BMI-bluffen och Knull-Bolognaskalan

Efter att ha läst vad bl.a. om Julia Skott och Gustav Almestad har skrivit om kroppsvikt och "Du är ju inte tjock", kollade jag nyss in BMI-galleriet på Flickr. Och trillar fucking av stolen. Känner jag någon som inte är minst "överviktig"? Personerna på bilderna från "overweight" till "obese" ser ju helt vanliga ut för mig. De "underviktiga" ser smala ut, men inte så att jag höjer på ögonbrynen. BMI måste vara en bluff, tänker jag. (Uppdatering: här och här kan ni läsa bra inlägg av Rabiatfeminism i ämnet, och här har ni Elin Grelssons take on it.)

Jag vet: övervikt, särskilt i form av bukfetma, är en hälsorisk. Eller snarare, man ligger lite pyrt till om man har dåligt flås och höga blodfetter, och BMI kan ge en fingervisning om detta utan läkarundersökning. Men kroppskonstitutionen i sig behöver inte vara något problem. Är man riktig tung sliter man på sina knän och sin rygg, och det är inte heller bra. Men om man tränar går det säkert att klara sig utan ledbesvär, åtminstone så länge man är någorlunda ung, och man kan ha bra hjärt- och lungkapacitet och finfina blodfetter även om man är tjock. BMI (åtminstone som den framstår i Flickr) verkar dock bygga på en fördelningskurva som är för toppig; normalen, den där de allra flesta befinner sig, är för snävt tilltagen. En normalfördelningskurva som visar hur exempelvis musikalitet fördelar sig i befolkningen har en plattare och bredare puckel i mitten. De allra flesta är alltså hyfsat musikaliska. En mindre del är lite mer musikaliska än genomsnittet, och lika många är lite mindre musikaliska. De hypermusikaliska eller snudd på tondöva är en minoritet.

Det är som med all slags normativitet. "Normal" betyder egentligen bara "det som faller inom normalen", d.v.s. det som är det vanligaste enligt diagrammet. Det ligger ingen värdering i det. Men när det normala blir det förväntade och önskvärda förvandlas "normal" till ett ideal och allt annat blir "onormalt". Barn mognar fysiskt och psykiskt i väldigt individuell takt fram till sjuårsåldern, ungefär. De fem- och sexåringar som ligger efter har då hunnit ikapp de fem- och sexåringar som låg före. Fortfarande finns det variationer, men de är betydligt mindre, så sju år är en bra ålder för skolstart. Och det var därför vi i Sverige valde just sju år. Ser man på en förskoleklass i dag är det uppenbart att spridningen är mycket större: vissa är väldigt mycket som dagisbarn medan andra skulle kunna hoppa direkt till tvåan. Men det finns en poäng med att inte dela upp barn efter läshuvud och förmågan att kunna sitta någorlunda stilla och inte prata rätt ut under en lektion. Det finns en poäng med att inte tro att ett barn som är väldigt verbalt begåvat också är mer "vuxet", vilket kan bli en belastning. Och det finns all anledning att låta barn som har svårt att koncentrera sig eller har sämre förutsättningar att lära sig 10-kamraterna också få vara med och inte förvisa dem till särklassgulag, vilket jag har skrivit om flera gånger här på bloggen.

Det relativa betygssystemet var inte så dumt tänkt, egentligen. Men det fick idiotiska konsekvenser när exempelvis lärare trodde att de inte "fick" dela ut för många höga betyg för att det skulle bryta mot normalfördelningen. Som om det inte skulle finnas stora variationer i små populationer. Systemet innebar också att klassen delades in i medelmåttor, dumskallar och plugghästar: det normala blev normativt och variationerna blev avvikelser. Precis så är det även med kroppsvikt och utseende - eller med sexuell läggning.

Sedan kom de målrelaterade betygen, något vi som gick i skolan gjorde uppror emot. Exakt varför minns jag inte, men det var nog känslan av att nu skulle vi mätas och vägas ännu mer än tidigare. Egentligen är nog målrelaterade betyg bättre - om man nu måste ha betyg alls. Bolognaskalan som tillämpas på universitetet definierar hur t.ex. en uppsats ska se ut för att förtjäna ett A. Därmed slipper läraren känna att den måste hålla igen med goda / dåliga betyg. I botten ligger ändå en normalfördelningskurva, men systemet gör att eleverna på förhand kan räkna ut ungefär vad som förväntas för ett visst betyg. Det funkar på högskolenivå, men frågan är hur lätt det är för barn och ungdomar att klura ut hur de ska göra. Det kräver ju en viss mognad, d.v.s. förmågan att känna sig själv, ha realistiska förväntningar, väga läxor mot X-box och så vidare. Problemet med att vissa är "dumskallar" och andra "genier" kommer man fortfarande inte åt, för det normala blir normativt även här.

Så vilken kroppskonstitution vill du ha? Vill du vara en mager speta/klen och (såklart) feminin kille eller en pangbrud/hunk? Eller orkar du med att ses som tjock? Finns det en kroppens Bolognaskala? Nej, det finns bara en alltför snävt tolkad normalfördelningskurva, normalitet och avvikelse. Men det kanske vore dags att sätta målrelaterade betyg för kroppsuppfattning (30 högskolepoäng), nåt i den här stilen:

A/ Du tänker sällan eller aldrig på hur du ser ut i spegeln eller i andras ögon. Du har ingen idealvikt som du strävar efter, känner dig varken smal, tjock eller normal. Du knullar med kreti och pleti, och kanske noterar du att Berit har bristningar eller Sigurd en penis som ser ut som en utkavlad PET-flaska, men inte mer än så. Du älskar dem för att de ser ut som de gör, tänker att annars vore de inte Berit eller Sigurd om någon som också har knullat med dem påpekar deras hemska lyten. Du klär dig som du vill och sminkar dig som du vill, inte för att göra dig attraktiv - eller oattraktiv - utan för att du råkar känna för det. Du duger som du är och om någon har synpunkter är det deras larviga problem.

B/ Du tänker ibland på hur du ter dig. Du är ganska nöjd med dig själv, men skulle nog gärna lägga på dig lite fläsk eller muskler - eller bli av med överskottet. Du knullar med kreti och pleti och tänker att Berits bristningar ändå är rätt sexiga, för de visar att hennes kropp har en historia. Sigurds penis krånglar du in under ett visst besvär och tänker att det vore bättre om han var lite mindre väl tilltagen, men vafan. Du klär dig för att känna dig snygg och sminkar dig för att göra det bästa av dina förutsättningar. Du vill gärna vara attraktiv men inser att du inte är någon femetta och har inga större problem med det. Andras kommentarer och normer kan du skratta åt, men innerst inne blir du allt lite sårad.

C/ Du tänker rätt ofta på att din spegelbild inte motsvarar ditt ideal. Du är medveten om att du alltid kommer att bli utsatt för andras blickar, vägd, mätt och värderad. Du borde verkligen bli av med den där kulmagen, bleka tänderna och sluta tro att en tajt t-shirt gör att du ser smal ut. Du är inte så petig med vem du knullar, men det finns gränser. Du kan inte låta bli att fnissa åt Kurts alltför ådriga skithål eller Dianas taxöron till tuttar. Visserligen bara i smyg, men ändå. Att andra värderar dig lika mycket som du värderar dem är jobbigt, men son coses de la vida. Man kan ju alltid ta en fyra-fem gin & tonic innan man hänger med nån hem.

D/ Du speglar dig inte gärna. Du har försökt skärpa dig, men din karaktär är det tydligen lite si och så med. Det är inte mer än mänskligt, men resultatet blev obra. Ja, nu står du där i badrummet och betraktar dina hängpattar och ridbyxlår/isterbuk och mikropenis och gillar inte vad du ser. Om du kisar lite med ögonen och bara ser dig själv en face kan du fortfarande duga, men ställ dig inte i profil! Du får väl ha på dig löst sittande kläder, kanske någon mörk topp och ljus underdel eller tvärtom, beroende på åt vilket håll kroppspäronet är vänt. Tvärrandigt får de där undernärda genusbruttorna med näsring och Patriciafjollorna ha, inte du. Du knullar, paradoxalt nog, inte med vem som helst. Själv är du ju ingen skönhet, men du har sannerligen vissa krav. Tyvärr har även andra det, så det blir inte så mycket sänghalmswise. Inte blir det bättre av att du jämt blir så rund under fötterna. Suck.

E/ Du tänder inte i badrummet. Du ser fanimej inte klok ut och det är bara ditt fel. Att andra försäkrar dig att det inte är nåt fel på dig är ju snällt, men du vet bättre. Att klä sig är en plåga eftersom du ser lika motbjudande ut vad du än hittar på. Smink? Ha. Som om det skulle hjälpa. Knulla har du slutat med för längesen. Den där bruden tror att hon är snygg - ser hon inte sig själv?! Du har slutat gå till Patten för du vet ju att muskelpullorna och Calle Norlén-kopiorna ser ner på dig, din tönt. Man kanske skulle spela lite X-box? Och gråtrunka.

F/ Det är kört. Jävla pissvärld. Synd att man är för feg för att hoppa från en bro.

Fx/ Det finns ett visst hopp om livet, men bara om du gör nåt radikalt. Du kan fortfarande få godkänt om du kompletterar.


Jaha, vilket betyg siktar du på? Tänk på att A-E är godkänt enligt Bolognaskalan. Vilket är bedrövligt. Egentligen borde bara A vara godkänt - nej, egentligen borde vi alla kunna slänga alla betyg överbord. Men nu lever vi i ett utseendefixerat samhälle med ett fullständigt sjukt kroppsideal. Jag vet inte riktigt var jag själv hamnar i min egen improviserade knullskala ovan. Jag är 183 cm och väger 78,5 kg (vägde mig nyss för att kunna konstatera detta). Jag har lite mage och skulle gärna se att den blev helt platt. Å andra sidan finns det mycket annat som jag önskar mig om jag bara får dagdrömma lite. Jag skulle gärna tala fem språk flytande, till exempel. Det är fortfarande inte för sent, i teorin. Men det kommer inte att bli av, det heller. Jag kan inte ens sluta röka. Som alla andra väljer jag för det mesta belöning nu och kostnad senare, inte vice versa. Jag är tämligen kroppsblind och passar därför in i A eller B när det gäller knullerier, men inte heller jag går fri från att värdera andra efter deras utseende. Jag har verkligen knullat med kreti och pleti - inte för att det nödvändigtvis skulle vara en merit - och sällan eller aldrig haft några synpunkter på the knullees fysionomi. Det gör mig inte till en god människa. Jag önskar att jag vore mer som ett barn när det gäller synen på andra. Små barn konstaterar ofta att tanter och farbröder är tjocka eller saknar fingrar eller är kortvuxna eller har ansiktet fullt med järnskrot - men lägger ingen värdering i det. Det klarar inte jag. Jag är lika lurad som alla andra när det gäller sambandet mellan utseende och psyke. Insikten i mina egna begärsmönster eller egen kroppsuppfattning visavi "karaktär" når en viss gräns, men inte hur långt som helst. Jag kan ändå inte låta bli att fantisera om att om jag själv skulle väga 150 kg så skulle jag en dag ta mig själv i hampan och satsa stenhårt för att bli normalviktig. Ja, ni vet - som ett montage ur en Hollywoodfilm där man ser protagonisten ägna sig åt diverse mindbogglande övningar under en längre tid (tänk "Rocky"). Samtidigt som jag alltså vet att ett beroende vilket som helst är otroligt svårt att rå på. Jag förstår inte att en enda heroinist kan sluta innan den har nått den absoluta bottnen.

Jag tror att vi förstår det här lite till mans. Vi vet att det är mänskligt att vara mänsklig, och vi önskar att vi kunde skärpa oss lite. Och jag tror faktiskt att det finns ett utrymme för förbättring. Vi kan till exempel försöka älska oss själva lite mer, trots våra skavanker. Och älska våra medmänniskor trots deras. En modell är kärleken till barn. Den är villkorslös och icke-värderande. Kan vi inte försöka se varandra och oss själva som varandras barn, som medberoende av närhet, kärlek och hänsyn? (Och då får även de perfekta vara med. Om de är snälla.) Och tillsammans kan vi väl slå ett slag för skavankerna och motsätta oss idiotiska mätsystem som BMI eller knullbolognaskalor. Inom oss själva kan vi försöka se normen som normalen och göra som små barn när vi ser varianten: notera och sen gå vidare. Det måste gå.

IBSEN-PRISET 2010

till en nyskapande dramatiker i Sverige.

MARTINA MONTELIUS

Den beroendeframkallande familjen, språket som verktyg och äventyr: Martina Montelius arbetar i Ibsens anda när hon med absurdism, humor och humanism skildrar hur nutidsmänniskan överlever vardagen. Med dramatik både för vuxna och barn står Martina Montelius för bredd och genre-överklivningar kombinerade med språklig skärpa; hennes växelbruk med dramatiseringar och regiarbeten ger näring åt den egna, leklystet spelbara dramatiken.

