Till kritiken av genusvetenskapen

Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.

Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.

Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.

Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.

En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.

Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.

Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.

Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.

På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.

Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.

Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.

Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?

Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.

Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.

Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).

Så överraskar du din flickvän

Din flickvän kommer hem, trött efter jobbet, och vad får hon se? Ett badkar fullt med tvålkonfetti i form av rosa och röda hjärtan. Levande ljus överallt, trots att det redan är 25 grader i lägenheten och solen gassar in genom fönstren. Mousserande vin på badkarskanten, röda rosor i sovrummet och exotiska frukter. Suggestiv musik, t.ex. "Do You Think I'm Sexy" eller valfritt skval av Enya. Efter badet masserar du henne med hela din kropp, och sen... Ja, då blir det åka av; ni firar ju femårsjubileum!

Tyvärr har hon måntan, så hon vill varken bada, bli masserad eller göka. Men en litchi kan hon väl äta. Själv, tackar som frågar. Du behöver inte mata mig - tror du att det här är "Nio och en halv vecka", eller? Vinet är hon måttligt lockad av; hon ska ju upp halv fem eftersom hon jobbar morgonpass. Men okej, ett halvt glas. Grattis, älskling! Tänk att du har haft mig i fem år.

Ja, det låter väl underbart? Eller idiotiskt, en enda eländig klyscha med de sedvanliga sidospåren och förgreningarna som alla går ut på att bjussa lite på sig själv, göra sig fin för sin hjärtevän, försöka förnya det som inte behöver förnyas, förgylla vardagen i stället för att förändra den och skapa en lätt klaustrofobisk känsla genom att överväldiga någon med färdigpaketerad romantik.

Fast nu var det ju tvärtom. Ovanstående råd (bortsett från musikvalet och de prosaiska detaljerna) är hämtade från AB:s sex- och samlevnadsexpert Linn Heed. Frågan var "Hur överraskar jag min pojkvän?" Denna "helmysiga hemmakväll i romantikens och sensualismens förtecken (sic!)" funkar nog lika illa åt båda hållen, men jag betvivlar att hon hade gett samma råd till en man.

(Jag hade gärna länkat till det här, men dessa goda råd får man bara ta del av om man är medlem i Aftonbladet, vilket vi av någon anledning är. Jag tror att Marty ville läsa nåt om nån hon kände en gång i världen.)

Symboliska och materiella strukturer är inte samma sak

"Kvinnorörelsen har på många områden fört samhället mot moderniteten. Mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt." Så skriver Ivar Arpi i Behovet av en mansrörelse, ett inlägg som är delvis riktat mot Lisa Ekmans Om nackdelarna med att vara man. Upprinnelsen är en artikel i Fokus Det är synd om mannen av Lisa Bergman och det inlägg Ivar Arpi då skrev, Det är ju mäns eget fel att det går kass, eller?. Nu har Lisa Ekman åter replikerat: Svar till Ivar Arpi, och Ivar Arpi har skrivit Telegram från en bombad genusdebatt, och man kanske kan tycka att ämnet därmed är uttömt. Men jag anser att frågan är för viktig för att vi ska sätta streck i debatten.

Till syvende och sist handlar diskussionen mellan Ivar och Lisa nog om detta: Ivar anser att debatten om kvinnors och mäns olika villkor är skev. Kvinnors villkor beskrivs strukturellt medan mäns villkor beskrivs som resultatet av individuella val. I det förra fallet ser man alltså inte träden för bara skog; i det senare fallet ser man inte skogen för bara träd. Majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av mansfrågor, skriver Ivar vidare.

Lisa håller inte med: ”Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva.” Tvärtom ser den hur även männen faller offer för ingrodda genusmönster. Det finns alltså ingen sådan skevhet i analysen, menar Lisa; feminister ser faktiskt strukturella förklaringar även till mäns villkor. Däremot är det naturligt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor.

Inte oväntat håller jag med båda. Ivar har säkert rätt i att det finns en rätt utbredd skylla sig själv-syn på mäns stundom mycket olyckliga liv. Det är beklämmande och oempatiskt. Däremot håller jag inte alls med om hans analys av Fokusartikeln, att ”varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val”. Jag har räknat: det är snarare tvärtom så att ingen skuldbelägger männen. Här har Lisa rätt i sin kritik – däremot blundar hon för att det är vanligt att ge mäns olycka en individuell förklaring, och feltolkar Ivar som att han är kritisk mot Fokusartikeln. Ja, ni kan läsa själva och bilda er en uppfattning om vem som har rätt och fel, vem som tolkar och påstår vad etc. Båda debattörerna är vassa pennor och turerna är många, så jag ger mig inte in i detaljer här. I stället vill jag försöka vidga perspektivet lite.

När vi talar om olikheter mellan könen, om sociala strukturer och hur dessa påverkar oss som individer är det lätt att gå vilse om vi inte gör en noggrannare analytisk åtskillnad mellan materiella och symboliska strukturer. Sverige är t.ex. ett av världens mest jämställda samhällen, ändå lever ingrodda genusmönster vidare i stor utsträckning. Omvänt kan man säga att svenskarna trots allt är ganska genusmedvetna, ändå ligger kvinnornas löner i förhållande till männen på samma (relativt höga) nivå i Vietnam, och andelen kvinnliga professorer är högre i flera andra, ”omodernare” samhällen. Det finns alltså inte en symmetrisk relation mellan det materiella och det symboliska. Ökad jämställdhet leder inte per automatik till ökat genusmedvetande. Ökat genusmedvetande leder inte automatiskt till ökad jämställdhet.

Det är ganska oproblematiskt att kräva större genusmedvetenhet av män. Det ligger liksom i tiden: Vem vill lufsa på i tubsockorna med nattståndna kvinnoideal och snäva ramar för det egna beteendet? Ja, det är oproblematiskt, för det kan framställas som ett gemensamt projekt som kommer båda könen till gagn. Det känns ofarligt eftersom det är lätt att påvisa hur vi alla faller offer för mer eller mindre omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt. Skuldfrågan är inte precis glasklar och ingen behöver därmed känna sig utpekad. Lösningen – att vi alla medvetandegör oss – känns inom räckhåll, även om det är uppenbart att det handlar om strukturer som inte låter sig förändras i brådrasket. Nu när vi har ett i stort sett jämställt samhälle återstår bara den här justeringen för att göra Sverige till det föregångsland som vi i grund och botten ser det som. Vi får väl börja med barnen och sen jobba på.

Här har vi alltså ett strukturellt problem och ett antal individer som påverkas. Lösningen verkar vara att ”jobba med strukturerna”, men samtidigt måste vi ”gå till oss själva” (kan man säga för att få budskapet att gå hem). Att män kör aggressivt i trafiken och därmed utsätter sig själva och andra för fara går att komma tillrätta med. Orsaken är nog att de från barnsben har tillägnat sig ett utlevande, riskfullt beteende, så det är på sätt och vis inte deras fel att de gör de där vansinnesomkörningarna. Samtidigt vore det orimligt att inte ställa krav på dem. De har ett ansvar för att förändra sitt riskbeteende, precis som unga tjejer borde sluta röka så förbannat. Människor är väl inga hjälplösa offer, är tanken. Att ”jobba med strukturerna” innebär här att förändra dem nerifrån och upp. Den medvetna och autonoma individen förändrar sociala mönster i samspel med andra medvetna och autonoma individer. Ju mer medvetenheten ökar desto starkare hörs förändringskraven och därmed möjligheten till politiska åtgärder som ett obligatoriskt genusperspektiv i offentliga verksamheter eller utbildningar.

Ja, det vore en riktig glädjebägare om inte vissa envisades med att hälla smolk i den. Att t.ex. tala om en könsmaktsordning verkar som ett steg tillbaka från det gemensamma projektet. Har vi inte enats om att ingen är ett offer annat än i en allmän, ofarlig mening? Jo, det har vi – och det finns heller inga förövare, utom på ett individplan. Män som förtrycker, trakasserar, misshandlar och våldtar kvinnor är sjuka individer, och är de inte sjuka så har de i alla fall inte tagit steget in i den goda moderniteten. Visst finns det materiella och sociala orättvisor, men det är för sjutton ingen konspiration från männens sida. Som om man kunde klumpa ihop alla män på det viset; det låter så sjuttiotal.

Härifrån är inte steget långt för många att börja räkna upp alla de sätt på vilka män också tar skada av skeva sociala förhållanden. Jo, det är sant att män misshandlar sina kvinnliga partner, men det är lika vanligt med motsatsen. (Att detta inte stämmer har jag skrivit om här.) Och även män drabbas ju av andra mäns våld. Män lever kortare, tar oftare livet av sig, är ensammare och på andra sätt socialt svaga, hamnar på efterkälken när de inte tar klivet in i senmoderniteten genom att se livet som ett livslångt lärande och så vidare. Men detta är ovälkomna sanningar eftersom det offentliga samtalet enbart ska handla om kvinnors situation och där vissa feminister tar upp allt syre. Även män kan alltså vara offer - även om det egentligen inte finns några offer, som sagt.

Det är här någonstans som debatten brukar spåra ur, och orsaken är att vi blandar ihop materiella och symboliska strukturer. Men inte nog med det: vi har också en rätt dimmig bild av individers aktörskap och autonomi, av hur strukturer påverkar individer och vice versa. Alltså snor vi in oss i resonemang om vem som kom först, hönan eller ägget. Vi tror oss kommunicera men pratar om olika saker. Det går också en skiljelinje mellan en liberal och en radikal syn på hela problemställningen, och som det inte vore tillräckligt är inte ens de båda lägren eniga inbördes.

Jag respekterar Ivar för hans patos. Han frågar sig vem som bryr sig om de underpresterande pojkarna i skolan, de akterseglade, ”misslyckade” och svaga männen. Och sanningen att säga är det inte många. Det är förfärligt. Visst behövs det mer mansforskning och fler som arbetar för att tillvarata även pojkars och mäns rättigheter och resurser. Lisa menar som sagt att feminismen inte ser någon motsättning mellan detta och att bedriva samma arbete för kvinnors räkning, ändå är det naturligt att kvinnorörelsen främst inriktar sig på kvinnofrågor. Men jag kan förstå att män som Ivar känner sig inbjudna med armbågen i debatten. Så vad bör mansforskare och en mansrörelse ägna sig åt och hur kan de samarbeta med feminister och genusvetare?

