Ordet symbios kommer från grekiskans symbiosis och betyder helt enkelt "samlevnad", läser jag i NE. Vanligtvis avser man bara "sådan samlevnad som är väsentlig för båda parter", och alltså inte parasitism.
Så varför har ordet blivit så laddat med negativa konnotationer för oss? Jag har själv använt det så, frynt på näsan åt vissa par: "Usch, de verkar ju leva i nåt slags symbios." Kanske är det för att man tänker på parasitism, men troligare är att det i vår kultur anses så motbjudande att vara beroende av andra. Visst är samlevnad ofta väsentlig för oss - varför skulle vi annars ha samlevnadsexperter? - men så väsentlig bör den helst inte vara. Vi kan sannerligen leva utan varandra. I alla fall kan jag leva utan just X och du utan Y. De är våra ex, om ordvitsen ursäktas, men nu är just vi tillsammans. Vi verkar inte förskräckas av spåren utan tänker oss nu att detta skall vara i evighet, om man med evighet menar "tills vidare". Tills förälskelsen har avklingat, tills det blir lite väl motigt, tills... Då seppar och pangar vi.
Det här gäller i allmänhet bara mellan två vuxna personer. Få av oss är beredda att ge våra barn på båten för att de är fjolårets modell och behäftade med diverse psykosociala skavanker. Nej, föräldraskapet är evigt, säger vi och slår oss för bröstet - med en halvkvävd suck. Det är ju ett slags martyrskap, det där. Man får dras med dem, för de har inte bett om att bli satta till världen, och så älskar man dem liksom villkorslöst. Men vår partner älskar vi med vissa förbehåll. Förresten kan man väl inte leva i symbios med sina barn, för i grund och botten skulle man klara sig utan dem även om det vore sorgligt. De kan däremot inte leva utan oss, inte utan stor sorg i alla fall, och inte när de är bebisar. Så när man vill seppa från den andra föräldern är det inte barnen man ska lämna. Tyvärr blir det så ändå i vissa fall. En del män slår igen dörren om sig med en smäll som signalerar att de inte vill bli påminda om den där häxan och alltså inte tänker umgås med häxbarnen heller. Få kvinnor gör så, men de finns förstås.
Själv kan jag inte leva utan mina barn, och heller inte utan min livskamrat. För jag ser henne så, min älskade. Jag brukar tänka att utan dem är jag ingenting. Nu ska man inte ta det bokstavligt; visst skulle jag både kunna överleva och skapa mig en någorlunda dräglig tillvaro om jag t.ex. kom hem en dag och såg lägenheten stå i lågor: en av mina värsta mardrömmar. Jag skulle förmodligen inte ta livet av mig även om det vore frestande. Jag är för feg för sånt, så jag skulle finnas kvar, om än svårt stukad. Men jag skulle tvingas börja om från en nollpunkt där ingenting av mig själv som partner och förälder levde kvar annat än som minnen. Jag bör väl även modifiera det där om att jag inte kan leva utan dem. Jag kan. Men jag vill inte. För jag finns inte utan dem, inte i min nuvarande version. Jag blir till genom dem och lever genom dem. De definierar mig. Jag behöver dem och de behöver mig. De är väsentliga för mig och jag för dem: vi lever i symbios.
Innan ni flyr skrikande upp i bergen vill jag påpeka att jag naturligtvis kan urskilja vissa gränser mellan oss. Vi har till exempel ett stort sortiment personligheter och egenheter i det här hushållet. Jag går inte på dagis eller i skolan. De är inte översättare, jag är inte dramatiker eller teaterchef. Vi har olika livsvillkor, erfarenheter och intressen. Jag är inte klängig och undviker att lägga mig i deras privata angelägenheter i den mån de inte berör mig. Vi utvecklas i olika takt och åt olika håll, både barnen och vi vuxna. Just nu händer det till exempel en hel massa i min älskades liv, medan mitt vid en hastig anblick kan te sig tämligen statiskt. Jag översätter, ägnar mig åt reproduktiva sysslor som tvätt och städning och tar hand om de små. Det lilla livet, kan man kalla det, den privata sfären. Den nedvärderade. Kvinnofällan. Det som kan göra att man inte vet vem man är - egentligen.
Men för mig är denna lilla värld det väsentliga. Allt annat är faktiskt perifert. Jobbet är viktigt, men mest för att jag ska kunna försörja kidsen. Om det fanns medborgarlön eller jag vann på lotteri skulle jag gärna lägga det åt sidan. Jag skulle kanske översätta lite då och då, mest för att det är rätt roligt i små doser och för att även det ger mig en identitet. Det är ju det enda jag är verkligt bra på, och skam vore det väl annars med tanke på alla tiotusentals timmar jag har vridit på formuleringar och redigerat in- och uttider för replikerna eller skrivit speakermanus. Men de ständiga nära deadline-upplevelserna slapp jag gärna, liksom allt arbete på kvällar, nätter och helger. (Identiteten som "duktig" i betydelsen "tackar ja till allt / ställer alltid upp" har jag gjort mig av med för längesen. Jag är inte oumbärlig på minsta vis - vilket jag också har fått känna på ett antal gånger i min s.k. karriär då jag har fått sparken tillsammans med mina kolleger för att vi var fräcka nog att vilja organisera oss fackligt, till exempel.) Så visst: jobbet räknas. Vänner räknas. Jag läser gärna en bok i eller går på på galej. Men om sanningen ska fram längtar jag ofta hem till mina älsklingar redan efter en timme.
Om det lilla livet nu är så väsentligt för mig, innebär det inte vissa försakelser? Inte direkt. Visst, mina intressen - de är många - får ofta stryka på foten. Jag har till exempel lagt ner mina akademiska studier, för jag hade helt enkelt inte tid. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag orkade helt enkelt inte. Och jag ville inte lägga större delen av det ekonomiska ansvaret på henne, inte i längden, trots att jag varit utbränd. Jag hade några år i akademin. Nu är det min älsklings tur att få komma hem och berätta en massa intressanta saker. Och jag gläds med henne. Visst, jag har fortfarande rätt dålig ekonomi eftersom min bransch är så upprutten och jag inte kan något annat. Det innebär att jag sällan unnar mig nåt, för barnen ska inte behöva lida brist på något väsentligt (där har vi det ordet igen). Så jag är billig i drift och det är helt okej, även om jag kan grumsa ibland när jag känner att jag går i tattiga kläder, trasiga jackor och för kalla skor år efter år. Men nyligen köpte jag ett par jättefina kängor som jag räknar med ska hålla i åtminstone fem år. De kostade hela 1 700 kronor och jag fick genast dåligt samvete, men nog var jag väl värd det? Kanske. Och jag fick en ny mobil för ett tag sen. Den kostade en tusenlapp, men jag har stor glädje av den, för jag kan t.ex. låna e-böcker och läsa när jag åker kommunalt. Eller twittra och kolla min e-post fast jag inte är hemma, bara en sån sak. Annars är det längesen jag kostade nåt mer än nån hundralapp hit eller dit.
Men ingenting av det där spelar någon roll, egentligen. Det är inga försakelser i jämförelse med vad jag skulle försaka om jag t.ex. fick ett välbetalt jobb men tvingades vara borta från barnen under långa arbetsdagar. Att jobba hemma är att vara hemma jämt, vilket är väldigt bra för barnen som slipper gå på dagis och fritids längre än de själva vill. Och blir de sjuka kan jag hämta dem på tio minuter. Det är ett privilegium.
Ponera nu att jag vore en heterosexuell kvinna. Min man skulle jobba heltid och jag på sin höjd halvtid - eller, hemska tanke: jag kunde vara hemmafru. Jag skulle vara den som skötte merparten av hushållet och snöt ungar, läste läxor och var omvårdande i största allmänhet. Skulle jag få några stilpoäng då? Jag får det ju som man när jag gör saker som är självklara för mig men inte för alla män. Nej, jag skulle sitta fast i kvinnofällan. Offra mig för barnen och min moatjé, inte ha något eget liv, ni vet. Det säger en hel del om vilka värden som anses viktiga i vårt kapitalistiska samhälle. Man ska producera och konsumera, annars faller ekonomin sönder. Man har värde som produktiv och konsumerande, men inte som omvårdande. Ska man kunna bidra till vår sjuka tillväxttakt så att jorden går under lite fortare får man inte vara billig i drift eller tuta i andra såna flummiga värderingar. Och anser man, som jag, att vi borde inrätta produktionen efter reproduktion så att vi slapp vara ifrån våra familjer så mycket är man väl galen. Man måste ju utveckla sig själv, göra karriär, vara en egen person, inte leva i nån sjuk symbios med sin partner och barnen.
Men om det är självvalt. Om kärleken är det viktiga. Om vi behöver varandra. Om samlevnaden är det väsentliga. Om inte den ena är hemma och den andra borta på grund av nedärvda och könskodade och samhälleligt sanktionerade gamla mönster. Om vår oerhört ökade produktivitet kunde ge oss alla chansen att slå av på takten lite. Om tillväxten varken måste eller borde vara helig och vi kunde vårda vår jord i stället för att plundra den. Om vi slutade köra bil eller resa på charter eller vräka i oss kött och köpa nya kläder, datorer, mobiltelefoner och så vidare i all oändlighet. Ja, då kunde vi kanske alla bryta med idealet om människan som en karriäristisk, produktiv och konsumerande solitär. Vi kunde börja bygga något nytt, tillsammans. För den stora världen är på väg att gå åt helvete med musik av Nicki Minaj, sponsrad på sin resa av storbanker och oljebolag.
Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Det finns massor att göra inom ramen för det rådande systemet. I Sverige växer klassklyftorna och det vi förut ägde och förvaltade gemensamt, som sjukhus, skolor eller äldrevård, ersätts i allt snabbare takt med så kallade privata initiativ - för det mesta i form av riskkapitalister och annat pack. De vill tjäna pengar på vårt behov av omsorg, lärande och vård, och Alliansen gör sitt bästa för att deras nyliberala drömvärld ska infinna sig så fort som möjligt. Män gör karriär på kvinnors bekostnad, och de håller dem i schack med våld och sexuella övergrepp. Ska vi då dra oss tillbaka till den lilla världen och drömma om fred på jorden? Naturligtvis inte. Vi ska kämpa för en individualiserad föräldraförsäkring och social rättvisa. De som är fattiga måste få det bättre, de som är nyanlända ska inte pekas ut som tärande utan ses som en tillgång för oss alla. Transsexuella ska inte diskrimineras, personer med olika funktionsnedsättningar ska erbjudas delaktighet, särskolan ska kastas på sophögen... Listan är lång, mycket lång.
Men allt detta är alltså inom ramen för det rådande systemet, den ekonomiska ordningen, det hegemoniska idealet om fristående, driftiga, självförverkligande och framgångsrika entreprenörer, producenter, konsumenter. Nina Björk påpekar i sin "Lyckliga i alla sina dagar", som i mångt och mycket har inspirerat mig till det här blogginlägget, att vi bestäms av det system vi bebor. Skulle jag t.ex. hellre ha den där större mobilen som inte kostar en tusenlapp utan sju? Ja. Skulle jag vilja köpa mer kläder? Ja. Är jag avundsjuk på folk som kan köpa bilar, lägenheter åt sina barn och resa utomlands så fort andan faller på? Ja. Och nej. Jag har visserligen gjort en dygd av nöden när jag knappt unnar mig någonting för att barnen ska kunna ha det bra. Men det finns ju sämre dygder, och att byta bort den här fantastiska tillvaron där jag får så mycket kärlek och närhet skulle jag aldrig drömma om. Jag är präglad av vårt samhälles produktions- och konsumtionsideal som alla andra. Jag är präglad av att vara uppvuxen i en manlig kropp med allt vad det innebär av fördelar. Men jag försöker lära om och lära mina barn alternativ. På samma sätt kan vi lära män att vara omvårdande, äta vegetarisk mat, tänka ekologiskt och sluta kränka kvinnor. Det går.
