...som har en piga som har en piga. Ja, så tänker sig TCO lösa problemet med småbarnsföräldrars "livspussel", det där som kvinnorna ägnar sig åt. Ulrika Hagström och Kerstin Olsson skriver på DN Debatt att 2-3 timmars avlastning i veckan skulle göra susen för kvinnors jämställdhet, till det facila priset av 150 kronor i veckan vid 90 procents subvention.
I dag lägger kvinnor ner ungefär två timmar om dagen på hushållsarbete - och lika mycket på barnomsorg, kan man läsa på SCB:s webbplats - tabell här. Männen gör, föga förvånande, knappt hälften av bådadera.
Okej, vi räknar: en liten människa kommer och tvättar 2,5 timmar varje vecka. (Kvinnors tvätt, alltså - män tvättar i princip aldrig.) Fantastiskt - ut och gör karriär, tjejer! Ni har visserligen 17,5 timmar kvar att beta av där hemma (helgerna oräknade), men ni får vara glada åt det lilla.
I Sverige har vi 1,07 miljoner barnfamiljer. Om hälften av dessa utnyttjar avdraget låt säga 40 veckor om året blir kostnaden för samhället... Äsch, jag har ingen miniräknare - inte ens på datorn.
Ett gammalt liberalfeministiskt krav är att medelklassens kvinnor ska få pigor. Här presenteras en tulipanaros: även pigorna ska ha pigor! Som ska ha pigor. Vilka som nu ska vara det. De vanliga pigorna lär ta slut rätt fort om vi har 500 000 hushåll som ska ha 100 timmars hjälp per år.
Det finns ett bättre alternativ, TCO: en individualiserad föräldraförsäkring och en generell arbetstidsförkortning. Om ni ändå vill slösa bort lite pengar så kan ni väl köpa in 1,07 miljoner lödkolvar som kvinnorna kan sätta i arslet på sina män så att de tar sitt ansvar för det gemensamma hemmet och de gemensamma barnen. Visserligen kommer passionen att dö när männen blir jämställda - fråga bara Jessika Zandén - men det är väl smällar man får ta. Fördelen är att barnkullarna kommer att minska, och på sikt blir det färre som kan bilda familj när de växer upp. Se där - ekvationen går ihop!
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Timbromyalgi
Är det någon som på allvar tror att John McCain har valt Sarah Palin för hennes omfattande kunskaper om amerikansk politik? Många tänker sig att han vill fiska röster hos besvikna Hillary-röstare och annat kjoltyg. Men anledningen är inte att han vill ha en motbild till sin image som silverrygg - han vill förstärka den. Genom att synas bredvid den här vårpigga abortmotståndaren och homoäktenskaps-fördömaren kommer han att framstå som viril. Jag är inte bara en gammal gubbstrutt, jag är Man, och se här: en perfekt bild av den genomvita, heterosexuella familjelyckan i frihetens land. Och se här: en kvinna som lägger sitt öde i Guds händer. Det måste alltså vara Hans vilja att det blir så här. (Skulle Han tappa kontrollen över läget kan ändå Sarah försvara sig själv, eftersom hon är med i National Rifle Association.)
Obama kommer att förlora. Han ser för kvinnlig ut, vilket min medbloggare Kukjävel har konstaterat under Presidentens val (jag har lånat bilden av honom).
Socialdemokraterna har nu tagit ett litet steg i riktningen mot en delad föräldraförsäkring: man vill "på sikt" att den ska delas lika. Men som en början föreslår Ylva Johansson och Stefan Lövén att två tredjedelar ska delas lika och en tredjedel ska kunna disponeras fritt. S-kongressen 2005 sa nej till delad föräldraförsäkring, vi får väl se hur pigga de är på att backa in i framtiden, ens i blygsam skala. Jag tror att Ylva och Stefan skulle vara chanslösa som parhästar i en amerikansk presidentvalskampanj; hur försiktiga de än kan framstå här vore de rena kommunisthotet i USA.
Lotta Fogde har skrivit bra om Jan Björklunds statistik-judo i DN i dag. "När politiker ska framträda eller uttala sig om något brukar det från journalisthåll framhållas hur oerhört centralt det är att politikernas budskap utsätts för journalistisk granskning, så de inte kan slå blå dunster i ögonen på allmänheten." Journalister är inte så bra på faktaresearch alla gånger, nä. Sicken nyhet. Storbläckfisken Timbro och Svenska Näringsliv med tolv miljarder i kassan brukar bombardera dem med allehanda vilseledande rapporter från "oberoende" institut. Och ofta skriver de just det som de är tillsagda.
Det riktigt jävliga med Björklunds alarmistiska lögner och annan timbromyalgi som lägger sig som en dyster hinna över vår verklighet är att de verkliga problemen skyms. Rubriker som Småbarnsföräldrar är stressade, Barn går för länge på dagis eller Svenska skolan är en katastrof drar uppmärksamheten bort från de föräldrar som verkligen skulle behöva hjälp, från de få barn som verkligen har för långa dagar på förskolan och från de barn som har stora svårigheter i skolan.
"I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister." Så säger SAF-strategen Sture Eskilsson om vilka som sitter på den förgyllda ljugarbänken, detta enligt Dan Josefsson i Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Artikeln skrevs i november 2006, och man kan väl konstatera att de redan hunnit en bra bit på väg.
torsdag 28 augusti 2008
De kvinnliga dygderna
Jag har tidigare skrivit om de manliga dygderna (se "Ingen smäll på käften? Här ska inredas!" nedan), nu är det dags för de kvinnliga.
Lilla gubben. Så ja. Mamma vet, mamma vet. Inte gråta mer nu. Jag förstår.
Det var lika mycket mitt fel. Jag borde ha sagt ifrån, men jag älskar dig så mycket att jag ville ge dig den där chansen. Jag borde väl bli bättre på att ta plats, vara så där fri och självständig som du vill att jag ska vara, bara säga: ”Jag ska träffa Simone i kväll. Du får hålla ställningarna, och du? Det vore jävligt skönt om jag kunde få sovmorgon i morgon.”
Men jag…kommer mig liksom inte för, vill inte belasta dig, och så trivs jag faktiskt bäst här hemma. Jag är inte så intresserad av att sitta på krogen och lyssna på en massa fyllesnack nu när jag har barn och allt. Det känns som ett passerat stadium. Vi måste ju inte dela exakt lika på allting.
Hur fan tror du att det känns för mig att sitta ensam här hemma kväll efter kväll?! Ja, jag vet: du har sagt att du alltid ställer upp, det är bara att be dig. Men du kanske kunde ta lite initiativ själv? SER DU INTE hur det ser ut här hemma, gör du verkligen inte det? Ja visst, oj vad du hjälper till. Siktar på bajsprickarna så att det ska bli lättare för mig att skura muggen. Slänger sopkassen som har stått i hallen i tolv timmar. Lägger på överkastet – utan att byta lakan som är grusiga sen du legat där och trynat, fullt påklädd. Tack så jävla mycket, vilken tur att man är gift med en ny man. Nej, du sa inte så. Nej, jag minns exakt vad du sa. Det var förrförra fredagen, den tjugofemte. Vi hade just ätit middag och jag hade fräckheten att flytta på en förskärare som du hade ställt i bestickskorgen så att diskmaskinsarmen inte kunde rotera. Nej, så sa du inte alls, du sa att jag var en jävla petimäter. Jo, det gjorde du, och så slängde du igen dörren och satte dig i soffan, sur som ättika. Arbeta, mm… Vad bra att du gör lite research om gagging whores och shemale frenzy. Verkligen.
Förlåt att jag var så hemsk mot dig. Min fina, fina älskling. Jag menade inte allt det där. Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar dig så. Jag skulle inte kunna leva utan dig. Klart att det var mitt fel. Jo, mitt fel. Jag ska inte säga såna där vidrigheter, inte ens när jag är upprörd. Förlåt. Vahettere…vill du sitta i soffan och gosa med mig? En liten stund? Kom. Kom, min fina älskling.
Ja, moderlighet är en dygd. En riktig kvinna är full av omsorg. Hon är mogen, varm, insiktsfull, förlåtande, flerdimensionell, flexibel, prestigelös och vårdande. Ibland, när hon blir tillräckligt uppretad, visar hon klorna. Grr, akta dig! Men sen blir hon som vanligt igen. En riktig kvinna blir alltid som vanligt igen och det är allt väldigt skönt. Man vet var man har henne: i ett vårdyrke. En riktig kvinna står för det beroende, passiva, mörka, djuriska, kroppsliga, hon står för det mjuka, blödande, ursprungliga och intuitiva. Hon är heterosexuell och klassiskt feminin. Kanske kan hon ha lite tjejmys, men det betyder ingenting särskilt. Tjejer är ju så där: de är inte rädda för varandras kroppar. De är kroppsliga på ett helt annat sätt. Sensuella.
Ibland ser man kvinnan göra karriär. Julia Roberts sätter på sig glasögon och råpluggar juridik till långt in på nätterna i en ensam läslampas sken. Sen banar hon sig fram med machete i den sociala snårskogen och vinner mot alla odds det där stora målet mot en mansgris, gärna spelad av Gene Hackman. Och under tiden finner hon en varm, lite tokrolig gemenskap med en annan sorts man, någon med ett mörkt förflutet och ett mått av sorg. Kom, vi klär av oss nakna och springer upp på taket och ser på stjärnorna!
En riktig kvinna kan också vara som Björk: stark på ett alltigenom behagligt vis. Kanske sitter hon vid en flygel och framför en spröd, djupt känd ballad. Hon är framgångsrik men sårbar som Whitney Houston, kanske till och med rolig ibland, men i grund och botten en girl from Ipanema. Ja, så ska hon vara: gäckande, med en intensiv blick i sitt välskulpterade ansikte, men ändå nåbar till slut. Till slut låter hon sig lägras, det vet vi alla. Då kastar hon med sitt huvud på kudden och biter sig i läppen, släpper ifrån sig ett gnyende. Tänk, hon är vacker till och med när det går för henne, inte så där svettigt brölande. Om det nu verkligen har kilat för’na – hur ska man kunna veta det?
Ja, så vill vi ha henne: så kvinnlig och stark och moderlig och generös att hon torkar sin man i arslet varenda dag, intill evighet, amen.
Lilla gubben. Så ja. Mamma vet, mamma vet. Inte gråta mer nu. Jag förstår.
Det var lika mycket mitt fel. Jag borde ha sagt ifrån, men jag älskar dig så mycket att jag ville ge dig den där chansen. Jag borde väl bli bättre på att ta plats, vara så där fri och självständig som du vill att jag ska vara, bara säga: ”Jag ska träffa Simone i kväll. Du får hålla ställningarna, och du? Det vore jävligt skönt om jag kunde få sovmorgon i morgon.”
Men jag…kommer mig liksom inte för, vill inte belasta dig, och så trivs jag faktiskt bäst här hemma. Jag är inte så intresserad av att sitta på krogen och lyssna på en massa fyllesnack nu när jag har barn och allt. Det känns som ett passerat stadium. Vi måste ju inte dela exakt lika på allting.
Hur fan tror du att det känns för mig att sitta ensam här hemma kväll efter kväll?! Ja, jag vet: du har sagt att du alltid ställer upp, det är bara att be dig. Men du kanske kunde ta lite initiativ själv? SER DU INTE hur det ser ut här hemma, gör du verkligen inte det? Ja visst, oj vad du hjälper till. Siktar på bajsprickarna så att det ska bli lättare för mig att skura muggen. Slänger sopkassen som har stått i hallen i tolv timmar. Lägger på överkastet – utan att byta lakan som är grusiga sen du legat där och trynat, fullt påklädd. Tack så jävla mycket, vilken tur att man är gift med en ny man. Nej, du sa inte så. Nej, jag minns exakt vad du sa. Det var förrförra fredagen, den tjugofemte. Vi hade just ätit middag och jag hade fräckheten att flytta på en förskärare som du hade ställt i bestickskorgen så att diskmaskinsarmen inte kunde rotera. Nej, så sa du inte alls, du sa att jag var en jävla petimäter. Jo, det gjorde du, och så slängde du igen dörren och satte dig i soffan, sur som ättika. Arbeta, mm… Vad bra att du gör lite research om gagging whores och shemale frenzy. Verkligen.
Förlåt att jag var så hemsk mot dig. Min fina, fina älskling. Jag menade inte allt det där. Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar dig så. Jag skulle inte kunna leva utan dig. Klart att det var mitt fel. Jo, mitt fel. Jag ska inte säga såna där vidrigheter, inte ens när jag är upprörd. Förlåt. Vahettere…vill du sitta i soffan och gosa med mig? En liten stund? Kom. Kom, min fina älskling.
Ja, moderlighet är en dygd. En riktig kvinna är full av omsorg. Hon är mogen, varm, insiktsfull, förlåtande, flerdimensionell, flexibel, prestigelös och vårdande. Ibland, när hon blir tillräckligt uppretad, visar hon klorna. Grr, akta dig! Men sen blir hon som vanligt igen. En riktig kvinna blir alltid som vanligt igen och det är allt väldigt skönt. Man vet var man har henne: i ett vårdyrke. En riktig kvinna står för det beroende, passiva, mörka, djuriska, kroppsliga, hon står för det mjuka, blödande, ursprungliga och intuitiva. Hon är heterosexuell och klassiskt feminin. Kanske kan hon ha lite tjejmys, men det betyder ingenting särskilt. Tjejer är ju så där: de är inte rädda för varandras kroppar. De är kroppsliga på ett helt annat sätt. Sensuella.
Ibland ser man kvinnan göra karriär. Julia Roberts sätter på sig glasögon och råpluggar juridik till långt in på nätterna i en ensam läslampas sken. Sen banar hon sig fram med machete i den sociala snårskogen och vinner mot alla odds det där stora målet mot en mansgris, gärna spelad av Gene Hackman. Och under tiden finner hon en varm, lite tokrolig gemenskap med en annan sorts man, någon med ett mörkt förflutet och ett mått av sorg. Kom, vi klär av oss nakna och springer upp på taket och ser på stjärnorna!
En riktig kvinna kan också vara som Björk: stark på ett alltigenom behagligt vis. Kanske sitter hon vid en flygel och framför en spröd, djupt känd ballad. Hon är framgångsrik men sårbar som Whitney Houston, kanske till och med rolig ibland, men i grund och botten en girl from Ipanema. Ja, så ska hon vara: gäckande, med en intensiv blick i sitt välskulpterade ansikte, men ändå nåbar till slut. Till slut låter hon sig lägras, det vet vi alla. Då kastar hon med sitt huvud på kudden och biter sig i läppen, släpper ifrån sig ett gnyende. Tänk, hon är vacker till och med när det går för henne, inte så där svettigt brölande. Om det nu verkligen har kilat för’na – hur ska man kunna veta det?
Ja, så vill vi ha henne: så kvinnlig och stark och moderlig och generös att hon torkar sin man i arslet varenda dag, intill evighet, amen.
onsdag 27 augusti 2008
Ökad rörlighet - utom i skallen på somliga
I dagens DN får hängpungshögern från i går behövligt mothugg. Institutet för framtidsstudier vid Stockholms universitet beskriver många av de fördelar som en ökad omflyttning i världen ger upphov till och hur Sverige behöver migration för att öka befolkningen. Som en sidoeffekt ger en ökad internationell migration också upphov till det som Thomas Hylland Eriksen brukar påpeka: den är fredsbevarande eftersom solidaritetsband knyts över nationalstatens gränser.
Rent ekonomiskt är det också bra för alla med arbetskraftsmigration, vilket Tim Harford, som bl.a. skriver i Financial Times, visar i sin prisbelönta essä Import people or export jobs?. Bådadera, tack, svarar han. Även han tar upp tanken på "invandrare som bara drar benen efter sig" som hängpungshögern lanserade i går:
"De lyckligt lottade invånarna i rika länder dras med den märkliga vanföreställningen att en bonde från Afghanistan skulle vara beredd att ta de ekonomiska och personliga riskerna med att flytta till Storbritannien eller Frankrike enkom för att få njuta av ett bekvämt liv på välfärdsstatens bekostnad. Det är lätt att fantisera ihop sådana paranoida hjärnspöken om man inte bryr sig om att tänka efter ordentligt" (min, något slarviga översättning).
Inte ens Svenskt Näringsliv borde kunna invända mot de ekonomiska argumenten. Men hängpungshögern vill nog inte riskera att tappa röster till Odemokraterna, därför fortsätter man sin sanslösa (i ordets rätta betydelse) hets mot invandringen.
Som Nina Björk sammanfattar saken i DN Kultur: "Men nu vill jag ställa ett krav på våra moderater: inse att det är en jäkla slump att ni är födda i detta land; ni har inte mer rätt än någon annan till någonting. Sitt inte och vägra dela med er av denna slumpens gåva. När ni inte själva kan leva upp till det mest basala - tacksamhet, ödmjukhet - varför är det ni som ska lära ut "grundläggande värderingar" till dem?"
Rent ekonomiskt är det också bra för alla med arbetskraftsmigration, vilket Tim Harford, som bl.a. skriver i Financial Times, visar i sin prisbelönta essä Import people or export jobs?. Bådadera, tack, svarar han. Även han tar upp tanken på "invandrare som bara drar benen efter sig" som hängpungshögern lanserade i går:
"De lyckligt lottade invånarna i rika länder dras med den märkliga vanföreställningen att en bonde från Afghanistan skulle vara beredd att ta de ekonomiska och personliga riskerna med att flytta till Storbritannien eller Frankrike enkom för att få njuta av ett bekvämt liv på välfärdsstatens bekostnad. Det är lätt att fantisera ihop sådana paranoida hjärnspöken om man inte bryr sig om att tänka efter ordentligt" (min, något slarviga översättning).
Inte ens Svenskt Näringsliv borde kunna invända mot de ekonomiska argumenten. Men hängpungshögern vill nog inte riskera att tappa röster till Odemokraterna, därför fortsätter man sin sanslösa (i ordets rätta betydelse) hets mot invandringen.
Som Nina Björk sammanfattar saken i DN Kultur: "Men nu vill jag ställa ett krav på våra moderater: inse att det är en jäkla slump att ni är födda i detta land; ni har inte mer rätt än någon annan till någonting. Sitt inte och vägra dela med er av denna slumpens gåva. När ni inte själva kan leva upp till det mest basala - tacksamhet, ödmjukhet - varför är det ni som ska lära ut "grundläggande värderingar" till dem?"
tisdag 26 augusti 2008
Jag, en barnalstrande fjolla
"Hej du barnalstrande fjolla" lyder början på en kommentar till mitt inlägg om Björklund. En annan Sverigedemokrat skriver också strunt, men tyvärr, gossar. Jag publicerar inte anonyma kommentarer, som sagt.
Fast det där med barnalstrande fjolla blev jag stolt över, så det kommer med.
Tack för komplimangen!
Fast det där med barnalstrande fjolla blev jag stolt över, så det kommer med.
Tack för komplimangen!
Ingen smäll på käften? Här ska inredas!
Jessika Zandén och Cecilia Gyllenhammar skriver i ett inlägg lika förutsägbart och illa skrivet som Gyllenhammars "En spricka i kristallen" (en av de tråkigaste böcker jag har läst) att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen. Och det måste vi erkänna. Vara lite så där latinskt hetsiga och erotiska, liksom.
"Så länge vi förtränger (sic) våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt."
Ge dem genast en plats i regeringen! De kan väl få vara dess genusgrupp.
Jag har skrivit om de manliga dygderna allvar, rationalitet, ordning och självdisciplin. Jag tror att det är nåt i den stilen de Zandén och Gyllenhammar efterlyser. Tyvärr kan jag inte bjussa på ett slag på munnen, och inte har jag råd att bjuda på ett liv på en grekisk ö heller - hur gärna jag än skulle vilja att de flyttade dit.
"Så länge vi förtränger (sic) våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt."
