Carl gnuggar näsan

Roya - intersektionalen publicerade för ett tag sen ett antal rasistiska videoklipp. Här kommer ett ljudklipp: Carl Hamilton diskuterar handskakning. "Om jag åker till Iran och man inte vill ta mig i hand, eller man vill gnugga näsan med mig eller vad man vill hitta på... Jag har inga problem med det! Jag anpassar mig. Jag anpassar mig till den främmande kulturen."

En av programledarna frågar vart den ska ta vägen som inte vill skaka hand, någon som alltså är född i Sverige. "Han ska skaka hand i Sverige. Klarar han inte det så får han väl bo i en jordhåla, bli eremit". En av programledarna frågar om det står i lagboken. "Det är värre än så är jag rädd. Det handlar om hur vi svenskar vill leva. Det är så vi umgås. Vi skakar hand", svarar Hamilton. Så där har vi alltså "den svenska kulturen". Notera singularisformen. Notera "vi", som i "vi svenskar". Ett folk, ett språk, ett land, som en berömd paroll lyder.

Dagen rapporterar om en avvisad flickas domare som förr i världen brukade tåga till vår store krigarkonungs Karl XII:s ära. Nu har han avvisat en romsk flicka till Kroatien, där hon ska återförenas med sin pappa som har misshandlat och förföljt henne här i frihetens hemvist på jorden. Men hon är ju inte lika svensk som vissa andra, så det kan väl kvitta.

SvD rapporterar på ledarplats att de flesta av 280 dödade palestinier var Hamaspoliser (för det har AP sagt, och då måste det ju vara sant). Inte ett ord om de dödade barnen. Inte ett ord om intern israelisk valtaktik. "Det är bara av Israel vi förväntar oss ånger inför släckta liv", skriver ledarskribenten, som anklagar Hamas för att placera sina militära mål bland civila för att sedan få medlidande. Sickna hycklare. Kan de inte ha tydligt utmärkta militära mål på isolerade platser? Då blir det ju en lätt match för Israel att precisionsbomba dem utan "collateral damage".

På nyhetsplats meddelar samma tidning av minst sju barn har dödats hittills, att dödssiffran är 310 och att 1 400 har skadats. Titta ett slag på bilden: barn som blickar ut över förödelsen. Hur påverkas de, tror ni?

Och nej, jag tycker inte att Hamas ska låta raketer regna ner över civilbefolkning i Israel. Men mord är mord, även om de utförs av ett fint gammalt europeiskt land som Israel, som ju brukar delta i Eurovision Song Contest. Där sjunger inga palestinier. Och de sjunger nog inte i Gaza heller i dag.

En rejvrecension

Jag och Marty sitter och tittar på första säsongen av Sopranos, som jag översatte en gång i världen, år efter år (utom den allra sista laddningen, och detta enbart på grund av en administrativ miss). På den tiden gjorde Mediatextgruppen om mina översättningar en smula för att anpassa dem till VHS, men nu är det dvd-utgåvan. Och jag tar mig för pannan när jag ser vilken eller vilka klåpare som har satt tänderna i materialet. Visst, de får inte tidkoda själva utan måste rätta sig efter andras tider, så alla klantiga uppdelningar är inte deras fel. Men själva översättningen - herregud...! Det finns glada amatörer som lägger ut egna "översättningar" på nätet till sina kompisar som tankar hem filmer och tv-serier. Men här handlar det faktiskt om folk som har fått betalt - om än uselt - för sitt jobb. Att standarden har sjunkit till en sån bottennivå är verkligen beklämmande.

Ett enda exempel ur en hel oljetanker med grodor får räcka: Tony och Carm har ett gräl som bygger på att han funderar på att sluta hos dr Melfi. Carmela säger nåt i stil med att hon får överväga vad hon gör i så fall, varpå Tony replikerar "Är det där ett hot?" - "No, it's a rave review", svarar hon. Översättningen ser ni i rubriken ovan. Ridå.

Pater familias

"Gemenskaper av olika omfattningar är väsentliga byggstenar i vår tillvaro som människor." Ja, där har ni det: årets trivialaste mening, värpt av Thomas Gür i SvD i dag. Låt mig försöka skriva något lika banalt... Nej, det går inte. Men Gür vidgar sitt resonemang till att gälla familjen. Familjen är viktig, skriver han. Det smärtar mig, men jag måste ge honom rätt.

