tag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post429354859812976794..comments2023-05-29T10:45:01.431+02:00Comments on Niklas Hellgren: Relationsanarki?Unknownnoreply@blogger.comBlogger6125tag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-20334839379674537362008-06-12T18:36:00.000+02:002008-06-12T18:36:00.000+02:00det där med namn är mystiskt, men jaja :)det där med namn är mystiskt, men jaja :)Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-87612567500919548142008-06-12T16:56:00.000+02:002008-06-12T16:56:00.000+02:00"I och med att en relationsanark inte vill binda s..."I och med att en relationsanark inte vill binda sig för en tvåsamhet, utan låta lust- och frivillighetsprincipen råda, tror jag att det kan vara lättare att dumpa den där jobbiga människan."<BR/><BR/>Jag tycker att det är underligt detta att ickebindning, att inte definiera ut en relation som speciell och genom att inte exklusivisera vissa ageranden inom den relationen, automatiskt (?) skulle leda till att man dumpar människor hit och dit. Att "göra slut" med vänner förkommer, men det är långt mer vanligt att folk gör slut med partners. Vänner kan snarare ha mer eller mindre aktiv frekvens i ens liv i olika perioder. Jag ser ingen nackdel i att barn ser att en person kan vara borta ett tag för att sedan komma tillbaka. det kan leda till en trygghet, folk försvinner inte bara. Sen är det nog bra med någon form av stabilitet och där kan vi tala om föräldrar, de som gemensamt har valt att vara föräldrar till ett barn, har då också sagt sig vilja ha en kontinutet i umgänget med barnet.<BR/><BR/>Att umgås när man vill åt samma håll, kan ju tex innebära en gemensam önskan att kommunicera sig förbi diverse problem. Om bara en av parterna vill kommunicera så kan det bli väldigt jobbigt. Detta gäller alla relationer. Den som vill kommunicera brukar definiera det som en önskan att förstå/förklara/utveckla medan den som inte vill kommunicera brukar tycka att den andra ältar problemen och att det bara är destruktivt. <BR/><BR/>Appropå relationer till barn så är en möjlig väg att se det som en relation till en person. Som är viktig "i sig själv" och inte via en annan person. Här vill jag även påpeka att det inte är ovanligt att den som är förälder till barnet hindrar tidigare partners att träffa barnet. Hela konceptet "att göra slut" innebär ofta att man inte träffar xpartners föräldrar, syskon eller vänner. De hör så att säga till den personen. <BR/><BR/>(elin och nilome är samma person för övrigt, det ena råkar bara vara mitt användarnamn där jag har en aktiv blogg :))Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-52627592003769663202008-06-12T16:38:00.000+02:002008-06-12T16:38:00.000+02:00Även här vill jag referera till vad jag skrev:"För...Även här vill jag referera till vad jag skrev:<BR/><BR/>"Förhållande och förhållande, förresten. En sann relationsanarkist kanske inte vill använda den termen, i alla fall inte öronmärka vissa relationer som "förhållanden". Vitsen är ju, vad jag förstår, att förhålla sig till hela sin omgivning på samma sätt, oavsett graden av känslomässigt engagemang."<BR/><BR/>Där verkar vi ha en samsyn, som det brukar heta nuförtiden.<BR/><BR/>Jag håller också med dig om att en relation inte ska upplevas som destruktiv, och det gäller såklart vilken relation som helst. Frågan är dock vad "destruktiv" betyder och man gör innan man bestämmer sig för att relationen inte är värd att upprätthålla. Jag har en känsla av att ordet destruktiv används lite för lättvindigt många gånger, som ett slags kodord för "jobbig". Ingen kan ju förebrå den som inte vill stanna i en destruktiv relation, eller hur?<BR/><BR/>(Om endera parten förringar, förnedrar, misshandlar eller utnyttjar den andre den andre så är det givetvis oacceptabelt.) <BR/><BR/>Att vi är så snabba att kasta varandra på soptippen så fort det tar emot en smula är väldigt synd. För de monogama leder det här till seriemonogami, en rad förhållanden som alla slutar i besvikelse tills man förhoppningsvis finner Den Rätta. (Det har jag också skrivit om.) Om den här sortens konflikträdsla är vanligare hos monogama än hos polysar eller RA vet jag inte. Men rädslan för att kvadda en relation kanske är större hos dem som tänker sig en tillvaro tillsamman. I och med att en relationsanark inte vill binda sig för en tvåsamhet, utan låta lust- och frivillighetsprincipen råda, tror jag att det kan vara lättare att dumpa den där jobbiga människan.<BR/><BR/>Jag har vänner som är RA och har respekt för deras syn på relationer. Jag har vänner som är poly och vänner som är mono, samma sak gäller där. Men det jag absolut inte kan respektera är vuxna som bygger upp ett nära förhållande till ett barn och sedan bara försvinner. En nära vän till mig hade en flickvän "som aldrig skulle svika ett barn". Det var några år sen de gjorde slut och hon har ännu inte hört av sig.Niklashttps://www.blogger.com/profile/03240323945287033100noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-76467837015528674932008-06-12T14:16:00.000+02:002008-06-12T14:16:00.000+02:00Relationsanarki handlar om att inte dela in sina r...Relationsanarki handlar om att inte dela in sina relationer i olika fack. Att inte hierarkisera relationerna. Att inte låta en mall för hur en relation ska se ut bestämma vad som får och inte får hända i relationen. Utan istället att de som har relationen tillsammans utvecklar relationen utifrån vad de vill göra med varandra. <BR/><BR/>Om några känner att det är tråkigt att ses just nu, det ger inte så mycket, så kan de sluta träffas. just nu, men det finns inget som hindrar dem från att ses igen, när de vill det. <BR/><BR/>Här vill jag även tillägga att det inte finns något som hindrar en relationsakark från att prata, kommunicera, fråga, undra, skapa nya möjligheter när en relation känns tråkig.<BR/><BR/>Att släppa en relation är vanligare, som jag ser det, i monorelationer, där det är vanligt (tror jag?) att man antingen är ihop eller så umgås man knappt. <BR/><BR/>sist så tror jag att detta att fly från besvärliga relationer ibland kan vara positivt, om relationen är destruktiv. och ibland kan vara en följd av konflikträdsla vilket jag inte tror är vanligare bland relationsanarker än andra.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-53742060132745626402008-06-12T00:36:00.000+02:002008-06-12T00:36:00.000+02:00Som jag skrev: det här gäller alla vuxna, oavsett ...Som jag skrev: det här gäller alla vuxna, oavsett relationsform. Och det handlar inte om just mongogami eller ej. Barn mår bra av att ha fler vuxna än sina föräldrar att relatera till. Barn till polyamorösa eller relationsanarkistiska föräldrar kan därmed vara lyckligt lottade - om förhållandena blir varaktiga.<BR/><BR/>Relationsanarki har många poänger. Men jag tror att baksidan kan vara att man lättare släpper en relation som inte känns lustbetonad för stunden. Och då gäller det att man kan hålla isär förhållandet till den vuxne och den till barnet.Niklashttps://www.blogger.com/profile/03240323945287033100noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4914686504316559924.post-9469436033020701102008-06-11T18:34:00.000+02:002008-06-11T18:34:00.000+02:00kommentar angående dina ord om barn. Hm, det finns...kommentar angående dina ord om barn. Hm, det finns en väldig massa barn som lever med skilda föräldrar. Där är det då sannerligen vanligt att det kommer och går partners lite hursom. Och vänner. Varför blir det plötsligt ett problem om föräldrarna inte är monogama?Elinhttps://www.blogger.com/profile/04157175871802953914noreply@blogger.com