Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.
Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.
Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.
Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.
Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".
Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.
Visar inlägg med etikett Orden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Orden. Visa alla inlägg
måndag 19 september 2011
torsdag 15 september 2011
Jourhavande litteratur
-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.
Tystnad.
-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.
-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.
-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!
Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.
DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.
Tystnad.
-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.
-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.
-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!
Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.
DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.
torsdag 3 mars 2011
Från bloggare till skribent
När jag var med i radio för ett tag sen frågade programledaren hur hon skulle presentera mig. Var jag "dramatiker och bloggare" eller "dramatiker och skribent"? Bredvid mig satt Ann Heberlein, en synnerligen meriterad person. Hon är teologie doktor i etik, skriver i de största dagstidningarna, har givit ut fem böcker sen 2004. Och så jag, bloggaren. Det lät så fjuttigt, så jag bad programledaren att säga "skribent".
Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.
Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.
Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.
Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!
Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!
Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.
Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!
Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.
Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.
Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.
Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!
Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!
Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.
Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!
söndag 21 november 2010
Varför all realism är magisk
Jag var nio eller så och hade röda hund eller så. Något slags tidig barndom var det, och något slags längre sjukdom som nu bara är en bokstav i en vaccination. Jag låg i min smala men sköna säng med kortklippt hår och blanka kinder och läste "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius, varför vet jag inte, men jag antar att jag hade fiskat fram den ur någon bokhylla. Det var svår läsning, för det som i vanliga fall är en serie i fem band var här en mycket tjock bok, om än kort på höjden. Det var omöjligt att hålla den på rak arm, så jag vände mig i sängen varje gång jag påbörjade en ny sida. I början var även det väldigt besvärligt eftersom ett fåtal sidor skulle balanseras mot flera hundra, men mot mitten tog det sig. På slutet blev det förstås samma historia igen, men då var jag så van att jag knappt tänkte på det. Dessutom var boken mycket spännande. Jag minns absolut ingenting av innehållet, men det minns jag. Nu undrar jag varför vi hade den hemma. Antagligen hade den nedärvts oläst genom åtminstone två generationer innan den hamnade i händerna på en liten sjukling med en antydan till Beatleslugg. Jag minns min röda sänglampa av knottrig röd plåt, format lite som en köksfläkt. Den gick att vinkla, vilket jag undvek eftersom den blev brännhet. Att klistermärket med en ESSO-tiger ovanpå inte förkolnades är ett under. Jag har en gammal bild på mig där jag ligger och läser. Dekalen ovanpå lampan ovanför den smala, ombonade sängen, en filt med överlakan och så jag. En bild av trivsel.
Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.
Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.
Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.
När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.
Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.
Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":
Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.
Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.
Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.
Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.
Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)
Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.
Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.
Bokslukaråldern, brukar den kallas. Jag kom aldrig ur den. Den oerhörda, överväldigande glädje som infann sig när jag insåg att det inte bara fanns en bok av Jules Verne eller att serien om de tre musketörerna bara fortsatte och fortsatte, eller när jag upptäckte ett dusssintal barnsliga detektivböcker som någon kusin hade tröttnat på, motsvarades senare av Sherlock Holmes-böckerna eller Edgar Allan Poe eller Alistair Macleans spänningslitteratur med fasor och intriger, eller långt senare av Tidens ryska klassiker där bok efter bok efter bok var små pärlor. Och så blev det Herman Hesse och Dostojevskij och andra författare som inte bara hade skrivit enstaka verk utan hela, sammanhängande fresker. Mot det har livet inte mycket att erbjuda. I litteraturen hänförs man och svimmar och har lungsot, irrar omkring febrig av kärlek och poesi, förföljer skugglika varelser i dimman, försjunker i opiumrus, kastar sig utför stup, jagas av vålnader. Man går inte till kiosken och köper en ask Tuttifrutti även om det också är ett glädjeämne i det lilla.
Men fråga mig inte vad alla böcker har handlat om, för det har jag glömt. Ta en bok som "Mulattkvinnan" av Asturias. Herregud, vad jag älskade den! Och herregud vad jag har glömt bort den. Ibland är det nog lika bra. Jag skulle aldrig i livet läsa om Herman Hesse, till exempel. Jag vill tro att han är bra, men misstänker att jag skulle fnysa i dag. För att inte tala om vissa andra författare av mer dagsländeaktig natur, som Carlos Castaneda eller Robert M. Pirsig. De är säkerligen riktigt pinsamma, men då förde de mig för en kort tid in i en fascinerande värld. Så man kan glömma på olika sätt. I det senare fallet är glömskan nästan aktiv.
Man kan ju tycka att det är synd att ha läst Bröderna Karamazov och inte minnas ett jota, mer än att Aljosja nog var lite grann som Aramis, fast såklart ännu mer livfullt skildrad. Men mig gör det ingenting. Jag har läst rubb och stubb av Saul Bellow, Isaac Bashevis Singer, Graham Greene, Anthony Burgess - allt är borta. Jag dyrkade Gogols noveller och epik men har bara kvar vissa fragment. Jag var andäktig när jag läste "Hadrianus minnen" av Marguerite Yourcenar, men det är också det enda jag minns.
När jag var femton eller så fick jag "Den stora gruvstrejken" av Zola av någon av mina systrar. Den skulle liksom få mig att öppna ögonen för en bister verklighet, tänker jag. Och visst gjorde den det, liksom Saarikoskis torpartrilogi eller Väinö Linnas soldatromaner där man hade ett mustigt språk och rullade sig en mahorka, något slags vansinnigt rykande cigg av tidningspapper och billig rysk tobak. Bönderna plöjde den karga jorden, folk trälade i fabrikerna, blödde och dog. Ja, det är ungefär vad jag bär med mig. Men Tolstoj orkade jag aldrig med. Han var för fin, på nåt sätt. Krig och fucking förädlad fred, som en rokokomöbel strandad i en leråker.
Och så finns det litteratur som jag verkligen inte vill minnas, för den är för ångestdrivande. Jag var tvungen att sluta läsa Kafkas "Slottet", för jag ville bara dö. Då hade jag ändå läst "I straffkolonin", där delinkventen fick sina synder inristade på ryggen av en infernalisk maskin med tusen nålar. I det ögonblick texten klarnade och fången äntligen förstod spetsades han som en insekt och kastades åt sidan. Jag vill inte läsa om den boken heller. Men jag skulle gärna läsa om alla de där så kallade magiska realisterna från Sydamerika. Och nu vill jag alltså påpeka det som borde vara självklart: all realism är magisk. Det är också anledningen till att det finns ett specifikt litterärt verk jag verkligen vägrar att läsa om.
Den där lille bokslukaren i sin bädd med ESSO-tigern på lampan mysande ovanför bor naturligtvis kvar i mig. Men något som också lever kvar är verkligheten utanför sängen. Den var inte bara betydligt mer prosaisk, den var skrämmande och ensam. Och många, många år senare befann jag mig i en liknande situation. Den värld jag med mycken möda på något sätt hade betvingat, eller i alla fall lärt mig hantera, kantrade plötsligt. Jag hade inte direkt tillgång till litteraturens tröstebädd heller, även jag jag nyligen hade upptäckt Saramago. Men Saramago är så långt ifrån verklighetsflykt som man kan komma. Hans världar är fantastiska och ibland magiska i sin realism, men de är samtidigt ett idogt petande i smärtnerver man inte visste att man hade. Så här står det i inledningen till "Alla namnen":
Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har.Och det minns jag, för så var det verkligen. Att två äktenskap hade kraschat var en sak. All jävla smärta var en sak, sönderpressade kindtänder och utbrändhet och ekonomisk ruin var en sak. Men att vakna upp som Mumintrollet mitt i vintern och finna att världen är helt förändrad gör att man med nödvändighet måste ställa sig frågan om det inte är man själv som har förändrats, och det oåterkalleligen.
Jag skrev dagbok på Qruisern under den här tiden. Jag hade aldrig skrivit något förut, även om jag som alla andra hade närt hemliga författardrömmar. De drömmarna var omöjliga, för dels var jag för lat för att ens sätta en penna på papperet, dels framstod de som så löjliga i skenet av en överväldigande världslitteratur. Men nu skrev jag alltså, av självbevarelsedrift och ett behov av att förmedla allt jag upplevde. Jag hade inga litterära ambitioner eller så. Jag skrev inte med baktanken att en dag publicera. Men dagboken fick en mirakulös effekt: den gav mig kontakt med vilt främmande personer som blev mina vänner och älskade och vägledare i den här igensnöade världen där mitt namn inte längre var igenkännligt. Ja, realism blev magi ur vilken en ny realitet kunde spira. Jag började om, som så många gånger förut, men nu på ett helt nytt sätt och kanske för sista gången. Jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.
Det är det här jag inte kan läsa. Det gör för ont. Jag fick flera år senare för mig att trots allt publicera dagböckerna, varför minns jag inte riktigt. Jag tror att det delvis var på uppmaning. Hursomhelst började jag klippa och klistra. Jag tog hela min tid på Qruisern, med inlägg i diskussionsforum för bisexuella och polyamorösa, med långa mess-växlingar med mina nyvunna vänner och med dagböckernas bistra och ibland fantastiska verklighet, ja, jag försökte göra en roman av det. Många timmar satt jag med C, som också skrev, och med Marty som ju var en etablerad dramatiker och språkvirtuos. En dag skickade jag iväg tjocka buntar till en hoper förlag, utan att egentligen tro att det skulle bli nåt. En av lektörerna skrev mycket uppskattande men det passar inte vår profil, och ja ni vet hur det kan låta om ni själva har försökt. Jag gjorde ett sista försök med ett numera nedlagt förlag, men fick vänta i evigheter på deras respons - mycket längre än med de etablerade och stora förlagen. Jag blev förbannad och drog tillbaka manuset. Än i dag känner jag ett visst groll, och det är nog ömsesidigt. Men det kan kvitta, för jag är faktiskt glad att det inte blev någon publicering. Jag har kvar alltihop, men jag förmår inte läsa det, för jag vill inte vada genom och över de där tårfloderna igen. Det är delvis av magiska skäl, misstänker jag. Kanske kan monstret vakna till liv, kanske ska livet åter spela mig ett sånt där cyniskt litet spratt, på det där fullständigt likgiltiga viset som är livets.
