Konsten att läsa en erotisk novell

Jag sitter med "Skamlöst", en ny antologi med erotiska noveller, och vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Redaktörerna skriver att boken är ett "bidrag till alla som vill läsa erotisk litteratur utanför och korsande den upplöjda heteronormativa fåran", men av det ser jag inga spår - först. Visst, aktörerna är samkönade ibland, de ägnar sig åt sexuella praktiker som avviker från normen ibland. Men det är inget unikt i sig; vill man läsa om samkönat sex, hårda tag eller förbjudna lustar kan man logga in på vilken porrnovellsajt som helst. Jag lägger boken åt sidan efter att ha bläddrat håglöst bland novellerna. Det enda jag minns är att någon råkade skriva "talarstol" i stället för "predikstol", något som gör att språkmaestro stänger av. Larvigt, jag vet. Men när formen skymmer innehållet kan jag inte ta till mig det. Jag har också noterat att många av bidragen är formmässigt konformistiska i sin strävan efter att inte vara det:

korta stycken. Som avslutas med punkt. Ett andetag. Ditt ansikte.

Och så vidare. Fan också, jag som hade sett fram emot det här projektet.

Men så läser jag vad Audre Lorde skriver om erotikens kraft i en av essäerna i "Sister Outsider". Först suckar jag lite. Ännu en som försöker dra upp skiljelinjer mellan pornografi och erotik. Finns det ett mer uttjatat ämne, och har verkligen någon någonsin sagt något vettigt i den debatten? Men det här är kurslitteratur, så jag tvingar mig att läsa vidare. Det här blir väl ännu en utsaga om den undertryckta kvinnliga sexualiteten i kukpatriarkatet, ännu ett inlägg i en för länge sedan överspelad debatt om essens och konstruktion. Och visst, utgångspunkten är just den jag misstänkte. Men Lorde definierar erotik på ett sätt som jag tycker om. Erotik, skriver hon, "är inte bara vad vi gör; det handlar om hur intensivt och fullödigt vi kan känna vad vi gör. ... Genom att hylla det erotiska i all vår strävan blir mitt arbete ett medvetet beslut - en efterlängtad säng som jag tacksamt lägger mig i och från vilken jag stiger upp fylld av kraft."

Lorde avfärdar pornografin för att den är söndrande och jämför den med askesen. Båda är ett försök att skilja det andliga (psykiska, emotionella) från det politiska. Båda leder till besatthet och självförnekelse. Men erotiken är själva den saknade länken, den som inte bara binder samman mig med den levda världen utan binder samman mig och dig. Den ger den kraft som växer ur verklig gemenskap; erotiken är kunskapens amma, den får oss att förstå vad som förenar och skiljer oss, den dämpar rädslan för den annorlunda andra och får oss att öppna oss och svara, precis som våra kroppar reagerar på musik och rytm. Denna kontakt med mig själv är ett mått på den glädje som jag vet att jag har förmåga att känna, en påminnelse om min kapacitet för känsla.

Och denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med denna kunskap att en sådan tillfredsställelse är möjlig, och inte behöver kallas äktenskap, eller gud, eller ett liv efter detta. Detta är en av anledningarna till att erotiken är så fruktad, och så ofta hänvisad enbart till sängkammaren, när den alls erkänns.

Pornografi är nyliberalism, askes är historiematerialism. Men erotik är fenomenologi med ett stänk Bourdieu: känslan är oskiljbar från kroppen och samhället, erotiken ett slags hemligt symboliskt kapital. Jag tar fram "Skamlöst" igen, för nu har jag hittat en läsart. Och jag hittar den här känslan om och om igen, i detaljerna. Blicken hos en vilt främmande person i en tom lägenhet som får hjärtat att slå volter i bröstet, gemenskapen hos två unga webbcam-tjejer, aktörskapet hos kvinnan som växlar mellan objekt och subjekt och lika tillfälligt som oväntat trillar ur sitt skal, det förväntansfulla pirret inför mötet med någon som bunden väntar, stående på alla fyra. Tabun tråkar ut mig, fetischer är inte min handväska, det samkönade berör mig inte mer än det olikkönade. Men det som berör mig är när människan, den levda kroppen, sträcker sig mot en annan. Ibland är kontaktförsöket förgäves, och med hettande kinder drar man sig tillbaka. Ibland är det oväntat och ljuvligt i sin oförutsägbarhet, ibland är det du och jag - eller ni och jag, alla tillsammans. I de stunderna är det just erotik, den kärlek till livet som växer ur kaos.

Kanske missförstår jag Audre Lorde. Kanske beskriver hon bara den lesbiska kärleken. Men det kan vara detsamma. Utan henne hade jag nog aldrig tagit upp novellsamlingen igen, för jag var helt enkelt en smula porrskadad i min första läsning. Jag använder porr ibland och visst kan man läsa "Skamlöst" som runkhjälpmedel om man vill. Men porr är för det mesta olidligt trist, även om det kan duga för att ge en utlösning. Och erotik brukar för det mesta vara ett slags finporr, vilket gör den outhärdlig. Att skriva erotiska noveller är nog bland det allra svåraste som finns; det är som att få ett lik att dansa. Men när de fungerar skänker de mig en lust att leva, och vad kan vara mer erotiskt?

Tillsätt antirasism och rör om

John Locke gjorde det. Marx gjorde det. Foucault gjorde det. De byggde teorier som har fått oerhört stor betydelse, men där kvinnor bara ges en marginell plats. Marx frågade sig till exempel hur det skulle se ut i våra hushåll om kvinnorna yrkesarbetade. Vem skulle laga mat, stoppa strumpor och snyta ungar? Feminister har frågat sig om det ändå går att använda hans teorier och hur man i så fall ska bära sig åt. I feministisk kunskapsteori finns det en ironisk maxim som klargör problemet: Add women and stir. Man lägger till den saknade faktorn - och vips har vi en feministisk teoribildning!

Det här påminner starkt om den antirasistiska debatten i Sverige efter valet. Antirasism har blivit en trendig ingrediens, ungefär som när de soltorkade tomaterna gjorde sitt intåg i vårt avlånga land. Överallt skulle det finnas soltorkade tomater: i smörgåsar, sallader, pastarätter och varför inte som tillbehör till ugnsstekt gädda med skirat smör och pepparrot? Ja, ni förstår nog vart jag vill komma. När Fredrik Reinfeldt sa att den som gillar Sverige inte ska rösta på Sverigedemokraterna var det som att servera kalops med soltorkade tomater. Anrättningen skär sig eftersom antirasism inte går ihop med vad som helst.

Man kan inte i ena stunden ropa på språktest av invandrare, kräva burkaförbud, avrätta mångkulturalismen - och i den andra ta avstånd från främlingsfientlighet. Inte med något slags bibehållen trovärdighet. Men det är precis det tricket Alliansen och dess många språkrör försöker sig på: tillsätt antirasism och rör om. De försöker sjanghaja begreppet, göra det till en fråga om godhet, rätt attityd och alla människors lika värde, något som minsta barn kan skriva under på. Den sortens antirasism saknar slagkraft, och vad värre är: det är precis vad Sverigedemokraterna vill. Ingenting är ju lättare att bemöta. Det är bara att säga att vi ställer upp på det här. Alla människor är lika värda, såklart! Men alla passar kanske inte ihop, och ni som slår er för bröstet med er antirasism bidrar i själva verket till att skapa den, bidrar till en balkanisering av vårt samhälle där grupper står mot grupper. Men om det får vi inte berätta utan att de politiskt korrekta kommer ilande med sina munkavlar.

John Locke hävdade att vi alla var födda jämlika och att vi följaktligen inte får förtrycka varandra. Men han hävdade också att vi äger vår kropp och därför kan sälja den. Känner ni igen resonemanget från prostitutionsförespråkare så har ni rätt. Att vi äger vår kropp innebär att vi inte är den - och då gör det ju inget om vi låter andra använda oss som behållare. Marx å sin sida hävdade att kapitalistens syn (kapitalismens diskurs) på arbete som en transaktion mellan två fria aktörer osynliggör det verkliga maktförhållandet. Men tittar vi på hur produktionen går till ser vi hur våra rollfigurer byter skepnad:

Han som förut var penga-ägare skrider nu fram i täten som kapitalist; den som äger sin arbetskraft traskar efter som hans arbetare. Den första med en air av viktighet, självbelåtet leende, upptagen av att göra affärer; den andra timid och försiktig, som någon som tar med sitt eget skinn till marknaden och inte har något annat att vänta sig än - att få på huden.

Ser ni någon som går sist i ledet med Pampers och amningskupor? Nej, inte än. Och det är heller inte bara att lägga till kvinnor och röra om så har vi en marxism-feminism. Däremot kan man t.ex. ta Marx metateoretiska perspektiv om klarsyn som en fråga om ståndpunkt om man vill. Hur väl det fungerar tänker jag inte diskutera här, men av exemplen ovan framgår det kanske hur lite postulatet om alla människors lika värde duger som antirasistiskt verktyg och varför soltorkade tomater inte kan vara en självklar ingrediens i alla maträtter.

Liberala eller marxistiska maximer duger inte som verktyg om vi ska förstå rasismens orsaker och kunna bekämpa den. Man får säga som i den klassiska relationsstatusraden på Facebook: It's complicated. Så snart jag hinner (det kan dröja) ska jag ägna några blogginlägg åt att skildra hur olika kloka personer ser på denna komplicerade verklighet. Tills vidare hoppas jag att ni manifesterar ert engagemang mot Sverigedemokrater och andra som fiskar i rasismens bruna vattendrag, men också försöker lyfta blicken. Hur hänger Jan Björklunds lika ständiga som vidriga utspel i "invandrarfrågan" ihop med större maktstrukturer, med Norr kontra Syd, med frågor om kvinnoförtryck och mångkulturalism, med vem som producerar vad och varför? Det finns en hel del att grunna över. "Minervas uggla flyger i skymningen", skrev Hegel. Men det är så dags då. Det börjar redan skymma.

En riktig svensk röstar på Sverigedemokraterna

Trög, känslolös, försagd, ren Svensken fråga väckte
Om ej hans fordna glans och vundna krigsberöm
Blott ägt sin varelse uti en vacker dröm

Jag försökte slå upp "svensk" i Nationalencyklopedin. Men uppslagsordet fanns inte, däremot en hoper avledningar. Så jag vände mig till SAOB. Där får man veta att en svensk är en "mansperson av svensk nationalitet", och "i plural även utan avseende på kön". Rätt intetsägande, eller hur? Men bland SAOB:s texter fanns ovanstående rader av den för mig okände A.G. Ekeberg. Jag vet inte om epiteten "trög, känslolös, försagd" är menade att karakterisera svensken, men frågan om den forna glansen bara är ett fantasifoster är dagsaktuell. Många säger sig i dag skämmas över att tillhöra ett land som har släppt in ett invandrarfientligt parti i riksdagen. Andra är stolta över att som goda svenskar ha röstat in Sd. Båda lägren anser att glansen kring Sverige har falnat, men av motsatta skäl. Personligen är jag inte just stolt över att vi har "släppt in" Sd i riksdagen, men låt mig kalla det nöjd - om än med en anstrykning av uppgivenhet. Det visar att vi är en demokrati, inte en diktatur.

I Aftonbladet räknar Anders Westhgård upp en rad kriterier på vad en riktig svensk är. Det är att betrakta mångfald som en möjlighet och enfald som ett hot, det är att både gilla vanligt och ovanligt folk, att vara vidsynt, generös, acceptera andra religioner etc. Det låter ju fint, men jag vill lägga till en punkt: att vara svensk är att tycka som man vill och rösta därefter. Det är dock ingen egenskap, det är en rättighet.

Är jag svensk? Otvivelaktigt, men be mig inte definiera vad det innebär. Är Le Pen fransk? Så här skriver poeten och matematikern Jacques Ribaud:

Om Le Pen var fransk, enligt Le Pens definition, skulle det enligt Le Pens definition innebära att Le Pens mamma och Le Pens pappa själva skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, vilket enligt Le Pens definition skulle betyda att Le Pens mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappa och Le Pens pappas mamma, samt icke att förglömma Le Pens pappas pappa skulle ha varit franska enligt Le Pens definition, och följaktligen skulle Le Pens mammas mammas mamma, liksom Le Pens mammas pappas mamma och Le Pens pappas mammas mamma, samt Le Pens pappas pappas mamma ha varit franska enligt Le Pens dfinition, och på samma sätt och av samma skäl måste Le Pens mammas mammas pappa, liksom Le Pens mammas pappas pappa och Le Pens pappas mammas pappa samt Le Pens pappas pappas pappa ha varit franska, ständigt enligt samma definition, som är Le Pens.

varav man genom att fortsätta resonemanget utan svårighet och utan Le Pens hjälp kan sluta sig till att det

antingen finns en oändlig mängd fransmän som är födda enligt Le Pens definition, har levt och dött franska enligt Le Pens definition, sedan tidernas gryning eller

att Le Pen inte är fransk enligt Le Pens definition.

Svaret på frågan om jag är svensk blir att varje försök att ringa in det svenska i mig kommer att leda till omöjliga gränsdragningar. Är jag en "mansperson" som SAOB uttrycker saken? Förvisso - fast på samma sätt som ovan. Gillar jag Sverige? Mycket, men med en lång rad förbehåll. Jag avskyr sill, firar inte midsommar, struntar i våra Norrländska älvar, skulle avlida av vantrivsel om jag tvingades bo i Alingsås och tycker att vår flagga är rätt ful. Gillar jag att bo i Sverige? Jag älskar Vällingby men inte Vellinge. Ingetdera är Sverige. Är jag stolt över Sverige? Ja, i den mån vi uppfyller FN:s konvention om barns rättigheter, för att ta ett exempel. Det gör vi tyvärr inte fullt ut, så där naggas min kärlek till Sverige i kanten.

"Den som gillar Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna", sa Fredrik Reinfeldt i valet. Det är att förolämpa den som både gillar vårt land och röstar på Sd. Vad är vunnet med det? Vad är vunnet med detta godhets-race som med jämna mellanrum utbryter på Facebook och i andra medier? Inte ett jota, skulle jag vilja påstå. Varje försök att essentialisera svenskheten, främlingsfientligheten eller fördomsfriheten leder vilse. Så lägg ner det där. Att vara antirasist är busenkelt. Att analysera strukturer som orsakar rasism är svårare - och oändligt mycket viktigare. 95 % "riktiga svenskar" röstade på de rödgröna eller på Alliansen. 5 % "riktiga svenskar" röstade på Sverigedemokraterna. Alla gjorde det utifrån en blandning av förnuftsskäl och magkänsla. Jag vägrar att skämmas för att vi har en representativ demokrati.

Snopna, rödögda och vardagliga

Bredvid mig på nattbussen sitter en kvinna i 40-årsåldern med ett ganska fult halsband. En rad pärlor i nåt slags metallimitation utmynnar i en neutral svart medaljong som jag inte skulle bry mig om att plocka upp från gatan om den hade trillat av. Jag tror inte ens att min femåriga dotter skulle plocka upp den; den kan inte inspirera någon, ändå sitter den där runt kvinnans hals. Jag tror inte att medaljongens bärare bryr sig nåt särskilt om den heller, men som nåt slags helgdekoration får den väl duga även om den inte gör någon människa glad. Hon ser rätt sammanbiten ut. Jag undrar vad hon har haft för slags kväll.

Strax före Västerbron stiger det vanliga sortimentet på. Jag tror att några av dem skulle trivas med benämningen hipsters, men det är inte mycket till attityd för att inte tala om baditude över dem. Man blir inte så fantastisk av en tråkrutig keps med det där bleka fejset under. Glest, råttfärgat skäggstubb, röda ögon, blek hy och lite svajande gång, därtill en blick som säger Ta mig bara hem för fan. Till en tom lägenhet, den sista slurken Bravo-juice från en förpackning som han har glömt på diskbänken. Orka städa. Det är knappt man ids borsta tänderna.

Tjejgäng som försöker fortsätta vara glada även om det roligaste, som inte blev precis oförglömligt, är över för längesen. Korta kjolar och i bästa fall halvkonstiga vita kilskor med dragkedja, pinniga ben, barnsligt blanka kinder. En kille på dryga tjugo år som tyvärr har ett stort tungt och tråkigt huvud som han kommer att växa i först som moderat landstingspolitiker om tio år. Just nu är han en kul kille som inte är så kul. I alla fall är han inte tillräckligt kul för att få ligga. Hans kompis är huvudet kortare och lite tunnelbanespirituell på det där halvtvåaktiga viset som får tjejerna att fnissa, eller åtminstone att fnissa till. Fast de tänker på nåt annat, som mormor som har fått afasi och ska jag kanske söka till Personal och Adminstration? Inte får den tunnelbanespirituelle heller ligga. Han har för ljus röst, är för spenslig, utstrålar alls ingenting av den mörka och läderartade manlighet som hans tjejkompisar faktiskt gillar även om de med en mun skulle bedyra att utseende. Att storlek. Pengar. Ja, samhällsklass, för fan. Varför inte en snickare? Även om man är medelklass.

Två finlandssvenskar, han med tjocka men smala glasögon, hon med bakåtslick och för mycket rouge och en tajt buteljgrön kjol över putmage. Stövletter som nog vore sköna att sparka av sig, man skulle krypa upp i soffan framför brasan med ett glas vin och lyssna på Grace Jones medan han monologiserar om Rauschenbergs get - som han är sist i världen att upptäcka, som om nån brydde sig. Men han får duga. Det är inte så noga. Jag tar en halstablett till. Ska jag inte få mensen snart? Märkligt.

Ju längre tunnelbanefärden går desto tystare blir passagerarna. Om adrenalinet rusade och spriten kanske inte flödade med tanke på hur jävla dyr den är, men ändå, det är ändå bilden, för ett par timmar sen, är har allting sedimenterats nu. Sova. Visst ja, gå och rösta om jag orkar. Glo på nån ligamatch eller den femtielfte reprisen av Hollywoodfruar eller vad det nu kan vara. Nåt med glamour och ynkedom varvat. Skitsamma vad det heter, bara det är amerikanskt och lätt att glömma bort.

De är rödögda och flera är snopna. Här får man gå hem med sitt rakade könsorgan och sina noggrant antiperspirerade armhålo. Medan den där räkan får gå hem med den där häcken, inklämd i ett par jeans så att den ser ut som en enda bulle utan skåra. Ska bara kolla... Jo, såklart. Hon är chilenska eller nåt. Bulgar kanske. Hennes kropp är väldigt omärkvärdig med sina breda höfter och ganska små bröst. Den är bara typisk, bara mänsklig, bara vanlig. Varför vänta sig nåt annat? Vissa har generna, andra stålarna. De andra får göra en dygd av nödvändigheten.

Jag känner igen så många av dem, för jag har studerat dem sen jag var liten. Nu är jag stor och de mycket yngre, men det spelar ingen roll. De lockar till sig min uppmärksamhet i kraft av sin vanlighet. Jag tycker så mycket om dem och tycker så synd om alla som inte fick till det, som gjorde sig fina, som förfestade, som skojade högljutt och var ett gäng. Här sitter spillrorna nu, invävda i en söndag som är väldigt vardaglig. Men det är trots allt okej, för det kan ju inte vara party jämt. Någon måste skaka vällingflaskan i morgon.

Konsten att stycka upp verkligheten

Den som tycker att verkligheten känns ohanterlig i all sin komplexitet kan alltid stycka upp den i framdelskött, filé, kotlettrad, innan- och ytterlår och så vidare. Det är faktiskt ett oslagbart trick som politiker i alla tider har ägnat sig åt. Nu är det inte deras idé från början, utan snarare ett allmänmänskligt drag, men ändå. Ju enklare desto bättre. Exempelvis kan man stycka upp världen i godtyckliga världsdelar, världsdelarna i lika godtyckliga nationer och nationer i subgrupper efter begrepp som etnicitet eller klass. Man kan dela upp kultur i fin- respektive populärkultur, skolan i flumskola kontra pluggskola och den svenska politiken i ett vänster- och högerblock. Ja, ni hajar.

Har ni ätit middag på en grekisk turistrestaurang av sämre snitt vet ni hur det går när man beställer "biff". Kocken verkar ha greppat en köttyxa, på måfå kapat av en lagom stor bit av en djurkropp och därefter hivat upp eländet på grillen. Resultatet är förutsägbart: goda och möra bitar varvas med snustorra eller vidbrända partier och diverse brosk. Jag vill verkligen inte säga att "världen är inte svart-vit" för det förstår ju redan en genomsnittlig fyraåring. Men livet är som denna grekiska biff, och ibland stör jag mig på hur till synes reflekterande människor verkar glömma bort det. Läs till exempel det här partiet ur en Newsmillkrönika från Maria Hagberg, en avhoppad ledamot av Feministiskt initiativs styrelse:

Det parti som säger sig vara feministiskt har dessvärre tagit ansvaret för att rätta till alla orättvisor i världen, också i mångkulturalismens namn. Fi säger sig nu vara ett antirasistiskt och queerfeministiskt parti. Antirasism och queer-frågor i all ära, de är väldigt viktiga i sig, men hur många begriper den inriktningen utom den inre cirkeln? Genom ordval skrämmer man också bort väljare som känner sig uteslutna. Det luktar sektvarning på lång väg. Fi ansluter sig dessutom till en inställning som förnekar eller kraftigt förminskar den faktiska förekomsten av hedersrelaterat våld, ett internationellt förekommande våld som är starkt kvinnofientligt, homofobiskt och rasistiskt. Här tror jag att man hittar en del av förklaringen till varför Fi inte har särskilt stort stöd.

Hagberg säger sig ha stridit för att föra upp frågan om hedersrelaterat våld på dagordningen, men inte fått gehör för det. Så nu anklagar hon Fi för att strunta i dem man säger sig företräda, som "HBT-personer, barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld i Sverige och utomlands samt flyktingar som hotas av genusbaserat våld (inklusive hedersrelaterat våld) vid utvisning". Jag kan inte gå i svaromål för Fi:s räkning, men låter det inte lite osannolikt att Hagberg skulle ha rätt? Man kan bara ställa en "obegriplig" paroll om antirasism mot kampen för de grupper som Hagberg räknar upp ovan om man förenklar å det grövsta. Om Maria Hagberg har anklagats för att vara rasist bara för att hon har velat driva frågor om hedersvåld är det förfärande. Men jag betvivlar att det är så. Jag tror knappast att Gudrun Schyman skulle skriva under på att allt hedersvåld är likvärdigt. Det berömda talibantalet handlade inte om detta, utan om att påpeka att våld mot kvinnor har en strukturell förklaring. Motsättningen som Hagberg ser är bara en chimär.

Lika illa är det när vissa liberaler - eller Sverigedemokrater - talar om "patriarkala kulturer" och avkräver kulturella grupper en liberal människosyn och dito praktik. Som om det bara skulle finnas en liberalism eller ett patriarkat. Som om detta inte är att säga att antingen skriver ni under på denna enda liberalism eller så kan er skitkultur lika gärna få gå i graven. Som om synen på oss som moderna och de andra som efterblivna inte är en grov förolämpning mot muslimska feminister och dissidenter. Som om invandrade kvinnor - och män - inte skulle vara utsatta även för våra förtryckande maktordningar. Som om Irak och Somalia vore samma land. Återigen ser vi styckandet av verkligheten. Man skär bort allt fett och brosk och delar upp bitarna i möra filéer kontra seg bog.

Att rasism är en feministisk fråga är faktiskt en självklarhet. Feministisk politik och praktik innefattar nämligen alla kvinnor, oavsett hur man styckar verkligheten. Analogt med det är även klass en feministisk fråga, eller funktionshinder, ålder, sexualitet. Simone de Beauvoire definierade sig inte som feminist när hon skrev "Det andra könet", detta för att hon var socialist och skrev under på synen att klasskampen skulle utplåna även kvinnoförtrycket. Men hon var inte sämre kvinna än att hon kunde ändra sig. 1972 gick hon med i kvinnorörelsen MLF och skrev:

Jag definierar feminister som kvinnor - eller män - som kämpar för att förändra kvinnors förhållanden, i förbindelse med klasskampen, men även oberoende av den, utan att göra de förändringar de strävar efter helt beroende av att samhället förändras som helhet. Jag är feminist i dag, för jag har insett att vi måste kämpa för kvinnornas situation här och nu, innan våra drömmar om socialismen har förverkligats.

När liberaler talar om sina ideal medger de, måhända en smula skamset, att praktiken kanske lämnar en del övrigt att önska. Men idealet kan det per definition inte vara något fel på! Det förhåller sig likartat med vänsterpartister: de har en bra feministisk politik i teorin, men hur förhåller det sig i praktiken? Har de verkligen gått i bräschen för kvinnornas rättigheter, och inte minst viktigt: hur stor vikt kan feministiska frågor få i en eventuell regeringssamverkan med socialdemokrater och miljöpartister? Risken är att de ännu en gång får träda i bakgrunden. Och då talar vi inte ens om det ännu sämre alternativet ur en feministisk ståndpunkt, en allians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Jag är inte så förtjust i brosk, bindväv och fett i maten, men nu ser verkligheten ut som den gör. Den grekiska biffen är lika organisk och intersektionell som själva livet. Vi består till exempel inte av själ och kropp, vi kan inte sälja "sex" som om det gick att sätta ett kilopris på det, vilket Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan". Kroppen och "själen" är en helhet, och de maktordningar som så många lider under flätas i varandra sömlöst. Feministiskt initiativ är det enda parti jag vet som har besvärat sig om en intersektionell analys, och det finns all anledning att rösta på dem på söndag, inte uppgivet släpa sig till valurnan för att stödja det ena eller det andra blocket. Det är hög tid att sätta feminismen på agendan igen.