Ge dem genast en plats i regeringen! De kan väl få vara dess genusgrupp.
Jag har skrivit om de manliga dygderna allvar, rationalitet, ordning och självdisciplin. Jag tror att det är nåt i den stilen de Zandén och Gyllenhammar efterlyser. Tyvärr kan jag inte bjussa på ett slag på munnen, och inte har jag råd att bjuda på ett liv på en grekisk ö heller - hur gärna jag än skulle vilja att de flyttade dit.
Vad har du i fickan, Jan?
Sveriges Radio har granskat Jan Björklunds påståenden om hur illa ställt det är med den svenska skolan.
"Vi har världens största ordningsproblem", har han sagt. Det är lögn.
Ca 78 % av svenska skolbarn känner sig trygga i skolan.
"Sverige har halkat efter resultatmässigt", har han sagt. Det är lögn.
Inga negativa förändringar har skett och Sverige ligger strax över medel (i OECD).
Listan kan göras lång. Major Björklund har byggt sin karriär som skolpolitiker på att konsekvent fuska med statistik för att få gehör för sina unkna gamla käpphästar.
Dagens Arena kräver hans avgång. Och jag håller med. Ljugande politiker borde inte få sitta i riksdagen, än mindre i regeringen.
Det finns annat som behöver åtgärdas i plugget. Skolor ska t.ex. inte få begära av elevernas familjer att de på olika sätt bidrar ekonomiskt till klassresor eller annat. Därför kräver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing att skollagen ändras. Men det kommer antagligen skolministern att strunta i - för vems sida står han på tror ni? Vilken samhällsgrupp blir eggad av tangons tyska charm? Rätt svar belönas med en hoprullad bunt statistikutskrifter.
I en annan debattartikel kräver Tobias Billström och några andra i en moderat arbetsgrupp att vi ska ställa tydligare krav på invandrare. Vi är så kravlösa, liksom, "när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på människor som väljer att leva här." Mm... Den som till exempel riskerar att bli hängd i sitt hemland för att han är bög väljer ju att leva i vårt härliga, nordiska land. Och då får han väl kamma till sig, den fjollan. Han ska inte "räkna med att bli försörjd av dem som redan bor här".
Är det någon som inte känner igen tongångarna? Är det någon som inte tror att Sverigedemokraterna redan påverkar moderater och andra? Då vet jag någon som förtjänar smisk med vad det nu är Jan har i fickan. Jag tror inte att det är en pain riche, inte heller en tulpan eller levande svan. Det är något annat som sväller och bultar vid tanken på ordning och reda, precis som det sväller i Billströms ficka när han försöker fiska röster från potentiella Sd-anhängare. Och Billström ljuger, han också. Någon "rätt att vara arbetslös" har aldrig existerat, vilket guero påminner om: socialtjänstlagen gäller alla.
Uppdatering: Roya skriver en lång och välformulerad kommentar till Billström et al.
"Vi har världens största ordningsproblem", har han sagt. Det är lögn.
Ca 78 % av svenska skolbarn känner sig trygga i skolan.
"Sverige har halkat efter resultatmässigt", har han sagt. Det är lögn.
Inga negativa förändringar har skett och Sverige ligger strax över medel (i OECD).
Listan kan göras lång. Major Björklund har byggt sin karriär som skolpolitiker på att konsekvent fuska med statistik för att få gehör för sina unkna gamla käpphästar.
Dagens Arena kräver hans avgång. Och jag håller med. Ljugande politiker borde inte få sitta i riksdagen, än mindre i regeringen.
Det finns annat som behöver åtgärdas i plugget. Skolor ska t.ex. inte få begära av elevernas familjer att de på olika sätt bidrar ekonomiskt till klassresor eller annat. Därför kräver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing att skollagen ändras. Men det kommer antagligen skolministern att strunta i - för vems sida står han på tror ni? Vilken samhällsgrupp blir eggad av tangons tyska charm? Rätt svar belönas med en hoprullad bunt statistikutskrifter.
I en annan debattartikel kräver Tobias Billström och några andra i en moderat arbetsgrupp att vi ska ställa tydligare krav på invandrare. Vi är så kravlösa, liksom, "när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på människor som väljer att leva här." Mm... Den som till exempel riskerar att bli hängd i sitt hemland för att han är bög väljer ju att leva i vårt härliga, nordiska land. Och då får han väl kamma till sig, den fjollan. Han ska inte "räkna med att bli försörjd av dem som redan bor här".
Är det någon som inte känner igen tongångarna? Är det någon som inte tror att Sverigedemokraterna redan påverkar moderater och andra? Då vet jag någon som förtjänar smisk med vad det nu är Jan har i fickan. Jag tror inte att det är en pain riche, inte heller en tulpan eller levande svan. Det är något annat som sväller och bultar vid tanken på ordning och reda, precis som det sväller i Billströms ficka när han försöker fiska röster från potentiella Sd-anhängare. Och Billström ljuger, han också. Någon "rätt att vara arbetslös" har aldrig existerat, vilket guero påminner om: socialtjänstlagen gäller alla.
Uppdatering: Roya skriver en lång och välformulerad kommentar till Billström et al.
lördag 23 augusti 2008
31 procent kvinnliga professorer
Sakine Madon ironiserar på Expressens ledarplats över "nudelmyten": att studenter är så fattiga att de lever på nudlar, alltså. Så är det inte alls, säger Madon. De sitter och fikar bort sina stålar eller är ute och super. När Madon pluggade så såg hon minsann inga nudelätare. Nu skulle det ju kunna bero på vilka en blivande borgerlig ledarskribent umgås med, men det kan kvitta: hon har fel i sak. Och det är lätt att konstatera genom att läsa SCB:s rapport om högskolestudernades levnadssituation här.
Nästan hälften avstår från att köpa kurslitteratur eftersom de inte har råd.
Sex av tio extrajobbar - och en tredjedel tycker att det påverkar studierna negativt.
Hälften avstår från att resa till släkt och vänner som bor på annan ort.
En av fyra avstår från månadskort.
En av tre avstår från tandläkarbesök.
Ja, det låter verkligen som en guldkantad tillvaro. Men man får väl trösta sig med att 60 % av nyinskrivna studenter är kvinnor. Kvinnorna dominerar hela högskoleområdet, och hela 31 % av professorerna är kvinnor!
År 2030, vill säga; detta enligt en rapport från Högskoleverket. Inom hum-sam kommer de att vara 43 %, men inom ekonomi och teknik minskar de. I dag är andelen kvinnliga professorer i Sverige 18 %, lägre än i exempelvis Lettland och Portugal. Ett typiskt nudelproblem, skulle nog Sakine Madon tycka. Hon hade säkert lika många kvinnliga som manliga professorer - det vill säga ingen, för hon verkar inte har lärt sig mycket.
Nästan hälften avstår från att köpa kurslitteratur eftersom de inte har råd.
Sex av tio extrajobbar - och en tredjedel tycker att det påverkar studierna negativt.
Hälften avstår från att resa till släkt och vänner som bor på annan ort.
En av fyra avstår från månadskort.
En av tre avstår från tandläkarbesök.
Ja, det låter verkligen som en guldkantad tillvaro. Men man får väl trösta sig med att 60 % av nyinskrivna studenter är kvinnor. Kvinnorna dominerar hela högskoleområdet, och hela 31 % av professorerna är kvinnor!
År 2030, vill säga; detta enligt en rapport från Högskoleverket. Inom hum-sam kommer de att vara 43 %, men inom ekonomi och teknik minskar de. I dag är andelen kvinnliga professorer i Sverige 18 %, lägre än i exempelvis Lettland och Portugal. Ett typiskt nudelproblem, skulle nog Sakine Madon tycka. Hon hade säkert lika många kvinnliga som manliga professorer - det vill säga ingen, för hon verkar inte har lärt sig mycket.
Out, damn'd spot! Out, I say!
Ja, nu lider OS mot sitt slut. Kvar står en gigantisk idrottsarena. Hur ska den användas? Kanske som Chilestadion i Santiago under Pinochets tid vid makten. Där finns bl.a. en vattengrav som kan användas för att låta fångarna leka ubåt, precis som under Chilejuntans tid. Och ett fängelse av den storleken har obestridliga driftsfördelar.
Journalister utan gränser konstaterar att OS har varit en katastrof för yttrandefriheten, rapporterar bl.a. Dagen. 22 utländska journalister har gripits eller attackerats, människorättsaktivister har satts i fängelse eller utvisats ur Peking under de somrigt sköna tävlingsveckorna. Vad som för övrigt har utspelats i denna jättediktatur lär bara sippra fram i små rännilar här och där.
Den USA-stödda diktaturen i Chile föll till slut. Stadion där Victor Jara satt inspärrad bär nu hans namn. Jag undrar hur länge det ska dröja innan Kina blir något som ens påminner om en demokrati? Att Samaranch är en mutkolv av guds nåde och var den som genomdrev det här det här vidriga spektaklet är en sak. Det var hans sista Triumph der Willes. Att exempelvis svenska idrottare åker dit visar åter att det finns många som gör konster och krumsprång för dem som har makten. Det är beklämmande.
För Peking har OS varit en triumf. Och nu kan man fortsätta att avrätta mellan 3 000 och 10 000 männskor om året - om mördandet alls har tagit en paus under OS. Johan Arnesen skrev den här artikeln om varför OS i Kina borde ha bojkottats, men de argumenten har vi väl glömt nu, i god olympisk och förbrödrande anda.
Det kommer att bli svårt för Lady Lindberg från IOK att tvätta bort den där fläcken.
Journalister utan gränser konstaterar att OS har varit en katastrof för yttrandefriheten, rapporterar bl.a. Dagen. 22 utländska journalister har gripits eller attackerats, människorättsaktivister har satts i fängelse eller utvisats ur Peking under de somrigt sköna tävlingsveckorna. Vad som för övrigt har utspelats i denna jättediktatur lär bara sippra fram i små rännilar här och där.
Den USA-stödda diktaturen i Chile föll till slut. Stadion där Victor Jara satt inspärrad bär nu hans namn. Jag undrar hur länge det ska dröja innan Kina blir något som ens påminner om en demokrati? Att Samaranch är en mutkolv av guds nåde och var den som genomdrev det här det här vidriga spektaklet är en sak. Det var hans sista Triumph der Willes. Att exempelvis svenska idrottare åker dit visar åter att det finns många som gör konster och krumsprång för dem som har makten. Det är beklämmande.
För Peking har OS varit en triumf. Och nu kan man fortsätta att avrätta mellan 3 000 och 10 000 männskor om året - om mördandet alls har tagit en paus under OS. Johan Arnesen skrev den här artikeln om varför OS i Kina borde ha bojkottats, men de argumenten har vi väl glömt nu, i god olympisk och förbrödrande anda.
Det kommer att bli svårt för Lady Lindberg från IOK att tvätta bort den där fläcken.
fredag 22 augusti 2008
Hjärnsubstans på syslöjden
Jag läser Fru Zophie Klons senaste inlägg om barn och gamla, om hur Pavlovs idéer långtifrån är döda i pedagogiska sammanhang fast de borde vara det, och tänker på professor Monrads ord i Moderens dagbok:
"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."
Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:
"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."
De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.
Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.
Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.
Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.
Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.
Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.
Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."
Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.
"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."
Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:
"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."
De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.
Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.
Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.
Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.
Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.
Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.
Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."
Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.
torsdag 21 augusti 2008
...och ordet det slinter i bukter och finter, tra la-la-la
Ja, nu är det vinter och ulvarna drar sig ner mot bebodda trakter i hopp om att hitta något avskräde att sätta tänderna i. Och se! Här har vi Svenska kyrkan, låt oss träda in. När sedan Rödluvan knackar på dörren så förställer vi vår röst.
Vi är emot rasism, vi. Vi vill värna om flyktingarna, d.v.s. de riktiga flyktingarna, inte hela den strida ström av diverse ljugpellar som listar sig in och förökar sig här likt löss i manteln. Våra verkliga intentioner döljer vi bak fagert tal. Så här, till exempel: "Självfallet tycker vi Sverigedemokrater att vi ska värna vår nästa. Det är därför vi behövs i kyrkliga beslutsförsamlingar. Varje människa i vårt land måste få höra evangelium. Vi tror att evangeliet befriar från främlingshat och omänskliga, mördande hedersföreställningar."
Ja, det låter verkligen hedervärt. Tack för att ni älskar er nästa! Ni behövs i Svenska kyrkan - ungefär lika mycket som en alzheimersjuk behöver World of Warcraft för att piggna till en smula.
Vi är emot rasism, vi. Vi vill värna om flyktingarna, d.v.s. de riktiga flyktingarna, inte hela den strida ström av diverse ljugpellar som listar sig in och förökar sig här likt löss i manteln. Våra verkliga intentioner döljer vi bak fagert tal. Så här, till exempel: "Självfallet tycker vi Sverigedemokrater att vi ska värna vår nästa. Det är därför vi behövs i kyrkliga beslutsförsamlingar. Varje människa i vårt land måste få höra evangelium. Vi tror att evangeliet befriar från främlingshat och omänskliga, mördande hedersföreställningar."
Ja, det låter verkligen hedervärt. Tack för att ni älskar er nästa! Ni behövs i Svenska kyrkan - ungefär lika mycket som en alzheimersjuk behöver World of Warcraft för att piggna till en smula.
onsdag 20 augusti 2008
Kärnfamiljen reser sig ur askan
Äntligen: Runar bildar kärnfamilj igen! Detta glädjebesked meddelas i Dagen, som i sin tur har läst det i Verdengs Gang - läs originalartikeln här.
Kärnfamiljen är inte någon ny uppfinning, precis. Man kan ibland läsa att i "det gamla bondesamhället" så var storfamiljen det vanliga och att kärnfamiljen trädde in på arenan i och med industrialismen. Men numera är historikerna överens om att kärnfamiljen, i alla fall i norra och centrala Europa, var etablerad redan i slutet av medeltiden, och att den har varit "den centrala samlevnadsformen under hela den tidsperiod vi kan studera familjen i skriftliga källor" (Sandin, B. "Familjen, gatan, fabriken eller skolan? i Barn i tid och rum, Karin Aronson et al. Malmö: Liber förlag).
Runars blivande hustru, en 34-årig miljonärsdotter, har enligt uppgift en fantastisk personlighet och är fantastiskt vacker. Så Runar ser verkligen fram emot att få bilda "en stor kärnfamilj igen" med hennes båda barn och hans enda. Statistiska centralbyrån håller inte med om den definitionen: det rör sig om en så kallad ombildad familj. Jag vet inte om Runar är medveten om skillnaden. Kanske anar han innerst inne att han skönmålar en aning för att det ska låta bättre. "Jag ser fram emot att få ingå i en ombildad familj"? Nä...
Han har varit singel i åtta år och tillägger med ett leende, skriver VG: "Likevel har jeg ikke akkurat vært noen «sex- og singelliv-kille» etter skilsmissen." Nej, han har nog levt i celibat precis som Carola föresatte sig att göra inför den planerade flytten till Sydafrika. Jag undrar hur det gick? Hon flyttade visst aldrig.
Erik är en homosexuell präst som lever i celibat. Om samkönade vigslar blir tillåtna kommer han att vägra utföra dem. Hellre blir han utkastad ur Svenska kyrkan. Onani är inte heller något alternativ, tycker han. Det blir lätt så tvångsmässigt. "Man måste fråga sig: vad leder det till? Är onani något som du vill egentligen?" Stackars Erik. Inte nog med att du inte får göra det där sköna med kissapparaten med en annan man, du vill inte ens göra det med Fru Höger. Det blir ju så tvångsmässigt.
Tvångsmässig tycker jag den här reflexen med giftermål är. Tvångsmässigt avger man trohetslöften för tid och evighet. Det spricker i ungefär hälften av fallen. Sedan lovar man en ny partner evig trohet. Och om det inte fungerar så får man väl försöka en tredje eller fjärde gång. Det Gud har sammanfogat ska inte människan åtskilja, tänker de lyckliga tu. Nej, inte den här gången. Nu ska vi bidra till samhällets fundament, en gång för alla. Älska varandra i nöd och lust tills vidare. Det är svårt, vilket visas av att inte ens predikanter, som Todd Bentley i den Påfjuttade församlingen har kunnat hålla den i byxorna. Men det måste gå.
tisdag 19 augusti 2008
OS-bevakning 2
I kväll ska en oattraktiv man hoppa så högt han kan över en pinne i en diktatur.
Världen håller andan.
Världen håller andan.
Att snubbla i en diktatur
Stackars Sanna Kallur. Hon snavade på en häck och drömmen var därmed över. Krigsrubriker om en Sanna i tårar ackompanjerar denna tragedi.
"Jin Yani var i nionde månaden när tio myndighetspersoner bröt sig in hennes hem och tog henne till en abortklinik. Där dödade de med en injektion hennes dotter för att sedan plocka ut barnets kropp två dagar senare." Om detta kan man läsa i Dagens Arena.
Det är skönt att idrott och politik inte hör ihop, tycker jag. Tänk vilka moraliska konflikter en som Sanna Kallur skulle utsättas för annars.
"Jin Yani var i nionde månaden när tio myndighetspersoner bröt sig in hennes hem och tog henne till en abortklinik. Där dödade de med en injektion hennes dotter för att sedan plocka ut barnets kropp två dagar senare." Om detta kan man läsa i Dagens Arena.
Det är skönt att idrott och politik inte hör ihop, tycker jag. Tänk vilka moraliska konflikter en som Sanna Kallur skulle utsättas för annars.
En svala gör en sommar
Våra fina, nordiska fåglar: svalan, trädgårdssångaren - härstammar från Afrika. När inlandsisen drog sig undan här följde en del efter, lyckades häcka och etablerade sig. Men fortfarande flyger den unga trädgårdssångaren ensam i natten, hela vägen från Uppland till savannen söder om Sahara. ingen har lärt den hur den ska veta när och vart den ska flyga, men den tar sig fram ändå - och tillbaka. De gör så, år efter år.
Linné skrev 1753 att svalorna övervintrar på sjöbottnar. Det var en utbredd tro på den tiden, för ingen visste vart alla fåglar försvann på hösten, och man hade sett svalor samlas vid sjöarna på vår och höst. (De har gott om insekter där, och vass att gömma sig i.)
Bara cirka en fjärdedel av ungfåglarna kommer tillbaka hit, trots att de är utrustade med flera fantastiska navigationssystem. Det är ett naturens spill, kan vi osentimentalt konstatera. Vi förundras över naturen men tänker oss gärna att vi betraktar den med objektiv blick. Vissa försöker se mänskliga företeelser med samma osentimentala, objektiva blick. Eller är blicken korrupt?
I DN i dag (19/8 -08) skriver barnläkaren Lars H Gustafsson med flera om de nya barnsjukhus som etableras i privat regi. De påpekar att barn inte väljer sina föräldrar. De hänvisar till FN:s konvention om barnens rättigheter. De citerar en av grundarna till Martinasjukhuset som jämförde försäkringsbolagens ovillighet att försäkra redan sjuka barn med att samma sak gäller någon som har fått sin båt stulen. Så talar en sann filantrop.
Jag såg honom på teve för nåt år sen. Han talade sig varm för vårdpersonalens möjlighet att få driva nåt i privat regi och fick det att låta som om de gör det för att de brinnr så för våra små. Ja, tack! Tack, kära ni för att ni ser till att det finns Mångfald. Utan en tanke på egen vinning!
Man kan tycka att ett privat barnsjukhus inte är så mycket att bråka om. Kanske inte heller tre eller fyra. En svala gör ingen sommar, liksom. Men öppna då ögonen och se vad som är på väg att hända. inse att det här bara är första steget in i ett samhälle där vården delas upp i fattiga och rika, som i det fina föregånslandet i Väst.
En svala gör en sommar.
Linné skrev 1753 att svalorna övervintrar på sjöbottnar. Det var en utbredd tro på den tiden, för ingen visste vart alla fåglar försvann på hösten, och man hade sett svalor samlas vid sjöarna på vår och höst. (De har gott om insekter där, och vass att gömma sig i.)
Bara cirka en fjärdedel av ungfåglarna kommer tillbaka hit, trots att de är utrustade med flera fantastiska navigationssystem. Det är ett naturens spill, kan vi osentimentalt konstatera. Vi förundras över naturen men tänker oss gärna att vi betraktar den med objektiv blick. Vissa försöker se mänskliga företeelser med samma osentimentala, objektiva blick. Eller är blicken korrupt?
I DN i dag (19/8 -08) skriver barnläkaren Lars H Gustafsson med flera om de nya barnsjukhus som etableras i privat regi. De påpekar att barn inte väljer sina föräldrar. De hänvisar till FN:s konvention om barnens rättigheter. De citerar en av grundarna till Martinasjukhuset som jämförde försäkringsbolagens ovillighet att försäkra redan sjuka barn med att samma sak gäller någon som har fått sin båt stulen. Så talar en sann filantrop.
Jag såg honom på teve för nåt år sen. Han talade sig varm för vårdpersonalens möjlighet att få driva nåt i privat regi och fick det att låta som om de gör det för att de brinnr så för våra små. Ja, tack! Tack, kära ni för att ni ser till att det finns Mångfald. Utan en tanke på egen vinning!
Man kan tycka att ett privat barnsjukhus inte är så mycket att bråka om. Kanske inte heller tre eller fyra. En svala gör ingen sommar, liksom. Men öppna då ögonen och se vad som är på väg att hända. inse att det här bara är första steget in i ett samhälle där vården delas upp i fattiga och rika, som i det fina föregånslandet i Väst.
En svala gör en sommar.
måndag 18 augusti 2008
Sicken blås!
"Är det bara jag som tycker att utelivet i Stockholm börjar bli lite litet och incestuöst? Bögar med tighta tshirts och muskelpullor på Lino. Tråkbögar som står och hänger och försöker locka killar med blickar som bara utstrålar tomhet. Ibland skulle jag bara vilja springa fram och peta folk i magen och säga tjosan, eller sicken blås."
Så skriver Kukjävel i sin blogg den 30 juni i år, och jag känner igen mig. Samma impuls får jag ofta när jag läser gravallvarliga ledarskribenter som ojar sig över hur allvarligt läget är i ett Sverige där ingenting är som det har varit. Jag vill också springa fram som Emil i Lönneberga och pipa dem i magen: Sicken blås!
Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om den demokratiska krisen i Svenska kyrkan. Bara tolv procent brydde sig om att rösta i kyrkovalet 2005, vilket gör att Sverigeodemokrater har lyckats ta plats här och var i dess olika organ. Det är såklart inte bra, men visar tydligt hur betydelselös kyrkan börjar bli. Allt färre gifter sig kyrkligt, till exempel (bara 48 procent) och hur många går egentligen i kyrkan utom vid bröllop, dop och begravningar?
Så vad göra? Antingen kan man väl försöka närma sig folket, till exempel genom att acceptera samkönade äktenskap. Den vägen vill många gå. Eller också kan man gå åt det andra hållet och "sluta stryka medhårs", vilket förespråkas av teologie doktor Ann Heberlein, som enligt Dagen överväger att gå ur den här mjäkkyrkan. Hon efterlyser lite mer svavel från predikstolen, och om Sverigeodemokraternas framfart fortsätter så kommer hon nog att få som hon vill. Frågan är bara vart alla präster och diakoner som ägnar sig åt "den homosexuella livsstilen" ska ta vägen då. Tja, de får väl skola om sig som alla andra om de inte vill fördöma muslimer och bögar i god odemokratisk anda.
Den gamla dagishataren Elise Claeson påpepar att trenden äntligen har brutits: familjen är på stark frammarsch som samhällsbärande faktor. Allt fler gifter sig - hurra! Och bortåt hälften av de nya äktenskapen slutar i skilsmässa. Och de flesta vuxna mellan 20 och 84 år är inte gifta, men låt oss glömma det för en stund och fira samhällets fundament kärnfamiljen. Allt färre amerikaner och britter tycker att det är bra för familjelivet att kvinnorna förvärvsarbetar, skriver Claeson, och i Sverige tror bara 54 procent att familjelivet inte tar skada av att käringarna sliter sig från spisen. Vilket får mig att undra över begreppet "familjeliv". Antagligen menar Claeson att kvinnorna borde sluta att tänka så mycket på sig själva och ägna sig åt att vara hemma med barnen, vilket är "bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan." Hör ni det, kvinnor? Det är ju inte riktigt klokt! "Överbeskattning av barnfamiljer och stora subventioner av kommunala dagis har socialiserat våra familjeliv. Allt för att uppnå matematisk jämställdhet i arbetslivet", anser Elise Claeson.
Patrick Krassén i samma tidning vill skrota hela den här larviga idén om att marknadens osynliga hand inte ska få vifta undan hyrespatrasket till förorten. Folk är ju beredda att betala för sitt boende, och segregationen minsann är större i hyresbeståndet än bland boenderätterna. Ja, det var ju ett lysande argument för att segregera ännu mer. Krassén har tidigare beklagat att vi har en sån "sammanpressad lönestruktur" i Sverige jämfört med det förlovade landet i Väst. Ergo borde alla ha råd att betala mer för att bo i ett attraktivare läge. De som ändå inte vill eller anser sig ha råd är förmodligen bara lata. Patrick ser på sin bildbyline så där seriös ut som en tråkbög på Lino, och jag får lust att peta honom i magen. Han är nog lite osäker på om han platsar bland de andra bastureaktionärerna - säkrast att hålla masken.
Dagen har förresten en omröstning bland sina läsare: "Vilken svensk, kristen kvinna vill ni se som staty?" Jag röstar på Elise Claeson. Man kan bara be henne ställa sig i en vacker pose på något lämpligt torg, kanske i Gränna? Om hon lovar att hålla truten (en nåd att stilla bedja om) så kommer ingen att tro att hon är levande. Sicken blåsning.
Så skriver Kukjävel i sin blogg den 30 juni i år, och jag känner igen mig. Samma impuls får jag ofta när jag läser gravallvarliga ledarskribenter som ojar sig över hur allvarligt läget är i ett Sverige där ingenting är som det har varit. Jag vill också springa fram som Emil i Lönneberga och pipa dem i magen: Sicken blås!
Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om den demokratiska krisen i Svenska kyrkan. Bara tolv procent brydde sig om att rösta i kyrkovalet 2005, vilket gör att Sverigeodemokrater har lyckats ta plats här och var i dess olika organ. Det är såklart inte bra, men visar tydligt hur betydelselös kyrkan börjar bli. Allt färre gifter sig kyrkligt, till exempel (bara 48 procent) och hur många går egentligen i kyrkan utom vid bröllop, dop och begravningar?
Så vad göra? Antingen kan man väl försöka närma sig folket, till exempel genom att acceptera samkönade äktenskap. Den vägen vill många gå. Eller också kan man gå åt det andra hållet och "sluta stryka medhårs", vilket förespråkas av teologie doktor Ann Heberlein, som enligt Dagen överväger att gå ur den här mjäkkyrkan. Hon efterlyser lite mer svavel från predikstolen, och om Sverigeodemokraternas framfart fortsätter så kommer hon nog att få som hon vill. Frågan är bara vart alla präster och diakoner som ägnar sig åt "den homosexuella livsstilen" ska ta vägen då. Tja, de får väl skola om sig som alla andra om de inte vill fördöma muslimer och bögar i god odemokratisk anda.
Den gamla dagishataren Elise Claeson påpepar att trenden äntligen har brutits: familjen är på stark frammarsch som samhällsbärande faktor. Allt fler gifter sig - hurra! Och bortåt hälften av de nya äktenskapen slutar i skilsmässa. Och de flesta vuxna mellan 20 och 84 år är inte gifta, men låt oss glömma det för en stund och fira samhällets fundament kärnfamiljen. Allt färre amerikaner och britter tycker att det är bra för familjelivet att kvinnorna förvärvsarbetar, skriver Claeson, och i Sverige tror bara 54 procent att familjelivet inte tar skada av att käringarna sliter sig från spisen. Vilket får mig att undra över begreppet "familjeliv". Antagligen menar Claeson att kvinnorna borde sluta att tänka så mycket på sig själva och ägna sig åt att vara hemma med barnen, vilket är "bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan." Hör ni det, kvinnor? Det är ju inte riktigt klokt! "Överbeskattning av barnfamiljer och stora subventioner av kommunala dagis har socialiserat våra familjeliv. Allt för att uppnå matematisk jämställdhet i arbetslivet", anser Elise Claeson.
Patrick Krassén i samma tidning vill skrota hela den här larviga idén om att marknadens osynliga hand inte ska få vifta undan hyrespatrasket till förorten. Folk är ju beredda att betala för sitt boende, och segregationen minsann är större i hyresbeståndet än bland boenderätterna. Ja, det var ju ett lysande argument för att segregera ännu mer. Krassén har tidigare beklagat att vi har en sån "sammanpressad lönestruktur" i Sverige jämfört med det förlovade landet i Väst. Ergo borde alla ha råd att betala mer för att bo i ett attraktivare läge. De som ändå inte vill eller anser sig ha råd är förmodligen bara lata. Patrick ser på sin bildbyline så där seriös ut som en tråkbög på Lino, och jag får lust att peta honom i magen. Han är nog lite osäker på om han platsar bland de andra bastureaktionärerna - säkrast att hålla masken.
Dagen har förresten en omröstning bland sina läsare: "Vilken svensk, kristen kvinna vill ni se som staty?" Jag röstar på Elise Claeson. Man kan bara be henne ställa sig i en vacker pose på något lämpligt torg, kanske i Gränna? Om hon lovar att hålla truten (en nåd att stilla bedja om) så kommer ingen att tro att hon är levande. Sicken blåsning.
Senmodernitet – inget för veklingar
Ja, jag tänkte bara sammanfatta allt – var så goda:
Världen är inte så lätt att greppa nuförtiden. Det är en skön känsla.
Det måste ändå finnas vissa sanningar. Men det gör det inte. Det gillar jag också.
Alla vill vi tillhöra en gemenskap. Men vi lyckas aldrig.
När jag tänker på det blir jag alldeles varm inombords.
Världen är inte så lätt att greppa nuförtiden. Det är en skön känsla.
Det måste ändå finnas vissa sanningar. Men det gör det inte. Det gillar jag också.
Alla vill vi tillhöra en gemenskap. Men vi lyckas aldrig.
När jag tänker på det blir jag alldeles varm inombords.
söndag 17 augusti 2008
Nyligen kommenterat
Om någon har en widget som kan visa senast kommenterade inlägg - på hela bloggen, inte enbart det senaste inlägget (helst utan att fucka upp hela bloggen) - så skriv en rad till mig!
Det händer nämligen att folk kommenterar ett flera månader gammalt inlägg, vilket jag förstås blir underrättad om via mejl och kan svara på. Men diskussionen blir då bara mellan mig och kommentatorn, vilket är synd. Ni kan alltid RSS-prenumerera på inlägg, men det känns inte som någon bra lösning om man inte vill läsa ALLT.
Nu senast har i alla fall fock kommenterat Miss Homebuy, den lyckliga horan, och Ulla W har kommenterat min kommentar till den borgerliga skepnadens riddare.
Apropå det senare så har Per Gudmundson i SvD sadlat Rosinante även i dag och tipsar Kristdemokraterna om några lämpliga vänsterkvarnar att anfalla. Han länkar själv till sin egen (?) blogg med undertiteln "Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Det händer nämligen att folk kommenterar ett flera månader gammalt inlägg, vilket jag förstås blir underrättad om via mejl och kan svara på. Men diskussionen blir då bara mellan mig och kommentatorn, vilket är synd. Ni kan alltid RSS-prenumerera på inlägg, men det känns inte som någon bra lösning om man inte vill läsa ALLT.
Nu senast har i alla fall fock kommenterat Miss Homebuy, den lyckliga horan, och Ulla W har kommenterat min kommentar till den borgerliga skepnadens riddare.
Apropå det senare så har Per Gudmundson i SvD sadlat Rosinante även i dag och tipsar Kristdemokraterna om några lämpliga vänsterkvarnar att anfalla. Han länkar själv till sin egen (?) blogg med undertiteln "Swedish and international current affairs as seen through a drunken haze". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
lördag 16 augusti 2008
Riddarna av den borgerliga skepnaden
I dag publicerar Sveriges grinigaste morgontidning två ledare på temat "Kejsaren är naken." Så befriande att få läsa hur det egentligen är! Så skönt att någon vågar stå upp för sanningen: att det minsann är skillnad på pojkar och flickor och att de traditionella normerna hotar att trängas undan av en relativism där allt är tillåtet.
Den första att bryta en lans för den gamla goda tiden är Per Gudmundson, som yrar om att tusen års evolution minsann har lett till att pojkar och flickor väljer olika ämnen i skolan. Men nu hotas detta naturliga urval av moderaternas egen utredning om jämställdhet i skolan. Det som får Gudmundsons larmklockor att ringa är att miljöpartiet diggade de förslag som framfördes - hu!
Den moderna barndomspsykologin visar att barns utveckling är en mycket komplicerad historia som inte går att förklara tillfredsställande med en enda, stor teori. Barn har olika förutsättningar beroende på såväl arv som miljö, men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa. Reaktionärer gillar förstås inte de här insikterna, lika lite som företrädare för intelligent design vill kännas vid att människan och dinosaurerna aldrig har levt parallellt. Och inte bryr de sig om att läsa på - i stället bekämpar de väderkvarnar. Det går inget vidare.
Den andre stolte riddaren är den av Gud beskyddade egenföretagaren Göran Skytte som redan på 70-talet insåg att allt tal om fri kärlek och sexualiteten som befriande kraft var nys. Han säger sig ha bevittnat ormgropar, och jag hoppas att det gav honom en viss tillfredsställelse även om han inte fick vara med. Nu förklarar han att journalister fungerar som grindvakter och uppmanar sina forna kolleger att inte släppa igenom vad som helst, inte försöka upphöja horeri och homosexualitet till norm. Som om det låg i deras makt.
Ja, det är ett sorglustigt skådespel. Jag tror att jag ska spara de här ledarna och visa dem för mina barnbarn.
Den som vill höra en rolig replik till kommentaren om "det funkade inte på sjuttiotalet" kan se det här videoklippet, en paneldiskussion om alternativ till mononormen. Och den som vill läsa en verkligt intressant artikel om begreppet "sanning" klickar lämpligtvis här. "Tro inte på allt som är sant", lär Nietzche ha sagt. Varför han hade rätt inser den som läser Kristina Nordqvists artikel.
Den första att bryta en lans för den gamla goda tiden är Per Gudmundson, som yrar om att tusen års evolution minsann har lett till att pojkar och flickor väljer olika ämnen i skolan. Men nu hotas detta naturliga urval av moderaternas egen utredning om jämställdhet i skolan. Det som får Gudmundsons larmklockor att ringa är att miljöpartiet diggade de förslag som framfördes - hu!
Den moderna barndomspsykologin visar att barns utveckling är en mycket komplicerad historia som inte går att förklara tillfredsställande med en enda, stor teori. Barn har olika förutsättningar beroende på såväl arv som miljö, men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa. Reaktionärer gillar förstås inte de här insikterna, lika lite som företrädare för intelligent design vill kännas vid att människan och dinosaurerna aldrig har levt parallellt. Och inte bryr de sig om att läsa på - i stället bekämpar de väderkvarnar. Det går inget vidare.
Den andre stolte riddaren är den av Gud beskyddade egenföretagaren Göran Skytte som redan på 70-talet insåg att allt tal om fri kärlek och sexualiteten som befriande kraft var nys. Han säger sig ha bevittnat ormgropar, och jag hoppas att det gav honom en viss tillfredsställelse även om han inte fick vara med. Nu förklarar han att journalister fungerar som grindvakter och uppmanar sina forna kolleger att inte släppa igenom vad som helst, inte försöka upphöja horeri och homosexualitet till norm. Som om det låg i deras makt.
Ja, det är ett sorglustigt skådespel. Jag tror att jag ska spara de här ledarna och visa dem för mina barnbarn.
Den som vill höra en rolig replik till kommentaren om "det funkade inte på sjuttiotalet" kan se det här videoklippet, en paneldiskussion om alternativ till mononormen. Och den som vill läsa en verkligt intressant artikel om begreppet "sanning" klickar lämpligtvis här. "Tro inte på allt som är sant", lär Nietzche ha sagt. Varför han hade rätt inser den som läser Kristina Nordqvists artikel.
torsdag 14 augusti 2008
Leka med dockor
Jag läser ett utdrag (Dear Femmes of Power) ur Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos bok Femmes of Power: Exploding Queer Femininities i tidskriften ful (2:08). Det är inte så helt lätt att haja den där femmepositionen, men om jag förstår saken rätt så går den ut på ett återerövrande av femininiteten minus objektifiering och den manliga blicken, plus medvetenhet och reflexion. Många är flator, men jag antar att man kan vara femme och hetero. Då blir det ännu lite svårare att urskilja var gränsen går mellan klassisk femininitet och femmeininitet.
Dahl säger i en intervju i tidskriften: "Varje gång du försöker ringa in det kommer du att hitta ett undantag, det hänger ihop med många olika normer kring ålder, klass, etnicitet, kroppsideal, sexualitet och så vidare. Förenklat kan man väl säga att femmes sällan är straighta, att queer femininitet både leker med och rubbar normativ femininitet, att den är internationell och ofta utmanar samhällets skönhetsideal."
I lambda nordica 1-2/Volym 13 (2008) skriver min vän (ett faktum jag måste framhäva) Matti Ridenfeldt i sin artikel om Lion Kings historia att dragkinging "verkar helt ute" och att "stråkastarljuset har flyttats över till queerfemininitet och burlesk." Och det märktes ju på Europride, till exempel. I bästa fall kan man se det som ett framsteg - eller också är det bara ett tecken på hur vilken liten landsortsteater Stockholm är. Jag tycker att det är synd, för kungande behövs.
Numret av lambda nordica heter för övrigt "Kungar och drottningar" och är ett slags startskott för forskningsfältet "dragstudier". Det markerar också att tidskriften i fortsättningen är till för att "dryfta, sprida och diskutera homo-, lesbisk-, bi- och transforskning”, alltså inte bara homofrågor. Schyrre av er. Den som vill veta mer om queer femininitet kan här läsa Dahls artikel "Kopior utan original" (titeln är ett Judith Butler-citat om att genus är en kopia utan original) som vill ställa frågan: "...vem imiterar egentligen vem?" Ja, jag undrar lite. Är inte femme en kopia med ett original? Nej, säger Dahl (och Butler), för "kvinnan med stort K finns inte - annat än som ouppnåeligt ideal som vi i bästa fall (här och nu i alla fall) med hjälp av en beauty box och andra teknologier (...) kan efterlikna med varierande framgång."
Det här är också vad Judith Halberstam skriver om i Female Masculinity (Duke University Press 1998): ytterändarna på spektrumet maskulin-feminin (man-kvinna) är det som utgör dikotomin, och just det att de är så ouppnåeliga gör paradoxalt nog också att dikotomin blir livskraftig och flexibel, går att lägga som en kvävande matris över alla de mellanlägen som vi gestaltar. Och försöker man bana "en tredje väg" genom genusdjungeln så bekräftar man bara dikotomins giltighet. Återstår att gilla läget, fast med en ironisk knorr? We are the Borg. Resistance is futile.
