Vi som säger nja till våldtäkt

Aftonbladet Wendela låter i dag en deckarförfattare uttala sig om kammaråklagare Hillegrens syn på våldtäkter (en våldtäkt i hemmet där kvinnan inte gör så mycket motstånd är mer att likna vid en ordningsförseelse). Han tycker att Hillegren uttryckte sig klumpigt men ger honom ändå rätt. Han säger också att "åklagarna i Sverige håller med honom [Hillegren] i sak". Hur en deckarförfattare kan veta det framgår inte. Han kanske har ätit lunch på landets samtliga 39 åklagarkammare och helt enkelt frågat. Eller så äger han denna kunskap som ett resultat av noggrann research inför någon av sina spänningsromaner. Fast troligtvis gissar han bara och räknar med att hans myndiga framtoning ska avskräcka folk från att ifrågasätta hans påstående. (Deckarförfattaren i fråga uttalar sig också om Afghanistan och en del annat - han är helt enkelt ett universalgeni.)

I sin strävan att hitta en motvikt till Jan Guillou (ja, det är förstås han), har Aftonbladet Wendela bett Katarina Wennstam uttala sig. Hon är också författare, men hennes författarskap är till skillnad från Guillous relevant: hon har nämligen skrivit två böcker i ämnet, "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" (jag kan varmt rekommendera dem). Wennstam påpekar det till synes självklara, att en våldtäkt i hemmet på sätt och vis kan upplevas som ännu värre än en överfallsvåldtäkt. "Det handlar ju om ett tillitsbrott", säger hon.

Jag håller med henne. Vad är det värsta med att bli våldtagen, tror ni? Är det själva våldet, är det kränkningen av det mest privata eller vad? Jag vill nog påstå att det är chocken över att den man trodde var mänsklig är fullkomligt likgiltig inför en, som ett rovdjur som bara tar sitt byte. Jag kan inte tala för alla, men för mig var det definitivt så, den gången det hände mig för snart 40 år sen. Det jag fortfarande kan se med perfekt skärpa är inte hans ansikte eller rummet där han höll mig fången, nej det är etiketten på hans väska: "Mr Roy J. Freestone, 8 Inchkeith Road, Southway, Portsmouth, Devon. UK." Detta var människan, någon som hade ett liv och ett hem utanför det lilla rummet på sjömanshotellet i Tilbury. Men det livet hade han lagt av sig nu. Här inne var han den som höll mina testiklar i ett järngrepp medan han slet sönder röven på mig med sin kuk. Utanför hade han varit den snälle som ville hjälpa mig. Han bar min tunga resväska och nojsade om att den var lätt. Han skulle låta mig kvarta hos honom medan jag väntade på att färjan hem till Sverige, den som jag hade missat, skulle komma tillbaka. Här inne var han den som sa: "Vill du gå härifrån? Var så god, där har du dörren." Och visade att om jag försökte så skulle han ta väldigt illa upp, liksom. Så illa att han skulle bli tvungen att slå sönder mig.

Förlåt att jag uppehåller mig så länge vid det personliga. Jag vet inte om det tillför något, men kanske kan det illustrera hur svårt det måste kännas för en kvinna att bli våldtagen av den man hon lever med. Hon har en gång älskat honom, kanske gör hon det fortfarande. Hon har litat på honom, anförtrott sig till honom, lagat mat och gjort fint hemma, så där som kvinnor brukar göra eftersom det faller på deras lott. Ja, paret har hört ihop, de har kanske haft det ganska trevligt tillsammans. Men en dag när han är kåt och hon inte vill ha sex bryr han sig inte om hennes åsikt längre, utan tar henne med våld eller hot om våld. Det kan han göra för han är starkare och aggressivare - hon är maktlös. Det var jag också. Jag var en tanig liten sextonåring, han en vuxen man med starka muskler och hårda händer.

Att känna sig liten och svag och livrädd är hemskt nog. Att bli hotad av någon som är starkare är plågsamt, och jag har varit med om det både som liten, av "läskiga killar" och som vuxen, åtskilliga gånger. Jag har blivit hotad med stryk av fulla eller påtända och/eller kriminella män när jag har kört buss och taxi, till och med med kniv. Den sortens vanmakt föder aggressivitet. Man vill hämnas på hela släktet våldsmän. Men det är ändå inte det värsta för mig. Det går att skaka av sig så småningom, bland annat genom att just tilldela dem rollen Våldsman, Dåre, Vidrig jävel. Det är någon annan som gör så, någon utan gränser, någon som man bara har råkat stå i vägen för. Men att lita på någon, tro att den här mannen är mänsklig - och så visar han sig vara en iskall maskin. Det känns svårt.