Jag tror för det första att det är avgörande att männen inte enbart inriktar sig på symboliska strukturer. Det är alldeles nödvändigt, men det är inte tillräckligt. På samma sätt som man kan avkräva män ett visst ansvar för deras bilkörning kan man begära att de tar ansvar för sin våldsamhet. Det duger inte att ställa ”goda”, ”friska” män mot ”onda” och ”sjuka” och bilda föreningar i stil med ”En riktig karl slår inte”. Nej, det krävs en analys av varför våldet är så utbrett eller varför våldtäkter är så vanliga. Det handlar inte enbart om att män sen förskoleåldern är vana vid att lösa konflikter genom att höja rösten eller hota med, och i slutändan ta till, våld för att få sin vilja igenom. Det handlar också om att män i relationer ser sin dominans hotad och därför sätter kvinnan på plats genom att slå och våldta. Det handlar om att befästa maktordningar på en arbetsplats genom att trycka ner kvinnor, i värsta fall genom sexuella trakasserier.

För det andra måste en mansrörelse skruva ner tonläget. Det duger inte att som Pär Ström och andra försöka vända på retoriken och säga att det i själva verket är män som drabbas hårdast. Med sådana vänner behöver mansrörelsen inga fiender. Att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet på ett materiellt, socialt och politiskt plan innebär varken att alla män är det i alla lägen eller att kvinnor ses som hjälplösa offer. Jag vill citera Ivar när han spetsar till resonemanget:

Om vi anser att strukturer påverkar kvinnor mest, ja då är vi män sannerligen jubelidioter. Alla de problem som Lisa Bergman nämner är då bara resultatet av fritt valda katastrofer. Om vi inte ens kan välja bort fetma, arbetslöshet, hemlöshet och självmord när vi har den friheten kanske vi borde omyndigförklaras? Å andra sidan anses kvinnor mest som offer för allsköns strukturer och saknar därför följdriktigt också förmågan till fria handlingar. Män är alltså dumma i huvudet och kvinnor är helt viljelösa. Så långt, men sällan längre, har våra intellektuella kommit. Det är sannerligen synd om människan.

Ja, hu! Om det nu vore så, att vi som kallar oss feminister såg kvinnor som mer eller mindre hjälplösa offer under diverse strukturer. Men nu finns det åtskilliga hyllmeter skrivna om kvinnligt aktörskap. Frågan problematiseras av alltifrån queerteoretiker till liberalfeminister, och inte ens de första radikalfeministerna såg kvinnor som offer. Den här tankefiguren, att "feminism är att ömka kvinnor", bortser från vilka som har fört kampen. Är det de hjälplösa offren som har tvingat fram kvinnlig rösträtt, till exempel? Är det snälla män som har släppt in kvinnorna på banan? Knappast.

För det tredje måste män som vill bli tagna på allvar av kvinnorörelsen också vara beredda att konkret ta sitt ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. De måste bli lika ”opålitliga” för arbetsgivarna genom att vara barnlediga och vabba lika mycket som kvinnorna. De måste vara beredda att sänka sin materiella standard lite genom att låta den som tjänar mindre försörja familjen när barnen är små, de måste låta kvinnorna bli färdiga med sina studier först, göra sin karriär först. Precis som kvinnorna alltid har låtit sina män göra. Det är dags att betala tillbaka lite.

Jag skrev ovan att det är viktigt att göra en större analytisk distinktion mellan symboliska och materiella strukturer. Men att det inte går en rak linje mellan exempelvis ökat genusmedvetande och ökad jämställdhet innebär inte att de båda faktorerna inte skulle påverka varandra. Om vi t.ex. arbetar med att utjämna orättvisor i olikkönade förhållanden kan det få goda effekter för mäns genusidentitet och kontakt med barnen. Barnen får två helt likvärdiga föräldrar, vilket är en enorm vinst för dem och i förlängningen för hela samhället. Och en genusmedveten man är förstås mindre benägen att göra karriär genom att stå på sin frus axlar. Omvänt kan man säga att det är lättare att skapa den nye mannen och den nya kvinnan om de ekonomiska och sociala förutsättningarna inte sätter krokben för projektet. Den andra sidan av myntet är att det kan kännas tröstlöst att arbeta med genusprojekt i förskolan om barnen alltid blir hämtade av sina mammor. Liksom.

Det är också så att kvinnor historiskt och till dags dato inte bara har förfördelats materiellt utan även symboliskt. Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att den situationen kan kännas lite jobbigare. Att tjäna något mindre än männen kan väl gå att stå ut med, även om det är orimligt. Men många känner sig som dåliga mammor om de ger upp halva sin föräldraledighet för att ägna sig åt studier eller yrkesliv. En kvinna som bara ammar i en månad och sen återgår till arbetet ifrågasätts kraftigt, inte minst av andra kvinnor. Även kvinnor har mycket att göra när det gäller att bryta upp från den traditionella omvårdande rollen såväl i familjen som i utbildning och yrkesval. De måste släppa in männen på banan och se dem som likvärdiga föräldrar. De kanske ska fundera ett varv till innan de specialiserar sig på geriatrik i stället för kardiologi.

Jag ser inga människor som hjälplösa offer, vilket jag har skrivit om i inlägget Vad är en offerkofta? Det gäller alltså oavsett var någonstans man befinner sig i det biologiska eller sociala spektrumet. För mig är det viktigt att analysera både hur vi bestäms av olika strukturer och i vilken mån vi ändå kan förändra dem, dels på ett personligt plan, dels genom gemensamma politiska aktioner. Individens villkor och möjlighet till aktörskap bestäms både av det materiella och symboliska, av de personliga förutsättningarna i form av olika erfarenheter på ett psykologiskt plan och på ett strukturellt plan. Det är lätt att falla i den deterministiska fallgropen, men det är lika lätt att falla i den voluntaristiska och tro att rörelsefriheten är lika för alla. I det senmoderna Sverige dominerar liberala föreställningar om att en fullvärdig individ måste vara stark, självständig och inte minst lönsam. Men även de ”misslyckade” männen och andra som sorteras in i den tärande och inte närande delen av befolkningen har oförytterliga rättigheter.

Att inte tillhöra normen är alltid negativt, sa jag i Nya Vågen i förra veckan. Men de som tillhör normen ser inte normen, för de ser genom normen. Det är alltså viktigt att inte bara erkänna att man kanske är privilegierad, utan också på vilket sätt man är det. Det är viktigt att se hur normen konstrueras och vilka materiella följder det får för alla som faller utanför, som adhd-barnen. Ett exempel ur Fokus-artikeln är belysande. Här påstås nämligen att adhd (attention deficit, hyperactivity disorder) är fyra till fem gånger vanligare bland pojkar än flickor. Men detta är inte sant. En stor svensk undersökning har nyligen visat att adhd är jämnt fördelat. Däremot diagnostiseras pojkar tidigare, eftersom de är mer utlevande och rastlösa (hd i ”adhd”). Flickor med adhd har framförallt svårigheter med att koncentrera sig och planera, och när de sent omsider får sin diagnos är det alltså snarare den första halvan i bokstavskombinationen (ad i ”adhd”) man fokuserar på.

Ett tydligare exempel på hur symboliska strukturer påverkar de materiella är svårt att tänka sig. Så låt oss inte lämna kvar någon när samhället rör sig framåt.

Braidotti och det nomadiska subjektet

Det började som en twitterdiskussion om embodiment (se förklaring av termen nedan) och ledde till att jag köpte Rosi Braidottis ”Nomadic Subjects - Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory”. Tanken var att vi skulle läsa parallellt och skriva om våra tankar till varandra. Men så blev jag sjuk. Men så blev jag överhopad av jobb. Men så satte vardagen till alla sina små osnutna klutar för att hindra mig att ens hinna läsa fem minuter i taget. Nu har det lättat något, och kanske blir det fortfarande en diskussion via mejl, men jag märker att det jag har skrivit måhända kan vara till en viss glädje för andra som undrar vad tusan som menas med det nomadiska subjektet. Därför publicerar jag det här som ett blogginlägg. Den som vill får gärna gästblogga här, så blir det mycket mer lättläst än om svaret kommer i form av en kommentar. Mitt inlägg är långt och akademiskt hållet och inbegriper även en analys av Hélène Cixous och Luce Irigarays mest kända texter. (Ord eller meningar som är omgärdade av citationstecken refererar till originaltexten.)

Jag kan rekommendera en stor kopp kaffe och ett visst mått av lugn och ro för den som inte vill bli irriterad och börja skumläsa. Själv tenderar jag att krokna mot slutet när jag skriver långt, och det kanske är fallet även här. Så jag välkomnar verkligen respons.

Om jag förstår Rosi Braidotti rätt menar hon med ”det nomadiska subjektet” en tankefigur (theoretical figuration) som ska göra det möjligt att resonera kring vår samtids subjektstillblivelse och ett därmed sammanhängande aktörskap. Det nomadiska subjektet är en politisk fiktion eller myt som hämtar sina liknelser från den verkliga nomadens tillvaro. Denna fiktion låter oss slippa ur ”det postmoderna samhällets intellektuella och politiska dödläge” och inte minst konventionella och slutna/uteslutande ”high theories”, särskilt filosofin. Braidottis moderna nomad är en gränsöverskridare, en tvärvetenskaplig och polyglott antites till de enspråkiga, stillastående och liknöjda, till tanken om en enhetlig och fix identitet och ett lidelsefritt intellekt som tror sig vara herre i sitt eget hus. Det nomadiska subjektet är ett ”som om”, en metafor, men denna är samtidigt performativ eftersom den möjliggör oväntade och osannolika möten mellan individer och tankar som bestäms av, men inte fixeras i, de gamla vanliga maktordningarna klass, kön, etnicitet etc.

Foucaults icke-monolitiska syn på makten som ett alltigenom genomsyrande nätverk av diskurser om vad som är normalt, acceptabelt och önskvärt frammanar bilden av en ”postmetafysisk” tidsålders fragmenterade subjekt som å ena sidan slits mellan alla dessa maktens mer eller mindre osynliga småpåvar och å andra sidan hålls samman av ett symboliskt klister, fallogocentrismen, som får oss att falla för en ”performativ illusion av enhet, bemästrande, självkännedom”. (Fallogocentrism är enkelt uttryckt tanken att mannen är alltings självklara utgångspunkt, precis som fallosen är det. Det kvinnliga tänkandet blir därmed en avsaknad av något, precis som kvinnan definieras som den som inte har kuk.)