Det är naturligtvis djupt orättvist, men jag kan inte låta bli att tänka: "Typiskt tjejer. Jämt ska de leka med dockor." En av de allra mest uttjatade illustrationerna till artiklar om unga flickors självskadebeteenden eller så är Barbiedockor i olika arrangemang. "Kolla här: så här ser idealet ut och se vad det leder till", liksom. Snälla, kan vi inte få slippa Barbie snart? Femmepositionen är däremot ganska ny, men inger mig lite av samma associationer. Om man ska tolka den som ett självläkande självlekande (jag säger inte att det är rimligt) så blir det svårt att se den som särskilt explosiv. För mig känns den ganska intern, snudd på elitistisk. Tänker jag och inser i samma ögonblick att det är bra förmätet av mig som kukbärare att uttala mig i frågan. Men jag tänker på alla de andra, på de "typiska" heterobrudarna i Nälsta för vilka vägen till ett erövrande av subjektspositionen är så lång den dag de bestämmer sig för att bryta upp. Funkar femmeinismen som strategi för dem, eller riskerar de att bara marschera baklänges in i radhuslängan? Det vore bra om det fanns en genväg, men jag är osäker på om man kan snabbspola förbi hela den gegga som Ulrika Dahl och hennes polare har tvättat av sig.
Själv undrar jag var jag ska (om jag nu ska det) placera mig på den här kartan som (gudskelov) ständigt ritas om. Finns det en queer maskulinitet som jag kan ikläda mig - fast utan yttre attribut? Om det för en utomstående icke-queer heterosexuell kan vara svårt att urskilja en femme så borde det vara ännu svårare att urskilja en som har maskuliniteten som mask, en "mask-ulin". Men jag tror att jag är en sån, vilket gör mig lika osynlig som femmearna (puh, vilken böjning) kan vara. Som bisexuell i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell är jag på ytan ungefär lika explosiv och provocerande som en burk Fanta. Hej, jag är mask-ulin. Eh... Hej. Fint väder vi har i dag.
Jag tänkte en gång när jag såg mina söner springa omkring nakna att jag själv klär ut mig till man när jag klär av mig. Det är faktiskt så jag upplever det. Men jag är maskulin även påklädd, om än på ett rätt mjäkigt vis, om än jag använder mascara ibland. Nån sarong äger jag inte. Min maskulinitet är inte byxbögens (straight-acting bögens), inte byggjobbarens och inte transpersonens. Min ftm-kompis är mycket mer maskulin än jag. Jag skulle kunna kunga precis som en dragking genom att sminka på mig skäggstubb, men känner mig inte lockad av just det experimentet. Då skulle jag hellre transa på heltid i några veckor, för att lära mig ett och annat. Problemet med det vore att även mina barn skulle tvingas ut i rampljuset, och det vill jag inte utsätta dem för. Och jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att förhålla mig ironiskt till, citera eller låna maskulinitet. Jag gillar inte manlig maskulinitet, den ger mig bara dåliga vibbar. Att jag själv har jeans och t-shirt beror enbart på att jag inte orkar tänka för mycket på hur jag klär mig, parat med ett visst mått av feghet och bekvämlighet. Och fattigdom – jag har inte råd med nåt annat, mitt klädkonto är kanske 50 kronor i månaden. So I'm fucked, liksom, på ytan. Och sorgligt unfucked på djupet, men det går ju att fixa.
Marty kallar mig sin prinsessa. Det tycker jag är vackert och snällt sagt. Hon säger att jag är som Marco ser ut. Så vill jag gärna vara, för Marco är en alldeles ljuvlig person. Men jag vet inte, jag. Pia har kallat mig "den mest kvinnliga man hon känner". Tack, tack, men måste jag hyllas i alla tonarter bara för att jag gör det självklara? Jag vill inte ha den där Claes Borgström-glorian, och jag märker ju hur jag upprepar gamla trötta mönster i vardagen, även jag. Det är så enkelt för mig att ta plats, det är en sån skillnad på mig och Barba Sarong, Barba Perser och Barba Valpfett när vi rör oss i det offentliga rummet. Jag tänker inte oja mig om att det är jobbigt att vara man och feminist, för det är det inte. Men jag är medveten om mina privilegier och önskar ingen särbehandling bara för att jag har pillesnopp.
Nej, jag vet inte om jag är mask-ulin. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag hör inte hemma bland dagispapporna (en klänning skulle varken göra från eller till), inte bland heteromännen, inte bland byxbögarna, inte bland fjollorna, inte bland transorna, inte bland... Jag älskar dem allihop, för all del. Även om jag av princip hatar män, som sagt. Jag kan avundas dem deras gemenskap, förvisso; jag har alltid känt mig utanför gemenskaper som jag inte vill tillhöra, men jag hör inte hemma. Det är en smula plågsamt, men i grund och botten väldigt skönt. Och jag slipper leka med dockor: se där ännu ett manligt privilegium.
Dahl säger i en intervju i tidskriften: "Varje gång du försöker ringa in det kommer du att hitta ett undantag, det hänger ihop med många olika normer kring ålder, klass, etnicitet, kroppsideal, sexualitet och så vidare. Förenklat kan man väl säga att femmes sällan är straighta, att queer femininitet både leker med och rubbar normativ femininitet, att den är internationell och ofta utmanar samhällets skönhetsideal."
I lambda nordica 1-2/Volym 13 (2008) skriver min vän (ett faktum jag måste framhäva) Matti Ridenfeldt i sin artikel om Lion Kings historia att dragkinging "verkar helt ute" och att "stråkastarljuset har flyttats över till queerfemininitet och burlesk." Och det märktes ju på Europride, till exempel. I bästa fall kan man se det som ett framsteg - eller också är det bara ett tecken på hur vilken liten landsortsteater Stockholm är. Jag tycker att det är synd, för kungande behövs.
Numret av lambda nordica heter för övrigt "Kungar och drottningar" och är ett slags startskott för forskningsfältet "dragstudier". Det markerar också att tidskriften i fortsättningen är till för att "dryfta, sprida och diskutera homo-, lesbisk-, bi- och transforskning”, alltså inte bara homofrågor. Schyrre av er. Den som vill veta mer om queer femininitet kan här läsa Dahls artikel "Kopior utan original" (titeln är ett Judith Butler-citat om att genus är en kopia utan original) som vill ställa frågan: "...vem imiterar egentligen vem?" Ja, jag undrar lite. Är inte femme en kopia med ett original? Nej, säger Dahl (och Butler), för "kvinnan med stort K finns inte - annat än som ouppnåeligt ideal som vi i bästa fall (här och nu i alla fall) med hjälp av en beauty box och andra teknologier (...) kan efterlikna med varierande framgång."
Det här är också vad Judith Halberstam skriver om i Female Masculinity (Duke University Press 1998): ytterändarna på spektrumet maskulin-feminin (man-kvinna) är det som utgör dikotomin, och just det att de är så ouppnåeliga gör paradoxalt nog också att dikotomin blir livskraftig och flexibel, går att lägga som en kvävande matris över alla de mellanlägen som vi gestaltar. Och försöker man bana "en tredje väg" genom genusdjungeln så bekräftar man bara dikotomins giltighet. Återstår att gilla läget, fast med en ironisk knorr? We are the Borg. Resistance is futile.
Det är naturligtvis djupt orättvist, men jag kan inte låta bli att tänka: "Typiskt tjejer. Jämt ska de leka med dockor." En av de allra mest uttjatade illustrationerna till artiklar om unga flickors självskadebeteenden eller så är Barbiedockor i olika arrangemang. "Kolla här: så här ser idealet ut och se vad det leder till", liksom. Snälla, kan vi inte få slippa Barbie snart? Femmepositionen är däremot ganska ny, men inger mig lite av samma associationer. Om man ska tolka den som ett självläkande självlekande (jag säger inte att det är rimligt) så blir det svårt att se den som särskilt explosiv. För mig känns den ganska intern, snudd på elitistisk. Tänker jag och inser i samma ögonblick att det är bra förmätet av mig som kukbärare att uttala mig i frågan. Men jag tänker på alla de andra, på de "typiska" heterobrudarna i Nälsta för vilka vägen till ett erövrande av subjektspositionen är så lång den dag de bestämmer sig för att bryta upp. Funkar femmeinismen som strategi för dem, eller riskerar de att bara marschera baklänges in i radhuslängan? Det vore bra om det fanns en genväg, men jag är osäker på om man kan snabbspola förbi hela den gegga som Ulrika Dahl och hennes polare har tvättat av sig.
Själv undrar jag var jag ska (om jag nu ska det) placera mig på den här kartan som (gudskelov) ständigt ritas om. Finns det en queer maskulinitet som jag kan ikläda mig - fast utan yttre attribut? Om det för en utomstående icke-queer heterosexuell kan vara svårt att urskilja en femme så borde det vara ännu svårare att urskilja en som har maskuliniteten som mask, en "mask-ulin". Men jag tror att jag är en sån, vilket gör mig lika osynlig som femmearna (puh, vilken böjning) kan vara. Som bisexuell i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell är jag på ytan ungefär lika explosiv och provocerande som en burk Fanta. Hej, jag är mask-ulin. Eh... Hej. Fint väder vi har i dag.
Jag tänkte en gång när jag såg mina söner springa omkring nakna att jag själv klär ut mig till man när jag klär av mig. Det är faktiskt så jag upplever det. Men jag är maskulin även påklädd, om än på ett rätt mjäkigt vis, om än jag använder mascara ibland. Nån sarong äger jag inte. Min maskulinitet är inte byxbögens (straight-acting bögens), inte byggjobbarens och inte transpersonens. Min ftm-kompis är mycket mer maskulin än jag. Jag skulle kunna kunga precis som en dragking genom att sminka på mig skäggstubb, men känner mig inte lockad av just det experimentet. Då skulle jag hellre transa på heltid i några veckor, för att lära mig ett och annat. Problemet med det vore att även mina barn skulle tvingas ut i rampljuset, och det vill jag inte utsätta dem för. Och jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att förhålla mig ironiskt till, citera eller låna maskulinitet. Jag gillar inte manlig maskulinitet, den ger mig bara dåliga vibbar. Att jag själv har jeans och t-shirt beror enbart på att jag inte orkar tänka för mycket på hur jag klär mig, parat med ett visst mått av feghet och bekvämlighet. Och fattigdom – jag har inte råd med nåt annat, mitt klädkonto är kanske 50 kronor i månaden. So I'm fucked, liksom, på ytan. Och sorgligt unfucked på djupet, men det går ju att fixa.
Marty kallar mig sin prinsessa. Det tycker jag är vackert och snällt sagt. Hon säger att jag är som Marco ser ut. Så vill jag gärna vara, för Marco är en alldeles ljuvlig person. Men jag vet inte, jag. Pia har kallat mig "den mest kvinnliga man hon känner". Tack, tack, men måste jag hyllas i alla tonarter bara för att jag gör det självklara? Jag vill inte ha den där Claes Borgström-glorian, och jag märker ju hur jag upprepar gamla trötta mönster i vardagen, även jag. Det är så enkelt för mig att ta plats, det är en sån skillnad på mig och Barba Sarong, Barba Perser och Barba Valpfett när vi rör oss i det offentliga rummet. Jag tänker inte oja mig om att det är jobbigt att vara man och feminist, för det är det inte. Men jag är medveten om mina privilegier och önskar ingen särbehandling bara för att jag har pillesnopp.
Nej, jag vet inte om jag är mask-ulin. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag hör inte hemma bland dagispapporna (en klänning skulle varken göra från eller till), inte bland heteromännen, inte bland byxbögarna, inte bland fjollorna, inte bland transorna, inte bland... Jag älskar dem allihop, för all del. Även om jag av princip hatar män, som sagt. Jag kan avundas dem deras gemenskap, förvisso; jag har alltid känt mig utanför gemenskaper som jag inte vill tillhöra, men jag hör inte hemma. Det är en smula plågsamt, men i grund och botten väldigt skönt. Och jag slipper leka med dockor: se där ännu ett manligt privilegium.
När man inget har att blogga om och rotar i Mina dokument: gammal skåpmat, utkast, döda idéer
1
Hon låg och lyssnade: ett regelbundet stigande och fallande, ett sorl från länge sedan döda i en främmande munart.
Hit upp, svindlande högt över människomyllret nere i stationsbyggnaden, tränger bara ett smalt spektrum av deras samlade energi. Hon försöker låta bli att se ner, metodiskt hasa sig fram gränsle genom stålbalkens decimetertjocka lager av damm, fågelspillning, fett och sot. Ljus från ett igengrott takfönster strax över hennes huvud faller på duvans gråspräckliga fjäderdräkt och de mörka, uttryckslösa ögonen. Lite närmare. Byxorna nedsölade, låren i kramp, munnen torr av skräck. Hon sträcker fram handen mot duvan. Om hon bara når den finns det hopp. Nu. Fingertopparna nuddar duvans bröst. Men förtrollningen bryts; den lyfter i ett moln av fjädrar och damm, och det plöstliga adrenalinpåslaget får henne att tappa balansen. Hon börjar störta.
Nej! Jag ligger i min säng, jag ligger i min säng. Släpp taget om kudden nu. Andas. Skärpning. Sorlet är varken de dödas eller levandes, bara ventilationen i badrummet. Det kanske är blåsigt ute. På hyreshusets tak står en fläkt. Fläkten drivs av en motor. Motorn styrs av elektriska impulser från avkännare, flödesmätare som reglerar till- och frånluft. Märkvärdigare än så är det inte. Luften i ett flerfamiljshus ska hålla god kvalitet, annars kan man inte andas. Annars kvävs vi här, en efter en, med början längst upp, här på femte våningen.
Johannson M.
Deter.
Rydén Axelius.
Madrak.
Inte skulle hon våga ringa på hos dem, inte ens i en krissituation. De skulle betrakta henne misstänksamt genom dörrspringan: tokan till granne, hon med gamnacken och det blanka ansiktet. Och sen stänga. Fast kanske inte Madrak, som har hälsat på henne en gång. Men han förstår knappt svenska, skulle bara le ursäktande, säga nåt kryptiskt som tack och även han dra igen dörren, fast långsamt för att inte verka oartig.
Men nog lät det som ett främmande språk, utdött, mesopotamiskt, något som numera bara behärskas av en skrumpen man i en marockansk basar där han bjuder henne sin vattenpipa och ett illande sött te. Vad han vill henne, varför verkar han så angelägen? Vill han sälja en matta, en hamrad mässingsprydnad, någon obegriplig seldonsdetalj i tjockt läder, ett rökelsekar? Hon må vara romantisk, men inte naiv. Inte är han intresserad av just hennes själ och historia. Nej, han har låst dörren, hällt droppar i hennes te. Hon är varken ung eller vacker, men det finns ändå en marknad för en som är vit och skälvande, halvt upplöst av svett och dödsångest. De binder henne, med ståltråd, hårt. Deras mörka ögon är uttryckslösa, deras munnar grymma när de med hårda händer börjar utforska henne.
Nej. Sluta nu. Bussen som kör förbi är en Scania. Måsen som skriker är på väg till Rålambshovsparken för att hämta dagisgruppens halvätna smörgåsar. Det är varmt, men inte så varmt: det är inte Marocko utan Sverige. Här har vi väderleksrapporter.
Upp nu då. Upp ur sängjäveln.
Nej, hon orkade inte. Hon dåsade bort igen. Upp til vad. Det är ändå försent, som alltid.
Klockan var sju på kvällen och hon satt och betraktade sin räksmörgås på kvarterskrogen. Lite festlighet i vardagen, unna sig lite. Jävla vissna dillkvist, jävla äckliga majonnäs som har kladdat ner citronklyftan. Ägghalvor som myllrar av salmonella. Uppblött Jättefranska från i går. Ska det där föreställa vit sparris? Tydligen. Normalitet. Ingenting kan väl vara normalare än en inplastad räkmacka med varmhållet kaffe. Kemifabrik. Sötningsmedlet faller ner som nycklar i tungans receptorer i ett försök att överlista den, men inte smakar det socker. Och vad gör den där sega biten röd paprika där? Klägg, dålig andedräkt, fettmolekyler som gör blodet grumligt. Aspartam blir man galen av. Det blir man, aspartam blir man galen av.
- Ursäkta?
Mannen vid bordet intill ville henne nåt. Smala stålbågade glasögon, rakad skalle. Intellektuell, gudbevars.
- Ja?
- Du sa nåt om aspartam.
- Ja... Aspartam blir man galen av.
- Jaha.
- Ja. Jag läste om den där... Nej, jag såg en dokumentär om en amerikansk tonåring som drack Cola Light hela dagarna. Han blev galen av aspartamet.
- Jaha, du. Bäst man aktar sig.
Han återgick till sin tidning. Sodoku. Typiskt.
Håll käften, va. Jag vill inte prata med dig, din dryga jävel. Jag skulle kunna sticka in den här skeden i halsen på dig och du skulle dö med ett löjligt ansiktsuttryck utan att ha löst ditt sodoku. "Var är pappa? Är pappa mördad? Var det en galen kvinna som stack en sked i halsen på honom? Stackars pappa." Ja, stackars pappa. Ni skulle bara veta vad han hade för sig när ni inte var med. Knullade som en gris till höger och vänster, våldtog alla som gjorde minsta motstånd, med glasögonen igenimmade. Svettpärlor på överläppen, ruttnande oxeltänder under gamla plomber, stinkande kuk. Fy fan, säger jag. Vi ska ta itu med honom och hans anhang när vi kommer till makten. Och bögarna, judarna. Blattarna och sossarna och Wallenbergarna. Vänta bara.
Det värsta med att komma hem var alltid att lägenheten såg ut exakt som när hon hade lämnat den. Lampan i hallen var tänd för den är alltid tänd och kommer alltid att vara tänd. Badrumsgolvet hade kanske torkat lite, det var allt. Om hon ändå hade en hund, inte bara de där förbannade marsvinen som hon hade ångrat redan när hon var på väg ut från zooaffären. Janice och Jimi, vilket skämt. Feta hårlimpor som bara sket. Dränka dem i badkaret, eller låta dem simma en stund och sen kasta i brödrosten med sladden i rakuttaget. "Endast rakapparater 110 V". Det skulle nog duga, men undrar om en människa skulle dö av det? Hon mindes när hon hade stått barfota på diskbänken för att byta glödlampa i sin Saturnusglob, tappat balansen och råkat panga den. Elstöten kändes som ett knytnävsslag i hjärtat. En ganska skön död, egentligen, bättre än att bli hängd, till exempel, eller ihjälgasad eller avlivad med en giftinjektion. Fastspänd på beige galon med tjocka läderremmar, armarna snett nedåt. En glasruta ut mot vittnena. Några sista ord? "Fuck you, bastards!" Och så kylan som fortplantade sig från metallkanylen till hela kroppen, förlamningen som spred sig, tungan av trä, röd dimma för ögonen, susningar och hjärtslag i skallen som när man har öronproppar. Fattar inte hur man kan ha öronproppar.
Hon hade i alla fall en dator med bredband. Några nya inlägg på info-14, men inget originellt, precis. Ibland kändes det lite tröstlöst, som att de peppade varandra till stordåd som aldrig blev av. Mycket snack, liten verkstad. Stödgalor för Gula korset med diverse asarockare. Nog för att hon var patriot, men snälla... Hon hade aldrig köpt den där romantiken. Sverigedemokraterna kändes rejälare, lite mer verklighetstillvända. Men samtidigt var de för snälla. Små steg, tålamod och så vidare. Tanken var väl okej, men ibland fick hon sån lust att bara ställa sig och skrika ut sitt hat på tunnelbanan. Hon brukade sno de där inplastade korten om att Min mamma har cancer i Rumänien, eller kasta dem på golvet och stirra utmanande på turkburken. Komma här och tigga. Min mamma i Rumänien har brinnande vulva. Det är rätt åt henne. Gud välsigne er! Men det gjorde hon inte, skrek alltså. I stället delade hon ut informationsblad och försökte prata med svennarna. "Vet du vad dina skatter går till?" Det var hennes bästa replik, den kunde de aldrig säga nåt om. Vissa försökte undvika henne med blicken, låtsas läsa Metro eller så, men det gick hon inte på. Nästan ingen orkade vara så oartig att de inte svarade när hon frågade om det stod nåt intressant. Och så: "Här har du nåt som verkligen är intressant att läsa, var så god."