Jag är ändå inte kvinna. Jag befinner mig inte i ett permanent underläge i förhållande till en konkret man och till gruppen män. Det är inte jag som ständigt blir sedd, vägd, mätt och bedömd efter mitt utseende. Jag är man och därmed okönad; mannen är ju människan, kvinnan är könet. Ja, så skulle man kunna säga. Eller också kan man säga att mannen är det enda könet, att talet om könsskillnad bara är fallogocentrismens blå dunster. Det kan egentligen kvitta om man väljer Wittig eller Irigiray - att det är långt svårare för en kvinna att bli våldtagen står klart för mig, och det är just skillnaden i fysisk, ekonomisk och social makt, i aktörskap och hur man betraktas som avgör. Att sedan som kvinna behöva höra pösmunkar till deckarförfattare eller själva rättssystemets företrädare uttala sig om "gentlemannaregler" eller "ordningsförseelser" måste kännas som ett rent hån. Det är just makten som talar, mannens oinskränkta, förgivettagna och överlägsna språkbruk som breder ut sig över dags- och kvällstidningarnas sidor. Kom inte och gnäll, hörni! Lite får ni väl stå ut med.

Deckarförfattaren fnyser åt tanken på en samtyckesparagraf. Det är "politikertrams", säger han och fortsätter: "Det är sånt de säger för att verka tjusiga. Men det är fullkomligt orealistiskt." Han tar ett exempel:

Två personer som känner varandra har samlag. Därefter går den ena till polisen och säger ”jag samtyckte inte”. Polisen skulle sucka och ge det till en åklagare som omedelbart lägger ner det.

Ja, kanske det. Men vitsen är knappast att få fler kvinnor att göra hopplösa anmälningar. Vitsen är att sätta mannens beteende i fokus, inte kvinnans som fallet är i dag. Det är faktiskt inte möjligt att våldta någon utan att vara medveten om vad man håller på med. Ändå ser man ständigt män försvara sig med "Jag förstod inte att hon inte ville." FÖRSTOD INTE?! Så döv och blind är ingen. Möjligtvis kan man tänka sig att en man har grumlat sitt omdöme - kanske med flit - med sprit eller andra droger och därför faktiskt inte inser att ett visst motstånd, kanske ett "Nej, jag vill inte" betyder just att kvinnan inte vill. Men i så fall bör det räknas som en försvårande omständighet, precis som rattfylleri inte precis är någon ursäkt vid en trafikolycka. Det är här samtycket kommer in. Rätten måste kunna fråga på vilka grunder mannen trodde sig ha rätt att genomföra ett samlag med kvinnan. Detta borde vara möjligt redan i dag, men om nu juristkåren är så förstockad som deckarförfattaren låter påskina kanske vi måste skriva om lagen. Att Hillegren inte är något unikat påminns vi för övrigt om i DN i dag, som beskriver åklagaren Anders Sundholm:

Han var åklagare i det så kallade Rissne målet där en redlöst berusad 14-årig flicka drogs in i ett parkeringsgarage av ett pojkgäng som sedan turades om att ömsom staga upp henne mot en vägg och ömsom våldta/sexuellt utnyttja henne. I sitt förhör med flickan – i lagens mening ett barn – frågade Anders Sundholm flickan om vad som hänt, om det varit ”något kul?”. Flickan bröt ihop och fick köras till psykakuten (DN 12/10-07).

Som tur är finns det motkrafter, så kritiserar t.ex. Thomas Bodström och Claes Borgström Hillegren et al. i skarpa ordalag i SvD i dag. Men de är nog undantag, tyvärr.

Wennstam tror att betydligt fler män kan dömas för våldtäkt utan att man sänker beviskraven och säger: "Den dag vi börjar ifrågasätta mannen som vi ifrågasätter kvinnan kommer vi att få se helt andra rättegångar." Det är hög tid för det, skulle jag vilja påstå. Jävligt hög tid.