Om det nu bara var en allmän hyllning till familjen. Men Gürs resonemang handlar om att familjen är en subversiv kraft "som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt". Och inte nog med det: "[d]e politiker som i Sverige önskar familjens död verkar (...) i en gammal och skändlig idétradition.

Tala om nyliberalt bjäbb. Vilka politiker önskar familjens död? Jag har då aldrig sett, hört eller läst något i den riktningen. Men jag antar att denna lysande skribent avser politiker som föreslår att pappor ska ta ansvar för sina barn eller att småbarnsfamiljer bör få kortare arbetsdagar. Detta är förstås att lägga sig i, att inskränka den heliga familjens självbestämmanderätt. Vi måste själva få bestämma att barnens mamma ska halka efter i karriären och ta huvudansvaret för hushållsarbete och barn - först då har vi en familj att tala om. "Familjen som en subversiv inrättning" kallar Thomas Gür den här tanken. För att visa sin goda vilja inkluderar han i en bisats på slutet samkönade förhållanden. Hyvens, Gür! Du vill alla vårt bästa. Och gemenskap är viktigt, liksom. Skönt att du förklarar det för oss.

Årets bästa låt

Jag upptäckte den först i dag, men kolla på Pitongos sanslösa version av "Killing me softly" - den bästa hittills, Roberta Flacks inräknad.

Blåsippor aldrig snuva få

Nej, jag tänker inte se Helena Bergström som Selma Lagerlöf. ("Men räkna inte med några lesbiska orgier i rutan.
– Det fanns mer uttalade kärleksscener i manus, men de valdes bort, säger Helena Bergström." Så förvånande) Och inte tänker jag se Allt flyter av Måns Herngren eller "Allt om min mamma" på Stadsteatern. Att fiktion i Sverige numera kan inkludera homosar och andra BT-personer är...tja, pikant? Men det ändrar inte på ett jävla någe, utom självsmeksfaktorn hos de strejta upphovsmännen. (Och ja, jag skriver upphovsmän, inte upphovspersoner, eftersom efterledet inte betyder man utan människa.)

Jag minns en gång 1982, när RFSL hade en liten lokal i gatuplan på Gamla väster. Allt som oftast försökte folk ta sig in, slå oss, göra oss illa. Alltid män. Alltid yngre män. Vi slogs vissa nätter som rasande djur i dörren för att freda vår lilla oas. Oftast vann vi. Jag minns en förflugen replik från en yngling vi lyckades mota bort. Han skrockade till sina kumpaner: “Skit i bögdjävlarna. Vi letar reda på några svartskallar istället.” Jag tror det var första gången jag fullt ut insåg att jag borde vara rädd, att jag faktiskt svävade i livsfara endast på grund av min sexualitet och att jag skulle komma att göra så i resten av mitt liv. Jag kom i den stunden även till klarhet över att vi var utbytbara; hbt-folk, blattar, kvinnor, att vi alla hukade under samma knytnäve.

Så skrev Qatt häromdagen. Själv har jag klarat ganska mig bra, eftersom jag ju lever i ett olikkönat förhållande även om vi båda är pervon. Men jag har vänner som har råkat betydligt värre ut, blivit diskriminerade, utmobbade och misshandlade för att de är Såna där. Och ska man utvidga det till "...blattar, kvinnor" så känner jag betydligt fler.

Inte är våren här, trots de pikanta hbt-inslagen i underhållningsvärlden, trots kuliga svartmuskiga som Fares Fares och hijab i tv eller 31 % kvinnliga professorer (nej, inte i dag - år 2030). Blåsipporna kan stå där utan strumpor och skor, tryggt planterade i den svenska myllan. Men än är det vinter kvar, säger mor.

Ett relationsbetänkande

Ja, så kallade fru Zophie Klon mina epistlar om olika förhållanden, om otroheten och dess konsekvenser, om varför det är dumt att prata om "bara sex" och så vidare. På begäran får ni här en länklista så att ni kan botanisera. Har ni läst det förut? Tja, då får ni väl vänta på att jag skriver nåt nytt.