Det är obegripligt och fasansfullt att denna illusion är så stark, skriver Braidotti. Men eftersom vi samtidigt på ett globalt plan är utsatta för det Deleuze/Guattari kallar ”mikrofascism” eller ”utspridda hegemonier”, och som postmoderna subjekt inte längre självklart kan stödja oss på ”traditionella sociosymboliska system som baseras på staten, familjen och manlig auktoritet”, kanske vi blir ett slags trygghetsknarkare som försöker klamra oss fast vid denna herrpatte. Som om inte det vore illa nog har vi sen barnsben tvingats ge upp symbiosen med modern – ja, det är ett existentiellt villkor för att bli ett jag om man får tro Lacan och Kristeva; språket är det som gör oss till människor, men också det som för oss bort från ett enhetligt jag där modersmålet ersätts av ett fadersmål. Lite medvetandehöjning är alltså på sin plats, minst sagt, eller varför inte en ny politisk fiktion: det nomadiska subjektet?

Det gäller att inse att vår kulturella identitet är både extern och retrospektiv, skriver Braidotti. (Min anm: extern eftersom kultur ofta ses som tydligt avgränsad utifrån, medan gränserna för kulturbäraren snarare framstår som en horisont som ständigt förflyttar sig, retrospektiv av samma anledning: den blir tydlig först utifrån/efteråt.) En identitet som exempelvis europé är bara möjlig om man blundar för dess komplexitet och inbyggda motsättningar. Det är en identitet som historiskt sett har möjliggjorts av ett postkolonialt och eurocentriskt uppdelande i Vi och De där Vi är normen som förpassar alla andra till periferin. Men den enhetliga identiteten, den vi så att säga har och bär med oss är en illusion. Alternativet, nomadismen, är inget för de vekhjärtade. Denna dekonstruktion av identiteten i dess beståndsdelar är svindelframkallande och innebär att man ger upp ”alla tankar på, drömmar om och nostalgi inför det beständiga”. Men nomadismen är också ett kunskapsteoretiskt verktyg som är besläktat med det Foucault kallar motminne (countermemory): en motståndsrörelse till försöken att assimilera exempelvis feminismen. Feminister, skriver Braidotti, är de som har glömt bort att glömma bort orättvisor och symbolisk fattigdom i en tid när den intellektuella vänstern har hamnat i skuggan av den nyliberala våg som sveper över västvärlden.

Vissa (Braidotti exemplifierar med Nancy Fraser) hävdar att den postmoderna/poststrukturalistiska synen på de stora berättelsernas död och det splittrade subjektet försvårar feministisk kamp och politiskt aktörskap. Ja, man kan rentav bli lite konspiratorisk och med Nancy Hartsock undra: ”Varför är det just nu, när så många av oss som varit tystade börjar kräva rätten att benämna oss själva som historiens subjekt snarare än som objekt, att just då börjar subjektskapet bli problematiskt?” Men Braidotti ser den motsättningen som falsk. En postmodern nomadisk feminism kräver inte att man ser subjektet som enhetligt – det är tvärtom så att politiskt aktörskap fordrar att man genomskådar denna ontologiska illusion för att se vad och vem den godkänner respektive utesluter. Bara då kan man göra motstånd mot de hegemoniska formationerna.

Å andra sidan måste man ha något slags plattform att stå på. Nomadismen, skriver Braidotti, handlar inte om att befinna sig i ett flytande tillstånd bortom eller utanför alla maktordningar som något slags upphöjd betraktare. Däremot är nomaden medveten om att gränserna inte är orubbliga utan tvärtom rörliga. All kunskap är situerad i tid och rum; nomaden är förkroppsligad och därför kulturell, men samtidigt sammansatt och ingående i ett nätverk (det Butler kallar tillfälliga allianser), i ett feministiskt kollektivt projekt där man erkänner andra kvinnors unika röster. Att vara nomad innebär alltså inte ”att man inte kan eller vill skapa sådana med nödvändighet stabila och trygga grunder för identitet som låter en fungera i ett samhälle/sammanhang. Det nomadiska medvetandet består snarare i att inte se något slags identitet som permanent”. Resonemanget påminner om Spivaks berömda fras ”strategisk essentialism”.

Att all kunskap är situerad innebär inte bara att den är beroende av variablerna tid och rum, utan också av kroppen. ”Förkroppsligande” (embodiment) är ett av den moderna feministiska teorins ”buzzwords”, i klass med ”intersektionalitet” och har sina rötter i fenomenologin. Braidotti förklarar det så här: ”Subjektets kropp, eller förkroppsligandet av subjektet, ska varken förstås som en biologisk eller social kategori utan snarare som ett ställe där det fysiska, symboliska och sociologiska överlappar varandra.” Att som feminist betona det fysiska – på det här sättet - innebär därför ett avståndstagande från ett ensidigt och essentialiserande synsätt på kroppen. Braidotti skriver att begreppet ”kvinna” inte är monolitiskt och definierat en gång för alla utan en intersektionell mötesplats. Samtidigt förundras hon på ett sätt som påminner om Harstock ovan över att kroppen har blivit så på modet inom den feministiska analysen just vid den tidpunkt när det inte råder någon konsensus om vad kroppen faktiskt är.

När fenomenologer som Merleau-Ponty eller de Beauvoir hävdade att subjektet är situerat, menade de att det inte enbart kan förstås som strukturellt bestämt. Man måste också beakta hur förkroppsligade sociala relationer tar form i en levd verklighet. Inte heller detta innebär att skriva under på ett essentiellt synsätt på kroppen. Tvärtom pekar en sådan fenomenologi utåt/framåt: subjektivitet är resultatet av en pågående process där kroppen interagerar med världen. Medvetandet är intentionellt: det riktas alltid mot något utanför sig självt. När vi sträcker oss, fysiskt eller symboliskt, efter ett objekt upphör det att vara objekt nästan i samma stund som rörelsen uppstår. Den blindes käpp är inget föremål vilket som helst, skriver Merleau-Ponty i en av sina älsklingsliknelser: den är en del av kroppen, och med denna förlängda arm utforskas världen. När vi sträcker oss efter varandra förenas våra livsvärldar på ett liknande sätt och det blir omöjligt att tala om subjekt och objekt – vi blir varandras blindkäppar, så att säga.

Iris Marion Young har beskrivit hur det här påverkar kvinnors kroppar i ”Att kasta tjejkast”. Genusskillnader ses av Young som skillnader i riktning eller intentionalitet: kvinnor har ett slags ”hämmad intentionalitet” eftersom de inte är bakom sina kroppar. De ser sina kroppar lika mycket som objekt som en kapacitet och lär sig alltså att kasta ”tjejkast” och inte breda ut sig. Men detta är förstås inte medfött utan inlärt, så likaväl som kroppen formas av sitt genus, formar den genus. Skillnader i kroppars utbredning som både är ett uttryck för och skapar genus tar alltså fysisk gestalt. Subjektet är aldrig helt bestämt, men heller inte helt autonomt.

Braidotti skriver inledningsvis att hon tror på de politiska fiktionernas stärkande kraft, och tar som exempel Luce Irigaray, som i likhet med andra franska feminister som Hélène Cixous problematiserade det manliga primatet i västerländsk tänkande. Båda påminner om Braidotti i sin stil, och Cixous ringar in fallogocentrismen, medan Irigaray skriver om kroppen. Så nu gör jag en utflykt i deras värld genom att helt lättjefullt klistra in en hemtenta. Det gör inte läsningen kortare, precis, men jag hoppas att ni ska orka läsa. I annat fall kan ni hoppa ner till min diskussion där jag tar upp min preliminära kritik av Braidotti.

”[D]enna kropp som man har mer än beslagtagit för henne”, skriver Hélène Cixous i ”Medusas skratt”. ”[H]ennes könsorgan … räknas som inget könsorgan”, skriver Luce Irigaray i ”This Sex Which Is Not One”. Vem har beslagtagit kroppen, vem nedvärderar kvinnas könsorgan? Jo, ”man”, d.v.s. en till det neutrala torftigt förklädd manlighet, ett patriarkat med tolkningsföreträde, en lysten manlig blick. Så tolkar i alla fall jag de båda författarnas analys av de grundläggande, nedärvda villkor som kvinnor har att förhålla sig till och genom vilka de betraktar sig själva. Cixous beskriver sin samtid som en ”mellantid i vilken vi lever” där ”det kvinnliga nya” håller på att frigöra sig från ”det manliga gamla”. Irigaray talar om att frigöra kvinnans begär och slita sig loss från förtinglingandet, kvinnan som handelsvara. Bådas perspektiv är feministiskt, men hur ser de på befrielsekampen? Jag ska försöka besvara den frågan och vilken betydelse kroppen spelar för dem.

Cixous skriver att kvinnorna har skilts från både skriften och kroppen med våld, men inte utan motstånd; det är en kraftmätning som pågått i sekler och som ”har avstannat i dödlägets osäkra jämvikt”. Men dödläget är på väg att brytas, kvinnorna är på väg tillbaka och ingen apartheidmetod kan bestå. Grundtonen är mycket optimistisk: ”Den nya historien anländer” och det handlar inte enbart om klasskamp (som hon varnar för kan fungera ”som förevändning för att skjuta upp det oundvikliga”). Nej, kvinnan ska ”splittra den, driva på den, fylla den med den väsentliga striden” så att vi i grunden kan förändra såväl ”skapandet av personligheter” och störta männens makt och ”begreppsortopedi”. Den väsentliga kampen är alltså riktad mot den begreppsortopedi som har stelopererat språket och får det att linka fram i hierarkiska motsatspar som manligt-kvinnligt eller högt-lågt. Det kvinnliga skrivandet har till uppgift att slå sönder denna patriarkala struktur.

Toril Moi menar i sitt kapitel om Cixous i ”Sexual/Textual Politics” att man måste förstå Derridas begrepp ”différance” för att begripa Cixous syn på skrivande som emancipatoriskt. Derrida vänder sig mot dikotomiseringen av verkligheten och menar i stället att varje begrepp/ord är beroende av vad det inte är. Så skiljer sig t.ex. ”koja” från ”slott”, som skiljer sig från ”herrgård” etc. Varje ord hänvisar alltså till ett annat som det skiljer sig ifrån och får sin betydelse av. Différance betyder både ”skillnad” och ”hänskjutande”: ett ord refererar till ett annat, betydelsen hänskjuts till en oändlig kedja av andra betydelser. På samma sätt menar Derrida att synen på tal och text kan beskrivas med ”différance”. Tanken att ett ord har en inneboende betydelse är en ”närvarons metafysik”. Talet är mer ”autentiskt” eftersom det har en tydlig förälder; att något har ett tydligt ursprung gör att vi kan veta vad utsagan betyder. (Detta kan alltså benämnas ”logocentrism”, inskjuten anmärkning i det här blogginlägget.) Mot det här kan man ställa texten som fristående (forsknings-) objekt - man tolkar texten i sig, ser den som oavslutad och beroende av och kommunicerande med andra texter. Om man ser text på det här sättet är skrivande, som Christopher Norris (refererad i Moi) skriver, ”ett hot mot den djupt rotade traditionen som förknippar sanning med närvaron av ett jag.”

