måndag 31 augusti 2009

Senmodern pissoarkonst

Vad gick Anna Odells konstaktion egentligen ut på? Att påvisa missförhållanden inom psykiatrin? Nej. Odell är ingen journalist, hon är konstnär. Hon visste mycket väl att personalen skulle regera som den ska när någon är farlig för sig själv, andra patienter och personal. Går det inte att lugna och tala tillrätta tillgriper man tvångsmedel. Det är inget konstigt (!) med det. Hon verkade psykotisk och våldsam, alltså sprutade man ner henne.

Var Odells aktion inget konstverk alls, utan bara ett sätt att iscensätta en plågsam upplevelse för att därigenom ta kontroll över den, för att inte vara det äkta offret utan den drivande kraften, var det för att förnedra personalen? Det senare lyckades hon onekligen med. Men jag tvivlar på att detta var hennes huvudsakliga syfte.

Var hennes mål att skapa gränsöverskridande konst där konstnären använder sin kropp, sitt psyke som redskap? Nej. Det är en synnerligen uttjatad metod; konstnärer har ställt ut sitt hivsmittade blod, ifört sig tvångströjor etc. hur länge som helst. Chockeffekten är minimal och jag tror knappast att hennes metod framkallar annat än gäspningar hos konstkritiker och kolleger.

Var aktionen ett sätt att flytta fram gränserna för vad som får anses som konst? Går den att jämföra med Rauschenbergs get, när Karl-Erik Welin sågade sönder en flygel på Moderna på 1960-talet, när Dan Wolgers snodde en bänk från Liljewalchs eller med grafittibombningen i tunnelbanan? Kanske. Fast är inte även detta ganska gäspframkallande? Jag tycker det.

Många har ryckt ut till Odells försvar, både före och efter domen. Att tingsrätten gav henne 2 500 kronor i böter för att ha skapat merkostnader à några tior för vården är förstås ett uttryck för en aja baja-mentalitet. Men inte kommer väl några wallraffande journalister att avskräckas av såna skitsummor, så jag har svårt att uppröras. Jag tycker inte synd om Odell för att hon får böter - det vore att inta en överlägsen attityd till henne. Hon visste mycket väl vad hon gav sig in på. Däremot kan jag inte uppröras över hennes konstaktion för att den har åsamkat samhället stora kostnader eller så, för att "så där gör man ju bara inte". Men jag tycker att det är etiskt tveksam att låta personalen vara figuranter (se kommentarsfältet för en vidare diskussion om det".

Om många har försvarat Odell så har väldigt många fler reagerat, nämligen den breda allmänheten och en del av dess självutnämnda fanbärare som vill straffa henne för hennes oansvariga tilltag. "Det där är väl inte konst!" säger man. "Jo, det är precis vad det är", säger alla som redan nu bidrar eller vill bidra till att definiera vad konst är. Och det är det här som är det egentliga, det objektiva konstverket. Odells aktion är ett stycke praktisk konstsociologi, jämförbar med Marcel Duchamps flasktorkare eller pissoar. Aktionen illustrerar för det första att konst, även bland de sociala skikt som inte brukar räknas till konstens konsumenter, ses som något fint och eftersträvansvärt. Frågar man t.ex. hur ofta folk går på muséum och jämför det med antalet museibesökare finner man att respondenterna överdriver.

För det andra illustrerar aktionen hur löjligt lätt det är att mobilisera "avantgardet" om man verka göra något som revolutionerar konsten, eller kanske Wallraffar till ett svindlande högt pris för en själv (2 500 bagis). Om konstaktionen dessutom förefaller diskutera yttrandefrihetens gränser är saken i hamn: journalister och bloggare kommer att gå till storms mot det förstockade rättsväsendet, stelbent byråkrati och ett Orwell-samhälle. Att de är totalt omedvetna om från vilka utgångspunkter, eller utifrån vilken självbild de gör det, är ganska komiskt.

Detta är alltså konstverket: synen på konstnären som genial, som skapare utan skapare (även bland kreti och pleti), och självbilden hos dem som i samklang med konstnärerna definierar vad som är konst, yttrandefrihet etc. För den senare gruppen är det viktigt att definiera ut kreti och pleti som okunniga och antikulturella. Anna Odells konstaktion är alltså ganska lyckad. Frågan är om hon själv är medveten om vilket konstverket är - jag tror faktiskt inte det.

Konstens parnass är naturligtvis konservativ, där pågår en ständig kamp mellan de etablerade som vill försvara sina positioner och de oetablerade som bultar på berömmelsens port. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Förr var det uppburna tavelmålare som försvarade sig mot dadaister och andra omstörtande element, nu är det Dan Wolgers, Magnus Bärtås och andra unga professorer som håller i nycklarna. Men i sak är ingenting förändrat: det råder en kamp om positionerna, ja, det utgör och definierar faktiskt hela arenan. Konstkritiker och avnämare som hippa gallerister definierar tillsammans med konstnärerna vilken konst som är möjlig, önskvärd och samtida.

Anna Odell tillhör den bultande skaran, och hennes konstaktion är ett sätt att bereda sig tillträde till en eftertraktad värld genom att visa att hon accepterar spelreglerna samtidigt som hon försöker ifrågasätta hegemonin. Det går inget vidare, skulle jag tro, för hennes konstaktion är lite för banal. Men hon skapar förstås uppmärksamhet kring sin person vilket är bra. Nästa gång hon skapar ett konstnärligt verk kommer journalisterna att fylkas eftersom hon var den där som spelade sajko och fick böter. Detta var dock knappast hennes subjektiva mål, ska jag säga till hennes försvar.

Till dess kan ni väl fundera över om det finns en konst som saknar målgrupp och varför det är så förbjudet att ifrågasätta konsten - eller tillåtet att kritisera den, beroende på vilket socialt skick man tillhör.

3 kommentarer:

Péter sa...

Överreaktioner från alla håll, som vanligt. Jag är mest fascinerad av Odell-hatarna, även om Odell-älskarna kanske är lika enögda. Jag har svårt för allt hat, i alla fall: http://petermedvind.blogspot.com/

Zophie Klon sa...

Första frågan är väl om Du själv sett installationen eller om du på något sätt utgör själva installationen med din kommentar?

Påstående, från mig, är att man inte alls behöver spruta ner psykotiska människor, man kan hantera, och ska om man har erfarenhet vilket man kunde önska att S:t Göran besatt, kunna ta ner en psykotisk patient utan tvångsmedel. Dessutom bör man kanske undersöka om personen är psykotisk eller bara jävligt arg eller rädd innan man tar till tvångsåtgärder. Det ännu större felet sjukhuset begick var att inte följa regelverket för tvångsåtgärder som är strikt reglerat. Odell har i intervjuer talat om hur hon upplevde situationen som psykotisk patient och vilka kränkningar hon var med om då. Då samhället ser ut som det gör är det dock mycket få som lyssnar till vad en person som haft eller har en psykos säger, trots att de flesta är synnerligen talbara. Som jag ser det är hennes installation kanske den enda möjligheten till insyn i ett sjukt system. Om ínte personalen tål att granskas utan att gå i taket, även om det var på ett kanske utmanande sätt, ja då kanske de inte ska jobba på länsintaget för akut psykiskt sjuka.

Om det är konst eller inte är upp till betraktaren snarare än exekutören, för mig är det en ickefråga i sammanhanget. Samhället har reagerat genom sina lagliga instanser, nu undrar jag bara när samma samhälle ska reagera på kränkningen av psykiskt sjuka människor, den blev ju väl dokumeterad i det här fallet, då man inte följde rådande lagstiftning.

En sista tanke; hur ofta får vi insyn i det som sker bakom låsta dörrar, insyn i det som döljs av förutfattade meningar, insyn i maktutövning mot de som inte får komma till tals. Om Odells installation har gett en enda människa lite mer att tänka på, även det faktum att främmande människor faktiskt inte bara går förbi en människa som verkar må jävligt dåligt, ja då skiter jag i om det är konst eller inte, det fyller i alla fall ett syfta.

Jag vet direkt, när jag funderar över ditt sista stycke, en grupp som väldigt sällan får sin situation upplyst inom konsten, eller andra media, det är de utsatta barnen i det land som alltmer segregeras på alla sätt och vis. Kanske kan man hoppas på ett konstverk som biter sig fast i det ämnet!

Niklas sa...

Självklart ingår även jag i konstverket (jag kallar det konstaktion när det pågår/pågick), som en del i den skara mottagare som verket riktar sig till.

Att det förekommer dåligt utbildad och/eller inkompetent personal, att bältesläggningar ofta är onödiga, för långa och odokumenterade, att man säkerligen kan klara psykotiska och våldsamma patienter på ett bättre sätt o.s.v. ifrågasätter jag inte. I den mån som Odells konstaktion har riktat uppmärksamheten på det fyller den ett politiskt syfte.

Däremot tycker jag att det är etiskt tvivelaktigt att använda personalen som figuranter utifrån en position som konstnär. För det var inte som patient Odell togs in, utan som konstnär. Hon gick alltså in i det med en distans till situationen och personalen för att sedan avslöja sitt verkliga syfte. Hon positionerar sig själv som den som har tolkningsföreträde, som konstnär, och tvångpositionerar personalen som enbart personal. Det är ett ställningstagande som påminner om den intellektuelles: man ser sig samtidigt som utanför maktens och de underordnades skara, intar ett glorifierat ingenmansland - utan att analysera sin egen, verkliga position.

Jag har valt att skildra händelsen utifrån Anna Odells "objektiva" syfte, d.v.s. det hon inte nödvändigtvis själv är medveten om att hon har. Det handlar alltså inte om publikfrieri från hennes sida, vilket många föreställer sig (jag skisserar även det). Givetvis måste man respektera hennes egna motiv, men en sådan respekt får inte stå i vägen för en analys av de större sammanhangen.

Jag håller inte med om att konsten ligger i betraktarens öga, för det tycker jag är att förenkla. Jag tycker att det är angeläget att analysera de maktstrukturer i samhället som producerar konst, och de går inte att förstå genom att tala om "konstnären som en produkt av sin tid" eller "konsten som en produkt av efterfrågan". Man måste studera alla de ingående fälten var för sig och tillsammans för komma nära en förståelse av varför viss konst är konst medan annan inte är det. Mitt blogginlägg är förstås bara en rudimentär skiss av de här strukturerna. Jag vidhåller att Anna Odells konstaktion är en inträdesbiljett, att hon med den visar att hon accepterar det allra mest grundläggande som alla på sina konkurrerande positioner ändå kan vara överens om: att själva fältet inte kan ifrågasättas. Och jag vidhåller att hon gick in i det här med öppna ögon och att det därför är svårt att beklaga den behandling hon utsattes för på psyket. MEN detta innebär inte att man inte ska belysa och kritisera situationen för psykets patienter. Jag håller med om att även de är personer i periferin, personer utan röst, så som jag beskrev några i mitt förra blogginlägg.

När det gäller konstverk som rör ännu en skara människor som utsätts för allehanda övergrepp och dressyrmetoder som Comet-modellen håller jag fullständigt med dig. De behövs - och faktum är att Marty just håller på med ett sånt projekt.