Till kritiken av genusvetenskapen

Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.

Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.

Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.

Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.

En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.

Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.

Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.

Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.

På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.

Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.

Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.

Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?

Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.

Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.

Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).

Aristoteles och äldrevården

Ingen har väl undgått hur skandalerna inom äldrevården avlöser varandra. På Koppargården i Falun sattes till exempel en döende man att tillbringa sina sista timmar framför teven. Ensam, med ångest och svåra smärtor. Det blev billigare än att kalla in extrapersonal, nämligen. Verksamhetschefen Helene Sundgren ville inte kommentera händelsen, skriver Expressen, så jag ska låta Aristoteles göra det i stället.

Vem ska sköta äldrevården? Det effektivaste privata vårdbolaget? Kommunen? De anhöriga? Aristoteles skulle säga att det är den bäst lämpade som bör göra det. Det kan tyckas självklart, men är något som fartblinda politiker tydligen har tappat ur sikte. Så här skriver Aristoteles i "Politiken" om ett så annorlunda område som flöjtspelande (fritt översatt från The Internet Classics Archive av mig):

När ett antal flöjtspelare är lika skickliga, finns det ingen anledning att de som är av högre börd ska få bättre flöjter. De kommer nämligen inte att traktera flöjten bättre, och det bästa instrumentet ska reserveras till den som är den yppersta musikern. Om det jag säger fortfarande är oklart, kommer det snart att bli tydligare. Om det fanns en överlägsen flöjtspelare som var avgjort mer underlägsen när det gällde börd och skönhet, även om dessa kvaliteter må vara viktigare och stå i större kontrast till andras börd och skönhet än flöjtspelarens skicklighet står i kontrast till andra flöjtspelares, ska han ändå ha den bästa flöjten, såvida inte fördelarna i form av förmögenhet och börd bidrar till skickligheten i flöjtspel, vilket de inte gör.

Det här jämförelsen kan tyckas något märklig. Någon kan alltså vara en bättre flöjtspelare än någon annan är vacker. Men det Aristoteles är ute efter är att göra adekvata jämförelser. Den goda flöjtspelaren ska ha den bästa flöjten, inte för att man då får den bästa musiken, den som kan glädja flest åhörare. Nej, han ska ha den, för det är det flöjter är till för: att skapa god musik. Aristoteles gör en jämförelse med idrott och distributiv rättvisa: "För om någon är långsam och en annan snabb finns det ingen anledning att den ena ska ha lite och den andra mycket; det är i idrottstävlingar sådana färdigheter ska belönas."

Vad är målet, syftet, eller det Aristoteles skulle kalla telos med äldrevården? Jo, det är att ge den bästa vården åt våra gamla. Den som är skickligast på att göra det ska alltså ges uppdraget, för detta är äldrevårdens mål och mening. Att ett vårdbolag kan bemanna en avdelning med lägre personaltäthet är inget giltigt skäl. Att Carema är större än Attendo eller vice versa är irrelevant. Att kostnaderna för kommunal äldrevård må vara högre spelar heller ingen roll. Det som räknas är hur väl vårdens syfte uppnås. Den skickligaste vårdgivaren ska få uppdraget, precis som den skickligaste flöjtspelaren ska få flöjten.

Någon som helt bortser från det här är vår äldreminister Maria Larsson. Hon har inte ens brytt sig om att införa kontroller av de privata "vårdgivarna". Det viktiga för henne är, som Johannes Forssberg skriver på ledarplats i Expressen, de ideologiska skälen. Vården ska vara "konkurrensutsatt", för det leder på ett närmast magiskt vis till att vården blir bättre och billigare. Man kan ju tycka att detta borde verifieras, men icke. Larsson slår ifrån sig kritiken med att det förekommer missförhållanden även i kommunalt styrd äldrevård. Men som Johannes Forsberg påpekar finns det en viss skillnad. Visst finns det snåla kommunalråd och idiotiska omsorgchefer, men

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott.

Maria Larsson är så full av beundran för sitt eget verk att hon har invigt fyra Attendoboenden de senaste åren. Forssberg skriver att hon "borde reglera företagen, inte föra PR för dem". Så sant. Men det skulle ju kräva att hon på allvar brydde sig om äldrevårdens telos. Kristdemokrater brukar ju svänga sig med att deras rättesnören är den kristna etiken och omsorgen om det allmänna bästa. Aristoteles etik är förstås inte kristen - den är förkristen. Men Maria Larsson borde lära sig lite av honom. Hennes agerande är oetiskt på fler än ett sätt, precis som Caremas är det.

Underklassen behövs inte

Läser nånstans om ett försök att definiera den nya underklassen. (Förlåt om jag är imprecis, men jag orkar inte riktigt göra research inför det här inlägget. Det blir lite löst tyckande i stället.) Jag har själv varit inne på det där spåret, att den nya underklassen består av diverse undanskuffade, diskriminerade och på annat vis malträterade grupper. Ja, till skillnad från den gamla grå massan som gick där med sina unikaboxar, styrda av fabriksvisslorna. Numera råder det en bred enighet om att den inte finns längre, arbetar- eller underklassen. Alla är medelklass och löneskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. Alltså behöver egentligen inte några arbetarpartier heller - och eftersom bönderna är i utdöende behövs inte heller Centerpartiet. Kyrkorna gapar tomma under högmässan och svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen, så även Kd kan också dra nåt gammalt över sig.

Ja, det är mycket som har blivit omodernt och överspelat, minsann. Klasskampen, Herren Jesus och slåttermaskinen ligger och rostar i nåt gotländskt dike. Det är nästan så att man fäller en tår av saknad över Gösta Boman med sin slidkniv, Wallenberg som ropar: "Sikta på den billigaste!" när det inte går att få stopp på segelbåten på väg in i Sandhamn eller Demokratisk Allians fjuttiga motdemonstrationer när De förenade FNL-grupperna är på väg mot USA:s ambassad. Allt var mycket enklare på den tid när höger var höger och vänster vänster, och mitten upptogs av Gunnar Helén eller någon annan färglös folkpartist.

Men högerpolitiken består ändå. Den kallar sig inte höger, bara, utan nåt annat. Man är t.ex. för ökad valfrihet, mindre detaljstyrning, frihet från statligt överförmynderi, för lägre skatter och tillväxt, tillväxt, tillväxt. Småföretagen är Sveriges framtid, skolorna ska lära barnen entreprenörskap samtidigt med tio-kamraterna och planetsystemet. Vården ska samtidigt vara världens bästa och mest underbemannade, så att dementa gamlingar lämnas helt utan tillsyn på natten. Vi ska inte bara ha världens bästa skola och vård, vi ska också bli bäst på idrott. Därför subventioneras Globen år efter år, vilket man kan tycka är lite paradoxalt med tanke på att idrott är kultur och kultur ska vara självfinansierande. Därför bygger vi nya jättearenor där kommunalpolitiker klubbar igenom detaljplaner, just hemkomna efter styrelsemötet i byggföretaget som av en ren slump ska bygga detta nya huliganparadis. Att det inte finns något som en fri lunch är visst en sanning med modifikation.

Men alltså: om vi nu inte längre har någon arbetar- eller underklass, vad har vi? Vem ska man sno pengar ifrån? Vilka är det som berikas och hur röstar de berikade? Hur kommer det sig att vi numera har 60 000 dollarmiljonärer i vårt land (uppgift från Rapport i dag)? Varifrån har de fått sina miljoner? Något säger mig att graden av enhetlighet hos de mindre bemedlade står i omvänd proportion till enhetligheten, såväl den ekonomiska som politiska, bland bättre folk. De rikare blir inte bara allt rikare, de talar samma språk. Ju längre Alliansen sitter vid makten, desto tydligare blir det vems ärenden den går, trots de ivriga försöken att kuta hem med stålarna under ideologiska rökridåer om att det måste bli lättare att nyanställa och att vi måste minska utanförskapet. Vi ska alltså slopa LAS och sänka lönerna, något som säkert får Gösta Boman att slå glädjevolter i sin grav. För det är så det kommer att bli.

