söndag 20 februari 2011

Symboliska och materiella strukturer är inte samma sak

"Kvinnorörelsen har på många områden fört samhället mot moderniteten. Mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt." Så skriver Ivar Arpi i Behovet av en mansrörelse, ett inlägg som är delvis riktat mot Lisa Ekmans Om nackdelarna med att vara man. Upprinnelsen är en artikel i Fokus Det är synd om mannen av Lisa Bergman och det inlägg Ivar Arpi då skrev, Det är ju mäns eget fel att det går kass, eller?. Nu har Lisa Ekman åter replikerat: Svar till Ivar Arpi, och Ivar Arpi har skrivit Telegram från en bombad genusdebatt, och man kanske kan tycka att ämnet därmed är uttömt. Men jag anser att frågan är för viktig för att vi ska sätta streck i debatten.

Till syvende och sist handlar diskussionen mellan Ivar och Lisa nog om detta: Ivar anser att debatten om kvinnors och mäns olika villkor är skev. Kvinnors villkor beskrivs strukturellt medan mäns villkor beskrivs som resultatet av individuella val. I det förra fallet ser man alltså inte träden för bara skog; i det senare fallet ser man inte skogen för bara träd. Majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av mansfrågor, skriver Ivar vidare.

Lisa håller inte med: ”Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva.” Tvärtom ser den hur även männen faller offer för ingrodda genusmönster. Det finns alltså ingen sådan skevhet i analysen, menar Lisa; feminister ser faktiskt strukturella förklaringar även till mäns villkor. Däremot är det naturligt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor.

Inte oväntat håller jag med båda. Ivar har säkert rätt i att det finns en rätt utbredd skylla sig själv-syn på mäns stundom mycket olyckliga liv. Det är beklämmande och oempatiskt. Däremot håller jag inte alls med om hans analys av Fokusartikeln, att ”varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val”. Jag har räknat: det är snarare tvärtom så att ingen skuldbelägger männen. Här har Lisa rätt i sin kritik – däremot blundar hon för att det är vanligt att ge mäns olycka en individuell förklaring, och feltolkar Ivar som att han är kritisk mot Fokusartikeln. Ja, ni kan läsa själva och bilda er en uppfattning om vem som har rätt och fel, vem som tolkar och påstår vad etc. Båda debattörerna är vassa pennor och turerna är många, så jag ger mig inte in i detaljer här. I stället vill jag försöka vidga perspektivet lite.

När vi talar om olikheter mellan könen, om sociala strukturer och hur dessa påverkar oss som individer är det lätt att gå vilse om vi inte gör en noggrannare analytisk åtskillnad mellan materiella och symboliska strukturer. Sverige är t.ex. ett av världens mest jämställda samhällen, ändå lever ingrodda genusmönster vidare i stor utsträckning. Omvänt kan man säga att svenskarna trots allt är ganska genusmedvetna, ändå ligger kvinnornas löner i förhållande till männen på samma (relativt höga) nivå i Vietnam, och andelen kvinnliga professorer är högre i flera andra, ”omodernare” samhällen. Det finns alltså inte en symmetrisk relation mellan det materiella och det symboliska. Ökad jämställdhet leder inte per automatik till ökat genusmedvetande. Ökat genusmedvetande leder inte automatiskt till ökad jämställdhet.

Det är ganska oproblematiskt att kräva större genusmedvetenhet av män. Det ligger liksom i tiden: Vem vill lufsa på i tubsockorna med nattståndna kvinnoideal och snäva ramar för det egna beteendet? Ja, det är oproblematiskt, för det kan framställas som ett gemensamt projekt som kommer båda könen till gagn. Det känns ofarligt eftersom det är lätt att påvisa hur vi alla faller offer för mer eller mindre omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt. Skuldfrågan är inte precis glasklar och ingen behöver därmed känna sig utpekad. Lösningen – att vi alla medvetandegör oss – känns inom räckhåll, även om det är uppenbart att det handlar om strukturer som inte låter sig förändras i brådrasket. Nu när vi har ett i stort sett jämställt samhälle återstår bara den här justeringen för att göra Sverige till det föregångsland som vi i grund och botten ser det som. Vi får väl börja med barnen och sen jobba på.