Varför jag inte tänker rösta på Piratpartiet

På SvD Brännpunkt skriver Anna Troberg, Gun Svensson och Mikael Nilsson att kontrollhetsen driver fram främlingsfientligheten. Jag sympatiserar med Piratpartiets motstånd mot datalagringsdirektivet och dess stöd för Wikileaks. Men den analys man här presterar av främlingsfientlighet är mer än lovligt grund och framstår mer som ett försök att skära pipor i vassen. Visst har artikelförfattarna rätt i att vi lever i ett kontrollsamhälle, men den misstänksamhet mot medborgaren som kontrollen är ett uttryck för är inte annat än en möjlig delförklaring till främlingsfientligheten. Och vad värre är, de gör inte ens ett försök att förklara uppkomsten av den kontrollmentalitet som de vänder sig emot. Det är som om den bara har råkat uppstå och nu måste vi göra nåt åt den. Ja, vi måste börja lita på varandra! Rösta på Piratpartiet så kan vi äntligen göra oss kvitt denna onödiga misstro! Steget till Birgit Friggebos uppmaning till upprörda invandrare att sjunga We shall overcome är inte långt.

På 1930-talet bestod 85 % av jordens landmassa av kolonier eller före detta kolonier. Sviterna av kolonialismen lever vi med än i dag. Europas industrialiserades och blev rikt på koloniernas bekostnad, ja man kan säga att kolonialismen var kapitalismens barnmorska (vilket jag visst skrev om nyligen - maximen är f.ö. inte min egen). Barnet har i dag blivit rätt gammalt, men att mönstren finns kvar behöver man bara se på EU:s jordbrukssubventioner för att konstatera. Ett rikt centrum drar till sig en fattig periferi, samma periferi som har varit och fortfarande är en nödvändighet för att centrum ska bestå. Vi importerar alltså, legalt och illegalt, lågbetald arbetskraft till våra industrier, vi importerar barnflickor och städare och prostituerade. Den som hyllar det globala samhället glömmer vilka som tjänar och förlorar på det. Att bara säga att nya migrationsmönster leder till "kulturkrockar" är att vara lika naiv som en piratpartist.

Jag ska inte trötta ut er med långrandiga skildringar av 11 september, av USA:s geopolitiska agenda eller av rasismens mekanismer. Det skulle dessutom bli en rätt amatörmässig analys. Jag ska inte heller gå in på nödvändigheten av att skapa den Andre, av rasismens mekanismer och uttryck, jag ska inte skriva om romernas historia. Men den som bara försöker tänka en tanke till slut inser nog att rasismens och främlingsfientlighetens rötter har betydligt mer med ekonomi och fördelningsorättvisor att göra än med något slags vag kontrollmentalitet. "Piratpartiets kritik mot övervakningssamhället bygger på en humanistisk ideologi där människan ses som en positiv kraft i samhället", skriver Troberg et al. En positiv kraft? Så skönt att höra. Men välmenande pladder duger inte som motkraft till Sverigedemokrater och andra metarasister. Om det här är det bästa Piratpartiet kan prestera i analysväg framstår det som orimligt att rösta på dem

Stoppa pressarna: Travolta anklagas för att vara homosexuell!

John Travolta på anklagas för att ha sex med män, skriver Expressen. Ja, var det inte det vi visste, nickar förståsigpåare. Nu är han inte ensam om att misstänkas lira för det andra laget, även Tom Cruise har omgivits av envisa rykten. (I maj 2001 stämde Cruise en bögporrskådespelare efter att denne hade påstått att de hade haft ihop det. Chad Slater, som skådisen heter, hade inte råd att försvara sig - varpå han dömdes att betala 10 miljoner dollar i skadestånd i enlighet med amerikansk logik.)

Ja, båda har alltså anklagats för att ha sex med män. O fasa. Och inte nog med det, de har anklagats för att i själva verket vara bögar. Och inte nog med det heller, båda är scientologer. Så här skrev Hubbard i rörelsens bibel, "Dianetik": "Den sexuellt perverse kan inte skyllas för sitt tillstånd, men han är heller inte normal, och extremt farlig för samhället". Även om sekten har velat måla över de orden senare har man inte precis gått i bräschen för HBT-kampen. Om man säger så. Det finns alltså skäl att undra över hur John och Tom skulle känna sig till mods bland sina själsfränder i den totalitära rörelsen. Men det kan vara detsamma, egentligen; jag tror att det räcker gott att bli uthängd i pressen och veta vad folk skvallrar om. Jag tycker inte mindre synd om någon som utsätts för sånt för att han är scientolog eller rik som ett troll. Jag tycker inte mindre synd om Bodström för att han har osympatiska idéer om rättslig integritet. Mobbning är mobbning.

Man kan rycka på axlarna åt alltihop, förstås. Det gör jag också: jag skiter väl i om nån amerikansk skådis bögar loss på fritiden eller om Bodström eventuellt röker jazztobak vid nåt tillfälle. Men mobbarna är ändå en spegel av sitt samhälles normer, så låt oss säga att jag rycker på ena axeln. Stora delar av det amerikanska är blåkristet homofobt, stora delar av det svenska är stinknormalt. Och ingetdera verkar fatta det där med bisexualitet. Travolta har varit gift sen dagen efter 11 september-attackerna. Skulle hans fru Kelly verkligen vara totalt ovetande om hans sexuella praktiker, skulle hon bara vara en heterosexuell fasad för en homosexuell man? Knappast. Men så får det inte vara, liksom. De får inte ha en överenskommelse som säger att han får vara med andra män ibland. För man kan ju inte vara småbarnsfar i ena minuten och avlägga visit hos liderligheten i den andra. Man kan inte vara politiker i ena stunden och hobbymedicinera i nästa. Bilden går inte ihop. Man ska vara en förebild, man ska vara oförvitlig. Man ska vara som general Bussig: helgjuten, sund, vanlig, heterosexuell och käck. Och fördömande mot den som inte är likadan.

Det är bara det att vi människor inte är gjutna i ett stycke (med undantag av Margareta Krook). Själv är jag småbarnsfar, men skulle gärna gå på bastuklubb om det fanns någon i Stockholm. Och det är helt okej, för det är en överenskommelse Marty och jag har. Och om jag av ett ofattbart ödes hand plötsligt skulle finna mig vara rik som ett troll och/eller superkänd och/eller politiker i en ledande ställning hoppas jag verkligen att jag inte skulle falla för frestelsen. Frestelsen att vilja framstå som normal, alltså. Helgjuten, heterosexuell, monogam som en svan och enbart inriktad på den romantiska kärleken där sex är ett yttre ackompanjemang till inre känslor - aldrig vice versa.

Snart kommer min vän hit från San Francisco. Vi ska ta en drink eller två på Torget och sen kanske bege oss ut i det myllrande (nåja) gaylivet i Stockholm. Det kan hända att vi hamnar på Haga Video, ni vet det där fruktansvärda stället där Göran Lindberg hade gruppsex (eller om han bara såg på, jag minns inte). Förra gången J. och jag var där diskuterade vi kulturpolitik med dominan i baren.

Men innan jag ger mig ut för att dansa på avvikelsernas ängder ska jag nog laga mat åt barnen och läsa lite läxor med dem. Tänk om John Travolta kunde säga så offentligt; det skulle jag faktiskt unna honom.

Den hemska mångkulturalismen

Jag har skrivit om reträtten från mångkulturalismen förut, och då liksom nu slås jag av det mer eller mindre blinda och reflexmässiga hat tanken på mångkultur framkallar. Senast i raden är Per Bauhn och Dilsa Demirbag Sten vilkas relativt tunna skrift Till frihetens försvar recenseras av Lars Åberg i Expressen. Vad jag kan förstå av Åberg faller deras kritik in i samma tradition som "Mångkulturalismens utmaningar" av Hans Ingvar Roth, "Etnocentrism" av Aleksander Motturi eller Susan Moller Okins inlägg i debattboken "Mångkulturalism - kvinnor i kläm?" Detta är för övrigt en mycket läsvärd antologi på grund av kloka inlägg från bl.a. Will Kymlicka, Bhikhu Parekh och Homi Bhabha. En annan mycket läsvärd skrift i ämnet är "Multiculturalism Without Cultur" av Anne Phillips, eller "Jämlikhet och mångfald" av Seyla Benhabib. (Moturris bok önskar jag inte ens min värsta fiende i julklapp.)

Alltså: kritiken går ut på att det mjäkande med kulturella grupper som Sverige har gjort sig skyldigt till leder till en balkanisering av samhället och inte nog med det: det kan rentav uppamma främlingsfientlighet. Mot mångkulturalism ställs individualism, detta med en underförstått socialantropologisk förståelse av kulturbegreppet - en ytlig förståelse som mest går ut på att mångkulturalisterna hyllar det konservativa och stillastående. Detta är rent nonsens, vilket vem som helst som bläddrar i min lilla lista ovan kan läsa sig till. Men om kritiken mot ett mångulturellt synsätt alltså är bekant, för att inte säga uttjatad, frågar jag mig exakt vad som är problemet. Vilka stora eftergifter för det konservativa, kvinnofientliga och stelnade har det svenska samhället gjort i mångkulturalismens namn? På vilket sätt behandlar vi inte individer som individer? Den dominerande nyliberala diskursen vill ju få precis allt att handla om individer och ingenting om strukturer, se bara på prostitutionsdebatten.

Tänk er följande: våldtäktsmän av utländsk härkomst blir positivt särbehandlade i våra domstolar. De kommer ju från en patriarkal kultur, till skillnad från de svenska männen, och därför måste man ta hänsyn till att de inte riktigt kan behärska sig. De begriper inte bättre: deras kultur fick dem att göra det. Eller tänk er att vi får muslimska domstolar med domvärjo över skilsmässor och annan familjerätt bland de egna. Tänk er att en kristen särskola befrias från skyldigheten att upprätta en likabehandlingplan. Tänk er att en thailändsk intresseförening ges vetorätt mot Migrationsverkets beslut om arbets- och uppehållstillstånd för thailändska ansökande. Ja, om nu så vore fallet kunde jag begripa attackerna mot mångkulturalismen. Men nu särbehandlas personer med utländsk härkomst negativt genom hela rättskedjan, för att bara ta ett exempel.

Så vad är det Bauhn, Demirbag, Åberg, Nathan Schachar och andra svurna fiender till mångkulturalismen vänder sig mot? Vill de avskaffa sametinget? Tycker de att Finland ska sluta dalta med di svensktalande därstädes? Ska vi riva våra svenska kyrkor, bränna upp Handarbetets vänner och förbjuda stöd till älvdalsmålets bevarande? Nej, det är kanske inte deras måltavlor. Det är ju inte inhemska befolkningsminoriteter som är problemet, och inte heller det av liberaler så omhuldade civilsamhället. Det är de relativt nyanlända som vi ska sluta dalta med, annars hotar balkanisering och en urgröpning av det vita svenska samhällets fundament. Ja, vi riskerar själva yttrandefriheten om de politiskt korrekta i allmänhet och vänstern i synnerhet ska tillåtas belägga frihetens apostlar med munkavle. Vi måste ju kunna tala klarspråk - det vill säga frånkänna människor rätten till deras kultur och religion om den inte är som vår. Att mångkulturalism och främlingsfrihet skulle ingå något slags symbios är bara ett nyliberalt tankespöke och resultatet av en oförmåga att se längre än till individen. Visst finns det avskräckande exempel på en välvillig ignorans, som skolan där kvinnorna skulle sitta bakom skärmar. Men de är faktiskt undantag från den regel som säger att De ska vara som Vi - or else.

Uppdatering: Först nu ser jag att boken har sågats av Martin Aagård i Aftonbladet. Även Helsingborgs Dagblad är bitande i sin kritik, Spökjakt i verkligheten.

Maktordningar, våldtäkt och BDSM

I dag skriver Paulina Neuding och Sanna Rayman i Expressen att sexlivet inte är svart eller vitt. Just nu pågår en rättegång i Malmö där rätten ska avgöra hur mycket våld man ska kunna samtycka till och därmed om ett sexuellt självskadebeteende kan anses olagligt, är Neuding och Raymans analys. Prostituerade och BDSM-utövare, fortsätter de, tillskrivs just det här självskadebeteendet, och det på ovetenskapliga grunder. På vilket sätt tar en våldtäkt ifrån kvinnor deras självbevarelsedrift? Det kan ju lika gärna handla om ett "konstruktiv krishantering". Synen på den våldtagna kvinnan som "i någon mån förstörd, berövad sitt värde" är patriarkal, menar författarna. Enligt det resonemanget går det en rak linje mellan samhällets normativa och fördömande syn på BDSM och på den prostituerade som en irrationell varelse som inte vet sitt eget bästa.

Men detta är en grov förenkling - kanske för att man måste förenkla i en debattartikel. Det är den välvilliga tolkningen. Den mindre välvilliga är att Neuding och Rayman tappar bort ena sidan av perspektivet, nämligen den sexköpande mannens. Men jag ska försöka göra dem rättvisa, för deras argument förtjänar att diskuteras.