För Cixous går alltså vägen till frihet via texten, närmare bestämt det kvinnliga (eller feminina?) skrivandet. Detta skrivande är en motståndshandling, ”själva möjligheten till förändring”, det är ”en ny och upprorisk skrift” (kursiv i original). Den gör det möjligt för kvinnan att återvända till sin beslagtagna och tystade kropp, till sin sexualitet, till de ”väldiga kroppsliga domäner som hållits förseglade”. Ja, skrivandet är kropp: ”Text, min kropp: genomträngd av sjudande strömmar”. Den gamla fallocentriska skriften ska dekonstrueras, den gamla, ”falska kvinnan” som den har konstruerat ska ”dödas”. I hennes plats ska en ”sjudande”, ”brådmogen” kvinna skratta och blöda. Kanske ska hennes (Medusas) blod blandas med havsskum ur vilket en Pegasos (skaldekonsten) föds – poeterna hyllas ju av Cixous som den enda som inte fogar sig i ”de med representationen solidariska romanförfattarna”.

Om Cixous främst dekonstruerar den patriarkala och dikotoma texten, dekonstruerar Irigaray framför allt den patriarkala och dikotoma sexualiteten. Den stämplar kvinnan som karakteriserad av brist, tomrum och penisavund i Freuds anda. ”[H]ennes könsorgan, som inte är ett könsorgan, räknas som inget könsorgan.” Hon är hänvisad till att enbart vara ”en mer eller mindre medgörlig främjare av den manliga fantasins utlevelse”. Kvinnan kan visserligen uppleva ett slags ”ställföreträdande njutning”, men Irigaray liknar det vid prostitution och masochism, något som enbart handlar om hans njutning och som underordnar henne. Kvinnan är dessutom stämplad (”falliskt märkt”) som handelsvara i ett utbyte mellan män. Hur kan detta förtingligande brytas, hur kan kvinnan återerövra sin kropp och sexualitet? Irigaray skriver, precis som Simone de Beauvoire, att kvinnor inte är en klass i egentlig mening, vilket försvårar den politiska kampen, men de bör sträva efter att höja sin sociala status och yrkesarbeta. Detta är nödvändigt om de ska slippa sin ”proletarisering på handelsmarknaden”. En proletär är ju den lägste bland låga, den som bara äger sin kropp – och kvinnan gör inte ens det. Det gäller därför att återerövra den, och här påminner Irigarays strategi om Cixous: dekonstruktion.

Den kvinnliga sexualiteten beskrivs i ”This Sex Which Is Not One” som väsensskild från den manliga: ”kvinnans begär talar sannolikt inte samma språk som mannens”, hennes könsorgan ”består av två läppar som kontinuerligt omfamnar varandra” som ”håller kvinnan i kontakt med sig själv även om det är omöjligt att urskilja exakt vilka ’delar’ som vidrör varandra”. Det här får mig att tänka på Maurice Merleau-Ponty som beskriver (i ”Kroppens fenomenologi”) vad som händer om man låter sin högra hand utforska den vänstra. I det ögonblick händerna möts övergår det utforskade objektet – den vänstra handen – från att enbart vara objektet för undersökningen till att även bli utforskande. Subjekt och objekt smälter samman till en helhet. Överfört till Irigarays resonemang är kvinnans kropp, sexualitet och njutning denna enhetliga dualism, ”varken en eller två” – tills njutningen ”avbryts av ett våldsamt inträngande”. Det är alltså enbart under mannens herravälde som kvinnan, vars sexualitet ”i själva verket är plural”, reduceras till ”ett substitut för den lille pojkens hand” i en penisfixerad kultur.

Mot detta ställer Irigaray ”en annan ekonomi” som ”undergräver begärets mål-objekt … och kullkastar troheten mot endast en diskurs”. Det finns en annan ”begärets geografi [som] är mycket mer diversifierad”. Denna från mannens väsensskilda sexualitet motsvaras av ”en ’andra mening’ som ständigt diktar sig själv, samtidigt som den oupphörligt tar till sig ord och ändå kasserar dem för att undvika att bli fixerad, handlingsförlamad”. Kvinnans uttalanden karakteriseras enligt Irigaray av ”beröring”, vilket jag läser som hänskjutande i Derridansk mening. Men när kedjan har blivit för lång och ”orden vandrar för långt från denna närhet, stannar hon upp och börjar om från ’noll’: från sitt kropps-könsorgan”. Kropp blir tal blir kropp i Irigarays metafysik. Frågan är bara i vilken mån hon undgår den essentialism som hon riktar sig mot.

Både Cixous och Irigaray talar om att återvända, som om det funnes ett kvinnligt urtillstånd, ett förlorat Atlantis. Irigaray frågar sig om kvinnans fragmenterade självbild är resultatet av den historiska penetration hon har utsatts för. Det är inte lätt att besvara, skriver hon – men grunden för resonemanget är ändå just denna splittrade självbild. Kanske anser hon med Lacans teori om spegeljaget att vi alla i grunden är just så fragmenterade efter att ha ryckts bort från urtillståndet, symbiosen med modern. Kanske är just kvinnor splittrade på grund av ”den dominerande ideologin, denna spegel som det manliga ’subjektet’ anförtror uppgiften att reflektera och förstora sig självt”. Ett återvändande/återupptäckande innebär i så fall inte att även kvinnor ska försöka sträva efter en illusorisk enhetlighet. Nej, kvinnan kan förbli en varelse i plural, men skyddad av sin förmåga till läkande närhet, ”en närhet som med den andre som är så intim att hon inte kan äga den”. Jag tolkar det här som att kvinnan på något vis har en mystisk eller magisk förmåga att hämta kraft ur det symbiotiska urtillståndet, och här blir Irigaray essentialistisk. Men om återvändandet till den egna kroppen och sexualiteten är läkande beskrivs det inte som en mirakelkur. Tvärtom skriver författaren att det är nödvändigt att analysera de olika förtrycksstrukturer som påverkar kvinnan, och bortser man från dem ”riskerar man att glömma bort analysen av en social praktik på vilken hennes njutning beror”.

Även Cixous påpekar hur maktförhållandena mellan män och kvinnor är en social process som redan har påbörjats, som i USA ”där miljontals mullvadar är i färd med att undergräva familjen”. Gott så, men Cixous verkar trots sin sociala medvetenhet ändå se ”den slösaktiga driftsekonomin” som grunden för ”politiska och sociala förändringar som är mycket radikalare än man vill föreställa sig”. Att återvända till och hämta kraft ur denna driftsekonomi gör man alltså genom att skriva. Därmed kan kvinnan också återvända till basen (mor-dottersymbiosen) för att tanka trygghet. Hon måste skriva sig själv in i sin kropp (”Text, min kropp”) och där upptäcka att hon ständigt bär med sig den dubbla rollen som ”vaggerska-giverska” eller ”dotter-syster”. Modern är aldrig långt borta, skriver Cixous; ”Det finns alltid kvar hos henne en smula god modersmjölk. Hon skriver med vitt bläck.”

Jag tycker att både Cixous och Irigarays texter är väldigt spännande och berikande i sin dekonstruktion av den patriarkala blicken, skriften och sexualiteten. Men jag har desto svårare att ta till mig den essentialistiska, särartsfeministiska väg som båda slår in på i samma ögonblick som de lämnar analysen bakom sig för att ge sig in i kampen.

Allt detta är intressant, nytänkande, ja revolutionärt. Jag kan bara instämma i att den här sortens alternativa politiska visioner behövs för att gjuta nytt liv i debatten, även Rosi Braidottis bidrag. Men trots att Braidotti avsvär sig all essentialism har hennes nomadfilosofi en slagsida åt ingående beskrivningar av vad en riktig kvinnlig teori bör omfatta. Teorin om det nomadiska subjektet som ett slags motståndsrörelse till fallogocentrismen får i mina ögon ingen riktig slagkraft eftersom den närmast ersätter ett sorts elittänkande med ett annat.

Kritiken mot den i huvudsak manliga domänen filosofi är högst berättigad när den skjuter in sig på dess privilegierade ställning som högstatusämne och dess oförmåga att omfatta ”icke-män, icke-vita, icke-lärda”. Braidotti beskriver också dess relativa oförmåga att kodifiera alla de ofta motstridiga och komplexa diskurser som styr vårt tänkande. Följden blir att filosofin så att säga springer efter diskurserna i ett futilt försök att fånga in dem och gluffa i sig dem. Braidotti citerar Donna Haraways ord om ”high theory” som ”en kannibalistisk maskin som försöker assimilera alla nya och även främmande kroppar”.

Men det Braidotti missar i sin kritik av filosofin är något som jag tycker är karakteristiskt för hennes egen nomadteori. Pierre Bourdieu har uttryckt det bra i en intervju i ”Texter om de intellektuella”:

- Varför ger ni er alltid på filosoferna? – För mig framstår de som de slugaste försvararna av den intellektuella narcissismen. Dessa människor som ständigt talar om radikalt tvivel, om kritisk verksamhet och om dekonstruktion underlåter alltid, vilket redan Wittgenstein påpekade, att tvivla på de trosföreställningar som får dem att acceptera partitagandet för tvivlet – denna filosofens yrkesmässiga hederssak, denna fördom som går ut på att man inte har några fördomar – vilket går ut på att dra en skiljelinje mellan filosofin och vardagstänkandet, den allmänna meningen, vetenskapsmännens positivistiska gnetande... Jag tänker på alla de fördomar som hör till yrket och som aldrig, eller bara undantagsvis, ifrågasätts: t.ex. det filosofiska språkets inneboende överlägsenhet i förhållande till det vanliga språket.