Men om man nu inte gillar det rådande systemet kan alla dessa angelägna frågor som jag skisserar ovan kan det i sämsta fall kännas som att byta gardiner medan huset brinner. Vi måste välta hela den här motbjudande kolossen över dess hegemoniska ända. Till syvende och sist finns det bara en motståndsrörelse värd namnet, och den stavas solidaritet, samlevnad, symbios, ömsesidig nytta, ömsesidiga kärleksgärningar. Och den måste vara global.
Vi behöver varandra. Vi kan inte leva utan varandra. Vi finns inte utan varandra. Och fortsätter det så här finns vi snart inte alls.
fredag 7 december 2012
måndag 24 september 2012
Melankoli
Jag sitter hemma hos min vän i soffan. Lamporna är inte tända och jag sitter och betraktar spåren av personer som en gång bott här, och saker jag minns från hennes gamla lägenhet. Vid väggen intill fönstret står en monstera som inte gör någon människa glad, för det ligger inte i monsterans natur. Den ska se ful och dyster ut, annars är det ingen monstera. På latin heter den förstås Monstera deliciosa, och det delikata syftar på frukten den kan bära i vilt tillstånd, i sällsynta fall även i en lägenhet i Stockholm. Men inte här.
Ja, den får mig på dystert humör. Mission accomplished.
Två lampor på grön glasfot på fönsterbrädan gör mig också dyster, liksom tavlan ovanför soffan, teven, de båda bärbara och alla sladdar och diverse nätjox som minner om livet på nätet. Nätet finns alltid där, det väntar på oss. Det har evigt liv. Det har inte vi. Och under nätet lurar undernätet eller djupwebben med sina forum för seriemördare, pedofiler och annat som inte går att nå med en vanlig sökmotor. Jag tänker inte bege mig dit, för jag vill inte bli ytterligare informerad om alla vidrigheter människor kan hitta på. Och inte heller har jag nån lust att exempelvis kolla Twitter eller min mejl. Det kan vänta. Vi ska prata, för vi har inte setts på länge.
Men än har hon inte kommit tillbaka från köket där hon fixar nåt att dricka åt oss. Hon är här men inte riktigt. På samma sätt är hennes gamla jag här men inte riktigt. Det sitter bredvid mitt gamla jag som förstås är en del av mitt nuvarande och framtida. Men inte riktigt här. Det är mycket som inte är här, som hennes dåvarande kombo som jag brukade krama, en varm och trygg man som jag fortfarande är mycket fäst vid men som jag aldrig träffar numera. Det var på den tiden när jag var nyutkommen och hon likaså, även om hon väl låg nåt år före mig. Vi gick på Patricia och Tip-Top och andra homogejställen som Häcktet. Jag hade för första gången hittat ett sammanhang där jag kände mig hemma, för första gången hittat människor - och inte så få - som kanske inte precis var som jag, men som lät mig vara mig utan att döma. Andra som inte heller var heterosexuella eller könsnormativa. Vi hörde ihop. Vi behövde varandra. Nu är de flesta borta ur mitt liv.
Så ja, jag är melankolisk på det där särskilda viset, befinner mig i en underart till melankoli som kallas nostalgi. Lägg märke till "algi" - smärta. Man minns den svunna tiden, man minns den som i går. Och det gör ont. Man längtar tillbaka, men inte egentligen till det som var, utan snarare till känslan, just den där frekvensen på synapserna, den lilla darrningen på strängen som betydde att här är jag nu och så är är det nu och fan vet hur det blir i framtiden, men detta är verkligheten, den blödande och jublande men aldrig likgiltiga. Kanske inger tanken på det förflutna melankoli just därför: det går ju inte att återvända, vilket innebär att livet obönhörligt går vidare - och i förlängningen kommer man för var dag närmare döden.
Sen kommer hon till mig i soffan och tänder lamporna och jag berättar. Hon är så totalt olik mig och säger att hon har lärt sig att liksom skyffla undan melankolin när den försöker tränga sig på. Men ibland väcks den lik förbannat av viss musik eller så. Hon kör på, lever i nuet, är framtidsinriktad. Jag lever i det förgångna eller i mina drömmar om framtiden - vissa av drömmarna, inte så få, är mardrömmar. Jo, jag lever förstås i nuet också. Jag har barn, jag har ett jobb, jag får och ger kärlek och så diskar jag, för att bara nämna ett par av alla parametrar som ibland överväldigar mig med sin mångfald och det påföljande bruset. Men i grund och botten är jag fortfarande bara en ensam liten pojke som tycker att skymningen är otäck, för vart tar man vägen då? Alla andra vet liksom. De ilar hem. Men han går där och har inget hem trots att han har ett. Det är ett avhemmat hem blandat med ett riktigt hems hem-het. Hans kind är kall, ty den är okysst. Han känner sig främmande för alla sammanhang, vill inte tillhöra dem men vill inte stå utanför dem, längtar in i en gemenskap som han föraktar och avskyr och räds. Alltså blir han en betraktare och skicklig på att läsa de sociala spelen, ögonkasten, tonfallen, mimiken, utfallen och paraderna, värjstötarna som dödar. Det blir han ännu räddare av och ännu mindre benägen att delta.
Ja, en dag kom jag ut och det var en härlig dag. Jag fann en ny familj och det var en varm familj. Jag förlorade en hel del och grät mycket och bröt ihop och brände ut mig och var nära självmord. Det var en härlig tid. Det hände ju så mycket. Och det väckte så mycket till liv, så många frågor. I dag står jag här med en bukett andra frågor. Svar har jag inga, men det är okej. Jag har det bra. Jag är rädd. Jag längtar inte tillbaka och inte till en framtid, men att leva i nuet och ta vara på dagen känns så torftigt. Kan man inte besvärja olyckorna så kan man i alla fall förbereda sig på dem genom att palpera dem i förväg.
Jag ska dö. Det ska du också. Jag kanske blir dement, precis som du kanske blir det. Det är som det är. Jag ältar inte, men jag tänker. Jag vill se allt så klart som möjligt. Jag vill ha den nakna lunchen, den där man ser vad som finns på änden av gaffeln, som William Burroughs sa. Jag vill skala bort all stanniol och färgglad kartong som döljer sanningen. Det gör inte livet gladare eller mer färgstarkt, tvärtom kan det bli dystrare och gråare. Men det blir sannare. Sanningen är alltid bättre än lögnen.
Sen inträdde vardagen igen, som vanligt, och nostalgin avklingade. Men den ligger där som en obligat basgång eller så (jag ogillar ordet bordun). Jag är fan inte glad, men jag är lycklig på ett väldigt märkligt och motsägelsefullt vis. Jag är beredd.
Två lampor på grön glasfot på fönsterbrädan gör mig också dyster, liksom tavlan ovanför soffan, teven, de båda bärbara och alla sladdar och diverse nätjox som minner om livet på nätet. Nätet finns alltid där, det väntar på oss. Det har evigt liv. Det har inte vi. Och under nätet lurar undernätet eller djupwebben med sina forum för seriemördare, pedofiler och annat som inte går att nå med en vanlig sökmotor. Jag tänker inte bege mig dit, för jag vill inte bli ytterligare informerad om alla vidrigheter människor kan hitta på. Och inte heller har jag nån lust att exempelvis kolla Twitter eller min mejl. Det kan vänta. Vi ska prata, för vi har inte setts på länge.
Men än har hon inte kommit tillbaka från köket där hon fixar nåt att dricka åt oss. Hon är här men inte riktigt. På samma sätt är hennes gamla jag här men inte riktigt. Det sitter bredvid mitt gamla jag som förstås är en del av mitt nuvarande och framtida. Men inte riktigt här. Det är mycket som inte är här, som hennes dåvarande kombo som jag brukade krama, en varm och trygg man som jag fortfarande är mycket fäst vid men som jag aldrig träffar numera. Det var på den tiden när jag var nyutkommen och hon likaså, även om hon väl låg nåt år före mig. Vi gick på Patricia och Tip-Top och andra homogejställen som Häcktet. Jag hade för första gången hittat ett sammanhang där jag kände mig hemma, för första gången hittat människor - och inte så få - som kanske inte precis var som jag, men som lät mig vara mig utan att döma. Andra som inte heller var heterosexuella eller könsnormativa. Vi hörde ihop. Vi behövde varandra. Nu är de flesta borta ur mitt liv.
Så ja, jag är melankolisk på det där särskilda viset, befinner mig i en underart till melankoli som kallas nostalgi. Lägg märke till "algi" - smärta. Man minns den svunna tiden, man minns den som i går. Och det gör ont. Man längtar tillbaka, men inte egentligen till det som var, utan snarare till känslan, just den där frekvensen på synapserna, den lilla darrningen på strängen som betydde att här är jag nu och så är är det nu och fan vet hur det blir i framtiden, men detta är verkligheten, den blödande och jublande men aldrig likgiltiga. Kanske inger tanken på det förflutna melankoli just därför: det går ju inte att återvända, vilket innebär att livet obönhörligt går vidare - och i förlängningen kommer man för var dag närmare döden.
Sen kommer hon till mig i soffan och tänder lamporna och jag berättar. Hon är så totalt olik mig och säger att hon har lärt sig att liksom skyffla undan melankolin när den försöker tränga sig på. Men ibland väcks den lik förbannat av viss musik eller så. Hon kör på, lever i nuet, är framtidsinriktad. Jag lever i det förgångna eller i mina drömmar om framtiden - vissa av drömmarna, inte så få, är mardrömmar. Jo, jag lever förstås i nuet också. Jag har barn, jag har ett jobb, jag får och ger kärlek och så diskar jag, för att bara nämna ett par av alla parametrar som ibland överväldigar mig med sin mångfald och det påföljande bruset. Men i grund och botten är jag fortfarande bara en ensam liten pojke som tycker att skymningen är otäck, för vart tar man vägen då? Alla andra vet liksom. De ilar hem. Men han går där och har inget hem trots att han har ett. Det är ett avhemmat hem blandat med ett riktigt hems hem-het. Hans kind är kall, ty den är okysst. Han känner sig främmande för alla sammanhang, vill inte tillhöra dem men vill inte stå utanför dem, längtar in i en gemenskap som han föraktar och avskyr och räds. Alltså blir han en betraktare och skicklig på att läsa de sociala spelen, ögonkasten, tonfallen, mimiken, utfallen och paraderna, värjstötarna som dödar. Det blir han ännu räddare av och ännu mindre benägen att delta.
Ja, en dag kom jag ut och det var en härlig dag. Jag fann en ny familj och det var en varm familj. Jag förlorade en hel del och grät mycket och bröt ihop och brände ut mig och var nära självmord. Det var en härlig tid. Det hände ju så mycket. Och det väckte så mycket till liv, så många frågor. I dag står jag här med en bukett andra frågor. Svar har jag inga, men det är okej. Jag har det bra. Jag är rädd. Jag längtar inte tillbaka och inte till en framtid, men att leva i nuet och ta vara på dagen känns så torftigt. Kan man inte besvärja olyckorna så kan man i alla fall förbereda sig på dem genom att palpera dem i förväg.
Jag ska dö. Det ska du också. Jag kanske blir dement, precis som du kanske blir det. Det är som det är. Jag ältar inte, men jag tänker. Jag vill se allt så klart som möjligt. Jag vill ha den nakna lunchen, den där man ser vad som finns på änden av gaffeln, som William Burroughs sa. Jag vill skala bort all stanniol och färgglad kartong som döljer sanningen. Det gör inte livet gladare eller mer färgstarkt, tvärtom kan det bli dystrare och gråare. Men det blir sannare. Sanningen är alltid bättre än lögnen.
Sen inträdde vardagen igen, som vanligt, och nostalgin avklingade. Men den ligger där som en obligat basgång eller så (jag ogillar ordet bordun). Jag är fan inte glad, men jag är lycklig på ett väldigt märkligt och motsägelsefullt vis. Jag är beredd.
onsdag 5 september 2012
Konsten att börja i fel ände
De flesta föräldrar försöker hjälpa sin barn med läxläsningen. När nu barnen har läxor, vill säga. Mina barn har aldrig läxor om man får tro dem, eller så har de redan gjort dem eller så är deras deadline någonstans i framtiden, oklart exakt när. Så de blir förtörnade när jag envisas med att vilja se deras böcker eller lösblad med mattetal och andra uppgifter. Jag är heller inte alltid så pedagogisk som jag skulle vilja vara, men oftast går det bra när jag erbjuder min hjälp.
Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.
Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.
I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?
Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.
Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.
Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.
Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.
Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.
I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?
Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.
Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.
Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.
torsdag 9 augusti 2012
Identitet - den hemliga agenten
identitet (senlatin ide´ntitas 'identitet', till idem), likhet, den relation som karakteriseras av att den alltid råder mellan, och endast mellan, en individ (eller ett objekt) och individen själv (objektet självt)ur Nationalencyklopedin
---
Jag lekte länge. Jag och mina kamrater spionerade på skumma typer, skuggade dem i hemlighet. Att skummisarna var något annat än exempelvis oskyldiga familjefäder förstod vi egentligen, men vi tänkte oss att de kanske bara hade antagit den identiteten. Mot en sådan anklagelse är det oerhört svårt att värja sig. Så döm om vår besvikelse när vi hade följt skummisen hem och den togs emot av öppna armar av sina barn. Det där var nog ingen riktigt skum typ, alltså var heller inte vi några riktiga agenter. Så vi fick leka nåt annat i stället, kanske Zorro (där alla var Zorro samtidigt och rispade ett "Z" i luften med låtsasvärja).
Små barn har inte den självsäkerheten. De kan visserligen vara lejon eller monster ett tag, eller jagas av en förälder eller ett syskon som vrålar och ryter. Men det slutar nästan alltid med att leken måste avbrytas och barnet förvissas om att det bara var på lek. Föräldern är bara föräldern och inget monster, försäkrar den förälder som är identisk med sig själv. Ja, det kan räcka med en enkel fråga till barnet: "Är du ett läskigt monster?" för att barnet ska vända på en femöring och utbrista: "Nej, jag är bara (X)!" Ja visst är du det, min lilla älskling. Du är pappas lille prins. Ett av mina barn kallade sig lillebror länge, och om en främling frågade vad han hette svarade han "(X) Lillebror". Han var lillebror till efternamnet, ty det var hans identitet.
Men samtidigt som jag bar med mig vissheten om att jag var jag och ingen annan, så började jag undra jag vad detta innebar. Jag kom i puberteten och kroppen förändrades påtagligt. Mina kompisars och klasskamraters kroppar förändrades - men inte mina föräldrars (d.v.s. inte vad jag kunde märka). Alltså var jag på väg att bli en annan, men samtidigt var jag ju jag. Så vad var det som var permanent, egentligen?
Det är väl detta som förståsigpåare brukar kalla att tonåringar eller andra i olika former av övergångsåldrar "undrar vilka de är". Men det är en trubbig definition. Man vet ju vem man är, för jag är jag och kan inte vara någon annan, lika lite som någon annan kan vara jag. Nej, det som händer är att en tidigare förgivettagen permanens upplöses. Därmed inträder man i en delvis ny verklighet som ställer nya krav, samtidigt som man bär med sig sina tidigare erfarenheter. Man kan bli halvsidigt förlamad. Man kan bli vuxen med allt vad det innebär i form av definitioner och förväntningar från omgivningen och en själv. Man kan upptäcka att man begär något man aldrig har begärt tidigare. Man kan bli gravid, man kan bli ensamstående, man kan förlora sitt barn så att man inte längre är förälder. Man kan åldras på ett högst påtagligt sätt. Och det händer något med identiteten: man är den man alltid har varit - innerst inne, liksom - ändå är man någon annan. Man har en hemlig agent inom sig.
Än i denna dag känner jag mig som en hemlig agent. Jag har en hemlig agens, ett av andra oanat aktörskap. Jag skiftar mellan olika sociala roller med ljusets hastighet, precis som alla andra. Men föga anar ni vem jag är. Jag kan se ut som den där oskyldiga familjefadern, och visst är jag en sån, där och då. För mina barn är jag en permanent installation även om jag har bytt frisyr sen nåt halvår tillbaka. Jag är deras pappa och kommer alltid att vara deras pappa. För andra är jag nog en skummis, en tvivelaktig figur som slinker in genom en anonym garagedörr på Wollmar Yxkullsgatan. Där nere på klubben möter jag andra som i några timmar är sin sexualitet, sin särskilda slags manlighet fjärran från vardagen. Vissa av dem är fullkomligt trygga i sin läderbögsidentitet och bär med sig den ut genom dörren. Andra som kanske är poliser (det finns flera såna där) eller studierektorer håller tyst om vad de ägnar sig åt i klubblokalen. Men det gör inte nöjet mindre, snarare tvärtom. Såklart. Det förbjudnas lockelse och så vidare.
Men i gaysammanhang som dessa är jag också en hemlig agent, ty jag är ju även en oskyldig familjefader. (För övrigt finns det gott om bögar som aldrig skulle drömma om att besöka SLM. Det är inte deras handväska, helt enkelt. Däremot höjer de knappast på ögonbrynen åt det, till skillnad från de oskyldiga familjefädernas krets.) Men om någon frågar mig om mitt civilstånd ljuger jag inte. Jag orkar inte leka hemlig agent till priset av en sån oärlighet, för det vore att förneka det som är allra viktigast i mitt liv. Jag kan alltså känna att jag är en hemlig agent, men till skillnad från de flesta såna har jag inga hemligheter.
Nå, det här skulle inte handla om mig själv eller hur förträfflig och mångsidig jag är. Jag tog bara ett nära till hands liggande exempel. Att vi alla intar olika sociala roller är inget nytt under solen. Att vi positioneras av andra i olika sociala roller är inte heller någon nyhet, lika lite som att vi positionerar andra på samma sätt, med mer eller mindre tvång inblandat. En dålig läkare spelar inte bara rollen av läkare i förhållande till sin patient, nej, den tvingar patienten att vara enbart patient. Det är bekvämare så, för det är att skala bort alla för anamnesen, diagnosen och behandlingen ovidkommande parametrar - tror läkaren. Medan patienten upplever denna tvångspositionering som en förlust och en kränkning. Patienten har en stark känsla av att inte enbart vara sin kropp, sina symtom, sin sjukdom. Och har vi inte alla upplevt just denna kränkning, denna tvångspositionering, i olika sammanhang. Man vill bara skrika: "Men jag är ju inte det där, i alla fall inte enbart det där, som du tror!" Man är ju nåt annat. Också.
Så länge jag var en pojke i en pojkes kropp föreföll världen någorlunda logisk och sammanhängande, om än ganska skrämmande. Men kroppen äger ingen permanens, alltså äger inte heller världen någon. Nu är jag en vuxen man med en vuxen mans kropp. Men känns världen permanent, eller brast den illusionen en gång för alla när pojken försvann in i historien? Tyvärr är det nog så. Det finns ingen trygghet i den bemärkelsen. Jag har aldrig varit så medveten om hur bräcklig tillvaron är, hur snabbt allt kan tas ifrån oss. Jag kommer att bli gammal och dö ifrån mina barn - i bästa fall. I sämsta fall går jag ett liknande öde till mötes som min far, som dog av en hjärntumör innan han fyllt 60. Världen är ologisk, osammanhängande och skrämmande, eller så är den skrämmande logisk. Livet är lika likgiltigt för mig som individ som en krokodil eller jordbävning inför sina offer. Det är logiskt. Allt som jag har erfarit, glatts åt och sörjt över kommer en dag att vara borta. Alla mina drömmer och förhoppningar saknar betydelse i ett längre perspektiv. Min kropp kommer att förfalla. Mina älskade kan ryckas bort ur min famn. En dag finns jag inte mer. Jag är rädd. Det är logiskt.
Men trots att kroppen alltså inte äger någon permanens, annat än skenbart under vissa perioder, är den mitt perspektiv på världen. Jag är inte någon som har en kropp, kroppen är ingen ägodel på det viset. Ägodelar kan man ha och mista, köpa och sälja. De är till sin natur avskilda från oss, de är bara identiska med sig själva - inte med oss. Även en ytterst dysfunktionell kropp är vårt perspektiv på världen, ja, kanske särskilt då. Eller hur tror ni att Cristopher Reeve, den förste som spelade Stålmannen på våra filmdukar, upplevde världen efter att ha blivit tetraplegiker och beroende av respirator? Hans stora dröm var att stamcellsforskningen skulle skänka honom åter den kropp han en gång hade haft full kontroll över. Så blev det inte.
Vem är den hemliga agenten? Vem är det som ingen annan kan känna? Jag tror att ni anar vad jag vill svara på den frågan. Det är inte kroppen i motsats till själen. Det är inte själen i motsats till kroppen. Det är kroppen som perspektiv på världen, föränderlig och ändå permanent tills den dag vi dör - låt oss kalla det kroppen-själen eller kroppen-identiteten. Kejsar Hadrianus skrev en liten dikt på sin dödsbädd som Marguerite Yourcenar återger i "Hadrianus minnen":
Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?
Tyvärr måste jag nog svara att denna anima vagula blandula går in i intigheten tillsammans med det kärl som är dess förutsättning, enäggstvilling och följeslagare. Men till dess, mina vänner, finns vi kvar. Genom våra kroppar.
lördag 4 augusti 2012
Queer eller transfobiker?
Läste just (Prideveckan 2016) igenom det här gamla inlägget och känner att jag bör modifiera det, för jag ser nu lite annorlunda på queer som identitet - jag känner mig själv queer. Ni kan läsa hela inlägget från början till slut eller hoppa till stycket som börjar med "Jag tror att det är samma avståndstagande..." Jag kommer att infoga mina nya tankar och kommentarer i kursivstil.
En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruiser. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs ännu existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.
Nå, många bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen och amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys"). Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, började så småningom kännas förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.
Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".
Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruiser lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.
Så det finns revor i paraplyet - vem har tolkningsföreträdet? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer, inte trans. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?
Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transvestiter och "leker bara" att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".
Jag står fortfarande för mycket av det som står i stycket ovan. Men, och det är ett viktigt men, jag var onödigt föraktfull mot den som definierar sig som queer. Visst kan en del lida av "beröringsskräck", men var och en måste faktiskt få definiera sig som den vill. Själv har jag övergivit etiketten bisexuell, för den passar mig inte längre. Faktum är att den alltid har skavt, vilket jag märker om jag läser gamla inlägg om bisexualitet.
Det är inte så att jag har blivit monosexuell, om jag nu ska tjata om mig själv lite. Det är inte så att jag inte längre kan dras till såväl kvinnor som män. Det är snarare att tröjan känns för trång. Visst, jag kunde byta ut den mot den pansexuella tröjan, men den känns som något som ska omfatta allt. Det gör jag inte, snarare utesluter jag inget. Mina begär har inte inte väckts av folks könsidentitet eller könsuttryck; jag har bara noterat dem i de fall där de varit tydliga. Det är ett slags skit-samma-sexualitet, kanske man kan säga, en utan förtecken. Att det är viktigt för dig hur du känner dig och definierar dig är naturligtvis det primära för dig och inte min sak att bedöma eller värdera.
I mitt inlägg om sex mellan mellan heterosexuella män, se här, återberättar jag mot slutet hur Jane Ward drogs till det queera (queerness pull) medan hon kände och fortfarande känner ett motstånd mot att uppgå i hetero- eller homonormativitet. För mig var hennes beskrivning en aha-upplevelse - det var ju precis det där jag kände! Det här handlar inte främst om ett avståndstagande eller en flykt från något, utan om en resa till något.
Men vad är då "queerness pull"? José Muñoz beskriver det i sin bok "Cruising Utopia" som en horisont som kallar på oss, som vi strävar mot. Det queera finns inte här i dag, för vi är klavbundna av nuet. "We may never touch queerness, but we can feel it as the warm illumination of a horizon imbued with potentiality." Det kanske låter flummigt, men det Jane och jag (haha) båda kände när vi slet oss ur det heteronormativas koppel var just möjligheterna. Vad som helst kan hända. Vilka möten som helst är möjliga. Vi är inte programmerade si eller så, vi kan faktiskt välja. Kliva in i det okända, i framtiden. En framtid som kanske redan delvis är här och kan exemplifieras av Kiki-scenen i USA (bl.a. skildrad i dokumentären Kiki av Sara Jordenö), av lesbisk performance, av bastuklubbar, kink i olika former och så vidare. Men jag tror att den queera horisonten bär på så mycket mer i framtiden.
Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem.
Jo, det kan vara elitistiskt. Akademiskt och Södertörnigt. Eller bara ett sätt att försöka fånga en känsla som inte ryms i de befintliga mallarna. Fast risken finns förstås att även queer som identitet blir en mall med en egen norm, queernormativitet - vilket verkligen är en paradox. Och visst, styrkan i queeranalysen är just att den skärskådar normerna underifrån, ifrågasätter det förgivettagna. Jag älskar den, men att upplösa dikotomierna får nog ses som en utopi, om än en ljuv sådan.
Queerteori har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?
Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbtq-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad vänsterflata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.
Okej, där har vi det igen: "queera medelklassyngel". Men jag skrev i affekt, för jag var så rasande på dem som sådde hat och split, när Prideparaden fortfarande är en alldeles fantastisk, befriande, och för sorgligt många skräckinjagande manifestation. Tänk, ska jag verkligen våga komma ut? Vad ska folk tycka? Men jag gör det! Och stoltheten som man sen känner när man går där för första gången är enorm, liksom den värme man möts av. Jag grät när jag gick förbi alla som satt vid Maria kyrka och jublade åt oss - åt mig, åt mina vänner, åt mångfalden och det normbrytande.
Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inte kan vara med längre.
Nej, ni behöver inte alls vara lite tjusigt frisprättande, "medvetna" och överlägsna - förlåt! Ni är skitbra som ni är, och jag känner en stor samhörighet även med er. Det tog några år innan jag fattade galoppen, men det kanske må vara mig förlåtet. Dock: ni som envisas med att konfrontera exempelvis gaypoliser bör skämmas, sen kan ni kalla er vad ni vill. Men hat är väldigt oqueert, tycker jag.
Visst, polisen som myndighet har kanske inte gått i bräschen för våra rättigheter. Men de enskilda poliser som tillhör hbtq-familjen gör det. Och om man nu skulle känna sig hotad och utsatt - på goda grunder många gånger - av diverse myndigheter, är det inte då bra att det finns vissa där som inte hotar dig som hbtq-person, som har samma erfarenheter som du, och som har mötts av hat och förakt från sina kolleger? Jag tycker det. Vi som går i paraden har inte samma politiska agenda - såklart. Själv tycker jag att det känns väldigt konstigt att Kd ska gå i paraden i år. Men se det som en enda dag under denna enda vecka då vi kan lägga våra motsättningar åt sidan och göra oss själva synliga, få våra krav hörda lite mer än de andra 51 veckorna när man firar hetero pride. De interna striderna tar vi internt, tycker jag. De provisoriska allianserna är just provisoriska och inte huggna i sten. Ungefär som det är med våra identiteter.
En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruiser. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs ännu existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.
Nå, många bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen och amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys"). Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, började så småningom kännas förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.
Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".
Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruiser lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.
Så det finns revor i paraplyet - vem har tolkningsföreträdet? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer, inte trans. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?
Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transvestiter och "leker bara" att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".
Jag står fortfarande för mycket av det som står i stycket ovan. Men, och det är ett viktigt men, jag var onödigt föraktfull mot den som definierar sig som queer. Visst kan en del lida av "beröringsskräck", men var och en måste faktiskt få definiera sig som den vill. Själv har jag övergivit etiketten bisexuell, för den passar mig inte längre. Faktum är att den alltid har skavt, vilket jag märker om jag läser gamla inlägg om bisexualitet.
Det är inte så att jag har blivit monosexuell, om jag nu ska tjata om mig själv lite. Det är inte så att jag inte längre kan dras till såväl kvinnor som män. Det är snarare att tröjan känns för trång. Visst, jag kunde byta ut den mot den pansexuella tröjan, men den känns som något som ska omfatta allt. Det gör jag inte, snarare utesluter jag inget. Mina begär har inte inte väckts av folks könsidentitet eller könsuttryck; jag har bara noterat dem i de fall där de varit tydliga. Det är ett slags skit-samma-sexualitet, kanske man kan säga, en utan förtecken. Att det är viktigt för dig hur du känner dig och definierar dig är naturligtvis det primära för dig och inte min sak att bedöma eller värdera.
I mitt inlägg om sex mellan mellan heterosexuella män, se här, återberättar jag mot slutet hur Jane Ward drogs till det queera (queerness pull) medan hon kände och fortfarande känner ett motstånd mot att uppgå i hetero- eller homonormativitet. För mig var hennes beskrivning en aha-upplevelse - det var ju precis det där jag kände! Det här handlar inte främst om ett avståndstagande eller en flykt från något, utan om en resa till något.
Men vad är då "queerness pull"? José Muñoz beskriver det i sin bok "Cruising Utopia" som en horisont som kallar på oss, som vi strävar mot. Det queera finns inte här i dag, för vi är klavbundna av nuet. "We may never touch queerness, but we can feel it as the warm illumination of a horizon imbued with potentiality." Det kanske låter flummigt, men det Jane och jag (haha) båda kände när vi slet oss ur det heteronormativas koppel var just möjligheterna. Vad som helst kan hända. Vilka möten som helst är möjliga. Vi är inte programmerade si eller så, vi kan faktiskt välja. Kliva in i det okända, i framtiden. En framtid som kanske redan delvis är här och kan exemplifieras av Kiki-scenen i USA (bl.a. skildrad i dokumentären Kiki av Sara Jordenö), av lesbisk performance, av bastuklubbar, kink i olika former och så vidare. Men jag tror att den queera horisonten bär på så mycket mer i framtiden.
Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem.
Jo, det kan vara elitistiskt. Akademiskt och Södertörnigt. Eller bara ett sätt att försöka fånga en känsla som inte ryms i de befintliga mallarna. Fast risken finns förstås att även queer som identitet blir en mall med en egen norm, queernormativitet - vilket verkligen är en paradox. Och visst, styrkan i queeranalysen är just att den skärskådar normerna underifrån, ifrågasätter det förgivettagna. Jag älskar den, men att upplösa dikotomierna får nog ses som en utopi, om än en ljuv sådan.
Queerteori har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?
Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbtq-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad vänsterflata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.
Okej, där har vi det igen: "queera medelklassyngel". Men jag skrev i affekt, för jag var så rasande på dem som sådde hat och split, när Prideparaden fortfarande är en alldeles fantastisk, befriande, och för sorgligt många skräckinjagande manifestation. Tänk, ska jag verkligen våga komma ut? Vad ska folk tycka? Men jag gör det! Och stoltheten som man sen känner när man går där för första gången är enorm, liksom den värme man möts av. Jag grät när jag gick förbi alla som satt vid Maria kyrka och jublade åt oss - åt mig, åt mina vänner, åt mångfalden och det normbrytande.
Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inte kan vara med längre.
Nej, ni behöver inte alls vara lite tjusigt frisprättande, "medvetna" och överlägsna - förlåt! Ni är skitbra som ni är, och jag känner en stor samhörighet även med er. Det tog några år innan jag fattade galoppen, men det kanske må vara mig förlåtet. Dock: ni som envisas med att konfrontera exempelvis gaypoliser bör skämmas, sen kan ni kalla er vad ni vill. Men hat är väldigt oqueert, tycker jag.
Visst, polisen som myndighet har kanske inte gått i bräschen för våra rättigheter. Men de enskilda poliser som tillhör hbtq-familjen gör det. Och om man nu skulle känna sig hotad och utsatt - på goda grunder många gånger - av diverse myndigheter, är det inte då bra att det finns vissa där som inte hotar dig som hbtq-person, som har samma erfarenheter som du, och som har mötts av hat och förakt från sina kolleger? Jag tycker det. Vi som går i paraden har inte samma politiska agenda - såklart. Själv tycker jag att det känns väldigt konstigt att Kd ska gå i paraden i år. Men se det som en enda dag under denna enda vecka då vi kan lägga våra motsättningar åt sidan och göra oss själva synliga, få våra krav hörda lite mer än de andra 51 veckorna när man firar hetero pride. De interna striderna tar vi internt, tycker jag. De provisoriska allianserna är just provisoriska och inte huggna i sten. Ungefär som det är med våra identiteter.
måndag 23 juli 2012
Korpa dagen och så vidare
Jag tror att det var Kaj Lundgren som gjorde om "carpe diem" till "korpa dagen" i någon Burgess-översättning. Och jag föredrar hans uttryck, för det latinska låter så högtravande. Men till ämnet: Hur gör man för att korpa dagen, för att inte låta livet glida en förbi? Är det ens nödvändigt eller möjligt?
Jag skrev tre tweets om det tidigare i dag: "Att låta rädslan göra ens liv allt snävare, att unna sig lyxen av att vara bitter, att stelna, sluta utvecklas. Är att pissa bort sitt liv." "Många kan inte rå för det. Men andra slår sig bara till ro med sin gamla barlast och märker inte hur tung den är förrän det är för sent." "Livet är så skräckinjagande kort. Att stå stilla medan det passerar är en dödssynd."
Och det fick jag kritik för: "Du har en väldigt nedlåtande attityd i dina tweets. Reagerar på det. Det människor fajtas med bakom fasaden är inga småsaker." Och när jag genmälde att jag faktiskt hade skrivit att det inte alltid är frivilligt: "Det är nog 'inte rår för det' som är det mest nedlåtande. Kan mycket väl vara val människor gör, utifrån ngt enbart de själva vet."
Att jag frågasätter vissa livsval är alltså illa nog, att jag sen hävdar att de kan vara ofrivillga är ännu värre. Men går det inte att värdera andras livsval? Jo, jag tycker det. Det är inte samma sak som att säga: "Era klantarslen, fattar ni inte hur dumma ni är?" Inte heller är det att säga att de livsval som jag inte kan identifiera mig med är klandervärda eller att folk inte bestämmer över sina egna liv. Som jag skrev senare kan man inte avgöra på en kafferast vad som är aktörskap. Det finns dessutom ett spektrum från ingen eller nästan ingen rörelsefrihet till ett begränsat aktörskap till ett fullödigt sådant. Det här är något som jag har skrivit om förut, till exempel här eller här eller här. Då handlade diskussionen om feminism och/eller mångkultur, men frågan om hur - om alls - man råder över sitt eget liv känns fortfarande intressant, inte minst ur ett nära döden-perspektiv.
Jag minns inte det exakta innehållet, men någon som har arbetat med döende människor har gjort ett slags topplista över vad man ångrar mest när man inser att hit men inte längre. I topp hamnar ett överdrivet jobbande, ånger över att man inte ägnat tillräckligt med tid åt sina barn, att man bara varit andra till lags och att man inte förverkligat sina drömmar. Och nu är det alltså för sent. Det är det som skrämmer vettet ur mig: att känna "Fan! Jag som hade kunnat göra det och det, men det gjorde jag aldrig, min idiot." Att det inte blev så är kanske inte så konstigt. Man har kanske en familj att försörja, men vet vad man har men inte vad man får och så vidare. Alla kan heller inte skriva den stora romanen, symfonin eller annat som går till eftervärlden. Alla kan inte segla jorden runt, starta ett helt nytt liv eller ens bryta upp ur ett destruktivt förhållande. Nej, man kan sitta fastlimmad i omständigheter som man inte har valt, strukturer som man bryter sig ur enbart till priset av stora uppoffringar. Jag förstår - hyvens av mig, va?
Men jag har svårt att ömka dessa stora och kända män som koketterar med att de inte har varit bra pappor, för att ta ett vanligt prata ut om livet-exempel från våra medier. Varför sket ni i era barn, då? Jo, för att ni var så geniala, såklart. För geniala för att offra det på vardagens altare. Bah, säger ja. Jag tycker inte synd om er, däremot om era barn.
