torsdag 30 september 2010

Konsten att läsa en erotisk novell

Jag sitter med "Skamlöst", en ny antologi med erotiska noveller, och vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Redaktörerna skriver att boken är ett "bidrag till alla som vill läsa erotisk litteratur utanför och korsande den upplöjda heteronormativa fåran", men av det ser jag inga spår - först. Visst, aktörerna är samkönade ibland, de ägnar sig åt sexuella praktiker som avviker från normen ibland. Men det är inget unikt i sig; vill man läsa om samkönat sex, hårda tag eller förbjudna lustar kan man logga in på vilken porrnovellsajt som helst. Jag lägger boken åt sidan efter att ha bläddrat håglöst bland novellerna. Det enda jag minns är att någon råkade skriva "talarstol" i stället för "predikstol", något som gör att språkmaestro stänger av. Larvigt, jag vet. Men när formen skymmer innehållet kan jag inte ta till mig det. Jag har också noterat att många av bidragen är formmässigt konformistiska i sin strävan efter att inte vara det:
korta stycken. Som avslutas med punkt. Ett andetag. Ditt ansikte.
Och så vidare. Fan också, jag som hade sett fram emot det här projektet.

Men så läser jag vad Audre Lorde skriver om erotikens kraft i en av essäerna i "Sister Outsider". Först suckar jag lite. Ännu en som försöker dra upp skiljelinjer mellan pornografi och erotik. Finns det ett mer uttjatat ämne, och har verkligen någon någonsin sagt något vettigt i den debatten? Men det här är kurslitteratur, så jag tvingar mig att läsa vidare. Det här blir väl ännu en utsaga om den undertryckta kvinnliga sexualiteten i kukpatriarkatet, ännu ett inlägg i en för länge sedan överspelad debatt om essens och konstruktion. Och visst, utgångspunkten är just den jag misstänkte. Men Lorde definierar erotik på ett sätt som jag tycker om. Erotik, skriver hon, "är inte bara vad vi gör; det handlar om hur intensivt och fullödigt vi kan känna vad vi gör. ... Genom att hylla det erotiska i all vår strävan blir mitt arbete ett medvetet beslut - en efterlängtad säng som jag tacksamt lägger mig i och från vilken jag stiger upp fylld av kraft."

Lorde avfärdar pornografin för att den är söndrande och jämför den med askesen. Båda är ett försök att skilja det andliga (psykiska, emotionella) från det politiska. Båda leder till besatthet och självförnekelse. Men erotiken är själva den saknade länken, den som inte bara binder samman mig med den levda världen utan binder samman mig och dig. Den ger den kraft som växer ur verklig gemenskap; erotiken är kunskapens amma, den får oss att förstå vad som förenar och skiljer oss, den dämpar rädslan för den annorlunda andra och får oss att öppna oss och svara, precis som våra kroppar reagerar på musik och rytm. Denna kontakt med mig själv är ett mått på den glädje som jag vet att jag har förmåga att känna, en påminnelse om min kapacitet för känsla.
Och denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med denna kunskap att en sådan tillfredsställelse är möjlig, och inte behöver kallas äktenskap, eller gud, eller ett liv efter detta. Detta är en av anledningarna till att erotiken är så fruktad, och så ofta hänvisad enbart till sängkammaren, när den alls erkänns.
Pornografi är nyliberalism, askes är historiematerialism. Men erotik är fenomenologi med ett stänk Bourdieu: känslan är oskiljbar från kroppen och samhället, erotiken ett slags hemligt symboliskt kapital. Jag tar fram "Skamlöst" igen, för nu har jag hittat en läsart. Och jag hittar den här känslan om och om igen, i detaljerna. Blicken hos en vilt främmande person i en tom lägenhet som får hjärtat att slå volter i bröstet, gemenskapen hos två unga webbcam-tjejer, aktörskapet hos kvinnan som växlar mellan objekt och subjekt och lika tillfälligt som oväntat trillar ur sitt skal, det förväntansfulla pirret inför mötet med någon som bunden väntar, stående på alla fyra. Tabun tråkar ut mig, fetischer är inte min handväska, det samkönade berör mig inte mer än det olikkönade. Men det som berör mig är när människan, den levda kroppen, sträcker sig mot en annan. Ibland är kontaktförsöket förgäves, och med hettande kinder drar man sig tillbaka. Ibland är det oväntat och ljuvligt i sin oförutsägbarhet, ibland är det du och jag - eller ni och jag, alla tillsammans. I de stunderna är det just erotik, den kärlek till livet som växer ur kaos.

Kanske missförstår jag Audre Lorde. Kanske beskriver hon bara den lesbiska kärleken. Men det kan vara detsamma. Utan henne hade jag nog aldrig tagit upp novellsamlingen igen, för jag var helt enkelt en smula porrskadad i min första läsning. Jag använder porr ibland och visst kan man läsa "Skamlöst" som runkhjälpmedel om man vill. Men porr är för det mesta olidligt trist, även om det kan duga för att ge en utlösning. Och erotik brukar för det mesta vara ett slags finporr, vilket gör den outhärdlig. Att skriva erotiska noveller är nog bland det allra svåraste som finns; det är som att få ett lik att dansa. Men när de fungerar skänker de mig en lust att leva, och vad kan vara mer erotiskt?

fredag 24 september 2010

Tillsätt antirasism och rör om

John Locke gjorde det. Marx gjorde det. Foucault gjorde det. De byggde teorier som har fått oerhört stor betydelse, men där kvinnor bara ges en marginell plats. Marx frågade sig till exempel hur det skulle se ut i våra hushåll om kvinnorna yrkesarbetade. Vem skulle laga mat, stoppa strumpor och snyta ungar? Feminister har frågat sig om det ändå går att använda hans teorier och hur man i så fall ska bära sig åt. I feministisk kunskapsteori finns det en ironisk maxim som klargör problemet: Add women and stir. Man lägger till den saknade faktorn - och vips har vi en feministisk teoribildning!

Det här påminner starkt om den antirasistiska debatten i Sverige efter valet. Antirasism har blivit en trendig ingrediens, ungefär som när de soltorkade tomaterna gjorde sitt intåg i vårt avlånga land. Överallt skulle det finnas soltorkade tomater: i smörgåsar, sallader, pastarätter och varför inte som tillbehör till ugnsstekt gädda med skirat smör och pepparrot? Ja, ni förstår nog vart jag vill komma. När Fredrik Reinfeldt sa att den som gillar Sverige inte ska rösta på Sverigedemokraterna var det som att servera kalops med soltorkade tomater. Anrättningen skär sig eftersom antirasism inte går ihop med vad som helst.

Man kan inte i ena stunden ropa på språktest av invandrare, kräva burkaförbud, avrätta mångkulturalismen - och i den andra ta avstånd från främlingsfientlighet. Inte med något slags bibehållen trovärdighet. Men det är precis det tricket Alliansen och dess många språkrör försöker sig på: tillsätt antirasism och rör om. De försöker sjanghaja begreppet, göra det till en fråga om godhet, rätt attityd och alla människors lika värde, något som minsta barn kan skriva under på. Den sortens antirasism saknar slagkraft, och vad värre är: det är precis vad Sverigedemokraterna vill. Ingenting är ju lättare att bemöta. Det är bara att säga att vi ställer upp på det här. Alla människor är lika värda, såklart! Men alla passar kanske inte ihop, och ni som slår er för bröstet med er antirasism bidrar i själva verket till att skapa den, bidrar till en balkanisering av vårt samhälle där grupper står mot grupper. Men om det får vi inte berätta utan att de politiskt korrekta kommer ilande med sina munkavlar.

John Locke hävdade att vi alla var födda jämlika och att vi följaktligen inte får förtrycka varandra. Men han hävdade också att vi äger vår kropp och därför kan sälja den. Känner ni igen resonemanget från prostitutionsförespråkare så har ni rätt. Att vi äger vår kropp innebär att vi inte är den - och då gör det ju inget om vi låter andra använda oss som behållare. Marx å sin sida hävdade att kapitalistens syn (kapitalismens diskurs) på arbete som en transaktion mellan två fria aktörer osynliggör det verkliga maktförhållandet. Men tittar vi på hur produktionen går till ser vi hur våra rollfigurer byter skepnad:
Han som förut var penga-ägare skrider nu fram i täten som kapitalist; den som äger sin arbetskraft traskar efter som hans arbetare. Den första med en air av viktighet, självbelåtet leende, upptagen av att göra affärer; den andra timid och försiktig, som någon som tar med sitt eget skinn till marknaden och inte har något annat att vänta sig än - att få på huden.
Ser ni någon som går sist i ledet med Pampers och amningskupor? Nej, inte än. Och det är heller inte bara att lägga till kvinnor och röra om så har vi en marxism-feminism. Däremot kan man t.ex. ta Marx metateoretiska perspektiv om klarsyn som en fråga om ståndpunkt om man vill. Hur väl det fungerar tänker jag inte diskutera här, men av exemplen ovan framgår det kanske hur lite postulatet om alla människors lika värde duger som antirasistiskt verktyg och varför soltorkade tomater inte kan vara en självklar ingrediens i alla maträtter.

Liberala eller marxistiska maximer duger inte som verktyg om vi ska förstå rasismens orsaker och kunna bekämpa den. Man får säga som i den klassiska relationsstatusraden på Facebook: It's complicated. Så snart jag hinner (det kan dröja) ska jag ägna några blogginlägg åt att skildra hur olika kloka personer ser på denna komplicerade verklighet. Tills vidare hoppas jag att ni manifesterar ert engagemang mot Sverigedemokrater och andra som fiskar i rasismens bruna vattendrag, men också försöker lyfta blicken. Hur hänger Jan Björklunds lika ständiga som vidriga utspel i "invandrarfrågan" ihop med större maktstrukturer, med Norr kontra Syd, med frågor om kvinnoförtryck och mångkulturalism, med vem som producerar vad och varför? Det finns en hel del att grunna över. "Minervas uggla flyger i skymningen", skrev Hegel. Men det är så dags då. Det börjar redan skymma.

tisdag 21 september 2010

En riktig svensk röstar på Sverigedemokraterna

Trög, känslolös, försagd, ren Svensken fråga väckte
Om ej hans fordna glans och vundna krigsberöm
Blott ägt sin varelse uti en vacker dröm

Jag försökte slå upp "svensk" i Nationalencyklopedin. Men uppslagsordet fanns inte, däremot en hoper avledningar. Så jag vände mig till SAOB. Där får man veta att en svensk är en "mansperson av svensk nationalitet", och "i plural även utan avseende på kön". Rätt intetsägande, eller hur? Men bland SAOB:s texter fanns ovanstående rader av den för mig okände A.G. Ekeberg. Jag vet inte om epiteten "trög, känslolös, försagd" är menade att karakterisera svensken, men frågan om den forna glansen bara är ett fantasifoster är dagsaktuell. Många säger sig i dag skämmas över att tillhöra ett land som har släppt in ett invandrarfientligt parti i riksdagen. Andra är stolta över att som goda svenskar ha röstat in Sd. Båda lägren anser att glansen kring Sverige har falnat, men av motsatta skäl. Personligen är jag inte just stolt över att vi har "släppt in" Sd i riksdagen, men låt mig kalla det nöjd - om än med en anstrykning av uppgivenhet. Det visar att vi är en demokrati, inte en diktatur.

I Aftonbladet räknar Anders Westhgård upp en rad kriterier på vad en riktig svensk är. Det är att betrakta mångfald som en möjlighet och enfald som ett hot, det är att både gilla vanligt och ovanligt folk, att vara vidsynt, generös, acceptera andra religioner etc. Det låter ju fint, men jag vill lägga till en punkt: att vara svensk är att tycka som man vill och rösta därefter. Det är dock ingen egenskap, det är en rättighet.

Är jag svensk? Otvivelaktigt, men be mig inte definiera vad det innebär. Är Le Pen fransk? Så här skriver poeten och matematikern Jacques Ribaud:

Om Le Pen var fransk, enligt Le Pens definition, skulle det enligt Le Pens definition innebära att Le Pens mamma och Le Pens pappa själva skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, vilket enligt Le Pens definition skulle betyda att Le Pens mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappa och Le Pens pappas mamma, samt icke att förglömma Le Pens pappas pappa skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, och följaktligen skulle Le Pens mammas mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappas mamma och Le Pens pappas mammas mamma, samt Le Pens pappas pappas mamma ha varit franska enligt Le Pens dfinition, och på samma sätt och av samma skäl måste Le Pens mammas mammas pappa, liksom Le Pens mammas pappas pappa och Le Pens pappas mammas pappa samt Le Pens pappas pappas pappa ha varit franska, ständigt enligt samma definition, som är Le Pens.

varav man genom att fortsätta resonemanget utan svårighet och utan Le Pens hjälp kan sluta sig till att det

antingen finns en oändlig mängd fransmän som är födda enligt Le Pens definition, har levt och dött franska enligt Le Pens definition, sedan tidernas gryning eller

att Le Pen inte är fransk enligt Le Pens definition.
Svaret på frågan om jag är svensk blir att varje försök att ringa in det svenska i mig kommer att leda till omöjliga gränsdragningar. Är jag en "mansperson" som SAOB uttrycker saken? Förvisso - fast på samma sätt som ovan. Gillar jag Sverige? Mycket, men med en lång rad förbehåll. Jag avskyr sill, firar inte midsommar, struntar i våra Norrländska älvar, skulle avlida av vantrivsel om jag tvingades bo i Alingsås och tycker att vår flagga är rätt ful. Gillar jag att bo i Sverige? Jag älskar Vällingby men inte Vellinge. Ingetdera är Sverige. Är jag stolt över Sverige? Ja, i den mån vi uppfyller FN:s konvention om barns rättigheter, för att ta ett exempel. Det gör vi tyvärr inte fullt ut, så där naggas min kärlek till Sverige i kanten.

"Den som gillar Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna", sa Fredrik Reinfeldt i valet. Det är att förolämpa den som både gillar vårt land och röstar på Sd. Vad är vunnet med det? Vad är vunnet med detta godhets-race som med jämna mellanrum utbryter på Facebook och i andra medier? Inte ett jota, skulle jag vilja påstå. Varje försök att essentialisera svenskheten, främlingsfientligheten eller fördomsfriheten leder vilse. Så lägg ner det där. Att vara antirasist är busenkelt. Att analysera strukturer som orsakar rasism är svårare - och oändligt mycket viktigare. 95 % "riktiga svenskar" röstade på de rödgröna eller på Alliansen. 5 % "riktiga svenskar" röstade på Sverigedemokraterna. Alla gjorde det utifrån en blandning av förnuftsskäl och magkänsla. Jag vägrar att skämmas för att vi har en representativ demokrati.

söndag 19 september 2010

Snopna, rödögda och vardagliga

Bredvid mig på nattbussen sitter en kvinna i 40-årsåldern med ett ganska fult halsband. En rad pärlor i nåt slags metallimitation utmynnar i en neutral svart medaljong som jag inte skulle bry mig om att plocka upp från gatan om den hade trillat av. Jag tror inte ens att min femåriga dotter skulle plocka upp den; den kan inte inspirera någon, ändå sitter den där runt kvinnans hals. Jag tror inte att medaljongens bärare bryr sig nåt särskilt om den heller, men som nåt slags helgdekoration får den väl duga även om den inte gör någon människa glad. Hon ser rätt sammanbiten ut. Jag undrar vad hon har haft för slags kväll.

Strax före Västerbron stiger det vanliga sortimentet på. Jag tror att några av dem skulle trivas med benämningen hipsters, men det är inte mycket till attityd för att inte tala om baditude över dem. Man blir inte så fantastisk av en tråkrutig keps med det där bleka fejset under. Glest, råttfärgat skäggstubb, röda ögon, blek hy och lite svajande gång, därtill en blick som säger Ta mig bara hem för fan. Till en tom lägenhet, den sista slurken Bravo-juice från en förpackning som han har glömt på diskbänken. Orka städa. Det är knappt man ids borsta tänderna.

Tjejgäng som försöker fortsätta vara glada även om det roligaste, som inte blev precis oförglömligt, är över för längesen. Korta kjolar och i bästa fall halvkonstiga vita kilskor med dragkedja, pinniga ben, barnsligt blanka kinder. En kille på dryga tjugo år som tyvärr har ett stort tungt och tråkigt huvud som han kommer att växa i först som moderat landstingspolitiker om tio år. Just nu är han en kul kille som inte är så kul. I alla fall är han inte tillräckligt kul för att få ligga. Hans kompis är huvudet kortare och lite tunnelbanespirituell på det där halvtvåaktiga viset som får tjejerna att fnissa, eller åtminstone att fnissa till. Fast de tänker på nåt annat, som mormor som har fått afasi och ska jag kanske söka till Personal och Adminstration? Inte får den tunnelbanespirituelle heller ligga. Han har för ljus röst, är för spenslig, utstrålar alls ingenting av den mörka och läderartade manlighet som hans tjejkompisar faktiskt gillar även om de med en mun skulle bedyra att utseende. Att storlek. Pengar. Ja, samhällsklass, för fan. Varför inte en snickare? Även om man är medelklass.