För Ibsen-sällskapets styrelse i Sverige

Berit Gullberg

Stockholm 19.03.2010

---

Ja, så ser plaketten ut - fast snyggare än vad jag kan återge, förstås. Priset delades ut i Marmorfoajén på Dramaten, med Marie-Louise Ekman och ett myller av teatermänniskor och många andra, bl.a. två representanter från Norges ambassad. Å, jag önskar att jag hade varit med! Väldigt fina blommor fick Marty också, och flera intressanta Ibsen-böcker förutom själva prissumman. Och härmed är hon även invald i juryn inför nästa års val av pristagare. Jag är så oerhört stolt över min fantastiska moatjé och livskamrat!

Modernt med syskonsex

Lisa Magnusson ger sig in i debatten om syskonsex med rubriken Omodernt med förbud mot sex mellan syskon. I korthet går hennes argument ut på följande: 1/ Förbudet beror på att "det enklaste sättet att utöka makt och ägor alltid har varit att gifta ihop sin familj med andra släkter, och dels att risken för genetiska defekter är nästan dubbelt så hög hos barn till föräldrar som är syskon". 2/ "Sex mellan två vuxna, samtyckande personer bör alltid vara tillåtet i en demokrati."

Risken för genetiska defekter avfärdar hon med att sex inte behöver leda till barn. Expressens ledarskribent skriver i Ett bra tabu att "eftersom preventivmedel inte är helt säkra skulle man i praktiken behöva införa steriliseringskrav om syskonincest tilläts. Är det en lag vi vill ha?" Förmodligen inte, säger jag. Absolut inte, säger Magnusson:

Anser man alltså icke perfekta barn vara ett så ohyggligt hot att det motiverar statligt sanktionerade sexuella övergrepp? Innebär det att man även vill knipsa av sädesledare och äggstockar på människor med ärftliga sjukdomar, folk över fyrtio och andra som riskerar nedkomma med funktionshindrade bebisar?

Men argumentationen är försåtlig. Magnusson positionerar sig som förespråkare för "icke perfekta barn", och vem är beredd att kritisera en sådan inställning? Inte jag i alla fall. Expressen, då? Anser de att icke perfekta barn är "ett ohyggligt hot"? Skulle inte tro det; det här argumentet är till för att täppa till käften på folk innan de har öppnat den. Den som anför risken med genetiska skador blir alltså tvångspositionerad av Lisa Magnusson som förespråkare för ett samhälle där alla barn måste vara perfekta. Tala om härskarteknik.

Som alla andra vill jag helst ha fullt friska barn. Jag skulle bli ledsen om nästa barn inte var det. Det innebär inte att jag inte skulle älska det barnet mindre eller önska det ofött. Om barnet var gravt funktionshindrat och därmed vårdkrävande skulle jag kanske känna mig otillräcklig som förälder, inte minst till alla syskon som finge maka lite mer på sig än vanligt. Men det skulle säkert fixa sig, och varken jag eller Marty vill göra fostervattensprov. Ingen av oss vill nämligen ha en värld med enbart "perfekta" barn - vad nu det är. Det är dock skillnad på det och på att medvetet ta en mycket stor risk att barnet exempelvis blir blint, flerhandikappat och kanske dör i förtid. Jag tror också att föräldrar som känner till att de löper stor risk att få barn med genetiska skador tänker både en och två gånger innan de bestämmer sig för att strunta i preventivmedel.

Ska utvecklingsstörda få skaffa barn? Om inte, varför inte? Ska alla utvecklingsstörda få skaffa barn? Om inte, varför inte? Det är faktiskt inte så lätt att svara på. I den bästa av alla världar har vi sociala skyddsnät i form av anhöriga, möjligheter till stödfamiljer, en fungerande socialtjänst och en uppmärksam förskola/skola som ser till att inga barn far illa, och så vidare. I den här världen är det lite si och så med det, vilket bl.a. Lisbeth Pipping, som växte upp med en utvecklingsstörd mamma, har berättat om. Men Lisa Magnusson har sin åsikt klar: alla som hyser betänkligheter är gammalmodiga moralister. Två vuxna personer ska få göra vad de vill utan att någon kommer med pekpinnar:

Sedan kan kreti och pleti sitta på sina kammare och förfasa sig bäst de vill över sex mellan svart och vit, gammal och ung, rik och fattig, fula, förståndshandikappade, funktionshindrade, folk av samma kön, syskon och tjaa, jag kan faktiskt inte ens föreställa mig alla kombinationer av högst frivillig erotik som människor kan tänkas vara emot.

Återigen denna tvångspositionering. Du vill väl vara modern? Är du emot homosexuella? Tycker du att folk som är fula inte ska få knulla? Inte det? I så fall får du också godkänna sex mellan syskon.

Expressen anför ett vanligt argument mot syskonsex:

Syskon är mer jämlika än föräldrar och barn. Men är de jämlika nog? Knappast. Äldre syskon kan ha en väldig makt över yngre systrar och bröder, relationerna kan dessutom vara osunda och aggressiva. Verklighetens dysfunktionella familjer kan få en Lars Norénpjäs att framstå som lätt komedi.

Detta fnyser Magnusson åt:

Att sexuella förbindelser mellan vuxna syskon eventuellt kan vara ojämlika, osunda och aggressiva är alltså enligt ledarredaktionen skäl nog att motivera inte bara det redan befintliga förbudet mot sexuellt tvång utan ett totalförbud mot sexuella förbindelser mellan syskon? Ursäkta, men i sådana fall får vi nog lov att olagligförklara typ alla erotiska relationer överhuvudtaget. Godnatt.

Jag inser inte logiken, eller rättare sagt, det gör jag visst: jag inser Lisa Magnussons logik. Hon menar att vi måste ha heltäckande och fullständigt konsekventa regler där inga undantag medges. Antingen är man modern eller inte, liksom. För det är ju ingen skillnad mellan en ojämlik relation och en annan.

Lagen om förbud mot syskonsex har som så många andra lagar en signalfunktion. Ultraliberaler avskyr sånt, för det är paternalistiskt. Vuxna människor måste ju få göra som de behagar, som köra bil utan säkerhetsbälte eller motorcykel utan hjälm. Vi måste få köpa vodka hos Bosses tips & tobak, säger de. Att fler super ihjäl sig är väl inte vårt problem. Vuxna människor fattar rationella beslut och gör de inte det så...får de skylla sig själva. Sånt ska inte samhället lägga sig i. Men det är samma sak här: vi lever inte i den bästa av alla tänkbara världar. Även vuxna människor är irrationella och sårbara. Mindre vuxna är i allmänhet mer irrationella, mer sårbara. Slopar vi lagen mot syskonsex i valfrihetens och det modernas namn tar vi bort en signal och ökar därmed risken att ett yngre syskon blir utnyttjat av ett äldre. I jämförelse med den risken väger den personliga friheten att få knulla med vem man vill ganska lätt, tycker jag.
Ni får väl kalla mig omodern, men det kan jag hacka i mig. Jag tycker nämligen att barns rättigheter är viktigare än att bygga ett varumärke som omutlig, hundraprocentigt konsekvent och modern sanningssägare.

Världsmästare på hjärtlöshet

Danmarks regering har gjort upp med Dansk Folkeparti om nye regler for udlændinge, meddelar Berlingske Tidene. Nu ska man poängsättas efter sin arbetskapacitet, språkkunskap och sitt "intresse för det danska samhället"; om man alltså deltar aktivt i föreningslivet får man poäng för det. Jag undrar om medlemskap i ett muslimskt samfund räknas? Det danska centrumet för tortyroffer påpekar att de nya reglerna alltså diskriminerar redan utsatta personer som på grund av sina traumatiska erfarenheter knappast kan vara med och tävla om poängen på samma villkor. Men det struntar förstås regeringen i. Paketet lanseras som att Danmark nu ska bli "världsbäst på integration", en paroll från Statsminister Lars Løkke Rasmussen. Att de svartmuskiga fråntas sin rätt att rösta i kommunalval efter tre år - nu blir det efter fyra år - är alltså ett stort framsteg. Men okej, man ska nu kunna bli medborgare efter fyra år i stället för sju, alltid något. Problemet är bara att det alltså är kopplat till individuell prestation. En riktigt duktig utlänning kan alltså bli en fullvärdig dansk. Fast om utlänningen inte sköter sig åker vederbörande ut på arslet igen, precis som de danskfödda. Nej, jag skojar. Danskfödda får mörda utan att bli av med sitt medborgarskap. Förstås.

En gång i världen var begreppet kulturell mångfald populärt. I dag har det snarast blivit ett skällsord, och är sedan länge ersatt med honnörsordet "integration". Anledningen är bland annat att mångfald anses hota den nationella sammanhållningen. Genom att tillåta olika "kulturer" att "göra som de vill" ställer man dem också mot varandra och mot värdlandet. Som liksom inte har en kultur. Tendensen är tydlig även i länder med lång tradition av respekt för minoriteter, som Australien eller Holland. Även i Sverige hörs tongångarna allt oftare: Vi måste integrera våra invandrare! De små liven. De måste lära sig vilka grundläggande värderingar som gäller i ett modernt land, som respekt för varandra, yttrandefrihet etcetera. Att en irakisk bög som flytt hit inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur, respekt för oliktänkande och så vidare är ju en självklarhet. Han måste undervisas, och inte nog med det: han måste bevisa att han har lärt sig sin läxa. Snart kommer Folkpartiet att snappa upp tanken om poäng, jag lovar.

Men Danmark ligger alltså före oss. Där är de snart världsmästare i hjärtlöshet, främlingsfientlighet och trångbröstad patriotism. Det danska gemytet, ni vet. Det är bara en tidsfråga innan samma gemyt slår rot i Sverige, och då ligger ni löst till, alla ni som inte vill lära er knyppling på ABF eller har någon löjlig fobi mot att anpassa er efter alla regler som är oss så kära i sillsvansarnas och midsommarstängernas förlovade land. Ja, VM i vidrigheter har börjat - säg sen att idrott och politik inte hör ihop.

Dumihuve

Ibland tar ursäkterna slut. Jo, jag var väl trött, men ändå. Visst, jag var sjuk och stressad, men snälla rara...! Kunde du inte ha sett till att-

Jo, det kunde och borde jag ha gjort. Jag borde ha säkerhetskopierat originalet under ett annat namn innan jag började manipulera texten. Faktum är att jag hade gjort det; det är bara det att jag sedan råkade spara filen under samma namn. Skitsamma, det hela ledde alltså till att jag förlorade en herrans massa nogsamt redigerade texter. Jag hade slagit ihop dem när de var för korta, justerat hela sjok av tider med en s.k. recut, pillat texter några bildrutor fram eller tillbaka till bildklipp och så vidare. Det är ett tålamodsprövande jobb som ger ett snyggt resultat som just ingen annan än mina kolleger märker.

Men textfilen, som vid det här laget redan hade gått igenom fem konverteringar under en resa som sträcker sig åratal tillbaka, började alltså konstra, och min uttröttade hjärna försökte lösa det så som jag så ofta har löst andra textproblem. Jag har fanimej över 20 års erfarenhet av konstrande texter, och i gryningen av min karriär hände det då och då att man blev av med en hel film eftersom man sparade på en diskett, alltså en floppy om ni minns dem. Nu var det många år sen jag tappade så många texter, men det är ingen tröst. Niklas slant med fingret och vips var över texterna försvunna för evigt. För att jag var dumihuve.

Dumihuve är ett tillstånd som vi alla drabbas av. Man dänger igen luckan till diskmaskinen för att man är förbannad, och så går ens favoritkopp sönder. Det är bra korkat. Man låter sig bli påsatt av ett gäng okända män och så blir man hivsmittad. Ointelligent, eller hur? Man tror sig vara sin missuppfattade religions heliga svärd och får sen leva resten av sitt liv som Jihad Jane. Den tjockskallen. Eller ger sig dåraktigt ut på nattgammal is och drunknar. Ja, människor gör idiotiska saker med varierande psykosociala och ekonomiska konsekvenser. Inte ens mycket intelligenta personer undgår dumihuve-syndromet. Utvecklingsstörda kan också göra osedvanligt korkade saker, alltså under sin egen nivå. Det är nog det dumihuve handlar om, att bete sig på ett sätt som man borde ha haft vett att undvika, som när min dotter i konspiration med sin lillebror smetar in badrumsspegeln, toan och golvet med tandkräm. Eller när jag blir förbannad för det innan jag ser det komiska.