Det är samma sak med karriärister. Jag minns en person som min forne terapeut berättade om, en mycket skicklig och framgångsrik affärsman som hade beskrivit en typisk situation där han led hotelldöden. Han jobbade arslet av sig och kunde inte ta semester utan att ha sin mobil bredvid sig på sandstranden. Ringde jobbet var det bara att säga hej då till familjen och ta första flyg till London eller Paris. När min terapeut frågade honom när han tänkte på sig själv senast började han gråta. Slet han ut sig för sin familjs skull? Kanske det. Kanske delvis. Kunde han ha valt bort det? Ja, antagligen, till priset av ett mindre välbetalt och statusbemängt jobb. Och så gör väldigt många även i lägre positioner. Småbarnspappor arbetar arslet av sig - säkert i goda avsikter, men med usla konsekvenser. Och många andra skippar sin karriär för att sköta det reproduktiva arbetet. De brukar inte vara män.
Ja, och så ångrar vi oss på dödsbädden. Det låter inte så begåvat. Framför allt låter det tragiskt. Men mina tweets var alltså inte riktade till personer som har små möjligheter att välja. Jag tror att mitt twitterflöde till övervägande del består av unga och relativt privilegierade personer som faktiskt har stora möjligheter att påverka sina egna liv. Så länge man har den möjligheten bör man ta tillvara på den, anser jag. Men jag ser ju människor som är just framgångsrika och till synes autonoma strunta i att utveckla sig. Som jag skrev: de säger samma saker år efter år, tycker samma saker, gör sina liv snävare. Vems fel är det? Och hur ska de klara sluträkningen?
Jag tror att man ofta har fler valmöjligheter än man tror. Är det till exempel så nödvändigt med en hög materiell standard? Måste man åka utomlands med sina barn varje år, måste man ge dem dyra fritidssysselsättningar? Eller kan man välja att jobba lite mindre och i stället umgås mer med ungarna? Jag tror det. Jag tror att det vi minns från vår barndom framför allt är vardagen, inte de eventuella guldkanterna.
Jag ska inte dra hela listan på vad man kan göra om man tar fan i hågen. Och jag klandrar inte den som inte förmår göra det - det var liksom inte vitsen. Vitsen var och är att vi som ännu har tid och ett visst mått av rörelsefrihet inte bör vänta i onödan på att det perfekta läget ska infinna sig. Det kanske inte finns. Att bli förälder är ett bra exempel. Det är nog sällan det känns helt perfekt med den här graviditeten eller adoptionen just nu och här. Så man kan lika gärna köra på och tänka att det löser sig om man inte har starka skäl att befara motsatsen. Livet går inte i repris. Och barndomen är en engångshändelse, apropå det. Så var med era barn så mycket ni över huvud taget kan, är mitt råd.
Min forne terapeut brukade dra ett engelskt citat (vars ursprung jag inte känner till): "Don't let your fears stand in the way of your dreams." Marty och jag brukar säga det med överdrivet posh accent på flams. Men faktum är att det är sant. Så ta och korpa dagen, ni som kan. Ja, korpa hela livet.
Jag skrev tre tweets om det tidigare i dag: "Att låta rädslan göra ens liv allt snävare, att unna sig lyxen av att vara bitter, att stelna, sluta utvecklas. Är att pissa bort sitt liv." "Många kan inte rå för det. Men andra slår sig bara till ro med sin gamla barlast och märker inte hur tung den är förrän det är för sent." "Livet är så skräckinjagande kort. Att stå stilla medan det passerar är en dödssynd."
Och det fick jag kritik för: "Du har en väldigt nedlåtande attityd i dina tweets. Reagerar på det. Det människor fajtas med bakom fasaden är inga småsaker." Och när jag genmälde att jag faktiskt hade skrivit att det inte alltid är frivilligt: "Det är nog 'inte rår för det' som är det mest nedlåtande. Kan mycket väl vara val människor gör, utifrån ngt enbart de själva vet."
Att jag frågasätter vissa livsval är alltså illa nog, att jag sen hävdar att de kan vara ofrivillga är ännu värre. Men går det inte att värdera andras livsval? Jo, jag tycker det. Det är inte samma sak som att säga: "Era klantarslen, fattar ni inte hur dumma ni är?" Inte heller är det att säga att de livsval som jag inte kan identifiera mig med är klandervärda eller att folk inte bestämmer över sina egna liv. Som jag skrev senare kan man inte avgöra på en kafferast vad som är aktörskap. Det finns dessutom ett spektrum från ingen eller nästan ingen rörelsefrihet till ett begränsat aktörskap till ett fullödigt sådant. Det här är något som jag har skrivit om förut, till exempel här eller här eller här. Då handlade diskussionen om feminism och/eller mångkultur, men frågan om hur - om alls - man råder över sitt eget liv känns fortfarande intressant, inte minst ur ett nära döden-perspektiv.
Jag minns inte det exakta innehållet, men någon som har arbetat med döende människor har gjort ett slags topplista över vad man ångrar mest när man inser att hit men inte längre. I topp hamnar ett överdrivet jobbande, ånger över att man inte ägnat tillräckligt med tid åt sina barn, att man bara varit andra till lags och att man inte förverkligat sina drömmar. Och nu är det alltså för sent. Det är det som skrämmer vettet ur mig: att känna "Fan! Jag som hade kunnat göra det och det, men det gjorde jag aldrig, min idiot." Att det inte blev så är kanske inte så konstigt. Man har kanske en familj att försörja, men vet vad man har men inte vad man får och så vidare. Alla kan heller inte skriva den stora romanen, symfonin eller annat som går till eftervärlden. Alla kan inte segla jorden runt, starta ett helt nytt liv eller ens bryta upp ur ett destruktivt förhållande. Nej, man kan sitta fastlimmad i omständigheter som man inte har valt, strukturer som man bryter sig ur enbart till priset av stora uppoffringar. Jag förstår - hyvens av mig, va?
Men jag har svårt att ömka dessa stora och kända män som koketterar med att de inte har varit bra pappor, för att ta ett vanligt prata ut om livet-exempel från våra medier. Varför sket ni i era barn, då? Jo, för att ni var så geniala, såklart. För geniala för att offra det på vardagens altare. Bah, säger ja. Jag tycker inte synd om er, däremot om era barn.
Det är samma sak med karriärister. Jag minns en person som min forne terapeut berättade om, en mycket skicklig och framgångsrik affärsman som hade beskrivit en typisk situation där han led hotelldöden. Han jobbade arslet av sig och kunde inte ta semester utan att ha sin mobil bredvid sig på sandstranden. Ringde jobbet var det bara att säga hej då till familjen och ta första flyg till London eller Paris. När min terapeut frågade honom när han tänkte på sig själv senast började han gråta. Slet han ut sig för sin familjs skull? Kanske det. Kanske delvis. Kunde han ha valt bort det? Ja, antagligen, till priset av ett mindre välbetalt och statusbemängt jobb. Och så gör väldigt många även i lägre positioner. Småbarnspappor arbetar arslet av sig - säkert i goda avsikter, men med usla konsekvenser. Och många andra skippar sin karriär för att sköta det reproduktiva arbetet. De brukar inte vara män.
Ja, och så ångrar vi oss på dödsbädden. Det låter inte så begåvat. Framför allt låter det tragiskt. Men mina tweets var alltså inte riktade till personer som har små möjligheter att välja. Jag tror att mitt twitterflöde till övervägande del består av unga och relativt privilegierade personer som faktiskt har stora möjligheter att påverka sina egna liv. Så länge man har den möjligheten bör man ta tillvara på den, anser jag. Men jag ser ju människor som är just framgångsrika och till synes autonoma strunta i att utveckla sig. Som jag skrev: de säger samma saker år efter år, tycker samma saker, gör sina liv snävare. Vems fel är det? Och hur ska de klara sluträkningen?
Jag tror att man ofta har fler valmöjligheter än man tror. Är det till exempel så nödvändigt med en hög materiell standard? Måste man åka utomlands med sina barn varje år, måste man ge dem dyra fritidssysselsättningar? Eller kan man välja att jobba lite mindre och i stället umgås mer med ungarna? Jag tror det. Jag tror att det vi minns från vår barndom framför allt är vardagen, inte de eventuella guldkanterna.
Jag ska inte dra hela listan på vad man kan göra om man tar fan i hågen. Och jag klandrar inte den som inte förmår göra det - det var liksom inte vitsen. Vitsen var och är att vi som ännu har tid och ett visst mått av rörelsefrihet inte bör vänta i onödan på att det perfekta läget ska infinna sig. Det kanske inte finns. Att bli förälder är ett bra exempel. Det är nog sällan det känns helt perfekt med den här graviditeten eller adoptionen just nu och här. Så man kan lika gärna köra på och tänka att det löser sig om man inte har starka skäl att befara motsatsen. Livet går inte i repris. Och barndomen är en engångshändelse, apropå det. Så var med era barn så mycket ni över huvud taget kan, är mitt råd.
Min forne terapeut brukade dra ett engelskt citat (vars ursprung jag inte känner till): "Don't let your fears stand in the way of your dreams." Marty och jag brukar säga det med överdrivet posh accent på flams. Men faktum är att det är sant. Så ta och korpa dagen, ni som kan. Ja, korpa hela livet.
fredag 29 juni 2012
Det är så roligt att komma ut lite
”Det är så roligt att komma ut som HBTQ att när man väl har gjort det fortsätter man hela livet, gång på gång på…” skrev jag på Twitter i natt. Jag utgick från att de flesta skulle förstå ironin, men säker kan man aldrig vara, så här följer en liten komma ut-epistel.
Anja Pärson kom ut som flata i ”Sommar” för några dagar sen. Det var glädjande, tyckte jag; idrottsvärlden är i regel ganska homofob och könsnormativ, så det behövs förebilder. Inslaget fick blandade reaktioner. En av de mest förutsägbara kommer från Storsint_Hetero86 eller så: ”Jag bryr mig väl inte om vem hon ligger med.” Så vadan detta ståhej? Har ni inte kommit längre, liksom.
En annan vanlig reaktion är ”Det där har vi vetat länge”, vilket man skulle kunna kalla Peter Jöback-ryckningen. Avsändaren vill med detta visa att hen är nere med allt aktuellt skvaller, kanske rentav känner den nyblivna homogejkändisens grannes tandhygienist som redan år 1066 visste att berätta om Läggningen.
Så långt inget nytt under solen. Att den som tillhör normen inte inser att det finns nackdelar med att stå utanför den är inte så överraskande, lika lite som attityden ”Vi accepterar dig, trots att…” Det kan tyckas en smula historie- och fantasilöst, men okej – ni menar så väl. Klappa oss på huvudet om det får er att växa en smula. Vi accepterar ju er trots att ni är hetero.
Men vad var det Anja Pärson sa egentligen? Vad betydde hennes utkomst (och då menar jag inte pengarna hon tjänat på att åka utför)? Jo, precis som höjdhopparen Kajsa Bergqvist berättade hon att hon hade funnit Kärleken. Den drabbar blint, det vet vi alla, alltså kan ingen klandra oss för att föremålet för lågan inte är det förväntade. Anja Pärson upptäckte att en annan kvinna gjorde henne knäsvag, vilket hon annars har tjänat en skrälldus pengar på att inte vara. Men nu är det som det är: amor vincit det mesta. Inte mitt fel. Jag är bara sån.
Så egentligen ljög jag en smula i inledningen: hon kom inte ut som lesbisk utan som en som upptäckt att hon hade blivit kär i en kvinna. Det var inte ”Jo, jag har ju sprungit på gayklubbar i rätt många år och fått en och annan pudding på kroken.” Det vore ingen anledning att ta fram näsduken, liksom. Nej, det här handlar inte om något så banalt som att man begär kvinnor i största allmänhet och därmed är flata. Det handlar om att man gör, eller i det här fallet snarare görs. Det är med andra ord ingen identitet, eller snarare: det är att behålla sitt kvinnligt kodade begärsmönster så att man slipper bli associerad med de där som knullar runt, d.v.s. män eller kvinnor som beter sig som män: flator.