Två finlandssvenskar, han med tjocka men smala glasögon, hon med bakåtslick och för mycket rouge och en tajt buteljgrön kjol över putmage. Stövletter som nog vore sköna att sparka av sig, man skulle krypa upp i soffan framför brasan med ett glas vin och lyssna på Grace Jones medan han monologiserar om Rauschenbergs get - som han är sist i världen att upptäcka, som om nån brydde sig. Men han får duga. Det är inte så noga. Jag tar en halstablett till. Ska jag inte få mensen snart? Märkligt.

Ju längre tunnelbanefärden går desto tystare blir passagerarna. Om adrenalinet rusade och spriten kanske inte flödade med tanke på hur jävla dyr den är, men ändå, det är ändå bilden, för ett par timmar sen, är har allting sedimenterats nu. Sova. Visst ja, gå och rösta om jag orkar. Glo på nån ligamatch eller den femtielfte reprisen av Hollywoodfruar eller vad det nu kan vara. Nåt med glamour och ynkedom varvat. Skitsamma vad det heter, bara det är amerikanskt och lätt att glömma bort.

De är rödögda och flera är snopna. Här får man gå hem med sitt rakade könsorgan och sina noggrant antiperspirerade armhålo. Medan den där räkan får gå hem med den där häcken, inklämd i ett par jeans så att den ser ut som en enda bulle utan skåra. Ska bara kolla... Jo, såklart. Hon är chilenska eller nåt. Bulgar kanske. Hennes kropp är väldigt omärkvärdig med sina breda höfter och ganska små bröst. Den är bara typisk, bara mänsklig, bara vanlig. Varför vänta sig nåt annat? Vissa har generna, andra stålarna. De andra får göra en dygd av nödvändigheten.

Jag känner igen så många av dem, för jag har studerat dem sen jag var liten. Nu är jag stor och de mycket yngre, men det spelar ingen roll. De lockar till sig min uppmärksamhet i kraft av sin vanlighet. Jag tycker så mycket om dem och tycker så synd om alla som inte fick till det, som gjorde sig fina, som förfestade, som skojade högljutt och var ett gäng. Här sitter spillrorna nu, invävda i en söndag som är väldigt vardaglig. Men det är trots allt okej, för det kan ju inte vara party jämt. Någon måste skaka vällingflaskan i morgon.

onsdag 15 september 2010

Konsten att stycka upp verkligheten

Den som tycker att verkligheten känns ohanterlig i all sin komplexitet kan alltid stycka upp den i framdelskött, filé, kotlettrad, innan- och ytterlår och så vidare. Det är faktiskt ett oslagbart trick som politiker i alla tider har ägnat sig åt. Nu är det inte deras idé från början, utan snarare ett allmänmänskligt drag, men ändå. Ju enklare desto bättre. Exempelvis kan man stycka upp världen i godtyckliga världsdelar, världsdelarna i lika godtyckliga nationer och nationer i subgrupper efter begrepp som etnicitet eller klass. Man kan dela upp kultur i fin- respektive populärkultur, skolan i flumskola kontra pluggskola och den svenska politiken i ett vänster- och högerblock. Ja, ni hajar.

Har ni ätit middag på en grekisk turistrestaurang av sämre snitt vet ni hur det går när man beställer "biff". Kocken verkar ha greppat en köttyxa, på måfå kapat av en lagom stor bit av en djurkropp och därefter hivat upp eländet på grillen. Resultatet är förutsägbart: goda och möra bitar varvas med snustorra eller vidbrända partier och diverse brosk. Jag vill verkligen inte säga att "världen är inte svart-vit" för det förstår ju redan en genomsnittlig fyraåring. Men livet är som denna grekiska biff, och ibland stör jag mig på hur till synes reflekterande människor verkar glömma bort det. Läs till exempel det här partiet ur en Newsmillkrönika från Maria Hagberg, en avhoppad ledamot av Feministiskt initiativs styrelse:
Det parti som säger sig vara feministiskt har dessvärre tagit ansvaret för att rätta till alla orättvisor i världen, också i mångkulturalismens namn. Fi säger sig nu vara ett antirasistiskt och queerfeministiskt parti. Antirasism och queer-frågor i all ära, de är väldigt viktiga i sig, men hur många begriper den inriktningen utom den inre cirkeln? Genom ordval skrämmer man också bort väljare som känner sig uteslutna. Det luktar sektvarning på lång väg. Fi ansluter sig dessutom till en inställning som förnekar eller kraftigt förminskar den faktiska förekomsten av hedersrelaterat våld, ett internationellt förekommande våld som är starkt kvinnofientligt, homofobiskt och rasistiskt. Här tror jag att man hittar en del av förklaringen till varför Fi inte har särskilt stort stöd.
Hagberg säger sig ha stridit för att föra upp frågan om hedersrelaterat våld på dagordningen, men inte fått gehör för det. Så nu anklagar hon Fi för att strunta i dem man säger sig företräda, som "HBT-personer, barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld i Sverige och utomlands samt flyktingar som hotas av genusbaserat våld (inklusive hedersrelaterat våld) vid utvisning". Jag kan inte gå i svaromål för Fi:s räkning, men låter det inte lite osannolikt att Hagberg skulle ha rätt? Man kan bara ställa en "obegriplig" paroll om antirasism mot kampen för de grupper som Hagberg räknar upp ovan om man förenklar å det grövsta. Om Maria Hagberg har anklagats för att vara rasist bara för att hon har velat driva frågor om hedersvåld är det förfärande. Men jag betvivlar att det är så. Jag tror knappast att Gudrun Schyman skulle skriva under på att allt hedersvåld är likvärdigt. Det berömda talibantalet handlade inte om detta, utan om att påpeka att våld mot kvinnor har en strukturell förklaring. Motsättningen som Hagberg ser är bara en chimär.

Lika illa är det när vissa liberaler - eller Sverigedemokrater - talar om "patriarkala kulturer" och avkräver kulturella grupper en liberal människosyn och dito praktik. Som om det bara skulle finnas en liberalism eller ett patriarkat. Som om detta inte är att säga att antingen skriver ni under på denna enda liberalism eller så kan er skitkultur lika gärna få gå i graven. Som om synen på oss som moderna och de andra som efterblivna inte är en grov förolämpning mot muslimska feminister och dissidenter. Som om invandrade kvinnor - och män - inte skulle vara utsatta även för våra förtryckande maktordningar. Som om Irak och Somalia vore samma land. Återigen ser vi styckandet av verkligheten. Man skär bort allt fett och brosk och delar upp bitarna i möra filéer kontra seg bog.

Att rasism är en feministisk fråga är faktiskt en självklarhet. Feministisk politik och praktik innefattar nämligen alla kvinnor, oavsett hur man styckar verkligheten. Analogt med det är även klass en feministisk fråga, eller funktionshinder, ålder, sexualitet. Simone de Beauvoire definierade sig inte som feminist när hon skrev "Det andra könet", detta för att hon var socialist och skrev under på synen att klasskampen skulle utplåna även kvinnoförtrycket. Men hon var inte sämre kvinna än att hon kunde ändra sig. 1972 gick hon med i kvinnorörelsen MLF och skrev:
Jag definierar feminister som kvinnor - eller män - som kämpar för att förändra kvinnors förhållanden, i förbindelse med klasskampen, men även oberoende av den, utan att göra de förändringar de strävar efter helt beroende av att samhället förändras som helhet. Jag är feminist i dag, för jag har insett att vi måste kämpa för kvinnornas situation här och nu, innan våra drömmar om socialismen har förverkligats.
När liberaler talar om sina ideal medger de, måhända en smula skamset, att praktiken kanske lämnar en del övrigt att önska. Men idealet kan det per definition inte vara något fel på! Det förhåller sig likartat med vänsterpartister: de har en bra feministisk politik i teorin, men hur förhåller det sig i praktiken? Har de verkligen gått i bräschen för kvinnornas rättigheter, och inte minst viktigt: hur stor vikt kan feministiska frågor få i en eventuell regeringssamverkan med socialdemokrater och miljöpartister? Risken är att de ännu en gång får träda i bakgrunden. Och då talar vi inte ens om det ännu sämre alternativet ur en feministisk ståndpunkt, en allians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Jag är inte så förtjust i brosk, bindväv och fett i maten, men nu ser verkligheten ut som den gör. Den grekiska biffen är lika organisk och intersektionell som själva livet. Vi består till exempel inte av själ och kropp, vi kan inte sälja "sex" som om det gick att sätta ett kilopris på det, vilket Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan". Kroppen och "själen" är en helhet, och de maktordningar som så många lider under flätas i varandra sömlöst. Feministiskt initiativ är det enda parti jag vet som har besvärat sig om en intersektionell analys, och det finns all anledning att rösta på dem på söndag, inte uppgivet släpa sig till valurnan för att stödja det ena eller det andra blocket. Det är hög tid att sätta feminismen på agendan igen.