Här har vi alltså ett strukturellt problem och ett antal individer som påverkas. Lösningen verkar vara att ”jobba med strukturerna”, men samtidigt måste vi ”gå till oss själva” (kan man säga för att få budskapet att gå hem). Att män kör aggressivt i trafiken och därmed utsätter sig själva och andra för fara går att komma tillrätta med. Orsaken är nog att de från barnsben har tillägnat sig ett utlevande, riskfullt beteende, så det är på sätt och vis inte deras fel att de gör de där vansinnesomkörningarna. Samtidigt vore det orimligt att inte ställa krav på dem. De har ett ansvar för att förändra sitt riskbeteende, precis som unga tjejer borde sluta röka så förbannat. Människor är väl inga hjälplösa offer, är tanken. Att ”jobba med strukturerna” innebär här att förändra dem nerifrån och upp. Den medvetna och autonoma individen förändrar sociala mönster i samspel med andra medvetna och autonoma individer. Ju mer medvetenheten ökar desto starkare hörs förändringskraven och därmed möjligheten till politiska åtgärder som ett obligatoriskt genusperspektiv i offentliga verksamheter eller utbildningar.

Ja, det vore en riktig glädjebägare om inte vissa envisades med att hälla smolk i den. Att t.ex. tala om en könsmaktsordning verkar som ett steg tillbaka från det gemensamma projektet. Har vi inte enats om att ingen är ett offer annat än i en allmän, ofarlig mening? Jo, det har vi – och det finns heller inga förövare, utom på ett individplan. Män som förtrycker, trakasserar, misshandlar och våldtar kvinnor är sjuka individer, och är de inte sjuka så har de i alla fall inte tagit steget in i den goda moderniteten. Visst finns det materiella och sociala orättvisor, men det är för sjutton ingen konspiration från männens sida. Som om man kunde klumpa ihop alla män på det viset; det låter så sjuttiotal.

Härifrån är inte steget långt för många att börja räkna upp alla de sätt på vilka män också tar skada av skeva sociala förhållanden. Jo, det är sant att män misshandlar sina kvinnliga partner, men det är lika vanligt med motsatsen. (Att detta inte stämmer har jag skrivit om här.) Och även män drabbas ju av andra mäns våld. Män lever kortare, tar oftare livet av sig, är ensammare och på andra sätt socialt svaga, hamnar på efterkälken när de inte tar klivet in i senmoderniteten genom att se livet som ett livslångt lärande och så vidare. Men detta är ovälkomna sanningar eftersom det offentliga samtalet enbart ska handla om kvinnors situation och där vissa feminister tar upp allt syre. Även män kan alltså vara offer - även om det egentligen inte finns några offer, som sagt.

Det är här någonstans som debatten brukar spåra ur, och orsaken är att vi blandar ihop materiella och symboliska strukturer. Men inte nog med det: vi har också en rätt dimmig bild av individers aktörskap och autonomi, av hur strukturer påverkar individer och vice versa. Alltså snor vi in oss i resonemang om vem som kom först, hönan eller ägget. Vi tror oss kommunicera men pratar om olika saker. Det går också en skiljelinje mellan en liberal och en radikal syn på hela problemställningen, och som det inte vore tillräckligt är inte ens de båda lägren eniga inbördes.