Anja Pärson vädjade också om att vi inte ska göra henne till nåt slags ikon nu. Hon vill inte stå i rampljuset, inte för det där. Mark Levengood kommenterade det lite syrligt på Twitter med att man på hans tid hade en annan vädjan när man kom ut: ”Slå inte ihjäl mig!” Hennes vädjan innebär att vi ska låta henne vara just så privat som hon önskar, och inte begära att hon framträder på gaygalor eller Pridefestivaler, ställer upp för intervjuer om homofobi i idrottsvärlden eller så. Hon vill nog helt enkelt inte bli associerad med oss andra som står utanför normen. Det behövs ju inte, för hon råkade ju bara. Hon blev antagligen glad över ”spelar ingen roll-reaktionen”.
Jag förstår att kända idrottare inte gärna kommer ut medan de är aktiva. Inte nog med att man får utstå gliringar i omklädningsrummen eller ännu värre (fotbollstränare har för vana att säga till pojkspelare att de inte ska spela som käringar eller bögar) – det stjäl ju också fokus från det man egentligen vill ägna sig åt. Man riskerar att prestera sämre för att man inte är i psykisk balans efter en homofob kommentar och man vill bli uppmärksammad för det man har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att finslipa. Det är lite grann som när skådespelare visar sig nakna på en teaterscen: det ska mycket till för att inte publiken ska tappa koncentrationen på text och framförande. Alltså kommer höjdhopparen och skidåkaren ut först efter avslutad karriär. Och till er vill jag säga: Väl bekomme, det är ju skönt att slippa ljuga och smyga. Men skänk gärna en tanke åt alla som har gått före er, som har gjort er nyblivna öppenhet möjlig. Om ni inte vill bli idoliserade för ert mod, för er förmåga att älska någon av samma kön, om ni inte vill stå i fokus för att ni är Såna Där – tänk då på alla ”vanliga” människor vilkas läggning sätts i fokus av en heteronormativ omvärld.
Att komma ut är en livslång process, som sagt. Att inte komma ut kan också vara en livslång process. Anledningen är förstås att heterosexualitet är det normala i betydelsen det förgivettagna och för det allra mesta önskvärda. Just i dag sitter en undersköterska vid fikabordet och svarar undvikande på frågan om vem hon ska åka på charterresa med. Just i dag drar en pappa tillbaka sin sons anmälan till scoutlägret – en av de manliga ledarna har ju visat sig ha en pojkvän. Just i kväll berättar jag för en man på gayklubben om mina barn och min fru och känner mig tvungen att inflika att hon också är bisexuell. Vi kommer ut, gång på gång på gång, eller så håller vi käften av en högst befogad rädsla för att bli mätta, vägda och befunna för lätta.
Alla vi som inte är Eva och Efva, Jonas och Mark eller vinner Let´s Dance eller har gjort oss en förmögenhet på att åka skidor kommer ut eller stannar kvar i garderoben. Vi blir liksom inga ikoner, och skönt är väl det. Men vårt mod är lika stort – eller sviktande – som ditt, Anja. Så vänd oss inte ryggen.
Anja Pärson kom ut som flata i ”Sommar” för några dagar sen. Det var glädjande, tyckte jag; idrottsvärlden är i regel ganska homofob och könsnormativ, så det behövs förebilder. Inslaget fick blandade reaktioner. En av de mest förutsägbara kommer från Storsint_Hetero86 eller så: ”Jag bryr mig väl inte om vem hon ligger med.” Så vadan detta ståhej? Har ni inte kommit längre, liksom.
En annan vanlig reaktion är ”Det där har vi vetat länge”, vilket man skulle kunna kalla Peter Jöback-ryckningen. Avsändaren vill med detta visa att hen är nere med allt aktuellt skvaller, kanske rentav känner den nyblivna homogejkändisens grannes tandhygienist som redan år 1066 visste att berätta om Läggningen.
Så långt inget nytt under solen. Att den som tillhör normen inte inser att det finns nackdelar med att stå utanför den är inte så överraskande, lika lite som attityden ”Vi accepterar dig, trots att…” Det kan tyckas en smula historie- och fantasilöst, men okej – ni menar så väl. Klappa oss på huvudet om det får er att växa en smula. Vi accepterar ju er trots att ni är hetero.
Men vad var det Anja Pärson sa egentligen? Vad betydde hennes utkomst (och då menar jag inte pengarna hon tjänat på att åka utför)? Jo, precis som höjdhopparen Kajsa Bergqvist berättade hon att hon hade funnit Kärleken. Den drabbar blint, det vet vi alla, alltså kan ingen klandra oss för att föremålet för lågan inte är det förväntade. Anja Pärson upptäckte att en annan kvinna gjorde henne knäsvag, vilket hon annars har tjänat en skrälldus pengar på att inte vara. Men nu är det som det är: amor vincit det mesta. Inte mitt fel. Jag är bara sån.
Så egentligen ljög jag en smula i inledningen: hon kom inte ut som lesbisk utan som en som upptäckt att hon hade blivit kär i en kvinna. Det var inte ”Jo, jag har ju sprungit på gayklubbar i rätt många år och fått en och annan pudding på kroken.” Det vore ingen anledning att ta fram näsduken, liksom. Nej, det här handlar inte om något så banalt som att man begär kvinnor i största allmänhet och därmed är flata. Det handlar om att man gör, eller i det här fallet snarare görs. Det är med andra ord ingen identitet, eller snarare: det är att behålla sitt kvinnligt kodade begärsmönster så att man slipper bli associerad med de där som knullar runt, d.v.s. män eller kvinnor som beter sig som män: flator.
Anja Pärson vädjade också om att vi inte ska göra henne till nåt slags ikon nu. Hon vill inte stå i rampljuset, inte för det där. Mark Levengood kommenterade det lite syrligt på Twitter med att man på hans tid hade en annan vädjan när man kom ut: ”Slå inte ihjäl mig!” Hennes vädjan innebär att vi ska låta henne vara just så privat som hon önskar, och inte begära att hon framträder på gaygalor eller Pridefestivaler, ställer upp för intervjuer om homofobi i idrottsvärlden eller så. Hon vill nog helt enkelt inte bli associerad med oss andra som står utanför normen. Det behövs ju inte, för hon råkade ju bara. Hon blev antagligen glad över ”spelar ingen roll-reaktionen”.
Jag förstår att kända idrottare inte gärna kommer ut medan de är aktiva. Inte nog med att man får utstå gliringar i omklädningsrummen eller ännu värre (fotbollstränare har för vana att säga till pojkspelare att de inte ska spela som käringar eller bögar) – det stjäl ju också fokus från det man egentligen vill ägna sig åt. Man riskerar att prestera sämre för att man inte är i psykisk balans efter en homofob kommentar och man vill bli uppmärksammad för det man har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att finslipa. Det är lite grann som när skådespelare visar sig nakna på en teaterscen: det ska mycket till för att inte publiken ska tappa koncentrationen på text och framförande. Alltså kommer höjdhopparen och skidåkaren ut först efter avslutad karriär. Och till er vill jag säga: Väl bekomme, det är ju skönt att slippa ljuga och smyga. Men skänk gärna en tanke åt alla som har gått före er, som har gjort er nyblivna öppenhet möjlig. Om ni inte vill bli idoliserade för ert mod, för er förmåga att älska någon av samma kön, om ni inte vill stå i fokus för att ni är Såna Där – tänk då på alla ”vanliga” människor vilkas läggning sätts i fokus av en heteronormativ omvärld.
Att komma ut är en livslång process, som sagt. Att inte komma ut kan också vara en livslång process. Anledningen är förstås att heterosexualitet är det normala i betydelsen det förgivettagna och för det allra mesta önskvärda. Just i dag sitter en undersköterska vid fikabordet och svarar undvikande på frågan om vem hon ska åka på charterresa med. Just i dag drar en pappa tillbaka sin sons anmälan till scoutlägret – en av de manliga ledarna har ju visat sig ha en pojkvän. Just i kväll berättar jag för en man på gayklubben om mina barn och min fru och känner mig tvungen att inflika att hon också är bisexuell. Vi kommer ut, gång på gång på gång, eller så håller vi käften av en högst befogad rädsla för att bli mätta, vägda och befunna för lätta.
Alla vi som inte är Eva och Efva, Jonas och Mark eller vinner Let´s Dance eller har gjort oss en förmögenhet på att åka skidor kommer ut eller stannar kvar i garderoben. Vi blir liksom inga ikoner, och skönt är väl det. Men vårt mod är lika stort – eller sviktande – som ditt, Anja. Så vänd oss inte ryggen.
torsdag 14 juni 2012
Jag är rasist, men...
Ja, vi borde hellre säga så än den uttjatade motsatsen med alla dess varianter som "Jag har inget emot homosexuella, men..." För vad är det dessa utsagor vill kratta för? Jo, att det går alldeles utmärkt att generalisera om en viss grupp. Inte för att alla är såna, o nej. Det finns ju väldigt trevliga svartskallar, bögar som aldrig skulle kladda på en, muslimer som faktiskt inte är galna terrorister. Man ska inte dra alla över en kam. Så: fritt fram för vidrigheterna! Vi har ju lagt in den där brasklappen, ergo kan ingen anklaga oss för att vara homofober/rasister/sexister etc.
Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.
Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.
All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.
Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.
Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.
Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...
Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.
Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.
Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.
Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.
Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.
All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.
Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.
Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.
Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...
Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.
Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.
Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.
onsdag 13 juni 2012
Pridepepp
Snart är det Stockholm Pride igen. Fjolårets var en stor besvikelse på grund av den idiotiska idén med gratis entré till Kungsträdgården vilket gjorde parken till allt annat än den fredade zon den är tänkt att vara. Jag vara så irriterad att jag helt tappade lusten att gå i paraden, vilket är första gången på många år. Men nu glömmer vi det! Prideparken är tillbaka till kära gamla Tanto och allt kan vara som vanligt igen, fast förhoppningsvis ännu bättre.
Årets officiella Stockholm Pridelåt är Lena Philipssons Du följer väl med, och den är väl inte så tokig. Men jag retar mig förstås på den inledande raden "Du följer väl med / jag vill inte vara själv". Vem ska vara det åt dig, menar du? Det är som att sova själv, vilket många också säger.
Men okej, jag ska sluta gnälla. I stället tänker jag länka till Pridelåten från 2002 med Christer Björkman m.fl: La Vie (This is my life) som innehåller allt en bra Pridelåt ska ha, inklusive Gudrun Schyman och en representant för Dykes on Bikes. Helt ljuvlig!
Ja, nu skulle jag väl ha en widget/gadget eller vad det nu heter för att visa klippet direkt i bloggen, men jag orkar inte leta. Ni kan gott klicka. Och är ni ändå i farten, kolla in Kom ut med After Dark, en annan Pridelåt. Även här får man den rätta känslan, även om man inte slipper lite Lena Ph i början, dock i dragvarianten.
Slutligen: min stora favorit alla kategorier när det gäller Pridelåtar: I Am What I Am!
Det är ditt liv - kom ut!
Var stolt!
Och du hänger väl med i paraden?
torsdag 7 juni 2012
Vi som inte använder glasögon
Klyschan "glasögon = intellektuell" verkar leva vidare. Sätt på dig ett par brillor och håll gärna en penna i handen så hajar vi andra. Du är inte bara snygg, du är smart!
Den manlige dumsnuten gör ofta så i filmens värld: han tar på sig glasögon för att höja sin prestige. Hur den kvinnliga glasögonormen gör på film vet vi alla: hon tar av sig dem, släpper ut håret och vips är hon förvandlad till en sensuell kvinna, d.v.s. en riktig kvinna. Ja, om hon inte är någons chef, alltså en riktig häxa. Då kan hon möjligtvis få tappa dem och bli jätte-jätteförvirrad och förnedrad. Där fick hon, hon som inbillade sig att hon hade makt.
Men nu finns det en ny trend: var ett sensuellt vilddjur och ha glasögon! Samtidigt! Jag tror att de stora modehusen har haft genuskonsulter (amerikanska dito, vill säga). Se bara på dessa lättjefullt lockande pumor med fönsterglas i bågarna nedan.
Men här är alltså kavalkad på folk som inte använder glasögon och därför gör reklam för - glasögon.