måndag 13 september 2010

Varför jag inte tänker rösta på Piratpartiet

På SvD Brännpunkt skriver Anna Troberg, Gun Svensson och Mikael Nilsson att kontrollhetsen driver fram främlingsfientligheten. Jag sympatiserar med Piratpartiets motstånd mot datalagringsdirektivet och dess stöd för Wikileaks. Men den analys man här presterar av främlingsfientlighet är mer än lovligt grund och framstår mer som ett försök att skära pipor i vassen. Visst har artikelförfattarna rätt i att vi lever i ett kontrollsamhälle, men den misstänksamhet mot medborgaren som kontrollen är ett uttryck för är inte annat än en möjlig delförklaring till främlingsfientligheten. Och vad värre är, de gör inte ens ett försök att förklara uppkomsten av den kontrollmentalitet som de vänder sig emot. Det är som om den bara har råkat uppstå och nu måste vi göra nåt åt den. Ja, vi måste börja lita på varandra! Rösta på Piratpartiet så kan vi äntligen göra oss kvitt denna onödiga misstro! Steget till Birgit Friggebos uppmaning till upprörda invandrare att sjunga We shall overcome är inte långt.

På 1930-talet bestod 85 % av jordens landmassa av kolonier eller före detta kolonier. Sviterna av kolonialismen lever vi med än i dag. Europas industrialiserades och blev rikt på koloniernas bekostnad, ja man kan säga att kolonialismen var kapitalismens barnmorska (vilket jag visst skrev om nyligen - maximen är f.ö. inte min egen). Barnet har i dag blivit rätt gammalt, men att mönstren finns kvar behöver man bara se på EU:s jordbrukssubventioner för att konstatera. Ett rikt centrum drar till sig en fattig periferi, samma periferi som har varit och fortfarande är en nödvändighet för att centrum ska bestå. Vi importerar alltså, legalt och illegalt, lågbetald arbetskraft till våra industrier, vi importerar barnflickor och städare och prostituerade. Den som hyllar det globala samhället glömmer vilka som tjänar och förlorar på det. Att bara säga att nya migrationsmönster leder till "kulturkrockar" är att vara lika naiv som en piratpartist.

Jag ska inte trötta ut er med långrandiga skildringar av 11 september, av USA:s geopolitiska agenda eller av rasismens mekanismer. Det skulle dessutom bli en rätt amatörmässig analys. Jag ska inte heller gå in på nödvändigheten av att skapa den Andre, av rasismens mekanismer och uttryck, jag ska inte skriva om romernas historia. Men den som bara försöker tänka en tanke till slut inser nog att rasismens och främlingsfientlighetens rötter har betydligt mer med ekonomi och fördelningsorättvisor att göra än med något slags vag kontrollmentalitet. "Piratpartiets kritik mot övervakningssamhället bygger på en humanistisk ideologi där människan ses som en positiv kraft i samhället", skriver Troberg et al. En positiv kraft? Så skönt att höra. Men välmenande pladder duger inte som motkraft till Sverigedemokrater och andra metarasister. Om det här är det bästa Piratpartiet kan prestera i analysväg framstår det som orimligt att rösta på dem

lördag 11 september 2010

Stoppa pressarna: Travolta anklagas för att vara homosexuell!

John Travolta på anklagas för att ha sex med män, skriver Expressen. Ja, var det inte det vi visste, nickar förståsigpåare. Nu är han inte ensam om att misstänkas lira för det andra laget, även Tom Cruise har omgivits av envisa rykten. (I maj 2001 stämde Cruise en bögporrskådespelare efter att denne hade påstått att de hade haft ihop det. Chad Slater, som skådisen heter, hade inte råd att försvara sig - varpå han dömdes att betala 10 miljoner dollar i skadestånd i enlighet med amerikansk logik.)

Ja, båda har alltså anklagats för att ha sex med män. O fasa. Och inte nog med det, de har anklagats för att i själva verket vara bögar. Och inte nog med det heller, båda är scientologer. Så här skrev Hubbard i rörelsens bibel, "Dianetik": "Den sexuellt perverse kan inte skyllas för sitt tillstånd, men han är heller inte normal, och extremt farlig för samhället". Även om sekten har velat måla över de orden senare har man inte precis gått i bräschen för HBT-kampen. Om man säger så. Det finns alltså skäl att undra över hur John och Tom skulle känna sig till mods bland sina själsfränder i den totalitära rörelsen. Men det kan vara detsamma, egentligen; jag tror att det räcker gott att bli uthängd i pressen och veta vad folk skvallrar om. Jag tycker inte mindre synd om någon som utsätts för sånt för att han är scientolog eller rik som ett troll. Jag tycker inte mindre synd om Bodström för att han har osympatiska idéer om rättslig integritet. Mobbning är mobbning.

Man kan rycka på axlarna åt alltihop, förstås. Det gör jag också: jag skiter väl i om nån amerikansk skådis bögar loss på fritiden eller om Bodström eventuellt röker jazztobak vid nåt tillfälle. Men mobbarna är ändå en spegel av sitt samhälles normer, så låt oss säga att jag rycker på ena axeln. Stora delar av det amerikanska är blåkristet homofobt, stora delar av det svenska är stinknormalt. Och ingetdera verkar fatta det där med bisexualitet. Travolta har varit gift sen dagen efter 11 september-attackerna. Skulle hans fru Kelly verkligen vara totalt ovetande om hans sexuella praktiker, skulle hon bara vara en heterosexuell fasad för en homosexuell man? Knappast. Men så får det inte vara, liksom. De får inte ha en överenskommelse som säger att han får vara med andra män ibland. För man kan ju inte vara småbarnsfar i ena minuten och avlägga visit hos liderligheten i den andra. Man kan inte vara politiker i ena stunden och hobbymedicinera i nästa. Bilden går inte ihop. Man ska vara en förebild, man ska vara oförvitlig. Man ska vara som general Bussig: helgjuten, sund, vanlig, heterosexuell och käck. Och fördömande mot den som inte är likadan.

Det är bara det att vi människor inte är gjutna i ett stycke (med undantag av Margareta Krook). Själv är jag småbarnsfar, men skulle gärna gå på bastuklubb om det fanns någon i Stockholm. Och det är helt okej, för det är en överenskommelse Marty och jag har. Och om jag av ett ofattbart ödes hand plötsligt skulle finna mig vara rik som ett troll och/eller superkänd och/eller politiker i en ledande ställning hoppas jag verkligen att jag inte skulle falla för frestelsen. Frestelsen att vilja framstå som normal, alltså. Helgjuten, heterosexuell, monogam som en svan och enbart inriktad på den romantiska kärleken där sex är ett yttre ackompanjemang till inre känslor - aldrig vice versa.

Snart kommer min vän hit från San Francisco. Vi ska ta en drink eller två på Torget och sen kanske bege oss ut i det myllrande (nåja) gaylivet i Stockholm. Det kan hända att vi hamnar på Haga Video, ni vet det där fruktansvärda stället där Göran Lindberg hade gruppsex (eller om han bara såg på, jag minns inte). Förra gången J. och jag var där diskuterade vi kulturpolitik med dominan i baren.

Men innan jag ger mig ut för att dansa på avvikelsernas ängder ska jag nog laga mat åt barnen och läsa lite läxor med dem. Tänk om John Travolta kunde säga så offentligt; det skulle jag faktiskt unna honom.

torsdag 9 september 2010

Den hemska mångkulturalismen

Jag har skrivit om reträtten från mångkulturalismen förut, och då liksom nu slås jag av det mer eller mindre blinda och reflexmässiga hat tanken på mångkultur framkallar. Senast i raden är Per Bauhn och Dilsa Demirbag Sten vilkas relativt tunna skrift Till frihetens försvar recenseras av Lars Åberg i Expressen. Vad jag kan förstå av Åberg faller deras kritik in i samma tradition som "Mångkulturalismens utmaningar" av Hans Ingvar Roth, "Etnocentrism" av Aleksander Motturi eller Susan Moller Okins inlägg i debattboken "Mångkulturalism - kvinnor i kläm?" Detta är för övrigt en mycket läsvärd antologi på grund av kloka inlägg från bl.a. Will Kymlicka, Bhikhu Parekh och Homi Bhabha. En annan mycket läsvärd skrift i ämnet är "Multiculturalism Without Cultur" av Anne Phillips, eller "Jämlikhet och mångfald" av Seyla Benhabib. (Moturris bok önskar jag inte ens min värsta fiende i julklapp.)