Eller ta bostadsmarknaden. Att ha allmännyttiga bostadsföretag finns det ju ingen vits med numera. Varför inte låta marknaden styra? Det är ju absurt att en vanlig pensionär ska kunna bo i den attraktiva innerstaden. Vi ska överhuvud taget inte ha några hyresrätter innanför tullarna. Att äga sin bostad skänker ju en sån frihet, och frihet är det bästa ting. Det värsta vi kan göra är att försöka lägga oss i hur marknaden fungerar. Då är vi tillbaka till Sovjettiden, det vet alla. Samma sak med kulturpolitiken. Varför ska källarteatrarna få en massa onödiga bidrag? Drar de inte tillräckligt med publik är de inte tillräckligt attraktiva, alltså får de klara sig själva eller lägga ner verksamheten. Konstnärer får väl jobba som alla andra, med något som efterfrågas av marknaden.

Men det hänger ju ihop. När alla ska äga sina bostäder eftersom högerpolitiker älskar att äga, och folk inte tackar nej till att tjäna ett par miljoner på en ombildning till bostadsrätt, blir det också allt svårare för källarteatrarna att klara sig. De bidrag de får är till för att de ska kunna ha en lokal och ett minimum av personal för att driva teatern. När snikna bostadsrättsföreningar höjer hyrorna så mycket de bara kan blir det snart omöjligt att stanna kvar innanför tullarna, så bli inte förvånade om alla har försvunnit om ett par år. Då har också kulturpolitiken nått sitt mål: enfald och detaljstyrning - det där som borgerliga kulturpolitiker säger sig vilja motverka. Ja, sen dröjer det nog inte länge förrän institutionsteatrarna också läggs ner, men det gör väl inte så mycket. Vi kan säkert se "Charlies tant" även år 2030 och 2080. Fast inte så mycket mer.

Teatermänniskor är förstås inte underklass, även om deras arbetsvillkor och löner är ett skämt jämfört med många andras. De har ett kulturellt kapital och de vill ju jobba med teater för att de brinner för den. Men det är få som kan växla in det där kulturella kapitalet till reda pengar, även om det finns undantag som Noomi Rapace eller Michael Persbrandt eller en handfull andra som en gång började just på de fria teatrarna. Däremot ser högerpolitikerna ner på dem, inte minst för att de har mage att peta i frågor som helt bör förbli opetade. Så bort med dem, tack. Och bort med diverse inbillningssjuka, lata och initiativlösa. Vi kan väl rycka bort alla tidigare skyddsnät så att vi får råd att sänka skatterna för dem som redan har visat framfötterna. Vi börjar med att plundra nerifrån så får vi se hur länge det håller, är taktiken såväl på kulturområdet som på alla andra områden i Alliansens Sverige. Högerpolitik finns inte längre, även om folk i Djursholms Ösby röstar som de alltid har gjort.

Vänstern, sen. Den ägnar sig åt identitetspolitik, sägs det. Identitetspolitiken är det nya röda, liksom. Det är ett enda tycka synd om-ande av invandrare, flyktingar, kvinnor, hbt-personer, muslimer och andra - som alltså ska vara den nya underklassen i brist på unikaboxgänget från fordom. Det säger ju sig självt att det inte kan leda nånvart.

Fast jag tycker nog att det finns en vänsterpolitik. En sån ställer sig hela tiden frågan: Vem tjänar på det här - och vem förlorar? Man behöver inte vara raketforskare för att begripa varför den fantastiska valfriheten och det individuella entreprenörskapet leder till att de som har det sämst ställt får det ännu sämre och de redan rika blir allt rikare. Högern är starkare än någonsin, inte minst tack vare skickligt utlagda rökridåer. Det saknas inte precis uppgifter för den som gillar omoderna begrepp som rättvisa och trygghet för alla, även de svagaste.

Vem ska få dina skattepengar? Välj själv!

Nyliberaler älskar att tala om det så kallade civilsamhället, det vill säga organisationer som inte är knutna till staten. Exempel på såna organisationer kan vara välgörenhetsorganisationer, hembygdsföreningar, idrottsföreningar och så vidare. En annan, lite lösare definition av civilsamhället är interaktionen mellan medborgare i största allmänhet. Civilsamhället kan både ses som ett komplement till staten och ett slags motvikt, rentav motståndsrörelse till densamma. Och när en nyliberal säger "staten" tänker den "storebror", "paternalism" och så vidare.

Johan Wennström gör det tydligt vad det handlar om i sin ledare i SvD, Inför avdragsrätt på givmildheten. Han vill att den som skänker pengar till ett behjärtansvärt ändamål ska kunna göra skatteavdrag för det. Med ett sådant avdrag skulle stora summor kunna tillföras välgörenhetsorganisationer, idrottsföreningar, hembygdsföreningar...ja, ni fattar. Det låter ju bra, kan man tycka. Visst kunde Stadsmissionen uträtta mer med bättre ekonomi. Problemet är bara att det här, som allt annat, har en kostnad. För vem är det som betalar? Jo, staten, i form av lägre skatteintäkter.

Ju fler donatorer vi får, desto mer minskar de beskattningsbara inkomsterna och därmed skatteintäkterna. Det här handlar alltså inte framförallt om givmildhet utan om en överföring av skattemedel till privata organisationer. Detta är kostnaden, men för en nyliberal är varje försvagning av staten en seger. De som vinner mest på det här, utom själva organisationerna som får större resurser, är de förstås de välbärgade. En medel- eller låginkomsttagare har inte så mycket att vinna på att minska sin beskattningsbara inkomst med några tusenlappar, till skillnad från den med stora inkomster.

Vad blir följden om man tänker sig en kraftig överföring av skattemedel till välgörenhetsorganisationer eller fonder som stöder behjärtansvärd forskning? Jo, i förlängningen får vi ett samhälle där tycke och smak styr vem som ska få stöd. Folk med lungcancer får väl skylla sig själva. Alkoholister och narkomaner får väl skylla sig själva - varför ska vi hjälpa dem? Men vill vi verkligen ha ett samhälle där du och jag ska få styra var vi vill lägga våra skattekronor? Jag tycker inte det. Jag betalar gärna skatt även om den går till ändamål som jag inte omedelbart kan identifiera mig med. Jag tänker inte att Vägverket inte ska få en spänn, för jag har ju ingen bil och folk är så lata, och förresten spyr bilar ut avgaser. Men så är jag ju inte emot en stat med starka finanser heller. Inte för att jag är någon statsälskare, men jag tycker att politiska beslut ska fattas på demokratisk väg, inte genom att folk röstar med plånboken.

Tanken på civilsamhället låter liksom kramgo' och gemensamhetsskapande. Tänk vad vi alla kan åstadkomma tillsammans, om vi bara hjälps åt! Visst, I'm all for it. Men det är ju precis det vi försöker åstadkomma genom våra välfärdssystem. Nyliberaler som Wennström vill montera ned dem gradvis och exempelvis tvinga fram privata sjukförsäkringar (för att få vård på privata sjukhus, som Martinasjukhuset). Tanken bakom det system som vi i dag ser raseras allt mer var att fattigt folk inte skulle behöva stå med mössan i hand när de rika delade ut allmosor av "givmildhet". Det civilsamhälle som Wennström drömmer om leder i förlängningen till just ett sådant samhälle av i går. De redan rika ska bli rikare och valfriheten ska bli större - för den som har råd.