Ibland har jag tänkt att orsaken till att den där människan inte verkar klyka kanske inte beror på parametrar som social underordning, dåligt förtroende för andra, bristande utbildning eller så. Nej, människan är helt enkelt lite tjock i roten. Det är en hemsk tanke. Det kan vara roligt också, för det är så förbjudet att tänka i de banorna, utom när det gäller Carola. Jonas Gardell har sagt att hon är en småkorkad brud och att det är orsaken till hennes knäppa utsagor, inte hennes kristna tro (om jag nu minns honom rätt). Men är det synd om Carola? Kläcker hon ur sig dumheter för att hon är dum? Nej, jag tror inte det. Jag tror att hon är naiv, vilket egentligen är ett vackert drag. Det får bara lite olyckliga konsekvenser när man är en känd person.

När man är dumihuve och står där med sin trasiga favoritkopp, nyvunna hivstatus, med sitt fåniga epitet och långvariga fängelsevistelse, när man (inte) står där med sin drunknade kropp och det liksom är kört, ja då är det synd om en. Faktum är, som Marty brukar säga, att det är mest synd om folk som borde ha vetat bättre, som får skylla sig själva, som har slut på ursäkter och förklaringar. Alltså är det synd om mig i dag, och hör sen. Jag missar nu ett antal tusenlappar till nästa lön, tusenlappar jag inte har råd att vara utan. När jag märkte vad jag hade ställt till med kunde jag ha MÖRDAT mig själv genom att t.ex. lägga mig ner på golvet, kasta upp min skrivare (en Canon MP140) i luften och låtit den landa på min strupe. Så dumt var det. Men jag var inte dummare än att jag lät bli. I stället ägnade jag ytterligare några timmar åt att göra om och göra rätt. Sen svimmade jag ner mig i sängen och drömde mardrömmar om andra fataliteter. Men det fixar sig väl. Jag är i alla fall inte hivpositiv eller drunknad eller häktad.

Det finns kulturell dumihuve. På seminariet i går fick vi lära oss att de gamla grekerna ansåg att man genom att läsa någon annans text blev rövknullad. Var man alltså en fri man och hade någorlunda hög status skulle man helst inte vara särskilt läskunnig. En slav fick läsa upp det där stycket åt en. Dumt, va? Det påminner om dagens tonårspojkar och deras attityd till skolan. De vill inte heller bli rövknullade, och sen står de där med sin otvättade hals. För grekerna var gossekärleken inget problem som det vore i dag i vår kultur. Deras problem hade att göra med sedlighet och passivitet. Man skulle inte knulla runt för mycket med kreti och pleti, för det tydde på en slapp karaktär. De gossar som sedermera skulle bli fria män hade också vissa problem, för de måste ju gå från passiv till aktiv, och att vara passiv i sexualakten var något man frynte på näsan åt. En vuxen man som var passiv, eller som till och med prostituerade sig, fick sina medborgerliga rättigheter starkt begränsade. Tala om dumihuve.

Men det här lever ju kvar. Det passiva var tabu, för det var kvinnligt kodat. Slavar hade inget värde alls, och kvinnor var givetvis mindre värda än män, men sådan var ju naturens ordning. Männnen skulle dock vara aktiva och, i viss mån, sedliga. Så vi har skapat en avgörande del av "det kvinnliga" genom att tillskriva det passivitet och sen ser vi det vi vill se. Vi ser hur spermierna aktivt piskar sig fram mot det passiva ägget. Att det inte är så enkelt framgår liksom inte av Lennart Nilssons svepelektronmikroskopbilder, utan vi ser dem som bevis på något vi redan vet - och anser oss därefter ha fått vår tes bevisad. Det är inte speciellt begåvat, skulle jag vilja påstå. Vi borde veta bättre. Fast det kanske inte är direkt synd om oss för denna dumihuve, däremot blir det synd om dem som tillskrivs det passiva-kvinnliga-nedvärderade. Om vi går tillbaka till mannen som blir påsatt av en massa andra män så är han måhända passiv, men samtidigt är han aktiv. Han har valt det här. Kanske är han till och med en "bug chaser" som vill bli hivsmittad. Det kan man tycka är dumt, och kanske tycker han det själv när han upptäcker att det inte innebär någon frihet, utan tvärtom bara blir en begränsning och belastning. Frågan om hans dumihuve är alltså ganska komplicerad, liksom frågan om huruvida det är synd om honom.

Nu ska jag återgå till mitt översättande. Men är väl inte dumihuve. Eller jo, det är man, men inte hela tiden. Så med en lätt suck överger jag härmed dessa för mig intressanta tankespår för den här gången. Om ni tycker att det jag har skrivit är dumt kan jag väl säga som Jimmy på Qruisern brukade säga: "Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker." Han var allt annat än dum, men den där ödmjukheten skulle jag gärna försöka göra till min.

Jag vill inte skriva för er, däremot för er

I mitt Twitterflöde och i min länklista vimlar det av fantastiska skribenter. De har till stor del ersatt mitt dagstidnings- och tidskriftsläsande, vilket känns skönt. Varför sitta och sucka över idiotiska, tråkiga eller på andra vis förutsägbara artiklar när man har ett gäng pålitliga personer som uttrycker sig så mycket bättre? Några av dem är journalister, andra är på väg att etablera sig. Och det många uttrycker mellan sina ordinarie texter är stress. De plågas av en textjävel som de måste leverera trots att de är sjuka eller mycket hellre skulle göra nåt annat. Det är självvalt, kan man säga. Ger man sig in i en bransch som bygger på deadlines får man helt enkelt bita ihop eller hoppa av. Men det är ju inte riktigt det man tänker sig när man börjar få uppdrag och gläds åt spaltutrymmet, åt att få delta i det offentliga samtalet. Dessutom är det förstås värt mödan för det mesta. Men hur blir det i längden?

Jag har slavat under deadlines i över 20 år. Mina texter väcker sällan någon uppmärksamhet, men de flesta har nog sett en översättning som jag har gjort utan att nödvändigtvis ha lagt märke till namnet. Det gör mig ingenting. Vissa översättningar är jag stolt över, men det har inget med programmets kvalitet eller tittarsiffror att göra. Det är förstås roligare att översätta "Sopranos" än ytterligare en vedervärdig biofilm med Richard Gere, det är mer inspirerande att göra något som är svårt, det är en seger när man har komprimerat kulsprutedialog till något som känns naturligt och idiomatiskt. Men det kan vara roligare att översätta ett norskt program om någon ensling i en fjord, ett program som ses av få. Det som inte är roligt är deadlines, med vissa undantag, som när man är några översättare som delar på ett Nobeltal, en presidents tal till nationen eller så. Jag minns när vi var ett gäng som översatte Oscarsgalan för TV4, med bara några minuters fördröjning, och detta på datorer med ny programvara som brakade ihop med jämna mellanrum. Vi fixade det ändå.

Jag har fått nog och övernog av deadlines i mina dagar. Jag har fått nog av att vara duktig, rentav "oumbärlig", att jobba minst 60 timmar i veckan och aldrig ta semester eller att sitta med en tolk i ena örat medan man trycker ut texter i direktsändning och tar emot en synk i ett litet rum i ett tv-hus. Jag orkar inte längre. Jag har bränt ut mig en gång för alla och klarar knappt att leverera texter ens med mycket god framförhållning. Det är inte så bra, men jag accepterar det. Men det jag inte önskar mig är ytterligare krav.

Min blogg skriver jag för att det är roligt. Punkt. Den är ett fritidsintresse. Punkt. Det har hänt att jag har känt mig pressad att värpa nåt, men innerst inne har jag ändå vetat att det faktiskt inte är så viktigt. I perioder skriver jag nästan ingenting. Det är också okej. Om jag inte skriver nåt på länge har jag ett hundratal besökare per dag i genomsnitt, i allmänhet folk som har googlat på något ämne jag har tagit upp. Som mest har jag haft ca 700 besök på en dag, vilket många skulle fnysa åt. Jag ser det inte så. Jag blir glad över den respons jag ändå får och känner att jag gör en viss nytta stundom. Jag har en fast läsekrets som gillar det jag skriver - mer bekräftelse än så behöver jag inte. Om jag som genom ett mirakel skulle få flera tusen besök per dag skulle jag känna mig pressad. Risken är obefintlig med tanke på vad jag skriver om, hur jag skriver (ofta långt och konvolutiskt) och att jag är okänd i övrigt. Och jag upprepar: det är okej det med. Man kanske kan ana doften av sura rönnbär här, men det är faktiskt en illusion. Om mitt skrivande skulle bli mitt jobb vore det inte längre min fritidssysselsättning. Lusten skulle försvinna fortare än kvickt, så nej tack.

Men ändå: tänk om jag skulle bli ledarskribent! Tänk om jag skulle skriva i Bang, Arena eller någon annan publikation som jag gillar. Vilken läsekrets! Vilken potentiell berömmelse! Förvisso. Men tänk vilken press. Tänk att bli inspirerad på kommando. Jag vet vad Jan Guillou säger, att inspiration är till för amatörer. Men det är just amatör jag vill vara, och förresten kan man se spår av bristande inspiration hos många kända skribenter. Eller så fastnar de i en mall och blir outhärdligt förutsägbara. Är det självvalt?

Gränsen mellan det självvalda och det ofrivilliga är synnerligen diffus, och det är svårt att backa, vilket många kan vittna om. Jag inbillade mig länge att jag trivdes med att jobba ihjäl mig. Jag var en supermänniska som klarade en arbetsbörda som mina kolleger skakade på huvudet åt. Och jag delade mitt liv med en annan supermänniska, som till råga på allt hade samma jobb; det var en folie-a-deux. Vi tjänade stålar som gräs, vilket man bara kan göra i min bransch genom att just jobba ihjäl sig. Var det självvalt? Såklart inte. Det byggde i grunden på frilansarens ständiga rädsla för att inte få tillräckligt med jobb. Pengar är en klen kompensation, men kanske den enda i ett sånt läge. Och herregud vad jag inte längtar tillbaka.

Så jag blir orolig för dig när du twittrar om textjäveln. Jag gläds med dig när du får bra respons på en artikel, när du får många läsare, när du blir alltmer etablerad. Varningar biter antagligen inte på dig; du är så inne i det här och hjulen snurrar allt fortare. Du får ständigt nya bekräftelsekickar, du är på väg att bli någon att räkna med i det offentliga samtalet. Lycka till! Jag unnar dig verkligen dina framgångar och njuter av dina texter. Men krascha inte, är du snäll. Det är inte så roligt att vara vidbränd av sitt arbete, varken för dig eller för din omgivning. Se upp med det där gränslandet. Våra kyrkogårder är redan fullsmockade av duktiga personer.

Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

Jag läser på Feministiskt initiativs hemsida om intersektionalitet. Det låter bra på många sätt, och FI är mig veterligen det enda parti som kandiderar till riksdagen i år som använder det. Men är intersektionalitet mest ett "buzzword", en knapp man kan trycka på för att framkalla välbehag hos den redan insatta som diggar begreppet? Är det alltså "inne" i vissa kretsar? Och behövs begreppet alls? Nedan försöker jag reda ut begreppen en smula. (Delar av det här bygger på en hemtenta jag nyligen lämnat in, därav den lite torra referenshanteringen etc.)

I Nina Lykkes ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen” (KVT 2003:1) definieras intersektionalitet som ett kulturteoretiskt begrepp med vilket man kan analysera ”samverkan mellan olika samhälleliga maktassymmetrier”, baserade på ”kategorier som klass, profession, ålder, nationalitet etc.”. Syftet (för en genusforskare) med att använda intersektionalitetsbegreppet är enligt Lykke att det kan producera ny kunskap om det postindustriella samhällets mångfald och maktordningar utan att riskera att tappa könsmaktssystemet ur sikte.

Enligt Lykke bör man inte se maktordningar som additiva, utan tvärtom som ”oupplösligt förbundna med varandra genom dynamisk interaktion”. Denna närmast axiomatiska syn på maktordningarnas samspel är för Lykke starkt förbunden med en poststrukturalistisk förståelse av hur vi ”gör” exempelvis genus eller etnicitet. Lykke varnar dock för att begreppet kan bli ”analytiskt ohanterligt” om man frestas att analysera varje tänkbar maktordning i varje situation. Därför rekommenderar hon att man gör ett urval av vilka man ska analysera, även om man alltid måste kunna motivera varför och även ifrågasätta om de bortvalda kategorierna kan bidra till alternativa analyser. En kategori som dock aldrig får väljas bort är genus, även om den inte per automatik ska ses som överordnad.

Maria Cardin och Sofie Tornhill invänder i ”Intersektionalitet – ett oanvändbart begrepp?” (KVT 2004:3) att Lykke är inkonsekvent. Om nu maktordningarna är oupplösligt förbundna med varandra, hur kan man välja bort någon? Dessutom är själva vägkorsningsmetaforen som ordet intersektionalitet implicerar mindre lyckad, skriver författarna. Man kan ju bara färdas på en väg (= maktordning) i taget; ”kanske förutsätter den i själva verket en strukturalistisk syn på makt”. De vill i stället använda intersektionalitetsbegreppet för att ”diskutera frågor om exkludering och inkludering inom feministisk teoribildning” och ”lyfta fram konflikterna och premisserna kring feminismens premisser”. Vad betyder till exempel vitheten som norm för den feministiska kunskapsproduktionen, hur påverkas den av rasism och globala maktförhållanden?