Alltså: kritiken går ut på att det mjäkande med kulturella grupper som Sverige har gjort sig skyldigt till leder till en balkanisering av samhället och inte nog med det: det kan rentav uppamma främlingsfientlighet. Mot mångkulturalism ställs individualism, detta med en underförstått socialantropologisk förståelse av kulturbegreppet - en ytlig förståelse som mest går ut på att mångkulturalisterna hyllar det konservativa och stillastående. Detta är rent nonsens, vilket vem som helst som bläddrar i min lilla lista ovan kan läsa sig till. Men om kritiken mot ett mångulturellt synsätt alltså är bekant, för att inte säga uttjatad, frågar jag mig exakt vad som är problemet. Vilka stora eftergifter för det konservativa, kvinnofientliga och stelnade har det svenska samhället gjort i mångkulturalismens namn? På vilket sätt behandlar vi inte individer som individer? Den dominerande nyliberala diskursen vill ju få precis allt att handla om individer och ingenting om strukturer, se bara på prostitutionsdebatten.

Tänk er följande: våldtäktsmän av utländsk härkomst blir positivt särbehandlade i våra domstolar. De kommer ju från en patriarkal kultur, till skillnad från de svenska männen, och därför måste man ta hänsyn till att de inte riktigt kan behärska sig. De begriper inte bättre: deras kultur fick dem att göra det. Eller tänk er att vi får muslimska domstolar med domvärjo över skilsmässor och annan familjerätt bland de egna. Tänk er att en kristen särskola befrias från skyldigheten att upprätta en likabehandlingplan. Tänk er att en thailändsk intresseförening ges vetorätt mot Migrationsverkets beslut om arbets- och uppehållstillstånd för thailändska ansökande. Ja, om nu så vore fallet kunde jag begripa attackerna mot mångkulturalismen. Men nu särbehandlas personer med utländsk härkomst negativt genom hela rättskedjan, för att bara ta ett exempel.

Så vad är det Bauhn, Demirbag, Åberg, Nathan Schachar och andra svurna fiender till mångkulturalismen vänder sig mot? Vill de avskaffa sametinget? Tycker de att Finland ska sluta dalta med di svensktalande därstädes? Ska vi riva våra svenska kyrkor, bränna upp Handarbetets vänner och förbjuda stöd till älvdalsmålets bevarande? Nej, det är kanske inte deras måltavlor. Det är ju inte inhemska befolkningsminoriteter som är problemet, och inte heller det av liberaler så omhuldade civilsamhället. Det är de relativt nyanlända som vi ska sluta dalta med, annars hotar balkanisering och en urgröpning av det vita svenska samhällets fundament. Ja, vi riskerar själva yttrandefriheten om de politiskt korrekta i allmänhet och vänstern i synnerhet ska tillåtas belägga frihetens apostlar med munkavle. Vi måste ju kunna tala klarspråk - det vill säga frånkänna människor rätten till deras kultur och religion om den inte är som vår. Att mångkulturalism och främlingsfrihet skulle ingå något slags symbios är bara ett nyliberalt tankespöke och resultatet av en oförmåga att se längre än till individen. Visst finns det avskräckande exempel på en välvillig ignorans, som skolan där kvinnorna skulle sitta bakom skärmar. Men de är faktiskt undantag från den regel som säger att De ska vara som Vi - or else.

Uppdatering: Först nu ser jag att boken har sågats av Martin Aagård i Aftonbladet. Även Helsingborgs Dagblad är bitande i sin kritik, Spökjakt i verkligheten.

tisdag 7 september 2010

Maktordningar, våldtäkt och BDSM

I dag skriver Paulina Neuding och Sanna Rayman i Expressen att sexlivet inte är svart eller vitt. Just nu pågår en rättegång i Malmö där rätten ska avgöra hur mycket våld man ska kunna samtycka till och därmed om ett sexuellt självskadebeteende kan anses olagligt, är Neuding och Raymans analys. Prostituerade och BDSM-utövare, fortsätter de, tillskrivs just det här självskadebeteendet, och det på ovetenskapliga grunder. På vilket sätt tar en våldtäkt ifrån kvinnor deras självbevarelsedrift? Det kan ju lika gärna handla om ett "konstruktiv krishantering". Synen på den våldtagna kvinnan som "i någon mån förstörd, berövad sitt värde" är patriarkal, menar författarna. Enligt det resonemanget går det en rak linje mellan samhällets normativa och fördömande syn på BDSM och på den prostituerade som en irrationell varelse som inte vet sitt eget bästa.

Men detta är en grov förenkling - kanske för att man måste förenkla i en debattartikel. Det är den välvilliga tolkningen. Den mindre välvilliga är att Neuding och Rayman tappar bort ena sidan av perspektivet, nämligen den sexköpande mannens. Men jag ska försöka göra dem rättvisa, för deras argument förtjänar att diskuteras.

Rättegångar om skador i samband med BDSM-sessioner har förekommit länge i andra länder än Sverige. Man kan se dem som ett försök från ett i vid bemärkelse heteronormativt samhälle att stämpla en sexuell praktik som icke godkänd och önskvärd. Men man kan också se dem som ett försök att reda ut i vilken mån en individ har rätt att skada en annan för sin egen njutnings skull. BDSM-utövare brukar framhäva att sessionen ska vara "safe, sound and consensual" och betonar att den undergivne i själva verket är den som styr. Någonstans drar även de en gräns. Permanenta skador är inte okej, inte heller en master/domina som struntar i stoppordet och så vidare. En rättslig prövning som den i Malmö borde därför välkomnas även av folket på Darkside. För frågan bör gälla i vilken mån sessionen i fråga har varit ett tidsmässigt begränsat rollspel mellan två samtyckande individer eller ett övergrepp. Och ingen seriös BDSM-utövare skulle godkänna att någon tillfogas psykiskt och fysiskt lidande utanför sessionen eller att den är resultatet av ett dysfunktionellt förhållande.

Frågan om "konstruktiv krishantering" är intressant. Visst kan man tänka sig att någon som utsatts för övergrepp iscensätter detta senare med sig själv som aktör för att avdramatisera traumat. Men man kan också tänka sig att detta inte fungerar så bra. Det finns exempel på "reviktimisering" som det kallas, men det är svårt att dra några säkra slutsatser ur forskningen om vad som är vad, skriver Anna Bäsén och Niklas Långström i "Pervers?". Den undersökning som Neuding & Rayman hänvisar till, Richters et al. (2008), som omfattar 19 307 respondenter i Australien 2001-2002, visar att individer som hade ägnat sig åt BDSM under det senaste året inte hade utsatts för sexuellt tvång, vare sig som vuxna eller i barndomen. Rapporten drar slutsatsen:
Våra resultat stöder tanken att BDSM helt enkelt är ett sexuellt intresse eller en subkultur som lockar en minoritet, och för de flesta utövarna är det inte ett patologiskt symtom av tidigare övergrepp eller av svårigheter med "normalt" sex
Mot detta kan man ställa Kenneth Sandnabbas studier bland finska BDSM-utövare som visar att 8 % av männen och 23 % av kvinnorna utsatts för sexuella övergrepp under barndomen. Forskningen är alltså inte entydig. Vi vet för lite för att tala om "konstruktiv krishantering" annat än som en hypotes.

Är BDSM en queer praktik? Michel Foucault säger att den "spelar världen baklänges". Detta något kryptiska uttalande bör tolkas som att den som nöjer sig med att se exempelvis dominan som den med makt och slaven som den maktlöse förväxlar teater med verklighet; det är "att spela världen framlänges". Men BDSM-fenomenets "ekonomi" är omvandlingens: "herre till slav, vuxen till barn, makt till underkastelse, man till kvinna, smärta till njutning, människa till djur och tillbaka igen". Därför kan man också säga att sessionen spelar de sociala maktordningarna baklänges. Man lånar så att säga maktens rekvisita och iscensätter makten på ett överdrivet och teatraliskt sätt. Därigenom påvisar man också det onaturliga och iscensatta i den sociala ordningen - något som i förlängningen även bör vara befriande för de "normala".