Wennström ojar sig över att vi inte har ett lika starkt civilsamhälle som i många andra länder. "Det är också förståeligt. När staten är väldigt närvarande blir det civila initiativet lätt svagare", skriver han. Vi borde alltså ha ett land där staten är tämligen frånvarande, där vi t.ex. har en nödtorftig sjukvård för folk som absolut inte har några pengar, men där alla andra får betala ur egen ficka. Han fortsätter:

Men detta kan inte omedelbart lösas med att den offentliga verksamheten rullas tillbaka. I Sverige finns tyvärr inte ett vibrerande civilsamhälle därunder som bara väntar på att få blomma upp.

Notera ordvalet: "omedelbart". På sikt vill han alltså att den offentliga verksamheten minskar - eller kanske ska den helt försvinna? Jag kan inte påstå att jag sörjer över att det där civilsamhället han drömmer om inte bara "väntar på att få blomma upp", lika lite som jag sörjer över att han direktöversätter "vibrant" (levande, livaktigt) med "vibrerande" från någon artikel han har läst. Men så längtar jag heller inte till ett samhälle där man tar från de fattiga och ger till de rika. Att man gör det på Svenska Dagbladet är kanske inte ägnat att förvåna.

"Det toleranta Danmark"

Det toleranta Danmark ställer upp när demonstranterna grisar ner skriver Per Gudmundson i SvD i dag. Eh, vilket Danmark, sa du? Jaha, det Danmark som kan gripa folk enligt "lymmellagen" på blotta misstanken om att de ska begå brott? Det Danmark där poliser stövlar in i Brorsons Kirke för att avvisa flyktingar?

Nähä. Jag förstår. Gudmundson menar det toleranta och gemytliga Danmark där alla hjälps åt att städa. Där t.ex. ingen dansk skulle urinera offentligt eller kasta sin urdruckna bajer i Pisserenden. Det miljövänliga Danmark som får hela sin energiförsörjning av vindkraft. Alltså det Danmark som inte finns, utom i Per Gudmundsons fantasi.

Med tanke på hur polisen behandlade personer som utnyttjade sin demonstrationsfrihet är det faktiskt riktigt jävla osmakligt att slå ner på att en del "demonstranter" (ni vet, såna där bråkstakar) inte plockade upp pappmuggar efter sig. Men det är väl skillnad på folk och fä. Folk är såna som kastar sina muggar på gatan under Stockholm Maraton. Fä är såna som kastar dem på gatan i Köpenhamn efter att ha rest dit för att visa sitt engagemang.

Uppdatering: strax efter att jag hade publicerat det här skrev Isobel Hadley-Kamptz ett väldigt bra inlägg om lymmellagen, Lymmel kan du vara själv.

Här kommer den svenska dumhögern

Johan Wennström är välgörande kritisk mot Sarah Palin et al. i dagens SvD. Men han borde fundera ett tag på vilka vulgärkonservativa klyschor Rasande Roland kom med i går, tycker jag. I sin iver att försöka trumfa igenom gammalmodiga värderingar om avhållsamhet före äktenskapet etc. glömmer han att det knappast är RFSU:s fel att skolans sexualundervisning är i bästa fall bristfällig, i sämsta fall icke-existerande. Han vill också hellre rita om landskapet än kartan så att ungdomar som inte gör som han tycker att de borde ska undandras undervisning om exempelvis preventivmedel. Nu får han det att låta som om RFSU bedriver ett krypskytte mot en hel generation i akt och mening att få den att ägna sig åt ohämmat analsex med mera. Man tar sig för pannan.

Ur motionsfloran: löjliga förslag om genus?

Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg länkar i dag till genuvtenskapsshataren Tanja Bergkvists blogg, där hon har studerat ett axplock genusrelaterade motioner. Först ut är Ann-Christin Ahlbergs motion Genusskillnader i avdrag för arbetskläder. Den går ut på att även personer som arbetar inom hemtjänsten eller i förskolan ska kunna göra avdrag för arbetskläder. I nuläget beviljas bara avdrag inom manligt dominerade yrken som betongarbetare, murare, smidesarbetare och svetsare. Ahlberg påpekar att den som jobbar i exempelvis hemtjänsten också får sina kläder utsatta för stort slitage, varför en översyn av reglerna behövs. Detta är naturligtvis urlöjligt. Eller? Jag tycker inte det. Även nästa exempel kommer från Ahlberg, Jämställdhet vid försäljning av statliga bolag. Så här skriver Ahlberg:

Regeringens mål är att alla statliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, vilket motsvarar större delen av värdet i den statliga bolagsgruppen, på sikt ska säljas ut. Utförsäljningarna är en usel affär för staten. Inga som helst ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu måste genomföras har ännu anförts av regeringen. Regeringens utförsäljningar grundar sig därmed helt och hållet på ideologiska argument, staten ska inte äga. Detta innebär att de ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden. Detta kommer med all sannolikhet att stå de svenska skattebetalarna dyrt.

Jag ska här ta upp jämställdhetsaspekten på utförsäljningarna. Statliga bolag har varit de mest jämställda när det gäller företag i Sverige. De har varit våra flaggskepp om vi ser till jämställdhetsaspekten. Men vid den borgerliga regeringens utförsäljningar av statliga bolag finns risken att jämställdheten inom bolagen går förlorad. År av jämställdhetsarbete kan därmed slås sönder. Därför är det angeläget att man vid försäljningar av statliga bolag ser till att vidmakthålla den redan befintliga jämställdheten i bolaget även efter en försäljning.

Exakt vad det är som framkallar Bergkvists åtlöje här vet jag inte, men det kanske är tanken på att statliga bolag skulle vara mer jämställda än privata. Men att så är fallet går att konstatera genom några enkla sökningar på SCB:s webbplats. Så här, till exempel:

Ledamöter i statliga bolagsstyrelser maj 2008 Andelen styrelseordföranden i statliga bolag uppgår till 33 procent kvinnor och 67 procent män. Bland övriga styrelseledamöter i avstaten helägda bolag var könsfördelningen 49 procent kvinnor och 51 procent män

Hur ser det ut i den privata sektorn, tro? SCB skriver så här:

Börsnoterade företag 2008 Antalet styrelseplatser i börsföretag valda av årsstämmor var 1 877. Könsfördelningen bland dessa var 18 procent kvinnor och 82 procent män.Verkställande direktörer. Det finns 7 kvinnliga ordinarie VD och 9 styrelseordförande i 294 börsnoterade företag.

Kalla mig konspiratorisk, men jag tror nog att en delvis annorlunda företagskultur inom den privata sektorn kan slå igenom på könsfördelningen.

I en annan genusmotion, Genusperspektiv i lärarutbildningen, står det bl.a. så här:

Vi borde kräva av skolan att alla barn ska behandlas lika, och det är här som våra pedagoger behöver baskunskaper i genusvetenskap. Börjar vi observera och diskutera vad som händer runt omkring i skolmiljön med eleverna och lärarna är det också mycket lättare att barnen blir uppmärksamma på genus som en del av vardagen.

Eftersom nybakade lärare alltför sällan får någon utbildning i genusfrågor tycker alltså motionärerna "att den pedagogiska delen på våra högskolor även bör innefatta genusvetenskap. Regeringen bör än mer uppmärksamma genusvetenskapens betydelse i lärarutbildningarna". Jag har två barn i skolåldern, och i deras skola är genusperspektivet helt bortglömt. Vi har därför startat en genusgrupp där föräldrar och lärare samarbetar för att införa det perspektivet. Men att nyuteximerade lärare ofta inte har någon som helst utbildning i genus är väldigt märkligt, tycker jag. Motionen är alltså bra. Det tycker inte Tanja Bergkvist, som räknar upp flera i mina ögon vettiga motioner - och storögt konstaterar att till och med Folkpartister motionerar om genus! Jestanes.