Jag skrev ovan att Saramago inte är mycket till verklighetsflykt, men det är förstås lögn och förbannad dikt. Stor litteratur kan aldrig vara verklighetsflykt, för den slungar oss rakt in i någons verklighet så att den framstår som vår egen. Den ger oss mod att leva, den erbjuder de finaste analysverktyg för mänskligt beteende, den är teleskoperande och mikroskoperande och galopperande - skitsamma om vi glömmer den sen. För vi bär med oss den för evigt. På så vis är också all litteratur realism, fast magisk. Det går inte att skilja på vad som är vad, i varje fall kan inte jag göra det. "Så fort man börjar skriva blir det fiction", sa min vän C. när vi diskuterade min roman. Ja, och så fort man läser fiction blir det verklighet.
Sen tre år tillbaka har jag proppat hjärnan full med teorier, först i pedagogik, sedan i genusvetenskap. Och en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det finns så oändligt många fantastiska tänkare att jag blir alldeles kallsvettig av tanken på allt jag missat och allt jag aldrig kommer att hinna med. Jag har givetvis glömt det mesta, allt annat vore orimligt. Men precis som med skönlitteraturen sätter den akademiska litteraturen djupa spår i mig. Jag har fått en helt ny syn på världen; det är faktiskt ingen överdrift. Nackdelen med det idoga pluggandet är att jag har blivit skönilliterat. Jag hinner inte läsa "Swanns värld" trots att det kanske är det allra mest fantastiska jag har läst. Men den finns kvar, liksom de verk av Saramago jag har sparat till den dag han skulle dö och aldrig skriva något mer. Nu är han verkligen död, men han finns kvar i mig och det finns mer att upptäcka. Det är okej, jag tar det sen.
Det händer dock att jag läser förströelselitteratur mellan varven. Med jämna mellanrum kollar jag i Pocketshopen om inte Michel Connelly, Patricia Cornwell eller Jeffrey Deaver har skrivit någon ny smaskig deckare. Sen sträckläser jag den, nästan i smyg och med en viss skam, lägger ifrån mig den med en suck och kastar mig över Lois McNay eller Bourdieu igen. Även den här sortens skönlitteratur glömmer jag, men på ett kvalitativt annorlunda sätt, för den är just ingenting att minnas. Den är som att se någon underhållande biofilm. (Nu ska jag inte börja tjata om alla filmer jag har sett och glömt, för de är tusentals. Visst har jag favoriter där med, som "Spegeln" av Tarkovskij, eller alla filmer av Fellini och Kurosawa och Fassbinder och och och. Även här finns det en stor skillnad mellan oförglömligt och bra-men-skräp.)
Bara en sista sak. Man kan tro att akademisk litteratur ska vara torr och teoretisk till sin natur. Det är precis tvärtom, skulle jag vilja påstå: riktigt bra akademisk litteratur är frustande och överväldigande och synnerligen praktisk. Dessutom försvinner naturligtvis inte författaren även om vederbörande kanske inte direkt beskriver en ringklockas spröda klang i barndomens trädgård. Läs lite av Bourdieu så får ni se hur fäst han är vid att uttrycka sig i paradoxer, eller läs Johan Asplunds "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" så kommer ni att jubla åt hans språk och snillrika formuleringar. Jag blir väldigt fäst vid många av de här författarna, inte bara för att de ägnar åratal åt de mest besynnerliga projekt, utan för att de faktiskt är ganska rörande i sin iver att analysera och briljera, väcka debatt och få uppmärksamhet. Det är också magisk realism, måhända mer pragmatisk än pratmagisk, men ändå.
Att komma ut ur garderoben är en stor sak. Jag tror inte att jag hade vågat om det inte hade varit för alla böcker jag har glömt. De fick mig att inse att det finns andra världar, vissa av dem möjliga att bebo. Och många av dem handlar just om hur denna trånga och mörka tillvaro kan förbytas i en med ljus och syre. Ja, garderoberna äro legio, men de har faktiskt en dörr. Tala om magisk realism.
onsdag 21 juli 2010
Finkulturens personliga assistenter
Någon pratar högt på min gård, fast ordlöst. Att man kan uttrycka mycket utan ord vet den som har haft spädbarn, men all kommunikation kräver avkodning. Ju mer idiosynkratiskt någon uttrycker sig, desto större personlig kännedom krävs. Vissa människor har också en talang för att uppfatta mönster och strukturer där andra överväldigas av brus; det är som musikalitet eller språkbegåvning, två områden som föga förvånande hänger ihop. Jag tänker mig att den som råmar ute på gården förstås av sina föräldrar om de nu lever, eller av en personlig assistent eller motsvarande. Men förutsättningen är alltså den personliga relationen och ett intresse av att tolka. Som förälder tolkar man sin alldeles nyfödda bebis oupphörligt; det är livsavgörande. Och det fortsätter förstås, tolkandet upphör inte i och med språkinträdet. Jag ser på en bråkdel av en sekund hur något av mina barn mår, om något är fel, om det har hänt något som jag ännu inte har fått veta. Ibland övertolkar jag förstås, precis som hundägare begår antropomorfa felslut och läser in en tanke eller känsla som faktiskt är omöjliga för hunden att hysa, för att inte tala om att uttrycka. Men hellre det, mycket hellre det än motsatsen. Jag önskar alltså att den utvecklingsstörde på min gård har tillgång till någon som förstår vad han uttrycker. ”Oj, vad det blåser!”, till exempel. Eller att det här är roligt – men inte det där. Det här vill jag ha, hit vill jag gå. Och nu blev jag ledsen, men inte arg. Nu är jag frustrerad, för du förstår mig inte, din dumme satan.
Det är som med kultur. Kristdemokraterna vill sänka momsen för att göra dansbandskulturen mer tillgänglig. I dag tvingas man som bekant uppsöka skumma små stånd i Västerås souk för att komma över en cd med Lasse Stefanz. Men finkultur, den ser man fan överallt. (Fast ”fan” skulle nog kristdemokraten bara tänka för sig själv.) Ja, det finns en rädsla för finkulturen; den är obegripligt råmande, kaotisk och potentiellt aggressiv; den går inte att avkoda utom för dess personliga assistenter och närmast anhöriga.
Jag läser just nu Patricia Cornwells senaste bok, ”The Scarpetta Factor”, en som vanligt mycket rafflande, trovärdig och psykologiskt inträngande historia. Jag tar minsta tillfälle i akt att kasta mig över den igen, för jag vill veta hur det går. I morgon har jag nog till min stora förtret läst ut den, men det kan inte hjälpas; spänningslitteratur bör slukas. Samtidigt väntar mig läsning av en annan sort: Per Olov Enquists ”Ett annat liv”, Marcel Prousts ”Swanns värld” och Nancy Frasers ”Adding Insult to Injury – Nancy Fraser Debates her Critics”. Ingen av dem vill jag sträckläsa.
Enquists självbiografi gör mig helt salig. Precisionen i språket är så oerhörd och väcker så många tankar och associationer i mig att jag måste lägga ifrån mig den efter ett par sidor för att samla tankarna. Att plöja den vore som att gå på en fantastisk restaurang och kasta i sig deras sjurätters avsmakningsmeny på tio minuter. Extremfallet på närläsning är när jag tog över ett år på mig med ”Historien om Lissabons belägring” av Saramago, en bok som blev mitt livs största litterära kärlek. ”Ett annat liv” har inte riktigt den digniteten, men spelar ändå på samma olympiska arena, en där banorna är minutiöst välskötta och gräset vårdas som vore det ett spädbarn.
Så vad är det för skillnad mellan ”The Scarpetta Factor” och någon av böckerna i min väntande trio? Handlar det inte bara om genrer? Nej, jag kan inte riktigt nöja mig med det lakoniska konstaterandet. Cornwell är en spänningslitteraturens mästare, kanske den allra bästa vid sidan av Michael Connelly och möjligen Jeffery Deaver. Hennes sinne för detaljer är fenomenalt, som när hon beskriver förkolnade fönsterramar som ”alligatored” eller frammanar lukten av brandrök, glödgad asfalt och bränt människokött så att man på ett ögonblick förflyttas till brottsplatsen, känner fasan när dr Kay Scarpetta inser att den svårt sargade, oigenkännliga spillra av en människa som ligger där är hennes älskade. Men Cornwells skildringar går rakt in i mig, motståndslöst. Hon trycker på knappar i mitt psyke på ett sätt som nästan kunde kallas manipulativt. Det är inget fel med det – tvärtom är det en stor styrka. Jag har läst ca två rader av pseudonymen Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som går som följetong i DN i sommar, och var tvungen att återupplivas med luktsalt och därefter våldtäktsduscha i en timme efteråt. Något så till den milda grad pinsamt var det i jämförelse med Cornwell. De trycker inte på en enda knapp, och språket lämnar mig helt likgiltig. Att bunta ihop all spänningslitteratur är lika trubbigt som att dela upp litteratur i kategorierna populär och fin.
”Swanns värld” är som bekant den första delen i ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som anses ha hög imponatorfaktor. Tänk att ha läst hela den! Men jag kan faktiskt inte ta någon hänsyn till det. Inte vet jag om jag kommer att läsa hela sviten, men hittills är jag djupt fascinerad. Precis som i ”Ett annat liv” är språket makalöst, men där Enquist är sparsmakad är Proust framvällande. I en passage beskriver han klocktornet på en kyrka sida upp och sida ner. Det borde inte vara möjligt, det borde bli långrandigt. Jag häpnar under läsningen; jo, det fortsätter faktiskt! Och fortsätter och fortsätter. Lyckan är total, inte minst över hur någon vågar ta en sån fabulös risk i sitt skrivande. Jag uppslukas och försvinner bort till en annan tid, en annan plats, ett annat temperament. Men även här märker jag att jag måste ta en paus då och då för att smälta intrycken. Och Saramago ska vi bara inte tala om. Jag har aldrig fröjdats så mycket som i hans knä, men likt ett barn blir jag ibland överstimulerad av den roliga leken och måste göra nåt annat.
Vad är det här? Hur kan någonting vara så bra på så totalt olika sätt?
