Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.
Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:
Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.
Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.
Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.
Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.
Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.
Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):
Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.Så käfta emot! Tag plats, för dörrarna stängs. Resan kan börja mot en framtid där inte 75 % av alla vikarier är kvinnor och 75 % av samhällets maktelit utgörs av män. Och tänk er en framtid där inte 200 000 kvinnor om året blir misshandlade, en där inte 25 000 kvinnor blir våldtagna, en där vi inte utvisar två lesbiska kvinnor till säker förföljelse, en där vi inte behöver några Prideparader, en där vi slipper uppdelningar av skolor i såna med "dåligt rykte" och "bra rykte" utifrån hur många barn som heter Hicham eller Robin. Den finns, den är på väg. Men det tar tid och vi alla har ett ansvar för att skapa den. Så snacka inte bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar