Relationsanarki?

Nej, nu får det snart vara nog med relationsskriverier här på ett tag. Men här kommer ändå några rader om relationsanarki. De bygger på de diskussioner jag har deltagit i på Qruisern samt på Dr Andies texter, bl.a. "Love made me do it" (se länk nedan).

Relationsanarkister vill i likhet med polyamorösa inte låta sig stängas inne i mononormen, den norm som säger att man ska vara tvåsam och monogam. Men medan en som är polyamorös kan sägas ha förmågan och viljan att upprätthålla flera samtidiga kärleksförhållanden vill relationsanarkisten riva skrankorna som omgärdar själva fenomenet ”förhållande”. I stället använder man vänskapen som modell eller liknelse för sina kärleksrelationer. Den goda vänskapen, vill säga.

I det monogama parförhållandet är man allt för varandra. Ingen annan släpps in (och ingen släpps heller ut). Regler, snarare än förhandlingsbara överenskommelser, omgärdar relationen: man ska till exempel inte ha sex med någon annan. I många fall finns också en förväntan om att man alltid ska vilja umgås med varandra, vara allt för varandra. Eftersom mönstret har funnits i många generationer så styr det hur förförståelsen av begreppet "förhållande" ser ut. Det här kärleksämbetet axlar man alltså automatiskt. Det är svårt att diskutera eftersom det är osynligt och självklart, som luften vi andas. Det påminner om en trossats eller rentav doxa: något som inte kan ifrågasättas inom ramen för den rådande relationsstrukturen.

Hur ser då en (god) vänskapsrelation ut? Jo, till att börja med så är den inte exkluderande. En sann vän blir inte svartsjuk om du har andra vänner, utan gläds tvärtom om du gör nåt kul med andra. Det snart sagt enda som kan påverka er vänskapsrelation är det som händer inom den, inte utanför den. Den goda vännen inser också att ni inte är allt för varandra och att det vore poänglöst att kräva en särställning. Ni kanske inte alltid är varandras allra närmaste vänner, men ni har kul när ni träffas – sen skils ni åt igen. Det är alltså inte ett antingen eller-förhållande som råder mellan er: ”Antingen är du min vän och bara min, eller så får det vara!” Ni väljer att umgås med varandra av lust och väljer bort varandras sällskap utan förebråelser.

Det här kan göra att ni inte ibland inte ses på ett tag, men det oroar er inte, ni vet att ni har varandra ändå. Ni behöver alltså inte ösa bekräftelse över varandra; er vänskap hotas inte av att ni umgås med andra. Att ni har andra vänner gör också att ni inte tar varandra för givna, utan inser att ni måste behandla varandra med hänsyn och respekt om vänskapen ska bestå.

Tänk dig nu att du väljer att förhålla dig på samma sätt till den/dem som du är förälskad i - och vice versa såklart. Vad händer? En omedelbar vinst är att ni har opererat bort hela det paket av förväntningar och krav som ofta kännetecknar parsamheten. Eftersom förhållandet inte står och faller med monogamins påbud att ni ska vara de enda för varandra så slipper ni se andra som hot. Och om ni inte måste vara allt för varandra, utan erkänner att det finns vissa saker som ni inte kan ge er älskade så slipper ni att känna er otillräckliga på den punkten. Ni är ju fria att söka utlopp för de sidorna hos andra. Precis som i en vänskapsrelation så avgörs ert förhållande av hur ni har det med varandra – när ni nu väljer att vara med varandra.

Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang.

Jag kan dock tänka mig att en stötesten kan bli just det känslomässiga engagemanget. Som fru Zophie Klon så klokt påpekar i en kommentar till Älskling, du är inte den enda för mig så finns det föga av rationalitet i förälskelse och kärlek. Det kan alltså hända att de goda föresatserna om att inte särbehandla någon faller. Svartsjukan kan slå sina klor i dig när du minst anar det. Hur hanterar man det? Enligt dr Andie så gäller det att hantera de svåra känslorna. Man får ta till något som påminner om KBT med sig själv. Jag vet inte, jag... Jag tycker nog att kärleken till den andre bör styra även här (se mitt förra inlägg om svartsjuka).

Dr Andie har skrivit väldigt bra om hur den mononormativa matrisen verkar vara inympad i oss alla. Jag ställer upp på den analysen och tror säkert att det passar vissa med det förhållningssätt jag har skisserat ovan. Men jag blir lite orolig när jag ser framför mig hur människor försöker dressera sig själva för att vara till lags. Över- och underordning uppstår lätt i vilken relation som helst, och man bör akta sig noga för att reproducera samhällets förtryckande maktordningar, att så att säga marschera baklänges in i fållan, idogt viftande med relationsanarkismens eller den flersamma kärlekens fana.

Slutligen några ord om barnen. Jag inleder ogärna en mening med "barn behöver", men tänker mig ändå att den socialisering till ett nätverk av betydelsefulla relationer som de formar och formas av är beroende av en viss stabilitet. Hur förklarar man att någon som ett barn har fäst sig vid och kommit att betrakta som en permanent vän plötsligt aldrig hör av sig? Det är väl bara att hoppas att det inte blir så, att relationsanarkisten gör ett litet undantag från regeln om att bara umgås när man har lust. Men det här gäller förstås alla vuxna, oavsett relationsform: Bli inte viktig för ett barn om du inte är beredd att behålla kontakten, oavsett hur ditt förhållande till föräldern ser ut!