Bourdieu efterlyser lite självreflexivt ifrågasättande av det förgivettagna, och hans fältteori visar också hur det råder en ständig maktkamp inom det intellektuella fältet, där de forna rebellerna får makt och därefter försvarar sin ställning mot nya rebeller och så vidare i all evighet. Men rebeller kommer sällan eller aldrig utifrån: för att alls har en chans att ta sig in måste man förutom att visa upp diverse meriter först skriva under på ett minimikrav: Det vi sysslar med är viktigt! Detta är den enda sanning som aldrig kan ifrågasättas. Jag tycker att Braidotti uppvisar samma brist på självreflexivitet – vilket är paradoxalt eftersom en stor del av hennes text består i just en extern och retrospektiv självanalys. Hon verkar blind för hur exkluderande hennes text måste te sig för ”icke-lärda” och för hur den rebelliska nomaden marscherar baklänges in i akademins topp. Och det förakt hon uppvisar för de ”enspråkiga” är ganska vämjeligt:

Under årens lopp har jag blivit allt mer fascinerad av enspråkiga människor: de som har fötts in i ett symboliskt system i det enda språk som har förblivit deras i resten av livet. När jag tänker närmare på saken känner jag inte så många sådana människor, men jag kan lätt föreställa mig dem: folk som är bekvämt etablerade i den illusion av det välkända som deras ”modersmål” ger dem.

Nomaden, å andra sidan, beskrivs i poetiska ordalag sida upp och sida ner med katalogarior över allt den är och inte är. Det nomadiska medvetandet är så upphöjt, frisprättande och överlägset att man förvånas över att inte alla är nomader. Eller nej, det är inte så förvånande, för det är nästan ett slags övermänniskoideal. De notoriska svårigheter en intersektionell analys dras med ägnar Braidotti inte mycket spaltutymme; för henne är intersektionalitet bara en språngbräda, ty nomaden är så mycket mer.

När det gäller den politiska kampen tycker jag också att Bradiotti är ensidig. Det är som om fundamentet för alla sociala relationer är dyaden (relationen mellan två personer) och inte gruppen. Och här ska jag citera några passager ur Lois McNays ”Against recognition” för att förtydliga vad jag menar. Hon skriver att ett av huvudsyftena med boken är att visa ”att aktörskap inte kan beskrivas adekvat genom universella modeller för erkännande. Social teori bör snarare försöka reda ut de indirekta maktförhållanden som förenar specifika identitetsformationer med de osynliga strukturer som ligger bakom dem och som tillskriver aktörskap olika motiv och orsaker.

McNay vill tillvarata och förädla Bourdieus modell med habitus trots att den har kritiserats för att vara deterministisk och trots att hon avfärdar hans tankar om den manliga dominansen (som de framförs i boken med samma namn) som outvecklade och förenklande. Hennes läsning av Bourdieu lägger tonvikten på de fenomenologiska dragen som hittills har förbisetts av hans kritiker och syftar till att skapa en teori om förkroppsligat aktörskap och genus. Habitus, skriver McNay, ”betecknar en process genom vilken maktrelationer inkorporeras i kroppen i form av djupt rotade fysiska och psykologiska dispositioner”. Bourdieu har själv beskrivit sin metod som ”social fenomenologi” eller ”det sociala rummets fenomenologi”, och nu citerar jag igen ett långt stycke:

Den grundläggande idé som Bourdieu försöker fånga med denna definition är att en analys av förkroppsligade subjekt i en kontext, definierade som individens förståelse av sina existentiella villkor, är avgörande om man vill förklara den sociala tillvaron och särskilt aktörskap. … Om socialt agerande ska kunna förstås korrekt måste man utgå från de representationer som aktörerna har av världen och det sätt på vilka dessa genomsyrar handling och interaktion. Dessa representationer kan inte härledas ur sociala strukturer. Å andra sidan omfattar de inte heller den sociala verkligheten eftersom de bestäms av strukturer som ofta är verksamma på ett plan som står över den omedelbara erfarenheten: ”det synliga, det som är omedelbart givet, döljer det osynliga som bestämmer det. Man glömmer sålunda att sanningen bakom en given interaktion aldrig helt står att finna i inom denna interaktion såsom den är tillgänglig för vår observation.” Kort sagt, studien av den förkroppsligade verkligheten får inte stanna på det omedelbaras fenomenologiska nivå utan måste integreras med en relationell analys av maktförhållanden.

Braidotti anser att det genomslag som genusbegreppet har fått i akademin har gjort att fokus har förskjutits från feministiska frågor till analyser av socialt konstruerade skillnader mellan könen. En följd av detta är fältet mansstudier, och här menar Braidotti att dessa visserligen är viktiga, men får till följd att institutionerna splittras och fokuset på kvinnofrågor försvinner. Men hon menar också att fokuset på genus skapar en falsk bild av likhet mellan män och kvinnor (båda sitter liksom fast i diverse genusfällor), varpå männen återigen ses som normen och kvinnorna som det annorlunda och avvikande, det som måste problematiseras. Alltså vill Braidotti åter föra in patriarkat och fallogocentrism i debatten, vilket hon beskriver fylligt i ett särskilt kapitel om ”difference”.

Jag kan inte göra hennes resonemang i det här kapitlet rättvisa utan att skriva minst dubbelt så mycket, så det får anstå till ett senare inlägg. Men jag tycker generellt sett att hon verkar överbetona individens förmåga att genom medvetandehöjning frigöra sig från gamla fallogocentriska mönster, hon blir alltså voluntaristisk i sin strävan att inte vara determinist. Men det som gör att människor ofta beter sig så förutsägbart är att de inte vet vad de håller på med, säger Bourdieu (citerad ur minnet). Vi styrs alltså delvis av våra ingrodda, förkroppsligade beteendemönster, även om det finns utrymme för reflexion och medvetandegörande. Jag tycker att man måste förena en strukturell analys av olika maktordningar och hur de påverkar oss med en fenomenologisk syn på medvetandet. Här får man hämta inspiration från många håll och arbeta tvärs över discipliner och skolor – vilket också Braidotti förespråkar. Ett exempel på det hittar man i Sara Ahmeds ”The Cultural Politics of Emotion” eller hennes ”Queer Phenomenology”. Den senare har jag just börjat läsa, men den förra hade vi som kurslitteratur i genusvetenskapen i höstas, och här ska jag infoga ett stycke jag skrev om den i en uppgift som handlade om difference (alltså inte différance). Jag hoppar över det jag skrev om bell hooks och Cynthia Cockburn och går direkt in på Ahmed.

Det som skiljer Ahmed från hooks och Cockburn är hennes mer poststrukturalistiska syn på feminismen. Det som möjliggör en ny form av feminism är själva den dissonans som uppstår mellan ett feministiskt subjekt och det feministiska kollektivet. ”Feminismens ’vi’ är inte dess bas; det är en effekt av de avtryck som görs av andra som tar risken att anta dess namn”, skriver hon, och tillägger: ”Det är därför viktigt att vi inte ser feminism som ett hoppets objekt, även om feminismen är det som inger oss hopp”. Att till exempel som feminist tala om transnationell solidaritet är inte synonymt med att se en gemenskap baserad på ”kvinnor”. Det är i stället att ”ta ansvar för det vi kanske inte kan urskilja, med andra som vi ännu inte känner”. På samma sätt har Judith Butler talat om tillfälliga allianser som framtiden, snarare än idéer och organisationer som bygger på en kvinnlig, av poststrukturalismen ifrågasatt, identitet. (I ”Bodies That Matter” kallar Butler ironiskt intersektionalitet för ”epistemologisk imperialism”.) Men även om man ifrågasätter ”kvinnor” som analytisk kategori betyder det inte att man måste ge klassiska ”kvinnofrågor” på båten. Det kanske är bättre att tänka sig att poststrukturalistiska analyser av identitet och kultur kan komplettera strukturella analyser av över- och underordning när det gäller de maktordningar som de facto styr stora delar av våra liv.

Ja, där lämnar jag er nu. Jag kroknar och måste hämta lite mer energi innan jag kastar mig in i en mer detaljerad analys av Braidotti. Jag är säkerligen ganska onyanserad i min kritik av henne, men den bygger bara på introduktionen till hennes bok samt på kursiv läsning av två-tre kapitel. En sak kan jag dock säga att jag står för helt och fullt, och det är att det är dags att skotta igen den psykoanalytiska graven, som jag skrev i Att vara primitiv på ett civiliserat sätt. När det gäller Lois McNay och Sara Ahmed, som jag tycker är två av de allra intressantaste teoretikerna just nu, tänker jag återkomma. Det känns som de är bra korrektiv till Braidotti, som jag trots min kritik tycker är väldigt inspirerande att läsa.

Lite genusmedvetande skulle inte skada

1/ Jag fick ett brev från skolan där man berättar att pojkar och flickor har delat upp sig i lag i ett annars individuellt tänkt bollspel på skolgården. Det har rentav lett till våldsamheter - och vad tusan kan det bero på?

2/ En vän till mig arbetar på en förskola där personalen berömmer flickorna när de har söta kläder. Vad kan man dra för slutsats av det, om någon?

3/ På en annan skola i vår närhet är pojkarnas toalett utmärkt med ett blått hjärta och en sån där klassisk herrsymbol, flickornas har ett rosa hjärta och en damsymbol. Där står också skrivet "pojkar" respektive "flickor", (men alla sexåringar kan ju inte läsa). Att jag nämner pojkarnas toalett före flickornas beror på att pojkarnas är den närmaste från dörröppningen. Tänka sig. Och tänka sig att de allra flesta som talar om pojkar och flickor gör det i den ordningen - som läraren ovan.

4/ Hanne Kjöller förespråkar i DN att vi inrättar särskilda flickskolor så att flickorna ska slippa störas av "mindre begåvade och mer störande pojkar". Detta efter att det visat sig i en undersökning i Stockholm att flickor blir mer störda i skolan än pojkar. Som om det vore en nyhet.

Alla skolor, inklusive förskolor, är skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan. Men det finns ingen skyldighet att damma av den med jämna mellanrum. Att man kanske stolt berättar om den på föräldramöten gör inte så stor nytta. Det är snarare tvärtom: den fungerar som ett avlatsbrev. Nu har vi en likabehandlingsplan, då kan vi andas ut och slippa tänka mer på saken.

Men genusarbete och annat antidiskrimineringsarbete behöver inte vara svårt. Man kan till exempel fråga sig varför flickorna behöver gå fem steg extra till sin toalett. Det är ingen stor sak i sig; barn brukar ha rätt pigga ben. Det är heller ingen medveten diskriminering utan beror helt enkelt på att vi alltid säger "pojkar och flickor" i den ordningen, precis som vi säger "svenskar och invandrare". När skolan bestämmer att dassen av någon anledning ska vara könsuppdelade tänker man först på pojkarna, och det första dasset tillfaller alltså dem. Tänker man alls, kanske man tänker att pojkar är otåligare och därför måste få kortast möjliga avstånd till sin toalett.