Den manlige dumsnuten gör ofta så i filmens värld: han tar på sig glasögon för att höja sin prestige. Hur den kvinnliga glasögonormen gör på film vet vi alla: hon tar av sig dem, släpper ut håret och vips är hon förvandlad till en sensuell kvinna, d.v.s. en riktig kvinna. Ja, om hon inte är någons chef, alltså en riktig häxa. Då kan hon möjligtvis få tappa dem och bli jätte-jätteförvirrad och förnedrad. Där fick hon, hon som inbillade sig att hon hade makt.
Men nu finns det en ny trend: var ett sensuellt vilddjur och ha glasögon! Samtidigt! Jag tror att de stora modehusen har haft genuskonsulter (amerikanska dito, vill säga). Se bara på dessa lättjefullt lockande pumor med fönsterglas i bågarna nedan.
Men här är alltså kavalkad på folk som inte använder glasögon och därför gör reklam för - glasögon.
söndag 3 juni 2012
Ibland har majoriteten rätt
Jag har en bekännelse: Jag kastade ett papper i korridoren på gymnasiet där jag gick. Det låter kanske inte så farligt, men en klasskamrat sa åt mig att plocka upp det. Det gjorde jag inte. Han var scout, ägnade sig åt klättring och var en allmän tönt, tyckte jag. Han brukade till exempel slå upp fönstren i klassrummet för att släppa in frisk luft - till allas förtret. Vi ville att det skulle vara så där muggigt som vi var vana vid.
FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.
REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.
Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.
FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.
Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.
Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.
Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.
Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.
Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?
Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:
Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?
Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.
Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?
Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.
Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.
Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.
Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.
Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.
Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.
FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.
REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.
Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.
FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.
Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.
Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.
Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.
Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.
Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?
Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:
Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?
Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.
Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?
Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.
Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.
Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.
Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.
Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.
Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.
fredag 25 maj 2012
Valfrihet för vem? Om friskolor och vinster
Annie Lööf och Mikaela Valtersson skriver i Expressen att "valfrihet öppnar dörrar". Som exempel tar de "ambitiösa flickor med invandrarbakgrund och drivna pojkar från hem utan studietraditioner". Det är inte skolpengens fel att studieresultaten blivit sämre, menar artikelförfattarna, utan faktorer som "otydliga mål och obehöriga lärare". Och vill vi verkligen ha en skola där alla "stöps i samma form och går ut med samma resultat"?
Den historielöshet Lööf/Valtersson uppvisar är förfärande. Det typiska för den svenska skolan har knappast varit att alla har stöpts i samma form. Arbetarnas barn har alltid presterat sämre än medelklassens. Överklassen har alltid satt sina barn i privatskolor och internat. Andelen som gått vidare till läroverk, senare gymnasier, har knappast återspeglat samhällets sammansättning i stort.
Ja, vissa presterar sämre. Är man trångbodd blir det svårare att plugga hemma, vid ett köksbord, med stojande syskon. Har ens föräldrar ingen högre utbildning får de svårare att hjälpa och motivera en. Är de relativt nyanlända från länder som Irak, talar de knackig svenska, är de arbetslösa, ensamstående med usel ekonomi, är de sjukskrivna? Naturligtvis påverkar det barnen. Dessa barn har ingen "valfrihet" att orda om. Deras föräldrar kanske inte ens känner till att man kan välja skola. Duktiga medelklassföräldrar går på alla skolans möten, engagerar sig i utvecklingssamtalen - denna lika usla som skendemokratiska och för lärarna tidsödande övning. Men ändå. Den duktiga föräldern ställer upp. Den oduktiga, blyga, utarbetade, ensamma, nyanlända - kanske inte ens kommer till samtalet.
Ändå har av urgammal hävd den svenska skolan varit en klassutjämnare. Såna där "drivna pojkar från hem utan studietraditioner" (ja, till och med flickor!) har fått redskap som har låtit dem göra sig fria, i alla fall friare än sina föräldrar. Tanken med den svenska skolan har liksom inte varit nivellering, utan frigörelse genom kunskap. Alltså, är tanken, måste alla få en bra skola, och det ska kvitta var den ligger. Hagsätraskolan ska vara lika bra som Höglandsskolan, arbetarområdet ska inte ha sämre resurser. Är det en konstig idé? Jag tycker inte det.
Jag är inte emot friskolor, inte ens religiösa sådana. Jag är inte emot vinst i friskolor - jag är emot att skolan alls ska gå med vinst, alls ska drivas som ett företag. Men där är vi i dag, och det gäller inte bara friskolor. En av mina barns skolor hade en rektor som brydde sig lite för mycket om sina elever och lite för lite om ekonomin. Bort med den rektorn, in med en ny, vars enda uppgift under det första året var att skära ner och skära ner, och därefter hålla hårt i slantarna. Den som i sin enfald tror att barnens väl går före skolans eller kommunens eller statens ekonomi vaknar så fort barnen börjar i plugget. Barnen ska ju generera vinst eller åtminstone inte skapa underskott. Det innebär förstås att barn som kräver extra resurser är mindre välkomna. Det innebär att man tar bort kuratorer, psykologer, syokonsulenter, speciallärare, att man stänger skolbiblioteket fast man är skyldig att ha ett sånt. Det innebär att man sparkar fritidspersonal och gör både klasser och fritidsgrupper så stora man bara kan utan att föräldrar och personal revolterar. Vi måste ju tänka på ekonomin.
Men varför måste vi tänka på ekonomin? Det fanns en tid när tanken på att samhällstjänster som sjukvård eller skola skulle gå med vinst var helt otänkt, var otänkbar, grotesk. Och det fanns en tid när de flesta tänkte sig att resurser till de gamla var en självklar solidaritetshandling och tacksamhetsgest, att en bra skola var en samhällsekonomisk fördel, att alla hade rätt till lika behandling. Men allt det där har blåst bort i den nyliberala orkan som sen lång tid tillbaka har svept genom vårt samhälle. Det gör mig så rasande. Det gör tyvärr också att en socialdemokrat som Juholt är omöjlig, att socialdemokratin som helhet hukar sig inför högern och inte törs knysta om att montera upp det som har nedmonterats.
Ändå vore det så enkelt. Lösningen på skolans problem stavas resurser och mer resurser. Lärarna måste få tid att undervisa och slippa öda den på en massa pappersarbete, alltså behövs administrativ personal. De måste få ägna sig åt pedagogisk utveckling tillsammans med andra, de måste ges chansen till vidareutbildning. Det kostar pengar, föga förvånande, pengar som sällan eller aldrig finns. Blivande lärare måste få hjälp redan under sin utbildning med att stärka sina svaga sidor, alltså behöver även lärarutbildningen mer resurser. Klasserna får inte bli för stora i förhållande till antalet lärare, barn med särskilda behov ska inte - får inte!- skyfflas undan i segregerande och stigmatiserande specialklasser. Fritidsgrupperna får inte bli för stora, läroböckerna inte för gamla eller föråldrade, kuratorerna får inte bli bortrationaliserade. Men ingenting av det här går att genomföra på allvar så länge skolan ska vara lönsam. "Den samhällsekonomiska nyttan" har blivit en retorisk käpphäst som politiker sadlar för att fiska röster, men när det gäller törs ingen öppna plånboken.
Lööf och Valtersson har rätt i att mångfald är bra. Visst ska det få finnas skolor som har en speciell pedagogik à la Montessori eller så. Visst kan man ha profilämnen som fotboll eller varför inte islam. Så länge alla erbjuder ett likvärdigt lärande ser jag inga problem med det. Själv hade jag morgonbön på fredagar och en pastor som undervisade i kristendomskunskap. Ja, vi fick till och med lära oss psalmer utantill - och detta var ingen religiös skola utan standard på den tiden. Man dör inte av sånt, lika lite som man dör av att undervisas i islam eller judendomen några timmar per vecka. Nej, man dör inte av det, och man dör inte av att gå i Franska skolan heller. Man kan till och med överleva Lundsberg utan några större fysiska eller psykiska men.
Allt det här fordrar dock en tillsynsmyndighet värd namnet. Vi bör nog vara ytterst restriktiva med att ge tillstånd åt sekter som Plymouthbröderna eller scientologer eller Hare Krishna. Kapitalister ska inte få driva skolor för att skapa vinst, kommuner ska inte få sälja skolor till underpris. Men religiösa eller pedagogiskt annorlunda och/eller privat drivna skolor ska få finnas. Om täta inspektioner och samtal med skolan och dess elever genomfördes, om man höll stenhårt på kraven om likvärdigt lärande, om man erbjöd stöd och hjälp - och kanske en väg ut för den som behövde det... Om inte om vore om. Om inte en företagsekonomisk syn och trångsynt katederpedagogik à la Björklund finge råda. Ja, då skulle hela den här diskussionen kunna vara överspelad.
Men då fordras alltså resurser och mer resurser. Är inte våra barn och ungdomar värda det? Jag tycker det, men det tycker inte en som Annie Lööf. Jag ska avsluta med ett citat från Dan Josefsson i Aftonbladet om detta:
Den historielöshet Lööf/Valtersson uppvisar är förfärande. Det typiska för den svenska skolan har knappast varit att alla har stöpts i samma form. Arbetarnas barn har alltid presterat sämre än medelklassens. Överklassen har alltid satt sina barn i privatskolor och internat. Andelen som gått vidare till läroverk, senare gymnasier, har knappast återspeglat samhällets sammansättning i stort.
Ja, vissa presterar sämre. Är man trångbodd blir det svårare att plugga hemma, vid ett köksbord, med stojande syskon. Har ens föräldrar ingen högre utbildning får de svårare att hjälpa och motivera en. Är de relativt nyanlända från länder som Irak, talar de knackig svenska, är de arbetslösa, ensamstående med usel ekonomi, är de sjukskrivna? Naturligtvis påverkar det barnen. Dessa barn har ingen "valfrihet" att orda om. Deras föräldrar kanske inte ens känner till att man kan välja skola. Duktiga medelklassföräldrar går på alla skolans möten, engagerar sig i utvecklingssamtalen - denna lika usla som skendemokratiska och för lärarna tidsödande övning. Men ändå. Den duktiga föräldern ställer upp. Den oduktiga, blyga, utarbetade, ensamma, nyanlända - kanske inte ens kommer till samtalet.
Ändå har av urgammal hävd den svenska skolan varit en klassutjämnare. Såna där "drivna pojkar från hem utan studietraditioner" (ja, till och med flickor!) har fått redskap som har låtit dem göra sig fria, i alla fall friare än sina föräldrar. Tanken med den svenska skolan har liksom inte varit nivellering, utan frigörelse genom kunskap. Alltså, är tanken, måste alla få en bra skola, och det ska kvitta var den ligger. Hagsätraskolan ska vara lika bra som Höglandsskolan, arbetarområdet ska inte ha sämre resurser. Är det en konstig idé? Jag tycker inte det.
Jag är inte emot friskolor, inte ens religiösa sådana. Jag är inte emot vinst i friskolor - jag är emot att skolan alls ska gå med vinst, alls ska drivas som ett företag. Men där är vi i dag, och det gäller inte bara friskolor. En av mina barns skolor hade en rektor som brydde sig lite för mycket om sina elever och lite för lite om ekonomin. Bort med den rektorn, in med en ny, vars enda uppgift under det första året var att skära ner och skära ner, och därefter hålla hårt i slantarna. Den som i sin enfald tror att barnens väl går före skolans eller kommunens eller statens ekonomi vaknar så fort barnen börjar i plugget. Barnen ska ju generera vinst eller åtminstone inte skapa underskott. Det innebär förstås att barn som kräver extra resurser är mindre välkomna. Det innebär att man tar bort kuratorer, psykologer, syokonsulenter, speciallärare, att man stänger skolbiblioteket fast man är skyldig att ha ett sånt. Det innebär att man sparkar fritidspersonal och gör både klasser och fritidsgrupper så stora man bara kan utan att föräldrar och personal revolterar. Vi måste ju tänka på ekonomin.
Men varför måste vi tänka på ekonomin? Det fanns en tid när tanken på att samhällstjänster som sjukvård eller skola skulle gå med vinst var helt otänkt, var otänkbar, grotesk. Och det fanns en tid när de flesta tänkte sig att resurser till de gamla var en självklar solidaritetshandling och tacksamhetsgest, att en bra skola var en samhällsekonomisk fördel, att alla hade rätt till lika behandling. Men allt det där har blåst bort i den nyliberala orkan som sen lång tid tillbaka har svept genom vårt samhälle. Det gör mig så rasande. Det gör tyvärr också att en socialdemokrat som Juholt är omöjlig, att socialdemokratin som helhet hukar sig inför högern och inte törs knysta om att montera upp det som har nedmonterats.
Ändå vore det så enkelt. Lösningen på skolans problem stavas resurser och mer resurser. Lärarna måste få tid att undervisa och slippa öda den på en massa pappersarbete, alltså behövs administrativ personal. De måste få ägna sig åt pedagogisk utveckling tillsammans med andra, de måste ges chansen till vidareutbildning. Det kostar pengar, föga förvånande, pengar som sällan eller aldrig finns. Blivande lärare måste få hjälp redan under sin utbildning med att stärka sina svaga sidor, alltså behöver även lärarutbildningen mer resurser. Klasserna får inte bli för stora i förhållande till antalet lärare, barn med särskilda behov ska inte - får inte!- skyfflas undan i segregerande och stigmatiserande specialklasser. Fritidsgrupperna får inte bli för stora, läroböckerna inte för gamla eller föråldrade, kuratorerna får inte bli bortrationaliserade. Men ingenting av det här går att genomföra på allvar så länge skolan ska vara lönsam. "Den samhällsekonomiska nyttan" har blivit en retorisk käpphäst som politiker sadlar för att fiska röster, men när det gäller törs ingen öppna plånboken.
Lööf och Valtersson har rätt i att mångfald är bra. Visst ska det få finnas skolor som har en speciell pedagogik à la Montessori eller så. Visst kan man ha profilämnen som fotboll eller varför inte islam. Så länge alla erbjuder ett likvärdigt lärande ser jag inga problem med det. Själv hade jag morgonbön på fredagar och en pastor som undervisade i kristendomskunskap. Ja, vi fick till och med lära oss psalmer utantill - och detta var ingen religiös skola utan standard på den tiden. Man dör inte av sånt, lika lite som man dör av att undervisas i islam eller judendomen några timmar per vecka. Nej, man dör inte av det, och man dör inte av att gå i Franska skolan heller. Man kan till och med överleva Lundsberg utan några större fysiska eller psykiska men.
Allt det här fordrar dock en tillsynsmyndighet värd namnet. Vi bör nog vara ytterst restriktiva med att ge tillstånd åt sekter som Plymouthbröderna eller scientologer eller Hare Krishna. Kapitalister ska inte få driva skolor för att skapa vinst, kommuner ska inte få sälja skolor till underpris. Men religiösa eller pedagogiskt annorlunda och/eller privat drivna skolor ska få finnas. Om täta inspektioner och samtal med skolan och dess elever genomfördes, om man höll stenhårt på kraven om likvärdigt lärande, om man erbjöd stöd och hjälp - och kanske en väg ut för den som behövde det... Om inte om vore om. Om inte en företagsekonomisk syn och trångsynt katederpedagogik à la Björklund finge råda. Ja, då skulle hela den här diskussionen kunna vara överspelad.
Men då fordras alltså resurser och mer resurser. Är inte våra barn och ungdomar värda det? Jag tycker det, men det tycker inte en som Annie Lööf. Jag ska avsluta med ett citat från Dan Josefsson i Aftonbladet om detta:
Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.Absurt? Nej, tyvärr. Det är ett tecken i tiden. Mina drömmar om en skola med tillräckliga resurser, en skola för alla oavsett bakgrund, förblir än så länge bara det: en dröm.
Välfärdssamhället firar triumfer. Då ansluter sig den svenska centern värderingsmässigt till Tea Party-rörelsen. Det hade inte sett mer absurt ut om Annie Lööf burit maokeps.
tisdag 22 maj 2012
Heteronormen med bladguld och fanfarer
Jag rycker mest på axlarna åt monarkin som statsskick och åt vårt kungahus. För mig är det en struntfråga. Hovstaten kostar inte varje skattebetalare några pengar att orda om, och att hela systemet med ärvda ämbeten är odemokratiskt skiter jag i så länge statsöverhuvudet är en kändis som klipper band och pratar väder och vind. Det kunde vara vem som helst, Lotta Englund eller Robert Wells. Folk skulle heja och hurra och glädjas åt eventuella telningar ändå, kanske mer. Det vore inte ett dugg bättre om vi hade nåt slags republikansk motsvarighet, som en president helt utan makt (att vi skulle få ett system liknande det franska eller amerikanska håller jag för osannolikt). Frågan är väl snarare om vi behöver ett statsöverhuvud över huvud taget, eller ens ett förbundsråd som i Schweiz. Kan vi inte bara glömma alltihop? Jag tycker det.
Det som ändå retar mig en smula är att det är omöjligt att inte förhålla sig till monarkin. Den är som heteronormen, fast med bladguld och fanfarer. Är man republikan är man emot monarkin, är man monarkist är man för monarkin. Det finns inget mellanläge och vi påminns hela tiden om den där urtråkiga och stela familjen Bernadotte och deras göranden och låtanden. I dag döps ett statsägt barn vid namn Estelle, och mitt Twitterflöde flödar av kommentarer. Några tycker att statsbebisen är gullig, andra ropar på republik och en tredje grupp visar sin ironiska distans. Som alltså även det är ett sätt att förhålla sig till kungahuset och monarkin.
I senaste numret av Kom Ut! har man roat sig med att hbt-ifiera kungafamiljen på bild, med Daniel i drag och så vidare. Tjaha. Tidskriften undrar varför kungafamiljen aldrig säger ett pip om Pride eller så. De har tydligen flera homosar i sin närhet - såklart. Själv skulle jag mest bli irriterad om Victoria invigningstalade i Tanto, vilket kanske inte är så avlägset som man kan tro. Hon har ju klappat våra vänner funkisarna på axeln tidigare, kanske är det dags att gulla lite med oss. Men jag har ingen lust att bli accepterad, och det delar jag nog med de flesta i Familjen, den allt annat än kungliga. Att det sen finns rojalistiska bögar, kanske även flator, är en annan sak.
Okej, dopet är visst över nu, och snart har våra tidningar och tidskrifter mjölkat ut det mesta. Vardagen kan ta vid. Där fortsätter den lyckliga familjen att klippa band, klä sig fint till middagarna, gräla om ämnen jag inte kan föreställa mig, bevista tennisturneringar och vinka mot kamerorna. Ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore ganska skönt om ni inte tog upp så mycket syre.
Det vore ännu skönare om inte heteronormen fanns, men även den fortsätter sitt liv i det tysta. Tystnaden är dess förutsättning, tystnad är ett av dess maktmedel. Osynligheten gör den normal, legitimiteten gör den osynlig. För de flesta, vill säga. Många känner av den inpå bara huden, från hbt-flyktingar som känner en alldeles reell och realistisk dödsskräck där de sitter inspärrade i Migrationsverkets förvar, till unga transpersoner som funderar på självmord, från flator som får stå ut med karlar som visslar efter dem när de går i shorts en sån här varm dag till bögar som får stryk på väg hem från Side Track.
Men debatten om heteronormens vara eller icke lyser med sin frånvaro. Det vore nog dumt att hoppas på en folkomröstning. Och de flesta är ju så fästa vid sin heterosexualitet - inte minst som den manifesteras och förgylls av kungahuset - att vi skulle bli nedröstade i detta synnerligen fiktiva scenario. Jag har verkligen inget emot heterosexualitet eller heterosexuella, tro inte det. Nej, jag förstår om man tycker att kärleken mellan Man och Kvinna är vacker, om man gillar traditionella uppdelningar i maskulinitet och femininitet etcetera. Så ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore skönt om ni inte tog upp så mycket syre.
Och skänk gärna en tanke, dagen i ära, åt alla som avviker från normen men ändå måste förhålla sig till den.
Det som ändå retar mig en smula är att det är omöjligt att inte förhålla sig till monarkin. Den är som heteronormen, fast med bladguld och fanfarer. Är man republikan är man emot monarkin, är man monarkist är man för monarkin. Det finns inget mellanläge och vi påminns hela tiden om den där urtråkiga och stela familjen Bernadotte och deras göranden och låtanden. I dag döps ett statsägt barn vid namn Estelle, och mitt Twitterflöde flödar av kommentarer. Några tycker att statsbebisen är gullig, andra ropar på republik och en tredje grupp visar sin ironiska distans. Som alltså även det är ett sätt att förhålla sig till kungahuset och monarkin.
I senaste numret av Kom Ut! har man roat sig med att hbt-ifiera kungafamiljen på bild, med Daniel i drag och så vidare. Tjaha. Tidskriften undrar varför kungafamiljen aldrig säger ett pip om Pride eller så. De har tydligen flera homosar i sin närhet - såklart. Själv skulle jag mest bli irriterad om Victoria invigningstalade i Tanto, vilket kanske inte är så avlägset som man kan tro. Hon har ju klappat våra vänner funkisarna på axeln tidigare, kanske är det dags att gulla lite med oss. Men jag har ingen lust att bli accepterad, och det delar jag nog med de flesta i Familjen, den allt annat än kungliga. Att det sen finns rojalistiska bögar, kanske även flator, är en annan sak.
Okej, dopet är visst över nu, och snart har våra tidningar och tidskrifter mjölkat ut det mesta. Vardagen kan ta vid. Där fortsätter den lyckliga familjen att klippa band, klä sig fint till middagarna, gräla om ämnen jag inte kan föreställa mig, bevista tennisturneringar och vinka mot kamerorna. Ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore ganska skönt om ni inte tog upp så mycket syre.
Det vore ännu skönare om inte heteronormen fanns, men även den fortsätter sitt liv i det tysta. Tystnaden är dess förutsättning, tystnad är ett av dess maktmedel. Osynligheten gör den normal, legitimiteten gör den osynlig. För de flesta, vill säga. Många känner av den inpå bara huden, från hbt-flyktingar som känner en alldeles reell och realistisk dödsskräck där de sitter inspärrade i Migrationsverkets förvar, till unga transpersoner som funderar på självmord, från flator som får stå ut med karlar som visslar efter dem när de går i shorts en sån här varm dag till bögar som får stryk på väg hem från Side Track.
Men debatten om heteronormens vara eller icke lyser med sin frånvaro. Det vore nog dumt att hoppas på en folkomröstning. Och de flesta är ju så fästa vid sin heterosexualitet - inte minst som den manifesteras och förgylls av kungahuset - att vi skulle bli nedröstade i detta synnerligen fiktiva scenario. Jag har verkligen inget emot heterosexualitet eller heterosexuella, tro inte det. Nej, jag förstår om man tycker att kärleken mellan Man och Kvinna är vacker, om man gillar traditionella uppdelningar i maskulinitet och femininitet etcetera. Så ha det så bra, hörni. Jag skulle inte vilja byta med er. Men det vore skönt om ni inte tog upp så mycket syre.
Och skänk gärna en tanke, dagen i ära, åt alla som avviker från normen men ändå måste förhålla sig till den.
tisdag 8 maj 2012
Korvkiosk eller teater?
Jag har förstått att nyliberaler ofta har problem med att skilja mellan lokaler där man bedriver någon form av kulturell verksamhet och sådana där man bara går in för att sälja vissa varor utan en tanke på att det skulle kunna kallas kultur. Är korv kultur? Ja, naturligtvis kan man säga det. Men går ändå att förnimma en viss skillnad mellan en korvkiosk och en teater om man bara anstränger sig lite. Nedan följer alltså en serie bilder för dig som vill öva upp din förmåga att skilja på de båda. För att göra det lite svårare har jag valt att göra bilderna olika stora. Lycka till! (En extra bonus till den som klarar att se om någon bild visas två gånger!)
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Rätt svar publiceras i DN:s söndagsbilaga i nästa vecka.
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Korvkiosk/teater?
Rätt svar publiceras i DN:s söndagsbilaga i nästa vecka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