Nu tänker ni kanske att det har att göra med tolkning. Litterära alster som lirar i Nobelklassen måste läsas av någon som har förmågan att tolka dem, som besitter en viss förförståelse, kanske rentav har läst litteraturvetenskap. Det senare hör man faktiskt i litteraturdebatten ibland. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Finkulturens personliga assistenter finns bara som en fantasi hos dess belackare. Det finns inget facit, för det är att förväxla språket med individen. Eller för att uttrycka sig med Martys ord: den goda boken är som en människa. Ja, den lever sitt eget liv, obekymrad av kristdemokrater och dansband. Att den kanske inte är omedelbart tillgänglig är inte en svaghet utan en styrka. Vem förväntar sig att förstå och lära känna en medmänniska efter ett ögonkast eller ens ett par timmar? Ändå är det så många vill ha sin litteratur, sin konst, sin musik. Det här blir ännu tydligare när vi talar om en viss sorts poesi eller konst. Ta ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med” av Marcel Duchamp. Konstverket åtföljdes av en grön låda med instruktioner för hur det ska läsas, men de är tvetydiga och fulla med ordvitsar. Ta världens mest avancerade superdator och mata in alla kända fakta om konstverket. Det kommer inte att resultera i ett jota. Men ta en konstkritiker som Ulf Linde och låt honom skriva ”Spejare” så får vi en tolkning som är rena detektivhistorien och väldigt övertygande. Linde har just den där musikaliteten jag beskrev i början. Men det är fortfarande bara en tolkning av tusentals möjliga. Konstverket står kvar där på Moderna museet och är antingen slutet eller öppet för betraktaren. Slå er ner framför det en halvtimme. Inte behöver ni ha läst ”Spejare” för att umgås med det. Det finns inga rätta svar.
Erik Beckman har skrivit några rader som jag har som mitt motto på Facebook: ”Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen.” För mig är det helt genialt, men jag tänker inte berätta varför. Jag vet inte om jag kan, eller snarare, jag vill inte omformulera Beckmans ord, av rädsla för att något då dör. Men det individuella konstverket, den enskilda dikten, boken eller teaterpjäsen är inte bara en uppdiktad individ, den är högst verklig. Den kanske råmar nåt som ni inte förstår. Det går ändå an att känna på dess näsa.
Så långt skönlitteraturen, men jag hade ju en tredje bok, Nancy Frasers. Vill jag inte sträckläsa den heller? Nix. Jag vill faktiskt inte sträckläsa någon akademisk litteratur, men tyvärr tvingas jag göra det under terminerna. ”Adding Insult to Injury” är gudskelov inte kurslitteratur, däremot är den akademisk litteratur när den är som bäst. Jag ska inte ge mig in på dess innehåll, för då blir jag aldrig färdig med det här blogginlägget. Men långsamt bör denna bok läsas, för även den kräver att man smälter innehållet i lagoma portioner. Till skillnad från de skönlitterära verken är den inte en solitär. Fraser står på någons axlar, och dessa axlar tillhör tänkare vilkas teorier i sin tur vilar på andras. Man kan utan besvär följa linjen bakåt till de första liberalerna och marxisterna om man vill, eller fortsätta läsa där Frasers bok slutar. Den akademiska traditionen är fantastisk på så sätt: den är helt genomskinlig och vem som helst som har tid och tålamod kan sätta sig in i den. ”Adding Insult to Injury” kräver inte mycket mer än att man är hyfsad på engelska. Skillnaden mot exempelvis Judith Butler eller Iris Marion Young är milsvid.
”Solitär”, skrev jag. Det är nu inte helt sant. Visst ingår Enquist i en tradition, och det gör även Proust. Men det är ändå mycket mer sällsynt att en akademiker skapar något helt nytt, och framförallt måste det hen skriver ingå i det vetenskapliga cocktailpartyt, annars blir verket på sin höjd en kuriositet. Jag undrar just vad Göran Hägglund skulle tycka om Nancy Fraser. Han skulle förmodligen reagera ungefär som jag reagerar på Lars Kepler, med avsky. Han skulle stå främmande inför själva grundförutsättningarna i hennes teser, eftersom hans verklighetsbild är en helt annan. Hägglund är kanske inte anti-intellektuell, men hans inställning till den så kallade finkulturen är djupt problematisk.
Lasse Stefanz, slutligen. Behöver de en lägre momssats för att klara sig, och vem skulle tjäna på det? De själva, förmodligen, men även alla de utvecklingsstörda som älskar dem. För av någon anledning är det mest Lasse Stefanz et al. som gäller när FUB anordnar dans. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske tänker de utvecklingsstördas föräldrar att dansband är det mest normala som finns och vad kan väl då vara bättre lämpat en dansafton? Att Lasse Stefanz har enkla melodier med enkla texter innebär också att vem som helst kan lära sig dem utantill. Men den house jag brukar dansa mig halvt fördärvad till på diverse gayklubbar är inte precis som en stråkkvartett av Bartók. Jag gissar alltså att det handlar om normaliteten, men kanske har jag fel – det kan faktiskt kvitta. För det här gör ju inte dansbandsmusik sämre.
Tanken att det till synes lättillgängliga är lika mycket värt som det till synes svårtillgängliga är alltså inget jag kan invända mot. Men bakom Kristdemokraternas dansbandsvurm ligger förstås föreställningen om verklighetens folk, viket är direkt förolämpande mot dansbanden, de utvecklingsstörda och andra som diggar den musiken – och mot såna som jag som ibland föredrar ”finare” kulturyttringar. Det är den andra sidan av idén om kultur som kräver förkunskaper, om konst med ett facit och om finkulturens personliga assistenter och närmast anhöriga. Ja, det är ett ohöljt förakt mot Proust-läsarna, konstmusikälskarna och källarteaterpubliken, mot de intellektuella och tillgjorda, de som liksom vill vara förmer än andra. Kristdemokraterna ser sig som pojken som avslöjar att den queere och normbrytande kejsaren är naken. Och bakom dansbandsmomsens avskaffande döljer sig en nyliberal agenda. Kulturutövning ska vara folklig, annars ska den inte stödjas. Tecknet på att den är folklig är att den är självbärande. Endast självbärande kulturyttringar har ett existensberättigande; om en teater inte går runt på sina biljettintäkter får den skylla sig själv och inte springa till staten för stöd. Allt hänger ihop: verkligheten är lika med det lättfattliga och omedelbart igenkännliga medan det svårpenetrerade (som inte alls behöver vara det) är ett utslag av tillgjordhet och hotande normupplösning, vilket inte har något verkligt stöd eftersom det kräver livsuppehållande åtgärder för att alls finnas. Det har, kort sagt, gått för långt med vårt samhälle.
Det lustiga, påpekar Marty som jag diskuterar det här med, är att källarteatrarnas repertoar må vara av det svårare slaget: ”Caligula” av Albert Camus, ”Artauds rekviem” etc. Men vad säger regissören och skådespelarna? Jo, det ska vara rått, direkt och drabba publiken som en smäll i solar plexus. Efter att ha sett en föreställning fick hon en gång frågan: ”Hur såg publiken ut efteråt? De verkade väl inte lyckliga?” Nej, teatermänniskor är för det mesta inte intellektuella för fem öre. De är tvärtom just det verklighetens folk som Hägglund tänker sig ska lyssna på dansbandsmusik. Queera är de bara undantagsvis, även om få av dem röstar på Kd. Men de är alltså parasiter på samhällskroppen lik förbannat, tänker den som är värdekonservativ, nyliberal – och historielös. Om vi bara ser till kortsiktiga vinster och det kommersiellt bärkraftiga kommer den teater, konst och litteratur som inte genast bär sig att självdö. Kvar blir då Lars Kepler, Lasse Stefanz, och ”My Fair Lady” på Oscars. Skulle inte den kosten kännas en smula ensidig i längden? Jag tycker det. Jag tycker att det är bra synd att kristdemokrater och andra i stort sett oemotsagda får fortsätta att sprida myter om vad kultur är och bör vara bara för att de själva har en sån beröringsskräck och nattstånden kultursyn. Den repertoar vi ser på institutionsteatrarna i dag vore inte möjlig utan källarteatrarna, den konst vi kan se på Moderna hade inte funnits om allt alltid skulle ha varit kommersiellt gångbart. Marcel Proust och Marcel Duchamp känns kanske varken svåra eller farliga nuförtiden, men en gång hade de större likheter med Sarah Kane eller Anna Odell än vad en kristdemokrat skulle gilla. Och Lasse Stefanz hade varit bespottade rebeller 1950.
Det är som med kultur. Kristdemokraterna vill sänka momsen för att göra dansbandskulturen mer tillgänglig. I dag tvingas man som bekant uppsöka skumma små stånd i Västerås souk för att komma över en cd med Lasse Stefanz. Men finkultur, den ser man fan överallt. (Fast ”fan” skulle nog kristdemokraten bara tänka för sig själv.) Ja, det finns en rädsla för finkulturen; den är obegripligt råmande, kaotisk och potentiellt aggressiv; den går inte att avkoda utom för dess personliga assistenter och närmast anhöriga.
Jag läser just nu Patricia Cornwells senaste bok, ”The Scarpetta Factor”, en som vanligt mycket rafflande, trovärdig och psykologiskt inträngande historia. Jag tar minsta tillfälle i akt att kasta mig över den igen, för jag vill veta hur det går. I morgon har jag nog till min stora förtret läst ut den, men det kan inte hjälpas; spänningslitteratur bör slukas. Samtidigt väntar mig läsning av en annan sort: Per Olov Enquists ”Ett annat liv”, Marcel Prousts ”Swanns värld” och Nancy Frasers ”Adding Insult to Injury – Nancy Fraser Debates her Critics”. Ingen av dem vill jag sträckläsa.
Enquists självbiografi gör mig helt salig. Precisionen i språket är så oerhörd och väcker så många tankar och associationer i mig att jag måste lägga ifrån mig den efter ett par sidor för att samla tankarna. Att plöja den vore som att gå på en fantastisk restaurang och kasta i sig deras sjurätters avsmakningsmeny på tio minuter. Extremfallet på närläsning är när jag tog över ett år på mig med ”Historien om Lissabons belägring” av Saramago, en bok som blev mitt livs största litterära kärlek. ”Ett annat liv” har inte riktigt den digniteten, men spelar ändå på samma olympiska arena, en där banorna är minutiöst välskötta och gräset vårdas som vore det ett spädbarn.