Jag respekterar Ivar för hans patos. Han frågar sig vem som bryr sig om de underpresterande pojkarna i skolan, de akterseglade, ”misslyckade” och svaga männen. Och sanningen att säga är det inte många. Det är förfärligt. Visst behövs det mer mansforskning och fler som arbetar för att tillvarata även pojkars och mäns rättigheter och resurser. Lisa menar som sagt att feminismen inte ser någon motsättning mellan detta och att bedriva samma arbete för kvinnors räkning, ändå är det naturligt att kvinnorörelsen främst inriktar sig på kvinnofrågor. Men jag kan förstå att män som Ivar känner sig inbjudna med armbågen i debatten. Så vad bör mansforskare och en mansrörelse ägna sig åt och hur kan de samarbeta med feminister och genusvetare?

Jag tror för det första att det är avgörande att männen inte enbart inriktar sig på symboliska strukturer. Det är alldeles nödvändigt, men det är inte tillräckligt. På samma sätt som man kan avkräva män ett visst ansvar för deras bilkörning kan man begära att de tar ansvar för sin våldsamhet. Det duger inte att ställa ”goda”, ”friska” män mot ”onda” och ”sjuka” och bilda föreningar i stil med ”En riktig karl slår inte”. Nej, det krävs en analys av varför våldet är så utbrett eller varför våldtäkter är så vanliga. Det handlar inte enbart om att män sen förskoleåldern är vana vid att lösa konflikter genom att höja rösten eller hota med, och i slutändan ta till, våld för att få sin vilja igenom. Det handlar också om att män i relationer ser sin dominans hotad och därför sätter kvinnan på plats genom att slå och våldta. Det handlar om att befästa maktordningar på en arbetsplats genom att trycka ner kvinnor, i värsta fall genom sexuella trakasserier.

För det andra måste en mansrörelse skruva ner tonläget. Det duger inte att som Pär Ström och andra försöka vända på retoriken och säga att det i själva verket är män som drabbas hårdast. Med sådana vänner behöver mansrörelsen inga fiender. Att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet på ett materiellt, socialt och politiskt plan innebär varken att alla män är det i alla lägen eller att kvinnor ses som hjälplösa offer. Jag vill citera Ivar när han spetsar till resonemanget:
Om vi anser att strukturer påverkar kvinnor mest, ja då är vi män sannerligen jubelidioter. Alla de problem som Lisa Bergman nämner är då bara resultatet av fritt valda katastrofer. Om vi inte ens kan välja bort fetma, arbetslöshet, hemlöshet och självmord när vi har den friheten kanske vi borde omyndigförklaras? Å andra sidan anses kvinnor mest som offer för allsköns strukturer och saknar därför följdriktigt också förmågan till fria handlingar. Män är alltså dumma i huvudet och kvinnor är helt viljelösa. Så långt, men sällan längre, har våra intellektuella kommit. Det är sannerligen synd om människan.
Ja, hu! Om det nu vore så, att vi som kallar oss feminister såg kvinnor som mer eller mindre hjälplösa offer under diverse strukturer. Men nu finns det åtskilliga hyllmeter skrivna om kvinnligt aktörskap. Frågan problematiseras av alltifrån queerteoretiker till liberalfeminister, och inte ens de första radikalfeministerna såg kvinnor som offer. Den här tankefiguren, att "feminism är att ömka kvinnor", bortser från vilka som har fört kampen. Är det de hjälplösa offren som har tvingat fram kvinnlig rösträtt, till exempel? Är det snälla män som har släppt in kvinnorna på banan? Knappast.

För det tredje måste män som vill bli tagna på allvar av kvinnorörelsen också vara beredda att konkret ta sitt ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. De måste bli lika ”opålitliga” för arbetsgivarna genom att vara barnlediga och vabba lika mycket som kvinnorna. De måste vara beredda att sänka sin materiella standard lite genom att låta den som tjänar mindre försörja familjen när barnen är små, de måste låta kvinnorna bli färdiga med sina studier först, göra sin karriär först. Precis som kvinnorna alltid har låtit sina män göra. Det är dags att betala tillbaka lite.

