Jag är rasist, men...

Ja, vi borde hellre säga så än den uttjatade motsatsen med alla dess varianter som "Jag har inget emot homosexuella, men..." För vad är det dessa utsagor vill kratta för? Jo, att det går alldeles utmärkt att generalisera om en viss grupp. Inte för att alla är såna, o nej. Det finns ju väldigt trevliga svartskallar, bögar som aldrig skulle kladda på en, muslimer som faktiskt inte är galna terrorister. Man ska inte dra alla över en kam. Så: fritt fram för vidrigheterna! Vi har ju lagt in den där brasklappen, ergo kan ingen anklaga oss för att vara homofober/rasister/sexister etc.

Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.

Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.

All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.

Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.

Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.

Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...

Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.

Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.

Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.

Ibland har majoriteten rätt

Jag har en bekännelse: Jag kastade ett papper i korridoren på gymnasiet där jag gick. Det låter kanske inte så farligt, men en klasskamrat sa åt mig att plocka upp det. Det gjorde jag inte. Han var scout, ägnade sig åt klättring och var en allmän tönt, tyckte jag. Han brukade till exempel slå upp fönstren i klassrummet för att släppa in frisk luft - till allas förtret. Vi ville att det skulle vara så där muggigt som vi var vana vid.

FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.

REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.

Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.

FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.

Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.

Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.

Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.

Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.

Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?

Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:

Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?

Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.

Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?

Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.

Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.

Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.

Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.

Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.

Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.

När män har för korta shorts

Vem är snyggingen på bilden här? Bögikonen? Ser ni det inte direkt får ni svaret längst ned.

Tänk er ett par långbyxor på honom så känns han genast allt annat än bögig. Hela maskuliniteten, eller bristen på densamma, kan alltså sitta i byxorna. Shorts på män ska vara långa, annars är mannen antingen omanlig, det vill säga feminin, det vill säga bögig, eller så gör han sig till allmänt åtlöje genom att inte förstå koden eller inte bry sig om den. Han är en fult klädd tönt. Eller en fult klädd bög, om man sätter på sig den heterosexuella blicken. Här kommer nästa exempel, en basketspelare.

Hans shorts är också korta, men inte åtsittande. De har en funktion och är inte så mycket till för att framhäva hans rumpa eller paket som att vara bekväma att spela i. Att han ägnar sig åt idrott gör honom till en idrottsman, ett av de hegemoniska maskulinitetsidealen. Inte är väl han bög? För det är ju inte idrottsmän, utom särfall som Anton Hysén. Men han sitter liksom lite fjolligt. Nåt misstänkt är det trots allt.

Jag kanske ska säga nåt om hegemoni innan jag går vidare. Enligt ordboken betyder det "ledarställning" och kan till exempel användas om staters dominerande ställning, som Storbritanniens under 1800-talet. Men enligt marxistisk teori är det även den makt över samhällssyn och människoskyn som den ledande klassen utövar (förutom den ekonomiska och politiska). Antonio Gramsci var väl den som gjorde begreppet känt. En hegemonisk bild av, låt säga, människan som en fritt väljande och rationell individ är inte bara dominerande, den är också mer eller mindre osynlig. Den är så allestädes närvarande i våra medvetanden att den framstår som naturlig och oundviklig.

På samma sätt är det med maskulinitet. Den maskulinitet som innehar ledartröjan är den som får våra medier att hylla Zlatan, inte bara som fotbollsspelare, utan som ett slags halvgud, en man vill vara nära, en man vill efterlikna. Andra exempel på hegemoniska maskulinitetsideal är den framgångsrike affärsmannen, politikern som far runt i världen och skakar tass med statsöverhuvuden, eller pokermiljonären, kärnfysikern (alla kärnfysiker är såklart män) och så vidare. Nu kan tyvärr inte alla män nå upp till dessa ideal, men även en bollrädd, rund pojke med glasögon som alltid blir vald sist på gympan tenderar att heja på sitt landslag. Man förenas för en stund i ett broderskap som går ut på att hylla de starka. Sen återgår allt till det vanliga. Behöver jag säga att heterosexualitet ingår i det hegemoniska manlighetsidealet?

Med ovanstående i åtanke inser man att det här är är ännu en man som gör bort sig:

Han är musiker, ett maskulinitetsideal. Ändå blir det så fel. Bilden brukar visas i diverse sammanställningar över De sämsta skivomslagen. Jisses, han tänker att han ska vara lite sexig och relalalaxad, men förstår inte att den homofoba blicken genast gör honom till bög. Stackars jävel, liksom. Vilken tönt. Eller så är han verkligen bög och vad har han då i offentligheten att göra?

Nästa bild:

Visst är det här en maskulin man? Han stirrar nästintill aggressivt in i kameran. Han skiter i vad du tycker, och förresten är han upptagen av att äta ett äpple. Han är kortklippt, muskulös och har glajorna uppkörda i hårfästet. Miljön är allt annat än insmickrande - inte poserar han väl? Eller också gör han just det. För allt som är rätt med honom blir så fel eftersom han visar rumpan i sina Daisy Dukes, alltså avklippta och avslöjande jeans. Så här ser förresten självaste Daisy Duke ut, en tv-seriekaraktär, spelad av Catherine Bach:

I vårt samhälle är det helt okej att se ut så här. Hon är ju kvinna, och ju mer en kvinna visar av sin kropp, desto bättre. Hon kanske inte skulle få dela skrivbord med Annika Falkengren, men va fan. Hon har ju sitt eget kapital i form av sin kropp, sitt långa hår och sina symmetriska drag. Vem den heterosexuelle mannen skulle föredra som sexualpartner behöver man inte fundera länge på. Maskulinitetsidealet kräver ett motsvarande femininitetsideal, och så här ser det ut.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Nedan följer ett antal bilder av män i "för korta" shorts, och jag hoppas att ni ser på dem med en viss förståelse, kanske rentav ömhet? Det här är ju män som faller utanför normen. Vissa gör det med stolthet, åtminstone i en Prideparad. Andra tänker kanske inte så mycket på normen. Alla får finnas. Ingen ska behöva hånas. Vissa av dem är snygga, tycker jag.

Jo, mannen längst upp? Det är John Wayne. Apropå hegemonisk maskulinitet.

Några ord till min son, ifall han prostituerade sig

Kära du,
när du var en liten bebis pysslade vi om dig. Jag och din mamma bytte blöja på dig, du fick en ny omlottröja när du hade fått upp lite bröstmjölk, vi badade dig, gosade med dig, beundrade vår skatt. Du var våra ögons ljus och stora, stora kärlek. Det är du fortfarande, och det kan ingenting i världen ändra på. Föräldrars kärlek går inte över. Jag älskar dig oavsett vem du är, vem du förälskar dig i, vad du än gör. Samma sak gäller för din mamma, även om det är jag som skriver det här brevet.

Du är stor nu. Du bestämmer själv över ditt öde, gör dina egna misstag precis som jag har gjort mina, har drömmar och förhoppningar som bara är dina. Som förälder vill man kunna hålla sin hand under sitt barn hela livet, skydda det från allt ont, fånga upp det när det faller. Men i föräldraskapet ingår också den hemska vissheten att allt detta bara är en dagdröm. Livet far ofta brutalt fram med oss och du är inget undantag, hur mycket jag än önskade att det vore så. Och nu ska jag tala klarspråk. Att du prostituerar dig gör mig bedrövad och orolig.