Men inte i kväll, hon var för trött. Kanske i morgon. Eller inte. Snarare inte. Hon hade tappat gnistan på sista tiden. Det var inte lika spännande som när hon var ny i gemet. Att prata med folk hade blivit vardagsmat. Att inte ge sig, inte vara rädd. Hon behövde nästan aldrig be sin hemliga bön, bara en sån sak. Förut sa hon orden minst en gång i halvtimmen. Det värsta var att hon måste säga dem högt, annars verkade inte bönen. Men den verkade heller inte om någon kunde höra vad hon sa, så hon fick gå åt sidan eller prata i handen. Och konstighetspoäng hade hon så det räckte, tackar som frågar. Alla finnar på kinderna, hennes bruna framtand, hållningen som hennes mamma alltid hade tjatat om. Hon såg deras blickar även om de var snabba med att se bort. Desto roligare att gå på dem, tvinga dem att prata. Jävla svennar, så fega och välanpassade, hela tiden på väg nånstans, hem till lilla familjen, hem till en lägenhet där någon hade stökat till medan de var borta. Och så hade de mage att klaga. Du ska vara jävligt glad att du måste diska efter någon annan, tant lilla. Tänkte hon, sa hon ibland. Det hände att tanten sken upp vid tanken. Ja. Livsvisdomen kan komma från de mest oväntade håll. Man vet aldrig när man träffar en ängel, som Lill-Babs brukade säga till sina barn när de var små.
Inte för att hon var nån ängel, precis. Men så jävla hopplös var hon väl inte. Ful som stryk, visst, men kroppen var det inget större fel på. Det var bara det att när hon hade stämt träff med nån karl från Knullkontakt så drog han sig ur - innan han ens hade trängt in, haha. Brukade hon trösta sig själv med. Några enstaka stackare sa inte nej, men det var de verkligt tröstlösa och nedsuttna, ingenting för henne. Snäppet ovanför parkbänk. Nej tack. Lite värdighet hade hon ändå. Det värsta var dumskallarna som trodde att de skulle kunna utnyttja henne, låna pengar och så. Numera berättade hon aldrig om sitt arv. Man lär så länge man lever. Tråkigt var det, hursomhelst. Ingen var intresserad av intelligens, särskilt inte hos en kvinna. Hon kom ihåg när hon hade berättat för den där snobbiga jäveln, ingenjör var han visst, att hon var med i Mensa. Han trodde henne inte först, och när hon hade bevisat det hade han börjat flacka med blicken och få bråttom. Hade han inte slaknat innan så slaknade han väl då. Hem till lilla frugan med dig. Hon älskar dig säkert trots att du är så grå att man knappt får syn på dig. Sorgligt men sant. Själv gick hon liksom att få syn på, hur lätt som helst.
Jaha. Ännu en meningslös dag. Dags att krypa ner i sin sköna säng och kasta sig fram och tillbaka i ännu en mardröm som trots allt ska visa sig gå att vakna ur, till skillnad från vardagens. Hon hoppades att hon skulle fånga duvan i natt. Då skulle allt kännas mycket lättare. Den bar på hennes hemlighet.
Hon låg och lyssnade: ett regelbundet stigande och fallande, ett sorl från länge sedan döda i en främmande munart.
Hit upp, svindlande högt över människomyllret nere i stationsbyggnaden, tränger bara ett smalt spektrum av deras samlade energi. Hon försöker låta bli att se ner, metodiskt hasa sig fram gränsle genom stålbalkens decimetertjocka lager av damm, fågelspillning, fett och sot. Ljus från ett igengrott takfönster strax över hennes huvud faller på duvans gråspräckliga fjäderdräkt och de mörka, uttryckslösa ögonen. Lite närmare. Byxorna nedsölade, låren i kramp, munnen torr av skräck. Hon sträcker fram handen mot duvan. Om hon bara når den finns det hopp. Nu. Fingertopparna nuddar duvans bröst. Men förtrollningen bryts; den lyfter i ett moln av fjädrar och damm, och det plöstliga adrenalinpåslaget får henne att tappa balansen. Hon börjar störta.
Nej! Jag ligger i min säng, jag ligger i min säng. Släpp taget om kudden nu. Andas. Skärpning. Sorlet är varken de dödas eller levandes, bara ventilationen i badrummet. Det kanske är blåsigt ute. På hyreshusets tak står en fläkt. Fläkten drivs av en motor. Motorn styrs av elektriska impulser från avkännare, flödesmätare som reglerar till- och frånluft. Märkvärdigare än så är det inte. Luften i ett flerfamiljshus ska hålla god kvalitet, annars kan man inte andas. Annars kvävs vi här, en efter en, med början längst upp, här på femte våningen.
Johannson M.
Deter.
Rydén Axelius.
Madrak.
Inte skulle hon våga ringa på hos dem, inte ens i en krissituation. De skulle betrakta henne misstänksamt genom dörrspringan: tokan till granne, hon med gamnacken och det blanka ansiktet. Och sen stänga. Fast kanske inte Madrak, som har hälsat på henne en gång. Men han förstår knappt svenska, skulle bara le ursäktande, säga nåt kryptiskt som tack och även han dra igen dörren, fast långsamt för att inte verka oartig.
Men nog lät det som ett främmande språk, utdött, mesopotamiskt, något som numera bara behärskas av en skrumpen man i en marockansk basar där han bjuder henne sin vattenpipa och ett illande sött te. Vad han vill henne, varför verkar han så angelägen? Vill han sälja en matta, en hamrad mässingsprydnad, någon obegriplig seldonsdetalj i tjockt läder, ett rökelsekar? Hon må vara romantisk, men inte naiv. Inte är han intresserad av just hennes själ och historia. Nej, han har låst dörren, hällt droppar i hennes te. Hon är varken ung eller vacker, men det finns ändå en marknad för en som är vit och skälvande, halvt upplöst av svett och dödsångest. De binder henne, med ståltråd, hårt. Deras mörka ögon är uttryckslösa, deras munnar grymma när de med hårda händer börjar utforska henne.
Nej. Sluta nu. Bussen som kör förbi är en Scania. Måsen som skriker är på väg till Rålambshovsparken för att hämta dagisgruppens halvätna smörgåsar. Det är varmt, men inte så varmt: det är inte Marocko utan Sverige. Här har vi väderleksrapporter.
Upp nu då. Upp ur sängjäveln.
Nej, hon orkade inte. Hon dåsade bort igen. Upp til vad. Det är ändå försent, som alltid.
Klockan var sju på kvällen och hon satt och betraktade sin räksmörgås på kvarterskrogen. Lite festlighet i vardagen, unna sig lite. Jävla vissna dillkvist, jävla äckliga majonnäs som har kladdat ner citronklyftan. Ägghalvor som myllrar av salmonella. Uppblött Jättefranska från i går. Ska det där föreställa vit sparris? Tydligen. Normalitet. Ingenting kan väl vara normalare än en inplastad räkmacka med varmhållet kaffe. Kemifabrik. Sötningsmedlet faller ner som nycklar i tungans receptorer i ett försök att överlista den, men inte smakar det socker. Och vad gör den där sega biten röd paprika där? Klägg, dålig andedräkt, fettmolekyler som gör blodet grumligt. Aspartam blir man galen av. Det blir man, aspartam blir man galen av.
- Ursäkta?
Mannen vid bordet intill ville henne nåt. Smala stålbågade glasögon, rakad skalle. Intellektuell, gudbevars.
- Ja?
- Du sa nåt om aspartam.
- Ja... Aspartam blir man galen av.
- Jaha.
- Ja. Jag läste om den där... Nej, jag såg en dokumentär om en amerikansk tonåring som drack Cola Light hela dagarna. Han blev galen av aspartamet.
- Jaha, du. Bäst man aktar sig.
Han återgick till sin tidning. Sodoku. Typiskt.
Håll käften, va. Jag vill inte prata med dig, din dryga jävel. Jag skulle kunna sticka in den här skeden i halsen på dig och du skulle dö med ett löjligt ansiktsuttryck utan att ha löst ditt sodoku. "Var är pappa? Är pappa mördad? Var det en galen kvinna som stack en sked i halsen på honom? Stackars pappa." Ja, stackars pappa. Ni skulle bara veta vad han hade för sig när ni inte var med. Knullade som en gris till höger och vänster, våldtog alla som gjorde minsta motstånd, med glasögonen igenimmade. Svettpärlor på överläppen, ruttnande oxeltänder under gamla plomber, stinkande kuk. Fy fan, säger jag. Vi ska ta itu med honom och hans anhang när vi kommer till makten. Och bögarna, judarna. Blattarna och sossarna och Wallenbergarna. Vänta bara.
Det värsta med att komma hem var alltid att lägenheten såg ut exakt som när hon hade lämnat den. Lampan i hallen var tänd för den är alltid tänd och kommer alltid att vara tänd. Badrumsgolvet hade kanske torkat lite, det var allt. Om hon ändå hade en hund, inte bara de där förbannade marsvinen som hon hade ångrat redan när hon var på väg ut från zooaffären. Janice och Jimi, vilket skämt. Feta hårlimpor som bara sket. Dränka dem i badkaret, eller låta dem simma en stund och sen kasta i brödrosten med sladden i rakuttaget. "Endast rakapparater 110 V". Det skulle nog duga, men undrar om en människa skulle dö av det? Hon mindes när hon hade stått barfota på diskbänken för att byta glödlampa i sin Saturnusglob, tappat balansen och råkat panga den. Elstöten kändes som ett knytnävsslag i hjärtat. En ganska skön död, egentligen, bättre än att bli hängd, till exempel, eller ihjälgasad eller avlivad med en giftinjektion. Fastspänd på beige galon med tjocka läderremmar, armarna snett nedåt. En glasruta ut mot vittnena. Några sista ord? "Fuck you, bastards!" Och så kylan som fortplantade sig från metallkanylen till hela kroppen, förlamningen som spred sig, tungan av trä, röd dimma för ögonen, susningar och hjärtslag i skallen som när man har öronproppar. Fattar inte hur man kan ha öronproppar.
Hon hade i alla fall en dator med bredband. Några nya inlägg på info-14, men inget originellt, precis. Ibland kändes det lite tröstlöst, som att de peppade varandra till stordåd som aldrig blev av. Mycket snack, liten verkstad. Stödgalor för Gula korset med diverse asarockare. Nog för att hon var patriot, men snälla... Hon hade aldrig köpt den där romantiken. Sverigedemokraterna kändes rejälare, lite mer verklighetstillvända. Men samtidigt var de för snälla. Små steg, tålamod och så vidare. Tanken var väl okej, men ibland fick hon sån lust att bara ställa sig och skrika ut sitt hat på tunnelbanan. Hon brukade sno de där inplastade korten om att Min mamma har cancer i Rumänien, eller kasta dem på golvet och stirra utmanande på turkburken. Komma här och tigga. Min mamma i Rumänien har brinnande vulva. Det är rätt åt henne. Gud välsigne er! Men det gjorde hon inte, skrek alltså. I stället delade hon ut informationsblad och försökte prata med svennarna. "Vet du vad dina skatter går till?" Det var hennes bästa replik, den kunde de aldrig säga nåt om. Vissa försökte undvika henne med blicken, låtsas läsa Metro eller så, men det gick hon inte på. Nästan ingen orkade vara så oartig att de inte svarade när hon frågade om det stod nåt intressant. Och så: "Här har du nåt som verkligen är intressant att läsa, var så god."
Men inte i kväll, hon var för trött. Kanske i morgon. Eller inte. Snarare inte. Hon hade tappat gnistan på sista tiden. Det var inte lika spännande som när hon var ny i gemet. Att prata med folk hade blivit vardagsmat. Att inte ge sig, inte vara rädd. Hon behövde nästan aldrig be sin hemliga bön, bara en sån sak. Förut sa hon orden minst en gång i halvtimmen. Det värsta var att hon måste säga dem högt, annars verkade inte bönen. Men den verkade heller inte om någon kunde höra vad hon sa, så hon fick gå åt sidan eller prata i handen. Och konstighetspoäng hade hon så det räckte, tackar som frågar. Alla finnar på kinderna, hennes bruna framtand, hållningen som hennes mamma alltid hade tjatat om. Hon såg deras blickar även om de var snabba med att se bort. Desto roligare att gå på dem, tvinga dem att prata. Jävla svennar, så fega och välanpassade, hela tiden på väg nånstans, hem till lilla familjen, hem till en lägenhet där någon hade stökat till medan de var borta. Och så hade de mage att klaga. Du ska vara jävligt glad att du måste diska efter någon annan, tant lilla. Tänkte hon, sa hon ibland. Det hände att tanten sken upp vid tanken. Ja. Livsvisdomen kan komma från de mest oväntade håll. Man vet aldrig när man träffar en ängel, som Lill-Babs brukade säga till sina barn när de var små.
Inte för att hon var nån ängel, precis. Men så jävla hopplös var hon väl inte. Ful som stryk, visst, men kroppen var det inget större fel på. Det var bara det att när hon hade stämt träff med nån karl från Knullkontakt så drog han sig ur - innan han ens hade trängt in, haha. Brukade hon trösta sig själv med. Några enstaka stackare sa inte nej, men det var de verkligt tröstlösa och nedsuttna, ingenting för henne. Snäppet ovanför parkbänk. Nej tack. Lite värdighet hade hon ändå. Det värsta var dumskallarna som trodde att de skulle kunna utnyttja henne, låna pengar och så. Numera berättade hon aldrig om sitt arv. Man lär så länge man lever. Tråkigt var det, hursomhelst. Ingen var intresserad av intelligens, särskilt inte hos en kvinna. Hon kom ihåg när hon hade berättat för den där snobbiga jäveln, ingenjör var han visst, att hon var med i Mensa. Han trodde henne inte först, och när hon hade bevisat det hade han börjat flacka med blicken och få bråttom. Hade han inte slaknat innan så slaknade han väl då. Hem till lilla frugan med dig. Hon älskar dig säkert trots att du är så grå att man knappt får syn på dig. Sorgligt men sant. Själv gick hon liksom att få syn på, hur lätt som helst.
Jaha. Ännu en meningslös dag. Dags att krypa ner i sin sköna säng och kasta sig fram och tillbaka i ännu en mardröm som trots allt ska visa sig gå att vakna ur, till skillnad från vardagens. Hon hoppades att hon skulle fånga duvan i natt. Då skulle allt kännas mycket lättare. Den bar på hennes hemlighet.
onsdag 13 augusti 2008
Situation Fäggeby
Jag dagdrömde en gång om Rune, den ende som är hemlös i Fäggeby. Han går och säljer Situation Fäggeby, en tidning på en A4-sida. "Köp Situation Fäggeby, stöd den hemlöses situation!" Ingen köper den, utom en tv-producent från Smedslätten på genomresa. Rune räknar intäkterna (14 kronor), går till Preem och köper en skumraket och cyklar sedan hem till sin mamma i Falun.
Den nyligen publicerade Stockholmsenkäten, som bl.a. följer ungdomars alkohol- och narkotikavanor, har fått SvD:s ledarredaktion att utbrista: Svartspriten flödar till ungdomarna! Men jag undrar hur de läser. Visst, det har skett en viss ökning sedan 2006, men om man jämför med siffrorna från 1998 så ser det betydligt ljusare ut. Och visst, andelen ungdomar som själva har köpt folle i ett närlivs har minskat, men det måste ju inte enbart bero på att de köper starksprit av langare.
Sedan 1998 minskar användningen bland ungdomar av såväl narkotika och alkohol, och allt färre röker. Andelen som inte dricker alls har ökat kraftigt medan andelen storkonsumenter har minskat.Egen brottslighet och utsatthet för brott har legat ungefär stilla sedan 2002, med undantag för kategorierna misshandel och vapenbrott - där man ser en minskning. Apropå alla braskande rubriker om ökande ungdomsvåld.
Jag tycker att siffrorna är glädjande. SvD tycker att de är alarmerande.
En sak är mindre kul: allt fler elever har utsatts för kränkande behandling och den psykosomatiska hälsan blir sämre. Men på ledarhåll brukar ju SvD raljera över att det är så trendigt numera att vara "lättkränkt" eller "lite morgonkränkt", så jag antar att de inte bryr sig om den siffran.
I Dagens Nyheter uttalar sig det moderate socialborgarrådet Ulf Kristersson med anledning av samma rapport: "Tjejerna tenderar att vara mer som killarna i problematisk mening. De super mer, knarkar mer och finns oftare med i våldssammanhang. De ligger skyhögt över killarna när det gäller psykisk ohälsa."
Jag har en teori om varför: kvinnor är underordnade män i samhället. Det kan låta sensationellt, jag vet. Men att det är just unga kvinnor som oftareutsätts för kränkningar blir lite morgonkränkta kanske kan ge en fingervisning om att jag har rätt. Inte att undra på att de tar sig en braja ibland. (Det är framförallt cannabis som avses med kategorin "knark" i rapporterna - undrar just vad det skulle stå i någon Amsterdamtidning).
Det finns en parallell: i Almedalsveckan krävde många politiker hårdare tag mot de hemska ungdomarna. Kameraövervakning! Drogkontroll i skolan! Problemen har ju ökat!
Men det har de inte, vilket Magnus Linton i Dagens Arena visar genom att hänvisa till statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som genomför samma slags undersökningar som Stockholmsprojektet, fast landstäckande.
Linton avslutar med orden: "Sverige behöver folkrörelser som krigar mot missbruk, inte mot väderkvarnar. Som inser att extrema kontrollåtgärder påverkar bruk men inte missbruk - och att det inte är samma sak. Som en gång för alla fattar det nollnolltalet och CAN:s siffror visar; att det som avgör om ungdom hamnar i missbruk inte är exponering för alkohol, tobak eller cannabis - utan ekonomisk utsatthet."
Jag är inte helt bergis på att han har rätt i sin slutkläm, men man kan ju konstatera att det är skillnad på att bo i Bromma och Hägersten när det gäller hur stor risken är att bli utsatt för våld. Och överklassens barn knarkar och super de med, men skyddsnäten är kraftigare här. Det är nog ingen slump att man inte ser någon sälja Situation Smedslätten.
Till sist en riktigt glad nyhet: Maria Beroendecentrum gick med 84 miljoner i vinst i fjol! Ett stort grattis till Lotta Olmarken och er andra i ledningen som låter färre göra mer har lyckats slimma organisationen och skapa en så underbetald hängiven personal. Ni förtjänar verkligen att göra er en hacka på de där ungdomarna som SvD skriver om.
Den nyligen publicerade Stockholmsenkäten, som bl.a. följer ungdomars alkohol- och narkotikavanor, har fått SvD:s ledarredaktion att utbrista: Svartspriten flödar till ungdomarna! Men jag undrar hur de läser. Visst, det har skett en viss ökning sedan 2006, men om man jämför med siffrorna från 1998 så ser det betydligt ljusare ut. Och visst, andelen ungdomar som själva har köpt folle i ett närlivs har minskat, men det måste ju inte enbart bero på att de köper starksprit av langare.
Sedan 1998 minskar användningen bland ungdomar av såväl narkotika och alkohol, och allt färre röker. Andelen som inte dricker alls har ökat kraftigt medan andelen storkonsumenter har minskat.Egen brottslighet och utsatthet för brott har legat ungefär stilla sedan 2002, med undantag för kategorierna misshandel och vapenbrott - där man ser en minskning. Apropå alla braskande rubriker om ökande ungdomsvåld.
Jag tycker att siffrorna är glädjande. SvD tycker att de är alarmerande.
En sak är mindre kul: allt fler elever har utsatts för kränkande behandling och den psykosomatiska hälsan blir sämre. Men på ledarhåll brukar ju SvD raljera över att det är så trendigt numera att vara "lättkränkt" eller "lite morgonkränkt", så jag antar att de inte bryr sig om den siffran.
I Dagens Nyheter uttalar sig det moderate socialborgarrådet Ulf Kristersson med anledning av samma rapport: "Tjejerna tenderar att vara mer som killarna i problematisk mening. De super mer, knarkar mer och finns oftare med i våldssammanhang. De ligger skyhögt över killarna när det gäller psykisk ohälsa."
Jag har en teori om varför: kvinnor är underordnade män i samhället. Det kan låta sensationellt, jag vet. Men att det är just unga kvinnor som oftare
Det finns en parallell: i Almedalsveckan krävde många politiker hårdare tag mot de hemska ungdomarna. Kameraövervakning! Drogkontroll i skolan! Problemen har ju ökat!
Men det har de inte, vilket Magnus Linton i Dagens Arena visar genom att hänvisa till statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som genomför samma slags undersökningar som Stockholmsprojektet, fast landstäckande.
Linton avslutar med orden: "Sverige behöver folkrörelser som krigar mot missbruk, inte mot väderkvarnar. Som inser att extrema kontrollåtgärder påverkar bruk men inte missbruk - och att det inte är samma sak. Som en gång för alla fattar det nollnolltalet och CAN:s siffror visar; att det som avgör om ungdom hamnar i missbruk inte är exponering för alkohol, tobak eller cannabis - utan ekonomisk utsatthet."
Jag är inte helt bergis på att han har rätt i sin slutkläm, men man kan ju konstatera att det är skillnad på att bo i Bromma och Hägersten när det gäller hur stor risken är att bli utsatt för våld. Och överklassens barn knarkar och super de med, men skyddsnäten är kraftigare här. Det är nog ingen slump att man inte ser någon sälja Situation Smedslätten.
Till sist en riktigt glad nyhet: Maria Beroendecentrum gick med 84 miljoner i vinst i fjol! Ett stort grattis till Lotta Olmarken och er andra i ledningen som
tisdag 12 augusti 2008
Ledare i repris
Vore jag konspiratoriskt lagd så skulle jag misstänka att Sanna Raymans ledare om silikonbröst med mera togs bort och återuppstod under ny rubrik för att slippa länken till min kommentar - där jag för övrigt refererar till ett tidigare blogginlägg, Hymens band är allt annat än hyvens, vars struktur starkt påminner om Raymans ledare. Men det var säkert bara ett tekniskt fel. Och Rayman har lika fel i dag.
måndag 11 augusti 2008
Till Akuhujan 2
Attans. Jag måtte vara usel på att uttrycka mig koncist, för även den här gången blir min tänkta kommentar till Akuhujans serie (?) Porren och jag ett eget inlägg. Jag ska försöka fatta mig kort.
Om man ser en genomsnittlig heteroporrfilm så kan man konstatera tre saker: 1) man dör av leda 2) om man ändå överlever så blir man frigid i 14 dagar och 3) innehållet är precis lika förutsägbart och neanderthalaktigt som Akuhujan beskriver. Hur ofta ser man t.ex. en scen där kvinnan sitter ovanpå mannens ansikte eller kuk? Mycket sällan. Hur ofta verkar knullet vara till lika mycket för henne, hur ofta blir hon slickad annat än pliktskyldigast? Eller hur ofta slutar en porrfilm utan "the money shot"? Aldrig. Satsen är bekräftelsen på vem som är subjekt här, och när man har spritsat tomteskägg är knullet slut - det vet alla män, även om de nog helst tömmer sig inuti, inte utanpå. Va, fortsätta? Det har ju gått för mig.
Och då talar vi bara om mainstreamporr: det finns t.ex. bukkakeporr eller filmer med titlar à la "Gagging Whores" där kvinnans hela uppgift är att gapa och svälja och gärna hulka. (Såna proteinbad får mig förresten att undra över den förtäckt homoerotiska fascinationen inför Lemmen.) Den ansiktslöse mannen kan gärna ha fler hål att tänja och betvinga växelvis, t.ex. ett anus på Kvinna 1 och en mun på Kvinna 2 - utan kondom och utan att vaska av den enögde djävulen däremellan, såklart. Scenerna handlar egentligen mer om makt och underkastelse än om sex.
Att hävda att porren reproducerar en rådande struktur känns inte speciellt radikalt. Kan något vara självklarare? Heteroporrmotståndare brukar anklaga porren för att unga män numera sjunger "Säg om du vill, säg bara till, så tar vi den i söder" till sina oskuldsfulla flickvänner, och att de går med på detta. Men fullt så enkelt är det väl inte. Jag tror att man måste se relationen mellan heteroporr och mäns överordning som ett ömsesidigt förstärkande växelspel mellan olika starka krafter - och porren är inte den starkare.
Kvinnorna i filmerna då? Många hävdar att det råder omvända världen i porrbranschen eftersom de kvinnliga porrstjärnorna tjänar mycket mer stålar än de stackars männen. Hurra: här har vi en feministisk bastion! Nåja. Det jag snarare brukar fundera över är vilket ansvar porrbrudarna har. Är de ett slags femtekolonnare som underminerar kvinnokampen, precis som sina superfeminina systrar i Stureplansvimlet? Om jag skulle definiera mig som kvinna så skulle jag nog vara rätt irriterad på båda grupperna, minst sagt. De förstärker ju en gammal unken runkfantasi hos det rapande patriarkatet. Skäms!
Det finns några problem med en sån attityd. Dels gillar många dominanslekar av olika kulörer utan att för den skull vara speciellt undertryckta i vardagen (har skrivit om det i Miss Homebuy, den lyckliga horan), dels frånkänner man de här tänkta femtekolonnarna en fri vilja och ett eget förnuft. Är inte det kvinnoförakt, så säg. Dessutom har vi väl den porr vi förtjänar, och man får inte glömma att det handlar om fantasier. Att vissa tonåringar på allvar tror att det ska se ut så här får man tillskriva deras bristande mognad. De lär sig nog med åren.
Ändå. Hur fri är den fria viljan? Inte särskilt. Jag tror att många känner att det här är deras biljett till ett drägligt liv, och då menar jag inte porrstjärnorna. Men resmålet kan bli ett annat än de hade tänkt sig. Man behöver inte vara nåt universalgeni för att räkna ut hur det blir den dag när underkastelsetricket inte längre fungerar - eller upphör att vara ett trick, ett spel, en dagdröm, och går över i en bister verklighet som inte är så lätt att förändra. Har vi förresten den porr vi förtjänar? Nej, vi förtjänar nåt bättre. Under tiden går många och knyter näven i fickan över att inte vara som ideal- eller skräckbilden, den hulkande horan. Yeah, fuck me.
Om man ser en genomsnittlig heteroporrfilm så kan man konstatera tre saker: 1) man dör av leda 2) om man ändå överlever så blir man frigid i 14 dagar och 3) innehållet är precis lika förutsägbart och neanderthalaktigt som Akuhujan beskriver. Hur ofta ser man t.ex. en scen där kvinnan sitter ovanpå mannens ansikte eller kuk? Mycket sällan. Hur ofta verkar knullet vara till lika mycket för henne, hur ofta blir hon slickad annat än pliktskyldigast? Eller hur ofta slutar en porrfilm utan "the money shot"? Aldrig. Satsen är bekräftelsen på vem som är subjekt här, och när man har spritsat tomteskägg är knullet slut - det vet alla män, även om de nog helst tömmer sig inuti, inte utanpå. Va, fortsätta? Det har ju gått för mig.
Och då talar vi bara om mainstreamporr: det finns t.ex. bukkakeporr eller filmer med titlar à la "Gagging Whores" där kvinnans hela uppgift är att gapa och svälja och gärna hulka. (Såna proteinbad får mig förresten att undra över den förtäckt homoerotiska fascinationen inför Lemmen.) Den ansiktslöse mannen kan gärna ha fler hål att tänja och betvinga växelvis, t.ex. ett anus på Kvinna 1 och en mun på Kvinna 2 - utan kondom och utan att vaska av den enögde djävulen däremellan, såklart. Scenerna handlar egentligen mer om makt och underkastelse än om sex.
Att hävda att porren reproducerar en rådande struktur känns inte speciellt radikalt. Kan något vara självklarare? Heteroporrmotståndare brukar anklaga porren för att unga män numera sjunger "Säg om du vill, säg bara till, så tar vi den i söder" till sina oskuldsfulla flickvänner, och att de går med på detta. Men fullt så enkelt är det väl inte. Jag tror att man måste se relationen mellan heteroporr och mäns överordning som ett ömsesidigt förstärkande växelspel mellan olika starka krafter - och porren är inte den starkare.
Kvinnorna i filmerna då? Många hävdar att det råder omvända världen i porrbranschen eftersom de kvinnliga porrstjärnorna tjänar mycket mer stålar än de stackars männen. Hurra: här har vi en feministisk bastion! Nåja. Det jag snarare brukar fundera över är vilket ansvar porrbrudarna har. Är de ett slags femtekolonnare som underminerar kvinnokampen, precis som sina superfeminina systrar i Stureplansvimlet? Om jag skulle definiera mig som kvinna så skulle jag nog vara rätt irriterad på båda grupperna, minst sagt. De förstärker ju en gammal unken runkfantasi hos det rapande patriarkatet. Skäms!
Det finns några problem med en sån attityd. Dels gillar många dominanslekar av olika kulörer utan att för den skull vara speciellt undertryckta i vardagen (har skrivit om det i Miss Homebuy, den lyckliga horan), dels frånkänner man de här tänkta femtekolonnarna en fri vilja och ett eget förnuft. Är inte det kvinnoförakt, så säg. Dessutom har vi väl den porr vi förtjänar, och man får inte glömma att det handlar om fantasier. Att vissa tonåringar på allvar tror att det ska se ut så här får man tillskriva deras bristande mognad. De lär sig nog med åren.
Ändå. Hur fri är den fria viljan? Inte särskilt. Jag tror att många känner att det här är deras biljett till ett drägligt liv, och då menar jag inte porrstjärnorna. Men resmålet kan bli ett annat än de hade tänkt sig. Man behöver inte vara nåt universalgeni för att räkna ut hur det blir den dag när underkastelsetricket inte längre fungerar - eller upphör att vara ett trick, ett spel, en dagdröm, och går över i en bister verklighet som inte är så lätt att förändra. Har vi förresten den porr vi förtjänar? Nej, vi förtjänar nåt bättre. Under tiden går många och knyter näven i fickan över att inte vara som ideal- eller skräckbilden, den hulkande horan. Yeah, fuck me.
Om att hålla två tankar i huvudet samtidigt
Sanna Rayman tycker att patriarkatprat inte duger som verktyg om man vill göra nåt konkret för att hjälpa exempelvis unga kvinnor att slippa hymenrekonstruktioner. Så sant, prat räcker sällan. Och jag håller med om att en analys av patriarkala strukturer inte får stanna där. Inte kan man vänta tills patriarkatet är förpassat till historiens skräpkammare. Det finns inget "vips". Men har någon påstått det? Nej. Däremot har bland annat jag påstått att det kanske, med lite fantasi och en gnutta god vilja, går att se vissa samband.
Om bilen pajar så gör man först en analys av varför innan man sätter igång att skruva. Medicinstudenter får läa sig att anamnesen är halva diagnosen: sjukdomshistorien är en början, inte ett slutmål. Det duger inte med handpåläggning och förbön för en metastaserande bröstcancer eller krånglande insprutningselektronik, och lika overksaamt är ett karvande på måfå, eller att klippa av den röda sladden och hoppas på det bästa. Det funkar bara i Mel Gibsonfilmer.
Så visst ska vi hålla två tankar i huvudet. Minst. Sen kan vi börja operera patienten och byta topplockspackning. Med en korrekt diagnos och rätt verktyg.
Om bilen pajar så gör man först en analys av varför innan man sätter igång att skruva. Medicinstudenter får läa sig att anamnesen är halva diagnosen: sjukdomshistorien är en början, inte ett slutmål. Det duger inte med handpåläggning och förbön för en metastaserande bröstcancer eller krånglande insprutningselektronik, och lika overksaamt är ett karvande på måfå, eller att klippa av den röda sladden och hoppas på det bästa. Det funkar bara i Mel Gibsonfilmer.
Så visst ska vi hålla två tankar i huvudet. Minst. Sen kan vi börja operera patienten och byta topplockspackning. Med en korrekt diagnos och rätt verktyg.
Manshat (oredigerat och osammanhängande)
”Jag är inte feminist, jag hatar bara män i största allmänhet.” Ja, så skrev en av mina vänner på skoj en gång, men hon vidrörde en viktig fråga: Kan man hata män utan att vara feminist? Och kan man vara feminist utan att hata män? Den första frågan är kanske inte så vanlig, men den andra har förstås ältats så länge feminismen har funnits. De där rödstrumporna som kallar sig feminister hatar män. Antagligen för att de är för fula för att få en karl. Lesbiska är de också, av samma anledning. De är fula, tjocka, har kort hår och manskläder – vilken karl vill ha en sån? Ingen: ergo blir de feminister som vill ta över hela samhället, kvotera in käringar på jobb som män skulle sköta bättre och uppfostra våra söner till bögar.
Nej, jag skojar inte. Det finns faktiskt fortfarande män som på fullt allvar gör denna briljanta analys, om än i smyg, kanske i bastun efter ett par rejäla supar. Ett något mer rumsrent uttryck för samma tanke är: ”Du som är så snygg – kan du verkligen vara feminist?”
För att ta udden av denna imbecilla attityd kan man använda sig av Lena Gemzöes ”ordboksdefinition” av begreppet: ”En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör förändras”. Då fokuserar man på verkligheten i stället för på personen, inbjuder till en diskussion om samhället och uppmanar andra ”att tänka över om de vill bevara sakernas tillstånd eller börja bidra till en förändring.”
Bra, va? Att det sedan finns vissa som hävdar att män är mer utsatta för våld än kvinnor, att män lever kortare, stackarna, eller att kvinnorna har sjanghajat barnen får man leva med. De skriver inte under på att kvinnor är underordnade och då får man börja med att diskutera det. Deras åsikter är inte särskilt svåra att vederlägga, men det här visar på ordboksdefinitionens svaghet: den säger inte på vilket sätt kvinnor är underordnade och inte heller hur det här förhållande bör förändras. Den är en utgångspunkt, ett startskott för en diskussion, inte mer.
Det här gör det väl tydligt att man kan hata män utan att anse att kvinnor är underordnade männen. Det kanske inte är så vanligt, men det går. Men kan man skriva under på ordboksdefinitionen utan att hata män? Är det inte rimligt att hata den som står för 95 % av allt våld (mot såväl män som kvinnor), bara för att ta ett exempel? Jo, det är högst rimligt. Lägg därtill alla de personliga erfarenheter av underordning, osynliggörande och våld som kvinnor drabbas av så blir det ännu rimligare. Jag känner inte många kvinnor som inte i någon form har varit utsatta för sexuella övergrepp – är det så lätt att förlåta? Nej.
Själv har jag alltid hatat män och manlighet. Visserligen handlade mina första sexuella fantasier om pojkar, visserligen gjorde jag mina första sexuella erfarenheter med pojkar, men ändå. Jag hatade inte min pappa, men nog hade jag oerhört svårt för hans auktoritet (när han nu var hemma- ingen var hemma när jag var barn.) Jag hatade matematiklärarna, fysiklärarna och i synnerhet gymnastiklärarna; jag hatade kyrkoherden som vi också hade i kristendomskunskap, senare ”religionskunskap” – särskilt när han vände min mor ryggen när far hade dött. Jag hatade de skolkamrater som slogs, pennaliserade mig och andra och jag hatade mina ”kamrater” för deras fjantiga homofobi. En av dem skrev med stora bokstäver på Stora Mossens tunnelbanehållplats: ”XX ÄR BÖG.” (XX tog sedermera livet av sig.) Jag hatade de balla grabbarna som hade Playboyskor och Bognerjacka, som drog över brudarna, kom in på diskoteken, var bäst på fotboll och tålde sprit. Jag var avundsjuk och skraj och blyg och hatade mig själv för att jag var så misslyckad, att de tvingade mig att se mig i en skrattspegel.
Jag körde (långt senare) taxi och buss och hatade de män som hotade mig med stryk när de inte ville betala eller bara var allmänt aggressiva och fulla eller påtända, och dessförinnan hatade jag den där sjömannen som våldtog mig under flera dygn när jag var sexton år. Jag hatade de amerikanska soldater som massakrerade hela byar i Vietnam, jag hatade de japaner som hade gjort samma sak dessförinnan. Jag var med i FNL-rörelsen och såg journalfilmer när japanska soldater begravde vietnameser levande och hur det såg ut när en människokropp brann efter en fosforbomb eller eldspruta. Vart jag än vände mig i världen såg jag de där satans maskulina, våldsamma idioterna. Och jag vände mig till kvinnorna.
Mina första riktiga vänner var de unga kvinnor som jag började umgås med på gymnasiet. Plötsligt hade jag någon som jag kunde prata med, prata om precis allt med. De var mina tjejkompisar, och visst var jag lönnkåt på dem ibland, visst blev jag kär i en av dem, men ändå. Jag kunde för första gången i mitt liv slappna av en smula, visa och utforska vem jag var. Många koppar te blev det. Mycket Leonard Cohen blev det. (Jag kan fortfarande inte höra honom utan att deppa ihop.) Jag tydde mig till kvinnorna och gjorde så under många, många år. Jag har alltid haft mycket lättare att relatera till kvinnor och alltid känt ett främlingskap inför män. Jag har alltid varit manshatare.
Men så hände det. Efter många års heterosexuellt leverne, efter att ha förvandlats från blyg och försagd till tjejtjusare av format, började jag böga loss. Och det var en sån befrielse. Jag gick på videoklubbar – under en oerhörd upphetsning till en början - som ett slags terapi, nästan. Och till min förvåning upptäckte jag där att män faktiskt inte är farliga. De kan verka hotfulla, men killa dem lite under pungen så blir de fromma som lamm, ska du se. Haha, det är faktiskt väldigt komiskt med hela den här machouniformen. Videoklubbarna blev min fristad, en plats där tiden stod stilla, ingen visste var jag var och ingen kunde nå mig. Det var mycket, mycket befriande. Och, som jag har skrivit tidigare, det handlar inte om ”bara sex”. Det kan faktiskt finnas ett stort inslag av ömhet, av personliga möten, av kramar och värme i denna ”iskalla” miljö.
Ändå saknades något. Visst, jag knullade med män, men var jag inte strejt, egentligen? Eller var jag ”bisexuell men monoemotionell”? Meh… Det kändes så fånigt. Skulle jag aldrig våga låta mig falla in i en mans famn? Hatade jag inte fortfarande män i grund och botten? Jag upptäckte Qruiserklubben för bisexuella, jag umgicks med mina underbara nya vänner, som framförallt var flator – såklart – gick på gayklubbar i parti och minut, dansade med män, drack öl med män, blev uppraggad av män. Men blev inte attraherad av just någon. Jag kände mig som en fejk. Jag var fortfarande bara den där smygisen som gick igång på anonymt sex, inte en fullvärdig medlem av Familjen. Bögarna var så självklara, liksom. Och jag var så utanför, så mycket icke-bög som man kan tänka sig. Jag ska inte påstå att jag började hata bögar också, men jag kunde inte identifiera mig med dem även om jag älskade dem, på sätt oh vis. I jämförelse med strejta män var de så oändligt mycket roligare.
Jag träffade en alldeles fantastisk man som jag ändå inte hade vett att bli riktigt kär i, eller var det ett motstånd mot den där närheten som bromsade mig. Något senare blev jag med pojkvän. Jag var så stolt. Vi sov i samma säng, jag låg på hans arm. Vi kysstes. Jag ville så gärna att det skulle vara vi. Men inte heller nu var jag helt äkta, vilket jag sörjer i dag. Han hade verkligen förtjänat ett bättre bemötande av mig. I stället fimpade jag honom – och blev tillsammans med…en kvinna. Ha! Det var det lilla homoäventyret. Pinsamt, eller hur?
Jag älskar henne oerhört, för det är Marty jag talar om. Vi hade det alldeles fantastiskt, och de har vi fortfarande. Nej, det har vi inte – vi har det ännu bättre. Jag älskar henne över allt annat här på jorden. Och samtidigt, under en sommar. Blev jag förälskad i en man. För första jävla gången, fullt och stort och varmt och totalt förälskad i den man som jag inte tidigare hade sett fullt ut eller vågat se. Det var verkligen totalt otippat och väldigt typiskt på nåt vis som jag inte riktigt kan reda ut. Men kanske har det att göra med trygghet och vila. Det gick hur bra som helst – Marty var och är väldigt fäst vid honom. Jag älskar honom fortfarande, av hela min själ. Men tyvärr är vi inte mer än vänner numera. Det är synd, men det är ändå överlevbart, för han öppnade min själ. Kära du, känn dig inte pressad att svara nåt på den här kärleksförklaringen. Vi vet båda. Och vi finns kvar, båda.
Oj, jag har skrivit det här i ett svep och nu måste jag lägga mig snart. Jag ville bara reda ut det här med mitt manshat för mig själv. Jag hatar fortfarande vissa män. Jag är rädd för att få stryk, jag kan fortfarande känna mig underlägsen de där fotbollskillarna. Jag hatar de höhöande hetero-idioterna och jag hatar patriarkatet. Men jag har lärt mig att urskilja individerna också, och älskar dig och dig och dig och dig, fast du är man eller just därför att du är det, men på ett sätt som undflyr om inte alla genusschabloner så i alla fall de värsta. Dig vill jag krama och vara nära, för jag känner mig trygg hos dig. Ta min hand, du småfånige karl.
Nej, jag skojar inte. Det finns faktiskt fortfarande män som på fullt allvar gör denna briljanta analys, om än i smyg, kanske i bastun efter ett par rejäla supar. Ett något mer rumsrent uttryck för samma tanke är: ”Du som är så snygg – kan du verkligen vara feminist?”
För att ta udden av denna imbecilla attityd kan man använda sig av Lena Gemzöes ”ordboksdefinition” av begreppet: ”En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör förändras”. Då fokuserar man på verkligheten i stället för på personen, inbjuder till en diskussion om samhället och uppmanar andra ”att tänka över om de vill bevara sakernas tillstånd eller börja bidra till en förändring.”
Bra, va? Att det sedan finns vissa som hävdar att män är mer utsatta för våld än kvinnor, att män lever kortare, stackarna, eller att kvinnorna har sjanghajat barnen får man leva med. De skriver inte under på att kvinnor är underordnade och då får man börja med att diskutera det. Deras åsikter är inte särskilt svåra att vederlägga, men det här visar på ordboksdefinitionens svaghet: den säger inte på vilket sätt kvinnor är underordnade och inte heller hur det här förhållande bör förändras. Den är en utgångspunkt, ett startskott för en diskussion, inte mer.
Det här gör det väl tydligt att man kan hata män utan att anse att kvinnor är underordnade männen. Det kanske inte är så vanligt, men det går. Men kan man skriva under på ordboksdefinitionen utan att hata män? Är det inte rimligt att hata den som står för 95 % av allt våld (mot såväl män som kvinnor), bara för att ta ett exempel? Jo, det är högst rimligt. Lägg därtill alla de personliga erfarenheter av underordning, osynliggörande och våld som kvinnor drabbas av så blir det ännu rimligare. Jag känner inte många kvinnor som inte i någon form har varit utsatta för sexuella övergrepp – är det så lätt att förlåta? Nej.
Själv har jag alltid hatat män och manlighet. Visserligen handlade mina första sexuella fantasier om pojkar, visserligen gjorde jag mina första sexuella erfarenheter med pojkar, men ändå. Jag hatade inte min pappa, men nog hade jag oerhört svårt för hans auktoritet (när han nu var hemma- ingen var hemma när jag var barn.) Jag hatade matematiklärarna, fysiklärarna och i synnerhet gymnastiklärarna; jag hatade kyrkoherden som vi också hade i kristendomskunskap, senare ”religionskunskap” – särskilt när han vände min mor ryggen när far hade dött. Jag hatade de skolkamrater som slogs, pennaliserade mig och andra och jag hatade mina ”kamrater” för deras fjantiga homofobi. En av dem skrev med stora bokstäver på Stora Mossens tunnelbanehållplats: ”XX ÄR BÖG.” (XX tog sedermera livet av sig.) Jag hatade de balla grabbarna som hade Playboyskor och Bognerjacka, som drog över brudarna, kom in på diskoteken, var bäst på fotboll och tålde sprit. Jag var avundsjuk och skraj och blyg och hatade mig själv för att jag var så misslyckad, att de tvingade mig att se mig i en skrattspegel.
Jag körde (långt senare) taxi och buss och hatade de män som hotade mig med stryk när de inte ville betala eller bara var allmänt aggressiva och fulla eller påtända, och dessförinnan hatade jag den där sjömannen som våldtog mig under flera dygn när jag var sexton år. Jag hatade de amerikanska soldater som massakrerade hela byar i Vietnam, jag hatade de japaner som hade gjort samma sak dessförinnan. Jag var med i FNL-rörelsen och såg journalfilmer när japanska soldater begravde vietnameser levande och hur det såg ut när en människokropp brann efter en fosforbomb eller eldspruta. Vart jag än vände mig i världen såg jag de där satans maskulina, våldsamma idioterna. Och jag vände mig till kvinnorna.
Mina första riktiga vänner var de unga kvinnor som jag började umgås med på gymnasiet. Plötsligt hade jag någon som jag kunde prata med, prata om precis allt med. De var mina tjejkompisar, och visst var jag lönnkåt på dem ibland, visst blev jag kär i en av dem, men ändå. Jag kunde för första gången i mitt liv slappna av en smula, visa och utforska vem jag var. Många koppar te blev det. Mycket Leonard Cohen blev det. (Jag kan fortfarande inte höra honom utan att deppa ihop.) Jag tydde mig till kvinnorna och gjorde så under många, många år. Jag har alltid haft mycket lättare att relatera till kvinnor och alltid känt ett främlingskap inför män. Jag har alltid varit manshatare.
Men så hände det. Efter många års heterosexuellt leverne, efter att ha förvandlats från blyg och försagd till tjejtjusare av format, började jag böga loss. Och det var en sån befrielse. Jag gick på videoklubbar – under en oerhörd upphetsning till en början - som ett slags terapi, nästan. Och till min förvåning upptäckte jag där att män faktiskt inte är farliga. De kan verka hotfulla, men killa dem lite under pungen så blir de fromma som lamm, ska du se. Haha, det är faktiskt väldigt komiskt med hela den här machouniformen. Videoklubbarna blev min fristad, en plats där tiden stod stilla, ingen visste var jag var och ingen kunde nå mig. Det var mycket, mycket befriande. Och, som jag har skrivit tidigare, det handlar inte om ”bara sex”. Det kan faktiskt finnas ett stort inslag av ömhet, av personliga möten, av kramar och värme i denna ”iskalla” miljö.
Ändå saknades något. Visst, jag knullade med män, men var jag inte strejt, egentligen? Eller var jag ”bisexuell men monoemotionell”? Meh… Det kändes så fånigt. Skulle jag aldrig våga låta mig falla in i en mans famn? Hatade jag inte fortfarande män i grund och botten? Jag upptäckte Qruiserklubben för bisexuella, jag umgicks med mina underbara nya vänner, som framförallt var flator – såklart – gick på gayklubbar i parti och minut, dansade med män, drack öl med män, blev uppraggad av män. Men blev inte attraherad av just någon. Jag kände mig som en fejk. Jag var fortfarande bara den där smygisen som gick igång på anonymt sex, inte en fullvärdig medlem av Familjen. Bögarna var så självklara, liksom. Och jag var så utanför, så mycket icke-bög som man kan tänka sig. Jag ska inte påstå att jag började hata bögar också, men jag kunde inte identifiera mig med dem även om jag älskade dem, på sätt oh vis. I jämförelse med strejta män var de så oändligt mycket roligare.
Jag träffade en alldeles fantastisk man som jag ändå inte hade vett att bli riktigt kär i, eller var det ett motstånd mot den där närheten som bromsade mig. Något senare blev jag med pojkvän. Jag var så stolt. Vi sov i samma säng, jag låg på hans arm. Vi kysstes. Jag ville så gärna att det skulle vara vi. Men inte heller nu var jag helt äkta, vilket jag sörjer i dag. Han hade verkligen förtjänat ett bättre bemötande av mig. I stället fimpade jag honom – och blev tillsammans med…en kvinna. Ha! Det var det lilla homoäventyret. Pinsamt, eller hur?
Jag älskar henne oerhört, för det är Marty jag talar om. Vi hade det alldeles fantastiskt, och de har vi fortfarande. Nej, det har vi inte – vi har det ännu bättre. Jag älskar henne över allt annat här på jorden. Och samtidigt, under en sommar. Blev jag förälskad i en man. För första jävla gången, fullt och stort och varmt och totalt förälskad i den man som jag inte tidigare hade sett fullt ut eller vågat se. Det var verkligen totalt otippat och väldigt typiskt på nåt vis som jag inte riktigt kan reda ut. Men kanske har det att göra med trygghet och vila. Det gick hur bra som helst – Marty var och är väldigt fäst vid honom. Jag älskar honom fortfarande, av hela min själ. Men tyvärr är vi inte mer än vänner numera. Det är synd, men det är ändå överlevbart, för han öppnade min själ. Kära du, känn dig inte pressad att svara nåt på den här kärleksförklaringen. Vi vet båda. Och vi finns kvar, båda.
Oj, jag har skrivit det här i ett svep och nu måste jag lägga mig snart. Jag ville bara reda ut det här med mitt manshat för mig själv. Jag hatar fortfarande vissa män. Jag är rädd för att få stryk, jag kan fortfarande känna mig underlägsen de där fotbollskillarna. Jag hatar de höhöande hetero-idioterna och jag hatar patriarkatet. Men jag har lärt mig att urskilja individerna också, och älskar dig och dig och dig och dig, fast du är man eller just därför att du är det, men på ett sätt som undflyr om inte alla genusschabloner så i alla fall de värsta. Dig vill jag krama och vara nära, för jag känner mig trygg hos dig. Ta min hand, du småfånige karl.
söndag 10 augusti 2008
Hahaha!
Ni måste bara läsa Antigayretoriks lysande blogginlägg om hur Siewert Öholm har attackerat "Allsång på Skansen"! Seså, klicka nu på länken.
"No riff-raff"
Ja, så avslutas Basil Fawltys inbjudan till en överklassmiddag på hotellet. Kreti och pleti göre sig inte besvär. Här följer nu några andra ord från Fawlty Towers:
”En stark ekonomi minskar vår utsatthet om det stormar på de internationella finansmarknaderna. En stark ekonomi är en förutsättning för att Sverige ska kunna svara upp mot framtidens utmaningar. Det ger oss möjligheter att svara upp mot behoven av utökade välfärdstjänster för att möta kraven hos en åldrande befolkning.”
Ja, så sa Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen 18 september 2007. Ekonomin verkar dock inte gå särskilt bra nu, så vi kanske ska skippa ett och annat, som kraven hos den åldrande befolkningen. Låt oss till exempel skära bort 3 miljarder genom att ändra i Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Visserligen anser Socialstyrelsen att de kostnadsökningar som den statliga utredaren tycker sig se är en chimär. Och visserligen ska insatserna enligt LSS vara ”varaktiga, anpassas till individens personliga behov, vara lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärka deras förmåga att leva ett självständigt liv”. Men man kan väl mena olika saker med ”varaktighet” år från år? Se bara på kärleken. Den kan kännas varaktig, men en dag är den lika bortblåst som ett gammalt regeringslöfte.
Den borgerliga regeringen verkar självförsjunken, otillgänglig och opåverkbar, och på så vis har den mycket gemensamt med de autister vilkas delaktighet i samhället den nu vill försämra. (Lagen omfattar inte bara de som har autism, utan även dem med hjärnskador, utvecklingsstörning eller andra fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på normalt åldrande.)
En fiffig paragraf i den nuvarande lagen är att man själv måste ansöka om exempelvis kontaktperson eller en personlig utvecklingsplan. Begriper man inte att man behöver ansöka om det så får man hoppas på att någon annan ser det: i annat fall får man väl finna sig i att vanka omkring i sin lägenhet dagarna i ända eller brottas med förlamande ångest utan att störa någon annan. Nu ska den som trots allt har beviljats stöd få det nedskuret. Och är man över 65 år kan man glömma alltihop.
Staten brukar dock vara ivrig att till exempel anordna kurser för den diffusa grupp som kallas ”invandrare”. Man kan gå på svenska för invandrare och där få lära sig att i Sverige kommer vi i tid. Är man ”invandrarkvinna” kan man rentav få lära sig att cykla. Ja, det är mycket man kan få lära sig, som att man inte är delaktig, en självklar del i det vita, vackra och numera borgerliga Sverige. Och det har man gemensamt med de gammelskruttiga, dementa, utvecklingsstörda eller neuropsykiatriskt funktionshindrade, med barnen i särklasserna, med de ungdomsbrottslingar som inte får någon rättspsykiatrisk vård värd namnet, med de utförsäkrade och fattiga, med transsexuella som ska tvångskastreras för att få genomföra ett könsbyte, med flator som inte får gifta sig i kyrkan, med bögar som inte får skaffa barn med surrogatmamma, med isolerade kvinnor som dag efter dag blir våldtagna och misshandlade av sina delaktiga män, med ungdomarna på LVU-hem, de papperslösa och övrigt kreti och pleti.
Ni hör inte hemma här – ska det vara så svårt att fatta?
”En stark ekonomi minskar vår utsatthet om det stormar på de internationella finansmarknaderna. En stark ekonomi är en förutsättning för att Sverige ska kunna svara upp mot framtidens utmaningar. Det ger oss möjligheter att svara upp mot behoven av utökade välfärdstjänster för att möta kraven hos en åldrande befolkning.”
Ja, så sa Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen 18 september 2007. Ekonomin verkar dock inte gå särskilt bra nu, så vi kanske ska skippa ett och annat, som kraven hos den åldrande befolkningen. Låt oss till exempel skära bort 3 miljarder genom att ändra i Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Visserligen anser Socialstyrelsen att de kostnadsökningar som den statliga utredaren tycker sig se är en chimär. Och visserligen ska insatserna enligt LSS vara ”varaktiga, anpassas till individens personliga behov, vara lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärka deras förmåga att leva ett självständigt liv”. Men man kan väl mena olika saker med ”varaktighet” år från år? Se bara på kärleken. Den kan kännas varaktig, men en dag är den lika bortblåst som ett gammalt regeringslöfte.
Den borgerliga regeringen verkar självförsjunken, otillgänglig och opåverkbar, och på så vis har den mycket gemensamt med de autister vilkas delaktighet i samhället den nu vill försämra. (Lagen omfattar inte bara de som har autism, utan även dem med hjärnskador, utvecklingsstörning eller andra fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på normalt åldrande.)
En fiffig paragraf i den nuvarande lagen är att man själv måste ansöka om exempelvis kontaktperson eller en personlig utvecklingsplan. Begriper man inte att man behöver ansöka om det så får man hoppas på att någon annan ser det: i annat fall får man väl finna sig i att vanka omkring i sin lägenhet dagarna i ända eller brottas med förlamande ångest utan att störa någon annan. Nu ska den som trots allt har beviljats stöd få det nedskuret. Och är man över 65 år kan man glömma alltihop.
Staten brukar dock vara ivrig att till exempel anordna kurser för den diffusa grupp som kallas ”invandrare”. Man kan gå på svenska för invandrare och där få lära sig att i Sverige kommer vi i tid. Är man ”invandrarkvinna” kan man rentav få lära sig att cykla. Ja, det är mycket man kan få lära sig, som att man inte är delaktig, en självklar del i det vita, vackra och numera borgerliga Sverige. Och det har man gemensamt med de gammelskruttiga, dementa, utvecklingsstörda eller neuropsykiatriskt funktionshindrade, med barnen i särklasserna, med de ungdomsbrottslingar som inte får någon rättspsykiatrisk vård värd namnet, med de utförsäkrade och fattiga, med transsexuella som ska tvångskastreras för att få genomföra ett könsbyte, med flator som inte får gifta sig i kyrkan, med bögar som inte får skaffa barn med surrogatmamma, med isolerade kvinnor som dag efter dag blir våldtagna och misshandlade av sina delaktiga män, med ungdomarna på LVU-hem, de papperslösa och övrigt kreti och pleti.
Ni hör inte hemma här – ska det vara så svårt att fatta?
lördag 9 augusti 2008
Borgerlig hormoslyr
Vad är avknoppning? Jag citerar NE: "avknoppning ger upphov till ny förekomst av något. Som ekonomisk term kan ordet t.ex. betyda att ett nytt företag bildas av en division eller avdelning inom ett större företag."
Avknoppning är alltså att något nytt skapas, inte att en gymnasieskola byter ägare. Där kommer ju verksamheten att bedrivas som förut, fast nu med möjligheten för ägarna att stoppa skattebetalarnas pengar i egen ficka. Och ju mer skolan sparar in på läromedel etcetera, desto rikare blir ägarna. I det moderatstyrda Täby blev som bekant Tibble Gymnasium kapat av rektorn och några andra, i strid med såväl elevernas som lärarnas önskan. Kommunen hade dessförinnan investerat 50 miljoner i en upprustning - allmänna medel som de nya ägarna kunde tillgodogöra sig. De fick dessutom plugget till vrakpris eftersom det bara var själva skalet de betalade för. Sånt är inte avknoppning, det är avlövning av en kommunal verksamhet och borde vara åtalbart. Tacka Filippa Reinfeldt et al. för det. Vi får väl se om det blir någon Lex Tibble - men det vore nog att hoppas på för mycket.
USA sprutade Agent Orange över Vietnams skogar för att ingen skulle kunna gömma sig där. Det var en miljökatastrof av stora mått, men i vällovligt syfte, liksom, så att Vi kunde besegra Dem (och i god filantropisk anda hjälpa dem att exploatera deras naturtillgångar). Borgerliga politiker leker också att deras nedmontering av folkhemmet, det som Dan Josefsson har kallat en statskupp i slow motion, är för allas vårt bästa. Fri företagsamhet, bra för Sverige, som den gamla SAF-parollen löd.
Visst, vi har en princip om näringsfrihet i vårt land, men den måste balanseras mot, i skolornas fall, barns och ungdomars rätt till utbildning - och risken att skattemedel "flödar förbi eleverna till ägarnas vinstkonton", som bloggaren "En liten tant" skriver i sin kommentar till en artikel i Dagen som tar upp ämnet. I USA är det förbjudet att använda skattebetalarnas pengar till friskolor, som alltså får klara sig med avgifter och privata medel, forsätter "En liten tant" - läs hennes utmärkta blogginlägg!
Svenska Dagbladets ledarredaktion tycker att vi måste "bejaka friskorna", detta med anledning av att moderaterna har presenterat sju förslag för att "öka valfriheten" i skolan. Bakgrunden till förslaget, skriver SvD, är "s-styrda" Gävle kommuns nej till en friskola. Men SvD och moderaterna ljuger: i själva verket stod alla partierna bakom nejet (fortfarande enligt ELT). Förtrytelsen är alltså spelad och bara ett svepskäl för att få fortsätta nedmonteringen av folkhemmet.