Jag ska bara ta ett sista exempel på vad Bergkvist ogillar, motionen Jämställdhet i styrelserummen av Sylvia Lindgren och Agneta Gille (s) - apropå statistiken från SCB ovan. De förespråkar att Sverige prövar en kvotering liknande den som infördes i Norge 20034, så här:

I bolagsstyrelser återfinns ofta män med likartade bakgrund. Det är en av anledningarna till att det är så viktigt att öka erfarenheterna i styrelserna och bredda kompetensen med människor som har olika bakgrund, erfarenheter och en jämn könsfördelning. Det vinner såväl samhället som styrelserna på.

I förlängningen är jämställdheten i bolagsstyrelserna också en fråga om demokrati. Eftersom ekonomiska resurser ger reellt politiskt inflytande betyder det att även den politiska makten blir snedvriden till mannens fördel. För att inte jämställdheten ska undergrävas måste därför jämställdhetsidealen aktivt tillämpas även i den ekonomiska sfären.

Tanja Bergkvist ställer en retorisk fråga:

Varför utgår dessa två socialdemokrater (Sylvia Lindgren och Agneta Gille) ifrån att en kvinnas politiska beslut hade gynnat mig som kvinna mer än ett beslut taget av en man. Beror inte det på beslutets karaktär?

Tja, kanske för att det handlar om strukturer, inte om Tanja Bergkvist som individ. Just ingenting garanterar att en mer könsjämlik styrelse fattar bättre beslut, även om det förefaller troligt. Men det finns något som heter rättvisa. Det finns en utbredd, om än osynlig och ofta omedveten, diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, i akademin o.s.v. Män anställer helst män. Och det finns andra faktorer, som föräldraförsäkringens utformning, som gör att kvinnor halkar efter i karriären. I boken "Maktens kön" (Anita Göransson 2006) refererad i "Kvotering" av Drude Dahlerup & Lenita Freidenvall konstateras "att tre fjärdedelar av toppjobben inom politiken, den akademiska sfären, näringslivet och kulturlivet år 2001 innehades av män, jämfört med 87 procent 1989" (Dahlerup & Freidenvall 2008 s. 9). Det tycker väl Bergkvist är helt i sin ordning, men det tycker inte jag.

I Norge ledde kvoteringen till att 55 % av företagen hade uppfyllt kraven (minst 40 procents representation av endera könet) 2007. Andelen kvinnliga styrelseledamöter var 27 % jämfört med fem år tidigare. Skitlöjligt. Verkligen. Vad spelar det för roll? Ingen alls, för en borgerlig ledarskribent och en kvinnlig könsförrädare. Så jag ska muntra upp dem med ett citat som kanske mer är i deras smak:

Nu hörs krav på särlagstiftning, krav på särrättigheter för särskilda befolkningsgrupper. Kvotering på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet är exempel på detta, där till och med höga regeringsföreträdare talar om att svenskar ska diskrimineras till förmån för vissa invandrargrupper. Det kan också handla om att tillåta, för svenska folket helt främmande, religiösa riter, såsom brutala slaktmetoder – eller om att införa speciella lovdagar i skolan för särskilda grupper. Listan med dylika exempel kan göras betydligt längre. Det väsentliga här är att tillmötesgående av dessa krav urholkar två viktiga principer: a) Sverige är svenskarnas land samt b) allas likhet inför lagen.

Ja, det var alltså hämtat från Sverigedemokraternas idédokument. Den som tycker att vi måste sluta upp med kvotering och annat liknande tjafs och daltande vet härmed vart man kan vända sig. Själv tycker jag tvärtom att genusperspektivet bör utökas med ett intersektionalistiskt perspektiv så att ingen diskrimineras, oavsett kön, hudfärg, härkomst, sexuell läggning, religion, funktionsduglighet, ålder och så vidare - kalla mig rabiat.

En nygammal folkrörelse

Många föräldrar tar inte ut all sin föräldraledighet. Är detta ett stort problem? Ja det beror väl på vilka föräldrarna är och varför de inte utnyttjar alla sina dagar. Elise Claeson i SvD utropar dem till "en folkrörelse, en lämna-oss-i-fredrörelse". Märkligt: jag måste ha missat banderollerna, debattartiklarna och webbplatsen. Men Claeson kanske har drömt om USA, där Folket uppmanar Obama att låta dem vara i fred att välja dyra sjukhus där de slipper kreti och pleti, och när hon vaknade tyckte hon sig urskilja en likadan rörelse här hemma, fast mot föräldraförsäkringen. Och visst finns det många, om än de är en minoritet, som förespråkar privata lösningar på barnomsorgen. Det brukar vara folk som tycker sig ha råd med det. Det brukar vara konservativa krafter som nog sörjer att den svenska kvinnorörelsen lyckades stoppa förslaget om gifta kvinnors yrkesförbud på 1930-talet. Det brukar med andra ord vara besuttna antifeminister.

Att Elise Claeson hatar dagis är inte någon nyhet. Hon har gång efter annan liknat våra förskolor vid ett modernt Gulag där vi spärrar in de stackars små liven som sedan börjar ägna sig åt självskadebeteenden och kriminalitet eftersom de saknar kontakt med sina föräldrar. Påståendet är djupt okunnigt och bygger dessutom på en förlegad uppfattning om barndomens psykologi. Barn i dag har t.ex. mycket mer kontakt med övrig släkt än för några decennier sen. De flesta går inte särskilt långa dagar på förskolan och föräldrarna tycker inte heller att de har för ont om tid, vilket den som är intresserad kan läsa om i ett av mina tidigare inlägg, där jag redogör för vanliga missuppfattningar om familjer, förskolor och barns utveckling.

Men fakta spelar mindre roll för Claeson. Hon ser folkrörelser där inga finns och blundar för strukturer som faktiskt finns, som att uttag av föräldraförsäkringen fortfarande är ett 80-20-förhållande mellan kvinnor och män medan lönerna är ett 80-100-förhållande till männens fördel. Skulle det här kunna ha något samband med uttaget? Äsch. Det beror förstås på att folk egentligen inte vill ha stålarna. De vill inte bli daddade av staten utan sköta sin föräldraledighet själva, som Elise Claeson gjorde när hon hade småbarn. Hon jobbade halvtid, det var hennes lösning, och så kan naturligtvis alla göra. Ja, utom lågavlönade och ensamstående kvinnor eller såna som är fräcka nog att tycka att deras män kunde jobba halvtid. Men de grupperna finns nog egentligen inte.

Om man frågade Elise Claeson om "jämställdheten har gått för långt" skulle hon säkert bara fnysa: klart att den har! Och det är barnen som får lida för statsfeminismens stolligheter. Själv tycker jag också att jämställdheten har gått för långt. Jag menar, av de viktiga posterna inom kultursektorn, politiken, universitetsvärlden och näringslivet besätts hela 26 % av kvinnor! Den siffran är förstås på tok för hög - kan man inte få slippa käringarna någonstans?

Det kanske är dags att damma av en nygammal folkrörelse, den som t.ex. såg till att vi hade olika tariffer för kvinnor och män i kollektivavtalen ända fram till mitten av 60-talet. Claeson skulle bli en lämplig ordförande och jag är säker på att Claeson skulle kunna räkna med stöd från exempelvis KDU:s Charlie Weimers. I likhet med henne vill han ju backa bandet till 1970 och återinföra sambeskattningen, men det är bara en av många gemensamma nämnare. Ja, det finns mycket att göra för en sån folkrörelse - eller ska vi kalla den mansrörelse? - som väl får börja med att kräva att de senare årens orimliga homokramande lagstiftning annulleras. Vi bör till exempel avskaffa rätten för kvinnor att välja sitt eget eller mannens namn vid ett giftermål, vilket avskaffades genom ett förhastat beslut redan 1982. Vi kan fimpa rätten till fri abort som infördes 1975, återinföra äktamakeprövningen vid studiemedel som slopades 1980 och riva upp lagen från 1951 om att kvinnor fick bli förmyndare till sina egna barn vid makens frånfälle. Det finns mycket att göra, som synes, men lite får man väl sovra bland godbitarna. Framförallt ska vi väl slopa den gemensamma rätt att dela på ledigheten vid barns födelse som infördes i och med föräldraförsäkringen 1974. Så fram med banderollerna, Elise!

Skolan för sära - en skola i särhället

Malin Siwe skriver i dag i DN Opinion om ett allt snävare normalitetsbegrepp som i kombination med kommunernas ekonomistiska terrorvälde över vårt skolväsende låser in de sära i ett livslångt utanförskap. Eller nåja, hon uttrycker sig inte riktigt så om kommunerna, utan så här:

Här kommer ekonomin in. Särskolan är en separat organisation med egen budget, om en rektor lyckas skyffla över en elev som kostar multum i stödinsatser till särskolan frigörs resurser för annan användning.

Men ett terrorvälde är det, utom för friskolorna, förstås. De låter ju lärarna jobba halvt ihjäl sig, drar ner på allt som går att dra ner på och kan sedan göra mångmiljonvinster att investeras i en expansion utomlands. Av rent ideella skäl, ska jag skynda mig att tillägga, för friskolorna drivs som bekant av eldsjälar som inte kan få nog av ny och spännande pedagogik.

Marty har sedan länge haft en fantasi: Vad skulle hända om man iscensatte en annan människas psykos? Om man t.ex. förföljde en paranoiker eller avlyssnade någon som tror sig vara avlyssnad? Det är förstås ett fasansfullt tankeexperiment, men det är exakt vad som hände under Stalins välde, slog det henne i dag när hon läste Martin Amis "Koba the Dread" (en bok jag verkligen rekommenderar). Amis beskriver här hur ett helt samhälle iscensatte Stalins vanföreställningar och paranoia, hur en hel parallell verklighet skapades. När det gäller särskolan och andra Gulagliknande institutioner och uteslutande diskurser i dagens Sverige handlar det om samma sorts parallella verklighet. Men vems psykos är det vi iscensätter? Vem tjänar på det här?

Vi lever i en värld där globalisering och utsuddade gränser, särskilt för kapital, ställs mot etnifiering och ny nationalism och stängda gränser, en värld där rasismen breder ut sig och där den internationella arbetsfördelningen återspeglas i mindre skala på vår hemmaplan. Om de snedögda tillverkar våra Happy Meal-leksaker medan vi äter hamburgarna är svenska arbeten som tidigare i historien haft ganska hög status, som läraryrket, i dag ett kvinnodominerat lågstatusyrke medan professorerna är män. Säkerligen kommer läkaryrket att gå samma öde till mötes när det blir lika kvinnodominerat som i Ryssland, för det är inte så att kvinnor liksom dras som av en magnet till lågbetalda jobb på grund av evolutionen, även om stora tänkare som Elise Claeson eller Per Gudmundson hävdar det. Själv hävdar jag att vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad hänger ihop med en patriarkal maktordning, och detta är bara en av flera hierarkiska system som samverkar. På samma sätt delar vi t.ex. upp arbeten efter svenskar och invandrare. Det var inte längesen buss- eller taxiförare var ett ganska väl ansett yrke - nu innehas det nästan uteslutande av di svartmuskige, för att bara ta ett exempel ur högen. Och vem är det som städar trappuppgången i ditt hyreshus i Vasastan? Att sagda grupp ofta är högutbildad, fast på fel ställe, t.ex. i Syrien, ger vi helyllesvenskar fanken i.

Alltså: jag är ledsen om någon blir snopen av det obehagliga faktum jag nu ska formulera, men så här är det: vi lever inte i ett samhälle utan i ett särhälle. Särhället sorterar människor efter kön, "ras"/etnicitet, sexuell läggning, funktionsduglighet, religion, ålder, ekonomiskt och socialt kapital, utbildning och så vidare. I särhället hindras alltså exempelvis individer med neuropsykiatriska funktionshinder från att bänka sig vid köttgrytorna - de ska vara glada om de får mat från ett soppkök. För de är sära. De förtjänar inte bättre, de jävla miffona. Fast det säger vi förstås inte högt, för så gör man inte i ett samhälle. I ett samhälle gör man saker tillsammans och i samförstånd, så arbetar vi t.ex. gemensamt och under bästa möjliga stämning för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är en reformistisk rörelse, precis som arbetet mot mobbning i skolan eller regeringens planer för att bättre integrera våra vänner invandrarna i det svenska...ja, samhället. Att kraven på språktest, förbudet mot fri bosättning (för att inte tala om fri invandring), eller avvisningen av svartskallebögar till Irak är djupt rasistiska praktiker vill man inte kännas vid, precis som man inte direkt skryter med att Festung Europa bygger upp gigantiska, subventionerade smörberg medan De Andra får hungra.

Det är i det här perspektivet man bör se det till synes märkliga faktum att andelen utvecklingsstörda i Sverige tycks ha ökat (vilket den inte har): någon tjänar helt enkelt på det. Och någon tjänar på att upprätthålla myten om två från varandra vitt skilda kön, på myten om invandrares olikhet, ja på myten om Sverige som en nation, på myten om vilka som är "intelligenta" respektive "dumma", på hotet om bögstämpeln för den som inte uppför sig som en riktig karl eller på att kreti och pleti hålls undan från högre utbildningar och politiska karriärer. Nu tycker ni kanske att jag låter lika konspiratorisk som Stalin, men när jag säger att någon tjänar på att dela in världen i vi och de andra tänker jag mig inte ett gäng övergödda nidingar som gnuggar händerna i ett slutet styrelserum (inte för att såna saknas). Nej, jag tänker mig snarare en stor mängd sammanflätade, samverkande maktordningar som skapar dubbla - minst - verkligheter, precis som under Stalinväldet, fast utan det nakna våldet och massmorden (i Sverige, vill säga). Det är en gestaltad, iscensatt, obscen och samtidigt kraftigt bortträngd masspsykos hos de besuttna av olika kulörer som tar sig alla dessa uttryck. Stalin lever än, fast något utspädd, bleknad och fragmenterad - och iklädd kritstrecksrandig kostym snarare än arbetsblus.

Och tänk så frestande det vore att säga att den som tjänar på det i alla fall inte är jag. Men du och jag bär denna skammens kritstreckskostym - är det inte dags att vi tar av oss den? Jag tycker det. Först då kan vi nämligen börja syna den i sömmarna, och se vem som är sömmerskan.

vēv-lä-dē-fā-räⁿs, liksom

Jag kunde inte låta bli att kolla hur Merriam-Webster låter uttala leve skillnaden på franska inför det här inlägget. Ja, ni kan höra själva. Är det en slump att det är en mansröst som läser upp frasen? Det brukar oftast vara män som framhäver att det är så härligt med denna könsskillnad. Thank Heavens for Little Girls, ni vet. Men nu är det Sofia Nerbrand från Neo som skriver att alla visserligen bör behandlas likadant oavsett kön i "ett empatiskt samhälle", men också att det kan gå för långt som när man klär sina telningar i unisexkläder. (Jag antar att hon aldrig handlar på Polaren och Pyret som framhåller att de inte gör kläder för pojkar och flickor, utan för barn.)

Upprinnelsen till Neobrands lilla kria är att hon kom att tänka på Pop, ett barn vars föräldrar inte vill avslöja om Pop har snippa eller snopp. Detta känns helt orimligt för Nerbrand:

Men nu är det ju faktiskt så att det existerar två olika biologiska kön, och Pop tillhör det ena. Pop vet vilket, men inte människor utanför den allra närmaste kretsen.

Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?

Vad jag vet har Nerbrand fel. Det existerar snarare fem kön om man bara ska ta med biologiska faktorer. Pop kanske är intersexuell, till exempel. Samtidigt har hon faktiskt rätt: vi är utsatta för ett gigantiskt, inte just experiment, kanske, men säg en historiskt konstruerad diskurs, diskursen om könsolikheten. Men jag är inte så konspiratoriskt lagd, så jag ser ingen experimentator som håller i trådarna.

Nerbrand räknar upp några könsolikheter:

det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser.

Eh...instinkter? Bevisa det, tack. Nerbrand slår fast att det är "lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat". De inre egenskaperna är alltså hormonerna, fysiologin och instinkterna. Detta utgör vår kärna.

Och nu kommer ett sensationellt avslöjande: Katerina Janouche önskade sig en dotter när hon var gravid! Herre min je. Jag vet inte hur jag ska orka leva efter denna omvälvande nyhet. Men jag får väl trösta mig med att Sofia Nerbrands tycker att det är helt okej: "Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper". Jag skulle alltså kunna önska mig ett gossebarn nästa gång utan att ha dåligt samvete. Jag vill ju bara ha någon som har samma hormonuppsättning, fysiologi och instinkter som jag själv. "Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull", tycker Nerbrandt. Jag undrar varifrån hon har fått den bisarra föreställningen. Det handlar om att behandlas lika och behandla andra lika, inte om att "alla ska vara lika", hur nu det skulle vara möjligt. Men jag antar att hon tillskriver exempelvis Gudrun Schyman eller andra feminister den åsikten. Tala om att bygga upp en halmgubbe.

Nerbrand avslutar. "Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall." För min egen del tycker jag att konsten är att inte bry mig så förbannat mycket om socialt konstruerade särdrag som att flickor ska hoppsa upp till sin faster i blommig klänning och en hatt med band, som i videoklippet från Gigi ovan. Det innebär inte att män och kvinnor inte har olika erfarenheter, delvis på grund av att vi upplever världen genom våra kroppar. Men den sortens unkna determinism som Nerbrand ger uttryck för borde ha dött ut med Maurice Chevalier.

Ett par jeans och en skribentlön

Timbro Kidz representant Johan Wennström har bara ett par jeans. Han skulle aldrig platsa i bögvärlden, med andra ord. Tänk att Svenska Dagbladet betalar så dåligt! Men han är glad och blå ändå, och föreslår nu att vi inte ska tjata så mycket om barn som har haft oturen att födas in i fattiga familjer, såna som bara har råd med ett par jeans till sina barn, till exempel. Nej, vi ska se det verkliga lidandet, tycker Wennström. Det finns minsann människor i Sverige som lever under broar.

Själv är jag tacksam att jag slipper arbeta i en diamantgruva i Sydafrika. Jag tänker på det jämt, faktiskt. Om jag t.ex. upptäcker på morgonen att jag har glömt att köpa kaffe, tänker jag: "Skönt att jag inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika." Och när jag under många år har sett arvodena för oss medieöversättare sjunka har jag tröstat mig med att jag i alla fall inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Det är faktiskt ett väldigt behändigt trick. Jag besökte en vän som fick elektriska kyssar på psyket för sin djupa depression och sa då: "Var glad att du inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika!" Redan samma dag blev hon utskriven. Och när min mamma dog tröstade jag mina syskon med samma ord.

Jag ska ta och skriva till Gustav, 14 år, som nämns i Wennstams kria. Förklara för honom att för det första finns det vuxna, välbetalda män som inte heller har mer än ett par jeans (men säkert ett par dyra kostymer), och för det andra ska han vara jävligt tacksam för att han inte bor under en bro eller, ännu värre, jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Då kanske han kan se det verkliga lidandet.

Som kanske framgår tycker jag inte att man ska jämföra lidande på det som Wennström gör. Men i valet mellan att jobba i en diamantgruva i Sydafrika och tillbringa en kväll på White Room med Wennström är valet lätt. Sydafrika, here I come!

Uppdatering: nu har även Katrine Kielos bemött Wennström.

Timbro Kidz förklarar meningen med livet

Det är sommar, och vikariedags på SvD. Det märks knappt, vilket är en smula pinsamt för tidningen. Häromdagen gjorde Johan Wennström bort sig rejält när det gäller kraven på en förändring av namnlagen, i dag gör han sig till apostel för några nordamerikanska psykologers böcker om s.k. positiv psykologi. Detta, mina vänner, är Den Nya Psykologin, hittills bara upptäckt och uppskattad i Sverige av det avantgarde inom humanvetenskaperna som Wennström tillhör.

Vad går då denna "en av de mest bejublade psykologiska inriktningarna" ut på? Wennström förklarar:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden.

Tänka sig. Kan man misstänka att homogejiga relationer inte räknas dit? Wennström lägger ut texten om hur den positiva psykologins banbrytande upptäckter har sin motsvarighet i Dygderna, och beskriver hur dessa förmodligen har utvecklats evolutionärt "för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen." Wennström är inte bara insatt i modern psykologi och intresserad av "de breda samhällsfrågorna", han kan en hel del om evolutionen. Eller också ägnar han sig åt löst tyckande.

Att populära nordamerikanska lyckorecept inte är internationellt gångbara föresvävar aldrig Wennström. Föreställningen om vikten av en positiv självbild är till exempel inte relevant i Japan, vilket visas av Steven Heine, Darrin Lehman, Hazel Rose Markus och Shinobu Kitayama i "Is there a universal need for positive self-regard?" i Psychological Review, för att bara ta ett exempel ur högen. Och att ingen av de författare som Wennström citerar förefaller vara aktiva i PR eller andra psykologiska facktidskrifter att döma av en sökning i CSA (en referensdatabas med tusentals artiklar) säger en hel del. Är "positiv psykologi" verkligen en bejublad och ny form av psykologi, eller ännu en populärvetenskaplig trend från det stora landet i väster?
Svaret är givet, lika givet som orsaken till att Wennström utgjuter sig om behovet av sociala dygder.

Wennströms kria är lika förutsägbart konservativ som de deterministiska artiklar om varför män ska få vara män och kvinnor kvinnor som man ständigt kan få sig till livs i Svenska Dagbladet. Att den publiceras i samband med Stockholm Pride är inte heller det precis förvånande. När Timbro Seniors tar semester måste Timbro Kidz rycka in för att försvara heteronormen.

Uppdatering: teol. dr. Maria Liljas Stålhandske gör mos av Wennström i dagens SvD.

What's in a name?

"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."

Ja, så säger Julia till Romeo; hon älskar inte familjen Montague, inte namnet "Montague" utan någon som råkar heta så. Han, å andra sidan, avsvär sig sitt namn för att i stället anta det performativa namnet, Den Som Älskar Julia. Jag tycker att det är vackert. Jag tycker att man ska få välja det namn som stämmer överens med den person man gör, med den värld man upplever genom sin kropp, med upplevelsen av att befinna sig i det flyende nu som var gårdagens framtid och är framtidens dåtid, med den levda verklighet som är alla teoriers yttersta grund.

Jag kan förstås uttrycka det mycket enklare: det är var och ens förbannade ensak vad man vill heta. Alltså bör namnlagen rivas upp. Men se det tycker inte Johan Wennström i SvD i dag. För

[n]är ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst. Istället bygger man höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer.

Oj, jag tillhör visst ett litet avantgarde för att jag förespråkar att man ska få heta Maria även om man har framtarm. Att det råkar vara vanligt i spansktalande länder hör inte hit. Men okej då: Berit. Vore det fel av mig att kalla mig Berit om jag råkade vilja det? Eller skulle det få den svenska graniten att smälta, trottoarerna att förångas - eller skulle alla sillsvansar och midsommarstänger begravas under kilometertjock inlandsis? Kanske inte. Kanske skulle bara den stora tystnaden breda ut sig över oss. Kanske skulle vi finna oss knalltransporterade tillbaka till våra förfäders rökiga pörten i skogen. Barn skulle nog gråta, hundar skulle säkert bli rabiata som Timbroskribenter och grodorna, grodorna skulle regna från skyn.

