Det ögat inte ser, lider inte själen. En gång är ingen gång.
Alltså kan du äta kakan och ha den kvar. Din partner blir inte lidande och du får hoppa i säng med, tja…din kollega. Du får förstås lite dåligt samvete, men det är väl överlevbart. Och skulle det tynga dig för mycket kan du alltid berätta. Det var ju bara sex; du blir säkert förlåten.
Men tänk om din älskling tappar förtroendet för dig? Det skulle kännas hemskt. Kanske bäst att hålla tyst ändå; du vill ju inte såra någon i onödan. Och det var ju bara den här gången. Eller? Det kändes inte så dumt, det där. Du får väl se hur du gör nästa gång. Fast inom dig anar du nog hur det blir. Hm… Det här var inte så lätt.
Så låt oss försöka bena upp problemet. Stämmer till exempel de inledande talesätten? Anta att du gör affärer med en kompanjon. Varje vecka stoppar hen ett antal tusenlappar i egen ficka. Men det får du aldrig reda på, så det gör ingenting, eller hur? Det ögat inte ser, lider inte själen. Man kan strängt taget göra vad som helst mot en annan människa så länge vederbörande inte vet om det: ljuga, stjäla, bedra och manipulera. Ja, det finns verkligen personer som anser det. Man brukar kalla dem psykopater.
Jag hör dina protester: Du är väl ingen psykopat bara för att du är otrogen en enda gång?! Nej, naturligtvis inte. Men argumentet om ögat och själen verkar inte vara mycket till försvar. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker inte att man ska svika den man älskar. Och att göra något som du vet att din älskling skulle ha starka invändningar mot är ett svek.
”En gång är ingen gång”, då? Tja, vi är inte mer än människor. Ett enstaka snedsteg må väl vara förlåtet. Om du nu är säker på att det är en engångshändelse. Men det är det här med samvetet. Du har valt en kortsiktig vinst och fått en långsiktig förlust på kuppen. Samvetet tynger dig. Kanske känner du ändå att du vill berätta.
Men man kan ifrågasätta vad som är vunnet med det. Sveket blir ju inte mindre för att du berättar om det. Du har gjort något som du visste att din älskade skulle ha motsatt sig, och du gick in i det med öppna ögon. Du kan förstås åberopa förmildrande omständigheter: Du var full, du blev bara så kåt, du blev förförd... Men någonstans längs vägen fattade du ett beslut; du lät dig falla. Eller är du kanske helt viljelös, ett rö för vinden? Skulle inte tro det.
Nej, du begick ett svek och nu vill du få absolution. ”Ja, men jag vill vara ärlig”, säger du. Men det har du alltså inte varit. Din partner kommer sannolikt, med rätta, att tappa förtroendet för dig och det lär ta lång tid att reparera, om det alls är möjligt. Vad är det som säger att du inte kommer att göra om det? Att du ger ditt ord på det? Ursäkta, men det har du liksom redan gjort en gång.
Och om du nu vill vara ärlig, varför ringde du inte hem från puben och sa:
- Hej, det är jag. Jo, jag tänkte bara tala om att jag nog kommer att vara otrogen mot dig i kväll. Det ligger i luften. Du skulle se vilka blickar jag har fått. Och så har vi redan kysst varandra.
- Men hallå, jag vill inte att du ligger med nån annan!
- Nej, jag vet. Men det tänker jag sätta mig över. Vi ses i morgon bitti. Puss, puss!
Jaså, det känns inte som ett alternativ? Varför inte? Du vill ju vara ärlig.
Tyvärr, jag tänker inte ge dig absolution. Du får bära ditt kors själv. Eller berätta, för all del. Men inbilla dig inte att det är för din partners skull, och var beredd på att förtroendet mellan er därmed är rubbat, kanske för all framtid.
Är din otrohet återkommande är det en annan sak, för det är väldigt svårt att ursäkta. Tro heller inte att du kan bedra din partner under en längre tid utan att det får konsekvenser. Det förakt för din älskades vilja som du visar kommer att färga av sig på dig själv. Du är inte längre någon som lät sig falla för en enstaka frestelse, du är en fullfjädrad bedragare. Hur känns det?
Tänk dig att din partner kysser dig och säger: ”Min finaste, vad glad jag är att jag har dig.” Och så har du knullat med någon annan dagen innan. Din partner tror att ni delar allt, men du vet bättre. I själva verket är du någon annan. Eller tänk dig att du, mot all förmodan, har lyckats hålla ditt vänstrande hemligt under ett helt liv tillsammans. Nu ligger din älskade för döden och kommer att dö utan att någonsin ha känt dig på riktigt. (Det är liksom inte läge att lätta ditt hjärta nu.) Hur ska du någonsin kunna se dig i spegeln efter det?
Men du har kanske inte tänkt vara otrogen till döddagar, bara… Ja, hur länge? När ska du bryta mönstret? För varje månad, för varje år som går känns det allt svårare, för att inte säga omöjligt. Omöjligt att sluta vara otrogen, omöjligt att berätta om det. Men du behöver nog inte oroa dig för att din älskling ska dö i dina armar utan att ha fått veta sanningen. Den brukar nämligen alltid uppdagas förr eller senare. Och frågan du då kommer att få är: ”Men vad har du för syn på mig, egentligen?!” Det är inte den fysiska otroheten som är det värsta, utan ditt förakt för din partner. Dubbelspelet, ljugandet under hela denna tid.