Jag förstår att flickor inte vill gå på pojktoaletter, precis som kvinnor inte vill gå på herrtoaletter. Men motsatsen gäller inte - varför då? Jo, för att pojkar, och senare män, pissar ner, glömmer att fälla ner fisringen och/eller att spola. Det är en naturlag, inte sant? Nej, det är inte sant att det är en naturlag. Lösningen är att slopa de könsuppdelade toaletterna och uppfostra pojkarna. Med lite tur kanske vi då så småningom slipper vuxna män som absolut inte kan hålla sig utan skvätter i närmaste port. Det vore ingen liten vinst, tycker jag. Låter det som en omöjlig uppgift? Tja, fråga hushåll som har två eller fler toaletter. Är de könsuppdelade, och om inte, varför inte? Varför ska pojkar och män grisa ner så fort de slipper familjens ögon på sig?

Lösningen på stökiga lektioner är inte den Hanne Kjöller inbillar sig. Visst tycker jag att flickor inte ska behöva bli störda under lektionstid. Men felet är att pojkar alls är störande och att flickor alls är skötsamma, vilket är samma sak fast tvärtom. Varför ska flickorna finna sig i att bli störda, finna sig i att vara duktiga och skötsamma? Varför är det stigmatiserande för pojkar att framstå som skötsamma? Om vi hade en genusmedveten förskola skulle vi slippa väldigt mycket av det här. De barn som kom från de numera berömda förskolorna i Gävle (där personalen började filma sig själv och såg hur kapitalt olika de behandlade barnen utifrån kön) togs emot med förundran när de började skolan. Vilka konstiga pojkar som kunde samarbeta! Vilka högljudda och kaxiga flickor!

Som sagt, genusarbete behöver inte vara så märkvärdigt. Men det måste bedrivas konkret och kontinuerligt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man identifierar problem, gör upp en handlingsplan och följer upp med kontroller. Och man försöker se lite längre än näsan räcker, till exempel genom att fråga sig varför man har skilda dass eller berömmer flickornas kläder eller varför pojkarna är så bryska mot flickorna på rasten. Man kan läsa förskolans böcker eller skolans läroböcker på jakt efter stereotyper. Vem är hjälten, vem är berättaren? Varför samlar Arnes pappa på frimärken medan Annas mamma "samlar på relationer"? Sen kan man gallra ut och köpa nytt, i alla fall på sikt.

Barn reagerar spontant på orättvisor. När jag berättar vad en diktator är eller varför så många barn runtom i världen dör av diarré blir mina barn upprörda. När jag berättar om diskursen "invandrare begår fler brott" blir de också väldigt arga. Så varför accepterar de att pojkar har det bättre förspänt än flickor? Jo, för att den orättvisan inte syns, och i den mån skillnaden ens uppfattas framstår den som naturlig. Inte att undra på med tanke på att den cementeras redan på förskolan. Vi har alltså en maktordning som sopar igen spåren efter sig själv och därmed inte ifrågasätts, kan man säga med risk för att låta konspiratorisk. För att citera Pierre Bourdieu lite slarvigt: det är just för att folk inte är helt medvetna om vad de håller på med som deras handlingar har en större betydelse än de inser. Därför behöver vi någon som ser och som kan lära andra att se.

Nu har jag koncentrerat mig på maktordningen mellan könen, men även barn med utländsk bakgrund blir diskriminerade i skolan, liksom barn med någon form av funktionsnedsättning eller barn/ungdomar med andra sexuella preferenser än genomsnittet, eller barn till samkönade par eller barn med slitna kläder eller fel religion. Allt det är faktiskt inte bara beklagligt, utan förbjudet i lag. Medlet för att komma tillrätta med det är antidiskrimineringsarbete. Det är olyckligt att det redskap som förskolor och skolor har fått kallas likabehandlingsplan. För vi behöver behandla folk olika - på rätt sätt, enligt var och ens förutsättningar - för att ens kunna drömma om jämlikhet och jämställdhet.

Men om du som läser det här råkar arbeta inom skolväsendet föreslår jag att du tar fram det där dokumentet och jobbar för att det ska bli levande. Du kommer att få jobba i motvind, men det får det vara värt.

Skillnaden mellan Sofia och Börje

Det här inlägget skulle också kunna heta "Den gråtande politikern". Det är ju en genre i sig, men det brukar inte heta att de gråter. Nej, de "bryter ihop". Att bara böla lite sådär i allmänhet gör inte den som är en hårt pressad, viktig person. Nej, här bryter XX ihop i direktsändning, knäckt, tillspillogiven, förtvivlad. Ecce homo! Att det till exempel är kvällspressens reportrar som får folk att ta till lipen är förstås en helt annan sak.

Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.

Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.

Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:

– När man läser framstår du som en jobbig typ att arbeta med, kan du dementera det, undrar hon.

– Ja definitivt. Tidningarna har sökt mig och jag har inte sagt halv sju till dem.

– Vad jag ägnar mig åt är att försöka gestalta en mycket svår roll i ett briljant stycke. Det tar all min energi på ett mycket roligt och givande sätt.

Goddag, yxskaft, någon? Att han inte säger halv sju kanske tyder på Stor Integritet, ni vet. Tycker han. Frågan är hur mycket Gunnel Fred ger för det svaret, eller att han lägger all sin energi på gestaltningen på ett roligt och givande vis. Det är inte han som har hoppat av produktionen, utan hon. Och detta är inget man gör utan vidare. Skådespelare är ungefär som översättare när det gäller sjukdom: den finns inte. Man kräks i en hink före entrén, man spelar vidare även om man har brutit foten. Man hoppar inte av för att det känns lite motigt. Produktionen kostar miljoners miljoner på en institutionsteater och varje dag utan föreställning är en smärre katastrof. (På Stockholms stadsteater har Benny Fredriksson löst problemet med tomma salonger vid mässfall genom att tvinga skådespelarna till ständig jour. Om föreställning A måste ställas in ersätter man den med föreställning B fort som ögat. Alltså kan en skådespelare i föreställning B inte ta ett påhugg nån annanstans under spelfria dagar eller uppehåll. Det är väl fint? Lite slaveri i modern form.)

Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.

Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.

Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.

Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.

Om faderskapets innersta känslor

I dag skriver Malin Ullgren om Drömmen om den perfekta föräldern i DN (ej på nätet i skrivande stund). Hon tar upp tråden från Lena Andersson häromdagen, Liv eller småbarnsliv, som jag kommenterade här. Då inriktade jag mig på Anderssons märkliga resonemang om att vi borde tänka oss för innan vi ökar belastningen på vår jord. Men artikeln handlade också om trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och deras understimulerade barn. Och kanske är kärnan i hennes artikel något jag inte berörde:

Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.

Om detta handlar också Ullgrens artikel:

Frågan är varför denna dröm om helt rena, väl avvägda föräldrakänslor ständigt återkommer, när så många föräldrar nu för tiden vittnar om att starka passioner och total uttråkning är själva grunden i relationen.

Ullgren saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet - som om den skulle finnas. Det tror hon kanske inte, men hon menar att om skildringar av dotterns relation till sin mor är vanliga så är motsatsen ovanlig - för att inte tala om "faderskapets innersta känslor", som är "ett helt okänt land". Nå, jag får väl bättra på den balansen, tänker jag. Så här:

Faderskap finns inte.

Jag är alltså inte pappa till mina barn, och om jag ibland säger att "pappa är ett verb" menar jag bara att föräldraskapet är performativt. Existensen föregår essensen, som Simone de Beauvoir skulle utropa om hon levde i dag och vore jag (jag läser just "Det andra könet"). Att jag är man är otvivelaktigt, men manligheten och pappaheten bestämmer varken mitt eller mina barns öden. Faderskapet rymmer inga "innersta känslor" för det finns varken faderskap eller en uppdelning mellan inre och yttre. Nu talade inte de Beauvoir om performativitet, för det uttrycket var inte uppfunnet 1949. Men hon sa ungefär så här: man blir det man blir - ständigt - genom ens sätt att förhålla sig till det som omgivningen gör med en. Kroppen kan aldrig vara ett objekt som andra, för det är genom kroppen vi upplever allt det andra. Kroppen är mer likt ett konstverk som man ständigt går omkring och förändrar och bättrar på. Kroppen är en situation, eller för att uttrycka sig strikt fenomenologiskt: vi är inte i världen, vi är till världen.

Det här låter kanske krångligt. Men betänk då hur tillkrånglad en dekonstruktion av könet är. Performativitet i all ära, men gör vi verkligen kön? Bara? I så fall försvinner kroppen och vem som helst kan alltså vara kvinna eller man. Biologi föregår inte genus - det är i själva verket tvärtom om man får tro Judith Butler. Det här skulle de Beauvoir ha ställt sig främmande till; hon skulle se en uppdelning i kön och genus som en falsk dikotomi. I ett av de första kapitlen av "Det andra könet" avvisar hon med kraft tanken på kvinnan som hona, men hon skulle vara lika kritisk till synen på kvinnan som enbart resultatet av diskursiva processer. Att existensen föregår essensen betyder inte bara att biologin inte bestämmer oss, det betyder att inte heller diskursen bestämmer oss. Vi är delvis bestämda av båda, men bara delvis. Jaget sitter så att säga varken i själen eller kroppen utan någonstans mittemellan. Performativitet duger alltså inte som enda förklaring - det blir lika deterministiskt som biologism. Vi är både fria och ofria, bestämda av våra kroppar och omgivningens syn på oss men samtidigt fria och inte minst skyldiga oss själva att sätta igång med palettkniv och thinner.

Men jag skrev ju att föräldraskapet är performativt? Jo, men det var bara för att locka ner er i båten, så att säga. Det finns en fantastisk scen i "Kairos röda ros" av Woody Allen där en filmhjälte har klivit ut ur duken - bokstavligen - och ska fly i en bil. Men det är något som inte stämmer. Bilen åker ju inte i väg! Det filmhjälten inte vet är att man behöver sticka i startnyckeln, lossa handbromsen, lägg i Drive och gasa. För det visas liksom aldrig på film, där åker bilen i väg som av magi. På samma sätt är det med föräldraskap. Fiktionen går ut på att man först "skaffar barn", sen är det bara att tuta och köra. Den är förälder som har fått barn. Och så hittar man inte startnyckeln.