Mot det här kan man med Katherine MacKinnon säga att omkastandet av den vanliga ordningen "bekräftar, snarare än underminerar eller modifierar, den rådande sexuella ordningen som den rådande sexuella ordningen". Och Pierre Bourdieu skriver att ett subversivt användande av normer knappast är en särskilt framgångsrik praktik. Dels är den individuell och saknar därigenom politisk slagkraft, dels är reglerade friheter just reglerade. De tillåts inom ramen för övergripande maktordningar och kan därför inte vara särskilt omstörtande. Att använda sig av förhärskande diskurser, om än med omvända förtecken, kan i någon mån sägas bekräfta dem. Judith Butler framhäver gärna den queera parodin som omstörtande och aktörskaps-skapande (ursäkta denna otymplighet) Men andra teoretiker, som Lois McNay, säger att Butlers modell för aktörskap inte tar någon hänsyn till sociopolitiska maktdimensioner och relationerna mellan det strukturella och det symboliska. Och Martha Nussbaum skriver så här om den queera parodin:
Parodi kan väl gå an när man är en fast anställd akademiker på ett liberalt universitet. Men det är här Butlers fokus på det symboliska, henne stolta avfärdande av livets materiella sida, blir en fatal blindhet. För kvinnor som är hungriga, illitterata, förnekade rösträtt, slagna, våldtagna är det inte sexigt eller befriande att gestalta, hur parodiskt det än är, hungern, avsaknaden av läskunnighet och rösträtt, misshandel och våldtäkt. Sådana kvinnor föredrar mat, skolor, rösträtt och att få rå över sina egna kroppar.
Nu tror jag knappast att Neuding & Rayman är särskilt intresserade av eller insatta i queerteori. Men deras citat "På så vis skiljer vi i lag ut sunda och normala sexuella aktiviteter, från destruktiva och olagliga" ekar ändå av Gayle Rubins begrepp om den sexuella värdehierarkin. Och liksom Rubin, Butler eller för all del Don Kulick som ser torskar som queera, verkar de blunda för de sociopolitiska maktdimensionerna. Rättegången i Malmö handlar om en 16-årig flicka som blivit våldtagen och därefter skadats i något slags BDSM-session. Ska fokus verkligen ligga på hennes eventuella "konstruktiva krishantering" eller på mannen som njöt av att se henne lida? Ska debatten om prostitution verkligen handla om huruvida ett visst antal prostituerade reviktimiserar/krishanterar eller om de maktstrukturer som gör att män anser sig ha rätt att köpa tillgång till kvinnors kroppsöppningar?

Många prostituerade har utsatts för övergrepp under sin barndom och uppväxt. Att som Neuding & Rayman hävda att synen på den våldtagna som delvis förbrukad är patriarkal är försåtligt. För vem är det egentligen som förfäktar den synen i dag? Inte Kajsa Ekis Ekman i alla fall. Hon talar definitivt inte om våldtagna och/eller prostituerade som förbrukade, passiva, viljelösa eller "irrationella varelser". Nej, det här är ett retoriskt grepp som brukar kallas guilt by association. Att vara emot att män köper sig lite fitta för att de kan det, för att de har en unken kvinnosyn, för att det på något dunkelt sätt är deras "rättighet", är alltså att stå för en nattstånden, patriarkal kvinnosyn. Det är synonymt med att vilja förneka BDSM-utövare deras frihet till sin sexualitet och att ifrågasätta "alla kvinnors domvärjo över den egna kroppen".

Men grunden för att förbjuda sexköp är nu inte främst den prostituerades eventuella självskadebeteende, och att framhäva kvinnors aktörskap är banne mig inte synonymt med att tycka att prostitution är okej. Det är att förvandla en feministisk syn på kvinnan som autonom varelse till en tokliberal föreställning om att inga strukturer finns. Att vara prostituerad är att leva farligt, inte minst riskerar man att utsättas för våldtäkter. Hur ska vi analysera det? Ska kvinnor erbjudas rikliga tillfällen till lite konstruktiv krishantering? Eller ska vi motverka en maktordning där män skaffar sig en stunds skönt överläge och sen utlösning - gratis i form av en våldtäkt eller mot betalning?

(Delar av det här inlägger kommer ur min C-uppsats om kvinnlig prodominans, men jag har skippat sidhänvsisningar etc för läsbarhetens skull.)

söndag 5 september 2010

Om faderskapets innersta känslor

I dag skriver Malin Ullgren om Drömmen om den perfekta föräldern i DN (ej på nätet i skrivande stund). Hon tar upp tråden från Lena Andersson häromdagen, Liv eller småbarnsliv, som jag kommenterade här. Då inriktade jag mig på Anderssons märkliga resonemang om att vi borde tänka oss för innan vi ökar belastningen på vår jord. Men artikeln handlade också om trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och deras understimulerade barn. Och kanske är kärnan i hennes artikel något jag inte berörde:
Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.
Om detta handlar också Ullgrens artikel:
Frågan är varför denna dröm om helt rena, väl avvägda föräldrakänslor ständigt återkommer, när så många föräldrar nu för tiden vittnar om att starka passioner och total uttråkning är själva grunden i relationen.
Ullgren saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet - som om den skulle finnas. Det tror hon kanske inte, men hon menar att om skildringar av dotterns relation till sin mor är vanliga så är motsatsen ovanlig - för att inte tala om "faderskapets innersta känslor", som är "ett helt okänt land". Nå, jag får väl bättra på den balansen, tänker jag. Så här:

Faderskap finns inte.

Jag är alltså inte pappa till mina barn, och om jag ibland säger att "pappa är ett verb" menar jag bara att föräldraskapet är performativt. Existensen föregår essensen, som Simone de Beauvoir skulle utropa om hon levde i dag och vore jag (jag läser just "Det andra könet"). Att jag är man är otvivelaktigt, men manligheten och pappaheten bestämmer varken mitt eller mina barns öden. Faderskapet rymmer inga "innersta känslor" för det finns varken faderskap eller en uppdelning mellan inre och yttre. Nu talade inte de Beauvoir om performativitet, för det uttrycket var inte uppfunnet 1949. Men hon sa ungefär så här: man blir det man blir - ständigt - genom ens sätt att förhålla sig till det som omgivningen gör med en. Kroppen kan aldrig vara ett objekt som andra, för det är genom kroppen vi upplever allt det andra. Kroppen är mer likt ett konstverk som man ständigt går omkring och förändrar och bättrar på. Kroppen är en situation, eller för att uttrycka sig strikt fenomenologiskt: vi är inte i världen, vi är till världen.

Det här låter kanske krångligt. Men betänk då hur tillkrånglad en dekonstruktion av könet är. Performativitet i all ära, men gör vi verkligen kön? Bara? I så fall försvinner kroppen och vem som helst kan alltså vara kvinna eller man. Biologi föregår inte genus - det är i själva verket tvärtom om man får tro Judith Butler. Det här skulle de Beauvoir ha ställt sig främmande till; hon skulle se en uppdelning i kön och genus som en falsk dikotomi. I ett av de första kapitlen av "Det andra könet" avvisar hon med kraft tanken på kvinnan som hona, men hon skulle vara lika kritisk till synen på kvinnan som enbart resultatet av diskursiva processer. Att existensen föregår essensen betyder inte bara att biologin inte bestämmer oss, det betyder att inte heller diskursen bestämmer oss. Vi är delvis bestämda av båda, men bara delvis. Jaget sitter så att säga varken i själen eller kroppen utan någonstans mittemellan. Performativitet duger alltså inte som enda förklaring - det blir lika deterministiskt som biologism. Vi är både fria och ofria, bestämda av våra kroppar och omgivningens syn på oss men samtidigt fria och inte minst skyldiga oss själva att sätta igång med palettkniv och thinner.

Men jag skrev ju att föräldraskapet är performativt? Jo, men det var bara för att locka ner er i båten, så att säga. Det finns en fantastisk scen i "Kairos röda ros" av Woody Allen där en filmhjälte har klivit ut ur duken - bokstavligen - och ska fly i en bil. Men det är något som inte stämmer. Bilen åker ju inte i väg! Det filmhjälten inte vet är att man behöver sticka i startnyckeln, lossa handbromsen, lägg i Drive och gasa. För det visas liksom aldrig på film, där åker bilen i väg som av magi. På samma sätt är det med föräldraskap. Fiktionen går ut på att man först "skaffar barn", sen är det bara att tuta och köra. Den är förälder som har fått barn. Och så hittar man inte startnyckeln.