Du har velat vara fri att vara med andra. Nu har du sannolikt fått den friheten en gång för alla. Det är väl bara att gratulera.
torsdag 22 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jag hamnade här av en slump och har läst ditt inlägg om att vara otrogen. Jag håller fullständigt med dig att man inte ska gå bakom ryggen på sin parter fru/man sambo. Så som du skrev att om det har varit ett långvarit "förhållande" bakomryggen och om det då händer något hur ska man kunna berätta då? Men det jag undrade om är hur du ser på den person som är fri men har ett förhållande med en då som är den ortogne? HUr mycket skuld har denna person i det hela? Ska han /hon vända sig till den som blir bedragen och säga sanningen eller bara spela med och vara tyst? År ut och år in?
Man kan resonera om närhet. Om man har en egen relation till den som blir förd bakom ljuset så är man ju exakt lika falsk som den som vänstrar. Känner man inte vederbörande så har man så att säga ingen relation till den. Och hur kan man svika någon som man inte ens känner? Kan tyckas.
Men det här synsättet förutsätter att man inte kan/bör/måste vara solidarisk med någon man inte känner. En stunds eftertanke säger oss att det resonemanget blir absurt om man drar det till sin spets, och knappast hållbart ens i mer blygsam form. Ska man erbjuda sin plats i tunnelbanetåget till en gammal människa som har svårt att stå? Varför skänka pengar till Rädda barnen?
Det allra värsta med att ljuga och bedra är att man därigenom binder för ögonen på sitt offer. Hen får inte chansen att skapa sin tillvaro med alla kort på bordet, så att säga. Valfriheten blir begränsad på samma sätt som för en omyndigförklarad, och inte förrän slöjan rycks bort kan vederbörande fritt välja sin framtid - och då är den ändå kringskuren på grund av chocken över det inträffade.
Så mitt svar är nej, man ska inte spela med. Man har ett ansvar även för någon man inte känner.
Vilken bra beskrivning av otrohets konsekvenser du har gjort.
Min partner,han som har gjort mig så lycklig, var för ett halv år sedan otrogen. Från att vara otrolig lycklig ,är jag 6 månader senare deprimerad,den livs lust jag har alltid haft finns inte just nu. Min självkänsla ligga på botten, mitt social liv är inte längre en njutning men något som jag tar mig igenom.Livet är pest och kolera.Jag vet att livet komer att bli mycket bättre,men jag kanske behöver hjälp.
Förhållandet finns kvar än så länge.Åtrå och respekt för honom har jag inte kvar. Jag kan inte få bort bilderna av att han har varit intimt både fysisk och med alla hundratals långa samtal/sms.
Jag märkte att allt var inte som vanligt,ställde frågor sen kom det lögn efter lögn....kränkning!
Jag är sårad. Priset jag får betala är mycket dyr och mycket orättvis. Jag som har alltid varit ärlig och öppen med honom. Han har behandlat mig som en idiot.
Jag tror inte på kärlek längre. En dyr förlust.
Otrohet är inte värt konsekvenser för bedragaren eller den bedragna.
Jag har förlorat min far,min bästa vän till döden,en äktenskap till skilsmässa. Men det här ar det värsta jag har varit med om.
Hej ! Bra skrivet. Jag har stött på problemet otrohet utan sex. Min man har haft en hemlig relation med sitt x bakom min rygg, sms och telefonsamtal, han hade inte tänkt och berätta då han visste sen tidigare att jag inte vill att de ska ha en relation då hon i många många år har skadat mig med hot, lögner och även påstått att jag snodde nin man ifrån henne och det trots att de varit skilda i 2 år innan jag kom in i hans liv, hon ville inte ha honom, hon som begärde skilsmässa. ..men hennrs tanke var att han skulle vänta, han skulle inte hitta någon ny, han skulle vara hennes oavsett. Nåja, hur som helst så har han upprepade gånger smusslat ned henne, inget sex, nen han har vetat om att detta skulle såra mig och göra mig besviken, han har vetat att han gör en medveten handling som kommer skada mig och vårat förhållande. Hans enda försvar till att han smusslat är att jag vet ju att du blir ledsen och arg så därför ljuger jag...mitt fel alltså ? Jag blir galen på detta och för mig är detta otrohet oavsett sex eller inte...eller vad vet jag om de haft sex via tfn...neeej jag vet inte, jag orkar inte mer nu.
Hej
det som känns värst för mig är den återkommande otroheten, att få höra att hon älskar mig och så fort jag lämnar huset ringer hon.Självklart så finns kanske ansvar hos mig också men att hitta på orsaker med facit i hand känns ej rätt. Att säga att man älskar en och samtidigt ha tankarna på annat håll smärtar.
Jag blev väldigt ledsen när jag läste ditt inlägg, för att det är så sant. Det är precis så jag känner men du gav mig några ord där jag inte hunnit få ord än.
Hälsningar kvinnan som precis upptäckt att hon blivit bedragen i alla år, drygt 3 år, från början till slut. Det tar knäcken på vem som helst.
Skicka en kommentar