Så vad är det för skillnad mellan ”The Scarpetta Factor” och någon av böckerna i min väntande trio? Handlar det inte bara om genrer? Nej, jag kan inte riktigt nöja mig med det lakoniska konstaterandet. Cornwell är en spänningslitteraturens mästare, kanske den allra bästa vid sidan av Michael Connelly och möjligen Jeffery Deaver. Hennes sinne för detaljer är fenomenalt, som när hon beskriver förkolnade fönsterramar som ”alligatored” eller frammanar lukten av brandrök, glödgad asfalt och bränt människokött så att man på ett ögonblick förflyttas till brottsplatsen, känner fasan när dr Kay Scarpetta inser att den svårt sargade, oigenkännliga spillra av en människa som ligger där är hennes älskade. Men Cornwells skildringar går rakt in i mig, motståndslöst. Hon trycker på knappar i mitt psyke på ett sätt som nästan kunde kallas manipulativt. Det är inget fel med det – tvärtom är det en stor styrka. Jag har läst ca två rader av pseudonymen Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som går som följetong i DN i sommar, och var tvungen att återupplivas med luktsalt och därefter våldtäktsduscha i en timme efteråt. Något så till den milda grad pinsamt var det i jämförelse med Cornwell. De trycker inte på en enda knapp, och språket lämnar mig helt likgiltig. Att bunta ihop all spänningslitteratur är lika trubbigt som att dela upp litteratur i kategorierna populär och fin.
”Swanns värld” är som bekant den första delen i ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som anses ha hög imponatorfaktor. Tänk att ha läst hela den! Men jag kan faktiskt inte ta någon hänsyn till det. Inte vet jag om jag kommer att läsa hela sviten, men hittills är jag djupt fascinerad. Precis som i ”Ett annat liv” är språket makalöst, men där Enquist är sparsmakad är Proust framvällande. I en passage beskriver han klocktornet på en kyrka sida upp och sida ner. Det borde inte vara möjligt, det borde bli långrandigt. Jag häpnar under läsningen; jo, det fortsätter faktiskt! Och fortsätter och fortsätter. Lyckan är total, inte minst över hur någon vågar ta en sån fabulös risk i sitt skrivande. Jag uppslukas och försvinner bort till en annan tid, en annan plats, ett annat temperament. Men även här märker jag att jag måste ta en paus då och då för att smälta intrycken. Och Saramago ska vi bara inte tala om. Jag har aldrig fröjdats så mycket som i hans knä, men likt ett barn blir jag ibland överstimulerad av den roliga leken och måste göra nåt annat.
Vad är det här? Hur kan någonting vara så bra på så totalt olika sätt?
Nu tänker ni kanske att det har att göra med tolkning. Litterära alster som lirar i Nobelklassen måste läsas av någon som har förmågan att tolka dem, som besitter en viss förförståelse, kanske rentav har läst litteraturvetenskap. Det senare hör man faktiskt i litteraturdebatten ibland. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Finkulturens personliga assistenter finns bara som en fantasi hos dess belackare. Det finns inget facit, för det är att förväxla språket med individen. Eller för att uttrycka sig med Martys ord: den goda boken är som en människa. Ja, den lever sitt eget liv, obekymrad av kristdemokrater och dansband. Att den kanske inte är omedelbart tillgänglig är inte en svaghet utan en styrka. Vem förväntar sig att förstå och lära känna en medmänniska efter ett ögonkast eller ens ett par timmar? Ändå är det så många vill ha sin litteratur, sin konst, sin musik. Det här blir ännu tydligare när vi talar om en viss sorts poesi eller konst. Ta ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med” av Marcel Duchamp. Konstverket åtföljdes av en grön låda med instruktioner för hur det ska läsas, men de är tvetydiga och fulla med ordvitsar. Ta världens mest avancerade superdator och mata in alla kända fakta om konstverket. Det kommer inte att resultera i ett jota. Men ta en konstkritiker som Ulf Linde och låt honom skriva ”Spejare” så får vi en tolkning som är rena detektivhistorien och väldigt övertygande. Linde har just den där musikaliteten jag beskrev i början. Men det är fortfarande bara en tolkning av tusentals möjliga. Konstverket står kvar där på Moderna museet och är antingen slutet eller öppet för betraktaren. Slå er ner framför det en halvtimme. Inte behöver ni ha läst ”Spejare” för att umgås med det. Det finns inga rätta svar.
Erik Beckman har skrivit några rader som jag har som mitt motto på Facebook: ”Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen.” För mig är det helt genialt, men jag tänker inte berätta varför. Jag vet inte om jag kan, eller snarare, jag vill inte omformulera Beckmans ord, av rädsla för att något då dör. Men det individuella konstverket, den enskilda dikten, boken eller teaterpjäsen är inte bara en uppdiktad individ, den är högst verklig. Den kanske råmar nåt som ni inte förstår. Det går ändå an att känna på dess näsa.
Så långt skönlitteraturen, men jag hade ju en tredje bok, Nancy Frasers. Vill jag inte sträckläsa den heller? Nix. Jag vill faktiskt inte sträckläsa någon akademisk litteratur, men tyvärr tvingas jag göra det under terminerna. ”Adding Insult to Injury” är gudskelov inte kurslitteratur, däremot är den akademisk litteratur när den är som bäst. Jag ska inte ge mig in på dess innehåll, för då blir jag aldrig färdig med det här blogginlägget. Men långsamt bör denna bok läsas, för även den kräver att man smälter innehållet i lagoma portioner. Till skillnad från de skönlitterära verken är den inte en solitär. Fraser står på någons axlar, och dessa axlar tillhör tänkare vilkas teorier i sin tur vilar på andras. Man kan utan besvär följa linjen bakåt till de första liberalerna och marxisterna om man vill, eller fortsätta läsa där Frasers bok slutar. Den akademiska traditionen är fantastisk på så sätt: den är helt genomskinlig och vem som helst som har tid och tålamod kan sätta sig in i den. ”Adding Insult to Injury” kräver inte mycket mer än att man är hyfsad på engelska. Skillnaden mot exempelvis Judith Butler eller Iris Marion Young är milsvid.
”Solitär”, skrev jag. Det är nu inte helt sant. Visst ingår Enquist i en tradition, och det gör även Proust. Men det är ändå mycket mer sällsynt att en akademiker skapar något helt nytt, och framförallt måste det hen skriver ingå i det vetenskapliga cocktailpartyt, annars blir verket på sin höjd en kuriositet. Jag undrar just vad Göran Hägglund skulle tycka om Nancy Fraser. Han skulle förmodligen reagera ungefär som jag reagerar på Lars Kepler, med avsky. Han skulle stå främmande inför själva grundförutsättningarna i hennes teser, eftersom hans verklighetsbild är en helt annan. Hägglund är kanske inte anti-intellektuell, men hans inställning till den så kallade finkulturen är djupt problematisk.
Lasse Stefanz, slutligen. Behöver de en lägre momssats för att klara sig, och vem skulle tjäna på det? De själva, förmodligen, men även alla de utvecklingsstörda som älskar dem. För av någon anledning är det mest Lasse Stefanz et al. som gäller när FUB anordnar dans. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske tänker de utvecklingsstördas föräldrar att dansband är det mest normala som finns och vad kan väl då vara bättre lämpat en dansafton? Att Lasse Stefanz har enkla melodier med enkla texter innebär också att vem som helst kan lära sig dem utantill. Men den house jag brukar dansa mig halvt fördärvad till på diverse gayklubbar är inte precis som en stråkkvartett av Bartók. Jag gissar alltså att det handlar om normaliteten, men kanske har jag fel – det kan faktiskt kvitta. För det här gör ju inte dansbandsmusik sämre.
Tanken att det till synes lättillgängliga är lika mycket värt som det till synes svårtillgängliga är alltså inget jag kan invända mot. Men bakom Kristdemokraternas dansbandsvurm ligger förstås föreställningen om verklighetens folk, viket är direkt förolämpande mot dansbanden, de utvecklingsstörda och andra som diggar den musiken – och mot såna som jag som ibland föredrar ”finare” kulturyttringar. Det är den andra sidan av idén om kultur som kräver förkunskaper, om konst med ett facit och om finkulturens personliga assistenter och närmast anhöriga. Ja, det är ett ohöljt förakt mot Proust-läsarna, konstmusikälskarna och källarteaterpubliken, mot de intellektuella och tillgjorda, de som liksom vill vara förmer än andra. Kristdemokraterna ser sig som pojken som avslöjar att den queere och normbrytande kejsaren är naken. Och bakom dansbandsmomsens avskaffande döljer sig en nyliberal agenda. Kulturutövning ska vara folklig, annars ska den inte stödjas. Tecknet på att den är folklig är att den är självbärande. Endast självbärande kulturyttringar har ett existensberättigande; om en teater inte går runt på sina biljettintäkter får den skylla sig själv och inte springa till staten för stöd. Allt hänger ihop: verkligheten är lika med det lättfattliga och omedelbart igenkännliga medan det svårpenetrerade (som inte alls behöver vara det) är ett utslag av tillgjordhet och hotande normupplösning, vilket inte har något verkligt stöd eftersom det kräver livsuppehållande åtgärder för att alls finnas. Det har, kort sagt, gått för långt med vårt samhälle.