"I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse", skriver Wennström. Alltså ska man inte få välja det fritt, tycks han mena, för då inträder det undergångscenario jag skisserar ovan. Nej, "[d]et är en första spillra av information som säger något om oss själva, ett smörjmedel i våra inledande relationer". Huga. Tänk så fel det kan bli. Tänk om Jörgen blir kallad till en anställningsintervju - och så är Jörgen en brud!

Wennström är så snäll som bryter en lans för det helt vanliga homosexuella patrask som numera får gifta sig. De tycker ju att namnfrågan är larvig, det känner han på sig. Och därmed sällar han sig till alla som passar på att positionera sig som "HBT-vänliga men ändå förnuftiga" i dessa Pride-tider. Att namnfrågan inte handlar om sexuell läggning har han förstås inte en susning om, men åsikter tillåter han sig ändå på ledarplats.

"Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har", skriver José Saramago i inledningen till "Alla namnen", en av hans allra finaste romaner. Jag hoppas att Wennström aldrig läser den boken, för det förtjänar han inte. Eller... Äsch, han skulle ändå inte fatta nåt.

En kvasidissident ryter till

Elise Claesson skriver i SvD en en kolumn om Timbros frihetsvecka och förvånas över hur mycket det har talats om "familj, barn, föräldrar – och fruar". Förvånande, med tanke på den manliga dominansen, antar jag att Claesson menar; det gick enligt henne minst tio män på varje kvinna.

Huvudnumret var kanske debatten mellan GFP, Green Fluorescent Poirier, och Johan Norberg, en debatt som DN:s Håkan Boström refererade nyligen. Detta bryr sig nu inte Claesson om att göra, utan nöjer sig med att skriva att en "[i]deologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare". Nä, tjejer är väl inte så intresserade av politik och sånt.

Claesson skriver däremot om hur Sverige har blivit "världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn". Men tro inte att det ligger några värderingar bakom ett sånt uttalande. Det är bara ett konstaterande av faktum. Att exempelvis antalet hungrande och undernärda människor steg från 923 miljoner 2008 till 963 miljoner i december 2008 enligt FAO betyder inte att de barn som drabbas är särskilt olyckliga. Inte som i Sverige.

Nåja, Claesson tröstar sig med att

trots intoleransvarning för kärnfamiljen har vi bröllops- och babyboom. Skilsmässorna ökar inte längre, trots att singellivet ständigt förhärligas och uppmärksammas. Likt obstinata tonåringar trotsar vi våra medie- och politikerföräldrar och bildar motståndsrörelsen Familj.

Ja, familjen är verkligen en motståndsrörelse. Den har alltid fått stryka på foten i Sverige, plågad av idiotiska påfund som dagis. Men lyssnar vi? Nä! "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change" skrev Elise Claesson en gång. Men ingen drar som hon den självklara slutsatsen att vi ska skippa det där med dagis.

Dags för samling kring lägerelden, alltså. Där sitter redan Johan Norberg, skriver Claesson. Jag längtar verkligen dit.

Hur man vet att konst är banal

Per Gudmundson tycker inte att man behöver vara "en särskilt van galleribesökare för att kunna skilja vettiga konstverk från rena banaliteter". Så skönt att höra. Han hade till exempel omedelbart genomskådat Marcel Duchamps "readymade", pissoaren ni vet. Han hade dömt ut Robert Rauschenbergs get eller Magnus Bärtås De besvikna och förorättade. Konst ska se ut som konst. Konst som inte ser ut som konst är inte konst. En konstnär som "bara vill provocera" är ingen konstnär. Tycker Gudmundsson.

Jag har inte sett det omstridda graffitiverket med tunnelbanevagnen. Jag känner inte till konstnärens intentioner och vet inte om han har sabbat en tunnelbanevagn eller inte. Kanske ska intäkterna från Andreas Brändströms dvd-försäljning gå till ett skadestånd till SL? Det tycker jag vore en intressant installation. Jag vet inte som sagt, men jag är inte beredd att genast sätta mig till doms över verket. Det finns en märklig lättja hos många konstbeskådare. Det som inte omedelbart faller dem på läppen döms ut som obegripligt, banalt eller fult. Ett musikstycke kan bjuda på ett visst motstånd innan man förmår uppskatta det, höra strukturen, låta det klinga inne i huvudet och framkalla bilder. En bok som Livet en bruksanvisning kan också förbrylla och erbjuda ett visst tuggmotstånd till en början. Och så släpper motståndet. Man sugs in och fascineras och jublar - om man inte i frustration har kastat den ifrån sig, vill säga. Detta är inte särskilt omstritt, vad jag vet. Det är liksom så tydligt att någon har bemödat sig, och då kanske man själv bör göra det? Men se konst, den ska begripas genast. Och alla människor i världen har två yrken, som någon sa: sitt eget och konstkritikerns.

Barnhat

Suzanne Osten satte 1981 upp kabarén Barnhat, vilket var en rolig sammanställning av småbarnsföräldrars vedermödor och drömmar om allt de skulle vilja göra av sina liv i stället för att slava i blöjträsket - om jag nu minns rätt. Jag tror det, och jag vill minnas att skådespelarna fick en chans att förverkliga sina privata drömmar på scen, bl.a. framförde Philip Zandén Flamingo. Det var faktiskt väldigt kul.

Mindre kul är den evighetslånga barnhats-kabaré som regisseras av Svenska Dagbladet. Dagishataren Elise Claesson får här gestalta sina alarmistiska feberdrömmar och snurriga teorier om hur illa våra barn far för att de inte får var hemma med lilla mamsan. Major Björklund och hans dresserade shetlandsfår bräker fram "Din vilja växer i skogen". Per Gudmundson yrar om att tusen års evolution minsann får flickorna att välja syslöjd och Sanna Rayman tycker inte att skolungar ska få vara med och bestämma om klassresor och gardinmönster.

Men den verkliga showstoppern är numret Låt föräldrarna bestämma själva. Visserligen är nog folk lite trötta på det, som när hemmatrubaduren inte vill sluta spela efter några öl för mycket, men ledarskribenterna frågar alltid varandra: "Ska vi inte ta den där gamla godingen igen?". Förääldrarna måhåste få bestähämma sjää-äälva... Den är trösterik, gemensamhetsskapande och går alltid att skråla med i.

Och så kommer moderaterna och förstör stämningen! Den arbetsgrupp som har vågat fundera på om inte föräldraförsäkringen borde ses över om nu inte pappabonusen fungerar får ledarredaktionen att härskna till i dag:

Att få bestämma själv brukar annars vara ett mål för moderater som Gunnar Axén, Per Bill och Henrik von Sydow. Men nu vill de alltså konfiskera beslutanderätten över val som rör människors vardag. Partisekreterare Per Schlingmann tycker att det är för tidigt att gå vidare innan vi sett resultatet av jämställdhetsbonusen, men applåderar ändå de nya tankegångarna. Det är en styrka att ”vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare”. Nu när det är gjort kan man lägga stenarna tillbaka på sin plats.

De pappor som skiter i sina barn måste naturligtvis vara fria att göra det; det ska inga lagstiftare komma och peta i! Bort med tassarna från den heliga familjen, alltså. Att det går ut över barnen är inte vårt problem. Och om mammorna självmant väljer att avstå från karriär och inkomst så är det deras ensak. De får väl säga ifrån om de inte trivs! Feminism är så passé, liksom.

Ja, så pågår det, år efter år. Jämställdheten har gått för långt. Barnen har fått för mycket att säga till om. Det är, kort sagt, dags att återta makten över käringar och snorungar. Det är en mycket maskulin kabaré.