Rättegångar om skador i samband med BDSM-sessioner har förekommit länge i andra länder än Sverige. Man kan se dem som ett försök från ett i vid bemärkelse heteronormativt samhälle att stämpla en sexuell praktik som icke godkänd och önskvärd. Men man kan också se dem som ett försök att reda ut i vilken mån en individ har rätt att skada en annan för sin egen njutnings skull. BDSM-utövare brukar framhäva att sessionen ska vara "safe, sound and consensual" och betonar att den undergivne i själva verket är den som styr. Någonstans drar även de en gräns. Permanenta skador är inte okej, inte heller en master/domina som struntar i stoppordet och så vidare. En rättslig prövning som den i Malmö borde därför välkomnas även av folket på Darkside. För frågan bör gälla i vilken mån sessionen i fråga har varit ett tidsmässigt begränsat rollspel mellan två samtyckande individer eller ett övergrepp. Och ingen seriös BDSM-utövare skulle godkänna att någon tillfogas psykiskt och fysiskt lidande utanför sessionen eller att den är resultatet av ett dysfunktionellt förhållande.

Frågan om "konstruktiv krishantering" är intressant. Visst kan man tänka sig att någon som utsatts för övergrepp iscensätter detta senare med sig själv som aktör för att avdramatisera traumat. Men man kan också tänka sig att detta inte fungerar så bra. Det finns exempel på "reviktimisering" som det kallas, men det är svårt att dra några säkra slutsatser ur forskningen om vad som är vad, skriver Anna Bäsén och Niklas Långström i "Pervers?". Den undersökning som Neuding & Rayman hänvisar till, Richters et al. (2008), som omfattar 19 307 respondenter i Australien 2001-2002, visar att individer som hade ägnat sig åt BDSM under det senaste året inte hade utsatts för sexuellt tvång, vare sig som vuxna eller i barndomen. Rapporten drar slutsatsen:

Våra resultat stöder tanken att BDSM helt enkelt är ett sexuellt intresse eller en subkultur som lockar en minoritet, och för de flesta utövarna är det inte ett patologiskt symtom av tidigare övergrepp eller av svårigheter med "normalt" sex

Mot detta kan man ställa Kenneth Sandnabbas studier bland finska BDSM-utövare som visar att 8 % av männen och 23 % av kvinnorna utsatts för sexuella övergrepp under barndomen. Forskningen är alltså inte entydig. Vi vet för lite för att tala om "konstruktiv krishantering" annat än som en hypotes.

Är BDSM en queer praktik? Michel Foucault säger att den "spelar världen baklänges". Detta något kryptiska uttalande bör tolkas som att den som nöjer sig med att se exempelvis dominan som den med makt och slaven som den maktlöse förväxlar teater med verklighet; det är "att spela världen framlänges". Men BDSM-fenomenets "ekonomi" är omvandlingens: "herre till slav, vuxen till barn, makt till underkastelse, man till kvinna, smärta till njutning, människa till djur och tillbaka igen". Därför kan man också säga att sessionen spelar de sociala maktordningarna baklänges. Man lånar så att säga maktens rekvisita och iscensätter makten på ett överdrivet och teatraliskt sätt. Därigenom påvisar man också det onaturliga och iscensatta i den sociala ordningen - något som i förlängningen även bör vara befriande för de "normala".

Mot det här kan man med Katherine MacKinnon säga att omkastandet av den vanliga ordningen "bekräftar, snarare än underminerar eller modifierar, den rådande sexuella ordningen som den rådande sexuella ordningen". Och Pierre Bourdieu skriver att ett subversivt användande av normer knappast är en särskilt framgångsrik praktik. Dels är den individuell och saknar därigenom politisk slagkraft, dels är reglerade friheter just reglerade. De tillåts inom ramen för övergripande maktordningar och kan därför inte vara särskilt omstörtande. Att använda sig av förhärskande diskurser, om än med omvända förtecken, kan i någon mån sägas bekräfta dem. Judith Butler framhäver gärna den queera parodin som omstörtande och aktörskaps-skapande (ursäkta denna otymplighet) Men andra teoretiker, som Lois McNay, säger att Butlers modell för aktörskap inte tar någon hänsyn till sociopolitiska maktdimensioner och relationerna mellan det strukturella och det symboliska. Och Martha Nussbaum skriver så här om den queera parodin:

Parodi kan väl gå an när man är en fast anställd akademiker på ett liberalt universitet. Men det är här Butlers fokus på det symboliska, henne stolta avfärdande av livets materiella sida, blir en fatal blindhet. För kvinnor som är hungriga, illitterata, förnekade rösträtt, slagna, våldtagna är det inte sexigt eller befriande att gestalta, hur parodiskt det än är, hungern, avsaknaden av läskunnighet och rösträtt, misshandel och våldtäkt. Sådana kvinnor föredrar mat, skolor, rösträtt och att få rå över sina egna kroppar.

Nu tror jag knappast att Neuding & Rayman är särskilt intresserade av eller insatta i queerteori. Men deras citat "På så vis skiljer vi i lag ut sunda och normala sexuella aktiviteter, från destruktiva och olagliga" ekar ändå av Gayle Rubins begrepp om den sexuella värdehierarkin. Och liksom Rubin, Butler eller för all del Don Kulick som ser torskar som queera, verkar de blunda för de sociopolitiska maktdimensionerna. Rättegången i Malmö handlar om en 16-årig flicka som blivit våldtagen och därefter skadats i något slags BDSM-session. Ska fokus verkligen ligga på hennes eventuella "konstruktiva krishantering" eller på mannen som njöt av att se henne lida? Ska debatten om prostitution verkligen handla om huruvida ett visst antal prostituerade reviktimiserar/krishanterar eller om de maktstrukturer som gör att män anser sig ha rätt att köpa tillgång till kvinnors kroppsöppningar?

Många prostituerade har utsatts för övergrepp under sin barndom och uppväxt. Att som Neuding & Rayman hävda att synen på den våldtagna som delvis förbrukad är patriarkal är försåtligt. För vem är det egentligen som förfäktar den synen i dag? Inte Kajsa Ekis Ekman i alla fall. Hon talar definitivt inte om våldtagna och/eller prostituerade som förbrukade, passiva, viljelösa eller "irrationella varelser". Nej, det här är ett retoriskt grepp som brukar kallas guilt by association. Att vara emot att män köper sig lite fitta för att de kan det, för att de har en unken kvinnosyn, för att det på något dunkelt sätt är deras "rättighet", är alltså att stå för en nattstånden, patriarkal kvinnosyn. Det är synonymt med att vilja förneka BDSM-utövare deras frihet till sin sexualitet och att ifrågasätta "alla kvinnors domvärjo över den egna kroppen".

Men grunden för att förbjuda sexköp är nu inte främst den prostituerades eventuella självskadebeteende, och att framhäva kvinnors aktörskap är banne mig inte synonymt med att tycka att prostitution är okej. Det är att förvandla en feministisk syn på kvinnan som autonom varelse till en tokliberal föreställning om att inga strukturer finns. Att vara prostituerad är att leva farligt, inte minst riskerar man att utsättas för våldtäkter. Hur ska vi analysera det? Ska kvinnor erbjudas rikliga tillfällen till lite konstruktiv krishantering? Eller ska vi motverka en maktordning där män skaffar sig en stunds skönt överläge och sen utlösning - gratis i form av en våldtäkt eller mot betalning?

(Delar av det här inlägger kommer ur min C-uppsats om kvinnlig prodominans, men jag har skippat sidhänvsisningar etc för läsbarhetens skull.)

Om faderskapets innersta känslor

I dag skriver Malin Ullgren om Drömmen om den perfekta föräldern i DN (ej på nätet i skrivande stund). Hon tar upp tråden från Lena Andersson häromdagen, Liv eller småbarnsliv, som jag kommenterade här. Då inriktade jag mig på Anderssons märkliga resonemang om att vi borde tänka oss för innan vi ökar belastningen på vår jord. Men artikeln handlade också om trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och deras understimulerade barn. Och kanske är kärnan i hennes artikel något jag inte berörde:

Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.

Om detta handlar också Ullgrens artikel:

Frågan är varför denna dröm om helt rena, väl avvägda föräldrakänslor ständigt återkommer, när så många föräldrar nu för tiden vittnar om att starka passioner och total uttråkning är själva grunden i relationen.

Ullgren saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet - som om den skulle finnas. Det tror hon kanske inte, men hon menar att om skildringar av dotterns relation till sin mor är vanliga så är motsatsen ovanlig - för att inte tala om "faderskapets innersta känslor", som är "ett helt okänt land". Nå, jag får väl bättra på den balansen, tänker jag. Så här:

Faderskap finns inte.

Jag är alltså inte pappa till mina barn, och om jag ibland säger att "pappa är ett verb" menar jag bara att föräldraskapet är performativt. Existensen föregår essensen, som Simone de Beauvoir skulle utropa om hon levde i dag och vore jag (jag läser just "Det andra könet"). Att jag är man är otvivelaktigt, men manligheten och pappaheten bestämmer varken mitt eller mina barns öden. Faderskapet rymmer inga "innersta känslor" för det finns varken faderskap eller en uppdelning mellan inre och yttre. Nu talade inte de Beauvoir om performativitet, för det uttrycket var inte uppfunnet 1949. Men hon sa ungefär så här: man blir det man blir - ständigt - genom ens sätt att förhålla sig till det som omgivningen gör med en. Kroppen kan aldrig vara ett objekt som andra, för det är genom kroppen vi upplever allt det andra. Kroppen är mer likt ett konstverk som man ständigt går omkring och förändrar och bättrar på. Kroppen är en situation, eller för att uttrycka sig strikt fenomenologiskt: vi är inte i världen, vi är till världen.

Det här låter kanske krångligt. Men betänk då hur tillkrånglad en dekonstruktion av könet är. Performativitet i all ära, men gör vi verkligen kön? Bara? I så fall försvinner kroppen och vem som helst kan alltså vara kvinna eller man. Biologi föregår inte genus - det är i själva verket tvärtom om man får tro Judith Butler. Det här skulle de Beauvoir ha ställt sig främmande till; hon skulle se en uppdelning i kön och genus som en falsk dikotomi. I ett av de första kapitlen av "Det andra könet" avvisar hon med kraft tanken på kvinnan som hona, men hon skulle vara lika kritisk till synen på kvinnan som enbart resultatet av diskursiva processer. Att existensen föregår essensen betyder inte bara att biologin inte bestämmer oss, det betyder att inte heller diskursen bestämmer oss. Vi är delvis bestämda av båda, men bara delvis. Jaget sitter så att säga varken i själen eller kroppen utan någonstans mittemellan. Performativitet duger alltså inte som enda förklaring - det blir lika deterministiskt som biologism. Vi är både fria och ofria, bestämda av våra kroppar och omgivningens syn på oss men samtidigt fria och inte minst skyldiga oss själva att sätta igång med palettkniv och thinner.

Men jag skrev ju att föräldraskapet är performativt? Jo, men det var bara för att locka ner er i båten, så att säga. Det finns en fantastisk scen i "Kairos röda ros" av Woody Allen där en filmhjälte har klivit ut ur duken - bokstavligen - och ska fly i en bil. Men det är något som inte stämmer. Bilen åker ju inte i väg! Det filmhjälten inte vet är att man behöver sticka i startnyckeln, lossa handbromsen, lägg i Drive och gasa. För det visas liksom aldrig på film, där åker bilen i väg som av magi. På samma sätt är det med föräldraskap. Fiktionen går ut på att man först "skaffar barn", sen är det bara att tuta och köra. Den är förälder som har fått barn. Och så hittar man inte startnyckeln.

Föräldraskap kan alltså aldrig vara saliggörande per automatik, vilket vem som helst som tänker efter en smula inser. Vi bär med oss alla våra erfarenheter när vi möter en ny i form av ett barn. Vi måste fortsätta att slöjda på oss själva utifrån det råmaterial vi består av, och förhållandet till barnet, liksom barnet självt, är bara en skiss. Därför är förälder ett verb, men det innebär inte att föräldraskapet uteslutande är performativt. Att vara förälder är nämligen att på ett mycket påtagligt sätt bli uppmärksam på sin kropp och barnets kropp, att verkligen känna in i minsta por hur trött man är efter en vaknatt eller hur underbart mjuk barnets kind är. Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme.

Föräldraskap är alltså inte att bidra med könsceller eller adoptera ett barn, lika lite som man blir bilförare av att äga en bil. Allt det där är bara början. "Mina barn har gjort mig till en helt ny människa" citerar Malin Ullgren en uttjänt klyscha, "Som om de har tagit ett dopp i Jordanfloden, som om de mött Jesus". Sanningen är förstås att man varken blir en bättre eller sämre människa av att få barn. Man blir inte ens annan människa, däremot en delvis ny version. Det blir man hela tiden, eller snarare: man gör sig delvis ny hela tiden. Att föräldraskapet kan kännas så omvälvande beror nog inte minst på att det blir så uppenbart att den situerade kroppen nu är situerad på ännu ett nytt sätt, med ännu en parameter. Visst är jag annorlunda nu än innan jag blev förälder. Men det hade jag varit även utan barn. Livet består av ständiga omstarter, modifikationer, förslitningar och renoveringar av kött och ande. Och vi sträcker oss efter omvärlden, är till livet inte i livet. Jag sträcker mig efter mina barn och de sträcker sig mot mig. Mitt minsta gull slår armarna om min hals, lägger sin kind mot min och kramar. Hårt. Och jag fylls av en sån lycka trots att jag är utmattad efter en orolig natt tillsammans. Där, i den stunden, är jag inte performativ eller bestämd av mina könsceller eller av omgivningens syn på mig. Jag är inte pappa eller förälder, jag är densamme som jag alltid har varit och ändå en helt annan, jag är min dåtid och framtid i blixtbelysning; jag är ren, fysisk glädje. Sen tar jag itu med disken.

John Stuart Mill och rutavdraget

Årets valrörelse inte precis kretsat kring feministiska hjärtefrågor, men har avdraget för hushållsnära tjänster ändå diskuterats. Så här skriver t.ex. Folkpartiet på sin webbplats:

För att lätta på arbetsbördan för inte minst barnfamiljer är vi varma anhängare av avdragsrätt för hushållsnära tjänster. Genom att ge fler möjlighet till avlastning i hemmet förbättras möjligheterna för både kvinnor och män att få mer tid för barnen och för karriären.

Tanken har funnit sen början av 1990-talet, då debatten om så kallade pigavdraget tog fart. 2006 skrevs sedan en artikel i Aftonbladet, Vi vill ha ett RUT-avdrag, och kanske var det alltså där uttrycket myntades. 2008 skrev Ulrika Hagström och Kerstin Olsson från TCO DN-artikeln Ge 90 procents subvention för hushållsnära tjänster:

Verklig jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte förverkligas utan mycket stark samhällssubventionering av hushållsnära tjänster … [M]ed en kraftfull samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från mödrarna blir de fria att fatta egna beslut inom arbets- och samhällslivet.

Ett knappt år senare var avdraget genomfört. Sedan 1 juli 2009 får man som privatperson bl.a. göra avdrag för städning, klädvård, matlagning, gräsklippning, snöskottning och barnpassning med upp till 50 000 kr/år.

Hagström & Olssson är måhända tydligare än Folkpartiet med att en minskning av det obetalda arbetet ska komma just kvinnorna till godo. I grunden är dock båda citaten ett exempel på det jag anser är liberalfeminismens svaga sida, nämligen avsaknaden av ett klasspersperspektiv. Från vänsterhåll har traditionellt pigavdraget kritiserats för att gynna medelklassens kvinnor på bekostnad av arbetarklassens. För vem ska utföra de här tjänsterna? Jo, arbetarkvinnor som i sin tur knappast har råd att betala egna pigor. Att den analysen är berättigad framgår av Svenska Dagbladets sammanställning Frågor och svar om rutavdraget: 41 % av de begärda avdragen kommer från den översta inkomstdecentilen. Vid inkomster under 280 000 kronor om året yrkar under 1 % avdrag. De som drar av är alltså de redan privilegierade; några av dem hittar ni i den här sammanställningen.

Det finns förstås fler invändningar. Fortfarande arbetar kvinnor lika mycket obetalt som betalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Att låta medelklassens kvinnor göra avdrag för städning etc. lämnar den skeva arbetsfördelningen intakt. Kvinnors deltidsarbete bidrar också till att cementera det här förhållandet: de jobbar ju ofta deltid just för att de måste ägna sig så mycket åt arbete i hemmet. Detta leder till en sämre löne- och karriärutveckling och dålig anställningstrygghet. Om detta säger liberalerna just ingenting, vilket gör att liberalfeminismen är ”svag i teorin”, som Lena Gemzöe uttrycker det i "Feminism"; den har bidragit till att göra kvinnor till likvärdiga medborgare, ”men inte kunnat upphäva kvinnors underordnade position” och ”saknar en teori om vad kvinnoförtryckets djupare mekanismer består i". Är detta en inbyggd svaghet i liberalfeminismen? Ett svar på den frågan går kanske att få genom att studera rörelsens historiska rötter.

Både liberalfeminismen och den socialistiska feminismen har anor sen 1800-talet. John Stuart Mills berömda bok ”The Subjection of Women” från 1869 propagerar för att kvinnor äger samma förnuft som män och därför ska ha samma rättigheter, som att utbilda sig, förvärvsarbeta, rösta och inneha politiska ämbeten. Ändå ansåg Mill att kvinnor, när de ändå valde att gifta sig, var bättre lämpade att sköta hushållet. Gemzöe frågar sig varför en sådan förnuftsstyrd kvinna frivilligt skulle ta på sig den traditionella rollen. Även Valerie Bryson (”Feminist Politcal Theory”) ser detta som ett mysterium, men jag tror att det kan bero på att Mill trots allt skilde på manligt och kvinnligt förnuft. Kvinnan var mer ”jordnära” och ”intuitiv”; enligt den synen kanske det inte är så långsökt att det skulle göra henne mer lämpad att ta hand om barn och hushåll. Denna Mills essentialism är lätt att kritisera, men Bryson påpekar att Mill inte nödvändigtvis såg det manliga förnuftet som högre. Intuition var en egenskap som även konstnärer och poeter innehade, och i ett idealiskt partnerskap kunde mannen och kvinnan se upp till och lära sig av varandras skilda begåvningsprofiler.

Mill ansåg också att mannen skulle disponera hushållets inkomster, och att kvinnan inte borde bidra med förvärvsarbete. Den här motsägelsefulla synen på kvinnan som potentiellt jämlik i kraft av sitt förnuft och ändå bättre lämpad i sin traditionella roll som mor och maka, förvärras av att Mill ingenstans framhäver värdet av hushållsarbetet. Och det föll honom aldrig in att mannen skulle städa eller snyta ungar. Desto mer förbryllande blir den här essentialismen när man betänker att Mill framhöll att människan var en produkt av samhället. Men som Bryson påpekar var Mill inte ensam om att oreflekterat godta denna arbetsfördelning. En tidig feminist som Elizabeth Stanton, som var sjubarnsmor, klagade över att tiden inte ville räcka till både för politiskt arbete och barnpassning. Men hon drog aldrig slutsatsen att kvinnokollektivets emancipation kunde hindras av dess roll i den privata sfären.

I Alliansens Sverige är i alla fall saken klar: hemmets sfär ska fortfarande i huvudsak vara kvinnans ansvar, men hon ska få avlastning av Någon Annan. Alla människor är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. Mannen ska inte tvingas ta ansvar för sina barn genom en individualiserad föräldraförsäkring, men man kan ju alltid locka med en ”jämställdhetsbonus” (som enligt Försäkringskassan inte har haft någon effekt alls). Hushållsarbetet värderas lågt, och lösningen på barnfamiljernas ”livspussel” är att få avlastning i hemmet.

Om avsaknaden av klassperspektiv på rutavdraget kan förefalla i bästa fall naivt och i sämsta fall cyniskt, kan man påminna om Karl Marx tes att den härskande klassens tankar alltid är är de som dominerar. Men Marx själv ägnade inte kvinnans underordning många rader. Han, och senare marxister, verkar mena att revolutionen löser alla problem, inklusive kvinnofrigörelsen. Det finns alltså inget specifikt kvinnoförtryck, och arbetarkvinnors kamp för jämställdhet sågs länge som ett slags klassförräderi. Nej, jag håller med Bryson om att marxismen inte går att ”rädda” för feminismen annat än partiellt. Dess analys av allt förtryck som ett utslag av ekonomiska orättvisor gör att patriarkala maktordningar mellan kvinnor och män över klassgränserna blir osynliga. Den klassiska marxismen är också lika blind som den tidiga liberalismen för den reproduktiva sfären (i vid mening, alltså sånt som familjemönster, hushållsarbete, sexualitet, omsorg och sjuka och barn). Det krävs en bättre analys.

De tidiga feministerna i USA och Storbritannien analyserade kvinnans underordning även inom äktenskapet, och frågor som rätten till sin sexualitet var aktuella i en tid när en gift kvinna inte kunde våldtas inom äktenskapet och var utlämnad åt mannens aggressivitet. I mångt och mycket förebådade dessa tidiga feminismer 1960-talets radikalfeminism med betonandet av särskilda kvinnliga dygder och vikten av kvinnlig sammanhållning. Denna radikalfeminism var oerhört viktig, men känns ganska mossig i dag med sin livmodersfeminism. Men en variant av den, den socialistiska radikalfeminismen, avvisade den traditionella marxismens enögt ekonomiska analys. I stället sågs könet och klassen som sammanfogade, och teoretiker som Heidi Hartman (”Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism” 1981) betonade att män ur alla klasser blir uppassade av kvinnor och därför har ett intresse av att bevara det rådande systemet. Känns tanken aktuell? Jag tycker det.

Därmed är vi tillbaka till rutavdraget. Kvinnors reproduktiva arbete nedvärderas fortfarande samtidigt som det verkar förtryckande. Vård av sjuka föräldrar är inte precis ett högstatusjobb, inte heller städning, tvätt och barnpassning. Att medelklassens kvinnor ska få göra karriär genom att underklassens kvinnor snyter deras ungar är ingen lösning på den sortens maktordningar. Och som Gemzöe skisserar i sitt slutkapitel borde man kunna prioritera reproduktionen framför produktionen. Först när vi får ”demokrati i reproduktion, omsorgsarbete och sexualitet måste män börja ge omsorg”. Detta blir då synonymt med att kvinnor ”sysslar mindre med att ge omsorg och mindre med att utföra moderskapspraktiker”, men inte att detta sker på bekostnad av pigor – vilket dagens liberalfeminister verkar vilja.

Har rutavdraget skapat jobb? Jo. Men som framgår av de ekonomiska sammanställningarna ovan är det jobb som de bättre bemedlade ändå hade haft råd att betala vitt. Att avdraget skulle minska antalet svartjobb är också ett vanligt argument - som bekvämt nog är väldigt svårt att kontrollera. Det ligger liksom i svartjobbens natur att de inte låter sig kartläggas. Nej, det är snarare så att rutavdraget har gjort det legitimt att anlita en piga för att snyta ungar och byka tvätt. Det är alltså inte skamligt längre och därmed kan man vara öppen med hur man ser på arbetarklassens roll i vårt nyliberala samhälle. Att pigan inte kan ha en piga som i sin tur också har en piga är väl inte vårt problem? Skit rinner som bekant nedåt.


(Det här är en lätt modifierad och kortad version av en hemtenta.)

Varför jag inte tänker taktikrösta

Innan Feministiskt initiativ fanns röstade jag på Vänsterpartiet och kryssade Tasso Stafilidis. Jag har också lagt min röst på Josefin Brink (som jag önskar kunde få efterträda Lars Ohly). Men F! känns som det enda vettiga alternativet, trots att de förmodligen inte kommer in i riksdagen.

Nu ser jag att Per Gudmundson råder mig att rösta på Alliansen, eller, som andrahandsalternativ, ge Miljöpartiet min röst. Detta motiverar han med att en röst på en rödgrön regering är "mer eller mindre bortkastad" och för att man bör minimera Sverigedemokraternas inflytande. Då är en röst på Alliansen det enda raka, men visst kan man hoppas på att Miljöpartiet byter sida om det blir en borgerlig minoritetsregering.

Hur skulle den politiska kartan se ut om alla taktikröstade? Risken finns trots allt att Kristdemokraterna eller till och med Centern åker ut. Alltså borde alla rösta på Moderaterna eller Folkpartiet. Av taktiska skäl, alltså, för att bjuda rasisterna i Sd motstånd. Den av moderater så utskällda "enpartistaten" (att majoriteten av svenskarna har röstat socialdemokratiskt under många decennier) ska alltså bli en moderat enpartistat, kanske med en lätt folkpartistisk anstrykning.

Det är möjligt att Sd kommer in i riksdagen. Mycket tyder på att de är undervärderade i opinionsundersökningarna eftersom folk brukar ljuga när de tillfrågas om skamligheter, som om de har knarkat eller slagit sin partner. Det påstås ibland att Sd:s frågor inte lyfts fram i valrörelsen, att allt kommer att handla om blockpolitik och att de därför kommer att ges minimalt med utrymme i våra medier och därmed vara chanslösa. Det är bara nys. Den främlingsfientlighet som de borgerliga partierna uppvisar med sina utspel om burkaförbud etc. får knappast en potentiell Sd-väljare att överge sitt parti. Det är snarare tvärtom. Om ett etablerat parti som Folkpartiet vågar "tala klarspråk" biter sagde Sd-sympatisör snarare huvudet av skammen och röstar på ett parti som driver främlingfientliga frågor helt öppet. Varför nöja sig med hymlare som påstår sig hylla liberala ideal när man kan få en reell förändring, få någon som står i talarstolen och verkligen talar klarspråk? Sd-väljaren taktikröstar alltså knappast.

Per Gudmundsons råd kunde lika gärna appliceras på borgerliga väljare: Vill ni undvika att Sd får något slags avgörande roll bör ni rösta på den rödgröna röran. Ju fler som gör det, desto lägre är risken att Sd hamnar över fyraprocentsgränsen. Men själv tänker jag att man bör rösta efter sin övertygelse. Att F! knappast kommer in i riksdagen i år betyder inte att en röst på dem är bortkastad. Det är viktigt att så många som möjligt visar sitt stöd för en vettig politik, och växer deras stöd i år jämfört med förra riksdagsvalet - vilket jag tror - kommer fler att lyssna på dem. Feministiskt initiativ är ett parti som har framtiden för sig i en tid där nyliberalismen är på väg att segra ihjäl sig. Den besvikelse och vrede som allt fler kommer att uppleva när hela samhället är privatiserat, individualiserat och tydligt gynnar de redan privilegierade ska inte underskattas. Medan ett parti som Kd som företräder nåt slags konservativ mjäkinställning till kapitalismen, "ett mänskligt ansikte", är dömt att försvinna.