Det lustiga, påpekar Marty som jag diskuterar det här med, är att källarteatrarnas repertoar må vara av det svårare slaget: ”Caligula” av Albert Camus, ”Artauds rekviem” etc. Men vad säger regissören och skådespelarna? Jo, det ska vara rått, direkt och drabba publiken som en smäll i solar plexus. Efter att ha sett en föreställning fick hon en gång frågan: ”Hur såg publiken ut efteråt? De verkade väl inte lyckliga?” Nej, teatermänniskor är för det mesta inte intellektuella för fem öre. De är tvärtom just det verklighetens folk som Hägglund tänker sig ska lyssna på dansbandsmusik. Queera är de bara undantagsvis, även om få av dem röstar på Kd. Men de är alltså parasiter på samhällskroppen lik förbannat, tänker den som är värdekonservativ, nyliberal – och historielös. Om vi bara ser till kortsiktiga vinster och det kommersiellt bärkraftiga kommer den teater, konst och litteratur som inte genast bär sig att självdö. Kvar blir då Lars Kepler, Lasse Stefanz, och ”My Fair Lady” på Oscars. Skulle inte den kosten kännas en smula ensidig i längden? Jag tycker det. Jag tycker att det är bra synd att kristdemokrater och andra i stort sett oemotsagda får fortsätta att sprida myter om vad kultur är och bör vara bara för att de själva har en sån beröringsskräck och nattstånden kultursyn. Den repertoar vi ser på institutionsteatrarna i dag vore inte möjlig utan källarteatrarna, den konst vi kan se på Moderna hade inte funnits om allt alltid skulle ha varit kommersiellt gångbart. Marcel Proust och Marcel Duchamp känns kanske varken svåra eller farliga nuförtiden, men en gång hade de större likheter med Sarah Kane eller Anna Odell än vad en kristdemokrat skulle gilla. Och Lasse Stefanz hade varit bespottade rebeller 1950.
torsdag 4 mars 2010
Jag vill inte skriva för er, däremot för er
I mitt Twitterflöde och i min länklista vimlar det av fantastiska skribenter. De har till stor del ersatt mitt dagstidnings- och tidskriftsläsande, vilket känns skönt. Varför sitta och sucka över idiotiska, tråkiga eller på andra vis förutsägbara artiklar när man har ett gäng pålitliga personer som uttrycker sig så mycket bättre? Några av dem är journalister, andra är på väg att etablera sig. Och det många uttrycker mellan sina ordinarie texter är stress. De plågas av en textjävel som de måste leverera trots att de är sjuka eller mycket hellre skulle göra nåt annat. Det är självvalt, kan man säga. Ger man sig in i en bransch som bygger på deadlines får man helt enkelt bita ihop eller hoppa av. Men det är ju inte riktigt det man tänker sig när man börjar få uppdrag och gläds åt spaltutrymmet, åt att få delta i det offentliga samtalet. Dessutom är det förstås värt mödan för det mesta. Men hur blir det i längden?
Jag har slavat under deadlines i över 20 år. Mina texter väcker sällan någon uppmärksamhet, men de flesta har nog sett en översättning som jag har gjort utan att nödvändigtvis ha lagt märke till namnet. Det gör mig ingenting. Vissa översättningar är jag stolt över, men det har inget med programmets kvalitet eller tittarsiffror att göra. Det är förstås roligare att översätta "Sopranos" än ytterligare en vedervärdig biofilm med Richard Gere, det är mer inspirerande att göra något som är svårt, det är en seger när man har komprimerat kulsprutedialog till något som känns naturligt och idiomatiskt. Men det kan vara roligare att översätta ett norskt program om någon ensling i en fjord, ett program som ses av få. Det som inte är roligt är deadlines, med vissa undantag, som när man är några översättare som delar på ett Nobeltal, en presidents tal till nationen eller så. Jag minns när vi var ett gäng som översatte Oscarsgalan för TV4, med bara några minuters fördröjning, och detta på datorer med ny programvara som brakade ihop med jämna mellanrum. Vi fixade det ändå.
Jag har fått nog och övernog av deadlines i mina dagar. Jag har fått nog av att vara duktig, rentav "oumbärlig", att jobba minst 60 timmar i veckan och aldrig ta semester eller att sitta med en tolk i ena örat medan man trycker ut texter i direktsändning och tar emot en synk i ett litet rum i ett tv-hus. Jag orkar inte längre. Jag har bränt ut mig en gång för alla och klarar knappt att leverera texter ens med mycket god framförhållning. Det är inte så bra, men jag accepterar det. Men det jag inte önskar mig är ytterligare krav.
Min blogg skriver jag för att det är roligt. Punkt. Den är ett fritidsintresse. Punkt. Det har hänt att jag har känt mig pressad att värpa nåt, men innerst inne har jag ändå vetat att det faktiskt inte är så viktigt. I perioder skriver jag nästan ingenting. Det är också okej. Om jag inte skriver nåt på länge har jag ett hundratal besökare per dag i genomsnitt, i allmänhet folk som har googlat på något ämne jag har tagit upp. Som mest har jag haft ca 700 besök på en dag, vilket många skulle fnysa åt. Jag ser det inte så. Jag blir glad över den respons jag ändå får och känner att jag gör en viss nytta stundom. Jag har en fast läsekrets som gillar det jag skriver - mer bekräftelse än så behöver jag inte. Om jag som genom ett mirakel skulle få flera tusen besök per dag skulle jag känna mig pressad. Risken är obefintlig med tanke på vad jag skriver om, hur jag skriver (ofta långt och konvolutiskt) och att jag är okänd i övrigt. Och jag upprepar: det är okej det med. Man kanske kan ana doften av sura rönnbär här, men det är faktiskt en illusion. Om mitt skrivande skulle bli mitt jobb vore det inte längre min fritidssysselsättning. Lusten skulle försvinna fortare än kvickt, så nej tack.
Men ändå: tänk om jag skulle bli ledarskribent! Tänk om jag skulle skriva i Bang, Arena eller någon annan publikation som jag gillar. Vilken läsekrets! Vilken potentiell berömmelse! Förvisso. Men tänk vilken press. Tänk att bli inspirerad på kommando. Jag vet vad Jan Guillou säger, att inspiration är till för amatörer. Men det är just amatör jag vill vara, och förresten kan man se spår av bristande inspiration hos många kända skribenter. Eller så fastnar de i en mall och blir outhärdligt förutsägbara. Är det självvalt?
Gränsen mellan det självvalda och det ofrivilliga är synnerligen diffus, och det är svårt att backa, vilket många kan vittna om. Jag inbillade mig länge att jag trivdes med att jobba ihjäl mig. Jag var en supermänniska som klarade en arbetsbörda som mina kolleger skakade på huvudet åt. Och jag delade mitt liv med en annan supermänniska, som till råga på allt hade samma jobb; det var en folie-a-deux. Vi tjänade stålar som gräs, vilket man bara kan göra i min bransch genom att just jobba ihjäl sig. Var det självvalt? Såklart inte. Det byggde i grunden på frilansarens ständiga rädsla för att inte få tillräckligt med jobb. Pengar är en klen kompensation, men kanske den enda i ett sånt läge. Och herregud vad jag inte längtar tillbaka.
Så jag blir orolig för dig när du twittrar om textjäveln. Jag gläds med dig när du får bra respons på en artikel, när du får många läsare, när du blir alltmer etablerad. Varningar biter antagligen inte på dig; du är så inne i det här och hjulen snurrar allt fortare. Du får ständigt nya bekräftelsekickar, du är på väg att bli någon att räkna med i det offentliga samtalet. Lycka till! Jag unnar dig verkligen dina framgångar och njuter av dina texter. Men krascha inte, är du snäll. Det är inte så roligt att vara vidbränd av sitt arbete, varken för dig eller för din omgivning. Se upp med det där gränslandet. Våra kyrkogårder är redan fullsmockade av duktiga personer.
Jag har slavat under deadlines i över 20 år. Mina texter väcker sällan någon uppmärksamhet, men de flesta har nog sett en översättning som jag har gjort utan att nödvändigtvis ha lagt märke till namnet. Det gör mig ingenting. Vissa översättningar är jag stolt över, men det har inget med programmets kvalitet eller tittarsiffror att göra. Det är förstås roligare att översätta "Sopranos" än ytterligare en vedervärdig biofilm med Richard Gere, det är mer inspirerande att göra något som är svårt, det är en seger när man har komprimerat kulsprutedialog till något som känns naturligt och idiomatiskt. Men det kan vara roligare att översätta ett norskt program om någon ensling i en fjord, ett program som ses av få. Det som inte är roligt är deadlines, med vissa undantag, som när man är några översättare som delar på ett Nobeltal, en presidents tal till nationen eller så. Jag minns när vi var ett gäng som översatte Oscarsgalan för TV4, med bara några minuters fördröjning, och detta på datorer med ny programvara som brakade ihop med jämna mellanrum. Vi fixade det ändå.
Jag har fått nog och övernog av deadlines i mina dagar. Jag har fått nog av att vara duktig, rentav "oumbärlig", att jobba minst 60 timmar i veckan och aldrig ta semester eller att sitta med en tolk i ena örat medan man trycker ut texter i direktsändning och tar emot en synk i ett litet rum i ett tv-hus. Jag orkar inte längre. Jag har bränt ut mig en gång för alla och klarar knappt att leverera texter ens med mycket god framförhållning. Det är inte så bra, men jag accepterar det. Men det jag inte önskar mig är ytterligare krav.
Min blogg skriver jag för att det är roligt. Punkt. Den är ett fritidsintresse. Punkt. Det har hänt att jag har känt mig pressad att värpa nåt, men innerst inne har jag ändå vetat att det faktiskt inte är så viktigt. I perioder skriver jag nästan ingenting. Det är också okej. Om jag inte skriver nåt på länge har jag ett hundratal besökare per dag i genomsnitt, i allmänhet folk som har googlat på något ämne jag har tagit upp. Som mest har jag haft ca 700 besök på en dag, vilket många skulle fnysa åt. Jag ser det inte så. Jag blir glad över den respons jag ändå får och känner att jag gör en viss nytta stundom. Jag har en fast läsekrets som gillar det jag skriver - mer bekräftelse än så behöver jag inte. Om jag som genom ett mirakel skulle få flera tusen besök per dag skulle jag känna mig pressad. Risken är obefintlig med tanke på vad jag skriver om, hur jag skriver (ofta långt och konvolutiskt) och att jag är okänd i övrigt. Och jag upprepar: det är okej det med. Man kanske kan ana doften av sura rönnbär här, men det är faktiskt en illusion. Om mitt skrivande skulle bli mitt jobb vore det inte längre min fritidssysselsättning. Lusten skulle försvinna fortare än kvickt, så nej tack.
Men ändå: tänk om jag skulle bli ledarskribent! Tänk om jag skulle skriva i Bang, Arena eller någon annan publikation som jag gillar. Vilken läsekrets! Vilken potentiell berömmelse! Förvisso. Men tänk vilken press. Tänk att bli inspirerad på kommando. Jag vet vad Jan Guillou säger, att inspiration är till för amatörer. Men det är just amatör jag vill vara, och förresten kan man se spår av bristande inspiration hos många kända skribenter. Eller så fastnar de i en mall och blir outhärdligt förutsägbara. Är det självvalt?
Gränsen mellan det självvalda och det ofrivilliga är synnerligen diffus, och det är svårt att backa, vilket många kan vittna om. Jag inbillade mig länge att jag trivdes med att jobba ihjäl mig. Jag var en supermänniska som klarade en arbetsbörda som mina kolleger skakade på huvudet åt. Och jag delade mitt liv med en annan supermänniska, som till råga på allt hade samma jobb; det var en folie-a-deux. Vi tjänade stålar som gräs, vilket man bara kan göra i min bransch genom att just jobba ihjäl sig. Var det självvalt? Såklart inte. Det byggde i grunden på frilansarens ständiga rädsla för att inte få tillräckligt med jobb. Pengar är en klen kompensation, men kanske den enda i ett sånt läge. Och herregud vad jag inte längtar tillbaka.
Så jag blir orolig för dig när du twittrar om textjäveln. Jag gläds med dig när du får bra respons på en artikel, när du får många läsare, när du blir alltmer etablerad. Varningar biter antagligen inte på dig; du är så inne i det här och hjulen snurrar allt fortare. Du får ständigt nya bekräftelsekickar, du är på väg att bli någon att räkna med i det offentliga samtalet. Lycka till! Jag unnar dig verkligen dina framgångar och njuter av dina texter. Men krascha inte, är du snäll. Det är inte så roligt att vara vidbränd av sitt arbete, varken för dig eller för din omgivning. Se upp med det där gränslandet. Våra kyrkogårder är redan fullsmockade av duktiga personer.
onsdag 17 februari 2010
"Rödvinsadel", "bortskämd elit" etc
Aftonbladets rapport om att regeringen vill slopa den statliga inkomstgarantin för konstnärligt verksamma personer har fått (i räknande stund) 24 bloggare att kommentera. Jag orkar sannerligen inte läsa alla - det räcker bra med att se de föraktfulla, rentav hatiska rubrikerna på de allra flesta inläggen. Intill artikeln kan man också rösta; det framgår där att 80 % av läsarna tycker att "konstnärslönen" ska avskaffas.
Det är intressant att se denna hätskhet, och ganska obehagligt. Det är knappast några svindlande summor det handlar om: 18 000 kronor i månaden. För staten är det en spottstyver, för den enskilde skattebetalaren likaså. Anslaget till hovstaten är ca 57 miljoner om året: 40 miljoner mer; Slottsstaten får ca 54 miljoner. Småpengar, faktiskt.
Nej, det handlar om något annat: hat mot konstnärer som "borde kunna försörja sig själva". De är så lata och bortskämda, vill få allt på en räkmacka. Mm. Det är därför de i allmänhet har levt under existensminimum under decennier.
Ja, verklighetens folk har härmed slagit näven i bordet. Synd bara att sagda folk inte tänker längre än näsan räcker. Det handlar nämligen inte om att subventionera en hoper latmaskar. Statliga bidrag till kulturen går inte ut på att gynna kulturskaparna, utan folket. Just det, verklighetens folk. Utan dessa i sammanhanget (statsbudgeten) blygsamma summor får vi ingen möjlighet att se teater som inte är smälla i dörrar-farser på Oscars, för att bara ta ett exempel. Att säga att all kultur ska bära sig själv är att säga att endast de kapitalstarka ska producera kultur, och detta endast för folk med stålar. Jag säger det en gång till: bidragen är till för att du och jag ska kunna gå på teater utan att det kostar tusenlappar och för att vi ska kunna läsa annat än Liza Marklund. Det handlar om en kulturell infrastruktur, jämförbar med de motorvägar vi bygger.
Göran Rosenberg har råkat skriva om tanken på att allting ska bära sina egna kostnader i DN i dag. Han avslutar så här:
Det är intressant att se denna hätskhet, och ganska obehagligt. Det är knappast några svindlande summor det handlar om: 18 000 kronor i månaden. För staten är det en spottstyver, för den enskilde skattebetalaren likaså. Anslaget till hovstaten är ca 57 miljoner om året: 40 miljoner mer; Slottsstaten får ca 54 miljoner. Småpengar, faktiskt.
Nej, det handlar om något annat: hat mot konstnärer som "borde kunna försörja sig själva". De är så lata och bortskämda, vill få allt på en räkmacka. Mm. Det är därför de i allmänhet har levt under existensminimum under decennier.
Ja, verklighetens folk har härmed slagit näven i bordet. Synd bara att sagda folk inte tänker längre än näsan räcker. Det handlar nämligen inte om att subventionera en hoper latmaskar. Statliga bidrag till kulturen går inte ut på att gynna kulturskaparna, utan folket. Just det, verklighetens folk. Utan dessa i sammanhanget (statsbudgeten) blygsamma summor får vi ingen möjlighet att se teater som inte är smälla i dörrar-farser på Oscars, för att bara ta ett exempel. Att säga att all kultur ska bära sig själv är att säga att endast de kapitalstarka ska producera kultur, och detta endast för folk med stålar. Jag säger det en gång till: bidragen är till för att du och jag ska kunna gå på teater utan att det kostar tusenlappar och för att vi ska kunna läsa annat än Liza Marklund. Det handlar om en kulturell infrastruktur, jämförbar med de motorvägar vi bygger.
Göran Rosenberg har råkat skriva om tanken på att allting ska bära sina egna kostnader i DN i dag. Han avslutar så här:
Med respekt för att verksamheter som främst motiveras av sin betydelse för samhället inte alltid kan bära sina egna kostnader vill jag ... tillstyrka en renässans för samhällsintressets kalkyler.Kultur är ett bra exempel på detta samhällsintresse. Alla måste inte älska vartenda ändamål som våra skattekronor går till, och jag inser att många tycker att "finkultur" är skit. Men hatet och föraktet som alla dessa bloggare uttrycker är faktiskt riktigt pinsamt.
Samhällsintresset är ett fint gammalt ord som pockar på en renässans.
onsdag 23 september 2009
Livet utan bruksanvisning
Måste varenda jävel som har haft det svårt skriva en bok om det för att lära oss andra hur vi ska hantera kriser, utveckla oss själva eller finna våra rätta jag? Jag vill inte förringa deras lidanden, jag inser att skrivandet kan vara terapeutiskt, men det är faktiskt inte helt bergsäkert att man blir en bättre människa av att ha blivit svårt brännskadad, ha varit gift med en oförstående tuareg eller förfryst tårna på nån alptopp. I de flesta fall orsakar lidande inte någon omedelbar insikt, utan snarare att en människas värld krymper. Såklart. Man får tunnelseende, men ser inte nödvändigtvis något ljus i änden. Tvärtom känns allt rätt hopplöst och man blir oerhört trött av att älta samma sak om och om igen, av att hela tiden bära omkring på det där lidandet som sägs adla men bara bryter ner. Det är förståeligt att man den dag man kvicknar till och ser världen i ett nytt ljus vill berätta om det för andra, men lidandet har inte per automatik gjort en till människokännare eller ens författare.
Det jag tycker sämst om med den här sortens litteratur ur det verkliga livet är alltså inte böcker som nöjer sig med att skildra ett tragiskt människoöde, en svår förlust eller så. Jag brukar visserligen aldrig läsa sånt - vill jag gråta kan jag bara titta ut genom fönstret och tänka en stund. Nej, det är kategorin "Kan jag så kan du". "Jag" föddes t.ex. utan armar och ben, genomled en fruktansvärd sjukdom, knarkade halvt ihjäl mig eller försmäktade i tre dagar på denna ö utan snus som det står i en av Pippi Långstrump-böckerna. Så nu har jag lärt mig vad som verkligen räknas här i livet, och nu kan även du skåda ljuset. Du tror kanske att du har problem. Ha! Läs min bok så får du lite perspektiv.
Men måste vi verkligen påminnas om livets bräcklighet? Räcker det inte med att ha gått i grundskolan för att inse att tillvaron inte är en oändlig rad kärleksmums? Jag tycker det. Inte ens om man heter Gyllenhammar är man garanterad en i allt guldkantad tillvaro, ja till och med grevar och baroner fäller en tår ibland, för att inte tala om generaldirektörer - de kan ha ett rent helvete ska ni veta. Min forne terapeut berättade om en av sina andra klienter för mig en gång. Mannen i fråga var en ytterst framgångsrik person, men när han fick frågan "När unnade du dig själv nåt senast?" började han gråta hjälplöst. Han och många andra flänger omkring och gör allt annat än korpar dagen, som Kaj Lundgren så snillrikt översatte "carpe diem" med. Är böckerna riktade till den sortens framgångsrika personer, måntro? Nej, knappast. De har säkert redan dyra terapeuter, personliga tränare och/eller kuvade hustrur som kan sluta dem i sin famn och elda dem till nya stordåd. Så till vem riktar sig den här sortens kombination av Mot alla odds och Nya testamentet? Kanske till vanlighetens folk, såna som plockar fästingar från sin sockersjuka tax och låter rubanken sjunga i snickarboden om sommaren. De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar.
Det finns en passage i Georges Perecs "Livet en bruksanvisning" (ja, den heter just så) där en flicka sitter på sin kammare och gör upp noggranna kaloritabeller medan hon samtidigt mumsar i sig småkakor (tror jag det var). Såna skildringar gillar jag, kanske för att jag är exakt likadan. Jag har ett förnuft, men det väger i allmänhet lätt när det finns genvägar, omedelbara belöningar och behov eller önskningar som pockar på tillfredsställelse. Jag behöver inte lära mig att tro på mig själv, för jag är totalt desillusionerad på den fronten. I mitt fall försätter inte tron några berg, knappt ens en Ikeakasse med smutstvätt. Jag är en lätting, ett drivhusblomster och en sybarit med lika mycket viljestyrka som en manet på Imovan - i en mixer - som jag skrev en gång. Och är vi inte alla så? I alla fall lite grann? Snälla? Säg att ni åtminstone inte tror på Den Fria Viljan så blir jag glad. Säg att ni skiter i de där böckerna, att även ni tycker att livet är fantastiskt och vidrigt om vartannat utan att någon behöver upplysa er om det. Och lova att inte lära känna er själva eller tro på er egen förmåga. Livet är för kort för sånt managementstrunt.