Föräldraskap kan alltså aldrig vara saliggörande per automatik, vilket vem som helst som tänker efter en smula inser. Vi bär med oss alla våra erfarenheter när vi möter en ny i form av ett barn. Vi måste fortsätta att slöjda på oss själva utifrån det råmaterial vi består av, och förhållandet till barnet, liksom barnet självt, är bara en skiss. Därför är förälder ett verb, men det innebär inte att föräldraskapet uteslutande är performativt. Att vara förälder är nämligen att på ett mycket påtagligt sätt bli uppmärksam på sin kropp och barnets kropp, att verkligen känna in i minsta por hur trött man är efter en vaknatt eller hur underbart mjuk barnets kind är. Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme.

Föräldraskap är alltså inte att bidra med könsceller eller adoptera ett barn, lika lite som man blir bilförare av att äga en bil. Allt det där är bara början. "Mina barn har gjort mig till en helt ny människa" citerar Malin Ullgren en uttjänt klyscha, "Som om de har tagit ett dopp i Jordanfloden, som om de mött Jesus". Sanningen är förstås att man varken blir en bättre eller sämre människa av att få barn. Man blir inte ens annan människa, däremot en delvis ny version. Det blir man hela tiden, eller snarare: man gör sig delvis ny hela tiden. Att föräldraskapet kan kännas så omvälvande beror nog inte minst på att det blir så uppenbart att den situerade kroppen nu är situerad på ännu ett nytt sätt, med ännu en parameter. Visst är jag annorlunda nu än innan jag blev förälder. Men det hade jag varit även utan barn. Livet består av ständiga omstarter, modifikationer, förslitningar och renoveringar av kött och ande. Och vi sträcker oss efter omvärlden, är till livet inte i livet. Jag sträcker mig efter mina barn och de sträcker sig mot mig. Mitt minsta gull slår armarna om min hals, lägger sin kind mot min och kramar. Hårt. Och jag fylls av en sån lycka trots att jag är utmattad efter en orolig natt tillsammans. Där, i den stunden, är jag inte performativ eller bestämd av mina könsceller eller av omgivningens syn på mig. Jag är inte pappa eller förälder, jag är densamme som jag alltid har varit och ändå en helt annan, jag är min dåtid och framtid i blixtbelysning; jag är ren, fysisk glädje. Sen tar jag itu med disken.

Inte med en smäll, utan med en snyftning

Captain Frock - he dead

A penny for the Old Guy

Vi är de ihåliga sägs det; vi är därför de uppstoppade. Denna tomhet plågar oss sen barnsben, dovt ilande som en fantomsmärta, ett minne av en förlorad pastoral. Detta är vår tragedi: vi förblir ihåliga, amputerade, drömmande om en helhet som aldrig blir vår. Som Kapten Klänning, eller nu senaste Kapten Arbetsmarknad. Något viktigt måste saknas sådana män. Ingen kvinna kan förstå dem, därför måste de tolkas av någon som visserligen inte är kvinna, men som genom idog självrannsakan kan passera som hel: en så kallat god eller riktig man. Ni vet, i brist på äkta infödingar kan man alltid fråga en Ostindienfarare. Ja, det är egentligen bättre, ty de inföddas munart kunna vi icke förstå.

Plats på scen alltså för en manstolk. Han förklarar:

Män har en gång varit pojkar. Pojkar har svårare än flickor för att knyta an. De får ofta inte gosa, så de brottas. Sen blir de tonåringar och förnekas ännu gosandet. I stället ska de lära sig analsex. Analsex är fel och gör ont. Flickor och sedan kvinnor blir bara njutningsmedel, objekt att behärska och instrument att spela på. Men längtan, ack! Den värker i de eviga pojkarnas bröst. Eller för att nu bli lite mindre högtravande: Lindberg fick inte fortsätta som länspolismästare i Uppsala. Då blev livet tråkigt. Därför sökte han spänning i form av sexuella eskapader och så gick det som det gick. Littorin mådde dåligt på grund av en utdragen strid med sitt ex, därför tröstade han sig med sex och så gick det för honom. Som för Lindberg.

De stora rubrikerna i Lindbergs fall beror inte enbart på att han är polis. Nej, det är för att han i sin egenskap som Kapten Klänning har engagerat sig starkt i jämställdhetsarbete. Det här tolkas i våra medier som att han har varit en dubbelnatur. Inte kan man vara feminist och torsk på samma gång? Inte kan man vara för kvinnors lika representation och samtidigt knulla med minderåriga eller begå andra sexuella övergrepp? När det gäller Littorin undrar allmänheten hur man kan vara högt uppsatt politiker och inte respektera våra lagar.

Men för det första finns det en hel del feminister som inte är emot prostitution, i varje fall inte som princip. Jag tycker att deras argument är dåliga, men tänker inte ge mig in i den diskussionen just nu. För det andra tror jag inte att det ena behöver utesluta det andra. För att ta ett extremt exempel: man kan tortera en fånge med skendränkning på dagen och läsa saga för sina barn på kvällen. Det innebär inte att man lider av något slags personlighetsklyvning. Att man torterar någon gör en inte till en alltigenom ond människa, lika lite som sagoläsning gör en till en alltigenom god dito Man kan alltså vara feminist och prostitutionskund även om kombinationen känns lite svårsmält - i alla fall för mig. Men frågan är om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Jag tycker inte det. Däremot har både han och Littorin gett uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd.

Jag tror att man vet vad man gör när man ger sig in i diverse sexuella eskapader, och vad omgivningen skulle säga om man blir avslöjad. Men man låter sig falla för frestelsen, för belöningen i stunden är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser i framtiden. Jag tror inte på teorin att man måste vara ensam och tom för att fly in i ett destruktivt sexliv. Människor är inga tillbringare som kan eller måste fyllas med ett innehåll. Tanken att sex är nåt man tar till för att (fyll i vad ni vill) är faktiskt rätt mossig. Däremot är det en finfin ursäkt, framförd av män med hjälp av manstolkar. Jo, jag mådde så jävla dåligt och då började jag gå till horor. Det var liksom inte själva det sexuella som var viktigt. - Nähä, så du hade lika gärna kunnat gå på ishockey? Titta på lampor på Belysningshuset vid Fridhemsplan? Spela bingo? - Nej, du fattar inte! Man är liksom ihålig och då försöker man fylla tomrummet med sex. Man är ångestriden och då blir man så omåttligt pilsk fast inte på det vanliga viset utan man blir liksom kåt utan att vara kåt, det är svårt att förklara. - Mm, det är visst det. Det låter inte särskilt övertygande. Förresten tror jag att du hade varit i farten långt innan du drabbades av den där stora krisen.

Och snälla, kom inte och säg att du "lurade dig själv". Vi kan inte lura oss själva; vi kan bara lura andra. Nog fan vet vi vad vi håller på med. Att vi inte alltid har kontroll över våra beteenden är en annan sak. Jag inbillar mig att alla former av beroendeskapande beteenden riskerar att leda till tillvänjning. Man behöver alltså starkare grejer för att fortsätta reagera, till exempel med sexuell upphetsning. Den kicksökande kan alltså hamna i en situation när kicken inte vill infinna sig. Då gör man avkall på allt vad heder och samvete vill säga, får sin kick och därefter dåligt samvete. Det är inte vackert, men det är ganska mänskligt. Detta om Lindberg, alltså. När det gäller Littorins påstådda sexköp kanske det inte är något accelererande kicksökande det handlar om. Det kan vara bekvämlighet, eller kanske bara en fetish för köpesex. Det var straffbart, men är preskriberat. Det var ett utslag av dåligt omdöme men mänskligt. Det är klandervärt men inte nödvändigtvis diskvalificerande för en politiker. Politiker har åkt dit för rattfylla och fått fortsätta.

Jag läser just nu "Punishment and Culture" av Philip Smith. Han vill ta tillvara på och modernisera några av Emile Durkheims teorier om bestraffningens kulturella och meningsskapande avspekter. Durkheim såg inte straffet primärt som ett sätt att bestraffa brottslingen eller återupprätta disciplin och ordning. Nej, han såg det som ett slags samtal som samhället för med sig självt. Det är performativt, en talakt. Tvärtemot vad Foucault hävdar har inte allmänhetens inflytande över rättskipningen avtagit i takt med att bestraffningarna gått över från att vara offentliga till privata. Straffen är inte bara samhällets sätt att disciplinera sina medlemmar, det är inte bara så att vi integrerar domstolarna inom oss som Foucault säger. Nej, vi påverkar i hög grad vad som ska vara straffbart, och straffet är ett sätt att markera vilken konsensus som råder just nu. Brottet rubbar tillfälligt ordningen, som därför måste återställas - så har det ju alltid varit. Ett samhälle vill skapa ett visst överskott av ordning, kan man säga. Att kampen ofta får märkliga följder är en annan sak, som att en förseelse blir ett brott i ett samhälle av änglar, som Durkheim skrev.

Vi har en konsensus kring vad sexualitet bör vara och inte bör vara i Sverige. Här är idealet den goda sexualiteten. Lindbergs (påstådda, får jag väl säga för att gardera mig) fetisch för SM-sex är inte acceptabel här. Män som dominerar och kvinnor som är undergivna är inget svensken vill kännas vid. Är rollerna omvända är det kanske lite lättare att svälja såna sessioner,  men bara lite. Själv har jag inga synpunkter på det. Jag tycker inte att det är queer, jag tycker att det är att sexualisera en maktordning, det är inget som jag kan identifiera hos mig själv. Men folk får förstås binda och plåga varandra om det gör dem lyckligare. Däremot har jag synpunkter på tvång som inte är resultatet av en sån överenskommelse. Det finns inga flytande gränser eller utrymme för tolkning. Känns det som ett övergrepp är det ett övergrepp. Och sex med minderåriga... Jag borde inte behöva skriva ut att jag är emot det, men kanske ska jag ha det som underrubrik till min blogg:

JAG ÄR EMOT ALLT SOM ÄR NEGATIVT.

Det är bara det att gränserna blir flytande helt i onödan när kvällstidningar och andra samhällsbärare börjar slaska med det här. Littorin hade sexchattat, minsann. Oj, oj, oj! Och vad hade Kapten Klänning i sin väska? Handklovar! Piskor! Ja, just det, precis som vilken domina eller master som helst på Kinks & Queens. Kan vi inte hålla isär tillåtna sexuella fetischer och otillåtna sexuella praktiker blir det omöjligt att föra en vettig diskussion om det här. Kan vi inte se att den halvt religiösa straffmentaliteten och förbudsivern tenderar att göra förseelser till brott (och då menar jag inte att förringa sexköp) så får vi just ett samhälle med fler änglar och fler brottslingar. Drömmen om det totalt goda och homogena samhället är i bästa fall kontraproduktiv, i sämsta fall fascistisk. Drömmen om den homogena människan är lika falsk den. Det finns inget förlorat urtillstånd att gå tillbaka till. Den västerländska civilisationen skapar inte tomma människor, vad T.S. Eliot än påstår. Men det är klart att det låter tjusigt att världen ska gå under i en snyftning, i ett kvidande och inte med en smäll. Stackars alla ihåliga män.