Jag vet så lite om den värld där främlingar köper sig tillträde till din kropp. Det känns som en farlig värld på många sätt - ja, jag vet, jag kan höra dig protestera nu. Du vet vad du gör, det är ingen fara och jag ska inte lägga mig i. Men eftersom du ogärna vill prata med mig om det här, vilket jag förstår, har jag försökt hämta kunskap på annat håll. Så nu har jag varit inne på RFSL:s sidor om sex och hälsa, och vill säga ett par ord om deras råd "Till dig som säljer sex".

RFSL skriver det här i skademinimerande syfte. Det är lovvärt. Du får många goda råd som gäller kondomanvändning, könssjukdomar, hiv-prevention och potentiellt farliga situationer. Och visst ska du tänka på allt det här, det vill jag. Men mig skänker inte de här råden någon trygghet, tvärtom. Jag tänker mer på alla faror och undrar varför du utsätter dig för dem. Jag skulle vara orolig för dig om du jobbade på ett fängelse eller en rättspsykiatrisk avdelning också, eller om du tog jobb på en oljeborrplattform. Men där har man arbetskamrater och säkerhetsföreskrifter, det är en någorlunda kontrollerad miljö. Du är alldeles ensam med din kund som du i de allra flesta fall inte vet någonting om. Ingenting alls. Är han sadist, en våldtäktsman, kanske båda? Eller är det en homofob som vill locka dig i en fälla för att knacka bög? Jag vill inte att du ska bli våldtagen, misshandlad, kanske till och med mördad - kalla mig hönspappa.

RFSL påpekar att vilken man som helst kan bli våldtagen, alltså även prostituerade män. Jag har aldrig berättat det här för dig, men faktum är att jag själv råkade ut för det när jag var flera år yngre än du är nu. Jag ska inte gå in på detaljer, men vet du vad som var det avgörande för att jag skulle kunna gå vidare? Jo, det var min terapeuts råd till mig att betrakta våldtäkten som en olyckshändelse. Och så var det. Jag kunde inte förutse vad som skulle hända, och därmed kunde jag heller inte gardera mig för det. Det är liksom själva definitionen av en olyckshändelse, och den som drabbas har alltså ingen skuld till det hela. Jag hade i så många år klandrat mig själv. Hur kunde jag vara så DUM att jag följde med honom hem?! Och så vidare. Men nu lyftes skulden från mig.

Det är aldrig offrets fel. Det är alltid våldtäktsmannens. Det borde vara självklart. Men hur ska du kunna tänka som jag, hur ska du kunna låta bli att klandra dig själv om du drabbas? Är inte risken stor att du tänker: "Ja, jag läste ju att risken finns, det stod klart och tydligt på RFSL:s sajt. Jag visste vad jag gav mig in i." Jag kan bara vädja till dig att inte tänka så.

Är det värt alla faror? Varför då? Är det pengarna? Jag skulle önska att jag kunde kompensera dig för inkomstbortfallet, men det kan jag nog inte. Och om det inte är pengarna, vad är det då? Får du en kick av spänningen? Eller, hemska tanke, gör du det här för att du inte tycker att du är värd bättre? Vill du bestraffa dig själv? Det ena alternativet känns lika illa som det andra. Du kanske tycker att jag problematiserar helt i onödan. Det här är bara en affärstransaktion vilken som helst, en tjänst där den ena betalar och den andra får betalt - varför ska någon lägga sig i det?

Men då vill jag påpeka en sak. Din kropp är ditt perspektiv på världen. Det var den kroppen som blev badad, gosad med, som låg mot min under min morgonrock, hud mot hud när du var bebis. Det var den som lärde sig cykla, den som blev sjuk och i feberyra upplevde världen som obekant. Det är den som en dag kommer att utsättas för prövningar du aldrig hade kunnat föreställa dig. Den behöver vara intakt och stark. Den ska vara en källa till glädje, en språngbräda, en kontaktyta till andra kroppar. Den måste vara en fredad zon som bara du bestämmer över. Du kan sälja ditt arbete, du kan slita ut dig för att tjäna pengar, du kan låta kroppen tjäna dig i allt detta. Men ingen annan har någon rätt till din kropp.

Jag märker att jag blir mångordig. Jag hoppas att du förlåter mig det. Jag känner bara att jag har så mycket att säga dig, och ändå kommer det här brevet inte att räcka till på långa vägar. Jag har nyss stått ute på balkongen och rökt, förstört min kropp ännu en smula. Jag borde verkligen sluta.

Men alltså: att sälja sex är inte vilken affärstransaktion som helst; jag kan inte tycka det. Det är att låta någon använda din kropp som medel, en behållare att tömma sig i. Om det här sker gång på gång kommer du att vänja dig vid att bli sedd just som ett medel. Hur kommer du då att reagera när en pojkvän eller älskare begär dig, söker sin tillflykt till din kropp? Kommer du att kunna glömma alla de gånger någon har fått tillträde till dig, inte för att du är en älskad eller åtrådd person, inte för att ni har en relation som bygger på ömsesidighet, kärlek och respekt - utan för att du för stunden är den där kroppen vilken som helst, det där hålet som kan man få utlösning i, eller den kropp man får bestämma över och dominera för att man är den som betalar? Risken är betydande att du inte kommer att kunna hålla de negativa associationerna stången. Vore det inte bättre att dra en tydlig gräns, inte utsätta dig för din egen ambivalens?

Du ska också veta att det många prostituerade tycker är väldigt svårt är horstigmat. Vi lever inte precis i ett samhälle där folk rycker på axlarna åt prostitution. Många ser ner på den som säljer sig, många moraliserar, vill inte umgås med "en sån där", vara tillsammans med "en sån där". Det finns en sexualfientlig moralism som fördömer allt som inte är sex mellan man och kvinna, helst i äktenskaplig form. Jag tillhör inte det lägret. Jag dömer ingen. Men jag vill att du ska vara medveten om vilket hemlighetsmakeri du kan känna dig tvingad att hålla på med. För om du inte gör det kommer du bli tvungen att förklara dig och försvara ditt val, gång på gång på gång: en komma ut-process av en helt annan kaliber än den vanliga. Så ja, det finns nackdelar utöver dem som RFSL räknar upp, även om den listan redan är lång.

Men det som gör mig arg på riktigt när jag läser RFSL-sidorna är deras råd till det de kallar sexköparna. Som om det bara är sex de köper. Som om de skulle läsa RFSL-sidor. Men okej, låt oss kalla dem sexköpare. Vad bör alltså en sexköpare tänka på? Delvis är råden desamma som ges till dig: man ska ska tänka på att använda kondom, låta testa sig och så vidare. Men man ska också ha ett respektfullt sätt, acceptera att ett nej är ett nej, respektera den prostituerades anonymitet och gränser och på alla vis vara en god sexköpare. "Skrik, våld och hot är aldrig någon framkomlig väg", står det i bästa Magdela Ribbing-stil. Det är bara det att skrik, våld och hot kan vara ett alldeles utmärkt sätt att få som man vill, t.ex. att få slippa använda kondom. Vilken torsk betalar förresten för en avsugning med kondom?

Köparen uppmanas också att skilja på folk och fä. En sexsäljare som väljer sina kunder och säger nej till vissa är troligtvis en som ägnar sig åt det här frivilligt, skriver de. Hur nu torsken ska veta att du just är en sån kräsen typ kan man fråga sig. Men den som nyss verkar ha kommit till Sverige från Östeuropa, Afrika eller Asien ska man se upp med, liksom den som berättar en historia som inte verkar trovärdig, för det kan vara ett människohandel, och sånt vill ju inte den gode sexköparen befatta sig med. Nej, "majoriteten av sexköpare vill träffa en sexsäljare som jobbar med försäljning av sexuella tjänster helt frivilligt och inte far illa av det". Hur nu RFSL kan veta att du inte far illa. Och om nu torsken bryr sig om såna petitesser när han är kåt och vill köpa sig en kroppsöppning.

Det här är exakt så helt vanliga torskar vill framställa sig. De skulle aldrig drömma om att utnyttja någon som på ett eller annat sätt befinner sig i en utsatt situation. Nej, de är så omtänksamma så. Artiga. Tänker på kondom. Tänker att skrik, våld och hot aldrig är en framkomlig väg. Så fin är den gode sexköparen. Visserligen är det han ägnar sig åt olagligt, men det är ju bara det paternalistiska samhället, styrt av elitfeminister och moraltanter, som har bestämt det. Om han finge råda skulle allt bli mycket bättre.

Man ju tycka att det finns vissa allmänmänskliga principer, som att behandla sina medmänniskor som mål, inte som medel. Men den principen står alltså sexköparen över: han har ju betalat. Ska alltså moraliska principer vara dispositiva, en fråga om pengar och makt? Kalla mig moralistisk, men den här sortens avlatsbrev inger mig starkt obehag. Jag skulle till och med vilja påstå att de inte gäller.

Det har blivit kväll. Ute på gatan cyklar en grabb i tioårsåldern hem till sina föräldrar. Det är lite väl sent, det är kanske därför han har så bråttom. Jag minns när jag lärde mig cykla, och när jag lärde dig. Vi upplevde nog samma sak. Cykeln känns orimligt hög och vinglig och mycket riktigt vurpar man med jämna mellanrum tills man äntligen hittar balansen. Det går en tid, och man cyklar jämt, stolt över att ha betvingat sin rädsla och bristande koordination. Och så en dag, utan att man har märkt det, har cykeln blivit en förlängning av ens kropp, knappt märkbar.

Vi sträcker oss ut mot världen med våra kroppar. Vi sträcker oss mot varandra. Vi sitter ihop, som en förlängning av den andra. När jag säger att jag är fäst vid dig menar jag det bokstavligt; du är en del av mig. Min gamla kropp minns din alldeles späda. Jag minns när jag följde dig till skolan, din breda, varma och barnsliga hand i min. Jag behöver inte ens blunda för att veta hur det känns att krama din numera vuxna kropp. Du bebor världen med den. Var rädd om dig.

Pappa


--------------------

På förekommen anledning: Ovanstående är fiktion och ingenting annat. Notera ordet "ifall". Inget av mina barn är på något vis i farozonen. Att jag formulerade inlägget som ett brev var för att det personliga kan ta skruv på ett helt annat sätt än ett teoretiskt resonemang. Så oroa er inte.

Snacka inte bara

Dagen till ära har Sveriges Kvinnolobby tagit initiativ till en mycket bra genomgång av kvinnors situation på arbetsmarknaden, Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis. Den som till äventyrs inbillar sig att jämställdheten har gått för långt behöver bara plugga lite fakta. Så strukturella orättvisor finns. Män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, inte bara när det gäller löner. Tre gånger i timmen blir en kvinna våldtagen någonstans i Sverige - dygnet runt, året runt. Kvinnor sexualiseras, förminskas i rubriker som "Reinfeldt och Filippa", osynliggörs. Att vara feminist är att erkänna detta förtryck och vilja göra något åt det; detta är den allra mest grundläggande definitionen.

Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.

Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:

Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.

Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.

Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.

Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.

Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.

Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):

Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Så käfta emot! Tag plats, för dörrarna stängs. Resan kan börja mot en framtid där inte 75 % av alla vikarier är kvinnor och 75 % av samhällets maktelit utgörs av män. Och tänk er en framtid där inte 200 000 kvinnor om året blir misshandlade, en där inte 25 000 kvinnor blir våldtagna, en där vi inte utvisar två lesbiska kvinnor till säker förföljelse, en där vi inte behöver några Prideparader, en där vi slipper uppdelningar av skolor i såna med "dåligt rykte" och "bra rykte" utifrån hur många barn som heter Hicham eller Robin. Den finns, den är på väg. Men det tar tid och vi alla har ett ansvar för att skapa den. Så snacka inte bara!

När goda råd verkligen är dyra

Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla.

Så sjöng den svenska hären en dimmig morgon 6 november 1632. Jag är en sån där offerkoftebärare, ni vet, det är därför jag citerar fältpsalmen. Jag känner mig som en del i en rätt liten hop, och dimman ligger fanimej tät över Sverige. Men här kommer kavalleriet: Bo Rothstein som manar vänstern till självrannsakan och P.J. Anders Linder som bjuder in oss till en konstruktiv debatt. Okej, jag ska sluta gnälla och försöka vara konstruktiv nu. Jag lovar. Och jag ska ägna mig åt självrannsakan, så får vi se hur det går.

Rothstein har reagerat på Maria Svelands artikel om sin politiska depression. Det har jag också gjort här, så jag ska inte gå närmare in på den nu. I stället ska jag se var Rothstein och jag eventuellt är överens och var vi skiljer oss åt. Är hans råd till vänstern goda, och vilken grund bygger de på?

Rothstein menar att socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet beror på att den avstod från "konfrontationsretorik" och tog itu med problem som förut "varit tabu för vänstern". Genom att vara sakliga och inrikta sig på förhandlingslösningar blev socialdemokratin liksom tagen på allvar. (I Spanien manade kommunisterna till klasskamp, och orsakade därmed Francos seger, verkar Rothstein hävda. Jag vet inte vad en historiker skulle säga om den analysen - eller jämförelsen med folkhemstanken.) Men den skandinaviska modellen byggde alltså på gradvis reformation, kollektivatal och att våga ta i de svåra frågorna som de ständiga strejkerna. Dessutom fick Per Albin Hansson snilleblixten att propagera för ett folkhem. Detta, säger Rothstein, var ett samlande nationellt projekt som vred vapnen ur händerna på högerextremister och högern i allmänhet. När sen Gustav Möller gjorde befolkningsfrågan till sin var saken biff: vänsterns samhällssyn blev hegemonisk. Ja, ungefär så, ni kan ju läsa själva vad han skriver.

Men i dag är vänstern synnerligen okammad, menar Rothstein. Vi törs inte tala klarspråk:

Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn.

Något som "folk ser i sin vardag" är enligt Rothstein att invandrare är överrepresenterade i brottsstatitiken. Eller nja, han säger inte så direkt, utan att "åsikten att varje utfall där invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar skall betraktas som ett utslag av rasism". Ja, som bekant missgynnas invandrare i hela rättskedjan, vilket visas av en stor studie ledd av professor Christian Diesen. Diesen sammanfattar så här:

[P]ersoner av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.

Ja, jag ser detta som ett problem, och att exempelvis Svenska Dagbladet fortsätter att sprida uppfattningen att "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" ser jag också som ett problem. Men det var kanske inte så Rothstein menade när han skrev "kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet".

Bo Rothstein talar också om vänsterns svek "mot unga muslimska kvinnor (och en del män) som tvingas in i en förtryckande kultur". Det är alltså bara mitten-högern som vågar tala om detta svek. Att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh vill förbjuda föräldrar att undanta sina barn från viss undervisning måste i så fall vara ett undantag från regeln som säger att de politiskt korrekta belägger alla med munkavle. Att den förra socialdemokratiska regeringen avsatte 180 miljoner för ungdomar i farozonen för hedersrelaterat våld är ett annat undantag. Fast Rothstein likställer kanske inte socialdemokratin med "vänstern" - just här. Var gränsen går verkar lite oklart.