Det jag tycker sämst om med den här sortens litteratur ur det verkliga livet är alltså inte böcker som nöjer sig med att skildra ett tragiskt människoöde, en svår förlust eller så. Jag brukar visserligen aldrig läsa sånt - vill jag gråta kan jag bara titta ut genom fönstret och tänka en stund. Nej, det är kategorin "Kan jag så kan du". "Jag" föddes t.ex. utan armar och ben, genomled en fruktansvärd sjukdom, knarkade halvt ihjäl mig eller försmäktade i tre dagar på denna ö utan snus som det står i en av Pippi Långstrump-böckerna. Så nu har jag lärt mig vad som verkligen räknas här i livet, och nu kan även du skåda ljuset. Du tror kanske att du har problem. Ha! Läs min bok så får du lite perspektiv.
Men måste vi verkligen påminnas om livets bräcklighet? Räcker det inte med att ha gått i grundskolan för att inse att tillvaron inte är en oändlig rad kärleksmums? Jag tycker det. Inte ens om man heter Gyllenhammar är man garanterad en i allt guldkantad tillvaro, ja till och med grevar och baroner fäller en tår ibland, för att inte tala om generaldirektörer - de kan ha ett rent helvete ska ni veta. Min forne terapeut berättade om en av sina andra klienter för mig en gång. Mannen i fråga var en ytterst framgångsrik person, men när han fick frågan "När unnade du dig själv nåt senast?" började han gråta hjälplöst. Han och många andra flänger omkring och gör allt annat än korpar dagen, som Kaj Lundgren så snillrikt översatte "carpe diem" med. Är böckerna riktade till den sortens framgångsrika personer, måntro? Nej, knappast. De har säkert redan dyra terapeuter, personliga tränare och/eller kuvade hustrur som kan sluta dem i sin famn och elda dem till nya stordåd. Så till vem riktar sig den här sortens kombination av Mot alla odds och Nya testamentet? Kanske till vanlighetens folk, såna som plockar fästingar från sin sockersjuka tax och låter rubanken sjunga i snickarboden om sommaren. De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar.
Det finns en passage i Georges Perecs "Livet en bruksanvisning" (ja, den heter just så) där en flicka sitter på sin kammare och gör upp noggranna kaloritabeller medan hon samtidigt mumsar i sig småkakor (tror jag det var). Såna skildringar gillar jag, kanske för att jag är exakt likadan. Jag har ett förnuft, men det väger i allmänhet lätt när det finns genvägar, omedelbara belöningar och behov eller önskningar som pockar på tillfredsställelse. Jag behöver inte lära mig att tro på mig själv, för jag är totalt desillusionerad på den fronten. I mitt fall försätter inte tron några berg, knappt ens en Ikeakasse med smutstvätt. Jag är en lätting, ett drivhusblomster och en sybarit med lika mycket viljestyrka som en manet på Imovan - i en mixer - som jag skrev en gång. Och är vi inte alla så? I alla fall lite grann? Snälla? Säg att ni åtminstone inte tror på Den Fria Viljan så blir jag glad. Säg att ni skiter i de där böckerna, att även ni tycker att livet är fantastiskt och vidrigt om vartannat utan att någon behöver upplysa er om det. Och lova att inte lära känna er själva eller tro på er egen förmåga. Livet är för kort för sånt managementstrunt.
måndag 31 augusti 2009
Senmodern pissoarkonst
Vad gick Anna Odells konstaktion egentligen ut på? Att påvisa missförhållanden inom psykiatrin? Nej. Odell är ingen journalist, hon är konstnär. Hon visste mycket väl att personalen skulle regera som den ska när någon är farlig för sig själv, andra patienter och personal. Går det inte att lugna och tala tillrätta tillgriper man tvångsmedel. Det är inget konstigt (!) med det. Hon verkade psykotisk och våldsam, alltså sprutade man ner henne.
Var Odells aktion inget konstverk alls, utan bara ett sätt att iscensätta en plågsam upplevelse för att därigenom ta kontroll över den, för att inte vara det äkta offret utan den drivande kraften, var det för att förnedra personalen? Det senare lyckades hon onekligen med. Men jag tvivlar på att detta var hennes huvudsakliga syfte.
Var hennes mål att skapa gränsöverskridande konst där konstnären använder sin kropp, sitt psyke som redskap? Nej. Det är en synnerligen uttjatad metod; konstnärer har ställt ut sitt hivsmittade blod, ifört sig tvångströjor etc. hur länge som helst. Chockeffekten är minimal och jag tror knappast att hennes metod framkallar annat än gäspningar hos konstkritiker och kolleger.
Var aktionen ett sätt att flytta fram gränserna för vad som får anses som konst? Går den att jämföra med Rauschenbergs get, när Karl-Erik Welin sågade sönder en flygel på Moderna på 1960-talet, när Dan Wolgers snodde en bänk från Liljewalchs eller med grafittibombningen i tunnelbanan? Kanske. Fast är inte även detta ganska gäspframkallande? Jag tycker det.
Många har ryckt ut till Odells försvar, både före och efter domen. Att tingsrätten gav henne 2 500 kronor i böter för att ha skapat merkostnader à några tior för vården är förstås ett uttryck för en aja baja-mentalitet. Men inte kommer väl några wallraffande journalister att avskräckas av såna skitsummor, så jag har svårt att uppröras. Jag tycker inte synd om Odell för att hon får böter - det vore att inta en överlägsen attityd till henne. Hon visste mycket väl vad hon gav sig in på. Däremot kan jag inte uppröras över hennes konstaktion för att den har åsamkat samhället stora kostnader eller så, för att "så där gör man ju bara inte". Men jag tycker att det är etiskt tveksam att låta personalen vara figuranter (se kommentarsfältet för en vidare diskussion om det".
Om många har försvarat Odell så har väldigt många fler reagerat, nämligen den breda allmänheten och en del av dess självutnämnda fanbärare som vill straffa henne för hennes oansvariga tilltag. "Det där är väl inte konst!" säger man. "Jo, det är precis vad det är", säger alla som redan nu bidrar eller vill bidra till att definiera vad konst är. Och det är det här som är det egentliga, det objektiva konstverket. Odells aktion är ett stycke praktisk konstsociologi, jämförbar med Marcel Duchamps flasktorkare eller pissoar. Aktionen illustrerar för det första att konst, även bland de sociala skikt som inte brukar räknas till konstens konsumenter, ses som något fint och eftersträvansvärt. Frågar man t.ex. hur ofta folk går på muséum och jämför det med antalet museibesökare finner man att respondenterna överdriver.
För det andra illustrerar aktionen hur löjligt lätt det är att mobilisera "avantgardet" om man verka göra något som revolutionerar konsten, eller kanske Wallraffar till ett svindlande högt pris för en själv (2 500 bagis). Om konstaktionen dessutom förefaller diskutera yttrandefrihetens gränser är saken i hamn: journalister och bloggare kommer att gå till storms mot det förstockade rättsväsendet, stelbent byråkrati och ett Orwell-samhälle. Att de är totalt omedvetna om från vilka utgångspunkter, eller utifrån vilken självbild de gör det, är ganska komiskt.
Detta är alltså konstverket: synen på konstnären som genial, som skapare utan skapare (även bland kreti och pleti), och självbilden hos dem som i samklang med konstnärerna definierar vad som är konst, yttrandefrihet etc. För den senare gruppen är det viktigt att definiera ut kreti och pleti som okunniga och antikulturella. Anna Odells konstaktion är alltså ganska lyckad. Frågan är om hon själv är medveten om vilket konstverket är - jag tror faktiskt inte det.
Konstens parnass är naturligtvis konservativ, där pågår en ständig kamp mellan de etablerade som vill försvara sina positioner och de oetablerade som bultar på berömmelsens port. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Förr var det uppburna tavelmålare som försvarade sig mot dadaister och andra omstörtande element, nu är det Dan Wolgers, Magnus Bärtås och andra unga professorer som håller i nycklarna. Men i sak är ingenting förändrat: det råder en kamp om positionerna, ja, det utgör och definierar faktiskt hela arenan. Konstkritiker och avnämare som hippa gallerister definierar tillsammans med konstnärerna vilken konst som är möjlig, önskvärd och samtida.
Anna Odell tillhör den bultande skaran, och hennes konstaktion är ett sätt att bereda sig tillträde till en eftertraktad värld genom att visa att hon accepterar spelreglerna samtidigt som hon försöker ifrågasätta hegemonin. Det går inget vidare, skulle jag tro, för hennes konstaktion är lite för banal. Men hon skapar förstås uppmärksamhet kring sin person vilket är bra. Nästa gång hon skapar ett konstnärligt verk kommer journalisterna att fylkas eftersom hon var den där som spelade sajko och fick böter. Detta var dock knappast hennes subjektiva mål, ska jag säga till hennes försvar.
Till dess kan ni väl fundera över om det finns en konst som saknar målgrupp och varför det är så förbjudet att ifrågasätta konsten - eller tillåtet att kritisera den, beroende på vilket socialt skick man tillhör.
Var Odells aktion inget konstverk alls, utan bara ett sätt att iscensätta en plågsam upplevelse för att därigenom ta kontroll över den, för att inte vara det äkta offret utan den drivande kraften, var det för att förnedra personalen? Det senare lyckades hon onekligen med. Men jag tvivlar på att detta var hennes huvudsakliga syfte.
Var hennes mål att skapa gränsöverskridande konst där konstnären använder sin kropp, sitt psyke som redskap? Nej. Det är en synnerligen uttjatad metod; konstnärer har ställt ut sitt hivsmittade blod, ifört sig tvångströjor etc. hur länge som helst. Chockeffekten är minimal och jag tror knappast att hennes metod framkallar annat än gäspningar hos konstkritiker och kolleger.
Var aktionen ett sätt att flytta fram gränserna för vad som får anses som konst? Går den att jämföra med Rauschenbergs get, när Karl-Erik Welin sågade sönder en flygel på Moderna på 1960-talet, när Dan Wolgers snodde en bänk från Liljewalchs eller med grafittibombningen i tunnelbanan? Kanske. Fast är inte även detta ganska gäspframkallande? Jag tycker det.