Och lyllo dig om du har hittat din nisch som manstolk. Du kommer att ha jobb till döddagar.

Det politiska blöjbytet

Jag har ägnat DN:s serie om dagens så kallade velourpappor ett förstrött intresse. Jag noterade att de skrev om pappagrupper häromdagen, och i dag handlar artikeln om kvinnor som blir kritiserade när de delar föräldraförsäkringen lika med sina män - medan de senare hyllas i alla tonarter. Inget ögonbrynshöjande, precis. Men så fick jag syn på en formulering av Gustav i hans inlägg Big Papa Velour:

Slutligen ett lustigt tankeexperiment: Var annars än när det kommer till föräldraroller och inte minst mäns där, kunde man komma undan med så öppet deklarerad separatism som artikeln om pappakurser, utan att en viss grupp börjar toktjafsa? Om den är bra som taktik eller inte vet jag inte, men pappakurs är lika mycket separatism som Kvinnofolk, eller varför inte Ladies Night.

Separatism? Ja, kanske det. Räcker det inte med föräldrautbildning? Tja... Jag ska tänka högt ett tag.

Den föräldrautbildning som man kan se ett exempel på här utgår från att alla som ska föda a) har en partner och b) att sagda partner är av motsatt kön, en så kallad "pappa". Är man gravid men utan partner eller "bara" har en kvinnlig dito känner man sig knappast välkommen här. Inte heller den här sortens parsamma heterosexism är förvånande. Om jag nu vore Judith Butler skulle jag säga att den är en grundförutsättning för det kapitalistiska systemet, och ett motstånd mot heterosexismen hotar systemet i grunden. Vore jag i stället Nancy Fraser skulle jag peka på empirin och säga att Butler tar miste. Multinationella jättar som American Airlines eller Apple gynnar samkönade förhållanden (d.v.s. likställer dem med olikkönade genom att exempelvis erbjuda samma sorts partnerförmåner), vilket får den kristna högern i USA att gå i taket. Att diskrimineringen mot homosar minskar får ingalunda den amerikanska kapitalismen att göra i brallan. Fraser vill skilja på diskriminering som har ekonomiska orsaker och på diskriminering som har kulturella orsaker. Homo- eller bisexuella missgynnas inte som grupp av det ekonomiska systemet på samma vis som exempelvis arbetarklassen. De förra återfinns ju som bekant i alla sociala skikt. Det innebär inte att diskrimineringen inte är högst materiell till sin verkan, inte heller att homofobi inte får ekonomiska följder. Men det hade varit skillnad om alla homosar som grupp utnyttjades av systemet, ungefär som svarta har gjort historiskt. Om denna grupp skulle resa sig skulle kapitalismen hotas. Men nu är det inte så. Vi behöver inte störta det gamla ned i gruset för att befria hbt-personerna. Däremot kanske vi behöver göra det av andra skäl, som Fraser säger.

Vad har nu det här med pappagrupper att göra, kan man fråga sig. Om man tänker med Fraser kan man säga att det i princip finns två vägar att gå för att eliminera orättvisor och diskriminering. Den ena går ut på omfördelning (redistribution), den andra på erkännande (recognition). Man kan inte gradvis reformera bort systematiska orättvisor som att vissa äger produktionsmedlen medan andra tvingas till löneslaveri - nej, systemet måste förändras i grunden. Men vi får heller inte bort heterosexism eller patriarkala maktordningar genom att eliminera kapitalismen. Uppdelningen i ekonomi och kultur är förstås analytisk; i verkligheten är det sällan eller aldrig en viss grupp i samhället drabbas av ett renodlat ekonomiskt eller ett kulturellt förtryck. Vissa grupper, som hbt-personer, kan sägas stå nära den kulturella polen i förtrycksspektrumet, andra, som arbetare står närmare den ekonomiska. Kvinnor, för att bara ta ett exempel, drabbas som bekant både av ekonomisk och kulturell diskriminering. Det är därför inte förvånande att tonvikten än ligger på rena (d.v.s. ekonomiska) jämställdhetsfrågor, än på frågor som sexuella trakasserier eller sexistiska framställningar av kvinnor i våra medier.

Sen kan man förstås, som Richard Rorty, helt vilja spola allt tal om grupper. Vi behöver inte förstå de svarta som grupp eller kvinnor som grupp för att skipa rättvisa. Det enda vi behöver är att kämpa mot diskriminering eller annan särbehandling så fort den uppstår. Enligt Rorty är betonandet av begrepp som kultur ett resultat av att det helt enkelt finns så många vänsterakademiker som kan så mycket om det här. Men de begår samma fel som marxisterna några decennier tidigare: de tror att allmänheten behöver ta del av den här kunskapen - när det alltså räcker med att motarbeta diskriminering och stigmatisering.

Frågan är om pappor behöver förstås som en grupp. Ska vi tänka oss att pappor har vissa gemensamma drag - eller rentav en särskild kultur? Tänk er pappor som en etnisk grupp som kräver respekt för sin särart och ställer krav på positiv särbehandling. Tanken är förstås orimlig, vilket inte hindrar Pär Ström och hans gelikar från att ömka de stackars förfördelade männen. Men för oss normalbegåvade är det nog uppenbart att mödravårdens pappagrupper inte behövs av just den anledningen. Det hindrar inte att de kan vara bra av andra anledningar. Jag tror att de kan få pappor att känna sig mer delaktiga i sina barns tillvaro. De kanske kan göra papporna sugna på att ta ett större ansvar för sina barn, kanske ta ut mer av föräldraledigheten än de ursprungligen hade tänkt. Barn som råkar ha två föräldrar mår nog bra av att båda ägnar sig åt dem. Det är en teori jag har. Dessutom, om nu min andra förmodan stämmer, vinner mammorna på att papporna är hemma längre. Att det är så bevisas av statistik som har tagits fram att nationalekonomen Elly-Ann Johansson. En "extra" pappamånad (som inte tas ut under sommaren) ökar mammans framtida inkomster med tio procent, står det i en åtföljande artikel till dagens "Velourpappa 2010" i DN.

Så var det frågan om separatism. Enligt Fraser har exempelvis svart separatism uppstått som en följd av ett kulturellt (men även ekonomiskt) förtryck. Separatismen har sin rot i krav på erkännande, i tanken på att negativt särbehandlade individer kan hämta styrka och stolthet över sin identitet genom att liera sig med andra och tillsammans vara Black and Proud eller anarkaflator. Det här kan förstås funka. Men man kan också tänka sig en rakt motsatt lösning som till exempel queerteorin är ett bra exempel på. I stället för att reclaima sin nedvärderade identitet kan man sträva efter att upplösa gränserna. Medan identitetspolitiken lämnar gränserna mellan exempelvis hetero och homo relativt intakta, löser queerpolitiken upp dem (hoppeligen, i längden). Den är alltså transformativ till sin natur, till skillnad från en politik som är affirmativ.

Jag inser värdet i stärkande gemenskaper, men lutar nog åt att det vore bättre att en gång för alla riva alla konstgjorda gränser mellan olika sorters kroppar och sexualiteter. Men om det är genomförbart i vissa lägen är det svårare i andra. Det är ganska lätt (nåja!) att reclaima sin sexualitet. Det kan kännas helt nödvändigt, inte minst för att den inte syns utanpå (i alla fall inte för någon utan gaydar). Men ska man reclaima ordet "neger"? Jag såg diskussionen hos Mymlan om det här, och tycker inte det. Det är faktiskt en viss skillnad på ett förtryck som är nedärvt sedan mycket lång tid från generation till generation, och på ett förtryck som inte går i arv. Det är skillnad på att ha en minoritets fenotyp (mörk hy, sneda ögon etc) bland en majoritet och på att se ut som vilken svenne som helst, fast man råkar mumsa matta. Det är skillnad på att som jag och Marty se ut som ett heteropar med barn fast båda är bisexuella, och på att se ut som en invandrare fast man är adopterad från Korea som bebis. Så queer i all ära. Men vi behöver fortfarande arbeta hårt med negativa attityder mot människor som avviker från det vita idealet.

Jag vet inte om det finns några mansseparatister. Det skulle väl vara såna där snubbar som spelar trumma i skogen under ledning av en schaman från Tallkrogen. Men i det där samtalsrummet på mödravården sitter de alltså och grunnar på sig själva och sina blivande bebisar. Är det separatism, var frågan. Jag tycker nog att det krävs lite mer permanens. Men om jag tolkar Gustav rätt är han trött på att Pappor ska delta i en Pappagrupp, ledd av en Pappa. Där håller jag med. Jag tycker att det är skitsamma vad man har mellan benen. En förälder är en förälder. Att bli en bra förälder kräver att man släpper sargen (för att nu använda en i huvudsak maskulin metafor) och ger sig in i matchen med liv och lust. Förälder är ett verb, remember?

Att det personliga är politiskt innebär att ekonomiska och kulturella mönster upprepas även i badrummet. Att göra det politiska personligt innebär därför att få upp ögonen för mönstren och förändra dem. Det är allas ansvar. Det finns en risk med att utnämna en grupp till underprivilegierad och sedan gradvis försöka förbättra dess villkor, säger Nancy Fraser. Risken består i att det med tiden kan komma att uppfattas som om dessa stödåtgärder har "gått för långt" - se bara på debatten om inkvotering av kvinnor i våra bolagsstyrelser. Dessutom lämnar sådana gradvisa reformer den grundläggande strukturen oförändrad, vilket man kan se på hur långsamt det går med pappornas uttag av föräldraledigheten. Vi behöver alltså transformera situationen, och det gör vi med en individualiserad föräldraförsäkring. Vi behöver inte några Pappor Kan-grupper. För det är klart att de kan. Vi behöver inte tio procents bättre löneutveckling för kvinnor - vi behöver lika villkor. Samtidigt behöver vi transformera synen på Mamma och Pappa, på Man och Kvinna, på Hetero och Homo. En rejäl dos queer, alltså, parat med en grundläggande förändring av ett dysfunktionellt mönster för barnomsorg och arbete som vi borde ha gjort oss av med för längesedan. Jag betvivlar att pappagruppen är rätt forum för ett sådant startskott, men kan man så ett litet frö så kanske det kan växa ut en blomma så småningom. Och barn tycker om blommor.