Lykke besvarar Carbins/Tornhills kritik i ”Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter” (KVT 2005: 2-3) genom att framlägga ett ”dubbelt perspektiv” på feministisk teoribildning. Genom att se den som en diskursiv process där olika kategorier som genus och klass ”omförhandlas och teoretiseras”, men även som ”en politisk utveckling av motståndsdiskurser” menar hon att intersektionalitet ”inte så lätt kan användas för att upprätthålla en identitetspolitik där maktskillnader mellan feminister undertrycks”. Lykke betonar än en gång att maktasymmetrier inte ska se som additiva, men förklarar egentligen inte hur det är önskvärt eller ens möjligt att ändå sovra bland maktasymmetrierna. Hon betonar att feministiska motståndsdiskurser inte kan ha som utgångspunkt ”en enskild epistemologisk ståndpunkt” som till exempel att genus är ”den viktigaste startpunkten” - men vad säger hon i praktiken?

I Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris ”Intersektionalitet” (2005) jämför författarna Marx och Foucaults maktanalyser. Marx ser maktutövande som ”kopplat till den exploatering som möjliggörs av det privata ägandet av produktionsmedlen och samhällets uppdelning mellan arbete och kapital” (2005 s. 43). Foucaults analys handlar i stället om ”skapandet av normaliteten och stigmatiseringen av avvikelsen”, och maktutövandet karakteriseras här av ”samhällelig konsensus över definitionen av det rätta, möjliga och naturliga” (2005 s. 42-43, kursivering i original). Detta får följder för analysen av olika maktassymmetrier. Medan exempelvis kön, klass och etnicitet är ”konstitutiva för det kapitalistiska samhället” (2005 s. 42) kan sexuell läggning, politisk tillhörighet eller funktionshinder inte på samma vis ”nedärvas”. Författarna vill belysa förhållandet mellan norm och makt: en underordnad position innebär inte nödvändigtvis en stigmatisering, medan en stigmatiserad position däremot ofta medför även ekonomisk/social/politisk underordning.

Författarna menar att det är viktigt att kunna göra ”en analytisk distinktion mellan stigmatisering och underordning … för att förstå de mekanismer genom vilka makt och ojämlikhet reproduceras” (2005 s. 44). En strukturellt underordnad grupp som arbetare kan alltså inte likställas med en stigmatiserad grupp som HBT-personer; det är fel att ”i postmodernistisk anda postulera att alla kategorier är lika exkluderade” (2005 s. 44).

Intersektionalitetsbegreppet kan tydligen ges olika innebörd. Lykke ser det mer eller mindre som ett poststrukturalistisk analysredskap medan Carbin/Tornhill och de los Reyes/Mulinari snarare intar en postkolonial ståndpunkt och riktar kritik mot den hegemoniska (vita, akademiska, medelklass-) feminism som intar ett etnocentriskt perspektiv och glömmer sin egen position. En annan stor skillnad är, som jag uppfattar saken, att de los Reyes/Mulinari inte jämställer maktassymmetrier baserade på strukturella maktförhållanden med sådana som beror av exempelvis sexuell läggning eller funktionshinder. Detta gör Lykke, som menar att ”de dynamiska och växlande intersektionerna … har blivit mer rörliga” och som ser identitet som performativ och förhandlingsbar. Lykkes maktanalys verkar alltså ha Foucaults (och hans efterföljares) maktanalys som ram, medan de los Reyes/Mulinari även har en materialistisk syn på makt.

Om vi återgår till den konkreta politiken bör vi fråga oss om begreppet är ett användbart redskap. Vilket är problemet som det ska lösa? Lykke skulle svara att traditionell feminism tenderar att blunda för andra maktordningar medan ett mångfaldstänkande (som i Danmark, där feminism är "ute") riskerar att tappa bort feminismen. Intersektionalitet är alltså det bästa av båda världar. En postkolonialist eller svart feminist skulle kanske svara att begreppet framförallt är viktigt då det riktar sökarljuset på endimensionella och etnocentriska maktanalyser och kan skapa en ökad reflexivitet hos samhällsanalytikern, forskaren eller aktivisten. Vem är jag, och vilken syn har jag egentligen på min omvärld? Kan vi t.ex. tala om ett internationellt systerskap? Är begreppet "patriarkat" fortfarande gångbart? En materialist skulle eventuellt säga att funktionshinder och sexuell läggning knappast är samma sak som klass och hudfärg, och att allianser på basis av strukturella maktordningar förmodligen är stabilare än dem man kan uppnå bland hbt- eller cripaktivister. Och en poststrukturalist skulle säga att alla kategorier är språkliga konstruktioner, uteslutande och därmed förtryckande.

Jag tycker att frågan är komplicerad. Det är en teori jag har. Men vad vill FI med sitt intersektionella...eh initiativ? Om de verkligen menar allvar, borde de inte döpa om sig till Intersektionellt Initiativ? (Tala om svåruttalat namn.) Eller menar de att det feministiska perspektivet är det enda som aldrig går att bortse från? Det är måhända en legitim analys, men då hamnar vi där igen: kan man reducera den intersektionella buljongen? Ska man vara ett i grunden feministiskt parti men plussa på med diverse andra maktasymmetrier? Blir inte det just assymetriskt?

De metodologiska svårigheterna med en intersektionell analys värd namnet är stora. Man kan inte gärna ta med rubbet, varenda gång, utan att hamna i det Judith Butler ironiskt kallade "epistemologisk imperialism". Inte nog med att det kräver extremt omfattande sakkunskap, det blir ohanterligt, precis som Lykke varnar för. Å andra sidan: Kan man på förhand välja vilka maktasymmetrier men vill studera? Även om man bortser från att detta strider mot tanken på att alla maktasymmetrier är oupplösligt sammanflätade så återstår risken att man bara ser det man vill se. Om vi antar att gruppen X drabbas av förtryck på grund av faktorerna A, B och C så kommer vi säkert att se hur det blir ABC, CBA eller CAB och så vidare. Men faktorn D märker vi aldrig, trots att den är lika viktig. Livsfarligt. Å andra sidan kan man fråga sig om teorin om det sammanflätade alltid är sann. Jag skrev "närmast axiomatisk" om just den synen.

Men finns det något mellanting mellan en additiv syn på maktassymetrier och en "intrasektionell"? Det beror väl på vad det är man vill studera. Man kan t.ex. studera en viss grupp enligt tankeschemat ovan och så att säga gå inifrån och ut. Eller man kan studera flera grupper i relation till varandra, och då finfördela analyskategorierna utifrån och in. Hur skiljer sig grupp A från B när det gäller inkomster, könsfördelning eller etnicitet? Hur skiljer sig män från kvinnor i grupp A vad gäller inkomster? Hur ser det ut med inkomst/kön i grupp B? Vilka likheter/olikheter finns mellan personer med etnicitet X kontra etnicitet Y i grupp A resp. B - eller över båda grupperna? Jag tror att det här är en framkomlig väg. Och inte nog med det, den påminner om den sortens sociologiska kartläggningar som sedan länge har gjorts av forskare i Bourdieus efterföljd. Jag ser nog intersektionalitet framförallt som ett redskap för reflexivitet - och även här har Bourdieu gått i täten genom att analysera den som analyserar, t.ex. i "Science of Science and Reflexivity" (som jag just har börjat läsa).

Att begreppet intersektion är oanvändbart som metafor tycker jag är uppenbart: en sådan korsning förutsätter distinkta vägar - som inte finns i verkligheten. Men synen på maktasymmetrier som så oupplösligt sammanfogade att de inte går att studera separat leder å andra sidan antingen till handlingsförlamning, till epistemologisk imperialism eller till en diffus, poststrukturalistisk syn på allting som en förhandling. (Det senare släpper dessutom in psykoanalysen på banan, och sen är vi hjälplöst förlorade.) Det är angeläget att ifrågasätta fasta kategorier som man-kvinna eller heterosexuell-homosexuell. Det är viktigt att erkänna språkets verklighetsdanande effekter. Att verkligheten inte låter sig beskrivas med enkla, positivistiska kategorier är det väl inte många som ifrågasätter, inte heller att all forskning är historiskt och kulturellt situerad. Men verkligheten är ändå möjlig att studera, även om den är komplex. Frågan är bara vilka redskap vi behöver. Dessa bestäms av vad vi vill studera - och ytterst, hur vi ser på verkligheten. Vänsterpartiet ser kvinnoförtryck som en fråga om klass och patriarkat, vilket framgår av deras förslag till feministisk plattform. FI vill ta ett intersektionellt grepp om maktordningarna. Är det bättre? Det är inte så lätt att svara på med resonemangen ovan i åtanke. Intuitivt röstar jag på FI (och i praktiken gjorde jag det i förra valet och kommer nog att göra om det i höst). Men jag undrar exakt hur genomtänkt deras syn på intersektionalitet är, och vilka analytiska redskap de har i sin epistemologiska verktyglåda. Vänsterpartiets verktygslåda känns i alla fall inadekvat. Det är, som Tarkovskij sa en gång, som att slå i spik med ett mikroskop - fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.

En jättegullig invandrarkille

Ja, jag kom på mig själv med att formulera det just så i dag, när jag fick syn på ett pussande heteropar i biljetthallen till FIH (gissar att Fridhemsplan förkortas så på tunnelbanespråk). Hur tjejen såg ut minns jag inte, men han var en jättegullig invandrarkille.

Hur känner man igen en jättgullig invandrarkille? Tja, till att börja med får man väl utesluta alla med asiatiskt utseende; de kan ju vara adopterade. Då är de inte på riktigt. Förmodligen är de uppvuxna i en välmående villaförort. Nej, sånt räknas inte, alltså bör den jättegulliga invandrarkillen se ut att komma från Syrien, Irak eller så. Han kan vara svart som en ivorian, men jag tror att jättegulliga invandrarkillar oftare har mindre hudpigment än så. Svarta invandrarkillar är mer "svarta" än "invandrare", det känner ni säkert igen. Däremot har jättegulliga invandrarkillar svarta ögonbryn, kraftig skäggväxt och är i regel kortare än basketspelande Brommabrats. Förr i världen gick det lätt att känna igen dem på deras märkliga dojor som såg ut att vara köpta på en lågprismarknad i ett land som inte är Sverige, samt på jeansen. De hade krångliga jeans med fula detaljer, inte Levis 501:or.

Vad mer? Jo, de ska ha nötbruna eller mycket mörka ögon med långa, svarta ögonfransar och ett bländvitt leende som redan i så späda år skrynklar till ansiktet. Det är en övning som jättegulliga invandrarkillar gör för att efter pensionen kunna göra ny karriär som genuina fiskargubbar i en katalog från Fritidsresor. Titofreze på Ithakas sydkust är en mysig liten fiskeort, orörd av turismen. Här kan ni handla fiskar med konstigt utseende att ta hem till hotellet. På kvällen när ni inte kan sova på grund av sinnessjukt fulla engelska fotbollshuliganer på puben en meter från hotellet kan ni titta på korten ni tog av varandra med den där fisken i näven, bredvid en genuin fiskargubbe. Det lilla familjehotellet är vitt med blå fönsterluckor, bara en sån sak. På morgonen kan ni dricka utspädd apelsinjuice och försöka peta upp miniförpackningar med aprikosmarmelad i sällskap med 226 kristdemokrater från Jönköping. De har också köpt konstiga fiskar, åtminstone luktar det så.

Men jag förirrar mig i en azurblå paradisvision - åter till den jättegulliga invandrarkillen. För han är ju inte invandrare om man träffar honom i Grekland, då är han en jättegullig grek. Han är inte killgrek, ej heller grekkille. Man behöver inte definiera hans kön - vem skulle tro att en jättegullig grek hette Christina? Men här i Svedala, dit vi hasta la pasta (som reseledorna brukar säga) har återvänt, duger inte "invandrare". Tänk er själva, eller säg det högt, för all del: "En jättegullig invandrare". Det låter ju inte klokt, som om vi talade om kattungar eller nåt. Jag vet inte hur man ska vara funtad för att säga "I går såg jag en jättegullig invandrare". Jag får en bild av en jättelik, pårökt, bisexuell, lätt förståndshandikappad Death Metal-rockare från Handen. Men jag kan ha fel.