Otrohet:

"Bara sex"

Otrohet, en dålig idé

Otrohet ur den bedragnas perspektiv

Alternativ till otrohet

Om att omförhandla kontraktet

Att bryta upp


Flersamhet i olika former:

Polyamour

Relationsanarki

Det öppna förhållandet

Och slutligen lite om svartsjuka

Flersam svartsjuka

Jag tror att det var allt. Och jag tror att jag fortfarande står för det jag har skrivit.

För varje minut av lycka

I går fyllde lille M. två år. På måndag fyller H. fyra. I dag var jag på begravning.

För varje minut av lycka, för varje kram jag får av mina barn, för vartenda ögonblick jag får vara med mitt livs stora kärlek, för varje gång jag gläds åt det jag har, ökar insatserna. Jag har aldrig varit så lycklig, aldrig varit omvärvd av så mycket kärlek, aldrig sett fram så emot nästa dag, efter nästa lilla liv som en dag ska komma till oss. Och tanken på att allt detta en dag ska tas ifrån mig är outhärdlig.

Visst, jag kan dö nu, jag är faktiskt 54 år och har upplevt så mycket, fått så mycket kärlek. Jag vill förstås leva ännu några decennier, men det vore ingen total katastrof om jag dog. Döden i sig skrämmer mig inte, inte än. Men avskeden går inte att bära. Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på dem. Jag gör det ändå varenda dag.

Men du som bara blev 27 år. Du som hade hela livet framför dig. Att se min syster som har förlorat sitt barn, att se dina syskon bära ut din kista efter begravningsakten. Det var så fruktansvärt, fruktansvärt sorgligt.



Vad det är dumt att tro,
att man kan glömma,
och dumt att tro,
att tiden läker såren.
Den stora sorgen -
den är intet sår.

Den är ett frö,
som föll i hjärtats gömma
och gror och växer
till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje vår.

Karl Asplund
ur "Klockbojen"

Akta er för igelkottar!

Göran Skytte ojar sig över undergångsprofeter i dag, alltså såna som tycker att det har blivit sämre i Sverige sedan det borgerliga maktövertagandet. Fast det kanske finns andra såna alarmister? "Vi översköljs ständigt med negativa budskap om tillståndet här hemma, i världen, i Göteborg. Alarmister i medier och politik målar fan på väggen. Men efter en tid ser man, nästan osvikligen, att den mörka undergångsskildringen tonar bort, blir till flagor", skriver Skytte, och jag kommer att tänka på Elise Claeson. Hur var det nu? Jo, "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change." Ja, hon har faktiskt skrivit så.

Och nu ett annat alarmistiskt citat: "Vi har världens största ordningsproblem". Ja, det är förstås major Björklund som runkar upp sin stridskuk. Att 78 % av eleverna känner sig trygga i skolan kan kvitta: ska man slå larm så får man inte vara så petig med detaljer. Det är trösterikt att Göran Skytte ogillar sådana uttalanden, tycker jag. Och även han medger att det finns vissa problem med på vår jord.

Men om nu världen trots allt inte uteslutande är en bräkande idyll (för att låna ett uttryck från Marty) så finns det tröst att hämta i Bibeln. Göran Skytte citerar Jesaja: "Det folk som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; över dem som bo i dödsskuggans land skall det skina klart". Ja, och så kommer det där om att barn och lamm ska dela kvarta ihop. Vi har hört det förut, tror jag bestämt. Det ni kanske inte har hört är lite andra bisarra påståenden, som att "lejon skola äta halm såsom oxar" eller att Babel ska bli "ett tillhåll för igelkottar". Ja, igelkottar, dessa Djävulens väsen. Varför fick jag inte lära mig det i småskolan? Här har man gått och tyckt att de var näpna. Mullvadar och "flädermöss" kan också dra nåt gammalt över sig om man får tro Jesaja.

Sions döttrar har blivit rena bratsen (3:2) och "gå med rak hals och spela med ögonen och gå där och trippa och pingla med sina fotringar". Men vänta bara! Herren Sebaot ska ge dem psoriasis och tvinga dem att visa fittan. Ja, och ta ifrån dem "fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband, slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor, amuletter, fingerringar och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar, pungar, speglar, kostbara linneskjortor, huvudbindlar och flor. Och så ska de lukta pyton. Damn them bitches, liksom.

Nej, jag ska inte plåga er med fler citat, men större delen av Jesaja är inte precis något man läser för kidsen innan de ska sova. Här utrotas det till höger och vänster, söner ska slaktas för att papporna har varit Hr Sebaot misshaglig, folks hus ska plundras och kvinnorna ska skändas. Det är, kort sagt, en enda våldsorgie. Men Skytte väljer såklart en av de få positiva verserna. Det lackar ju mot jul, och då vill man inte verka alarmistisk (som valfri biblisk profet).

Det här är problemet med ökenreligionernas urkunder: de är smörgåsbord som man kan plocka ur efter behag. Så vad är det som säger att Skyttes citatteknik är bättre än någon annans? Ingenting, såklart. Av intellektuell hederlighet har han inte ens en homeopatisk dos, vilket visas av det här citatet: "Och snart försvinner även den vansinnige socialisten Mugabe". Ja, där har vi problemet med honom: han är socialist. Puh.

Great minds think alike

Jag hajade till när jag läste Bangs årskrönika och såg att där fanns en rubrik: "Grottbjörnens tolk", apropå Elise Claeson. För det var ju min rubrik från i oktober!

Men jag har fått ett brev från en på redaktionen som försäkrar att det visst var en slump. Vilket väl säger en del om hur vi alla ser på Elise Claeson... Och jag kan fortsätta läsa Bang. Årets sista nummer innehåller Nicklas Järvklos intressanta analys av Pittstim och en amerikansk motsvarighet, en betraktelse av Katarina Wennstam om män och gatuvåld och mycket annat som jag inte har hunnit med än.

Artikeln som försvann

På Dagens webbplats kan man läsa följande ingress efter rubriken Politisk strid om barnens bästa: "Alla vill ha mer tid med barnen. Men skillnaden mellan de politiska blocken är tydligare än på länge. Forskaren Jörgen Larsson och några kolleger lyfter fram ett eget förslag, om kortare arbetstid."

Ja, det låter ju intressant. Men när man klickar vidare så syns inte röken av någon Jörgen Larsson, däremot får Veronica Palm, familjepolitisk talesperson för socialdemokraterna uttala sig, liksom Anders Sellström, ordförande i kristdemokraternas familjepolitiska utvecklingsgrupp. Den senare passar på att upprepa Göran Skyttes gamla lögn, apropå en möjlig blocköverskridande familjepolitik: "Men för att det ska ske krävs att oppositionen får klart för sig familjens betydelse. Och hur det ska gå med ett vänsterpartiet [sic!] som proklamerat död åt familjen undrar jag."

Men alltså: inte ett spår av Larsson et al.. Dagen tänker väl att man får googla själv om man nu prompt måste läsa en artikel som sågar vårdnadsbidraget jäms med fotknölarna.

Vänsterpartiets syn på barns situation och hur man kan förbättra den hittar ni här, förresten. Läs och jämför med miljöpartiets barntidsförslag och Feministiskt initiativs syn på saken. FI vill ha sex timmars arbetstid för alla och en individualiserad föräldraförsäkring - även för regnbågsfamiljer eller andra familjebildningar som inte är den av borgarna så omhuldade kärnfamiljen.

Det var ju ett riktigt bra drag av Dagen att tvinga folk att googla - tack så mycket!

En haltande DNsaurie

Jag vet inte om Dagens Nyheter definitivt har gjort sig av med språkvården, men en artikel här får mig att misstänka det. Det står omväxlande "dinosaurien" (rätt) och "dinosauren" (fel), men det värsta är rubriken: "Ny 'Jurassic Park'-dinosaurier upptäckt". Det är som att skriva att en datorer inte innehåller en stavningskontroller.

Ska det vara så svårt att förstå?

Ja, tydligen. SvD:s Maria Abrahamsson är förvisso inget universalgeni, man att missförstå Håkan Boströms ledare i DN så till den milda grad måste vara något slags rekord. Abrahamsson skriver att "DN:s sexbrottsledare saknar en komponent - offret" och frågar sig: "För att några sexförbrytare ska kunna återanpassas måste vi acceptera att fler oskyldiga - i detta fall framför allt kvinnor och barn - utsätts för brott?"