När Rothstein talar om "den feministiska vänsterns långvariga förnekelse av hedersrelaterat våld" bygger han bland annat vidare på myten att Gudryn Schyman skulle ha jämställt talibaner med svenska män. När hennes tal handlade om att se våld mot kvinnor i ett större sammanhang, att se hur våld mot kvinnor är strukturellt och att vi inte får bli blinda för våra "pursvenska" strukturer för att nu citera Ulf Nilson. Men Rothstein har sedan länge en gås oplockad med såväl feminister som genusvetare. Hur han läste utredningen "Slagen dam" är en klassiker på området, och hur han anklagade Eva Lundgren för forskningsfusk en annan. I båda fallen hade han fel, men det bekymrar honom kanske inte. Hans bild är ändå klar: feminister förnekar det alla vi andra ser. Ja, det är sorgligt. Han låter rentav politiskt deprimerad.

Rothstein må ha rätt i att det har rått en socialdemokratisk hegemoni i vårt land, en uppslutning kring mål som jämlikhet, jämställdhet och vård och skola för alla. Jag vet inte exakt när den upphörde, men socialdemokratins bas i Sverige och i övriga Europa var ju de stora kadrerna av industriarbetare och fackföreningsanslutna. Nu utgör dessa "klassiska arbetare" bara en femtedel av väljarna, och deras barn jobbar i servicesektorn - utan att vara med i facket, utan att ha råd med a-kassan. Och visst kan många av dem "se problem i vardagen" som de ger sossarna skulden för. Globalisering, EU-direktiv, arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning, avindustrialisering, arbetslöshet och avfolkning av glesbygden kan få folk att känna att allt var bättre förr. Artiklar och tv-debatter om offerkoftor och politisk korrekthet, krigsrubriker om SCUM-manifestet, smutskastning av kvinnojourerna... Allt bidrar till en känsla av att vänsterfeministböginvandrarmaffian styr. Högerextrema partier överallt i Europa lockar till sig förbittrade före detta socialdemokrater och till och med f.d. kommunister i länder som Frankrike och Italien. Visst ser jag problem. Visst måste vänstern formulera goda strategier, men en sådan är inte att göra sig "rumsreen" eller "sanningssägande" som dessa högerns kvasidissidenter.

Slutligen vill jag citera P.J. Anders Linder, som alltså efterlyser en konstruktiv debatt:

Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?

Att vara konstruktiv är alltså bl.a. det Tobias Billsröm har kallat att "ställa krav på våra invandrare" för att de ska integrera sig snabbare och bättre. Återigen: Vi törs liksom inte ställa krav. För då kan vi beskyllas för att vara rasister. Den berömda munkavlen är allestädes närvarande. Men "en friare arbetsmarknad" borde vänstern kunna vara med och diskutera konstruktivt. Alltså en arbetsmarknad utan LAS och annat tjafs som sossarna drev igenom en gång i världen. En arbetsmarknad där löneskillnaderna är större, ty detta är en morot för ekonomin och en bot mot arbetslöshet. Ja, i alla fall om man får tro Svenskt Näringsliv. De vill inte se några låglönesatsningar, tack, av ren omsorg om okvalificerad arbetskraft. Det är vad jag kallar konstruktivt.

Men jag misstänker att vänstern har en annan syn på vad som är en konstruktiv diskussion om arbetsmarknaden. De kanske skulle tolka Svenskt Näringslivs "Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen" som att en undersköterskas arbetsinsatser är snudd på ovärderliga och borde ge mer än medianlönen 19 700 kronor i månaden - för den som arbetar heltid, vill säga. Det är ju en omöjlighet för många, inte minst på grund av förskolornas begränsade öppettider. Men nu är vi där igen i det gamla feministiska vänsterperspektivet, offerkoftan. Jäklar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kamma till oss på det sätt som Rothstein och Linder tänker sig. Men det beror nog mindre på att vi inte vill ägna oss åt självrannsakan eller vara konstruktiva. Det beror helt enkelt på att deras råd är dimridåer som bör skingras. Vi vill ju inte att det ska gå som slaget vid Lützen.

Katrin och barnflickan

Det är bara att läsa vad Lisa Magnusson skriver här och vad Veronica Svärd skriver här. Mer behöver inte sägas om denna beklämmande historia. Jo, en sak kanske: etiketten på det här inlägget är "Maktordningar".

Kissie och hederskulturen

Just nu förs ännu en osmaklig debatt på avskrädeshögen Newsmill. Jag borde inte uppmärksamma den, men det länkas friskt till den på Twitter och motvilligt har jag läst ett och annat inslag. Debatten handlar om hedersvåld och kulturrelativism, sägs det, och argumenten är som vanligt ytliga och populistiska, eller ska vi säga att de förs på en journalistisk nivå. Journalister är ju inte intellektuella, men till deras försvar ska sägas att det inte ingår i deras arbetsbeskrivning. Det vore heller inte möjligt med tanke på deras i allmänhet korta utbildning. Nej, deras uppgift är i stället att skvallra och väcka sensation genom att vifta med en handfull lösryckta fakta. Fördjupning är förbjudet, för ingen människa anses orka koncentrera sig så länge att någon meningsfull debatt ska hinna uppstå. Så fram och fäkta en stund i rampljuset, hörni, så kan vi gå på Riche och ta en öl sen. Samtidigt lider och dör alldeles verkliga människor, men de har ingen röst så skit i dem. Huvudsaken är att vi som har det där osynliga kapitalet får gotta oss åt vår egen förträfflighet och våra vassa pennor. Vi respekterar varandra oavsett om vi kallar oss liberala eller socialister, för i den här låtsasbataljen kan vi vässa argumenten, som det brukar heta när man gör sig blind för helheten.

Samtidigt utvisas ännu en bög till sitt ”hemland”, det vill säga den plats där han riskerar att bli trakasserad, misshandlad, torterad och slutligen mördad – med eller utan statlig inblandning. Ett hemland är det ställe där han hör hemma, för han är född där och har bott där och talar språket och har släkt där, även om han är fikus. Hemlandet har gränser och det är inte våra gränser. Det är ett annat land, för där tror man på en annan gud och har andra seder och en annan historia och beter sig på ett sätt som är otänkbart i vårt land. Man kastar stenar på folk tills de dör, till exempel. Typiskt. I vårt land brände man hotfullt fria och självständiga kvinnor på bål en gång i världen, men det är ju en annan sak. I vårt land tvångssteriliserade man tills helt nyligen underklassmänniskor som inte visste att uppföra sig ordentligt, men det är en annan sak, liksom lobotomier på galningar, medicinska experiment på sinnessvaga och tvångsassimilering av samiska barn, eller när länsman sköt hästen inför ögonen på de där tattarungarna för att få dem att fatta att här, i det här landet, i vår kultur, bor man på ett och samma ställe och uppför sig och går i skolan och böjer nacken inför patron, för det har Gud bestämt. Men allt det där är förstås historia och inget vi behöver tänka på i dag.

Nej, i dag har vi ingen hederskultur, ja om man bortser från kungahuset. Eller från det faktum att kvinnor fortfarande inte får knulla hur mycket de vill med vem de vill och hur de vill utan att drabbas av hat och hot och trakasserier. Om man bortser från att kvinnor som sticker upp misshandlas och våldtas i parti och minut, och ibland till och med mördas, av sina helsvenska män i hemmets trygga vrå, om man bortser från att kvinnor som deltar i det offentliga samtalet får tonvis med hatmejl från män som talar om att de ska hålla käften eller straffknullas – minst. Om man bortser från att överklassen låser in sina barn på Lundsberg och andra tortyrinrättningar för att de ska lära sig att bete sig rätt, till exempel om de har ärvt en sjuhelvetes massa miljoner sen pappa som hade hajat det där med mervärde dog. Ja, då ska man sköta sina affärer snyggt och kanske bara bidra med en liten spark i ryggen på den där blatten sen skinnskallarna har gjort sitt. Rentav nöja sig med att stå i bakgrunden och mysa och tänka på vilken nytta ens miljoner kommer att göra i de svenska nazisternas bo. En dag kanske de blir så rumsrena att de kommer in i vår svenska riksdag. Ja, nu är ju riksdagen nerlusad med sossar och är de inte sossar så är de mesar som Reinfeldt, men en plattform är det ju. Ger uppmärksamhet. Några välplacerade ord och journalisterna kommer rusande som den fårskock de är och inympar ens bruna tankegods hos det svenska pack…förlåt, folket.