Socialdemokraterna har gradvis blivit totalt tandlösa. Skillnaden mellan dem och den borgerliga Alliansen är inte hur mycket av samhället som ska privatiseras, och hur mycket skatterna ska sänkas utan snarare när och hur. Här som med Sd kontra Fp tror jag att många väljare tycker att de lika gärna kan rösta på den äkta varan. Om Alliansen vinner kommer Mona Sahlin att åka ut på arslet och dra med sig sina omaka sängkamrater i fallet. Och hur Vänsterpartiet kan liera sig med det i grunden borgerliga Miljöpartiet övergår mitt förstånd. Hela tanken om en rödgrön allians kommer nog att visa sig feltänkt. Även här finns det anledning att begrunda vilka som egentligen bäst företräder ens åsikter - ett vänsterparti som kompromissar sig in i osynligheten eller ett feministiskt parti som talar klarspråk om de maktordningar de flesta socialdemokrater och vänsterpartister inte vågar ta i med tång av rädsla för att tappa väljare.

Så tack, Per Gudmundson för ditt råd. Men jag tänker inte taktikrösta, och jag hoppas att ingen annan gör det heller - inte ens Sd-sympatisörer.

Att se rasism som en gåva

Jag läser Malin Ullgrens recension av Barbara Ehrenreichs "Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" där författaren bland annat skildrar hur hennes läkare uppmanade henne att se bröstcancern som en gåva. Jag slås av tanken att jag kanske borde se Folkpartisters alla rasistiska utspel på samma sätt: som en gåva. Men trots att jag försöker bär det emot. Om vi bodde i en värld där förnuftet härskade skulle krav på språktest, burkaförbud eller obligatorisk undervisning i jämställdhet mötas med ett leende. Minst. Inte behöver vi några skrattkurser när vi har såna clowner i vår mitt! Men tyvärr. Jag blir ändå smått deprimerad över alla dessa dumheter som det forna liberala partiet består oss nuförtiden. Det finns trots allt människor som tar dem på allvar.

De flesta av artikelförfattarna tillhör tankesmedjan Liberal Enfald, knuten till Fp (se kommentarsfältet). Den mest kända representanten för de enfaldiga är kanske Philip Wendahl som skrev ett försvar för Pim Fortuyn ("han var inte invandrarfientlig - han hade knullat med mörkhyade män"). I slutklämmen av sin artikel önskade sig Wendahl att Folkpartiet skulle gå i samma riktning som Venstre i Danmark. Det senare verkar gå fortare än Wendahl kunde drömma om. För vad är det Burklund och kompani säger? Jo, att mångkulturalism är ett gissel, att vi måste ställa krav på invandrarna, att de svenska värderingarna måste värnas. Detta, menar de, är att "tala klarspråk". Jag kallar det nyspråk.

Det går en rak linje mellan den unkna självhjälpsreligiositet som Ehrenreich skildrar och rasismen i de "liberala" utspelen. I det förra fallet handlar det om föraktet för svaghet och rädslan för offerrollen, i det senare handlar det om att bortse från den konkreta situation som asylsökande och invandrare befinner sig i. Jag skrev om Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" häromdagen. Hon analyserar också offerbegreppet, här i talet om prostituerade. De nyliberala prostitutionsförespråkarna säger att de inte ser "sexarbetaren" som ett offer. Med denna språkliga krumbukt tror de sig prata om kvinnligt aktörskap: Kicki är en stark tjej som själv har valt att sälja sex. Hon ser sig inte som ett offer. Därmed blir förstås könshandeln inte en fråga om maktordningar utan om två vuxna människor som bla bla, you know the drill. Men som Ekis Ekman skriver är det ingen som har påstått att de prostituerade står där apatiskt med hängande armar och är ur stånd att hantera sin situation. Att falla offer för något är inte att vara ett offer. Men den obehagliga diskurs som verkar råda numera säger att ingen får vara utsatt för något - för då måste man ju analysera det och kanske rentav göra nåt åt saken. Den föraktade offerrollen är något som felaktigt tillskrivs den som utsätts för något: att vara offer blir en egenskap.

Om något skaver i tillvaron får man alltså inte vara ett offer. Går det åt skogen har man sig själv att skylla; det är nog en oförmåga att ta sig i kragen som är problemet, inte eventuella yttre omständigheter. Just den här oförmågan, eller ska vi säga oviljan, att ta sig i kragen är naturligtvis också roten till de svartmuskigas problem i vårt vackra land. De kan liksom inte frigöra sig från sin kultur, sina primitiva föreställningar och sin underlägsna religion. Och då kommer mjäkiga mångkulturalister och gör saken etter värre genom att säga sig vilja förstå dem! O fasa. I sin artikel fnyser folkpartisterna åt tanken att "ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan". De vet minsann bättre och motiverar det med att "liberalismen får inte vara värdeneutral". Jag antar att de menar liberalism av den rätta ullen, inte exempelvis indisk dito. Att det skulle finnas universella värderingar om rättvisa och frihet har inte fallit dem in; nej, det är naturligtvis svenska värderingar och seder vi måste slå vakt om. Som att det är fint att supa sig drängfull på kräftskivan, eller vanan att knuffas och tränga sig före andra i tunnelbanan. Därmed fjärmar de sig från själva liberalismens idé om universella rättigheter och skyldigheter.

Mångkulturalism är ett svårt missuppfattat begrepp. Den handlar inte om att tillmäta människors kultur och grupptillhörighet ett överdrivet värde. Den handlar heller inte om att se människor som styrda av sin kultur eller om att alla ska få "ta med sig sin kultur" ograverad till främmande länder. Som om det vore möjligt. Ska vi kunna ta ställning till frågor om integration, kultur och religion ur ett mångkulturellt perspektiv måste vi diskutera den konkreta situationen. En muslimsk, invandrad kvinna i Vällingby befinner sig på en plats som inte har många likheter med Somalia. Det liv hon lever här beror på faktorer som är unika för just den här tiden och platsen. Den kultur hon var van vid i sitt hemland är här en minoritetskultur. Att visa respekt för hennes behov och särart innebär inte något slags slapp kravlöshet. Det är illa nog att hon möts av rasism på grund av sitt utseende utan att hon ska bli ständigt påmind om att hon inte duger om hon inte anammar svenska seder och bruk. Hon ska naturligtvis inte ses som ett "offer" och på henne kan man ställa samma krav som på vem som helst. Men att blunda för att hon befinner sig i en utsatt situation och implicera att hon bara har sig själv att skylla om det inte går henne väl i alla lägen är ren cynism. Liberalismens ideal kan inte heller pådyvlas en hel kulturell grupp. Att hävda den svenska kulturens primat och se de andra som underlägsna och geografiskt felplacerade är ren rasism.

"På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar", skriver Liberal Enfald. Men ni är inga representanter för min värdegrund och skulle ni få råda skulle jag avsäga mig mitt medborgarskap. Vi behöver ert "klarspråk" ungefär lika mycket som vi behöver bröstcancer. Å andra sidan är förstås cancern behandlingsbar till skillnad från er enfald och rasism. Man skulle rentav kunna lära sig att gilla läget.

Livmoderskolonialism

I DN Kultursöndag Debatt kan man i dag (hittills ej på nätet) läsa ett bearbetat avsnitt av Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" (tidigare recenserad av Ulrika Stahre i AB): "Kvinnan som behållare". Jag har börjat läsa boken, som i sin första del går till botten med den nyliberala retoriken kring prostitution på ett väldigt grundligt och övertygande vis. Så nöj er inte med artikeln i DN, är min rekommendation; "Varat och varan" är obligatorisk läsning för den som är intresserad prostitutionsfrågan och kostar bara knappt 200 kronor.

Men DN-artikeln handlar mest om surrogatmödraskap och den framväxande industrin i bl.a. Indien och Ukraina där fattiga kvinnor så att säga lånar ut sina kroppar till framförallt barnlösa heterosexuella par, men även till ensamstående män eller bögpar. Och det är just denna syn på kroppen som enbart ett kärl som Ekis Ekman vänder sig mot:

Mäns påstådda "rätt till barn" blir ju lika med rätten att använda sig av kvinnors kroppar för deras egna behov. Så enkelt är det. Och en sådan rättighet kan aldrig finnas, får aldrig etableras. För då gör vi kvinnan till ett redskap för mannen. Då reduceras hon till till en behållare, en vagina, en guldgruva som han kan ta och gräva ur när han behöver något och kasta ner några småmynt som tack.

Ser ni några likheter med prostitution här så ser ni rätt. Det handlar om exakt samma förvridna människosyn, om kroppen som vara och tjänst. Som Ekis Ekman skriver senare:

jaget blir till kropp
kroppen blir till sex
sexet blir till tjänst

Och modern blir alltså en livmodern som blir en behållare. Människan går upp i rök - vilket förstås är väldigt bekvämt för den som vill köpa sig tillträde till den andras kroppsöppningar eller livmoder. Skulle man se den fattiga indiska kvinnan som människa, skulle man se den prostituerade kvinnan som människa, blev det kanske svårt att behålla sin cyniska affärsblick. Ekis Ekman riktar också en förintande kritik mot exempelvis queerteoretikern Ulrika Dahl som skriver om sina upplevelser i Amsterdams Red Light District på ett romantiserande och självförhärligande vis. Hon bär "horan" som en medaljong runt halsen, för att framhäva sin egen förträffliga queerhet och fördomsfria syn på sex och kön. Det är faktiskt väldigt motbjudande.

Kolonialism är att erövra och kontrollera andra människor länder och tillgångar. Surrogatmödraskap är att erövra och kontrollera andra människors livmödrar, med hjälp av världens minsta kolonisatör: det embryo som inte är ens avlägset biologiskt besläktat med den livmoder där det planteras in. Följden blir förstås att kvinnan måste ta regelbundna sprutor för att inte hennes kropp ska stöta ut det främmande embryot/fostret. Hon bär på ett barn som får hennes mage och bröst att växa, som får henne att bli illamående och luckrar upp bäckenets fogar, som förändrar hela hennes hormonbalans. Hon genomgår en förlossning som kan vara utdragen och bli komplicerad, hon blöder, hon stöter ut moderkakan, hon är utmattad men lycklig över att det gick bra och nu är över.

Och där står nu den vite mannen som hon har skrivit kontrakt med. Rörd till tårar tar han emot en ljuvlig, fantastisk liten varelse. Och går därifrån. Föderskan går hem nästa dag med sin fortfarande svullna mage och sina bröst som var förberedda på amning. Hon har avslag i några veckor, magen krymper. Men efter en tid finns inget som påminner om de där nio månaderna, utom pengarna.

Handlar det här om en människa? Eller är det bara en kropp, bara ett kärl? Handlar detta om ojämlika maktförhållanden, eller är det bara en slump att surrogatmamman inte har pengar?

Kolonialismen var kapitalismens barnmorska. Dess epok tog slut när Angola och Mozambique blev fria på 1970-talet. I dag behöver man inte erövra främmande länder för att dominera och suga ut dem - var makten är koncentrerad är uppenbart. Och kolonialismens idé om att erövra och dominera de Andra lever vidare i synen på de prostituerade och surrogatmödrarna. Det är bara det att den ofta smyckar sig i queera och normbrytande fjädrar. "Världens äldsta yrke" har blivit världens modernaste, skriver Ekis Ekman i sin bok. Det förändrar inte sakförhållandena, inte det minsta. Processen att jaget blir till kropp förutsätter att kroppen inte räknas som viktig för jaget utan bara som jagets mer eller mindre besvärliga massa av kött och blod, som en transportmekanism för hjärnan. Att motsätta sig denna vansinniga dikotomi är inte att vara biologist eller sexualfientlig eller omodern och icke-queer. Det är att se människan som en helhet, att identifiera sig med denna andra människa och agera solidariskt med den. Det behövs fler som Kajsa Ekis Ekman som kan beskriva det så klart i denna nyliberala tid när allt ska vara till salu.

Liv och småbarnsliv

Lena Andersson kritiserar den likriktade barnafödarnormen i DN i dag:

Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.

Och visst, ett liv med barn är inte per automatik bättre än ett liv utan. Visst är det avskyvärt att andra ska lägga sig i, visst är det sårande för den som inte vill ha barn eller som vill men inte kan. När jag och min dåvarande partner hade ett barn fick vi hela tiden höra att "barn behöver syskon". När jag berättar hur många barn jag har i dag ojar sig folk. Och den som vill ha ett liv med barn men utan partner eller ett liv med två mammor eller pappor, eller fler än två "riktiga" föräldrar får också vänja sig vid alla frågor. Förälder är den som har avlat på det förväntade, godkända och sanktionerade sättet och även i övrigt är det tyskarna kallar stinknormal. Jo då, man kan vara adoptivförälder, fosterförälder eller bonusförälder. Det går an, men är såklart inte det riktigt riktiga, det fullkomnade och ljuvliga. Det är alltså inte nog med att den heterosexuella parsamheten ska krönas av barn för att en vuxen individ ska bli begriplig, det gäller att passa in på alla möjliga andra vis.