Jag är inte sån. Jag berömmer mig av att vara allt annat än det där monstret jag skisserade ovan. Men jag tror att jag har a thing för jättegulliga invandrarkillar. Det aktar jag mig noga för att tala om för dem i den mån jag möter dem på stan. Man vill ju inte vara påflugen. Jag brukar heller inte säga: "Å, vilken vårpigg blus!" till vilt främmande damer på bussen. Nej, jag håller min entusiasm för mig själv. Det gör de flesta, men om det är någon gång man verkligen hör någon utbrista i lovsång över jättegullia (fonetisk stavning) invandrarkillar så är det i allmänhet i ett flabbigt tjejgäng bestående av jättegulliga svennebrudar. Och här ser man sammma sak fast omvänt: en jättegullig svenne är det minsann ingen som talar om. I hemlighet drömmer jag om att jag skulle bli omnämnd i just de termerna, men jag lär aldrig får reda på om någon tycker att jag är en jättegullig svenne. Och inte kan jag bli en pittoresk fiskargubbe heller. Tänk er bara en grekisk resebroschyr med mig bredvid en fisketrålare. Det skulle inte sälja, och för övrigt hatar jag allt som flyter. Men en dag ska jag gå med blöja och rullator i nån linoleumsliten korridor. Då hoppas jag att åtminstone ett vårdbiträde ska klappa mig på kinden och tycka att jag är lite gullig, även om jag luktar som om jag hade köpt en konstig fisk.

"Jag har varit otrogen i tanken"

"I have lusted after women in my mind", erkände en gång Jimmy Carter inför det amerikanska folket. Det är väl snarare ett slags internt hedersomnämnande än en verklig syndabekännelse. Den amerikanske presidenten hade fäktat undan smådjävlarna som ansatte honom och visat verklig moralisk tåga. Ändå var han inte mer än människa, tänka sig en sådan skröplighet. Erkännandet har nog bleknat en smula i historien med tanke på vad Bill Clinton hade för sig. Som Robin Williams uttrycker saken hade Bill osis, han hittade "the only jewish girl who couldn't get a stain out". Att Clinton ville få det till att oralsex inte är sex gick inte riktigt hem i stugorna.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en insändare till Expressens framstjärtespalt, Jag är otrogen, mot min vilja. Så här skriver signaturen "Oroliga och sorgsna hälsningar" som har ett bra förhållande enligt egen utsago, men nu har fått ögonen på en riktig pudding:

Jag har kämpat emot mina känslor eftersom jag inte vill förstöra min relation. Ett tag gick detta bra men nu drömmer jag om honom på nätterna, starkt sexuella drömmar.

Observera att det handlar om drömmar på natten som övergår i dagdrömmar på dagarna, ingenting annat. Så vadan denna vånda?

Katerina Janouch råder den här kvinnan att haka ner Damoklessvärdet. Man kan ju inte styra sina tankar. Logiskt nog blir hennes nästa råd följande:

[D]et enda du kan göra är att försöka styra bort dina tankar från detta. Du får helt enkelt försöka fokusera på annat.
Att du fantiserar och drömmer är ju inget fel. Om du inte ger tankarna bränsle kommer de att blekna.

Eftersom man inte kan styra sina tankar bör man alltså - styra sina tankar! Verkligen ett lysande råd.

Jag undrar om Katerina Janouch har haft lite svårt med uppmärksamheten här. Kanske bråttom? För det hela brevet handlar om är ju något annat. Så här står det:

Jag har tidigare varit otrogen i alla förhållanden utom i det jag lever i nu. Så det här blir märkligt för mig när jag för en gångs skull sköter mig, att jag har en affär när jag sover… Det här är stressande.

Några frågor inställer sig genast: Hur många är "alla"? Två? Tre? Knappast: det rör sig om fler. Det är alltså ett så kallat mönster. Nästa fråga: Varför är det här förhållandet annorlunda, varför tror du att du kommer att låta bli att vara otrogen just den här gången? Och slutligen: Varför envisas du med att jaga efter en samlevnadsform som du uppenbarligen inte trivs i?

Jag tror att "Oroliga och sorgsna hälsningar" vill ha lite bekräftelse, precis som Jimmy Carter. Vi är inte mer än mänskliga, men hurra för dig som visar moralisk tåga! Typ. Å andra sidan antyder "sorgsna" att hon vet precis vartåt det barkar. Den här gången med. Visserligen är de våta drömmarna bara drömmar, men nog kliar det i henne att få sätta dem i verket. Förmodligen kommer hon också att göra det - om det nu inte är så att just det här förhållandet är värt mer än kostnaden en otrohet medför. Något säger mig dock att det inte är det. Brevet är alltså inte ett rop på hjälp för att hon plågas av sina drömmar, utan för att hon känner på sig att hon kommer att trilla dit även den här gången. Om det nu finns något "trilla dit" när det gäller otrohet, vilket jag inte anser att det gör. Någonstans på väg till det förbjudna famntaget fattar man faktiskt ett beslut. Jag är ledsen att behöva säga det, "Orolig", men "det bara blev så" är en klen ursäkt. Det blev inte alls bara så: du prioriterade bort troheten och gjorde något som du visste att din partner inte skulle uppskatta. Detta är att visa förakt för vederbörandes vilja och därmed för hela personen. Och det här har du gjort gång på gång. Fine, jag vill inte moralisera, men du var medveten om konsekvenserna.

Så kärnfrågan är alltså den sista av mina tre frågor: Varför skriver du på ett trohetskontrakt? Du vill ju något annat, och det finns alternativ. Man kan ha ett öppet förhållande, leva polyamoröst eller inta ett relationsanarkistiskt förhållningssätt. Inte för att det skulle vara så mycket enklare eller innebära en total frihet - tvärtom kräver det sannolikt minst lika mycket av överenskommelser, kommunikation och hänsyn. Men personer som har valt de här sätten att organisera sin kättja, romantik och behov av närhet har ofta (men inte alltid) funderat ganska mycket på sånt som otrohet och parsamhet. Det ska nämligen ganska mycket till innan man skippar det vanliga manuset.

Det finns ett par aber med det här, tyvärr. För det första krävs det som sagt kommunikation, överenskommelser och hänsyn. Du verkar inte ha något vidare track record på den fronten. Varför skulle det bli annorlunda nu? Risken finns att du jublar över din nyfunna frihet och tänker att aldrig mer ska du låta dig styras! Bara för att så småningom upptäcka att du har sårat ännu ett antal människor som trodde att de kunde lita på dig. Det kan också hända att du tycker att det här blir precis samma tjafs, samvetskval och skit som i ett monogamt förhållande, fast med fler personer. Då är det nog enklare att leva tvåsamt, trots allt, inte minst för att du slipper förklara dig för omgivningen: "Jo, jag är polyamorös. Det innebär alltså att..." Och så vidare, tills du kräks på att höra dig själv förklara och på känslan av att folk ser dig som en knäppskalle.

Man skulle kunna tänka sig att applicera den här "alternativa" etiken på helt vanlig tvåsamhet. För tro det eller ej, receptet funkar i vilken relation som helst! Det går att kommunicera även med en enda person. Man kan träffa överenskommelser, ta hänsyn till varandra och vara kärleksfulla även som par. Det finns gott om traditionellt monogama par som är hur lyckliga som helst hur länge som helst. Kanske handlar det ytterst om att inte sätta sig själv i det främsta rummet ständigt och jämt. Jag förespråkar verkligen inte något slags offermentalitet här, inte att ge avkall på sig själv, inte att ge den andra utrymme på sin egen bekostnad tills man blir fullständigt förbittrad. Nej, men se det som en present. Ge det finaste du har, din kärlek, till någon som älskar dig. Och gläds över den andras glädje. Osjälviskhet kan vara en lika schyst kick som otrohet, om det nu är kickar du är ute efter. Annars kan du alltid tänka en tanke som många verkar glömma bort i hastigheten: vi behöver varandra.

Jag vet inte vilket slags amorös överenskommelse som passar dig bäst. Kanske måste du pröva dig fram för att själv upptäcka det. Men en sak är jag säker på. Du blir betydligt gladare av att inte försöka baxa hela det här projektet i hamn på egen hand. Så prata lite med den du älskar. Nej, prata mycket, ja jämt. Släpp in den du älskar på banan, vad det än gäller, så ska du se att det känns bättre sen.

Dalai Lamas snygga bröst

Jag läste just på Twitter att Dalai Lama har "schyssta brön", precis som Annika Lantz. Det är möjligt att jag missförstod alltihop, faktum är att jag är rätt säker på det. Om Lantz har schysta brön eller inte intresserar mig inte. Men tanken på Dalai Lamas läckra herrpattar vill inte lämna mig, och jag ska nu förklara varför (världen håller andan).

Så här: Varför får inte herrar ha snygga bröst? De kan ju vara lika sensuella som damernas (jag använder mig här av den nu lika aktuella som dikotoma OS-jargongen). Själv hade jag en älskare en gång som hade väldigt trevliga bröst, lagom stora och håriga och med känsliga vårtgårdar. Jag är visserligen väldigt fäst vid damernas variant med inbyggda mjölkkörtlar och stötdämpande fettvävnad, men ett par herrpattar är sannerligen inte fy skam det heller. Men om detta skrivs det sällan några Aftonbladetartiklar. Tom Cruise gör ingen nipple slip till kändisfotografernas gamman, bara för att ta ett exempel. Det är ungefär som Tanja Suhinina skrev för ett tag sen om heterokillars sexuella njutning. Den tas för given. Sexrådgivare uppmanar inte killar att utforska sin sexualitet och kropp, för man vet ju hur killar är. Bara de får spruta så är det lugnt. Ingenting kunde vara felaktigare. Eller jo, tanken på att Homo sapiens en gång vandrade sida vid sida med Pterodandon är väl felaktigare. Men ändå: även killar behöver det där - och deras partner behöver lära sig hur man bäst bär sig åt.

Jag tycker att våra badhus går fel väg när de tillåter kvinnor att bada topless. I stället skulle alla ha överdel. Är det något som är idiotsäkert så är det väl att ju mer man döljer och förbjuder, desto roligare blir det i sängkammaren. Så på med behån, grabbar! Vi får väl designa lite sportigare varianter i maskulina färgnyanser och med tekniska finesser för att skapa ett köpsug. Triumph Mach III Balconette X-tra Trooper, for Real Men. Finns i nyanserna Champagne Vintage Green, Khaki, Blue Steel och Combat Black. Jag undrar vilken Dalai Lama skulle välja. Kanske skulle han rata alla de där och välja en något mindre krigisk variant som en Ghandi Gentle Push-Up Saffron (finns bara i A-kupa).

Många män har en konstig föreställning om bröstvårtor. De tror att man ska nypa dem - hårt. Jag har aldrig förstått det där, och när en mans hand närmar sig mina blir jag på min vakt. Flera kvinnor jag känner kan också vittna om hur diverse män har trott att "nipple" översätts med "nippel", såna där man behöver när man ska pumpa en fotboll. Men bröstvårtan är känsligare än så, hörni. Testa att smeka den försiktigt. Eller ta en polygrip och kläm åt om er egen så får ni se. Man ska vara rädd om pattarna, oavsett pattbärarens fysionomi i övrigt. Patten är din vän, vilket alla bebisar kan intyga. (Spädbarn har förresten en helt fantastisk förmåga att locka fram mjölk ur ett bröst. De suger inte ut mjölken, vilket många tror. Nej, de använder sin tunga och trycker fram mjölken. Försök göra om det om ni kan. Ni kommer nog att få träningsvärk fortare än kvickt.)

Egentligen tycker jag att kroppar är bra lika varandra. Variation finnes, men så himla stor är den inte. Ett hål här och där, lite muskler, fettvävnad, hår, ben och så vidare. Visst kan det vara trevligt med ett par snygga bröst, i alla fall för bäraren. Men de är bara intressanta på samma vis som en väl designad brödrost eller så. Det är funktionen som räknas, och inte minst situationen. Och ska jag vara ärlig så är jag emot behå också, även för herrar. Eller emot och emot (nu blir jag så där bisexuellt velig igen), men underkläder är till för att tas av. Den döljande funktionen har en poäng, att man kan bli nyfiken, men det absolut värsta jag vet är "sexiga underkläder". Sätt på dig ett helt garnityr av spetsar, babydoll-nattlinnen, strumpeband och spännen. Dränk sedan in dig i parfym och le förföriskt på ett leopardmönstrat sidenlakan med ett glas champagne i handen - och jag ska bli frigid i ett halvår. Jag tror att Dalai Lama har hajat det där. Less is more, både när det gäller pattar och klädsel.

Musik när jag blir störd på tunnelbanan

Mymlan har efterlyst lite bra musik på sin blogg; mina bidrag hör ni här (förutsatt att ni har Spotify). Gemensamt för dem är att de funkar bra att läsa genusvetenskap till när någon sitter och babblar i all evighet om trivialiteter medan jag försöker koncentrera mig. En annan sak låtarna har gemensam är att de har låg dynamik, d.v.s. skillnad mellan högsta och lägsta ljudvolym, och därför inte släpper in för mycket störningar utifrån. De ska höras med lurar, såklart.

1/ En av mina favoriter som jag upptäckte på Imeem på Cnets "Music Download" eller vad den hette förr - nu är det väl Last FM (mycket sämre), tyska Tice med Big in D'town. Tyvärr är hon dåligt representerad på Spotify, men den här duger bra.

2/ Jag föll som en sten när Mats Nileskär spelade titelspåret från Guerillas in tha Mist en gång i världen. På Spottan finns inget från den, däremot det här spåret från Planet of da Apes, Chocolate City. Svängig sak.

3/ Basement Jaxx har ni kanske fått nog av, men den här låten, Jump N' Shout ft. Slarta John är inte så uttjatad. Jag gillar energin som bara byggs upp och byggs upp!

4/ Tarik Mengücs Saksuka brukade Morrhoppan spela för mig som uppvärmning inför någon av våra vansinneskvällar som började vid halv tolv på Libra och sen fortsatte tills korna kom hem. Den är nästan omöjlig att dansa till, men det går inte att låta bli.

5/ Send the Message med Mattara vet jag inte när jag hörde första gången. Den är kanske också lite väl nött, men jag kan inte låta bli att älska kören.

6/ Blu Cantrells Hit 'Em Up Style (Oops!) är en gammal god dänga. Har ni inte hört den så har ni nåt att se fram emot. Passar nästan ännu bättre på bussen från Odenplan till Frescati.

7/ Bongo Swingers - vad är det nu för töntar? Jag vet, jag vet... Men eftersom jag har hört låten tusen gånger är Gonna Get Ya en effektiv ljuddämpare.

8/ Nasas Whachadoin? tror jag att jag hörde första gången via en hädangången blogg, "Pussy Made of Gold". Den är djupt saknad!

9/ Portas Todos En Mi Contra var egentligen inte den jag ville spela, men det fanns liksom bara den på Spottan. Och nu har jag fäst mig vid den - eller är det två låtar? Avgör själv.

10/ Bara för att inledningen är så ofattbart corny gillar jag Fuck Dying med Ice Cube. Det finns bättre spår på den gamla War & Peace, men om någon bräker på värmländska och smörjer in sig med solkräm på gröna linjen är den här låten det perfekta valet. Fuck me dying, liksom. Men inte att du gör det.

Bonus för vad?

Karin Olsson slår ett slag för bonusar till lärare i Expressen, och kvalificerar sig därmed som en nytänkande, empatisk och uppfinningsrik person. Åtminstone i sina egna ögon. "Säg 'bonus' och du ser en girig direktör. Tänk om man kunde se en lysande lärare eller rektor i stället, som får en fetare plånbok ju mer eleverna lär sig", utropar hon.

Å, vilken bra idé. Verkligen. Men jag har några frågor här. Som hur man mäter vad som är en bra lärare, vad man vill mäta - d.v.s. ytterst vilken sorts skola vi vill ha - och om detta verkligen är väl använda pengar.

Jag läste en studie (på en av mina kurser i pedagogik) om blivande läkares lärande. I början av sina studier gick de med stor entusiasm in för att verkligen lära sig sitt ämne - och då menar jag att förstå, på djupet. Ja, ni fattar nog. Att verkligen lära sig innebär som jag ser det att förstå poängen med det man läser, kalla det djupinlärning om ni vill. Här hade vi blivande läkare, besjälade av sitt kommande kall, eller åtminstone inriktade på att verkligen bli bra på att hjälpa andra. Det var alltså i början. Visst är det mycket råpluggande av citronsyracykeln, kroppens alla ben och så vidare, men ändå: vill man så kan man ge mening åt det mesta av sådana baskunskaper. Det gick en tid; kraven och tentorna började dugga allt tätare. Sakta med säkert gick det upp för de flesta att deras idealism kostade dem för mycket. Ville man klara sig med bästa resultat, och det vill man, särskilt om man alltid har varit en femetta i plugget, så var det bättre att inrikta sig på att banka in maximalt med kunskaper på minimalt med tid och därefter glömma bort det mesta för att i stället koncentrera sig på nästa tenta. Idealisterna blev cyniker, djupinlärningen övergick i ytinlärning. Och det här var alltså vuxna (nåja) människor som verkligen ville något med sina studier. Något säger mig att eleverna i grundskolan och på gymnasiet fungerar likadant. Det är en teori jag har.

Ibland ser man häpnadsväckande galna svar på till synes enkla frågor om en texts innehåll. Det här handlar sällan om studiebegåvning, i stället är det just taktiken bakom läsningen som ger utslag. Den som helt missar poängen med en text à la högskoleprovets LÄS gör det för att vederbörande inte är ute efter poängen. I stället har man försökt memorera texten, vilket naturligtvis är hopplöst om man inte är Rain Man. Men anta att vederbörande verkligen skulle ha fotografiskt minne - skulle hen då kunna svara på vad texten betyder? Nej, det är i alla fall ingen garanti. Förebilden till Rain Man, Kim Peek, hade ett fantastiskt minne men kunde inte knyta skorna. Och skulle man ha bett honom resonera om innehållet i någon av de 12 000 böcker han lär ha memorerat skulle han ha kammat noll. Analogi: man blir inte psykiater av att kunna DSM IV utantill.

Om man vill ha bra betyg i en pluggskola så pluggar man sig till bra betyg. Det behöver man inte vara något snille för att klara. Det hjälper om ens föräldrar tycker att det är viktigt att man lyckas i skolan, så viktigt att de belönar en kraftfullt om man lyckas och bestraffar en om man misslyckas. Det hjälper om man har ett eget rum att plugga i. Det hjälper om man är haj på sociala koder så att man snabbt märker vad ens lärare lägger vikt vid. Det hjälper om man inte har för mycket fantasi - eller för lite, för all del - och om man kan konsten att hålla lagom tyst. Det hjälper om man är språkligt begåvad så att man kan dölja vad man inte kan och formulera det man verkligen kan på bästa möjliga vis. Och så vidare. Lite tur är inte heller fel, eller kalla det intuition när det gäller att svara rätt på flervalsfrågor. Sen skadar det inte om ens kamrater inte tycker att den som öppnar skolböckerna ibland är en nörd. Jag antar att man kan göra listan mycket längre än så här, men jag ville bara ge några exempel på varför den som får högsta betyg kanske inte är den som har lärt sig mest och därmed är bäst lämpad att plugga in citronsyracykeln för att sedan bli den där underbara läkaren som håller patientens hand, lugnar, kommunicerar och läker det som kan läkas. Sambanden är inte så självklara.

Något annat som inte är så självklart är att en skola med höga medelbetyg är en bra skola. Det är heller inte självklart att en skola som föräldrarna är nöjda med är en bra skola - utom för föräldrarna. (De kanske betalar extra för att deras barn ska få bra undervisning, och då måste de ju vara nöjda.) Det kan också vara så att en skola, eller en klass, som är sämre på papperet är bättre i realiteten; resultatet kanske inte visar sig omedelbart, utan först på sikt. Att mäta kunskaper är väldigt svårt, om det är kunskaper man vill mäta, inte förmågan att svara rätt på ett antal prov. Vill vi ha en skola som ägnar sig åt inlärning eller en som ägnar sig åt lärande? De flesta väljer nog det förra alternativet, för det är mycket enklare att mäta inlärning. Jan Björklund väljer det första alternativet, som bekant. Å, den finska skolan! utbrister han i andanom. Där eleverna vantrivs redan på lågstadiet. Men bra betyg får de.

Jo, vi kan införa bonusar för lärare och rektorer om det nu är ytinlärning vi vill premiera. Karin Olssons förslag ligger därmed rätt i tiden. Alla som motsätter sig den sortens syn på vad skolan bör ägna sig åt är reaktionära flumpedagoger från förr. Men jag tycker att det är beklämmande. Ett argument har jag dock kvar, och det är kanske inte lika lätt att avfärda: Är bonusar verkligen en god investering? Finns det liksom inte andra saker man kunde använda pengarna till? Jag vet, det låter som en naiv dröm, men kunde vi inte satsa på en ökad lärartäthet? På att återinföra skolkuratorer och -sköterskor, rentav SYO-konsulenter? Vore det inte rätt hyvens om skolan hade resurser nog att undervisa alla i samma skolform, utan att alltså sparka ut de där bokstavsbarnen ur klassen? Vore det inte rätt trevligt om det fanns rullstolsramper och andra handikapphjälpmedel - överallt? Och nu ger jag mig verkligen ut på djupt vatten, men vore det inte fint med skolmat som eleverna åt? Jag menar, då får man ju energi. Och så blir man kanske lite nöjdare än om man får några hastigt upptinade kadaver, tillredda ett gäng katatoniska myrslokar efter ett recept av Jeffrey Dahmer. Ja, det är bara ett förslag, kalla mig naiv.

Apropå det: Vore det inte bättre om inte skolorna var tvungna att gå med vinst? Jo, det vore det banne mig. Varför en skola är bra om den är en "resultatenhet" är för mig ett mysterium. Jag trodde att vi hade lite andra principer än skolan i "Nicholas Nickleby". Jag trodde visst fel, så nu ska jag tro på något mer realistiskt:

Jag tror att framtidens skola i Sverige är en obarmhärtig, fantasilös pluggskola som snålar in på allt den kan snåla in på. Jag tror att framtidens skola är en där rastlösa elever stämplas som bokstavsbarn och sätts i skol-gulag, där rullstolsburna barn hamnar utanför på rasterna i de enstaka skolor som alls vill ta emot dem, där rektorn slår ihop klasser och fixar till en usel arbetsmiljö i det heliga resultatets namn och där maten smakar pyton. Jag tror att framtiden skola sätter ytinlärning i högsätet.

Men hoppsan. Framtiden är visst redan här. Minus bonusarna, men de kommer säkert. Karin Olsson är kanske inte precis nytänkande eller upppfinningsrik: hennes idéer finns ju redan uttryckta i den rådande diskursen om skolans medel och mål. Empatisk, då? Ja kanhända är hon det, inte med de elever som ska gå i hennes drömskola, men med de kvarvarande lärare som är beredda att offra sina gamla ideal om lärande. Någon tröst ska de väl ha om de ställer upp på Björklunds skolpolitik.

Inför undervisning i psykoanalys i läroplanen

"Gör inte Ohly till skolminister!", skriver Ann-Charlotte Marteus i Var inte rädd för Jesus, Ohly. Bakgrunden till ledaren är en radiosänd debatt mellan Lars Ohly och Jan Björklund där den senare ville att kristendomen även fortsatt ska ha en särställning i religionsundervisningen. Ohly gillade däremot Skolverkets remissversion om religionsundervisning, som enligt Expressen inte vill ge kristendomen extra vikt. Men detta är fel: Skolverkets förslag innehåller elementet "Religion och samhälle", där man ska diskutera "Kristendomens ställning i skolan och i det svenska samhället förr och nu. Från enhetskyrka till religiös mångfald och sekularisering". (Under punkten "Religioner och livsåskådningar" ingår f.ö. följande formulering: "Livsåskådningar och livshållningar i Sverige, till exempel humanism, veganism, och feminism". Feminism? I ämnet religionskunskap? Kära nån.)

Jag vet: kristendomen är en viktig del av den svenska kulturen och bla bla. Den är så viktig att den anses utgöra en värdegrund på vilken hela skolans arbete ska baseras (i den nuvarande läroplanen). Men jag tycker att det är dags att ändra på det. Marteus skriver entusiastiskt om sin kristendomsundervisning:

När jag gick i skolan hette ämnet fortfarande "kristendom". 60-talister fick höra allt om Bergspredikan, Marta och Maria, Petrus och tuppen, den gode samariten. Vi blev inte fundamentalister. Men det var superspännande. Och vi blev allmänbildade. Vi fick redskap för att bemästra tillvaron och uppskatta kulturskatter som - "Life of Brian". Och vi inser att det står lika mycket stenåldersbabbel i Bibeln som det påstås göra i Koranen.

Re-he-he-heally? Vilka är "vi" som inser det? Jag skulle nog tippa att väldigt många svenskar varken inser eller anser att Bibeln innehåller stenåldersbabbel, medan de däremot ser Koranen som just stenålders. Det är dags att ändra på det med.

Egentligen tycker jag att vi ska lägga lektionstimmar på viktigare saker än religion. Låt religionen vara en privatsak. Om vi ändå ska undervisa om de tre stora ökenreligionerna, om hinduism, buddhism o.s.v. kan vi lika gärna börja undervisa om psykoanalys också. Tankegodset från Freud och hans efterföljare har ju ett lika stort grepp om gemene man som religionen. Eller låt oss belysa fenomen som parsamhet, charterresor, den heterosexuella matrisen, OS-feber eller Ikea som vithetens tempel. Om det nu är diskursens tyngd som ska avgöra.