Föräldraskap kan alltså aldrig vara saliggörande per automatik, vilket vem som helst som tänker efter en smula inser. Vi bär med oss alla våra erfarenheter när vi möter en ny i form av ett barn. Vi måste fortsätta att slöjda på oss själva utifrån det råmaterial vi består av, och förhållandet till barnet, liksom barnet självt, är bara en skiss. Därför är förälder ett verb, men det innebär inte att föräldraskapet uteslutande är performativt. Att vara förälder är nämligen att på ett mycket påtagligt sätt bli uppmärksam på sin kropp och barnets kropp, att verkligen känna in i minsta por hur trött man är efter en vaknatt eller hur underbart mjuk barnets kind är. Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme.

Föräldraskap är alltså inte att bidra med könsceller eller adoptera ett barn, lika lite som man blir bilförare av att äga en bil. Allt det där är bara början. "Mina barn har gjort mig till en helt ny människa" citerar Malin Ullgren en uttjänt klyscha, "Som om de har tagit ett dopp i Jordanfloden, som om de mött Jesus". Sanningen är förstås att man varken blir en bättre eller sämre människa av att få barn. Man blir inte ens annan människa, däremot en delvis ny version. Det blir man hela tiden, eller snarare: man gör sig delvis ny hela tiden. Att föräldraskapet kan kännas så omvälvande beror nog inte minst på att det blir så uppenbart att den situerade kroppen nu är situerad på ännu ett nytt sätt, med ännu en parameter. Visst är jag annorlunda nu än innan jag blev förälder. Men det hade jag varit även utan barn. Livet består av ständiga omstarter, modifikationer, förslitningar och renoveringar av kött och ande. Och vi sträcker oss efter omvärlden, är till livet inte i livet. Jag sträcker mig efter mina barn och de sträcker sig mot mig. Mitt minsta gull slår armarna om min hals, lägger sin kind mot min och kramar. Hårt. Och jag fylls av en sån lycka trots att jag är utmattad efter en orolig natt tillsammans. Där, i den stunden, är jag inte performativ eller bestämd av mina könsceller eller av omgivningens syn på mig. Jag är inte pappa eller förälder, jag är densamme som jag alltid har varit och ändå en helt annan, jag är min dåtid och framtid i blixtbelysning; jag är ren, fysisk glädje. Sen tar jag itu med disken.

torsdag 2 september 2010

John Stuart Mill och rutavdraget

Årets valrörelse inte precis kretsat kring feministiska hjärtefrågor, men har avdraget för hushållsnära tjänster ändå diskuterats. Så här skriver t.ex. Folkpartiet på sin webbplats:
För att lätta på arbetsbördan för inte minst barnfamiljer är vi varma anhängare av avdragsrätt för hushållsnära tjänster. Genom att ge fler möjlighet till avlastning i hemmet förbättras möjligheterna för både kvinnor och män att få mer tid för barnen och för karriären.
Tanken har funnit sen början av 1990-talet, då debatten om så kallade pigavdraget tog fart. 2006 skrevs sedan en artikel i Aftonbladet, Vi vill ha ett RUT-avdrag, och kanske var det alltså där uttrycket myntades. 2008 skrev Ulrika Hagström och Kerstin Olsson från TCO DN-artikeln Ge 90 procents subvention för hushållsnära tjänster:
Verklig jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte förverkligas utan mycket stark samhällssubventionering av hushållsnära tjänster … [M]ed en kraftfull samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från mödrarna blir de fria att fatta egna beslut inom arbets- och samhällslivet.
Ett knappt år senare var avdraget genomfört. Sedan 1 juli 2009 får man som privatperson bl.a. göra avdrag för städning, klädvård, matlagning, gräsklippning, snöskottning och barnpassning med upp till 50 000 kr/år.

Hagström & Olssson är måhända tydligare än Folkpartiet med att en minskning av det obetalda arbetet ska komma just kvinnorna till godo. I grunden är dock båda citaten ett exempel på det jag anser är liberalfeminismens svaga sida, nämligen avsaknaden av ett klasspersperspektiv. Från vänsterhåll har traditionellt pigavdraget kritiserats för att gynna medelklassens kvinnor på bekostnad av arbetarklassens. För vem ska utföra de här tjänsterna? Jo, arbetarkvinnor som i sin tur knappast har råd att betala egna pigor. Att den analysen är berättigad framgår av Svenska Dagbladets sammanställning Frågor och svar om rutavdraget: 41 % av de begärda avdragen kommer från den översta inkomstdecentilen. Vid inkomster under 280 000 kronor om året yrkar under 1 % avdrag. De som drar av är alltså de redan privilegierade; några av dem hittar ni i den här sammanställningen.

Det finns förstås fler invändningar. Fortfarande arbetar kvinnor lika mycket obetalt som betalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Att låta medelklassens kvinnor göra avdrag för städning etc. lämnar den skeva arbetsfördelningen intakt. Kvinnors deltidsarbete bidrar också till att cementera det här förhållandet: de jobbar ju ofta deltid just för att de måste ägna sig så mycket åt arbete i hemmet. Detta leder till en sämre löne- och karriärutveckling och dålig anställningstrygghet. Om detta säger liberalerna just ingenting, vilket gör att liberalfeminismen är ”svag i teorin”, som Lena Gemzöe uttrycker det i "Feminism"; den har bidragit till att göra kvinnor till likvärdiga medborgare, ”men inte kunnat upphäva kvinnors underordnade position” och ”saknar en teori om vad kvinnoförtryckets djupare mekanismer består i". Är detta en inbyggd svaghet i liberalfeminismen? Ett svar på den frågan går kanske att få genom att studera rörelsens historiska rötter.

Både liberalfeminismen och den socialistiska feminismen har anor sen 1800-talet. John Stuart Mills berömda bok ”The Subjection of Women” från 1869 propagerar för att kvinnor äger samma förnuft som män och därför ska ha samma rättigheter, som att utbilda sig, förvärvsarbeta, rösta och inneha politiska ämbeten. Ändå ansåg Mill att kvinnor, när de ändå valde att gifta sig, var bättre lämpade att sköta hushållet. Gemzöe frågar sig varför en sådan förnuftsstyrd kvinna frivilligt skulle ta på sig den traditionella rollen. Även Valerie Bryson (”Feminist Politcal Theory”) ser detta som ett mysterium, men jag tror att det kan bero på att Mill trots allt skilde på manligt och kvinnligt förnuft. Kvinnan var mer ”jordnära” och ”intuitiv”; enligt den synen kanske det inte är så långsökt att det skulle göra henne mer lämpad att ta hand om barn och hushåll. Denna Mills essentialism är lätt att kritisera, men Bryson påpekar att Mill inte nödvändigtvis såg det manliga förnuftet som högre. Intuition var en egenskap som även konstnärer och poeter innehade, och i ett idealiskt partnerskap kunde mannen och kvinnan se upp till och lära sig av varandras skilda begåvningsprofiler.

Mill ansåg också att mannen skulle disponera hushållets inkomster, och att kvinnan inte borde bidra med förvärvsarbete. Den här motsägelsefulla synen på kvinnan som potentiellt jämlik i kraft av sitt förnuft och ändå bättre lämpad i sin traditionella roll som mor och maka, förvärras av att Mill ingenstans framhäver värdet av hushållsarbetet. Och det föll honom aldrig in att mannen skulle städa eller snyta ungar. Desto mer förbryllande blir den här essentialismen när man betänker att Mill framhöll att människan var en produkt av samhället. Men som Bryson påpekar var Mill inte ensam om att oreflekterat godta denna arbetsfördelning. En tidig feminist som Elizabeth Stanton, som var sjubarnsmor, klagade över att tiden inte ville räcka till både för politiskt arbete och barnpassning. Men hon drog aldrig slutsatsen att kvinnokollektivets emancipation kunde hindras av dess roll i den privata sfären.

I Alliansens Sverige är i alla fall saken klar: hemmets sfär ska fortfarande i huvudsak vara kvinnans ansvar, men hon ska få avlastning av Någon Annan. Alla människor är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. Mannen ska inte tvingas ta ansvar för sina barn genom en individualiserad föräldraförsäkring, men man kan ju alltid locka med en ”jämställdhetsbonus” (som enligt Försäkringskassan inte har haft någon effekt alls). Hushållsarbetet värderas lågt, och lösningen på barnfamiljernas ”livspussel” är att få avlastning i hemmet.