Men moderaterna står inte oemotsagda. Faktiskt protesterar representanter för både folkpartiet och kd, vilket står att läsa i Dagenartikeln ovan. Och DN:s ledarskribent Johannes Åman påpekar att Reinfeldts tal om att "friskolorna inte är ett egenvärde" rimmar illa med hur moderaterna i utbildningsutskottet hanterar frågan, genom att bara lyfta fram det som talar för friskolor och avknoppning och avfärda kritik från bl.a. SLK (Sveriges kommuner och landsting)och Statskontoret.
DN avslutar: "Den som låter sig förblindas av en allmänt positiv syn på friskolor och bagatelliserar seriös kritik mot hur kommunala skolor förvandlas till privata sätter inte kvaliteten före driftsformen."
Problemet med Åmans inlaga är bara just denna sista formulering, "låter sig förblindas". Moderaterna går in i det här med vidöppna ögon, eller låt oss kalla det Eyes Wide Shut: de väljer att blunda och hoppas att ingen ska genomskåda dem. Därför är det extra viktigt med journalister som Dan Josefsson.
Förresten: Får jag starta en grundskola med särskild undervisning i ateistiska tankesätt? Det står ju i läroplanen att värderingarna ska bygga på "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Antagligen skulle jag få avslag om jag som motto hade "ateistisk tradition och österländsk humanism". Det är ännu en anledning att rösta på Feministiskt initiativ, som vill avskaffa den paragrafen.
Avknoppning är alltså att något nytt skapas, inte att en gymnasieskola byter ägare. Där kommer ju verksamheten att bedrivas som förut, fast nu med möjligheten för ägarna att stoppa skattebetalarnas pengar i egen ficka. Och ju mer skolan sparar in på läromedel etcetera, desto rikare blir ägarna. I det moderatstyrda Täby blev som bekant Tibble Gymnasium kapat av rektorn och några andra, i strid med såväl elevernas som lärarnas önskan. Kommunen hade dessförinnan investerat 50 miljoner i en upprustning - allmänna medel som de nya ägarna kunde tillgodogöra sig. De fick dessutom plugget till vrakpris eftersom det bara var själva skalet de betalade för. Sånt är inte avknoppning, det är avlövning av en kommunal verksamhet och borde vara åtalbart. Tacka Filippa Reinfeldt et al. för det. Vi får väl se om det blir någon Lex Tibble - men det vore nog att hoppas på för mycket.
USA sprutade Agent Orange över Vietnams skogar för att ingen skulle kunna gömma sig där. Det var en miljökatastrof av stora mått, men i vällovligt syfte, liksom, så att Vi kunde besegra Dem (och i god filantropisk anda hjälpa dem att exploatera deras naturtillgångar). Borgerliga politiker leker också att deras nedmontering av folkhemmet, det som Dan Josefsson har kallat en statskupp i slow motion, är för allas vårt bästa. Fri företagsamhet, bra för Sverige, som den gamla SAF-parollen löd.
Visst, vi har en princip om näringsfrihet i vårt land, men den måste balanseras mot, i skolornas fall, barns och ungdomars rätt till utbildning - och risken att skattemedel "flödar förbi eleverna till ägarnas vinstkonton", som bloggaren "En liten tant" skriver i sin kommentar till en artikel i Dagen som tar upp ämnet. I USA är det förbjudet att använda skattebetalarnas pengar till friskolor, som alltså får klara sig med avgifter och privata medel, forsätter "En liten tant" - läs hennes utmärkta blogginlägg!
Svenska Dagbladets ledarredaktion tycker att vi måste "bejaka friskorna", detta med anledning av att moderaterna har presenterat sju förslag för att "öka valfriheten" i skolan. Bakgrunden till förslaget, skriver SvD, är "s-styrda" Gävle kommuns nej till en friskola. Men SvD och moderaterna ljuger: i själva verket stod alla partierna bakom nejet (fortfarande enligt ELT). Förtrytelsen är alltså spelad och bara ett svepskäl för att få fortsätta nedmonteringen av folkhemmet.
Men moderaterna står inte oemotsagda. Faktiskt protesterar representanter för både folkpartiet och kd, vilket står att läsa i Dagenartikeln ovan. Och DN:s ledarskribent Johannes Åman påpekar att Reinfeldts tal om att "friskolorna inte är ett egenvärde" rimmar illa med hur moderaterna i utbildningsutskottet hanterar frågan, genom att bara lyfta fram det som talar för friskolor och avknoppning och avfärda kritik från bl.a. SLK (Sveriges kommuner och landsting)och Statskontoret.
DN avslutar: "Den som låter sig förblindas av en allmänt positiv syn på friskolor och bagatelliserar seriös kritik mot hur kommunala skolor förvandlas till privata sätter inte kvaliteten före driftsformen."
Problemet med Åmans inlaga är bara just denna sista formulering, "låter sig förblindas". Moderaterna går in i det här med vidöppna ögon, eller låt oss kalla det Eyes Wide Shut: de väljer att blunda och hoppas att ingen ska genomskåda dem. Därför är det extra viktigt med journalister som Dan Josefsson.
Förresten: Får jag starta en grundskola med särskild undervisning i ateistiska tankesätt? Det står ju i läroplanen att värderingarna ska bygga på "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Antagligen skulle jag få avslag om jag som motto hade "ateistisk tradition och österländsk humanism". Det är ännu en anledning att rösta på Feministiskt initiativ, som vill avskaffa den paragrafen.
fredag 8 augusti 2008
Macho Church of Bromölla
En av Dagens mest lästa artiklar är betitlad Manligare kyrkor ska locka amerikanska män till gudstjänsterna. Så ut med pastellfärger och blommor, in med cementgolv och jägargrön dekor, för "om ett barn kommer till Kristus är det 12 procents chans att hela familjen kommer. Om mamman kommer är det 15 procents chans. Men om mannen kommer till kyrkan, följer familjen med i 90 procent av fallen", säger pastor Ross Sawyer från 121 Community Church i Texas.
Jag tycker att Sveriges religiösa samfund kunde nappa på den idén. Men varför stanna vid jägarstuket? Ställ en riktig karl i predikstolen, en som kan välja de smaskigaste våldspartierna från Bibeln. Här följer några förslag:
1/ Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?
(Carola till Marco Lehtojoki? Eller Matteus 23:33)
2/ Natt och dag skall det brinna,
oupphörligt skall röken stiga.
Från släkte till släkte skall landet ligga öde,
aldrig i evighet skall någon sätta sin fot där.
(George W Bush om Iran? Eller Jesaja 34:10)
3/ Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta?
(Dödsstraff är inte mer än rätt? Eller 2 Sam 4:11)
4/ Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord.
(Hitlers favoritpassage i Bibeln, sägs det. Joh 2:15)
5/ Följ hennes spår som en jägare,
ställ dig på pass där hon går in!
(Motto för swedish_rapists.com. Eller Syr 14:22)
Ja, så där kan man fortsätta. Det måste bli mer av hårda tag, som när "Josua intog samma Mackeda, högg ner folket och kungen och vigde staden och allt levande i den åt förintelse. Han lät ingen komma undan" (Jos 10:28). Tänk er vilken schyst stämning som skulle sprida sig bland Guds egna machomän! Och efteråt kunde de ta en limpsmörgås med falukorv och titta på Grabbarna på Fagerhult på dvd.
Jag tror att våra kyrkor skulle fyllas av dessa härliga, maskulina män om vi bara slutade mjäka oss med Jesu kärleksbudskap. Dessutom skulle det bli en rusning dit av oss som vet att uppskatta en riktig karl. It's raining men - hallelujah!
Jag tycker att Sveriges religiösa samfund kunde nappa på den idén. Men varför stanna vid jägarstuket? Ställ en riktig karl i predikstolen, en som kan välja de smaskigaste våldspartierna från Bibeln. Här följer några förslag:
1/ Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?
(Carola till Marco Lehtojoki? Eller Matteus 23:33)
2/ Natt och dag skall det brinna,
oupphörligt skall röken stiga.
Från släkte till släkte skall landet ligga öde,
aldrig i evighet skall någon sätta sin fot där.
(George W Bush om Iran? Eller Jesaja 34:10)
3/ Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta?
(Dödsstraff är inte mer än rätt? Eller 2 Sam 4:11)
4/ Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord.
(Hitlers favoritpassage i Bibeln, sägs det. Joh 2:15)
5/ Följ hennes spår som en jägare,
ställ dig på pass där hon går in!
(Motto för swedish_rapists.com. Eller Syr 14:22)
Ja, så där kan man fortsätta. Det måste bli mer av hårda tag, som när "Josua intog samma Mackeda, högg ner folket och kungen och vigde staden och allt levande i den åt förintelse. Han lät ingen komma undan" (Jos 10:28). Tänk er vilken schyst stämning som skulle sprida sig bland Guds egna machomän! Och efteråt kunde de ta en limpsmörgås med falukorv och titta på Grabbarna på Fagerhult på dvd.
Jag tror att våra kyrkor skulle fyllas av dessa härliga, maskulina män om vi bara slutade mjäka oss med Jesu kärleksbudskap. Dessutom skulle det bli en rusning dit av oss som vet att uppskatta en riktig karl. It's raining men - hallelujah!
torsdag 7 augusti 2008
Till Akuhujan
Jag tänkte bara skriva en kommentar till Akuhujans blogginlägg Porren och jag, del 2: Med någon annans ögon ser jag på mig själv. Men den svällde till ett eget inlägg. Jag är ju man, så jag måste breda ut mig. Följ alltså länken först, så får ni väl se om ni orkar ta er igenom även det här.
I Vällingby där jag bor finns en man som säljer blommor på torget. Han är ofattbart muskulös, har den obligatoriska rakade skallen och en tribaltatuering som slingrar sig upp på halsen. Jag undrar vad han känner när han drar allas blickar till sig. Själv betraktar jag honom med ett slags skräckblandad fascination och ett mått av medlidande. Vilken oändlig möda och tid han har lagt ner på sitt utseende! Är han nöjd nu, eller är han tvärtom konstant missnöjd med någon detalj i sin muskelmundering? Och är han farlig? Han är ju urbilden av en testosteronstinn hanne som man inte bör reta i onödan – blomsterförsäljandet till trots.
Många yngre män ser honom säkert som en hart när ouppnåelig förebild, någon som de själva skulle kunna bli om de bara orkade tillbringa lika många timmar med vikter, proteinpulver och kanske en och annan ryssfemma som genväg. Gosse, vilken makt… Och kvinnorna? Tja, det finns förstås de som tycker att han är en hunk, men jag tippar att många tycker att det är fult och onaturligt med så mycket muskler. Men det han säkert inte känner är att hans värde helt och hållet beror på hans utseende. Och han skiter väl i vad andra tycker, han gör det här för sin egen skull, liksom. Tror han.
Här bor också en tonårsflicka med en ovanlig ansiktsdeformation. Jag stöter ihop med henne då och då (Vällingby är litet) och märker förstås hur även hon drar allas blickar till sig. Hon försöker dölja sin deformerade ansiktshalva med en lång lugg, men måste gång på gång uppleva hur folk som i ena stunden betraktar henne som vem som helst och i nästa ögonblick stirrar chockade. Hon kommer aldrig undan blickarna, och för henne är de förstås plågsamma. Hon kan visserligen säga sig att hon skiter i vad andra tycker – jag hoppas att hon gör det – men ändå. Hon vet att hon blir bedömd, för som alla andra som bär på ett stigma vet hon att hon avviker från det förväntade.
Det är nog det som är det värsta. Det går inte att komma undan blickarna, och det gäller även om du är en alldeles vanlig kvinna. Oavsett hur du ser ut så blir du vägd, mätt och befunnen för lätt - eller för tung eller för okvinnlig eller för bimboaktig, eller… Inte ens hemma slipper du undan. Om du ser dig i spegeln och tycker att du är för tjock så har du en jury bakom axeln som nickar instämmande. Och när du blir bedömd av en man så vet båda hur idealet ser ut och på vilket sätt du avviker från det. Du vet - precis som han - att han är din jury, du märker vad han tycker om dig och han vet att du vet om det. Det är oerhört förnedrande.
Men de snygga brudarna, då? De som kanske inte ser ut som porrstjärnor, men har regelbundna drag, hyfsade former, snyggt hår, kanske en småblommig sommarklänning? Nej, de kommer heller inte undan, lika lite som Slitzbrudarna som har kämpat likt muskelmannen på Vällingbyplan för att bli åtråvärda. Kvinnan blir alltid betraktad och värderad, och det är inte mycket roligare att veta att man duger för stunden efter att ha kämpat som ett djur (eller för att man råkar ha hyfsade förutsättningar). För juryn ser hur mycket du har övat inför showen. Är du riktigt ”duktig” så är det bara ett bevis för att du har kapitulerat inför övermakten. Du är fortfarande ett objekt, inte ett subjekt.
Kära kvinnor, jag ser bara en utväg för er: börja umgås uteslutande med bögar! Visserligen är de ofta bröstfixerade, men det är ändå rätt oskyldigt. De vill inte knulla med er och värderar er inte på samma sätt som heteromännen. Visst, de är män och därför mer värda, det säger sig ju självt. Men ni kan till exempel luta er fram för att ta upp cigarettändaren utan att behöva hålla för urringningen, och ni kan kramas utan att det är något mer än en kram. Att inte fler kvinnor är faghags förstår jag inte.
Jo, det finns en utväg till, och det är att vägra släppa sin identitet som subjekt, som den som själv väljer och värderar. Utstrålar en kvinna ”subjekt” så kommer många män att ge upp. Några kommer rentav att bli roade, puffa varandra i sidan och säga: ”Den där X är ju en rolig brud!” Som en jurymedlem till en annan, liksom. Andra kommer att bli jävligt störda över den där konstiga tjejen som gapskrattar, tar plats och är fulare i käften än de själva. Ytterligare andra kommer att visa sin respekt, vara den där schysta grabben som gillar en stark kvinna. Och i smyg drömma om att knulla henne. För i sina drömmar är de den som har makten - och när de vaknar kommer de fortfarande att vara överordnade, så det kostar dem inte så mycket.
”Att skylla många kvinnors dåliga självbilder enbart på porren är att göra det lite för lätt för sig”, skriver Akuhujan i slutklämmen. Och jag håller med. Klart att porren spelar en stor roll för kvinnors självbild, klart att den förstör för många, klart att den sprider en väldigt märklig bild av kvinnan. Men den är ”bara” ett extremt uttryck för den allmänna synen på kvinnan, för den rådande heteronormativa fallokratin. Det finns ännu mer extrema uttryck, och de stavas våldtäkt, misshandel och mord, utförda mot kvinnor som ifrågasätter mannens makt. Så länge kvinnor är underordnade män så kommer de här mönstren att upprepas 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och juryn kommer aldrig att dra sig tillbaka för överläggning: de har domen klar.
I Vällingby där jag bor finns en man som säljer blommor på torget. Han är ofattbart muskulös, har den obligatoriska rakade skallen och en tribaltatuering som slingrar sig upp på halsen. Jag undrar vad han känner när han drar allas blickar till sig. Själv betraktar jag honom med ett slags skräckblandad fascination och ett mått av medlidande. Vilken oändlig möda och tid han har lagt ner på sitt utseende! Är han nöjd nu, eller är han tvärtom konstant missnöjd med någon detalj i sin muskelmundering? Och är han farlig? Han är ju urbilden av en testosteronstinn hanne som man inte bör reta i onödan – blomsterförsäljandet till trots.
Många yngre män ser honom säkert som en hart när ouppnåelig förebild, någon som de själva skulle kunna bli om de bara orkade tillbringa lika många timmar med vikter, proteinpulver och kanske en och annan ryssfemma som genväg. Gosse, vilken makt… Och kvinnorna? Tja, det finns förstås de som tycker att han är en hunk, men jag tippar att många tycker att det är fult och onaturligt med så mycket muskler. Men det han säkert inte känner är att hans värde helt och hållet beror på hans utseende. Och han skiter väl i vad andra tycker, han gör det här för sin egen skull, liksom. Tror han.
Här bor också en tonårsflicka med en ovanlig ansiktsdeformation. Jag stöter ihop med henne då och då (Vällingby är litet) och märker förstås hur även hon drar allas blickar till sig. Hon försöker dölja sin deformerade ansiktshalva med en lång lugg, men måste gång på gång uppleva hur folk som i ena stunden betraktar henne som vem som helst och i nästa ögonblick stirrar chockade. Hon kommer aldrig undan blickarna, och för henne är de förstås plågsamma. Hon kan visserligen säga sig att hon skiter i vad andra tycker – jag hoppas att hon gör det – men ändå. Hon vet att hon blir bedömd, för som alla andra som bär på ett stigma vet hon att hon avviker från det förväntade.
Det är nog det som är det värsta. Det går inte att komma undan blickarna, och det gäller även om du är en alldeles vanlig kvinna. Oavsett hur du ser ut så blir du vägd, mätt och befunnen för lätt - eller för tung eller för okvinnlig eller för bimboaktig, eller… Inte ens hemma slipper du undan. Om du ser dig i spegeln och tycker att du är för tjock så har du en jury bakom axeln som nickar instämmande. Och när du blir bedömd av en man så vet båda hur idealet ser ut och på vilket sätt du avviker från det. Du vet - precis som han - att han är din jury, du märker vad han tycker om dig och han vet att du vet om det. Det är oerhört förnedrande.
Men de snygga brudarna, då? De som kanske inte ser ut som porrstjärnor, men har regelbundna drag, hyfsade former, snyggt hår, kanske en småblommig sommarklänning? Nej, de kommer heller inte undan, lika lite som Slitzbrudarna som har kämpat likt muskelmannen på Vällingbyplan för att bli åtråvärda. Kvinnan blir alltid betraktad och värderad, och det är inte mycket roligare att veta att man duger för stunden efter att ha kämpat som ett djur (eller för att man råkar ha hyfsade förutsättningar). För juryn ser hur mycket du har övat inför showen. Är du riktigt ”duktig” så är det bara ett bevis för att du har kapitulerat inför övermakten. Du är fortfarande ett objekt, inte ett subjekt.
Kära kvinnor, jag ser bara en utväg för er: börja umgås uteslutande med bögar! Visserligen är de ofta bröstfixerade, men det är ändå rätt oskyldigt. De vill inte knulla med er och värderar er inte på samma sätt som heteromännen. Visst, de är män och därför mer värda, det säger sig ju självt. Men ni kan till exempel luta er fram för att ta upp cigarettändaren utan att behöva hålla för urringningen, och ni kan kramas utan att det är något mer än en kram. Att inte fler kvinnor är faghags förstår jag inte.
Jo, det finns en utväg till, och det är att vägra släppa sin identitet som subjekt, som den som själv väljer och värderar. Utstrålar en kvinna ”subjekt” så kommer många män att ge upp. Några kommer rentav att bli roade, puffa varandra i sidan och säga: ”Den där X är ju en rolig brud!” Som en jurymedlem till en annan, liksom. Andra kommer att bli jävligt störda över den där konstiga tjejen som gapskrattar, tar plats och är fulare i käften än de själva. Ytterligare andra kommer att visa sin respekt, vara den där schysta grabben som gillar en stark kvinna. Och i smyg drömma om att knulla henne. För i sina drömmar är de den som har makten - och när de vaknar kommer de fortfarande att vara överordnade, så det kostar dem inte så mycket.
”Att skylla många kvinnors dåliga självbilder enbart på porren är att göra det lite för lätt för sig”, skriver Akuhujan i slutklämmen. Och jag håller med. Klart att porren spelar en stor roll för kvinnors självbild, klart att den förstör för många, klart att den sprider en väldigt märklig bild av kvinnan. Men den är ”bara” ett extremt uttryck för den allmänna synen på kvinnan, för den rådande heteronormativa fallokratin. Det finns ännu mer extrema uttryck, och de stavas våldtäkt, misshandel och mord, utförda mot kvinnor som ifrågasätter mannens makt. Så länge kvinnor är underordnade män så kommer de här mönstren att upprepas 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och juryn kommer aldrig att dra sig tillbaka för överläggning: de har domen klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