Men okej, jag ska inte vara omöjlig. Lägg för all del några lektionstimmar på att förklara varför kvinnan ska tiga i församlingen enligt Paulus eller vad det kan bero på att katolska präster så ofta begår sexuella övergrepp mot barn. Berätta om religionens diskurser om kvinnors reproduktion, om homosexualitet och vördnad mot överheten. Så kan skolbarnen själva få avgöra om det här uråldriga tankegodset har någon bäring på deras tillvaro i dag. Men fimpa den där barmhärtige samariten, tack. Han är obehagligt lik Percy Barnevik.

"Rödvinsadel", "bortskämd elit" etc

Aftonbladets rapport om att regeringen vill slopa den statliga inkomstgarantin för konstnärligt verksamma personer har fått (i räknande stund) 24 bloggare att kommentera. Jag orkar sannerligen inte läsa alla - det räcker bra med att se de föraktfulla, rentav hatiska rubrikerna på de allra flesta inläggen. Intill artikeln kan man också rösta; det framgår där att 80 % av läsarna tycker att "konstnärslönen" ska avskaffas.

Det är intressant att se denna hätskhet, och ganska obehagligt. Det är knappast några svindlande summor det handlar om: 18 000 kronor i månaden. För staten är det en spottstyver, för den enskilde skattebetalaren likaså. Anslaget till hovstaten är ca 57 miljoner om året: 40 miljoner mer; Slottsstaten får ca 54 miljoner. Småpengar, faktiskt.

Nej, det handlar om något annat: hat mot konstnärer som "borde kunna försörja sig själva". De är så lata och bortskämda, vill få allt på en räkmacka. Mm. Det är därför de i allmänhet har levt under existensminimum under decennier.

Ja, verklighetens folk har härmed slagit näven i bordet. Synd bara att sagda folk inte tänker längre än näsan räcker. Det handlar nämligen inte om att subventionera en hoper latmaskar. Statliga bidrag till kulturen går inte ut på att gynna kulturskaparna, utan folket. Just det, verklighetens folk. Utan dessa i sammanhanget (statsbudgeten) blygsamma summor får vi ingen möjlighet att se teater som inte är smälla i dörrar-farser på Oscars, för att bara ta ett exempel. Att säga att all kultur ska bära sig själv är att säga att endast de kapitalstarka ska producera kultur, och detta endast för folk med stålar. Jag säger det en gång till: bidragen är till för att du och jag ska kunna gå på teater utan att det kostar tusenlappar och för att vi ska kunna läsa annat än Liza Marklund. Det handlar om en kulturell infrastruktur, jämförbar med de motorvägar vi bygger.

Göran Rosenberg har råkat skriva om tanken på att allting ska bära sina egna kostnader i DN i dag. Han avslutar så här:

Med respekt för att verksamheter som främst motiveras av sin betydelse för samhället inte alltid kan bära sina egna kostnader vill jag ... tillstyrka en renässans för samhällsintressets kalkyler.

Samhällsintresset är ett fint gammalt ord som pockar på en renässans.

Kultur är ett bra exempel på detta samhällsintresse. Alla måste inte älska vartenda ändamål som våra skattekronor går till, och jag inser att många tycker att "finkultur" är skit. Men hatet och föraktet som alla dessa bloggare uttrycker är faktiskt riktigt pinsamt.

Rädslan som frälsning

"Vad är det räddaste du har varit nån gång, pappa?" Det är min tioåring som frågar. Jag måste leta i minnet. "Jo, det var nog när du föddes och jag för en liten stund trodde att du var död." Det hade varit en utdragen förlossning med en utmattad mamma. Huvudet började komma fram, det var så nära, så nära, men den allra sista biten ville sig inte. Till slut kom han ändå fram, men blå och livlös. Barnmorskan frotterade honom kraftigt med en handduk och efter några sekunder då världen stod stilla kvicknade han till och gav ifrån sig ett svagt skrik. Han levde! Behöver jag säga vad jag kände just då? Jag har nog aldrig varit så rädd, säger jag.

Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.

Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.

Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.

Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.

Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.

Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.

Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.

Om man hatar sitt jobb

Om man hatar sitt jobb kan man utbilda sig till ett annat. Det är en teori jag har. Så låt oss granska den.

För det första måste man hata sitt jobb tillräckligt mycket för att det ska vara mödan värt att bryta upp. Att bara säga: "Gud, vad jag hatar mitt jobb" som utslag för tillfällig leda är kanske inte att hata det på allvar, annat än i stunden. Man kan säga så från en privilegierad position, mer eller mindre på skoj, för att väcka en smula sympati, visa att man minsann har det svårt trots att man är kärlkirurg. Man kan säga det kolleger emellan när en viss aspekt av arbetet driver en till vansinne. Jobbhatet är då ett socialt kitt och lindringen inte långt borta. Egentligen trivs man ganska bra med sin situation och har inga som helst planer på att byta jobb. Horace Engdahl tyckte att det var skönt att sluta som ständig sekreterare och Peter Englund kommer säkert att grumsa över alla dessa kungamiddagar och andra trista plikter. Det kan verka bortskämt, men jag tycker inte att man måste jämföra lidandet för att det ska kunna värderas objektivt. Englund blir inte gladare för att det finns vissa som delar ut reklam i Bandhagen för en spottstyver. Reklamutdelarna i Bandhagen blir inte gladare för att vissa lever på att rota fram användbara sopor i Rio de Janeiro.

Men ändå. Det är skillnad på att "hata sitt jobb" och att verkligen hata det. Länge hatade jag mitt jobb inom citationstecken, men allteftersom åren gick bleknade de bort. Alla dessa kvällar, helger och nätter som jag har våndats över snåriga översättningar med kort deadline, alla dessa förbannade kontorsstolar jag har nött ut, allt tekniskt strul, obefintliga manus, oväntade och för mig okända språk, alla jävla nybörjare till tolkar, oförstående redaktörer eller självgoda och totalt okunniga filmare av olika kulörer - allt det kunde jag stå ut med. Jag har jobbat mer än de flesta, vilket inte vill säga lite i min bransch, och det har gjort mig snabbare än de flesta. Jag kan översätta snart sagt vad som helst och gör det också. Jag är stolt över mina kunskaper och definierar mig som översättare. Jag kan heller inget annat. Jag har hållit på med det här i över 20 år. Det är inget unikt med det. Jag har kolleger som har hållit på betydligt längre och översätter från fyra-fem språk. Jag har kolleger som kan precis allt om amerikansk politik, om stridsvagnar från första världskriget, skjutning med svartkrutspistoler, om sportflygplan, Romarriket, Bellmans Sverige, grekisk inrikespolitik eller chilensk knarkslang. Med dem har jag många gånger suckat samfällt över vårt jävla jobb. Men nu är inte ens det roligt längre.

När man hatar sitt jobb så mycket att man gör allt för att inte tänka på det. När man hatar sitt jobb så mycket att man ständigt lämnar in sina alster i absolut sista stund. När jobbet är så ångestdrivande att man blir paralyserad och i stället ägnar sig åt något annat fast man VET att man inte har tid eller råd med det. När klockan blir tio, elva, tolv, ett, två och tre på natten dagen före en absolut och redan uppskjuten deadline och man ändå inte förmår jobba mer än några minuter i stöten trots att man vet att nattsömnen blir minimal eller obefintlig, att man kommer att vara ett vrak nästa dag om man inte betar av de där 300 texterna. När man inte jobbar trots att man vet att varenda sekund som man lyfter fingrarna från tangentbordet är lika med noll i inkomster. När månadsskiftet närmar sig och man inte ens kan förmå sig att fakturera, trots att man är i desperat behov av pengar. När bredbandet stängs av för att man inte kan öppna kuvertet med räkningen, när man står där utan stålar - och ändå inte jobbar. Då är något jävligt fel, kan man säga.

Det har varit värre. I perioder har mitt arbete varit den enda konstanten i en kaotisk tillvaro med sorg och vånda och mer sorg. Det har inte precis varit en god konstant, tvärtom har den ständiga pressen att värpa översättningar mitt i allt elände bara lagt sten på börda. Ta passagen ovan och lägg till kronofogdar, spärrade kontokort, obetalda hyror och inga pengar till mat. Lägg till en nedstämdhet och paralys som ledde till att jag inte ens orkade fylla i de papper som skulle förlänga min sjukskrivning bortom den första perioden, ännu mindre ta förnyad kontakt med läkare, lägg till självhat och självmordstankar och lite annat smått och ont. Jag var där och vände, men blev stukad så att jag inte tål stress i några större doser längre - detta sagt av någon som tidvis hade arbetat 60, 80 och 100 timmar i veckan. Ett av de sista jobb jag gjorde innan jag brakade ihop var ett danskt program om människor som hade gått in i väggen. "Ha!", tänkte jag. "De skulle försöka hänga med mig i en vecka av mitt liv. Sen kunde de komma och gnälla. Utbrändhet, vilket trams." Och så brände jag ut mig.

Jag har aldrig återfått någon arbetsglädje, och min kapacitet är som sagt begränsad. Men några timmar varje dag måste jag väl orka? Ja, så småningom gjorde jag det. Egentligen skulle jag bara behöva översätta 20 minuter om dagen för att klara mig hyfsat. Det innebär fem-sex timmars arbetsdag, och mer ska ingen översätta. Det blir helt enkelt inte bra då. Men inte ens det har jag klarat och klarar det fortfarande inte.

Man kan ta sig i kragen. Man kan skärpa sig, sluta gnälla och tycka så förbannat synd om sig själv. Man kan stålsätta sig, tvinga sig ner vid tangentbordet. Det kan väl inte vara så jävla märkvärdigt? Tänk om jag bara kunde göra 20 minuter om dagen - det är ju ingenting! Ja, så har jag tänkt de senare åren. Och tro mig, jag har tagit mig i kragen i över 15 år vid det här laget, jag har har tagit mig i kragen, slutat gnälla och parkerat mig vid det förhatliga tangentbordet. Jag har verkligen försökt. Jag har barn att försörja. Jag vill inte ligga min älskling till last. Jag vill inte vara så misslyckad. Men det är jag, har jag insett till slut. Det tog slut när jag kraschade och jag har aldrig kommit igen. Smittan från den uppgivenheten och handlingsförlamningen sprider sig ibland. Jag kommer t.ex. att bli av med mitt körkort eftersom jag inte har förnyat det eftersom jag inte kan förmå mig att kontrollera när det verkligen är för sent. Eftersom det är ännu en deadline. Jag kan inte öppna brevet från Tele2 för det innehåller en deadline. Jag kan inte öppna kuvertet från Fortum av samma anledning, så vi får brev från socialen där de erbjuder sig att hjälpa oss så att vi inte ska bli strömlösa. Det har vi inte blivit hittills, men det är sannerligen inte min förtjänst.

Så man kanske kan säga att jag hatar mitt jobb. Det kanske är läge att utbilda sig till nåt annat, under förutsättning att jag orkar jobba med ett jobb jag hatar under tiden. Och jag gör det, utbildar mig till nåt annat. Exakt vad vet jag inte. Ett tag tänkte jag utbilda mig till mentalvårdare. Jag tänkte gå på komvux. Men så sa min vän till mig att jag kanske kunde läsa pedagogik och psykologi i stället. Det kändes rimligt. Att åka till Tensta eller Åsö vuxengymnasium vore väl inget problem, men pedagogik kändes roligare. Och det var så inihelvete roligt att jag inte kunde förmå mig att sluta. Det omedelbara hotet mot min försörjning var borta efter diverse turer, så jag kunde ju fortsätta översätta under tiden. Sen läste vi en hel del genusrelaterade texter och jag blev sugen på att läsa genusvetenskap. På den vägen är det. Jag kommer aldrig att bli professor eller docent eller så. Jag är för gammal för att göra akademisk karriär, kanske för gammal för att ens få doktorera. Det gör mig inte så mycket. På något vis ska jag ändå kunna använda mina kunskaper. För att hjälpa andra. Det finns nämligen människor som inte är såna ömkliga drivhusblomster som en annan. Såna som verkligen har jobb, värda att hata, livssituationer som är oändligt mycket mer plågsamma än min. Jag har ändå min familj, min Marty, alltså en oändlig glädje. Starka kontraster, skulle min forne terapeut säga. Ja, det är starka kontraster.

Nu har jag missat en tenta och så en småtenta till. Genast börjar lättingen Niklas gnöla och fundera på att ge upp den här löjliga drömmen om akademin, aktivismen, bokprojekten eller vad det nu ska utmynna i. Marty peppar mig såklart. Av någon dunkel anledning älskar hon mig trots att jag är så misslyckad. Jag ska försöka skärpa mig. Ta mig i kragen, ni vet. För nog vore det lite synd att kasta bort studierna också av något slags paralys? Jo, det vore synd. Det är en teori jag har.