Årets svensk

Per Gudmundson skriver i SvD:s ledarblogg om en palestinier som skjutit två israeler i Odense. Gärningsmannen var för några år sen "så väletablerad att han för några år sedan var affischnamn i en kommunal marknadsföringsinsats: en förebild med utbildning och arbete. Att han aldrig hymlat med sitt judehat, som Fyens Stiftstidende noterar, tycks inte ha besvärat kampanjen."

Nej, det kanske inte är så lätt alla gånger att se vem som är värd hyllningar och vem som inte är det. Här är några som blivit utsedda till Årets svensk och hyllade i våra medier, däribland Svenska Dagbladet:

1985 - Refaat El-Sayed, finansman
1986 - Hans Holmér, länspolismästare
1988 - Ebbe Carlsson, förlagsredaktör
1999: Ludmila Engquist, friidrottare

Gudmundson skriver vidare, (nu apropå brandattentat mot en judisk-ägd fastighet i Helsingborg): "Oaktat det måste vi vara uppmärksamma på risken att den väpnade konflikten används som ursäkt för etniskt, politiskt eller religiöst färgat våld här. Det ska nämligen inte få vara möjligt". Jag är, precis som Gudmundson, emot våld. Men jag undrar lite över den sista formuleringen. "Ska inte få vara möjligt"? Men det händer ju hela tiden. Varenda dag drabbas människor i vårt land av våld med just de förtecknen. Ja, här i vår fordom så kritvita och genomtrygga Nord. Varenda dag, Gudmundson.

Pater familias

"Gemenskaper av olika omfattningar är väsentliga byggstenar i vår tillvaro som människor." Ja, där har ni det: årets trivialaste mening, värpt av Thomas Gür i SvD i dag. Låt mig försöka skriva något lika banalt... Nej, det går inte. Men Gür vidgar sitt resonemang till att gälla familjen. Familjen är viktig, skriver han. Det smärtar mig, men jag måste ge honom rätt.

Om det nu bara var en allmän hyllning till familjen. Men Gürs resonemang handlar om att familjen är en subversiv kraft "som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt". Och inte nog med det: "[d]e politiker som i Sverige önskar familjens död verkar (...) i en gammal och skändlig idétradition.

Tala om nyliberalt bjäbb. Vilka politiker önskar familjens död? Jag har då aldrig sett, hört eller läst något i den riktningen. Men jag antar att denna lysande skribent avser politiker som föreslår att pappor ska ta ansvar för sina barn eller att småbarnsfamiljer bör få kortare arbetsdagar. Detta är förstås att lägga sig i, att inskränka den heliga familjens självbestämmanderätt. Vi måste själva få bestämma att barnens mamma ska halka efter i karriären och ta huvudansvaret för hushållsarbete och barn - först då har vi en familj att tala om. "Familjen som en subversiv inrättning" kallar Thomas Gür den här tanken. För att visa sin goda vilja inkluderar han i en bisats på slutet samkönade förhållanden. Hyvens, Gür! Du vill alla vårt bästa. Och gemenskap är viktigt, liksom. Skönt att du förklarar det för oss.

Akta er för igelkottar!

Göran Skytte ojar sig över undergångsprofeter i dag, alltså såna som tycker att det har blivit sämre i Sverige sedan det borgerliga maktövertagandet. Fast det kanske finns andra såna alarmister? "Vi översköljs ständigt med negativa budskap om tillståndet här hemma, i världen, i Göteborg. Alarmister i medier och politik målar fan på väggen. Men efter en tid ser man, nästan osvikligen, att den mörka undergångsskildringen tonar bort, blir till flagor", skriver Skytte, och jag kommer att tänka på Elise Claeson. Hur var det nu? Jo, "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change." Ja, hon har faktiskt skrivit så.

Och nu ett annat alarmistiskt citat: "Vi har världens största ordningsproblem". Ja, det är förstås major Björklund som runkar upp sin stridskuk. Att 78 % av eleverna känner sig trygga i skolan kan kvitta: ska man slå larm så får man inte vara så petig med detaljer. Det är trösterikt att Göran Skytte ogillar sådana uttalanden, tycker jag. Och även han medger att det finns vissa problem med på vår jord.

Men om nu världen trots allt inte uteslutande är en bräkande idyll (för att låna ett uttryck från Marty) så finns det tröst att hämta i Bibeln. Göran Skytte citerar Jesaja: "Det folk som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; över dem som bo i dödsskuggans land skall det skina klart". Ja, och så kommer det där om att barn och lamm ska dela kvarta ihop. Vi har hört det förut, tror jag bestämt. Det ni kanske inte har hört är lite andra bisarra påståenden, som att "lejon skola äta halm såsom oxar" eller att Babel ska bli "ett tillhåll för igelkottar". Ja, igelkottar, dessa Djävulens väsen. Varför fick jag inte lära mig det i småskolan? Här har man gått och tyckt att de var näpna. Mullvadar och "flädermöss" kan också dra nåt gammalt över sig om man får tro Jesaja.

Sions döttrar har blivit rena bratsen (3:2) och "gå med rak hals och spela med ögonen och gå där och trippa och pingla med sina fotringar". Men vänta bara! Herren Sebaot ska ge dem psoriasis och tvinga dem att visa fittan. Ja, och ta ifrån dem "fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband, slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor, amuletter, fingerringar och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar, pungar, speglar, kostbara linneskjortor, huvudbindlar och flor. Och så ska de lukta pyton. Damn them bitches, liksom.

Nej, jag ska inte plåga er med fler citat, men större delen av Jesaja är inte precis något man läser för kidsen innan de ska sova. Här utrotas det till höger och vänster, söner ska slaktas för att papporna har varit Hr Sebaot misshaglig, folks hus ska plundras och kvinnorna ska skändas. Det är, kort sagt, en enda våldsorgie. Men Skytte väljer såklart en av de få positiva verserna. Det lackar ju mot jul, och då vill man inte verka alarmistisk (som valfri biblisk profet).

Det här är problemet med ökenreligionernas urkunder: de är smörgåsbord som man kan plocka ur efter behag. Så vad är det som säger att Skyttes citatteknik är bättre än någon annans? Ingenting, såklart. Av intellektuell hederlighet har han inte ens en homeopatisk dos, vilket visas av det här citatet: "Och snart försvinner även den vansinnige socialisten Mugabe". Ja, där har vi problemet med honom: han är socialist. Puh.

Det går ett högerspöke på SvD:s redaktion

Elise Claeson är känd för uttalanden som: "Vi kvinnor vill inte ha några förändringar. Vi föder barn och vill ha säker plattform där vi kan skydda våra barn. Kvinnor väljer sällan farliga yrken och det har med vår biologi att göra. Vår hjärna och våra kroppar vet att vi ska föda barn, då kan vi inte vara risktagande" (exemplet hämtat från SKICK).

Nu slår hon till igen, och detta med en osmaklig jämförelse mellan Martina, som har Downs syndrom och vars liv har skildrats av Tom Alandh, (nu senast i "Martina och jag") och svenska dagisbarn. Martinas mamma vägrade att lämna henne på en institution och har ägnat sitt liv åt att ge henne bästa tänkbara tillvaro. Det är en hjälteinsats av format. Men vi småbarnsföräldrar lämnar våra barn på institutioner, och det är förstås exakt samma sak!

Jag minns när jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om utvecklingsstörning - ett ämne som låg nära till hands eftersom min mor länge varit aktiv inom FUB och min syster arbetade med utvecklingsstörda. Så jag och en klasskamrat skrev specialarbetet tillsammans. Som förberedelse gjorde vi ett studiebesök på Carlslund - och gick därifrån på darriga ben. Dessa stora institutioner var fruktansvärda och folk som hade suttit där blev också rejält skadade av dem. Att jämföra dem med våra förskolor är ungefär som att jämföra rumänska barnhem med restaurang Prinsen. Men Claesons skamkänsla är nog lika rudimentär som hennes insikt i stenåldersmänniskans biologi.