Hade Lena Andersson nöjt sig med att kritisera barnafödarnormen hade jag varit med. Men hon skriver om överbefolkning, fattigdom, svält och hotande klimatkatastrof som något vi borde tänka på innan vi förökar oss. Den sortens kvasiutilitarism fungerar inte. Problemen med undernäring, fattigdom, förtryck och torka eller översvämningar kräver helt andra politiska lösningar. Jorden kan försörja betydligt fler än i dag, på ett ekologiskt hållbart sätt, men inte så länge diktatorer som Robert Mugabe tillåts plundra ett land som har goda förutsättningar att uppnå välstånd – för att bara ta ett exempel. I förlängningen leder Anderssons resonemang till samma sorts lösning som Jonathan Swifts ”A Modest Proposal”: låt de fattiga sälja sina barn som livsmedel till de rika så förbättras deras ekonomi. Dra in alla bromsmediciner och all nödhjälp – världen är ju så överbefolkad.

Och sen blir Lena Andersson riktigt konstig:

Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn, och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.

Ursäkta? ”Sex, åtta barn”? Hur många är det som passar in i den beskrivningen? Är det här verkligen Lena Anderssons åsikt, eller har hon haft Jan Björklund som spökskrivare? Vad jag vet är genomsnittet barn per hushåll betydligt blygsammare än så. Jag tror faktiskt att folk i gemen känner till preventivmedel.

Det är ett större bekymmer att många skulle vilja ha fler barn men inte får ihop det med långa arbetsdagar, skiftarbete eller påtvingad omsorg om gamla och sjuka föräldrar. Det är reproduktionen, i vid bemärkelse, som borde ges företräde framför produktionen. Vi borde få kortare arbetsdagar, kvälls- och nattöppna förskolor och en äldreomsorg värd namnet. Bland annat. Vi borde få en individualiserad föräldraförsäkring så att männen blev lika ”opålitliga” som arbetskraft som kvinnorna, få män att utföra lika mycket obetalt som betalt arbete – som är fallet för kvinnorna. Och vi ska inte vältra över medelklassens behov av avlastning på underklassens kvinnor i form av rutavdrag. Men om detta säger Lena Andersson ingenting.

Det går att ha fler barn utan att ha skyhöga inkomster. Man får välja bort ständiga utlandsresor och kanske låta barnen ärva kläder och leksaker av varandra. Den livsstilen ger dessutom lägre avtryck på vår miljö. Vi lever i ett land där det finns utomordentliga förutsättningar för barn. Att välja bort dem av omsorg om barn som dör av diarré, malaria, tbc, undernäring och aids är ungefär lika ”klimatsmart” som att trampa på en taiwanesisk träningscykel på sin balkong och sen ta bilen till jobbet. Jag begriper inte att Lena Andersson kan vara så närsynt.

Våldtäkt, den perfekta metaforen

Ingen har väl undgått Sverigedemokraternas utspel om den så kallade våldtäktsvågen. Att deras "studie" är helt galen både till sina premisser (lyssna på Jerzy Sarnecki förklara metodfelen i Studio Ett) och sina slutsatser (se SvD:s faktagranskning) är föga förvånande. Ingen någorlunda reflekterande eller kritiskt tänkande människa köper alltså deras struntprat, men det bekymrar nog inte Åkesson. Han är inte dummare än att han själv förstår det orimliga i såväl analysen som det påstådda botemedlet: att kraftigt begränsa invandringen. Men han vet att just våldtäkt väcker starka känslor och att om man kan framställa problemet som att det är invandrarnas fel så kan han vinna röster.

Sverigedemokraterna talar på fullt allvar om "fäderneslandet" i sitt idéprogram. Det är de väldigt ensamma om, av naturliga skäl. Men det är ingen slump att det land man drömmer om - ett land som aldrig har existerat - har manligt kön. Män och kvinnor är till sin natur olika, slår Sd också fast, men går inte närmare in på skillnaderna. Åkesson skulle säkert säga att kvinnor är mer omvårdande (alltså känslomässiga) medan män snarare brinner för sin uppgift (är rationella). Fäderneslandet är en idé om förnuft medan hembygden, som de också vurmar för, har mjukare konturer. Som bekant är förnuft viktigare än känslor, och den som är känslig är också mjuk och därmed kvinnlig. Och inte nog med det; förnuftet är den moderna, vita och civiliserade människans adelsmärke medan känslor är primitiva och påminner oss om tidigare utvecklingsstadier. Ja, ni vet, såna som fortfarande dominerar i andra kulturer långt bort från vår.

Plats på scen för den pigmenterade penisen. Vad kan väl vara värre än att med våld bli penetrerad av en sådan? Den svartmuskige våldtäktsmannen förgriper sig inte bara på våra vita kvinnor just som de hade tänkt kärna smör och spela nyckelharpa; han sticker in sin svarta kuk i själva samhällskroppen och sprutar ut sitt gift. Fäderneslandet blir alltså penetrerat och därmed förnedrat. Stackars fäderneslandet! Hur ska man kunna vara rationell, hård, konsekvent och stark när man är reducerad till skälvande hull? Den smällen reser man sig inte från i första taget.

Men kanske har den primitives smitta redan gripit omkring sig i samhällskroppen, för hur ska man annars förklara dessa porösa gränser, denna mjuka attityd till de främmande, denna brist på rakryggad konsekvens? I sanning, nationen är besudlad av sodomiter, förblindad av feministiska och akademiska blå dunster, den är förslavad under groteska vanföreställningar om det politiskt korrekta! Men nu har det gått för långt, vi står inför en kris och sanningens banérförare är de enda som kan rädda oss. Vi måste ta vårt förnuft tillfånga och repatriera eller assimilera invandrarna. Sluta tjafsa, kort sagt.

Som sagt, ingen reflekterande människa kan ta Sd:s siffror och slutsatser på allvar. Men det finns nog en risk att retoriken och symboliken som jag skisserar ovan kan spä på föreställningar om "främmande kulturer" och de primitiva, svarta, överkåta, impulsiva och våldsamma personer som liksom bara inte kan bärga sig när de ser vackra svenska flicka.

Men en sak är bra med vackra svenska flicka. Hon är inte så dum att hon inbillar sig att Sverigedemokraternas utspel skulle ha något med hennes trygghet att göra. Och en överväldigande majoritet köper sitt smör på Ica och lyssnar inte ens på Åsa Jinder.

Hela Nyheter 24-redaktionen låter drogtesta sig!

Thomas Bodström är för frivilliga drogtester i våra skolor, läser jag. Hur frivilliga nu sådana tester kan vara. Man ska nog vara bra kaxig och ha koll på sina rättigheter för att stå emot om ens skola uppmanar en att gå igenom ett drogtest. Men Bodström tycker visst att det här är oproblematiskt och därför blev han tillfrågad av P3 Nyheter om han ville testa sig. Men Bodström vägrade drogtest, skriver Expressen. Han hade först tackat ja, men sedan insett att han inte ville pissa i en mugg inför en kvinnlig reporter. Jaha, nähä. Det ska en kvällstidning till för att göra en stor sak av detta.

Men nu har Nyheter 24 ett förslag till Bodström: han ska få testa sig utan att lämna urinprov, på KS eller Maria Beroendecentrum. Det räcker nämligen med att lämna saliv- eller hårprov. Om han inte går med på det kommer Nyheter 24 att skicka en hårtuss som man säger tillhör Bodström på analys. Ja, "förslag" råkade jag visst skriva, men det låter snarare som utpressning. Själva skriver de att det är en "utmaning". Så nu utmanar jag Nyheter 24: låt drogtesta er själva när ni ändå är i farten! Det blir ju mindre ensamt för Bodström då. Eftersom det är ni som vill tvinga honom till denna förnedring är det inte mer än rätt att hela redaktionen ställer upp. Följande ska alltså låta drogtesta sig:

Aaron Israelson, chefredaktör och ansvarig utgivare
Eric Rosén, nyhetschef
Quetzala Blanco, nöjeschef
Ehsan Fadakar, sportchef samt
Eva Kopito, den reporter som har skrivit artikeln om andra politiker som sägs ha använt droger, bland dem Mona Sahlin och Anders Borg.

Förresten vill jag nog se ett utdrag ur polisens belastningsregister också, och kolla om ni har skulder hos Kronofogen. Även era skolbetyg vore kul att ta del av. Ni är ju journalister - vad hade ni för betyg i svenska? Har ni gått på Poppius eller någon folkhögskola, eller är ni riktiga, utbildade journalister? Och hur har ni kommit dit ni har kommit? Är det uteslutande på egna meriter, eller har det gåtts en och annan sängväg? Jag tror att jag ska kolla med Flashback. Och så ska jag göra en slagning på upplysning.se för att se var ni bor, hur gamla ni är och vem ni sammanbor med. Ja, ni vet, göra lite journalistiskt grävarbete. Kanske er bättre hälft har haft drogproblem - eller något av era ex? Frågan är fri.

Nu kan läsaren invända att Nyheter 24 inte har tagit ställning för drogtester i skolan (vad jag vet). Om Aaron eller Eric använder droger är det alltså deras ensak. Men den dag redaktionen i fråga skriver negativt om droganvändning blir det upp till bevis. Jag tror att jag ska bevaka frågan.

Ärligt talat. Jag struntar blankt i om Thomas Bodström har rökt maja eller inte, eller om han skulle ta lite för många Citodon ibland. Jag är starkt emot hans syn på drogtester i skolan, även om de kallas frivilliga (påtvingade vore de olagliga). Om en vuxen person, tillika politiker, som Fredrik Federley föll till föga för trycket lär skolbarn också göra det. Men så länge han inte låter sitt omdöme grumlas av kemiska substanser eller andra omständigheter får han tycka vad fan han vill.

Några vilkas omdöme verkar starkt grumlade är däremot de ansvariga för den här mobbningen av Thomas Bodström. Att Maud Olofsson försvarar partiets behandling av Federley förvånar mig inte. Något rättrådigare och mer stinknormalt än Olofsson har jag svårt att tänka mig. Men journalister ska granska politiker, inte ägna sig åt den här sortens översittaraktig slaskjournalistik i sämsta brittiska tabloid-anda.

Mer pengar för att döda kreativiteten

Det finns en märklig uppfattning om vad en bra skola är, men den är i stort sett osynlig, och detta för att den är så vanlig att den tas för given. Det handlar förstås om betygsgenomsnittet. Många elever med goda betyg = en bra skola. En grundskola där en stor andel av eleverna inte uppnår gymnasiebetyg är enligt det resonemanget inte en bra skola. Ibland ursäktas en sådan skola med att den har ett stort antal elever med "problematisk bakgrund". Det är förstås lite enklare att bedriva undervisning i en skola där samtliga elever heter Lindberg, Strömqvist eller von Essen och bor i villa. Då är man inte problematisk bortsett från att man kanske sparkar varandra i magen, kallar varandra för hora och överdoserar alkohol. Sånt fixar sig i villaförorten. De sociala skyddsnäten är så starka att någon familjerättssekreterare inte får nåt att utreda. I de problematiska bakgrundernas skola blir det däremot utredning.

Vad mäter en mätning? Jo, det den avser att mäta (om den är välgjord) och absolut ingenting annat. Intelligenstest brukar t.ex. mäta förmågan att förutse vilken av figurerna A, B, C eller D som logiskt bör följa på ett tidigare mönster där man ser figurer följa på varandra. Det finns bara ett korrekt svar, och den som prickar in flest rätt är intelligentast. Ett IK-test mäter absolut ingenting annat, som empati eller musikalitet.

Vad är då ett slutbetyg från årskurs nio en indikator på? Jo, hur väl eleven har anpassat sig efter läroplanens och lärarnas edikt om vad som är sant och viktigt. Och absolut ingenting annat. Ju mer eleven fogar sig, desto bättre blir betygen. Skolan stryper gradvis den kreativitet som alla barn besitter, och har ni råkat glömma det sen er egen skoltid kommer ni att bli plågsamt påminda om det när ni har egna barn och läser deras lärares kommentarer. "Det där var en trevlig berättelse", kan läraren skriva när barnet lydigt rabblar upp allt det har gjort under påsklovet i sin dagbok. "Det där tyckte jag inte lät så trevligt", kan det stå när berättelsen är för fantasifull, rolig och drastisk. Samma sak gäller matematiken. Den som intuitivt kommer fram till rätt lösning bestraffas - för man kan ju inte göra på mer än ett sätt, nämligen först si, sen så och därefter så, uppställt och redovisat enligt mallen.

En "högpresterande skola" som Sten Nordin och Cecilia Brinck skriver om på DN Debatt / Stockholmsdebatt är alltså en skola med välanpassade barn. Den skolan ska ges extra pengar som uppmuntran. Men anta nu att samtliga Stockholms skolor blir högpresterande - eller varför inte alla Sveriges skolor? Ja, då får vi sannolikt väldigt många fler som läser vidare på våra universitet och högskolor. Och om även dessa blir högpresterande får vi väldigt många fler individer med kandidatexamen, magisterexamen, masterexamen och så vidare. Vilket innebär att dessas värde urholkas; det går inflation i betygen. I slutändan får vi ett samhälle med välanpassade huvudfotingar och noll kreativitet. Du sköna nya värld.