Lite spill får man räkna med

I dag skriver två moderater på SvD:s Brännpunkt att sprutbyten skickar fel signaler till allmänheten. Vi ska inte "tillhandahålla redskap som allt för ofta leder till en för tidig död", tycker Cahtarina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl. Annars riskerar vi "att försätta oss själva och tusentals missbrukare i en juridisk gråzon som är omöjlig att motivera".

Som om missbrukarnas problem vore den juridiska gråzonen. Som om rena sprutor skulle leda oskyldiga i fördärvet. Det är verkligen briljant. Man kan naturligtvis diskutera om sprutbytesprogram är det bästa sättet att minska smittspridning - vad jag vet tyder allt på det, men okej. Diskutera det går ju alltid. Under tiden som människor går under.

Men låt säga att en (1) medmänniska slipper bli hivsmittad eller få gulsot, båda potentiellt dödliga tillstånd för någon vars kropp redan är illa medfaren. En enda medmänniska, som är någons barn, någons syskon, någons förälder, någons älskling, någons trygghet och vän. Är den inte värd hjälp?

Det kan man bara tycka om man är hjärtlös som vissa moderater. Som ifrågasätter "den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram" och föredrar att utsätta redan utsatta medmänniskor för ännu mer lidande.

Vad en nybliven förälder inte behöver - och kan behöva

1/ Vagga
Den bästa vaggan är famnen. Och den bästa upplevelsen är att se på sitt barn när det somnar.

2/ Spjälsäng
Varför ligga i sin säng och sträcka ut en hand mellan spjälorna för att klappa sitt barn, när man kan ha det alldeles intill sig? Det sistnämnda har en oöverträffad gnosfaktor. Dessutom sover barn lugnare, och om det ammas kan det vakna till och snutta och sen somna om utan att mamman knappt behöver vakna.

3/ Barnvagnsburka
Jag kan förstå att man har ett myggnät om man råkar bo i södra Dalarna och det är sommar. Men i Stockholm? På vintern? Det är obegripligt. Vissa tänker nog att barnet sover lugnare om det utsätts för mindre ljus och ljud, blåst och så. Fine - om man vill få ett barn som inte kan sova annars så kan man göra så, men det är att binda ris åt sin egen rygg.

4/ Lugn och ro
Okej, man kanske inte ska stå och headbanga med sitt barn i famnen på en death metal-konsert. Barn kan bli skrämda av alltför höga ljud. Men återigen: om man tassar på tå, skruvar ner musiken eller teveljudet, låter bli att diska och så vidare så binder man ris åt sin egen rygg - och barnets. Barn kan somna även om de har stojande storasyskon som tutar i leksakstrumpeter alldeles intill.

5/ Massor av bebiskläder i storlek 50
De är urvuxna på nolltid. Och bebisar som helammas behöver inte bytas på titt och tätt.

6/ Skötbord
Totalt onödigt och tar bara en massa plats. Håll bebisen i kolikgrepp och tvätta det över handfatet. När det blir lite större kan det sitta på handfatskanten (bra om det har blivit förstoppat efter övergången från helamning också).

7/ Napp
Vissa barn har ett starkt sugbehov som inte tillfredsställs av amningen, brukar det heta. Det må så vara, men de är nog sällsynta. Får bebisen snutta fritt behövs ingen napp. Vissa vill ändå ha en napp som ljuddämpare. Fine, men köp då minst 30 nappar på en gång, för annars kommer det att bli ständiga kriser när man inte hittar nappen. Ger man sig in i nappträsket får man vara beredd på att det är svårt att ta sig ur det. Inget barn slutar frivilligt.

8/ Babylarm
Eller vad det nu heter, alltså en liten radiosändare att lägga hos barnet. Inte lämnar man väl sitt barn så att man inte kan höra om det vaknar? Jag förstår inte vitsen.

9/ Speldosa
Jag misstänker starkt att det här är något som föräldrar tycker är gulligt men barnen struntar blankt i, även om jag saknar bevis för det. Vill man att barnet ska somna till något monotont ljud så kan man sjunga för det.

10/ Trehjulig barnvagn
En av de enfaldigaste uppfinningar som har gjorts. Okej, det är kanske bekvämt om man ska manövrera i trånga utrymmen (exakt var?), men vill du gå baklänges uppför alla barnvagnsramper? Alltid? När trappan är igensnöad? Vill du åka baklänges uppför alla rulltrappor? Det vill inte jag. När jag ändå är inne på det: köp en barnvagn där du kan stuva in flera fulla matkassar, för det lär du göra tusentals gånger.

11/ Skallror etc till barnvagn
Ibland ser man föräldrar som i panik rasslar med en rad uppspända skallror över barnet, samtidigt som de ruskar på barnvagnen. Låt någon pröva samma trick på dig när du är ledsen och se om det funkar! Barn som skriker i sin vagn gör det av en anledning. Då tar man upp dem om man inte är säker på att de bara gnyr lite av trötthet och strax kommer att somna.

12/ Amningstekniker à la "Barnaboken"
Anna Wahlgren har nog förstört fler amningsperioder än hon kan ana. Hennes teorier om att barnet känner "överlevnadsångest" är gripna ur luften, och hennes råd om hur länge man ska hålla på är meningslösa och pressande för många som tror att det är så man ska göra. Kvinnor har lyckats amma sina barn i alla tider över hela vårt jordklot utan Anna Wahlgren. Lyssna på barnets signaler så fixar det sig.

13/ Pyjamasar med 300 tryckknappar
Tanken är att man ska kunna byta blöja utan att klä av barnet, därför löper tryckknapparna längs ena benet och upp i grenen. Det tar en halv dag och fem kötteder att knäppa alla små stenhårda knappar. Tröja och byxor är hundra gånger bättre. Tröjor som knäpps i grenen sitter bra, och de har bara tre knappar. Men en lång tröja funkar lika bra.

14/ Puder och salva
Sånt höll man på med på den tid när bebisarna blev röda i rumpan av för lång kontakt med sitt eget kiss. Det slipper man med moderna blöjor. Och så kan man lufta underredet på barnet i stället, alltså låta det ligga utan någonting på underkroppen

15/ Skötlappar
Tvättar man barnet över handfatet så går det faktiskt jättebra att använda handen. Skötlappar av skumgummi eller papper är onödiga. Man kan ha våtservetter i skötväskan att använda vid nödfall, men bebisar brukar inte uppskatta att få en kall och våt servett i rumpan. Det skulle inte du heller göra.

16/ Babysitter
Barnet kan ligga på en filt - det låter det sprattla friare och så är det inte påfrestande för ryggen, vilket en sitter är om den används för långa stunder. Eller så kan man ta ett sånt där bärbart skötbord av skumgummi med höga kanter. Det går att ha på köksbordet medan man dricker kaffe. Men man får såklart inte vända ryggen åt barnet i ens en sekund i så fall. Mängder av barn råkar ut för fallolyckor vartenda år. För det mesta har de trillat ner från ett skötbord, vilket är ytterligare en anledning att skippa skötbordet.

17/ Bebisgunga
Det kan vara kul för barnet att sitta där i ca 10-15 sekunder. Det tar en timme att krångla ner barnet där. Och sen ska man alltså ha eländet i en dörröppning. Skitkul. Verkligen.

18/
Färgglada bebisskedar
Gulliga att se på, kanske. Men en vanlig tesked är för det mesta bättre, särskilt i början när barnet bara får i sig pyttesmå pluttar mangopuré.

19/
Barnvagnsparasoll
En av de mest värdelösa uppfinningar människan har värpt någonsin. De gippar hit och dit och måste ständigt justeras. Vänd vagnen i stället om bebisen inte vill få sol i ansiktet. Det finns barnvagnar där handtagen går att fälla tvärs över vagnen - faktiskt ganska smart!

Vad som däremot kan vara bra att ha:

a/ Näsfrida
Ja, de heter så. Ett litet plaströr som smalnar av och slutar i en trubbig spets förs in i näsan och så suger man ut snoret. Faktiskt väldigt bra för snoriga amningsbarn, för ett barn som inte kan andas genom näsan kan heller inte få i sig mjölken och blir väldigt ledset. Den andra änden av röret mynnar i en slang med munstycka. Släng den och sug direkt i röret - du får inte i dig snoret ändå och det kräver mindre lungkapacitet. Eller gör som min kompis och sug ut snoret med din mun, om du törs. Det är antagligen ännu bättre.

b/ Plastad frotté
Att lägga i sängen om man inte vill sova med behå. Det blir sjöar i sängen ändå, men man skonar åtminstone madrassen.

c/ Pattbindor
Ja, Marty kallar det så. Amningkupor alltså, att lägga i behån. Fyll en garderob med dem. Bra för den som inte vill se ut som en deltagare i en wet t-shirt-tävling på stan.

d/ Tjocka och långa strumpor
Bebisar har kalla fötter. Byxor med fot blir urvuxna på nolltid, är krångliga att sätta på och håller ändå inte värmen tillräckligt. Samma sak här: köp ett lager! Så slipper du gå omkring och svära när du inte hittar dem (även de bästa modellerna åker lätt av).

e/ Salsy-Vase 1 %
Eller nåt liknande att mjuka upp mjölkskorv med. Och en liten luskam av plast som är avfasad på den sida man vänder mot hårbotten, så gör det inte ont.

f/ En sångbok
Vilken som helst, om du inte redan kan en drös sånger. Själv brukar jag söva bebisar med "Fjäriln vingad" - de somnar när man har kommit till "Vad gudomlig lust att röna". Men Kurt Cobain går säkert lika bra som "Ro, ro barnet". Jag inbillar mig att barn gillar när man drar samma låtar för dem, vilket har lett till att jag numera kan sjunga "Trollmor" och upptäcka att den är slut utan att veta hur jag kom dit.

g/ Miljarder pussar
Och då menar jag per dag. Barnet klarar sig utan pussar, men inte du.

h/ Tålamod
Bra att ha om ett barn inte vill somna trots att det är jättetrött. Bli inte irriterad! Eller om du ändå blir det: se på ditt barn. Betrakta dess vackra anletsdrag och fantastiska lilla kropp och känn hur mycket du älskar det. Då förbyts din irritation i kärlek om du inte heter Ted Bundy.


På stan:

i/ Hushållspapper
Jag lovar: en rulle hushållspapper i skötväskan räddar många situationer. Det låter så otroligt banalt, men är ändå lätt att glömma. Vill man vara extra förutseende fuktar man hushållspapper och lägger i en plastpåse. Och så tar man med sig sopkassar att lägga allt kladd i, inklusive nergeggade haklappar och tröjor.

j/ Extrakläder
Till dig själv, alltså! En del bebisar kräks mycket eftersom den övre magmunnen är outvecklad.

k/ Regnskydd till vagnen
Bra att ha om det verkligen öser ner, annars kan man strunta i det. Men träna tio gånger hur man trär på eländet, för det är litegrann som att lösa Rubiks kub. Att då försöka göra det i regnet är okul, kan man säga.

l/ Femmor och tior
Till offentliga dass när du behöver byta blöja.

m/ Handsprit
Till dig själv efter att ha bytt på ett offentligt dass - och till andra vuxna som vill peta på bebisen när den är nyfödd.

Slut på listorna! Har jag glömt nåt, komplettera gärna! Alla mina råd bygger på sex barns erfarenhet, men du som förälder vet bäst vad ditt barn behöver; det här är bara tips. Apropå det: oroa dig inte över om du ska klara att vara en bra förälder. Barnet kommer att visa dig hur du ska göra! Så lyssna på dess signaler och lita på dig själv. Det kommer att gå bra, jag lovar.

Varför feminist?

Tja, om ni vill få ett knippe argument så har ni dem hos Qatten. Läs själva, här tar jag bara med själva slutklämmen:

Så länge det finns:
Burkhor, trafficing, Gang Rapes, hedersmord, damfotboll, flicksnus, änkebränning, raffset för 6-åringar, skönhetstävlingar där småtöser som inte ens lärt sig gå sminkas upp som fnask...

Så länge det behövs:
Kvinnojourer, skyddat boende, tjejtaxi, kurser i kvinnligt självförsvar...

Så länge som:
Letterman alltid presenterar sina kvinnliga gäster med "The lovely.." och aldrig sina manliga...

Så länge:
Lenin anses som en politisk tänkare och Valerie Solanas som en galenpanna...

Så länge:
Vuxna kvinnor infantiliseras i rosa blommor och volanger, och bögarna designar skiten

Så länge:
Kvinnokroppen inkapaciteras i snäva kjolar och höga klackar, och bögarna designar skiten...

Så länge:
Flator, bitjejer och transpersoner hålls tillbaka, förringas och trakasseras av män, och bögarna tillåter skiten...

Så länge:
Nyfödda indiska flickor nackas av den enkla anledningen att de inte är pojkar...

Så länge:
Kvinnor har lägre lön, omskärs med rostiga rakblad, utsätts för vit slavsexhandel, osv osv osv osv..

Så länge lever Heteropatriarkatet ohotat och i högönsklig välmåga.