Men Boström skriver så här: "Saken blir naturligtvis inte bättre av att den framväxande skampålsjournalistiken kraftigt riskerar att försvåra för sexualbrottslingar att återanpassa sig till samhället - och i förlängningen därmed riskerar att öka antalet sexualbrott!"

Vi tar det en gång till: de riskerar att återfalla och därmed öka antalet sexualbrott. Om det inte var tydligt nog så tar jag det ännu en gång: Boström anser alltså att fler kan komma att drabbas av sexualbrott om de ställs vid skampålen. Jag vet inte vad det är i det här som Åsikts-terminator Abrahamsson inte klykar.

Green Fluorescent Poirier

Roland Poirier Martinsson föreslår i SvD i dag att föräldraförsäkringen förlängs till 18 år. Jag skulle inte tro att han menar allvar, men inte ens som provokation är det speciellt begåvat. Så varför värper han detta förslag? Jo, han skriver att den som motsätter sig biologism (synsättet att nedärvda biologiska faktorer förklarar vårt beteende) hamnar i samma fålla som Lysenko, och att därför tala om en ultralång föräldraförsäkring som kvinnofälla är att blunda för verkligheten. För vuxna, välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma på grund av "vilka de faktiskt är". Tala om genomskinlig retorik.

Jag önskar att jag kunde säga att biologismen är lika stendöd som nyliberalismen. Men tyvärr rör sig båda liken blint framåt, hand i hand. Brain! More brain! RPM är ingen nyliberal - tvärtom. Men han sväljer biologismen med hull och hår, vilket får mig att undra hur det kommer sig att en doktor i teoretisk filosofi blir rena rama Hulken när han kommer i kontakt med naturvetenskap. Men det kanske är GFP-avund som får honom att vilja släppa fram sitt inre jag.

Nej, syftet är inte gott

"Uthängning på nätet kan leda till att sexbrottsdömda begår nya brott.
–Syftet är gott men det riskerar öka återfallsrisken, säger sexbrottsforskaren Niklas Långström" i SvD i dag, apropå den nya webbplats där namn och andra uppgifter publiceras.

Nej, syftet är ont. Att hänga ut folk som har avtjänat sitt straff är att ta lagen i egna händer. Och varför stanna vid dem som har dömts för sexualbrott? Varför inte publicera namn på alla som dömts för egendomsbrott, våldsbrott, rattfylleri och bedrägeri? Jo, därför att det strider mot grundläggande principer i en rättsstat, sen kan det uttalade syftet vara vilket som helst.

Och som Långström säger så ökar man bara risken för fler brott. Och det är väl ändå det väsentliga.

JMG goes slumming

JMG har besökt en skola i Rinkeby, där han fick höra luciasånger och mottaga en cykelhjälm ur Hans Förortsliga Höghet Skjlier Alfouadis hand, rapporterar DN. Pastoralen är därmed fullkomnad: The Big White Male möter The Small Swarthy Kids från ferorten, len. Jag undrar vem som kom på idén? Kronprinsessan Victoria? Hon har ju låtit sina bernadottskt tomma leenden förgylla vardagen för krymplingar av olika kulörer.

Le Clézio har beskyllts för orientalism, ett begrepp som brukar förknippas med Edward Said. Här kan ni se honom prata en stund om ämnet. Titta på vinjetten, för den är fantastisk, men spola förbi Michael Bolton-professorn fram till 3:36 där Said börjar tala. (Jag har länkat till det här klippet förut, men det är väl värt att göra reklam för.)

Och jag är glad att du inte är här, ditt jävla äck...

Oj, så många besökare från en diskussionstråd på Qruisern, ser jag i Statcounter, och klickar in mig på tråden. Fast först måste jag bli guldis i en vecka via sms, för jag är nästan aldrig där längre. Jaha: någon har visst läst min blogg och reagerat. Och så följer en typisk Q-diskussion där flera pucklar på mig för min von oben-attityd. Ett snille tror till och med att jag har startat tråden själv. Ingen dum idé, kanske, men fullt så desperat efter läsare är jag nu inte.

Ja, som sagt: forumet är sig likt. Något mer konformistiskt och jantebetonat går knappt att hitta under solen, och det är en bidragande orsak till att jag övergav tanten. "Men du som har haft sån glädje av Qruisern", skriver några. Ja, det är verkligen sant: jag har fått vänner för livet där, jag har fått kärlek och knull och haft väldigt roligt stundtals. Qruisern räddade livet på mig - eller räddade mig ur ett liv som bara påminde om ett liv, snarare. Så tack, tack. Vill ni läsa ytterligare hyllningar? Kolla här och här i så fall. Den senare länken är min gamla presentationstext. Skulle jag ha lagt ner så mycket energi på något jag inte gillade?

Men kärlek kan falna. Det är en teori jag har. Forumet som en gång var oerhört roligt, och faktiskt väldigt lärorikt ibland, degenererade allt mer. Och de otäcka mobbartendenserna har alltid funnits där, liksom transhat, normalitetslängtan och total brist på politisk analys och solidaritet. Anonymiteten gör nog också sitt till, eftersom den låter fega människor "debattera öppet", d.v.s torgföra sitt näthat, inte minst mot den som vågar kritisera Qruisern. De riktigt intressanta skribenterna försvann en efter en och ersattes av Vill_suga_din_kul_i_ Halland som frågar om man inte måste ha väldigt god lungkapacitet (autentiskt exempel). Men det är inte bara forumet som stinker. Det finns mycket mer, som problemet med denna ständiga gubbslemmiga jakt på pojkkött som Qatt har skrivit om här.

Jag tröttnade. Jag har tröttnat. Jag är trött på dig, Krussan. Jag fylls bara av vämjelse när jag loggar in. Och jag har bara kvar mitt konto för att hålla kontakten med en viss person som jag inte når på annat vis.

Rubriken är förresten hämtad från en opublicerad kommentar från en anonym användare på Qruisern (så anonym att hen inte ens vågar sätta ut sitt Qruiser-nick, vilket måste vara nåt slags rekord i feghet). Jag tänkte att den gjorde sig bättre om den fick paradera solitärt, som blomstergåvor ska göra enligt Magdalena Ribbing.

Uppdatering: Nu är diskussionen raderad. Ännu ett typiskt Qruiserfenomen. Trådstartaren har väl också raderat sig, eller så var det någon som kaskadkräktes lite väl mycket och fick Abuse på sig. Kära gamla Krussan.

15:e plats av 59

Ja, nu väntar jag bara på ledarsidornas krevader mot den svenska skolan, sedan TIMMS 2007 visat att svenska åttondeklassare (och även i viss mån fjärdeklassare) halkar efter i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Vi är bara på 15:e plats av 59 deltagande länder. Vill du läsa själv vad Skolverket skriver, så har du länken här. Nöjer du dig med vinklade larmrapporter får du vänta tills morgontidningen ramlar in i brevlådan eller viftar åt dig på nätet.

Men lugn i stormen. När det gäller matematik så vet skolforskare redan vad som är fel och vad som behöver göras, vilket framgår av en intervju med Per-Olof Bentley i Skolverkets nyhetsbrev. Svenska elever är bra på själva beräkningarna, men TIMMS-problemen kräver att man kombinerar olika matematiska lösningar på ett sätt som de inte är vana vid. Och det är liksom det matematiska tänkandet som det brister i, att eleverna inte är vana att förstå vilka sammanhang som kräver vilka lösningar. Det går att ordna på sikt. "Det är tragiskt att det inte går bra i TIMSS för Sverige. Men det positiva är att vi nu vet vilka huvudproblemen är och att vi därför kan sätta in åtgärder med hög precision", säger Per-Olof Bentley i intervjun.

Ja, och så var det Runka upp stridskuken-Björklunds paradgren: otryggheten i skolan. Den är enorm! Brukar han säga. Så här står det i rapporten:

I studien ingår även en enkätundersökning bland elever, lärare och rektorer. - Eleverna i den svenska skolan känner sig trygga och säkra. Vi utmärker oss i enkätsvaren och ligger i topp både i årskurs 4 och 8, säger Camilla Thinsz Fjellström. Däremot har de svenska rektorerna i en internationell jämförelse en mer negativ bild av frånvaro och andra störande beteenden.

Återstår att se hur Björklund och de borgerliga ledarskribenterna ska få det till att otryggheten i skolan ökar.

Det går ett högerspöke på SvD:s redaktion

Elise Claeson är känd för uttalanden som: "Vi kvinnor vill inte ha några förändringar. Vi föder barn och vill ha säker plattform där vi kan skydda våra barn. Kvinnor väljer sällan farliga yrken och det har med vår biologi att göra. Vår hjärna och våra kroppar vet att vi ska föda barn, då kan vi inte vara risktagande" (exemplet hämtat från SKICK).

Nu slår hon till igen, och detta med en osmaklig jämförelse mellan Martina, som har Downs syndrom och vars liv har skildrats av Tom Alandh, (nu senast i "Martina och jag") och svenska dagisbarn. Martinas mamma vägrade att lämna henne på en institution och har ägnat sitt liv åt att ge henne bästa tänkbara tillvaro. Det är en hjälteinsats av format. Men vi småbarnsföräldrar lämnar våra barn på institutioner, och det är förstås exakt samma sak!

Jag minns när jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om utvecklingsstörning - ett ämne som låg nära till hands eftersom min mor länge varit aktiv inom FUB och min syster arbetade med utvecklingsstörda. Så jag och en klasskamrat skrev specialarbetet tillsammans. Som förberedelse gjorde vi ett studiebesök på Carlslund - och gick därifrån på darriga ben. Dessa stora institutioner var fruktansvärda och folk som hade suttit där blev också rejält skadade av dem. Att jämföra dem med våra förskolor är ungefär som att jämföra rumänska barnhem med restaurang Prinsen. Men Claesons skamkänsla är nog lika rudimentär som hennes insikt i stenåldersmänniskans biologi.

Meningslös gemenskap sökes

IRL är ett märkligt begrepp: vadå real life? Som om en nätgemenskap ens flyktigt skulle påminna om livet. Jag behöver bara logga in någon minut på Fejan eller hastigt och hukande kika in i Tant Krussans ådriga skithål för att åter - varför envisas jag? - påminnas om hur totalt meningslöst det är. P. som gick Peddankursen om slika spökbilder av livet meddelade den sensationella nyheten: det tar tid, olidligt mycket tid, att upprätthålla något som påminner om en vänskap på elektronisk väg. Men oj, så många "vänner" jag har på FB. Vänner som jag till största delen skiter högaktningsfullt i om jag ska vara ärlig, och det ska jag.

Jag tror att vänskap är ett överskattat begrepp, till skillnad från kärlek. De enda som jag på allvar räknar som mina vänner är dem jag älskar. De är inte så få, men antalet kan kvitta - kärlek är det och den dör inte i första taget. Sen finns det några som en gång betydde mycket för mig och som jag av den anledningen är fäst vid än i dag. Men alla de där bekanta och bekantas bekanta som har "addat" mig eller tvärtom - vad ska ni vara bra för? Jag träffar er aldrig och vill inte veta att ni har gått med i gruppen "Stoppa grävlingsjakten i Uzbekistan". Jag vill inte se era nallar eller ha era syntetkramar eller jämföra vilken GB-glass som är godast. Och då talar jag bara om Fejan; Krussan gör mig alltmer mörkrädd. Hon är en ond, narcissistisk och ytligt kacklande vålnad som bara går att stå ut med om man är höggradigt berusad, skriande ensam och desperat efter lite tantkuk.

Jag säger som Darryl F. Zanuck: "Include me out."

Allt som jag älskar har jag på armslängds avstånd. En verklig vän finns ett telefonsamtal bort. Och dramatiken, den riktigt stora och svindlande dramatiken, är den som hela tiden pågår under vardagens täckmantel. Jag behöver inget mer.

Uppdatering här.

Om härmapor och stenåldersmänniskor

Vi är inte stenåldersmänniskor. Vi har inte varit det sen stenåldern. Faktum är att evolutionära förändringar kan äga rum på så kort tid som 18 generationer, i människans fall ca 450 år! Men stenåldersteorierna är populära och upprepas ständigt. Vi ska äta stenåldersdiet, minsann. Och män vill knulla runt maximalt för att sprida sina gener medan kvinnor är kräsna med vem som ska få befrukta deras ägg.

Har ni hört de där teorierna förut? Det har jag - till leda. Men nu har jag hittat några bra artiklar som förklarar vad som är vad på ett, som det verkar för mig, vederhäftigt vis. Här kan ni börja med att läsa en recension, "Vi är härmapor, inte stenåldersmänniskor" i Forskning & Framsteg av tre böcker i ämnet. Den behandlar bl.a. David Bullers bok "Adapting Minds", från vilken jag har hämtat informationen om evolutionen ovan. Här finns ett utdrag ur Bullers bok. Det är långt, men väldigt läsvärt: Buller smular sönder några av evolutionsbiologernas älsklingsteorier på ett övertygande vis.

Inte för att det här biter på biologister som, tja...Elise Claeson. Eller Martin Ingvar. Men man kan inte få allt här i världen. Vissa lever liksom kvar på stenåldern.

(Note to self: läs igenom artikeln ett par gånger till när du inte är så trött, Niklas. Du kanske inte kommer att digga den fullt lika mycket sen.)

Nominera Årets politiska blogg

Rösta här på den blogg som du vill utses till Årets politiska blogg. Själv har jag röstat på SKICK, Antigayretorik och ROYA - INTERSEKTIONALEN. Och det är inte för att jag är kompisar med dem (jag känner ingen av dem, tyvärr), men jag har länge länkat till dem och tycker att de är väldigt läsvärda.

Supernannytrendens tortyrmetoder breder ut sig

Om ett barn är "besvärligt" och till exempel spottar och svär - vad gör man? Några snillen på en förskola i Alingsås kommun har svaret: lägg peppar på barnets tunga som bestraffning! Ja, maktspråk och bestraffningar brukar vara effektiva för att kväsa barn som inte gör som de vuxna säger. För stunden, vill säga. Vad man skapar i längden är rädda ögontjänare och människor som gör som de blivit tillsagda. "Vi lydde bara order", ni vet. Föräldrarna, då? Ja, de anmälde förstås förskolan. Nej - de gav sitt tillstånd till pepparbehandlingan! Lite tortyr har inte skadat någon, sa de sig väl.

Och så ännu en solskenshistoria, denna gång från skolan: Lille Petter får betyget C i "social mognad". Hade han svurit och spottat? Nej, han gråter för ofta. Det kan man läsa om i Lärarnas tidning under rubriken "Mamma, vad är NO?". Petters mamma frågar Jan Björklund om det är en sån skola han vill ha, en skola där en sjuåring får underkänt för att han gråter för lätt. Om någon missade dokumentären Förgrymmade unge så råder jag er att se den nu. Av den framgår det tydligt hur Jan Björklund skulle ha svarat mamman: med ett rungande JA!

Det goda civilsamhället

Sofia Nerbrand vill se ett civilsamhälle där politikerna drar in sina egna löner. Se bara på USA! Där tackade minsann Obama nej till offentliga kampanjmedel. Så borde det vara även i Sverige, tycker Nerbrand. Direktörer för storföretag tjänar kolossalt mycket pengar på andras arbete - nu är det dags för politiker att göra samma sak, så att den för "liberaler" som Nerbrand förhatliga statsapparaten får allt mindre att säga till om. Direktörer för svenska storföretag tjänar kolossalt mycket pengar på andras arbete, och det är förstås bara bra och inget som vi andra ska lägga oss i. Montera ner hela systemet med folkvalda politiker och inför i stället Mest pengar vinner-strategin i full skala! Så får vi äntligen det civilsamhälle som Nerbrand drömmer om.

I USA röstar knappt hälften av medborgarna. De fattiga slängs ut med våld från akutmottagningar som tvingats ta emot dem. Den som har minimilön klarar sig inte ens genom att arbeta dubbel heltid, och den som inte har pengar till en stjärnadvokat (som O.J. Simpson)riskerar att dömas till döden på tveksam bevisning. Men detta paradis på jorden där smutskastning och fyllda kampanjkassor avgör vem som ska leda landet ser Nerbrand som en förebild. Jag är glad att vi inte är där - än.