Många har ryckt ut till Odells försvar, både före och efter domen. Att tingsrätten gav henne 2 500 kronor i böter för att ha skapat merkostnader à några tior för vården är förstås ett uttryck för en aja baja-mentalitet. Men inte kommer väl några wallraffande journalister att avskräckas av såna skitsummor, så jag har svårt att uppröras. Jag tycker inte synd om Odell för att hon får böter - det vore att inta en överlägsen attityd till henne. Hon visste mycket väl vad hon gav sig in på. Däremot kan jag inte uppröras över hennes konstaktion för att den har åsamkat samhället stora kostnader eller så, för att "så där gör man ju bara inte". Men jag tycker att det är etiskt tveksam att låta personalen vara figuranter (se kommentarsfältet för en vidare diskussion om det".
Om många har försvarat Odell så har väldigt många fler reagerat, nämligen den breda allmänheten och en del av dess självutnämnda fanbärare som vill straffa henne för hennes oansvariga tilltag. "Det där är väl inte konst!" säger man. "Jo, det är precis vad det är", säger alla som redan nu bidrar eller vill bidra till att definiera vad konst är. Och det är det här som är det egentliga, det objektiva konstverket. Odells aktion är ett stycke praktisk konstsociologi, jämförbar med Marcel Duchamps flasktorkare eller pissoar. Aktionen illustrerar för det första att konst, även bland de sociala skikt som inte brukar räknas till konstens konsumenter, ses som något fint och eftersträvansvärt. Frågar man t.ex. hur ofta folk går på muséum och jämför det med antalet museibesökare finner man att respondenterna överdriver.
För det andra illustrerar aktionen hur löjligt lätt det är att mobilisera "avantgardet" om man verka göra något som revolutionerar konsten, eller kanske Wallraffar till ett svindlande högt pris för en själv (2 500 bagis). Om konstaktionen dessutom förefaller diskutera yttrandefrihetens gränser är saken i hamn: journalister och bloggare kommer att gå till storms mot det förstockade rättsväsendet, stelbent byråkrati och ett Orwell-samhälle. Att de är totalt omedvetna om från vilka utgångspunkter, eller utifrån vilken självbild de gör det, är ganska komiskt.
Detta är alltså konstverket: synen på konstnären som genial, som skapare utan skapare (även bland kreti och pleti), och självbilden hos dem som i samklang med konstnärerna definierar vad som är konst, yttrandefrihet etc. För den senare gruppen är det viktigt att definiera ut kreti och pleti som okunniga och antikulturella. Anna Odells konstaktion är alltså ganska lyckad. Frågan är om hon själv är medveten om vilket konstverket är - jag tror faktiskt inte det.
Konstens parnass är naturligtvis konservativ, där pågår en ständig kamp mellan de etablerade som vill försvara sina positioner och de oetablerade som bultar på berömmelsens port. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Förr var det uppburna tavelmålare som försvarade sig mot dadaister och andra omstörtande element, nu är det Dan Wolgers, Magnus Bärtås och andra unga professorer som håller i nycklarna. Men i sak är ingenting förändrat: det råder en kamp om positionerna, ja, det utgör och definierar faktiskt hela arenan. Konstkritiker och avnämare som hippa gallerister definierar tillsammans med konstnärerna vilken konst som är möjlig, önskvärd och samtida.
Anna Odell tillhör den bultande skaran, och hennes konstaktion är ett sätt att bereda sig tillträde till en eftertraktad värld genom att visa att hon accepterar spelreglerna samtidigt som hon försöker ifrågasätta hegemonin. Det går inget vidare, skulle jag tro, för hennes konstaktion är lite för banal. Men hon skapar förstås uppmärksamhet kring sin person vilket är bra. Nästa gång hon skapar ett konstnärligt verk kommer journalisterna att fylkas eftersom hon var den där som spelade sajko och fick böter. Detta var dock knappast hennes subjektiva mål, ska jag säga till hennes försvar.
Till dess kan ni väl fundera över om det finns en konst som saknar målgrupp och varför det är så förbjudet att ifrågasätta konsten - eller tillåtet att kritisera den, beroende på vilket socialt skick man tillhör.
torsdag 23 april 2009
Förbön för The Pirate Bay
På väg hem från Coop passerar jag det stånd på torget där man säljer svensktoppsartister och hör "Med den allsmäktige Guden har jag blivit du och hej". Det kan vara värt ett blogginlägg tänker jag och googlar textraden när jag kommer hem. Men jag blir besviken för det är Gånglåt från Knutby av Ewert Ljusberg, och fortsättningen lyder: "Skit i alla tio buden för de gäller inte mej". Att jag kunde tro att texten var allvarligt menad beror kanske på låtar om att ta spårvagnen till himmelen (med Gud som kör och Jesus konduktör). Gränsen mellan ironi och allvar är ibland hårfin när det gäller vissa yttringar av kristenheten, så vad sägs om följande rubrik: Kristna bad för Volvo i Umeå? Nej, här är det faktiskt allvar: det är Pingstkyrkan som har gripit in. "Vi kan inte gå in med krispaket eller pengar, men vi kan be, säger Roland Laestander, initiativtagare till bönekvällen, till Svenska kyrkan i Umeås tidning Spira", meddelar Dagen.
Och det kanske funkar. Den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips blev ju fri efter en förbön i hans församling. Nu kan den skeptiskt sinnade hävda att sambandet inte nödvändigtvis var kausalt, men man vet ju aldrig.
Jag vet inte om Unni Drougge har lagt bort titlarna med Gud, men hon lägger i alla fall ut en titel, Boven i mitt drama kallas kärlek, i ett slags profan förbön för Pirate Bay, vilket hon motiverar både i sin blogg och på Newsmill. Boken kostar som ni ser 39 spänn på Adlibris, så hon förlorar kanske inte så mycket på den här gesten. Jag har inte läst den, så jag vet inte om den är värd att ens laddas hem, men den orsakade ju duktigt med debatt när den kom ut. Protagonistens baneman, tillika Jan Guillous agent, Niclas Salomonsson, skrev till exempel den här artikeln i SvD där han hävdar att alltihop är ljug. Därefter stämde han tidningen Svensk Bokhandel på en halv miljon kronor för förtal. Hur det gick eller vem som talar sanning vet jag inte, men jag håller nog en slant på Unni Drougge, som styrker sina påståenden med utdrag ur läkarintyg i den här artikeln på SvD Brännpunkt.
Kristna håller förbön för Volvo. Piratpartiet och alla arga fildelare håller förbön för TPB. Lyssnar den allsmäktige Guden? Ska till exempel Leif Johansson, som framhöll Volvos finansiella stabilitet och goda likviditet så sent som den första april i år, få ett sms från Gud där han framhåller det allvarliga i att göra så många arbetslösa? Fan tro't. (Fast lägg märke till datumet: det kanske bara var ett aprilskämt.) Ska Tomas Norströmlossa tungans band lagom till pingst och erkänna att han faktiskt var jävig? Jag betvivlar det. Men domen stärker inte direkt tilltron till vårt rättsväsen, vilket också f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem påpekar på Newsmill. Och Sven-Erik är ju Sveriges 98:e viktigaste opinionsbildare enligt den "officiella listan" som publicerades i december i fjol. (Där kritiseras också Aftonbladets skugglista som hade tagits fram av en jury som bl.a. bestod av Sven-Erik Alhem.)
Men jag tror inte att Alhem är så viktig som opinionsbildare, egentligen. Långt mäktigare är till exempel Filip & Fredrik på plats 74. Jag brukar kasta mig fram och tillbaka i sängen numera och undra vad Filip och Fredrik skulle tycka om exempelvis fildelning och hur jag ska förhålla mig till till The Pirate Bay. Jag tror att jag ska skriva ett mejl. Eller be en bön.
Och det kanske funkar. Den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips blev ju fri efter en förbön i hans församling. Nu kan den skeptiskt sinnade hävda att sambandet inte nödvändigtvis var kausalt, men man vet ju aldrig.
Jag vet inte om Unni Drougge har lagt bort titlarna med Gud, men hon lägger i alla fall ut en titel, Boven i mitt drama kallas kärlek, i ett slags profan förbön för Pirate Bay, vilket hon motiverar både i sin blogg och på Newsmill. Boken kostar som ni ser 39 spänn på Adlibris, så hon förlorar kanske inte så mycket på den här gesten. Jag har inte läst den, så jag vet inte om den är värd att ens laddas hem, men den orsakade ju duktigt med debatt när den kom ut. Protagonistens baneman, tillika Jan Guillous agent, Niclas Salomonsson, skrev till exempel den här artikeln i SvD där han hävdar att alltihop är ljug. Därefter stämde han tidningen Svensk Bokhandel på en halv miljon kronor för förtal. Hur det gick eller vem som talar sanning vet jag inte, men jag håller nog en slant på Unni Drougge, som styrker sina påståenden med utdrag ur läkarintyg i den här artikeln på SvD Brännpunkt.
Kristna håller förbön för Volvo. Piratpartiet och alla arga fildelare håller förbön för TPB. Lyssnar den allsmäktige Guden? Ska till exempel Leif Johansson, som framhöll Volvos finansiella stabilitet och goda likviditet så sent som den första april i år, få ett sms från Gud där han framhåller det allvarliga i att göra så många arbetslösa? Fan tro't. (Fast lägg märke till datumet: det kanske bara var ett aprilskämt.) Ska Tomas Norströmlossa tungans band lagom till pingst och erkänna att han faktiskt var jävig? Jag betvivlar det. Men domen stärker inte direkt tilltron till vårt rättsväsen, vilket också f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem påpekar på Newsmill. Och Sven-Erik är ju Sveriges 98:e viktigaste opinionsbildare enligt den "officiella listan" som publicerades i december i fjol. (Där kritiseras också Aftonbladets skugglista som hade tagits fram av en jury som bl.a. bestod av Sven-Erik Alhem.)
Men jag tror inte att Alhem är så viktig som opinionsbildare, egentligen. Långt mäktigare är till exempel Filip & Fredrik på plats 74. Jag brukar kasta mig fram och tillbaka i sängen numera och undra vad Filip och Fredrik skulle tycka om exempelvis fildelning och hur jag ska förhålla mig till till The Pirate Bay. Jag tror att jag ska skriva ett mejl. Eller be en bön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