Men någon hederskultur har vi inte, för här är vi nästan löjligt demokratiska. Ingen törs stå för att män är annorlunda än kvinnor eller att utlänningar ska anpassa sig. Det får man inte säga, och säger man det ändå – helst via någon tankesmedja - på framskjuten plats i våra dagstidningar eller på Flashbackvarianten av Svenska Dagbladet, så är man en dissident av Guds nåde. De är andra är relativister. Folk är så historielösa, har glömt Sven Hedin eller alla de framstående kraniemätare och orientalister som slog fast att de afrikanska kvinnornas onaturligt uppsvullna bakdelar hängde ihop med deras lättja och promiskuitet, precis som den europeiska arbetarklassen som ynglade av sig så att Västerlandet hotades av överbefolkning och matbrist. Snipp, snipp, fram med saxarna och klipp av äggledarna, för det är en gudi behaglig gärning. Och fram med linjaler och karta och kartlägg hottentotterna så att det blir tydligt vem som hör hemma var, fram med geologiska instrument och kartläggning av flora och fauna med latinska namn så att vi kan köpa upp naturtillgångar och importera råvaror i våra fabriker och kolonisera hela världen på det att kapitalismen må se dagens ljus. Kapitalismen, garanten för demokrati och fred på vår jord.

Ja, det är alltså därför Berns sparkar blattarna när de sticker upp. Det är därför polisen står innanför spärrarna i tunnelbanan för att fiska upp papperslösa. Det är därför DJ Runkblöjan (alltså Jan Björklund; anagrammet skapat av Agnes Arpi, alias @TantAgnes på Twitter) ställer krav på språktest och Jimmie Åkesson vill repatriera de oanpassliga. Gör vi ingenting snabbt så kommer snart Sverige att inte bara ha en kebaberia i varje gathörn, utan en moské också. Säger vi inte stopp kommer våra små lintottar att uppfostras av kvinnor i burka. Gör vi ingenting kommer dessutom de rätt så exotiska små kvinnorna från haremet vi smygrunkar vid tanken på att mördas av sina bröder och då blir det ju inget över till oss. Okej, vi kan alltid åka till Thailand, eller åtminstone få en massage med lyckligt slut på salongen på Hornsgatan. Men det är inte samma sak. Vi vill att de ska visa sig lika nakna som Kissie. Av med hucklena och de fotsida klädnaderna, bara.

Sådär. Jag ville få ur mig det värsta. Nu känns det bättre igen. Jag ville bara, på mitt omständliga vis, meddela att allting hänger ihop. Man kan inte vara emot ett förtryck utan att vara emot ett annat om man har någon heder i kroppen. Det går inte att motsätta sig religiöst förtryck utan att vara feminist eftersom religionen är en av feminismens stora fiender. Visst finns det en lätt uppsminkad Jonas Gardellvariant där alla bara kramas och förstår varandra, men i grund och botten är religionen en uppfinning av skäggiga patriarker för att hålla nere packet, och då särskilt kvinnorna. Det är också omöjligt att vara emot en patriarkal maktordning utan att samtidigt motsätta sig förföljelsen av långtidssjukskrivna, den negativa särbehandlingen av funktionsnedsatta och så vidare. Har ni hört talas om baltutlämningen? Den var i förrgår. Har ni hört talas om de tyska transittågen? Samma sak. Det var i går, nej, det var för en timme sen, som det var straffbart att vara homosexuell här i Sverige. Det var bara några minuter sen svenska kvinnor blev myndiga. Det var bara sekunder sen bastuklubbslagen avskaffades. Och skit nu i den orimliga kronologin och inse att vi bär med oss vår historia in i nuet. Det är nu vi sorterar in folk i bättre och sämre, högre och lägre, vi och dem, män och kvinnor, heterosexuella och andra, dygdiga och lösaktiga, arbetsföra och värdelösa. Det är nu vi straffar alla avvikare. Tala om hederskultur.

Skillnaden mellan Sofia och Börje

Det här inlägget skulle också kunna heta "Den gråtande politikern". Det är ju en genre i sig, men det brukar inte heta att de gråter. Nej, de "bryter ihop". Att bara böla lite sådär i allmänhet gör inte den som är en hårt pressad, viktig person. Nej, här bryter XX ihop i direktsändning, knäckt, tillspillogiven, förtvivlad. Ecce homo! Att det till exempel är kvällspressens reportrar som får folk att ta till lipen är förstås en helt annan sak.

Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.

Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.

Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:

– När man läser framstår du som en jobbig typ att arbeta med, kan du dementera det, undrar hon.

– Ja definitivt. Tidningarna har sökt mig och jag har inte sagt halv sju till dem.

– Vad jag ägnar mig åt är att försöka gestalta en mycket svår roll i ett briljant stycke. Det tar all min energi på ett mycket roligt och givande sätt.

Goddag, yxskaft, någon? Att han inte säger halv sju kanske tyder på Stor Integritet, ni vet. Tycker han. Frågan är hur mycket Gunnel Fred ger för det svaret, eller att han lägger all sin energi på gestaltningen på ett roligt och givande vis. Det är inte han som har hoppat av produktionen, utan hon. Och detta är inget man gör utan vidare. Skådespelare är ungefär som översättare när det gäller sjukdom: den finns inte. Man kräks i en hink före entrén, man spelar vidare även om man har brutit foten. Man hoppar inte av för att det känns lite motigt. Produktionen kostar miljoners miljoner på en institutionsteater och varje dag utan föreställning är en smärre katastrof. (På Stockholms stadsteater har Benny Fredriksson löst problemet med tomma salonger vid mässfall genom att tvinga skådespelarna till ständig jour. Om föreställning A måste ställas in ersätter man den med föreställning B fort som ögat. Alltså kan en skådespelare i föreställning B inte ta ett påhugg nån annanstans under spelfria dagar eller uppehåll. Det är väl fint? Lite slaveri i modern form.)

Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.

Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.

Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.

Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.

Våldtäkt som hatbrott

I går kväll stod jag på balkongen och rökte när jag fick sen en granne på en balkong snett nedanför mig stirra på sin mobiltelefon och därefter kasta den i asfalten. Han vände på klacken och drog igen sin balkongdörr med en smäll. Händelsen är måhända trivial, men den fick mig att fundera på hur hat uppstår. Att hat inte är detsamma som vrede är en gammal observation. Vrede kan uppstå ur just ingenting, särskilt när man är labil. Hat kräver något mer, nämligen en mer långvarig relation till det hatade objektet. Jag vet inte om det var just mobiltelefonen min granne hade kommit att hata. Kanske var det personen i andra änden. Själv har jag varit svårt frestad att kasta ut ett antal av mina datorer genom fönstret, men hittills avstått. Det krävs ändå något slags impulsgenombrott för att det ska vara möjligt. Hejdar man sig och tänker efter inser man det futila i att ta ut sin vrede på döda föremål. Men hellre det än att ge sig på något levande; jag hoppas att det var telefonen grannen hatade, för annars riskerar någon sin hälsa nästa gång vederbörande träffar honom.

På Twitter läste jag nyligen att någons bästa vän hade blivit rånad, nerslagen och våldtagen i ett skogsparti. "Vad är det för jävla samhälle vi lever i?" frågade sig vännens vän. Det är naturligtvis en retorisk fråga, ett annat sätt att skrika: "Jävla skitsamhälle!" Men frågan går att ta på allvar. Vad är det alltså för samhälle vi lever i? Varför blev den här kvinnan utsatt för de här grova övergreppen? Jag tror att svaret på den andra frågan är att hon föll offer för ett hatbrott. För förövaren fick hon representera gruppen kvinnor, på samma sätt som den enskilde bögen eller invandraren blir nedsparkad eller till och med mördad som representant för en hatad grupp. Hon var inte en individ med speciella personlighetsdrag, en historia, en familj, utan en för tillfället sårbar representant för alla kvinnor. Och förövaren hade en lång och smärtsam historia av misslyckade relationer till kvinnor.

Detta kan verka paradoxalt. Varför hata någon man inte känner, om nu hat kräver en långvarig relation? Sanningen är att det räcker med en föreställning om det hatade objektet. Marty berättade om en dokumentär hon hade sett om en ung kvinna som var djupt rasistisk och umgicks med andra av den ullen. Men så fick hon ett beredskapsjobb på ett dagis, och när tv-teamet besökt henne där några veckor senare satt hon med en liten i sin famn, någon som hade tytt sig till henne och som hon själv hade fäst sig vid. Det var (förstås, säger dramaturgin) ett ”invandrarbarn”, och numera hade hon ändrat uppfattning. Inte kunde hon hata det här barnet eller dess föräldrar. Närheten botade effektivt hennes rasistiska vanföreställningar.

Rasister och främlingsfientliga personer behöver alltså inte vara nära de avskyvärda utlänningarna. Främlingsfientligheten är ofta störst i tämligen "oblandade" befolkningsgrupper. Nej, det räcker med att xenofoberna känner de Andras närvaro som ett hot, som om de plötsligt blivit medvetna om sin sårbarhet, sin mjuka hud som de främmande hotar att penetrera. Ja, invandrarna hotar att ta över hela samhället och därmed utplåna själva grunden för hatarnas trygghet, gemenskap och närhet till varandra. Att detta är fiktion spelar ingen roll; för xenofoberna och rasisterna är det verklighet. På samma sätt tränger sig bögarna på de ”riktiga männen”. Närheten hotar att ta ifrån dessa män deras manlighet, för de visar hur den bara är en konstruktion och därmed ett bräckligt bygge. Det är nämligen ytterst få män som verkligen känner sig som riktiga, lyckade och fullödiga karlar – det manliga hegemoniska idealet är ouppnåeligt för de allra flesta. Och ju mer man misstänker att man är dålig på att göra sin manlighet, desto mer sårbar blir man. Varenda kotte, inklusive alla andra riktiga karlar, vet ju innerst inne att det höhöande manliga machobrölet är en fasad, att bög- invandrar- och kvinnoföraktet är ett spel för gallerierna. Och de längtar efter närhet – både till kvinnor och till andra män – vilket gör dem ännu mer sårbara.

Jag inser att parallellen mellan överfallsvåldtäkter och hatbrott mot exempelvis invandrare haltar något. I det första fallet (är min teori) bottnar hatet ofta i en utebliven närhet eller i personliga misslyckanden med nära relationer. I det andra fallet är den upplevda närheten ett hot. Men gemensamt är att våldet riktas mot en lika oskyldig som obekant individ som får symbolisera sin grupp. En andra invändning är att överfallsvåldtäkterna trots allt bara utgör en mindre del av den totala andelen våldtäkter. De flesta begås inte i osäkra offentliga miljöer utan i till synes trygga sammanhang. Det finns kvinnor som våldtas och misshandlas av sina män i åratal. Ibland lyckas de till slut ta sig ur sin destruktiva relation, ibland slutar de på bårhuset. Här är hatet sannerligen fött ur närheten, ur långvarig frustration. Käringen gör inte som jag säger. Käringen kränker mig. Jag har ju sagt till, ska det vara så svårt att fatta?! Och när väl det första slaget har fallit är tabut brutet och oavsett om mannen ångrar sig och gråter, bönar om förlåtelse och ber henne stanna kvar kan nästa slag falla när som helst. Jag tror att ångern är äkta och bönen om förlåtelse uppriktig. Det gör inte våldet ursäktligt, men ändå. Och det gör att den slagna och våldtagna hoppas att hennes baneman ska bättra sig. Det håller bara ett tag, sen upprepas mönstret. Så de bör gå efter det första slaget. Vilket de själva vet.

En annan och växande typ av våldtäkter begås mot unga kvinnor av ytligt bekanta, kanske någon man har träffat på krogen, kanske en kompis kompis. Ofta är de inblandade parterna berusade och omdömet grumlat hos kvinnan (hon känner sig löjligt nog trygg fast hon borde akta sig, veta bättre) - och hos mannen är tröskeln för impulsgenombrott sänkt. Frågar man männen som har förgripit sig på kvinnor i såna situationer om orsaken blir svaret ”Jag trodde att hon var med på det”. Om de nu inte säger rent ut att hon var med på det, det är förmodligen vanligare. Detta är givetvis lögn, men om stödbevisning saknas räcker det så gott som alltid för att mannen ska slippa påföljd. Ja, att det är lögn är uppenbart, åtminstone för mig. Ingen som är vid sina sunda vätskor, oavsett om andra vätskor har tillförts, kan misstolka en situation som sexuell och attraktionen som gemensam så till den milda grad som förövaren påstår. Att kvinnan anser sig utsatt för ett övergrepp räcker som bevis för att ett övergrepp har skett. Känns det som våldtäkt är det våldtäkt. Att någon kvinna skulle okynnesanmäla någon som hon har haft samlag med för att ”hon ångrar sig” eller så är en myt. Alla kvinnor vet hur svårt det är att få någon dömd för våldtäkt, alla kvinnor vet vad de kommer att tvingas genomlida på vägen mot detta i stort sett hopplösa mål. Ja, alla kvinnor vet att någon upprättelse inte står att få. Och alla kvinnor vet att de kommer att ifrågasättas. Varför följde du med? Borde du verkligen ha varit full? Var du inte utmanande klädd, hade du inte skickat sexuella signaler? Hånglade ni inte lite på bussen? När jag alltså skriver att hennes omdöme var "grumlat" menar jag att hon för ett ögonblick kanske tänkte sig att hon hade samma rätt som alla andra. Alltså som en man. Att hennes värld inte skulle vara kringskuren av hot, att hon faktiskt har rätt att ta genvägen genom parken. Att det aldrig kan vara hennes fel att män förgriper sig på henne, att hon har all rätt att vara "naiv" och lita på sina medmänniskor.

Men handlar den här sortens våldtäkter också om hat? Är det inte bara kättja, parat med alkoholintag och dåligt omdöme som får mannen att förgripa sig på den där fulla tjejen? Nej, vill jag påstå. Det övergrepp han begår rymmer alltid en portion hat, knullet är alltid ett straffknull, avsett att återupprätta kvinnan som underordnad och honom som överordnad. Impulsen att sätta på, dominera och straffa kanske inte skulle ha blivit verklighet utan spriten och de övriga omständigheterna som ”underlättar” våldtäkten. Men grunden är densamma som vid övriga våldtäktstyper. Någonstans på vägen har maktordningen rubbats, nu ska den återställas - eller bekräftas. Sätter jag på dig när du är utslagen gör jag det för att det är min rätt, för att du är ett objekt, mitt objekt. Detta sker alltid efter en viss planering, det är alltid medvetet. Många kvinnomisshandlare har förklarat sig i rätten med att ”det bara small”. Just det. Det bara small efter att mannen hade dragit ner persiennerna, höjt volymen på teven och lindat knogarna. Överfallsvåldtäkten är också planerad och inte resultatet av ett plötsligt infall. Våldet följer alltid ett visst mönster och bottnar i en könsmaktsordning, även när det "bara" är ett nyp i rumpan eller en kuk mot ryggen på dansgolvet.

Vad är det nu för samhälle vi lever i? Jo, det är ett samhälle där könsgränserna nogsamt patrulleras – försök till exempel att gå in på ”fel” toalett ska ni få se. Det är ett samhälle där man som individ bara blir begriplig om man har rätt uttryck i förhållande till sin fysiska kropp och har rätt begär, d.v.s. till det ”motsatta” könet. Ni kanske tycker att vi har kommit så långt här i vårt norra hörn av världen. Och visst, Sverige är ett land där jämställdheten är ganska utbredd och rättigheterna för hbtq-personer tillgodoses i allt större utsträckning. Men skrapa lite på ytan och tänk efter. Hur ofta ser ni två män hålla handen? Hur många personer med utländsk bakgrund ser ni på teatern? Om jag säger ”professor”, är er första tanke en man eller en kvinna? Vilka är de verkligt mäktiga i samhället? Tja, man kan lika gärna fråga vad deras fruar heter. Det är ett samhälle som genomsyras av asymmetriska maktrelationer.

Mäns våld mot män är också betydande. Detta anförs ibland som ett argument mot en feministisk maktanalys: ”Männen, då?! Det är ju fler män som utsätts för våld än kvinnor!” Men om man höjer blicken kan man med lite tur få syn på två saker: för det första är det sexuella våldet mot kvinnor betydligt mer omfattande och kvinnor utsätts även för andra former av våld, våld som tar sig mer indirekta uttryck, som sexuella trakasserier. För det andra är våldet mot kvinnor inte väsensskilt eller väl avgränsat i relation till våldet mot män. I båda fallen handlar det om makt, om hotade gränser, om att sätta någon på plats. Och att det är just män som står för våldet beror till stor del på att män blivit betingade att lösa konflikter med maktmedel, ytterst våld. När sedan hatet blossar upp, ur ett verkligt eller föreställt hot från en verklig eller inbillad fiende. När någon kommer för nära. När någon avvisar närhet. När någon behöver sättas på plats. Ja, då är våldet lösningen.

Men vad är lösningen på våldet? Hur får vi bukt, dels med männens lågintensiva krig i form av sexuella trakasserier, dels med de rena våldshandlingarna i form av våldtäkt och misshandel? I samband med #metoo framförs att vi män måste visa nolltolerans mot sexism och så vidare. Bra där, men det är faktiskt en självklarhet, eller borde vara en självklarhet, en lägstanivå. Och tyvärr tror jag att all nolltolerans och alla Killmiddagar i världen båtar föga om vi inte får bukt med mäns faktiska och/eller föreställda överordning. Risken är att vi bara predikar för de redan frälsta, blundar för att även vi "goda" män i mångt och mycket tjänar på kvinnors underordning och sen nöjer oss där. De hopplösa fallen når man ändå inte fram till och nu har vi ju gjort vad vi kan, eller hur?

Men nej, det har vi inte. Vi både kan och måste göra mycket mer. Till exempel angripa problemet vid roten. Så länge vi lär småpojkar att höjda röster och hot om våld eller faktiskt våld lönar sig kommer de att växa upp till killar och män som känner sig överordnade. Så länge vi lär våra söner att det är okej att ta upp allt syre i en diskussion kommer de fortsätta att göra det. Och så länge vi män inte tar ett jämlikt delat ansvar för barn och hushållsarbete som en självklarhet, så länge kommer vi att befästa och stärka vår överordning.

Jag tror att vi behöver två verktyg för att få bukt med allt det som #metoo visar: 1/ genusarbete från tidig ålder och sedan konsekvent och obligatoriskt upp i åldrarna och 2/ lite gammal hederlig feministisk kamp för lika löner och lika rättigheter. För naturligtvis hänger faktisk och föreställd överordning ihop. Hade den där snubben som förgrep sig på dig inte levt i ett samhälle där män var överordnade så hade kan kanske inte sett det som harmlöst eller självklart att utnyttja och kränka dig. Han kanske inte hade haft några privilegier att hota. Och hade han i det nuvarande samhället sedan barnsben fått lära sig att inte lösa konflikter med våld eller nedvärdera det kvinnligt kodade, hade han kanske också låtit bli att trycka sig mot dig på dansgolvet, trots att kvinnor i allmänhet fortfarande är underordnade män i allmänhet.

Slutligen: Är du en av alla dessa personer som har blivit våldtagna och/eller slagna vill jag råda dig samma sak som min terapeut rådde mig en gång i tiden: att se det som en olyckshändelse. Det fråntar inte gärningsmannen ett uns ansvar. Men det fråntar dig all eventuell skuld. Vem som helst kan drabbas och du kunde faktiskt inte förutse vad som skulle ske. Det man inte kan förutse kan man heller inte lastas för - olyckan är till sin natur oförutsägbar. Det enda vi kan göra är att inte stå i vägen när gärningsmannen är där - och det är faktiskt ogörligt om vi inte vill låsa in oss i en bunker. Vi måste våga lita på varandra, trots allt. Samtidigt som vi arbetar för ett bättre samhälle.

Tillsätt antirasism och rör om

John Locke gjorde det. Marx gjorde det. Foucault gjorde det. De byggde teorier som har fått oerhört stor betydelse, men där kvinnor bara ges en marginell plats. Marx frågade sig till exempel hur det skulle se ut i våra hushåll om kvinnorna yrkesarbetade. Vem skulle laga mat, stoppa strumpor och snyta ungar? Feminister har frågat sig om det ändå går att använda hans teorier och hur man i så fall ska bära sig åt. I feministisk kunskapsteori finns det en ironisk maxim som klargör problemet: Add women and stir. Man lägger till den saknade faktorn - och vips har vi en feministisk teoribildning!

Det här påminner starkt om den antirasistiska debatten i Sverige efter valet. Antirasism har blivit en trendig ingrediens, ungefär som när de soltorkade tomaterna gjorde sitt intåg i vårt avlånga land. Överallt skulle det finnas soltorkade tomater: i smörgåsar, sallader, pastarätter och varför inte som tillbehör till ugnsstekt gädda med skirat smör och pepparrot? Ja, ni förstår nog vart jag vill komma. När Fredrik Reinfeldt sa att den som gillar Sverige inte ska rösta på Sverigedemokraterna var det som att servera kalops med soltorkade tomater. Anrättningen skär sig eftersom antirasism inte går ihop med vad som helst.

Man kan inte i ena stunden ropa på språktest av invandrare, kräva burkaförbud, avrätta mångkulturalismen - och i den andra ta avstånd från främlingsfientlighet. Inte med något slags bibehållen trovärdighet. Men det är precis det tricket Alliansen och dess många språkrör försöker sig på: tillsätt antirasism och rör om. De försöker sjanghaja begreppet, göra det till en fråga om godhet, rätt attityd och alla människors lika värde, något som minsta barn kan skriva under på. Den sortens antirasism saknar slagkraft, och vad värre är: det är precis vad Sverigedemokraterna vill. Ingenting är ju lättare att bemöta. Det är bara att säga att vi ställer upp på det här. Alla människor är lika värda, såklart! Men alla passar kanske inte ihop, och ni som slår er för bröstet med er antirasism bidrar i själva verket till att skapa den, bidrar till en balkanisering av vårt samhälle där grupper står mot grupper. Men om det får vi inte berätta utan att de politiskt korrekta kommer ilande med sina munkavlar.

John Locke hävdade att vi alla var födda jämlika och att vi följaktligen inte får förtrycka varandra. Men han hävdade också att vi äger vår kropp och därför kan sälja den. Känner ni igen resonemanget från prostitutionsförespråkare så har ni rätt. Att vi äger vår kropp innebär att vi inte är den - och då gör det ju inget om vi låter andra använda oss som behållare. Marx å sin sida hävdade att kapitalistens syn (kapitalismens diskurs) på arbete som en transaktion mellan två fria aktörer osynliggör det verkliga maktförhållandet. Men tittar vi på hur produktionen går till ser vi hur våra rollfigurer byter skepnad:

Han som förut var penga-ägare skrider nu fram i täten som kapitalist; den som äger sin arbetskraft traskar efter som hans arbetare. Den första med en air av viktighet, självbelåtet leende, upptagen av att göra affärer; den andra timid och försiktig, som någon som tar med sitt eget skinn till marknaden och inte har något annat att vänta sig än - att få på huden.

Ser ni någon som går sist i ledet med Pampers och amningskupor? Nej, inte än. Och det är heller inte bara att lägga till kvinnor och röra om så har vi en marxism-feminism. Däremot kan man t.ex. ta Marx metateoretiska perspektiv om klarsyn som en fråga om ståndpunkt om man vill. Hur väl det fungerar tänker jag inte diskutera här, men av exemplen ovan framgår det kanske hur lite postulatet om alla människors lika värde duger som antirasistiskt verktyg och varför soltorkade tomater inte kan vara en självklar ingrediens i alla maträtter.

Liberala eller marxistiska maximer duger inte som verktyg om vi ska förstå rasismens orsaker och kunna bekämpa den. Man får säga som i den klassiska relationsstatusraden på Facebook: It's complicated. Så snart jag hinner (det kan dröja) ska jag ägna några blogginlägg åt att skildra hur olika kloka personer ser på denna komplicerade verklighet. Tills vidare hoppas jag att ni manifesterar ert engagemang mot Sverigedemokrater och andra som fiskar i rasismens bruna vattendrag, men också försöker lyfta blicken. Hur hänger Jan Björklunds lika ständiga som vidriga utspel i "invandrarfrågan" ihop med större maktstrukturer, med Norr kontra Syd, med frågor om kvinnoförtryck och mångkulturalism, med vem som producerar vad och varför? Det finns en hel del att grunna över. "Minervas uggla flyger i skymningen", skrev Hegel. Men det är så dags då. Det börjar redan skymma.

En riktig svensk röstar på Sverigedemokraterna

Trög, känslolös, försagd, ren Svensken fråga väckte
Om ej hans fordna glans och vundna krigsberöm
Blott ägt sin varelse uti en vacker dröm

Jag försökte slå upp "svensk" i Nationalencyklopedin. Men uppslagsordet fanns inte, däremot en hoper avledningar. Så jag vände mig till SAOB. Där får man veta att en svensk är en "mansperson av svensk nationalitet", och "i plural även utan avseende på kön". Rätt intetsägande, eller hur? Men bland SAOB:s texter fanns ovanstående rader av den för mig okände A.G. Ekeberg. Jag vet inte om epiteten "trög, känslolös, försagd" är menade att karakterisera svensken, men frågan om den forna glansen bara är ett fantasifoster är dagsaktuell. Många säger sig i dag skämmas över att tillhöra ett land som har släppt in ett invandrarfientligt parti i riksdagen. Andra är stolta över att som goda svenskar ha röstat in Sd. Båda lägren anser att glansen kring Sverige har falnat, men av motsatta skäl. Personligen är jag inte just stolt över att vi har "släppt in" Sd i riksdagen, men låt mig kalla det nöjd - om än med en anstrykning av uppgivenhet. Det visar att vi är en demokrati, inte en diktatur.

I Aftonbladet räknar Anders Westhgård upp en rad kriterier på vad en riktig svensk är. Det är att betrakta mångfald som en möjlighet och enfald som ett hot, det är att både gilla vanligt och ovanligt folk, att vara vidsynt, generös, acceptera andra religioner etc. Det låter ju fint, men jag vill lägga till en punkt: att vara svensk är att tycka som man vill och rösta därefter. Det är dock ingen egenskap, det är en rättighet.

Är jag svensk? Otvivelaktigt, men be mig inte definiera vad det innebär. Är Le Pen fransk? Så här skriver poeten och matematikern Jacques Ribaud:

Om Le Pen var fransk, enligt Le Pens definition, skulle det enligt Le Pens definition innebära att Le Pens mamma och Le Pens pappa själva skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, vilket enligt Le Pens definition skulle betyda att Le Pens mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappa och Le Pens pappas mamma, samt icke att förglömma Le Pens pappas pappa skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, och följaktligen skulle Le Pens mammas mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappas mamma och Le Pens pappas mammas mamma, samt Le Pens pappas pappas mamma ha varit franska enligt Le Pens dfinition, och på samma sätt och av samma skäl måste Le Pens mammas mammas pappa, liksom Le Pens mammas pappas pappa och Le Pens pappas mammas pappa samt Le Pens pappas pappas pappa ha varit franska, ständigt enligt samma definition, som är Le Pens.

varav man genom att fortsätta resonemanget utan svårighet och utan Le Pens hjälp kan sluta sig till att det

antingen finns en oändlig mängd fransmän som är födda enligt Le Pens definition, har levt och dött franska enligt Le Pens definition, sedan tidernas gryning eller

att Le Pen inte är fransk enligt Le Pens definition.

Svaret på frågan om jag är svensk blir att varje försök att ringa in det svenska i mig kommer att leda till omöjliga gränsdragningar. Är jag en "mansperson" som SAOB uttrycker saken? Förvisso - fast på samma sätt som ovan. Gillar jag Sverige? Mycket, men med en lång rad förbehåll. Jag avskyr sill, firar inte midsommar, struntar i våra Norrländska älvar, skulle avlida av vantrivsel om jag tvingades bo i Alingsås och tycker att vår flagga är rätt ful. Gillar jag att bo i Sverige? Jag älskar Vällingby men inte Vellinge. Ingetdera är Sverige. Är jag stolt över Sverige? Ja, i den mån vi uppfyller FN:s konvention om barns rättigheter, för att ta ett exempel. Det gör vi tyvärr inte fullt ut, så där naggas min kärlek till Sverige i kanten.

"Den som gillar Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna", sa Fredrik Reinfeldt i valet. Det är att förolämpa den som både gillar vårt land och röstar på Sd. Vad är vunnet med det? Vad är vunnet med detta godhets-race som med jämna mellanrum utbryter på Facebook och i andra medier? Inte ett jota, skulle jag vilja påstå. Varje försök att essentialisera svenskheten, främlingsfientligheten eller fördomsfriheten leder vilse. Så lägg ner det där. Att vara antirasist är busenkelt. Att analysera strukturer som orsakar rasism är svårare - och oändligt mycket viktigare. 95 % "riktiga svenskar" röstade på de rödgröna eller på Alliansen. 5 % "riktiga svenskar" röstade på Sverigedemokraterna. Alla gjorde det utifrån en blandning av förnuftsskäl och magkänsla. Jag vägrar att skämmas för att vi har en representativ demokrati.