Jag skrev ovan att det är viktigt att göra en större analytisk distinktion mellan symboliska och materiella strukturer. Men att det inte går en rak linje mellan exempelvis ökat genusmedvetande och ökad jämställdhet innebär inte att de båda faktorerna inte skulle påverka varandra. Om vi t.ex. arbetar med att utjämna orättvisor i olikkönade förhållanden kan det få goda effekter för mäns genusidentitet och kontakt med barnen. Barnen får två helt likvärdiga föräldrar, vilket är en enorm vinst för dem och i förlängningen för hela samhället. Och en genusmedveten man är förstås mindre benägen att göra karriär genom att stå på sin frus axlar. Omvänt kan man säga att det är lättare att skapa den nye mannen och den nya kvinnan om de ekonomiska och sociala förutsättningarna inte sätter krokben för projektet. Den andra sidan av myntet är att det kan kännas tröstlöst att arbeta med genusprojekt i förskolan om barnen alltid blir hämtade av sina mammor. Liksom.

Det är också så att kvinnor historiskt och till dags dato inte bara har förfördelats materiellt utan även symboliskt. Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att den situationen kan kännas lite jobbigare. Att tjäna något mindre än männen kan väl gå att stå ut med, även om det är orimligt. Men många känner sig som dåliga mammor om de ger upp halva sin föräldraledighet för att ägna sig åt studier eller yrkesliv. En kvinna som bara ammar i en månad och sen återgår till arbetet ifrågasätts kraftigt, inte minst av andra kvinnor. Även kvinnor har mycket att göra när det gäller att bryta upp från den traditionella omvårdande rollen såväl i familjen som i utbildning och yrkesval. De måste släppa in männen på banan och se dem som likvärdiga föräldrar. De kanske ska fundera ett varv till innan de specialiserar sig på geriatrik i stället för kardiologi.

Jag ser inga människor som hjälplösa offer, vilket jag har skrivit om i inlägget Vad är en offerkofta? Det gäller alltså oavsett var någonstans man befinner sig i det biologiska eller sociala spektrumet. För mig är det viktigt att analysera både hur vi bestäms av olika strukturer och i vilken mån vi ändå kan förändra dem, dels på ett personligt plan, dels genom gemensamma politiska aktioner. Individens villkor och möjlighet till aktörskap bestäms både av det materiella och symboliska, av de personliga förutsättningarna i form av olika erfarenheter på ett psykologiskt plan och på ett strukturellt plan. Det är lätt att falla i den deterministiska fallgropen, men det är lika lätt att falla i den voluntaristiska och tro att rörelsefriheten är lika för alla. I det senmoderna Sverige dominerar liberala föreställningar om att en fullvärdig individ måste vara stark, självständig och inte minst lönsam. Men även de ”misslyckade” männen och andra som sorteras in i den tärande och inte närande delen av befolkningen har oförytterliga rättigheter.

Att inte tillhöra normen är alltid negativt, sa jag i Nya Vågen i förra veckan. Men de som tillhör normen ser inte normen, för de ser genom normen. Det är alltså viktigt att inte bara erkänna att man kanske är privilegierad, utan också på vilket sätt man är det. Det är viktigt att se hur normen konstrueras och vilka materiella följder det får för alla som faller utanför, som adhd-barnen. Ett exempel ur Fokus-artikeln är belysande. Här påstås nämligen att adhd (attention deficit, hyperactivity disorder) är fyra till fem gånger vanligare bland pojkar än flickor. Men detta är inte sant. En stor svensk undersökning har nyligen visat att adhd är jämnt fördelat. Däremot diagnostiseras pojkar tidigare, eftersom de är mer utlevande och rastlösa (hd i ”adhd”). Flickor med adhd har framförallt svårigheter med att koncentrera sig och planera, och när de sent omsider får sin diagnos är det alltså snarare den första halvan i bokstavskombinationen (ad i ”adhd”) man fokuserar på.

Ett tydligare exempel på hur symboliska strukturer påverkar de materiella är svårt att tänka sig. Så låt oss inte lämna kvar någon när samhället rör sig framåt.

Inga kommentarer: