakritsdoftande ogräs. Hamburger special: korv med 15-grams hamburgare från Rissnes överskottslager och mer korv och stekt ketchup med fisk och inget bröd och ge turkburken några åttkantiga mynt; han ritade ju en klocka på handleden på vår gråtande minsting.
De älskar barn här nere. Döda och drunknade barn, kidnappade elvaåringar, dykande barn i hamnen - kasta i ett mynt och se hur deras brunbrända små kroppar dyker i, de är som fiskar eller små apor med otvättat hår, misstänker jag, och deras mormor ger dem senapsplåster och hemgjord sockergröt under förhuden som bestraffning varje kväll för att de har djävulen i sig. Att det gungar lite gör inget, Ulf-Göran tar bara en drink till och råkar ta Margit från Tullverket i Karlskrona på höger bröst liksom av misstag och sen är det bara att köra på. Bögar är de nog hela bunten här nere, det tror jag, mig lurar de inte med sin machoattityd. Konstiga glassar med livsfarliga arsenikfärger och den där badringen skulle aldrig ha blivit godkänd i Sverige. Skönt att få komma hem till sin stora, platta radhustomt i Stuvsta och kanske grilla lite med Harald och Sonja i trean, ni vet, brunglaserat tegel runt dörren. Vit pudel. Förruttnelse och ping-pong. Liza Marklundromanen i hängmattan för lata dagar med kvävningsattacker och bultande tinningar; jag ska döda henne, döda henne, döda henne.
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
måndag 7 januari 2008
Ledans icke-vara
Det finns ett uttryck som jag inte förstår: ”att ha det tråkigt”. Vad menas? Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har haft det tråkigt. ”Ja, ja” säger Alfons Åbergs farmor, ”det är bra att ni har det tråkigt.” För hur ska man annars kunna ha det roligt? Och detta anses som sanning av många barn-förståsigpåare. ”Barn mår bra av att ha det tråkigt ibland.” Jag har aldrig sett mina barn ha det tråkigt. Stackarna – de kan ju aldrig ha kul, får man anta. Inte jag heller.
Det kanske är avsaknad av yttre stimulans som avses. Men då har man ju den inre. Att sakna såväl yttre som inre stimulans är förbehållet den med hjärninfarkt. Är den inre stimulansen alltså inte lika mycket värd? Nej, det stämmer inte heller, för det anses ju fint att inte vara så ”överstimulerad”. Barn ska inte titta på teve för mycket. De ska inte spela tevespel eller dataspel för mycket, för då blir de överstimulerade. Och bland vuxna anses det oerhört coolers att ha tillbringat några veckor på en ”retreat”. Snacka om brist på yttre stimulans, liksom.
Å, så andligt!
Nej, jag får inte ihop den där ekvationen. Man ska inte ha för mycket yttre stimulans, för då blir man överstimulerad. Alltså ska man ha inre stimulans – men då har man det ju tråkigt. Vilket är bra, för då kan man ha roligt, det vill säga glädja sig åt yttre stimulans, men bara i lagom dos.
Något som ändå tangerar begreppet ”tråkigt” är när man lever tillsammans med någon som är alltför förutsägbar. Å andra sidan kan man då ägna sig åt de mest raffinerade karaktärsmord på den där jävla tråkmånsen. Man kan fundera på en separation, vilket är mycket spännande. Och man kan genomföra den! Tänk så fantastiskt ett sådant uppbrott är, vilken lättnad det skänker att ta ett skutt över elstängslet. Man borde vara djupt tacksam mot den människa som ger en möjlighet att göra en sådan omstart. Så tack ska ni ha, mina kära ex. Ett djupt tack!
Kärlek borde vara tråkigt, eftersom det i så stor utsträckning bygger på igenkännande. Jag kan till exempel drabbas av en oerhörd kärlek till ett av mina barn för att det gör något som är så typiskt för just det barnet. Men är det tråkigt? Nej, inte ett dugg. Och ett lika stort känslosvall uppstår när det gör eller säger något oväntat, tar ett krumsprång in i framtiden. Så kärleken är nog en kombination av det förutsägbara och det oförutsägbara, av det igenkännbara med det nya. Ömhet för den sida som man ser och tror sig känna, parat med glädje över att ingenting någonsin står stilla. Barn befinner sig alltid i utveckling.
Min och min älsklings och livsledsagares förhållande är också en sån där framtidspil som sköts i väg en gång i tiden och inte kommer att ta mark förrän en av oss dör – sannolikt jag. Fram till dess svävar vi uppåt och uppåt. Nedfärden kommer antagligen att vara lodrät och snabb. Jag hoppas det. Jag hoppas att utslocknandet inte sker gradvis, för avskedet kommer att vara outhärdligt. När varat ändå övergår i icke-vara ommer jag inte heller att ha det tråkigt, för den som är död känner ingen leda. Då heller.
Det kanske är avsaknad av yttre stimulans som avses. Men då har man ju den inre. Att sakna såväl yttre som inre stimulans är förbehållet den med hjärninfarkt. Är den inre stimulansen alltså inte lika mycket värd? Nej, det stämmer inte heller, för det anses ju fint att inte vara så ”överstimulerad”. Barn ska inte titta på teve för mycket. De ska inte spela tevespel eller dataspel för mycket, för då blir de överstimulerade. Och bland vuxna anses det oerhört coolers att ha tillbringat några veckor på en ”retreat”. Snacka om brist på yttre stimulans, liksom.
Å, så andligt!
Nej, jag får inte ihop den där ekvationen. Man ska inte ha för mycket yttre stimulans, för då blir man överstimulerad. Alltså ska man ha inre stimulans – men då har man det ju tråkigt. Vilket är bra, för då kan man ha roligt, det vill säga glädja sig åt yttre stimulans, men bara i lagom dos.
Något som ändå tangerar begreppet ”tråkigt” är när man lever tillsammans med någon som är alltför förutsägbar. Å andra sidan kan man då ägna sig åt de mest raffinerade karaktärsmord på den där jävla tråkmånsen. Man kan fundera på en separation, vilket är mycket spännande. Och man kan genomföra den! Tänk så fantastiskt ett sådant uppbrott är, vilken lättnad det skänker att ta ett skutt över elstängslet. Man borde vara djupt tacksam mot den människa som ger en möjlighet att göra en sådan omstart. Så tack ska ni ha, mina kära ex. Ett djupt tack!
Kärlek borde vara tråkigt, eftersom det i så stor utsträckning bygger på igenkännande. Jag kan till exempel drabbas av en oerhörd kärlek till ett av mina barn för att det gör något som är så typiskt för just det barnet. Men är det tråkigt? Nej, inte ett dugg. Och ett lika stort känslosvall uppstår när det gör eller säger något oväntat, tar ett krumsprång in i framtiden. Så kärleken är nog en kombination av det förutsägbara och det oförutsägbara, av det igenkännbara med det nya. Ömhet för den sida som man ser och tror sig känna, parat med glädje över att ingenting någonsin står stilla. Barn befinner sig alltid i utveckling.
Min och min älsklings och livsledsagares förhållande är också en sån där framtidspil som sköts i väg en gång i tiden och inte kommer att ta mark förrän en av oss dör – sannolikt jag. Fram till dess svävar vi uppåt och uppåt. Nedfärden kommer antagligen att vara lodrät och snabb. Jag hoppas det. Jag hoppas att utslocknandet inte sker gradvis, för avskedet kommer att vara outhärdligt. När varat ändå övergår i icke-vara ommer jag inte heller att ha det tråkigt, för den som är död känner ingen leda. Då heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