Vår dotter har just börjat i F-klass i en skola där de flesta inte heter Strömqvist och garanterat ingen von Essen. När vi berättar för andra dagisföräldrar vilken skola vi har valt blir reaktionen - ingen alls. De är liksom för artiga för att säga: "Men har inte den skolan dåligt rykte? Det går ju så många invandrare där." Så de säger ingenting och begriper inte att deras tystnad säger allt om deras attityd. Ja, det finns säkert barn med "problematisk bakgrund" där. Men vad jag har sett av vår dotters lärare är hon mycket bra, med sunda pedagogiska åsikter och 20 års erfarenhet. Jag tror att hon och de andra i teamet är väl skickade att ta hand om en klass där spridningen av språkkunskaper, nedärvt socialt kapital samt intellektuell och emotionell mognad är rätt stor. Men det kommer kanske inte att synas på betygen.

Många är bekymrade över att pojkarna halkar efter flickorna i den svenska skolan. De verkar inte bry sig om plugget, och det kommer att sluta illa. Men jag skulle vilja vända på resonemanget: föräldrarna borde sträva efter att deras flickor blev mer medelmåttiga. Det pojkarna har förstått intuitivt är inflationen i utbildningssystemet. De räknar med att det ska gå att ta sig fram på andra vis och eftersom de är pojkar kommer de att bli unga män och senare old boys som nätverkar. Om de nu tänker så långsiktigt och tydligt; kanske överdriver jag. De kanske bara skiter i skolan eftersom de kan göra det utan några fasansfulla konsekvenser. Men de som verkligen satsar på det livslånga lärande som Sten Nordin vurmar så för är medelklassflickorna, och de som har ont i magen av prestationskrav är återigen flickorna och de unga kvinnorna.

Jag vill inte att min dotter ska bli bäst i klassen. Jag vill att hon ska må bra, förlora så lite som möjligt av sin kreativitet och, framförallt, gradvis leta sig fram till vad hon vill göra av sitt liv. Om det senare innebär att hon måste fixa höga betyg och examina får hon väl hacka i sig det, om inte - desto bättre. Hon har gått från ett helvitt dagis till en invandrardominerad skola, och det ser jag som en rikedom. Sverige ser mindre och mindre ut som på 1950-talet och vad som krävs för att klara sig bra i framtiden - om, säg 20 år - vet vi faktiskt inte ett skvatt om. Men gissningsvis kommer det att bli allt viktigare att förstå sig på och skapa nätverk med människor från vitt skilda bakgrunder. Att någon som Sten Nordin inte begriper det, eller vikten av kreativitet, är föga förvånande. Han, Jan Björklund et al. vill se fler friskolor, elitklasser och välanpassade människor omkring sig. Skolor måste inte vara toppskolor betygsmässigt, bara de kan visa att de höjer elevernas betyg, d.v.s. får dem att anpassa sig bättre. Vad det här har med lärande att göra är höljt i dunkel. Ja, det är lika nebulöst som vad en doktorsexamen betyder eller vad ett IK-test ska vara bra för. Även idioter kan bli professorer, men du kan inte bli dansare utan kreativitet och en stark personlig vision.

"Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten", säger Shakespeares Julius Caesar. Just den sorten har vi för många av i Sverige nuförtiden. Jag hoppas på en värld av problematiska, kunskapshungriga och nyfikna, inte små välanpassade Sten Nordin-kloner. Ni vet, de där som gör alla sina läxor för att en dag själva blir lärare och rektorer och starta friskolor med en enda affärsidé: att håva in stålar på att lära barn av med att vara kreativa.

Tills vidare skulle jag vilja ge mina läsare ett råd. Nästa gång ni fyller i ett intelligenstest, gör som Kandinsky skulle ha gjort. Välj den intressantaste och vackraste figuren.

Fem minuter med Maud Adlercreutz

När jag var liten började jag läsa min mors damtidningar, och det fortsatte jag med långt upp i tonåren. Jag tror att det var Damerna Svärd som först fångade mitt intresse. Jag ville veta vilka de där damerna var. Besvikelsen över att det var Damernas Värld gick snabbt över; jag hade blivit biten. Femina var den andra damtidningen i vårt hem, och den var inte heller så dum. Femina var lite exklusivare och gick an att läsa för en feministisk medelklasskvinna även om den var lite glättig. Ja, så där som damtidningar är. Damernas Värld var lite skvallrigare, lite billigare och kanske mer aktuell. Den var mer min melodi. Sen fanns det förstås tidskriften Vi, men det var ju ingen riktig damtidning även om det förmodligen mest var damer som läste den. Den var för intellektuell för mig.

Om än Femina var lite för glossy så gillade jag den med. Jag tror att min mor framför allt läste den för att vår sommargranne på Öland, Gertrud Zetterholm, skrev kåserier i den. I alla fall var det nog så hon försvarade sig - om hon alls kände att hon behövde göra det. Det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion från min sida. Var Femina feministisk? Nja, inte så det störde, skulle jag tro. Men kanske hade den ett feminint eller kvinnligt perspektiv. Den var lite av ett eget rum i Virginia Woolfs anda. Här skildrades världen så som den uppfattades av kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst. Det var visserligen matlagande, babypysslande och städande kvinnor, men också yrkeskvinnorna, och jag tror att jag kände en ganska stark samhörighet med dem. Jag var fäst vid det typiskt kvinnliga så som jag uppfattade det på den tiden. Och så var det nog det här med knepen. En stående spalt hette "Fem minuter med Maud Adlercreutz" och kunde innehålla alltifrån husmorstips till små humoristiska funderingar och råd om vett och etikett. Jag tror i alla fall att det var så, men om jag har några gamla Feminaläsare här så rätta mig gärna. För mig var nog själva titeln det mest fascinerande. Tänk er, en kvinna som heter Maud Adlercreutz lånar er fem minuter av sin tid. Det är en chans som bara måste tas tillvara.

Nu googlade jag på henne och hittade bl.a. en runa från Aftonbladet. Det visar sig att hon som reporter bevakade Hitlers besök hos Mussolini i Italien, att hon tillhörde samma generation som Barbro Alving och var en mentor för kvinnorna på Aftonbladets redaktion. Och se här presenteras "Solister i mångfalden", en avhandling om Bang, Adlercreutz och den för mig okända Astrid Ljungström. Bang var också en förebild för min mamma, vill jag minnas. Det var väl hon som sa de berömda orden att "intuition är när en kvinna tänker snabbt". Det tog jag till mig, precis som jag tog till mig mycket annat i damtidningarnas värld.

Jag tror inte att vare sig Femina eller DV hade så mycket underklädesannonser, men jag kanske minns fel. Men en och annan fanns det väl att titta på för en pojkvasker. Inte för att jag var någon PO Enquist som runkade till Åhlén & Holms katalog. Nej, jag var nog mest intresserad av själva tanken bakom. En annons som etsade sig in i mitt minne var "Playtex - det sköna krysset som lyfter och delar". Var det här långt senare? Jag vet faktiskt inte. Men jag funderade mycket på det där. Lyfter, jo det kunde jag förstå. Alla bröst sitter ju liksom bara fast mest upptill, och en stadig behå kan få fason på hänget. Annars blir det lite hipp som happ, särskilt om man som de flesta kvinnor har ett som hänger mer än det andra eller är större. Då blir det ingen byst. Damer ska ha byst, det är som ett slags spänstig, perfekt horisontell murbräcka med vilken man både lockar och avvisar karlarna. Tror du att det här är två bröst? Ha, tji fick du! Det är en byst, en perfekt enhet som är i stort sett avsexualiserad och snarast är att betrakta som en modeaccessoar. Ska det vara urringat så ska det vara med måtta, man är väl ingen Anita Ekberg. Och en så stor byst måste vara tung och besvärlig, hujedane.

Men "delar"? Det där var ett mysterium för mig. Var det ett utbrett problem med alltför tättsittande bröst? Och drog alltså de trångbröstade, om uttrycket tillåts, en lättnadens suck när de hade fått på sin Playtex-behå? Nej, jag begrep det inte. Delar man så blir det ju ingen byst. Det har nog nåt med sexualitet att göra. Att visa att man har två, säger två (2)! bröst med en motorväg emellan blir det förstås en helt annan sak.

Ja, så där funderade och resonerade jag. Att jag hade fyra storasystrar bidrog säkert till att avmystifiera kvinnligheten, även om jag minns med vilken fasa jag betraktade de blodiga bomullstussarna i ett par tåspetsskor en gång. Det var liksom självklart att världen var kvinnlig, och var den inte det så var det inte den riktiga världen. Visst förstod jag väl att det fanns världskrig, träslöjd, motorsport och andra manliga nöjen, men var de inte lite fåniga? Skulle inte Gertrud Zetterholm klappa Tor huvudet och kalla honom lilla gubben när de var i enrum? Det har jag förstås ingen aning om, men för mig framstod hon som en fullödig människa medan han var en vresig grubblare som inte fick bli störd i sitt skrivande. Hon brukade ta sitt morgondopp naken, för hon var okonventionell och oblyg av sig. Vid ett tillfälle hukade sig nån gubbe i blåelden på landborgen för att beskåda henne, men då bad hon honom träda fram så att han fick titta ordentligt. Sen skrattade hon glatt. Se där, en perfekt bild av den kvinnlighet jag beundrade så.

Och det fortsatte. Kvinnor var fiffiga, det var liksom deras essens. De kunde trolla fram middagar ur tomma intet, hitta på roliga lekar och låtsasvärldar, trösta sina män och engagera sig i problembarn. Manliga psykologer fanns inte på den tiden - i min föreställningsvärld, alltså. Nej, det krävdes allt en kvinna för att på riktigt förstå alltifrån krånglande busungar till moppeknyckande slynglar och... Sen tog min fantasi slut. Att vuxna skulle kunna behöva hjälp med psyket var jag ovanligt länge och lyckligt omedveten om. Det fanns ju dårar, förstås, men de satt på Beckis. Utvecklingsstörda fanns det också - en av mina kompisar på Öland var just det. Han var kul att leka med, inte minst för att han var så mycket större och starkare och hade ett sånt fantastiskt skratt. Men hustrumisshandlare, alkoholister och sånt, nej.

Visst beundrade jag männens värld också, men kanske mest på håll. Jag hade bra manliga förebilder i min bror och far och senare mina systrars olika pojkvänner - även om jag senare kom att förstå att de där vuxna men ändå lekfulla killarna kanske inte alltid var så snälla även om de hade stort tålamod med mig. Till saken hör att min pappa inte heller var så macho, precis. Han kunde byta däck på en bil och så, var ingen farbror Melker i Saltkråkan. Han kunde fiska i en fjällbäck efter en skidtur, han kunde läsa och rita kartor, han hade ett kontor... Men samtidigt var han ungefär som jag blev senare, mest kvinnornas vän. Och så var han kristen, vilket inte var så ultracreddigt alla gånger. Han sjöng otroligt vackert - jag kan fortfarande höra hans stämma om jag blundar, och vi sjöng i stämmor vid pianot. Skojfrisk var han också så det räckte. Jag älskade honom mycket även om han ofta var bortrest. Men det var han, det. Andra män var ofta så tillgjorda, hade attityder, d.v.s. var ytliga och självgoda. Sådan var inte damernas värld, nej den var förtrolig, insiktsfull och varm. Och så hade man spännande behåsorter och kunde laga god knäck till jul. Jag älskade det där.

I dag skulle nog Maud Adlercreutz ha varit en stor och orädd journalist precis som då. Hon skulle knappast ha twittrat och inte heller bloggat. Hon skulle ha noterat fenomenet men förhållit sig likgiltig till det icke-gedigna och tyckmyckna. Jag tänker mig att Maud (ja, jag vill kalla henne så nu, för hon var min vän) skulle ha uppskattat Gudrun Schyman för hennes mod och rakryggade hållning även om Maud själv inte såg sig som feminist. Hon kunde kanske också ha haft ett visst tålamod med sin namne i Centerpartiet och tyckt att det var strongt av en kvinna att bli partiledare. Men i smyg hade hon nog tänkt att Olofsson hade lite för mycket rouge. Mona Sahlin hade hon nog betraktat som vulgär och populistisk med sitt tal om att det är sexigt att betala skatt - hu! Sånt hör väl ändå till privatlivet.

Å, vad jag önskar att jag hade fått träffa Maud Adlercreutz. Vi hade kunnat diskutera så många intressanta saker, hon och jag. Hur man bör förhålla sig, vad man kanske inte har tänkt på, hur man kan lösa ett problem på ett fiffigt vis i stället för att köra runt, runt i gamla tankebanor. Kanske hade hon bjudit på en knäck också och lett småroat åt den där lillgamla pojken. Det finns inga som hon kvar i världen, vilket mest beror på att den har expanderat så ofanligt både geografiskt, medialt och mentalt. Ingen har längre fem minuter, och damtidningarna har helt förlorat sin charm. Men en gång levde jag i damernas värld och den var min stora trygghet.