Om avsaknaden av klassperspektiv på rutavdraget kan förefalla i bästa fall naivt och i sämsta fall cyniskt, kan man påminna om Karl Marx tes att den härskande klassens tankar alltid är är de som dominerar. Men Marx själv ägnade inte kvinnans underordning många rader. Han, och senare marxister, verkar mena att revolutionen löser alla problem, inklusive kvinnofrigörelsen. Det finns alltså inget specifikt kvinnoförtryck, och arbetarkvinnors kamp för jämställdhet sågs länge som ett slags klassförräderi. Nej, jag håller med Bryson om att marxismen inte går att ”rädda” för feminismen annat än partiellt. Dess analys av allt förtryck som ett utslag av ekonomiska orättvisor gör att patriarkala maktordningar mellan kvinnor och män över klassgränserna blir osynliga. Den klassiska marxismen är också lika blind som den tidiga liberalismen för den reproduktiva sfären (i vid mening, alltså sånt som familjemönster, hushållsarbete, sexualitet, omsorg och sjuka och barn). Det krävs en bättre analys.

De tidiga feministerna i USA och Storbritannien analyserade kvinnans underordning även inom äktenskapet, och frågor som rätten till sin sexualitet var aktuella i en tid när en gift kvinna inte kunde våldtas inom äktenskapet och var utlämnad åt mannens aggressivitet. I mångt och mycket förebådade dessa tidiga feminismer 1960-talets radikalfeminism med betonandet av särskilda kvinnliga dygder och vikten av kvinnlig sammanhållning. Denna radikalfeminism var oerhört viktig, men känns ganska mossig i dag med sin livmodersfeminism. Men en variant av den, den socialistiska radikalfeminismen, avvisade den traditionella marxismens enögt ekonomiska analys. I stället sågs könet och klassen som sammanfogade, och teoretiker som Heidi Hartman (”Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism” 1981) betonade att män ur alla klasser blir uppassade av kvinnor och därför har ett intresse av att bevara det rådande systemet. Känns tanken aktuell? Jag tycker det.

Därmed är vi tillbaka till rutavdraget. Kvinnors reproduktiva arbete nedvärderas fortfarande samtidigt som det verkar förtryckande. Vård av sjuka föräldrar är inte precis ett högstatusjobb, inte heller städning, tvätt och barnpassning. Att medelklassens kvinnor ska få göra karriär genom att underklassens kvinnor snyter deras ungar är ingen lösning på den sortens maktordningar. Och som Gemzöe skisserar i sitt slutkapitel borde man kunna prioritera reproduktionen framför produktionen. Först när vi får ”demokrati i reproduktion, omsorgsarbete och sexualitet måste män börja ge omsorg”. Detta blir då synonymt med att kvinnor ”sysslar mindre med att ge omsorg och mindre med att utföra moderskapspraktiker”, men inte att detta sker på bekostnad av pigor – vilket dagens liberalfeminister verkar vilja.

Har rutavdraget skapat jobb? Jo. Men som framgår av de ekonomiska sammanställningarna ovan är det jobb som de bättre bemedlade ändå hade haft råd att betala vitt. Att avdraget skulle minska antalet svartjobb är också ett vanligt argument - som bekvämt nog är väldigt svårt att kontrollera. Det ligger liksom i svartjobbens natur att de inte låter sig kartläggas. Nej, det är snarare så att rutavdraget har gjort det legitimt att anlita en piga för att snyta ungar och byka tvätt. Det är alltså inte skamligt längre och därmed kan man vara öppen med hur man ser på arbetarklassens roll i vårt nyliberala samhälle. Att pigan inte kan ha en piga som i sin tur också har en piga är väl inte vårt problem? Skit rinner som bekant nedåt.


(Det här är en lätt modifierad och kortad version av en hemtenta.)

onsdag 1 september 2010

Varför jag inte tänker taktikrösta

Innan Feministiskt initiativ fanns röstade jag på Vänsterpartiet och kryssade Tasso Stafilidis. Jag har också lagt min röst på Josefin Brink (som jag önskar kunde få efterträda Lars Ohly). Men F! känns som det enda vettiga alternativet, trots att de förmodligen inte kommer in i riksdagen.

Nu ser jag att Per Gudmundson råder mig att rösta på Alliansen, eller, som andrahandsalternativ, ge Miljöpartiet min röst. Detta motiverar han med att en röst på en rödgrön regering är "mer eller mindre bortkastad" och för att man bör minimera Sverigedemokraternas inflytande. Då är en röst på Alliansen det enda raka, men visst kan man hoppas på att Miljöpartiet byter sida om det blir en borgerlig minoritetsregering.

Hur skulle den politiska kartan se ut om alla taktikröstade? Risken finns trots allt att Kristdemokraterna eller till och med Centern åker ut. Alltså borde alla rösta på Moderaterna eller Folkpartiet. Av taktiska skäl, alltså, för att bjuda rasisterna i Sd motstånd. Den av moderater så utskällda "enpartistaten" (att majoriteten av svenskarna har röstat socialdemokratiskt under många decennier) ska alltså bli en moderat enpartistat, kanske med en lätt folkpartistisk anstrykning.

Det är möjligt att Sd kommer in i riksdagen. Mycket tyder på att de är undervärderade i opinionsundersökningarna eftersom folk brukar ljuga när de tillfrågas om skamligheter, som om de har knarkat eller slagit sin partner. Det påstås ibland att Sd:s frågor inte lyfts fram i valrörelsen, att allt kommer att handla om blockpolitik och att de därför kommer att ges minimalt med utrymme i våra medier och därmed vara chanslösa. Det är bara nys. Den främlingsfientlighet som de borgerliga partierna uppvisar med sina utspel om burkaförbud etc. får knappast en potentiell Sd-väljare att överge sitt parti. Det är snarare tvärtom. Om ett etablerat parti som Folkpartiet vågar "tala klarspråk" biter sagde Sd-sympatisör snarare huvudet av skammen och röstar på ett parti som driver främlingfientliga frågor helt öppet. Varför nöja sig med hymlare som påstår sig hylla liberala ideal när man kan få en reell förändring, få någon som står i talarstolen och verkligen talar klarspråk? Sd-väljaren taktikröstar alltså knappast.

Per Gudmundsons råd kunde lika gärna appliceras på borgerliga väljare: Vill ni undvika att Sd får något slags avgörande roll bör ni rösta på den rödgröna röran. Ju fler som gör det, desto lägre är risken att Sd hamnar över fyraprocentsgränsen. Men själv tänker jag att man bör rösta efter sin övertygelse. Att F! knappast kommer in i riksdagen i år betyder inte att en röst på dem är bortkastad. Det är viktigt att så många som möjligt visar sitt stöd för en vettig politik, och växer deras stöd i år jämfört med förra riksdagsvalet - vilket jag tror - kommer fler att lyssna på dem. Feministiskt initiativ är ett parti som har framtiden för sig i en tid där nyliberalismen är på väg att segra ihjäl sig. Den besvikelse och vrede som allt fler kommer att uppleva när hela samhället är privatiserat, individualiserat och tydligt gynnar de redan privilegierade ska inte underskattas. Medan ett parti som Kd som företräder nåt slags konservativ mjäkinställning till kapitalismen, "ett mänskligt ansikte", är dömt att försvinna.

Socialdemokraterna har gradvis blivit totalt tandlösa. Skillnaden mellan dem och den borgerliga Alliansen är inte hur mycket av samhället som ska privatiseras, och hur mycket skatterna ska sänkas utan snarare när och hur. Här som med Sd kontra Fp tror jag att många väljare tycker att de lika gärna kan rösta på den äkta varan. Om Alliansen vinner kommer Mona Sahlin att åka ut på arslet och dra med sig sina omaka sängkamrater i fallet. Och hur Vänsterpartiet kan liera sig med det i grunden borgerliga Miljöpartiet övergår mitt förstånd. Hela tanken om en rödgrön allians kommer nog att visa sig feltänkt. Även här finns det anledning att begrunda vilka som egentligen bäst företräder ens åsikter - ett vänsterparti som kompromissar sig in i osynligheten eller ett feministiskt parti som talar klarspråk om de maktordningar de flesta socialdemokrater och vänsterpartister inte vågar ta i med tång av rädsla för att tappa väljare.

Så tack, Per Gudmundson för ditt råd. Men jag tänker inte taktikrösta, och jag hoppas att ingen annan gör det heller - inte ens Sd-sympatisörer.